söndagen den 31:e januari 2010

Gästinlägg: Det här är ditt land

Att vara Överbefälhavare förpliktigar långt över vad vanligt tjänstemannaansvar gör. Det är en milsvid skillnad mot att vara generaldirektör för SJ eller andra statliga institutioner. Det som främst krävs är nog moralisk resning och en förmåga att både lyssna och att kommunicera. Detta är kvaliteter som jag tycker mig finna hos general Sverker Göranson. På försvarsbloggarna kan man förmärka ett visst hopp, när ÖB visat mod att ändra beslut av tveksamt innehåll.

Försvarsmakten är ständigt beredd att genomföra insatser, hävda Sveriges integritet och stödja samhället vid kriser. Det här kräver resurser. Vilka och hur mycket är ÖB sak att kommunicera, både inåt och utåt från organisationen räknat, både mot politiker, allmänheten och gentemot officerskåren. På ett öppet och ärligt sätt. Jag tror att nuvarande ÖB är rätt man att göra detta och även att förändra FM metod för enkelriktad kommunikation av enbart positiva budskap. Här har vi redan förmärkt en ansats till förändring.

Att officerskåren hukar på bloggar under pseudonym, tyder på att den demokrati försvarsmakten skall försvara hittills suttit trångt inom försvarsmakten. Att bloggar plötsligt släcks ner utan att föregås av någon form av budskap, är att skicka fel signaler. Att, samtidigt som det är lågt i tak, kommunicera öppenhet, ärlighet och ansvar - ja, vad skall man tänka om det?

Nu har inte ÖB hunnit göra de traditionsenliga förbandsbesöken i alla garnisoner, men för min del ingav det mer respekt att generalen Göranson prioriterade utlandsförbanden först.

Att vara både skåning och pansarofficer förpliktigar och jag tror att generalen har goda möjligheter att få den samlade officerskåren bakom sig i det fortsatta arbetet med att bygga upp ett försvar för framtiden. Nu är tiden kommen för att kommunicera och tala på ren skånska om sakernas tillstånd. Att återinsätta försvarsgrenscheferna i sin forna glans vore en bra fortsättning på förändringsarbetet.

Som en hyllning och en uppmuntran till landets överbefälhavare vill jag infoga en sång av Mikael Wiehe på hans eget idiom:



Det är ingen större hemlighet att ÖB:s musikaliska preferenser finns på andra sidan Atlanten, så därför bifogar jag Bosse Sprängstens hyllning till sitt land. Till ÖB:



Vem kan bättre än Alf Robertsson tolka vår nationalsång och varför vi anser att Sverige förtjänar att försvaras? Den tillägnar jag alla försvarsbloggare. Det är inte alltid dom som säger det beslutsfattarna vill höra, som är Försvarsmaktens verkliga vänner.



Vad jag tror och hoppas på: Om generalen leder, så följer vi. Öppenhet och ärlighet är efterfrågat som aldrig förr.

Mycket musik blev det, men är ÖB den jag tror, så var det värt varenda ton.

/Sumatra

Våra vänner, talibanerna

I torsdags hölls ett internationellt möte om Afghanistan i London. Som värd för konferensen stod den engelske premiärministern Gordon Brown, Afghanistans president Hamid Karzai och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. En hel del länder i Europa, bl.a. Tyskland och Frankrike har avvaktat detta möte för att besluta om dom ska förstärka eller inte i Afghanistan. McChrystal har begärt 40.000 extra soldater för att kunna genomföra sin strategi. Obama har lovat 30.000 man, men det var innan delar av dessa styrkor skickades till Haiti. NATO har lovat 7000 man, men nu kan det behövas fler. Fokus på konferensen blev dock inte på de militära insatserna, utan på politiska kompromisser.

NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen tryckte på vikten av att utbilda den afghanska armen och polisen samt att koordinera de militära och civila insatserna. Han sade också att NATO kommer att stanna tills dess att afghanerna själva klarar av att hantera säkerhetsläget i landet.

Den afghanska regeringen verkar ha en liten annan lösning på problemen i Afghanistan än de som förespråkats av >NATO och McChrystal. Karzai förespråkar en dialog med talibanerna. Detta fördes upp på ett möte i Istanbul i tisdags.

Hans strategi har fått stöd från amerikanskt håll och verkar också ha vunnit tyskt gillande. Förbundskansler Angela Merkel meddelade på tisdagen att hennes regering ska be förbundsdagen att godkänna att ytterligare 500 tyska soldater sänds till Afghanistan. Tyskland ska enligt Merkel anslå 50 miljoner euro till den globala fond på 500 miljoner dollar som ska användas till att "köpa över" talibaner. Tyskland ska också i stort sett fördubbla sitt biståndsanslag till Afghanistan till 430 miljoner euro.

FN har gått med på Karzais förslag och bl.a. strukit tidigare misstänkta talibaner från FN:s sanktionslista.

De fem som nu stryks från sanktionslistan var alla medlemmar av den tidigare talibanregeringen. Det är förre utrikesministern Wakil Ahmed Muttawakil, tidigare biträdande handelsministern Fazal Mohammad, förre pressofficeren Shams-us-Safa Aminzai, och förre biträdande planeringsministern Mohammad Musa Hottak. Den femte, tidigare biträdande gränsministern Abdul Hakim, sägs ha lämnat talibanrörelsen för tre år sedan och är nu guvernör i provinsen Uruzgan.

Det är en smula intressant att en guvenör som är utsedd av Karzai själv fortfarande fanns kvar på FN:s listor över misstänkta talibaner. Det bevisar om något att skillnaden mellan talibanerna och de som redan sitter vid makten i Afghanistan är betydligt mindre än vad vi i västvärlden tror.

Resultatet av tordagens möte blev att talibanerna måste vara med och forma Afghanistans framtid.

Strategin går ut på att först sammankalla en stor rådsförsamling, loya jirga, som ska behandla fred, försoning och integrering. Den ska senare följas av en "fredsjirga".

- Vi måste nå ut till alla våra landsmän, i synnerhet till våra desillusionerade bröder som inte är en del av al-Qaida eller andra terrornätverk och som accepterar den afghanska författningen, sade Karzai.

De 60 länder som var företrädda på torsdagens konferens i London samtyckte till att enda sättet att avsluta kriget, som är inne på sitt nionde år, är att inbjuda fienden till samtal om Afghanistans framtid. Givarländerna beviljade 140 miljoner dollar för att finansiera initiativet.


Jag tror att detta är rätt väg framåt. Det går inte att militärt besegra alla talibaner, då varje afghan är en potentiell taliban. Tvärtom så riskerar militära insatser att skada fler civila och därmed öka rekryteringen till talibanerna. Vi måste inse att det finns tre kategorier med motståndsmän i Afghanistan.

- Al Qaida som vi måste fortsätta bekämpa. Denna rörelse har dock internationella grenar och bekämpas lika väl i länder som Jemen, Pakistan, Somalia och Nigeria. Det gäller bara att inte Afghanistan på nytt blir en fristat där Al Qaida kan rekrytera och utbilda.

- Den andra kategorin är rester av den gamla talibanregimen. Detta är "hardcore" pashtuner med en fundamentalistisk tolkning av Islam. Dock så har dom aldrig i sig själva varit någon fara för omvärlden. Dom har bara ställt till problem för sin egen befolkning och då framför allt kvinnorna. Men västvärlden gjorde inte särskiltmycket innan 2001, så varför göra det nu? Många i den här gruppen är nog beredda att lägga ner sina vapen om dom får tillbaka det inflytande dom förlorade 2001. Sedan finns det en del som kommer att fortsätta striden.

- Den tredje kategorin är den s.k. "Accidental Guerilla", d.v.s. vanliga afghaner som slåss mot det som dom ser som en utländsk ockupation av deras land. Om ISAF minskar sin närvaro kommer dessa med automatik att försvinna. Talibanerna och Al Qaida har lyckats värva denna kategori med retoriken att "utlänningarna ska bekämpas". Finns det inga inga utländska soldater på landsbygden att bekämpa så saknas villiga rekryter.

Carl Bildt har efter mötet gjort ett gemensamt uttalande med Storbritanniens utrikesminister David Miliband.

För det första måste vanliga afghaner kunna lita på att när de internationella trupperna gett sig av kommer det att vara de afghanska myndigheterna, inte talibanerna, som styr. Så konferensen kommer att fokusera på hur de internationella styrkorna kan fungera som mentorer och partner som kan utveckla de afghanska nationella säkerhetsstyrkorna.
...
För det andra – och lika viktigt – är utmaningen att stärka våra civila insatser för att hjälpa Afghanistan att bygga upp en fungerande stat som kan tillhandahålla rättvisa och hjälpa det afghanska folket.
...
För det tredje – att försvaga upproret innebär ett nytt förhållande mellan Afghanistan och dess grannländer. Terrorism, brottslighet, narkotika och migration sprider sig över Afghanistans gränser. Ändå kunde vart och ett av grannländerna göra mer för att stabilisera Afghanistan och stoppa flödet av utländsk finansiering och stöd till terrorister. För att göra detta måste mer förtroende skapas mellan länderna inom regionen. Det är därför alla Afghanistans partner och alla viktiga regionala parter har bjudits in till konferensen i London.


Vad Bildt dock inte nämner i sitt inlägg är att den regim som accepteras av talibanerna också kommer att bestå av talibaner och därmed så kommer Afghanistans framtida politik att bli en kompromiss. Vi kommer att få acceptera mer religiösa inslag i lagarna och vi kommer att få acceptera att kvinnorna får en sämre position i samhället. Men genom att som kompensation kräva att civila hjälporgan som t.ex. Svenska Afghanistankomítén ska få arbete ostört i landet så kan vi gradvis ändra på detta.

Konsten blir att dels minska vår närvaro på ett strategiskt sätt så att landet inte rasar ihop när vi lämnar. Det är viktigt att det finns lag och ordning. Men inte bara på central nivå, utan framför allt utspritt bland de olika regionerna. En lokal milis och en lokal ersättning till Shariadomstolarna är minst lika viktigt som ANA och ANP. Satsning på skolor är givetvis bra, men i första hand lag och ordning. En lokal administration som kan lösa tvister avseende bevattning och odlingsmark är mycket viktigt.

Men viktigast är att få tillräckligt mycket medvind i våra operationer så att vi kan tvinga fram talibanerna till förhandlingsbordet. Just nu verkar dom segervissa och inte särskilt villiga att låta oss diktera villkoren. Det märks inte minst av att talibanerna förnekar att dom deltagit i möten med FN. Mötet skulle ha ägt rum den 8 januari i Dubai och FN representerades av Kai Eide. Men med tanke på att han nu är på väg att ersättas av halvsvenske Staffan di Mistura så saknar mötet därmed betydelse annat än att det indikerar att även talibanerna börjar tröttna på krigandet.

Det intressanta med utkomsten av detta möte är att det kan sätta lite ljus på Sveriges agenda i Afghanistan. Våra politiker har tidigare framfört i debatter att vi är där för att skydda Svenska säkerhetspolitiska intressen (slå ut terrorism och stoppa drogtillverkning) samt att förbättra för den afghanska befolkningen och då särskilt kvinnorna. Men hur väl har ISAF lyckats i dessa områden och hur starka är våra svenska argument?

- Kvinnorna i Afghanistan kommer att ha det tufft i många år framöver, där har ISAF inte spelat en avgörande roll. Svenska Afghanistankommitén har gjort betydligt mer för kvinnor och deras utbildning och om bara säkerhetsläget blir bättre så kommer dom fortsätta att göra stor nytta. Talibanregimen slogs ut av USA och den Norra Alliansen redan 2001, så att kvinnorna fortfarande har det svårt kan inte enbart kopplas till talibanernas influenser. Traditionerna på landsbygden och framför allt i de Pashtunska regionerna är svåra att ändra på. De kvinor som har fått det bra efter 2001 är framför allt de som bor i storstäder som Kabul. Men faktum är att dom hade det ganska så bra även innan talibanerna tog över 1996.

- Den internationella terrorismen i form av Al Qaida var utslagen i Afghanistan redan efter USA:s inledande attacker. Sedan dess har den fortsatta utländska närvaron i Afghanistan mest underlättat rekryteringen för talibanerna. ISAF:s närvaro i Afghanistan gör därmed varken till eller från vad gäller Al Qaida. Det ISAF slåss emot är framför allt kategori två och tre i ovanstående lista.

- Drogtillverkningen har ökat sedan talibanregimen slogs ut. Den senaste tidens offensiver i framför allt Helmandregionen har försvårat för drogsmugglarna, men varken USA eller ISAF vågar göra några större insatser då det riskerar att befolkningen börjar stödja talibanerna mer aktivt. Innan droghanteringen kan lösas måste det finnas alternativa möjligheter för bönderna i Afghanistan att leva på sin skörd. Även här är ISAF inte själva lösningen.

Alla de tre ovanstående svenska argumenten för närvaro i Afghanistan kräver dock i grunden ett stabilt säkerhetsläge och där spelar ISAF givetvis en viktig roll. Men, här gäller det för ISAF att balansera på insatsernas storlek. För lite skapar otrygghet hos lokalbefolkningen och då finns det inga möjligheter för civila insatser att lyckas. För mycket skapar en ökande våldsspiral. Dessutom måste de civila insatserna komma igång, annars är det bara bortkastat arbete med den svenska närvaron.

Nej, den sanna anledningen till att Sverige stöttar i Afghanistan ligger snarare i den realpolitiska tolkningen av vår "Solidaritetsförklaring". Svenska politiker har insett att Sverige inte längre har råd med ett invasionsförsvar. Med andra ord är vi beroende av omvärlden för vårt nationella skydd. Därför måste vi ställa upp när omvärlden kräver det. Om nu omvärlden dikterar villkoren för vårt urdragande från Afghanistan så får vi acceptera det, även om det innebär att vi får släppa kraven på bl.a. förbättringar för kvinnorna i Afghanistan. Det här kan bli Margot Wallströms första stora nöt att knäcka i sin position som FN:s expert på "kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter". Vi i Sverige kommer givetvis att stötta henne i hennes nya roll, men vi börjar med att släppa fokus på kvinnor i Afghanistan. Det är fred vi är ute efter och då får man göra avsteg från sina principer. Nu måste vi se till att börja samarbete med våra nya vänner, de "goda" talibanerna. Ett litet problem är bara hur man ser skillnaden på en god och en ond taliban?

fredagen den 29:e januari 2010

Gästinlägg: Varför så tyst? (uppdaterad)

"Sverige har sänt ett basläger till stöd för hjälpinsatsen i Haiti. Tanken är att lägret, som är ett samarbete mellan Sverige, Norge, Danmark, Finland och Estland, ska möjliggöra för FN:s räddningspersonal att fokusera på hjälparbetet” skrev försvarsministern på sin blogg den 21 januari. Sedan dess har vi inte hört av honom avseende hjälp till Haiti. Sverige måste vara den nation som dök upp sist av alla på katastrofplatsen, om man undantar två IT-tekniker och journalistkåren.

Vidare skriver hanJust nu används de nya strategiska transportflygplan som Sverige har tillgång till genom samarbetet SAC (Strategic Airlift Capability) för att snabbt sända ett ”base camp” för räddningsarbetare till jordbävningsdrabbade Haiti”. Observera pluralformen!

Varför är det så tyst om denna pågående insats eller pågår den inte? Var ett basläger allt vi hade i förråd att bidra med? Att upprätta fältsjukhus har tidigare varit en gren där Sverige utmärkt sig positivt.

På denna blogg har tidigare efterlysts insatser från svensk sida här, här och här.

“The U.N. World Food Program sharply reduced its deliveries this week after failing to obtain enough U.N. peacekeepers or U.S. soldiers to keep anxious crowds in order. After staging as many as 20 deliveries in a day last weekend, the agency has cut that number to a maximum of five”, står att läsa i The Washington Post.

Nå, nu är stöd till FN en viktig del av vårt utrikespolitiska fundament, så varför kan inte EU, på svensk inrådan, stödja UN World Food Program med det fysiska skydd som en Battle Group innebär. Eller åtminstone ett svenskt beredskapskompani. Vi har ju flygtransportresurser numera.

/Sumatra

Uppdaterat 10-01-29, 22:32
Det behövs massor av tält för att skydda de hemlösa haitierna nu när regnsäsongen börjar. Enligt regeringens hemsida så har 200 tält skickats ner i en inhyrd Il-76.

Ytterligare en transport, med annat inhyrt plan (IL 76), skedde fredagen den 22 januari. Detta plans last innehöll 200 tält för jordbävningsdrabbade, ett terränggående fordon (Toyota Land Cruiser), vattenreningsvätska för hushåll (16 000 doser som distribueras via International Organization for Migration - IOM) mm. Ett sjätte plan med baslägerutrustning planeras för, liksom transport av en fältambulans.

Det börjar hända saker. För sent för att rädda de som redan har dött, men kanske i tid för att säkerställa att de som överlevt själva jordbävningen har en framtid.

Vi måste sätta oss ner och fundera på hur vi kan lösa insatser snabbare. Vi har militära insatsförband i hög beredskap, varför inte utnytta dom även i civila insatser?

/CI

Uppdaterad 10-01-30, 23:44
F7 står i beredskap att skicka en Tp-84 till Haiti. Flottiljen har svarat ja, men ännu inte fått order om att resa.

Om uppdraget genomförs kommer två av flottiljens C-130 Hercules att inom 24 timmar påbörja ombasering till Dominikanska Republiken där man sedan skall flyga i skytteltrafik till och från Port au Prince i Haiti. Ett tjugotal personer och kringutrustning för att operera med flygplanen följer då med på resan. I skytteltrafiken kan man flytta cirka 80 till 100 ton last per dygn och kommer i ett första skede att basera i området under två veckor.

Detta är en mycket bra uppgift för Tp-84. På så sätt kan vi effektivisera vårt stöd till Haiti. C-17 till Dominikanska republiken. Omlastning till Tp-84 och sedan skytteltrafik mellan öarna. Det är precis så här vi borde kombinera användandet av våra Tp-84 med C-17. D.v.s. långdistansflygningar med C-17 och korta hopp direkt in i den aktuella zonen med Tp-84.

/CI

Uppdaterad 10-02-06, 16:48
FMV har lagt ut information om de två flygningar som nu genomförts med C-17 till Haiti.

Totalt handlar det om fem flyg med förnödenheter och personal till Haiti varav två med utrustning och materiel som görs med C-17.

Den första flygningen till Haiti innehöll teknisk utrustning i form av IT- och kommunikationsutrustning. Ytterligare flyg har lyft med bland annat baslägerutrustning och personal från bland annat MSB, Läkare utan gränser och Röda korset.

/CI

Aja, baja Alfons Åberg

"Håll dina vänner nära, och dina fiender ännu närmare" finns det ett gammalt uttryck som heter. Frågan är vad Saab anser om BAE nu för tiden? Vän eller fiende och hur nära ska dom hållas? Tyvärr så dyker det lite för ofta upp rykten och halvskumma bevis för att mutor är en del av BAE:s "vanliga" affärsmetoder.

Nu har återigen den notoriske greven Alfons Mensdorff-Pouilly dykt upp ovanför ytan och åtalats av SFO - Seroius Fraud Office.

Enligt SFO har den muthärva Mensdorff-Pouilly varit inblandad i pågått mellan 2002 och 2008.

Att ett åtal kunde väntas meddelade SFO redan i oktober 2009.

Den österrikiske agenten och greven Mensdorff-Pouilly misstänks också för mutor i samband med att Österrike, efter att ha varit nära ett köp av Gripen, plötsligt tvärvände och skrev kontrakt med konkurrenten Eurofighter, som är ett konsortium där BAE Systems ingår.


Alfons ska ha vittnat idag inför SFO. Det ska bli mycket intressant att höra vad han har sagt. Uppdrag Granskning kommer nog att göra en uppföljare om detta i närtid. Få se om även Christer van der Kwast drar igång sin undersökning igen.

The SFO’s inquiries relate to allegations of corruption in BAE deals with South Africa, Tanzania and the Czech Republic.

Lord Goldsmith, the Attorney-General, announced in December 2006 that the SFO had abandoned its inquiry into the alleged bribery of Saudi officials by BAE Systems.

That investigation had embarrassed the Saudi Royal Family, on whom the alleged £60 million bribes were claimed to have been spent, and threatened a new £10 billion defence deal awarded to BAE by the kingdom.


Hmm. BAE mutar t.o.m när dom själva står på andra sidan nätet som konkurrent till Gripen. Det är dessutom inte bara när det handlar om flygplan som mutor är användbara. Därför måste även Hägglunds ångra en smula att dom blev uppköpta av BAE. Misstankar om mutor finns även i denna branch. När Patria blev anklagad för mutor i samband med försäljning till Slovenien så höll Hägglunds tyst. Det är dumt att dra på sig ögonen inför kommande affärer.

Hur mycket har då BAE lyckats hjälpa Saab i den internationella försäljningen av Gripen?

- Sydafrika. Här var helt klart BAE med och stöttade. Men frågan är om inte Sveriges stöd till ANC och Mandela vägde lika tungt även om svenska staten kraftigt gjorde bort sig i samband med en "kulturgala" i Soweto. Hur som helst så blev det 26 Gripen.
- Ungern. Denna affär är mellan svenska staten i form av FMV och Ungern. FMV vinner denna rond med 14 sålda maskiner.
- Tjeckien. Här satsade BAE stort, men misslyckades. I nästa försök så var det återigen FMV som vann. +14 maskiner för FMV.
- Thailand. Återigen en affär mellan två stater. +6 maskiner hittills för FMV och det ryktas om fler i närtid.

Resultat: BAE 26 - FMV 34. Ingen större vinst med andra ord. I de nya satsningarna mot bl.a. Brasilien och Schweiz är det en kombinerad ansträngning av FMV och Saab. BAE är numera ute ur loopen. I Indiensatsningen är det Saab som tar täten, men får givetvis mycket support av FMV och svenska Flygvapnet.

Tyvärr så har Saab i och med Sydafrikaaffären bundit sig till en långsiktig relation med BAE, vilket gör det besvärligt i dagens politiska klimat. Dom skulle nog vilja hålla BAE och ryktena om samarbete med Alfons en bra bit ifrån sig. De flesta affärer verkar numera bli mellan två stater. Detta då staten kan erbjuda långsiktig säkerhet på ett helt annat sätt än vad Saab kan göra. Vid affärer mellan två stater är det ingen som vill riskera att hantera mutor och då blir svenska politiker en smula osäkra när det idag pågår internationella utredningar där Saab och BAE är inblandade.

Som tur väl är så mutar alla andra försäljare av vapen sina potentiella kunder. Annars hade Gripens konkurrenter slagit på stortrumman och framfört det som säljande argument i kampen mot Saab och BAE för att sälja flygplan världen över. Alfons lär nog därför hitta nya arbetsgivare när BAE tröttnar på honom.

P.S: Är det någon mer än jag som drar en parallell mellan SFO och Monty Python? The Not-So-Serious-Fraud-Office skulle mycket väl kunnat dyka upp i någon av sketcherna i Monty Python´s Flying Circus. Det skulle även Alfons Mensdorff-Pouilly. Hans namn och utseende får mig mest att tänka på Steve Martin i den suveräna filmen "Rivierans guldgossar".

torsdagen den 28:e januari 2010

"The cost of living"

I England har man genomgått samma debatt som i Sverige och ställt sig samma fråga; "Varför har inte våra soldater helikoptrar i Afghanistan?" Skillnaden i debattens intensitet är att engelsmännen bara under 2009 förlorat över 100 soldater i Afghanistan...

Medium and heavy lift battlefield helicopters are playing an increasingly vital role in current counter-insurgency operations such as those in Afghanistan, and will continue to do so in the future, military analysts have said.

Today's report criticises the plan to extend the lives of Sea King and Puma aircraft in an attempt to bridge the existing "capability gap", which, the document says, will exist before the introduction of the Future Medium helicopter "in about 10 years".

"Given the age of these fleets and the poor survivability of the Puma, extending their lives at considerable cost is not the best option, either operationally or in terms of the use of public money," it adds.


D.v.s. samma typ av kritik som i Sverige avseende modifieringar på gamla system som HKP 4/10 och långsam anskaffning av nya system som HKP 14.

Nu har RAF beslutat om anskaffning av 22 stycken CH-47 Chinook. Jättebra tycker givetvis alla som följt debatten. Men precis som för Försvarsmakten i Sverige så har RAF en begränsad budget. Om något nytt ska skaffas inom ramen för denna budget så innebär det att någonting annat åker ut.

Air Internationals februarinummer 2010 visar på en del av konsekvenserna av anskaffningen av nya helikoptrar till RAF.

- RAF 27 st Merlinhelikoptrar som precis börjat sin mission i Afghanistan förs över till Royal Navy. Där måste dom byggas om med fällbar bom och rotor för att klara av däcksoperationer, vilket inte lär bli gratis.
- 1 division Harrier läggs ner och ytterligare 1-2 divisioner Harrier alternativt Tornado GR4 står på fallrepet.
- RAF basen i Cottesmore läggs ner.
- 2500 personer sägs upp i det engelska försvaret.
- Nimrod MR2 slutar flyga 2010, vilket innebär att England får ett "förmågeglapp" i långräckviddig havsövervakning tills Nimrod MRA4 blir operativ 2012.

Chinookhelikoptrarna har en mycket god lastförmåga, men stort felutfall. Av 40 stycken är endast 18 tillgängliga. Sedan har engelsmännen lyckats (eller snarare misslyckats) med precis samma saker som Sverige med HKP 4, 10, 14 och 15.

In addition there are eight Chinooks which have never flown and are being taken apart by engineers at Boscombe Down, Dorset. These are the infamous Mark 3As which were bought for £259 million for special forces and delivered to the RAF in 2001, but had to be parked for seven years in an air-condioned hangar because the MoD had failed to ask Boeing for rights to the avionics software. Without it, the helicopters were mere hulks that could not be flown.

Det värsta av allt är kanske det faktum att de nya helikoptrarna levereras först 2012-2013, d.v.s. långt efter det att McChrystals plan om allt gått bra resulterat i att trupperna i Afghanistan börjat skickas hem. Frågan är då om engelsmännen gör denna anskaffning av helikoptrar för att dom verkligen behövs, eller för att göra kritikerna nöjda?

Två nyttiga lärdomar kan man dra av detta:
- Det tar lång tid att ändra på inriktningen av luftstridskrafter. Därför ska luftstridskrafter inte anpassas för en given strategisk situation utan vara flexibla för att kunna möta olika typer av hot.
- Det är helt sant att "En Försvarsmakt är alltid anpassad för att slåss i det senaste kriget". Jag undrar om nästa insats verkligen ser ut som Afghanistan?

P.S. Föreningen MMM - Medborgare Mot Mutor har enligt rykten krävt ut all offentlig dokumentation om de olika helikopterprojekten från HKV och FMV. Ska bli mycket intressant att se hur många år det tar för dom att läsa igenom alla papper!

onsdagen den 27:e januari 2010

Släng SPK, köp LDP (uppdaterad)

Gripens S som i Spaning har alltid varit ganska så litet jämfört med J - Jakt och A - Attack delarna. Om vi tittar på vad som hänt efter det att Gripen ersatt Viggen så syns det tydligt att utvecklingen inte går jämt fördelat över J-A-S förmågorna.

Jakt
TU JAS - Taktisk Utveckling JAS var från början dominerad av avdankade JA-37 piloter. J-förmågan på Gripen blev därför tidigt väl utvecklad. De vapen som ärvdes från JA-37 var också fortfarande "state of the art". Rb-74 AIM-9 Sidewinder är nu på väg att ersättas av Rb-98 AIM 2000 IRIS-T som är en av världens mest avancerade IR robotar med kort och medellång räckvidd. Rb-99 AIM-120 AMRAAM är fortfarande den dominerande medelräckviddiga radarjaktroboten på marknaden, även om det finns ett par versioner nyare än den svenska. Nu har regeringen tagit upp METEOR i försvarsbudgeten över vapenanskaffningar som ska ske de närmaste åren. Samövningar mot bl.a. norska F-16 och finska F-18 visar att Gripen har mycket bra prestanda i jaktstrid. Med IRIS-T och Meteor så kommer denna att öka ytterligare. Sammanfattningsvis är Gripen en mycket kompetent jaktmaskin. Tyvärr så finns det gott om sådana runt om i världen och talibanerna har inget eget flygvapen som ISAF behöver jaktskydd mot. Förmågan är därför mest användbar i det nationella försvaret. Trenden ses även i USA där anskaffning av fler F-22 (jakt) får ge avkall på JSF/F-35 (attack).

Attack
Från början så ärvdes alla attackvapen till Gripen från AJ-37. Rb-15 är trots sin ålder fortfarande en mycket avancerad robot med stor verkan i målet. De amerikanska flottstyrkorna var livrädda för att närma sig den Jugoslaviska kusten under Kosovokriget 1999, då Rb-15 fanns integrerad på ett antal av den forna Jugoslaviska marinens fartyg. Men dess ursprungliga användningsområde var att sänka stora fartygsformationer på väg över Östersjön. Scenariot kanske inte är så realistiskt för tillfället, så Rb-15 har inget stort fokus från Försvarsmakten. Det andra arvet, BK, har hela tiden varit den svenska fredsrörelsens hatobjekt och efter det internationella avtalet om förbud mot Clustervapen sattes spiken i kistan. Dags därför att skaffa nya attackvapen.

De senaste årens fokus på samarbete med markstridskrafter som en del av Flygvapnets stöd till NBG08 och NBG11 har inneburit ett kraftigt lyft för Gripens attackförmåga. Integration av GBU-12 laserstyrda bomber tillsammans med LDP - Laser Designator Pod Litening III har gett mycket bra resultat för Gripen i övningar som CCT i Alaska 2006 och Red Flag i Nellis 2008. Nu har Gripens attackförmåga lyfts ytterligare med GBU-49 som ger allvädersförmåga. Möjligheten finns att anskaffa vapen som redan är integrerade på Gripen och används i Sydafrika (Mk80/81/82 "dumma" bomber) och i Ungern (AGM-65G/H Maverick). Tyvärr verkar de svenska politikerna inte allt för sugna på att skicka ut Gripen på internationella attackuppdrag. Men sammanfattningsvis så har Gripen idag en mycket bra attackförmåga. Givetvis skulle man gärna vilja hänga på lite mer, men erfarenheterna från bl.a. första Gulfkriget 1991 pekar på att det är ytterst sällan som ett flygplan anfaller många mål samma pass.

Spaning
Här kan man lugnt säga att det har tagit tid att få upp förmågan. AJSF-37 hade ett av världens bästa kamerasystem. Tyvärr enbart våtfilm som tog ett tag att framkalla och analysera, men bilderna blev mycket bra, både på låg höjd, hög höjd och i mörker. Övningar som Elite i Tyskland visade att SWAFRAP AJS-37 hade en världsledande förmåga. Tyvärr så skickades aldrig SWAFRAP ut på internationella uppdrag trots flera år i beredskap. Intresset var stort, bl.a. övervakning av flera oroshärdar i Afrika.

Vad har då Gripen haft att ersätta AJSF-37 med? Nada, förutom PS-00 (Ögonspaning) och PS-05A (Radar). En spaningskapsel har länge stått på önskelistan, men under flera år var det en budgetregulator. Så fort pengarna tröt i materielplanen så stoppades anskaffningen av en spaningskapsel. Detta fick en hel del utländska leverantörer att tröttna, så när det väl blev anskaffning så blev det Saab Avitronics som fick leverera SKP - SPaningsKapsel 39. Det här var innan dagens COTS-tankar, så den hårda kravspecifikationen ledde till att en helt ny kapsel utvecklades med delar från olika leverantörer. Resultatet är att vi har ännu idag inte en fullt fungerande spaningskapsel. Detta måste anses vara skandal, eftersom det som verkligen önskas i Afghanistan är ISTAR och NTISR förmåga.

Det som dock finns på Gripen är redan nämnda Litening III laserkapsel. Som en del kanske har sett så har jag lusläst Air Forces Monthly februarinummer 2010. Det fanns en mycket bra artikel om spaningsförmågan i England "Searching for the Clues!". Jag tänkte citera avsnittet om Litening III kapseln.

"For the RAF, the TIALD laser designator was of limited use for NTISR because of its relatively low resolution imagery and complicated switchology, and this reportedly led to NTISR taskings for the Tornado GR4 being withdrawn in the summer 2006. This changed with the introduction of the Litening III laser designator pod, seven of which were purchased under a UOR for Operation Telic, with the ROVER 3 datalink incorporated. The Litening III has outstanding reconnaisaance functionality and is said to offer similar image quality (as measured on the National Imagery Interpretability rating Scale) to the DJRP. As a result of the integration of Litening, the Tornado GR4 has been at the forefront of developing NTISR tactics and doctrine in Iraq and Afghanistan. The harrier also has NTISR capabilities, although its Sniper LDP does not incorporate ROVER and lacks the ´zoom-out facility´of the Litening, however it does offer higher maximum magnification. It was due to the Litening pod´s superior NTISR capability that the US ANG selected it over the Sniper to equip Block 50 F16CGs."

Lite intressant är jämförelsen med DJRP, då det är precis den kapsel som integreras på de sydafrikanska Gripen.

Förutom att vara en bra spaningssensor så är Litening III en FLIR - Forward Looking Infra-Red sensor som medger visuell upptäckt och identifiering av både luft- och markmål på långa håll både i dager och i mörker. Under internationella uppdrag kräver ROE - Rules Of Engagement oftast visuell identifiering av ett mål innan det kan bekämpas (eller två oberoende sensorer som identifierar ett mål som fientligt). Med ögonen kan detta ske på bara ett par kilometers håll. Med Litening kapseln kan detta ske på det 10-dubbla avståndet. Det är skillnaden mellan vinst och förlust i en luftstrid.

Den ena svagheterna som finns idag på LDP är ROVER-datalänken. Som jag skrev i en kommentar i mitt senaste inlägg om UAV så kan den knäckas av en duktig hacker. MUST har nog inte tittat tillräckligt på detta.

Den andra svagheten är det svenska något överdrivna säkerhetsanalyserandet. En Laserkapsel har idag större riskzon än bomben som den kan styra in mot ett mål. Lasersäkerhet är bra, men det får inte gå till överdrift. Precis som med certifierandet av HKP 14 så försöker vi hela tiden vara bäst i klassen.

Resultat: MVG i Uppförande och IG i Spaningsförmåga. Gripen är i svenska flygvapnet fortfarande bara en JAs.

Vi har alltså redan en mycket bra spaningskapsel i form av LDP. Varför lägga ner pengar på ett sjunkande skepp i form av SPK? Skrota därför SPK och köp in fler LDP!

Uppdaterad 10-01-28, 18:56
En del upprörda känslor på detta inlägg. Det är bra, då en analys av situationen bara kan leda till förbättringar. Att jämföra SPK med Litening III LDP är som att "jämföra en monokel med elektronmikroskop". Jag kan inte annat än att hålla med. SPK har tekniska data som är överlägset LDP, d.v.s. den dag den levreras till FM. Det är med anledning av detta faktum som jag skrivit detta inlägg.

Lite bakgrundshistoria till varför jag börjar tappa hoppet om en fungerande SPK.

- 1985 togs ett UTTEM fram för S:et i JAS39. Inte mycket hände under dessa år då fokus mest låg på att få flygplanet upp i luften och att få det operativt.

- 1997 togs ett PTTEM fram för en spaningskapsel.

- 2000 togs ett nytt PTTEM fram.

- 2001-12-21 lägger FMV ut på sin hemsida att SAAB Avionics AB erhållit beställning av spaningskapslar till JAS 39 till ett värde av 600 miljoner kronor. De första kapslarna kommer att levereras till FMV 2004 för att tas i bruk i Försvarsmakten året därpå.

- 2005-03-29 skriver återigen FMV på sin hemsida att flygprov med spaningskapseln är genomförd och att samtliga åtta spaningskapslar skall levereras till FM under 2006.

Det blev bevisligen ingen leverans 2004. Inte heller 2006. Nu är det 2010 och SPK är ännu inte levererad till FM. Visst flygs det begränsat i FM med lånade kapslar, men det är långt ifrån ett färdigt system. Frågan vi bör ställa oss är vad är det vi har fått för våra investerade pengar och hur mycket kommer det att kosta för att få det färdigutvecklat? Finns det några alternativa lösningar på kort och på lång sikt?

En av de mer tekniskt inriktade kommentarerna nedan klagade på möjligheten att ta ut data ur LDP bilden. SPK lagrar en massa metadata i sina bilder. Mitt svar på detta är:

- LDP bilden är betydligt bättre än det som syns i flygplanet då det begränsas av bildupplösningen på skärmarna. En videoinspelning av den råa LDP videon håller betydligt högre klass.

- Metadata som position, höjd m.m. lagras i flygplanet och det bör inte vara allt för svårt att kombinera dessa data med de som registreras av LDP.

- LDP har dessutom en god mörker- och "dåligt väder"-förmåga.

- LDP har möjlighet till ROVER dataläng och därmed realtidsöverföring av spaningsbilder.

SPK har möjlighet att utvecklas med ovanstående förmågor, men bör nog först bevisa att de förmågor som redan beställts kan levereras.

Ett alternativ till LDP är att gå på nästa steg i utvecklingen från Rafael, d.v.s. Reccelite som redan utprovats på Gripen i samband med Schweiz evalueringen. Den har samma fördel som Litening med att den går att sätta i balk 4 och därmed flyga med på alla typer av uppdrag utan att ta plats från andra vapen eller fälltankar.

En stridsflygdivision JAS39 är anmäld till UNSAS respektive PARP styrkeregister med 90 dagars beredskap samt till EU med medel beredskap. Är det med eller utan spaningsförmåga? Tanken i höstas var att S:et i JAS skulle vara aktivt i internationell beredskap från 2010-01-01.

Som gammal spaningspilot så vill jag inte annat än att få en bra spaningsförmåga på Gripen, men Försvarsmakten har en begränsad budget. Vill piloterna och UND-personalen i FV att vi ska fortsätta lägga pengar på att utveckla SPK? Det kommer att innebära att något annat tas bort i slutändan.

Uppdaterad 10-01-29, 16:48
Vilka alternativ har vi i Sverige för att få en vettig spaningsförmåga?

- Stoppa in mer pengar i SPK projektet och ha tålamod, så kanske det kommer ut något användbart. Dock oklart med tidpunkt, kostnad och effekt.

- Lägg ner SPK och skicka våra prototypexemplar till Flygvapenmuséet på Malmen med en stor lapp. "Gör inte om samma typ av misstag igen". bra för framtida projekt, då man ska lära av historien.

I alternativ två finns det ett antal vägar framåt.

- Köp en ny spaningskapsel. Här gäller det dock att lägga sig på en vettig nivå i kravbilden (jämför skillnaderna i kravspecen för SEP och AMV). DB 110 - Raptor, DJRP, MRP eller varför inte Reccelite? De tre första kräver NATO balk 5 vilket kan leda till låg frigång till marken. Det sista balk 4, vilket är en smidig lösning och den är "halvintegrerad" av Saab. Dock som Constance sa i inlägget nedan, så får man inte en lika stor sensor och därmed sämre bilder. Köper man COTS så får man dock ta nackdelarna med fördelarna.

- Låt TUAV göra jobbet. Nackdelen med en TUAV är dock ombaseringstiden om vi skulle vilja få tillgång till snabb in formation på långa avstånd. Men i dessa lägen kanske det initialt duger med en LDP bild eller Reccelite bild? På så sätt skulle TUAV kunna komplettera Gripen i stället för att lägga alla ägg i samma korg. En videolänk som är möjlig att få upp i en Gripen skulle kunna ge möjlighet till insatser på långa håll där TUAV är sensorn och Gripen vapenbäraren.

- Internationellt UND samarbete via t.ex. NATO AGS samarbete. Tyvärr har Sverige en viss nackdel då vi håller oss utanför NATO. Underrättelsedata brukar vara det som NATO håller hårdast på och enbart tilldelar på en "Need-to-know-basis". D.v.s. när vi deltar i t.ex. Afghanistan får vi data som är relevanta för uppgiften, inte annars. Det vore intressant att se om vi skulle släppas in i Eurohawk samarbetet på samma sätt som för SAC/HAW C-17.

När det gäller utvärdering av dessa bilder från olika system så ska vi inte låsa oss till en systemspecifik utvärderingsenhet för t.ex. SPK. Det är bättre att satsa på standardiserade databasgränssnitt och lägga bilder från alla system i en gemensam databas där det finns utspridda arbetsstationer/utvärderingsenheter som kan behandla datat. Lite som det en gång i tiden var tänkt att PLA skulle fungera (innan MUST fick sitt ord med i leken). Det innebär att planeringssystemet MSS för Gripen eller motsvarande för en TUAV enbart behöver planeringsdelen. Sedan behövs en systemspecifik inmatningsenhet i det gemensamma utvärderingsverktyget. Här bör vi för utvärderingsenheten titta på COTS och inte bygga något eget! Det misstaget har vi redan gjort med SPK och riskerar att göra även med TUAV.

Det gäller som sagts nedan att ha en bra verktygslåda. Men det innebär inte att man ska köpa en Schweizisk armékniv. Då är det bättre att köpa en bra kniv, en bra skruvmejsel och en bra hammare separat. Det blir troligtvis billigare och var och en fungerar dom bättre än den funktion som finns på armékniven. Det enda krångliga är att få ner alla verkygen samtidigt i en liten verktygslåda om man vill ut och resa.

tisdagen den 26:e januari 2010

"Skibox" i Pakistan vs Sverige

I Air Forces Monthly februarinummer 2010 så har man två intressanta artiklar om flygande radarsystem. Den första handlade om leverans av Pakistans första Saab 2000 AEW&C. Totalt kommer fyra stycken system samt en ren Saab 2000 í transportkonfiguration att levereras till Pakistan. Läs mer här om den pakistanska AEW&C.

Den andra intressanta artikeln handlade om det svenska ASC 890. Man berättar om de goda erfarenheterna från Northern Coast NOCO 09 övningen där den nya Länk 16 funktionaliteten prövats ut. Trots att systemet är mycket nytt så fungerade allt bra. Därmed så har Flygvapnet sakta men säker börjat fylla igen det "förmågeglapp" som existerat på C/D versionerna av Gripen då dom saknar datakommunikation med svenska stridsledningscentraler. Nu kan man åtminstone vid behov kommunicera med ASC 890.

"Although ASC 890 had only just been handed over to SwAF immediately to the exercise, the aircraft achieved 100% availability during the proceedings - a truly remarkably result"

De gamla FSR 890 systemen säljs nu av en efter en. Thailand har köpt ett och är intresserade av ett till. Ytterligare två säljs till Förenade Arabemiraten (UAE).

ASC 890 är i mina ögon ett bra sätt att återvinna de erfarenheter som dragits från försäljningarna till Brasilien, Mexiko, Grekland och Pakistan för att utveckla FSR 890 som var ett svenskt unikt system och hårt integrerat i den svenska STRIL lösningen till att bli ett internationellt användbart system.

Det jag saknar är det som syns på bilden ovan. Den pakistanska lösningen bygger på Saab 2000 i.s.f. den svenska Saab 340. Då får man kapacitet att montera ett motmedelssystem samt betydligt längre räckvidd och uthållighet. En ännu bättre lösning hade varit Embraer 145 som används i Brasilien, Mexico och Grekland. Men det kanske går att fixa till som ett motköp om vi lyckas sälja Gripen till brasilianarna? Ett system anpassat för internationella insatser måste ha motmedel! Med tanke på att ASC 890 är anmält i internationella styrkeregister från 2010-01-01 så tycker jag att det är dags att göra något åt saken.

Som jag skrev i förra inlägget om TUAV så riskerar vi att sätta krokben på oss själva när det kommer till själva upploppet på leveransen av ASC 890 då det "bara" är certifieringsprocessen kvar. Med tanke på att det handlar om krypton och nationell sekretess så lär MUST ha ett ord med i laget. Förmågeglappet är nog inte helt överhoppat ännu...

Ropa inte hej... (uppdaterad)

Ett gammalt uttryck säjer att man inte ska ropa hej innan man hoppat över bäcken. Problemet vid anskaffning av svensk försvarsmateriel är att vi dels inte är helt säkra på hur bred bäcken är när vi tar sats och dels att mitt i hoppet börjar någon att bredda bäcken för att säkra om att det garanterat blir ett plums strax innan andra sidan. Denna någon är till råga på allt inte taliban utan våra egna myndighetsregler och certifieringsprocesser.

Jag lyckades ta ut segern i förskott när jag uttalade min stora glädje över att Försvarsmakten beslutat sig om leasing av ett TUAV system som "gapfiller" innan dom får OK att beställa TUAV. Nu verkar upphandlingen ha gått i stå då man inte riktigt vet hur man ska hantera eventuella utländska operatörer som följer med detta system under den första tiden för att initialt operera systemet i t.ex. Afghanistan och parallellt utbilda de svenska operatörerna.

Frågan som har stoppat upphandlingsprocessen är hur är dessa operatörers status som kombatant? Är dom civila eller militära? Räknas dom som en del av den svenska Försvarsmakten eller inte?

Vi lyckas ju skicka en hel del civila svenskar till Afghanistan för att bl.a. utföra arbeten på campen i Mazar-e-Sharif. Vilken status hade dessa? Så länge det rör sig om att styra en UAV med enbart spaningssensorer så kan knappast Svenska Freds anklaga civila operatörer för att deltaga i stridsaktiviteter.

Hur kommer det sig att det hela tiden är vi svenskar som ställer oss dessa frågor? Andra länder har lyckats med precis samma typ av upphandling innan oss. Kanada leasar sina Heron UAV från israel och i Air Forces Monthly februari 2010 meddelas att Australien som också leasar samma typ av UAV skickar sina operatörer för att tjänstgöra med de kanadensiska trupperna i Afghanistan.

Vi skapar i Sverige dessutom precis samma typer av problem vid bl.a. upphandling av HKP 14. Först ställer Försvarsmakten en på tok för kraftig kravbild som resulterar i att vår helikopter får en egen unik lösning och alltså inte är COTS längre. Sedan ställer vi stora krav på att certifieringsprocessen ska utföras till punkt och pricka. Var tog de ingenjörsmässiga bedömningarna vägen? Är vi masochister hela bunten som gillar att göra det svårt för oss själva?

Det är skönt att veta att när vi inte får någonting så gör vi åtminstone alltig rätt och "by the book". Om Povel hade varit i livet så hade Ittma Hohah jobbat på FMV med upphandling av krigsmateriel. Något för Lillejul 2010 på HKV?



P.S: För dom som tror att en TUAV är en liten leksak så rekommenderar jag att studera bilden ovan. En Heron TP UAV är stor som en Gripen...

Uppdaterad 10-01-27, 21:56
Hur lång tid tar det att bli operativ om man leasar ett TUAV system?

- 7 september 2009 skriver Australien på kontraktet.

- Och idag är systemet igång i Afghanistan.

Här är en del fina bilder som visar systemet under transport och under användning i Afghanistan.

måndagen den 25:e januari 2010

Haiti påverkar Sverige mer än vi tror

Jag har försökt skapa en smula opinion för att EU borde ha sänt någon av de två stridsgrupper som står insatsberedda för internationella insatser. Intresset i Sverige har varit ganska så magert, men nu har i varje fall EU beslutat om att skicka 350 poliser. Detta behövs för att skydda civilbefolkningen samt hjälporganisationerna då plundring tyvärr har blivit vanligt. Då tillgången till mat och vatten är dålig gäller automatiskt den starkes lag.

Polisstyrkan är ett svar på en begäran från FN-chefen Ban Ki-Moon om fler poliser och militärer som ska hjälpa till att stabilisera läget i Haiti. FN vill utöka sin nuvarande insats med 2 000 militärer och 1 500 poliser.

Frankrike och Italien kommer att bidra med flest poliser av EU-länderna. Det handlar om gendarmer, ett slags halvmilitär polis, som även finns i Spanien, Nederländerna, Rumänien och Portugal. Även dessa länder kommer att bidra.


Värt att notera i sammanhanget är att det har varit svårt inom EU att rekrytera poliser för att skicka till Afghanistan. Över två år efter uppstarten av EUPOL Afghanistan så är det fortfarande en mycket dåligt fungerande organisation som har svårt att genomföra sitt uppdrag att träna en afghansk poliskår. Till Haiti verkar det gå bättre att få frivilliga poliser att ställa upp.

Hmm... Kanske gendarmsystemet vore något för Sverige? Vi har ju svårt att på ett lyckat sätt kombinera militära och civila resurser i den typ av insatser och hotbilder som verkar vara aktuella inom överskådlig tid. Svenska poliser bedöms av EU att inte vara användbara för en insats på Haiti då dom är för klent beväpnade och inte rätt utbildade. Gendarmer är kanske ett bra mellanting då stridsgrupper är för mycket och MSB IT experter för lite...

USA har återigen visat att dom är dom enda som snabbt kan ställa upp med stora resurser.

According to figures released this morning by U.S. Southern Command, the Haiti earthquake relief mission now involves 19,000 U.S. military personnel, 24 ships and more than 120 aircraft (for a full overview, click here). That’s an impressive surge: Within 48 hours of the Jan. 12 earthquake, around 60 U.S. military personnel were on the ground in Haiti; four days later, 1,400 troops were ashore, with another 3,000 or so on the way.
...
By my fuzzy math, the Haiti troop commitment may come to equal to the current Afghanistan troop surge. In fact, some of the forces now in Haiti were originally destined for Afghanistan. The 24th Marine Expeditionary Unit, set to deploy to the Middle East, was rerouted to Haiti; the military even diverted a crucial spy drone to provide overhead surveillance for disaster relief. And that begs the question: How this will affect the ongoing surge of forces to Afghanistan.


I brist på att FN eller EU reagerar så är enda lösningen USA. Till viss del kanske dom har dåligt samvete för tidigare mindre lyckade insatser på Haiti, men trots allt är USA de enda som snabbt ställer upp med stora resurser. Alternativet för Haitis del hade varit att förlita sig på hjälporganisationer som Röda Korset och Läkare utan gränser. Handen på hjärtat så har dessa organisationer svårt att jobba om inte någon tar ansvaret för säkerheten. Kanske framtiden blir att Röda Korset själva får anställa företag som t.ex. Blackwater för att se till att dom kan operera säkert? Jag skulle dock vilja se den insamlingsbössa i juletid som det står "Bidra till Blackwaters säkerhetsarbete på Haiti" på...

Haiti och USA delar en lång och komplicerad historia, där supermakten har ställt till med elände i Haiti många år före jordbävningen. Men vem kan dundra in fem fraktplan med elektronik och hundratals specialister som över en natt kan öppna en kollapsad flygplats utan kontrolltorn, så att hjälp når fram? Det amerikanska flygvapnet.

Vilka skickade ett Herkulesplan i lördags natt från Florida, fullt av dykare och syrgastuber som ska gå ner i vattnet och studera det plockepinn som ramlat rakt ut i havet, för att sedan bygga en ny hamn i Port-au-Prince, så att ännu mer hjälp kan komma in? Amerikanska kustbevakningen.


Men även ett land som USA har inte oändliga resurser. Nu börjar analytiker att fundera över om inte denna insats kommer att bromsa upp McChrystals satsning i Afghanistan. McChrystal begärde 40.000 extra man, Obama ställde upp med 30.000 (vara 19.000 nu kanske inte blir tillgängliga på ett tag) och NATO har lovat att ställa upp med minst 7000 man. Nu när USA har tagit ansvar för Haiti så kanske EU måste bidra med sitt strå till stacken och öka bidraget till Afghanistan? Annars är den upptrappning som nu är pågår i Afghanistan bortkastad. Det ironiska blir då att de stridsgrupper som EU vägrade sända till Haiti kanske i stället måste skickas till Afghanistan. Även Sverige kommer därmed att påverkas och kanske måste öka sitt militära bidrag till Afghanistan. Så här i efterhand kanske de svenska politikerna kommer att ångra att dom inte i stället valde Haiti.

Bevara folkförankringen

Försvarsmaktens nya personalsystem och avskaffandet av värnplikten riskerar att kapa det viktiga bandet mellan finansiärer/uppdragsgivare (d.v.s. allmänheten) och förbrukare (d.v.s. Försvarsmakten). Det blir helt enkelt för få människor som kommer att ha tjänstgjort inom Försvarsmakten och som sedan blir t.ex. journalister, politiker m.m. De fåtal regementen och flottiljer som finns kvar innebär också att den dagliga exponeringen mot allmänheten minskar ytterligare. Hur ska vi lyckas bibehålla allmänhetens insyn och förståelse för vad vi gör? SvD har idag ett intressant inlägg om frivilligrörelsens betydelse.

När värnplikten försvinner bryts en tradition och därmed försvinner också den indirekta medborgerliga delaktighet i svaret på statens existentiella grundfråga. I Opinioner 2009 (MSB) är det bara 46 procent som svarar absolut ja på frågan om väpnat motstånd.

Därmed blir frivilligrörelsens medlemmar ännu viktigare som ambassadörer för att möta en fallande försvarsvilja. Att nästan hälften av dem som är mycket intresserade av försvaret är rejält kritiska mot försvarspolitiken visar att många av ambassadörerna inte heller har något glatt budskap att sprida vid fikaborden.

Om man ska kunna vända trenden är det viktigt att rikta om försvarspolitiken så att den vinner större uppslutning – folket vill att Sverige ska kunna försvaras. Att det sker tror jag också är avgörande för att behålla ett brett stöd för att Sverige ska delta i internationella insatser. Det kan bli en snabb vindkantring i opinionen om vi får ökade förluster.

Mot bakgrund av att försvaret har försvunnit på hemmaplan måste synligheten öka och förankringen få fler former. Det var jättebra och viktigt att kronprinsessan Victoria besökte soldaterna i Afghanistan. Kungen skulle kunna delta vid medaljeringen av hemvändande förband.


Flygdagar och liknande allmänna uppvisningar är mycket bra. TV program som visar livet på utlandsmissioner samt utbildning till pilot m.m. är givetvis inte heller fy skam. Men hur mycket vi än exponeras med reklamkampanjer på TV och på Internet så är det två pelare som Försvarsmaktens rekrytering kommer att stå och falla med; Hemvärnet och frivilligrörelsen. Hur mycket pengar vi än lägger i reklam så kan det aldrig ersätta den personliga kontakten och den praktiska kunskapen om vad vi gör och står för.

Därför så är det så mycket viktigare i framtiden att vi har en fungerande frivilligrörelse. Själv så är jag uppvuxen i FVRF och har agerat instruktör under ett antal år. Jag har även varit instruktör och kurschef på ett antal av Flygvapnets sommarkurser för flygungdomar. Många av mina gamla elever har jag senare stött på som nya kollegor. Jag skulle vilja se en ekonomisk redovisning på hur många satsade kronor per senare anställd officer som dessa sommarkurser kostat. Jag misstänker att de pengar som lagts ner de senaste åren för att få ett Guldägg överstiger de sammanlagda kostnaderna för ungdomsläger sedan VK2.

Tyvärr så har vissa politiker ett förakt mot denna typ av aktiviteter. Jag kommer själv ihåg hur förbaskad jag blev när ett par politiker (inga namn nämda, men jag hoppas att ni känner er träffade) jämförde det faktum att vi bedrev utbildning i uniform samt lärde våra elever att hantera vapen med Hitlerjugend! Då har man inte förstått sin egen roll och ännu mindre den värdegrund som officerare (även utan ÖRA och liknande värdegrundskampanjer) står för. Det är det politiska syftet med en verksamhet som är avgörande, inte verksamhetens specifika innehåll. Uniformen används för att det är ett mycket bra skyddsplagg som finns lätt tillgängligt i Försvarsmakten och som är mycket väl anpassad för utbildning i skogen. Vapenutbildningen är ett utmärkt sätt för ungdomar att lära sig disciplin och att ta ansvar. I brist på svenska ungdomsgårdar så har Försvarsmakten något att erbjuda som det civila samhället har glömt bort, nämligen positiva förebilder.

Samarbetet med det civila samhället fyller även en dubbelriktad funktion. Vi officerare får kontakt med det civila samhället vilket innebär att det system som vi bygger upp är representativt för svenska befolkningens åsikter. Ett försvar får aldrig glömma sitt syfte, d.v.s. att försvara folket och deras intressen. Det gamla antika grekiska idealet var att för att bli medborgare måste du ha tjänstgjort som soldat. D.v.s. armén var inte bara för folket, utan även av folket. I framtiden kommer hela Försvarsmakten vara för folket, men det kommer framför allt vara frivilligrörelsen som kommer vara av folket.

Därför kära politiker. Vad ni än drar ned på de närmaste åren, dra inte ned på bidrag till frivilligrörelsen. Inte nog med att det kommer att försämra den kommande rekryteringen, det kommer att totalt utplåna folkförankringen. Och i förlängningen så innebär det att utan förståelse för vad Försvarsmakten gör så kommer viljan att ha ett försvar att försvinna.

söndagen den 24:e januari 2010

Upprop: Rädda Ärnabasen

Det finns en gammal liknelse som säger att; ”stoppar man ner en groda i kokande vatten så hoppar den ut, men stoppar man ner den i kallt vatten som man sedan sakta värmer upp så sitter den kvar till den blir kokt”. För Försvarsmaktens del innebär denna liknelse att små gradvisa förändringar accepteras var och en eftersom de trots allt inte påverkar så mycket, men tittar man på summan av alla dessa små förändringar så kan dom resultera i ett s.k. ”förmågeglapp” vilket en vettig politiker aldrig skulle besluta om... Ähum, förutom möjligtvis bråket kring Länk 16, NBF - GLC/NOC, helikoptrar, terrängfordon och...

Wiseman har gjort en liten analys av den politiska viljan att enligt Solidaritetsförklaringen ställa upp för omvärlden, baserat på Folk och Försvar lilla test av våra politiker och höga militärer. Den utföll inte särskilt väl. Men vi kan för ordningens skull i detta inlägg anta att den politiska viljan finns. Frågan är då om vi fortfarande har den militära förmågan att backa upp den politiska viljan med?

För Flygvapnet har antalet strilbataljoner, krigsbaser och basbataljoner konstant minskat under de senaste 30 åren. Fokus i debatten har enbart legat på antalet flygplan. 100 stycken JAS39 Gripen låter kanske i mångas ögon som ett kraftigt Flygvapen, men vad de flesta politiker och allmänheten har totalt missat är att flygplan utan bas- och ledningsresurser inte gör särskilt stor verkan. Sverige är ett stort land och även om flygplan kan förflytta sig snabbt så tar det tid. Men precis som grodan i jämförelsen så har politikerna och allmänheten inte märkt vad som hänt. En nedlagd bas i taget var ju inte särskilt allvarligt, alla satt kvar i grytan trots att värmen steg. Ca 90 nedlagda baser och 50 nedlagda basbataljoner i ett och samma beslut hade nog fått även den mest härdade politiker att svettas och hoppa ur kastrullen. Fokuset på internationella insatser har medfört att även Försvarsmakten har glömt bort sitt bassystem. Eftersom det gått gradvis så har ingen reagerat, ännu…

Just nu står gamla F16 i Uppsala, den s.k. Ärnabasen på fallrepet. Egentligen hade FM beslutat att den skulle avvecklas 1/1-2010. Men när man drog tillbaka tankarna kring GLC/NOC så sade man samtidigt att Ärnabasen skulle leva kvar. Dock så är det ännu inte sagt vad basen ska användas till.

Vilken hotbild finns numera mot Sverige? behöver vi över huvud taget våra baser? Det gamla invasionshotet är helt klart för närvarande inte aktuellt. Det som kan inträffa är troligtvis något av följande:

- En kris i vårt närområde. Det kan vara i Baltikum, i Östersjön eller runt Nordkalotten. Kriserna är kanske inte direkt kopplade mot Sveriges territorium, men enligt solidaritetsklausulerna i Lissabonfördraget ska Sverige stödja de länder som känner sig hotade. Om vi långsiktigt ska ånjuta oss lyxen av att kunna planera att någon annan vid behov ställer upp för oss, måste vi först visa att vi är beredda att ställa upp för dom (både med politisk vilja och militär förmåga). Att basera svenska soldater i t.ex. Baltikum är ett mycket svårt politiskt beslut. Att öka beredskapen på det svenska Flygvapnet var under det Kalla Kriget det snabbaste sättet att visa att vi var beredda på att ställa upp om det behövdes. En intressant paradox är att under Kalla Kriget var vi försiktiga att göra något liknande då vi var rädda för att det kunde eskalera. Nu med solidaritetsförklaringen som stöd måste vi vara beredda att ta till denna åtgärd betydligt snabbare.

- Ett attentat på svenskt territorium. I de flesta fall är detta en rent polisiär uppgift, men det finns fall där polisen helt enkelt inte har rätt resurser. Detta skulle kunna röra sig om ett hot från terroristgrupper som avser att använda sig av asymmetrisk krigföring liknande 9/11. FM bör i detta fall stödja med luftbevakning och ökad incidentberedskap kring storstäder och stora flygplatser.

- Någon typ av katastrof inträffar. Det kan vara allt från en ny Gudrun till snöfall och översvämningar. Flygvapnet har tidigare hjälpt till att bl.a. transportera utrustning för att laga elledningar från norrland till södra Sverige. Men detta kräver en flygplats att starta ifrån och en annan att landa på.

Sammanfattningsvis så ligger hotbilderna koncentrerade kring storstäder, alternativt en bra bit utanför svensk kust. Gissa var våra kvarvarande baser ligger? Ja, inte är det särskilt nära dessa potentiella insatsområden!

Jag skrev ett inlägg i förrgår om den nya inriktningen av Flygvapnet. Den pekar på att regeringen nu har börjat inse att hotbilden i närområdet har ökat. De aspekter av Gripensystemet som lyfts fram är anpassningen mot svenska förhållanden. Om vi ska stå för vår solidaritetsförklaring innebär det att vi bör fokusera våra luftstridskrafter med basering i Sverige. Tolgfors säger också att hotbilden kan dyka upp mycket snabbt i form av t.ex. terrorangrepp. Men var ska vi basera? Det finns inga baser kvar. Bas-90 är nedlagt!

Under den period då Flygvapnet hade över 100 baser utspridda över Sverige var det inget problem att vid behov öka beredskapen var som helst i Sverige. Anflygningstiden från en bas till insatspunkt rörde sig bara om minuter. Om hotbilden ökade så spreds de dyrbara flygplanen ut på krigsbaser över hela Sverige. Nu finns fredsbaser kvar i Ronneby, Såtenäs, Linköping och Luleå samt endast ett par stycken krigsbaser. Anflygningstiden från t.ex. Linköping till Stockholm rör sig om ca 30 minuter. Det går att vid behov flyga överljud, men det kan resultera i skador på hus på marken samt i kraftigt ökad bränsleförbrukning vilket i sin tur innebär att tiden som flygplanen kan befinna sig i luften blir kort.

Ännu värre blir det om vi vill stötta Finland och Norge med basering i Sverige. Närmaste bas är då Luleå, vilket innebär att bara tiden att nå till gränsen rör sig om ca 30 minuter. Skulle det vara dåligt väder i Luleå och det krävs en alternativ landningsplats så får man antingen använda en civil flygplats med nedanstående problembeskrivning, eller ha ett militärt alternativ som ligger över en timmes flygning från Luleå. Då blir det inte mycket bränsle över för att kunna genomföra sitt uppdrag.

Det finns två stora problem med reduceringen av möjliga baseringar av Gripenflygplan.

- Skydd. Att samla alla guldäggen i samma korg innebär att de lätt slås ut. En lastbil med sprängämnen för en terrorist eller en kryssningsrobot för någon med mer avancerad teknik till förfogande räcker för att slå ut en division flygplan på backen. Detta löstes i det gamla Bas-90 systemet med spridning och maskering (se bild på Kirunabasen från Google Earth nedan). Många argumenterar mot det spridda bassystemet med att nu för tiden finns bättre underrättelse med satelliter och UAV och precisionsvapen. Men trots detta är det mycket svårt att slå ut flygplan som sprids. Detta visar om inte annat serbernas lyckade maskeringstekniker under Kosovokriget 1999 . Irakierna gick steget för långt 1991 när dom grävde ner sina flygplan. Dock så var dom mycket skickliga med att lura koalitionen att flygbaserna redan var utslagna genom att lägga upp sandringar som på foton såg ut som bombkratrar på banorna. Om vi placerar alla flygplan på enstaka flottiljer som NATO så måste dom skyddas bättre. De få fredbaser vi nu har saknar helt fortifikatoriska skydd som t.ex. bergshangarer. Dom saknar även helt luftvärnsförsvar. Detta är obligatoriskt på en NATO bas.
- Verkan. De stora avstånden mellan baserna innebär att det tar tid att nå operationsområdet. Detta kan man dock lösa med planering. Vad som är värre är att det kräver en massa bränsle. Detta går att lösa genom att hänga på extra bränsletankar på flygplanet vilket minskar möjligheten att ha vapen. Ju mer bränsle ombord desto mindre verkan. Bränsle är också en logistisk utmaning då det måste transporteras till basen som flygplanen ska klargöras på. Ett ökat bränslebehov innebär ökat transportbehov. I Irak insåg motståndsrörelsen detta och fokuserar sina insatser mot just transporter som då måste skyddas o.s.v.

Vän av ordning frågar givetvis om inte Flygvapnets incidentjakt kan baseras på Arlanda, Bromma, Sturup eller Landvetter? Jo, självklart går det att göra men då måste personal och utrustning föras till dessa baser. Det bör dessutom byggas s.k. klargöringsplatser längs med banorna så att de militära flygplanen slipper långa tider på marken för att taxa från en klargöringsplats till banan (vilket också förbrukar bränsle). I fallet Bromma så lär inte grannarna bli särskilt förtjusta i idén då en Gripen bullrar betydligt mer än de civila och militära flygplan som idag får basera där. Dessutom så tropr jag inte att de civila operatörerna tycker att det är särskilt trevligt att på ett stort civilt flygfält ha skarpladdade flygplan. Vad händer om någon begår att misstag vid laddning av en kanon och sätter en salva 27 mm spränggranat i terminal 3? Visbyflygplatsen är ett undantag där detta kan accepteras. Dels på grund av Gotlands strategiska läge och dels av att det inte är särskilt mycket civil trafik på den basen.

Sedan kommer varje start och landning att totalt stoppa all civil trafik vilket kan innebära stora störningar på den civila flygtrafiken och i värsta fall ökade risker då den civila trafiken vid behov måste flytta på sig. Om en beredskapsstart ska genomföras är det bråttom och militäöra flygplan kan då inte hålla sig till de civila luftlederna och utflygningsrutinerna. Militära flygplan flyger oftast enligt andra regelverk avseende t.ex. minsta kvarvarande bränsle vid landning. Ett civilt flygplan har bränsle kvar för att behov kunna gå till en alternativ landningsbas. Ett militärt flygplan planerar endast för detta vid dåligt väder. Annars vill man kunna utnyttja allt bränsle för att nå så långt som möjligt, alternativt kunna stanna uppe i luften så länge som möjligt. När man kommer hem för landning så får därför alla andra flytta på sig då man inte har bränsle över för att klara av fördröjningar och långa väntelägen.

Nedan är en bild på en bedömd stridslinjal för att analysera hur olika alternativ på baseringen av jaktflyget kostar FV. Grönt är effektiv insatstid och rött är tid som "slösas" bort vid transport till och från insatsen. Vi baserar i de olika alternativen på Gamla F16 Ärnabasen i Uppsala, Gamla F3 Malmen utanför Linköping och F7 Såtenäs utanför Lidköping. Scenariot är att vi vill hålla en rote (två flygplan) i luften ovanför Stockholm, s.k. CAP - Combat Air Patrol, för att kunna säkerställa snabbast möjliga insats. 1 - Första roten, 2 - Andra roten o.s.v. I bilden över lastalternativ är grönt "nyttig" last och rött bränsle som behövs för transportflygningen.

- Uppsalaalternativet innebär att med en normal passlängd på ca 1,5 h, varav ca 30 minuter går åt för an- och återflygning mellan Uppsala och Stockholm, innebära att det blir en start och en landning varje timme (med den påverkan det skulle ha vid basering på Arlanda och Bromma). Det går teoretiskt att klara av med 6 flygplan (4 i luften och två på marken som fyller på nytt bränsle och byter besättning) samt några i reserv. Det räcker i detta fall med en fälltank (alt 1 nedan), vilket ger goda utrymmen för vapen. 24 timmars CAP innebär att man måste producera 36 timmars flygtid. En effektivitet på 67%.

- Skulle vi lösa samma sak med basering i Linköping med 30 minuter an- och återflygning innebär det 8 flygplan (sex i luften samt två på backen) och några i reserv. Här krävs det troligtvis en extra fälltank och mindre antal vapen ombord (alt 2 nedan). Fortfarande en start och en landning i timmen (med vissa protester från aktionsgrupperna i Malmslätt). För att producera 24 timmars CAP innebär att det måste produceras 48 timmars flygtid, d.v.s. en effektivitet på 50%.

- Motsvarande med basering i Såtenäs kräver 10 flygplan (åtta flygplan i luften och två på backen) och ett antal i reserv. Tre fälltankar krävs på flygplanet och därmed inte längre så mycket plats för vapen (alt 3 nedan). 24 timmars CAP innebär att det måste produceras 72h flygtid, d.v.s en effektivitet på 33%. Flygplanen slits ut dubbelt så snabbt som i Uppsala-alternativet. Nu börjar vi närma oss kapaciteten för vad en svensk flottilj kan producera. Mängden flygplan innebär att man klarar ca ett 1-3 dygn därefter börjar dom falla ut för underhåll. Det löser man genom att tillföra mer flygplan, eller sänka på insatsfrekvensen. Att över tiden hålla två flygplan i luften ovanför Stockholm med basering på Såtenäs kan i värsta fall kräva mer eller mindre hela Flygvapnets kapacitet. Detta gäller såväl flygplan som piloter och tekniker.
Skulle insatsbehovet sänkas till att flygplanen ska vara på plats inom 15 minuter så kan dom från Ärnabasen ha beredskapen på backen och endast vid behov starta. Då räcker det med två flygplan och ett i reserv samt två pass om ca fyra tekniker och tre piloter. Från Linköping och övriga baser krävs det fortfarande att dom håller beredskapen i luften med ovanstående behov av flygplan. 15 minuter är en realistisk förvarningstid på att något är på väg att hända med t.ex. ett flygplan som är under inflygning till Arlanda.

I vilket skick är de baser som numera inte används? Vissa är i bra skick då dom tagits över av Luftfartsverket och drivs som civila flygfält. Dock så är den militära integrationen (klargöringsplatser, uppställningsplatser, taxivägar m.m.) oftast helt borta. Luftfartsverket har dessutom inte råd att driva olönsamma flygplatser utan har satt upp ett antal till försäljning. Det innebär att förutom att vår försvarsindustri till stor del numera är utlandsägd så är våra flygplatser snart det. Andra baser är helt förstörda. Byholma används t.ex. som timmerlager efter stormen Gudrun.

Även våra marksförband blir lidande av att bassystemet försvunnit. Skulle vi vilja ombasera någon av våra åtta manöverbataljoner så blir det att skicka utrustning och personal på järnväg (som inte heller täcker hela Sverige) eller lastbil. Beredskapsövningen Dagny II visade på hur svårt vi hade att frakta trupp och materiel till Gotland.

Bristen på baser är inte bara ett problem vid eventuella kriser, utan märks även i fredstid då det är ont om alternativa landningsplatser vid dåligt flygväder.

Om vi inte går tillbaka till konceptet med spridda baser måste vi även investera i fortifikatoriska skydd på våra fredsbaser, eller göra ett strategiskt antagande att det här slumpvisa terrorhotet som kan drabba Sverige inte drabbar Försvarsmakten.

Slutsatsen är att utan det spridda bassystemet så får vi ut betydligt lägre effekt av våra flygplan. Det krävs mer underhåll per effektiv flygtimme i CAP. Det går åt mer bränsle för transportflygning. Detta är också kostnader, men dom syns inte förrän systemet behöver användas.

Ett alternativ till de spridda baserna är givetvis lufttankning. Men lufttankning löser inte alla problem. Det krävs fortfarande att flygplanen håller sig i luften med det ökade underhållsbehovet, slitaget på vapen (i insatser som t.ex. Afghanistan förbrukas mer vapen genom att dom slits ut snarare än att skjuts iväg) samt inte minst slitaget på piloter och tekniker. Sedan är lufttankningsflygplan inte heller en billig resurs.

Varför behålla just Ärnabasen? Vad har Ärnabasen för fördelar?
- Fortifikatoriska skydd i form av bergshangarer. Finns i dagsläget inte på någon annan bas i Sverige.
- Fullt utbyggd infrastruktur med hangarer, klargöringsbågar, räddningsorganisation m.m.
- Låg civil verksamhet som minskar risken för kollisioner i luften
- Närhet till Stockholm och närhet till strategiska transportleder. Det går därmed att ha beredskap på backen
- Möjlighet att använda för tyngre militära transporter för förband i Stockholmsområdet utan att belasta Arlanda och Bromma.
- Närhet till övrig militär verksamhet på LSS i Uppsala (innan den också läggs ner)
- En militär närvaro i en storstadsregion. Detta kommer att öka möjligheten att rekrytera framtida medarbetare (givetvis också ökat antal klagomål på buller).

Valet ligger alltså mellan att investera en smula pengar för att återställa det som lagts i malpåse, eller investera en massa pengar för att få något nytt som ersätter det gamla. Givetvis kan också valet vara att helt släppa viljan att försvara Sverige och aldrig ge solidaritetsförklaringen en chans att bli verklig. Alltså ett val mellan pest, kolera eller pest OCH kolera.

Någonstans gäller det att dra strecket, hit men inte längre! Ska vi uppfylla solidaritetsförklaringen måste vi ha något att luta den mot. Flygvapnets förmåga att verka i och från Sverige har nästan reducerats till noll. Nu måste vi sakta men säker börja bygga upp den förmågan igen. Vi börjar med Ärnabasen.

P.S. Wiseman har ett inlägg i detta ämne som jag som vanligt givetvis rekommenderar...

lördagen den 23:e januari 2010

Inte så gamla som man skulle kunna tro

Försvarsmakten får ofta kritik för en snedfördelad struktur med många generaler och få fänrikar. Detta är extra problematiskt i dagsläget då FM ska gå över till det nya befälssystemet och 75% av officerarna ska ersättas av specialister.

Därför är det intressant att se denna jämförelse över mellan olika statliga myndigheter där Försvarsmakten faktiskt har lägst andel gamla chefer. Det kan givetvis bero på att folk lämnar firman i förtid i stället för att som i många andra bolag stanna kvar och bli en trotjänare. Det skulle vara kul att se statistiken över utdelade NOR - Nit och Redlighet efter 30 års anställning i rikets tjänst. Hur många % är det som får denna varje år och har det sjunkit de seaste åren?

Det som kanske är mer oroväckande för Försvarsmakten är att den civila marknaden har många chefer som är nära pension. Oddsen är nog låga på att det i samband med övergången till det nya befälsystemet kommer att bli ett stort manfall på duktiga officerare. Precis som de civila bolagen borde FM oroa sig en smula över att den yngre generationen inte gärna stannar länge på en och samma arbetsplats. Detta kanske är bra för FM planer på kontraktanställda soldater, men sämr för att bibehålla blivande chefer.

Nu är det som vanligt bara statik. Försvarsmakten har enligt tabellen 957 chefer, så allt över fänrik och de flesta civilanställda räknas nog som chefer. Med andra ord; många hövdingar, få indianer.

Gästinlägg: Ett nytt tankeförbud

Den numera avskaffade tankeförbudslagen från 1984, som förbjuder förberedelser att uppföra kärnkraftsreaktorer i Sverige, har varit dubbelt skadlig för vårt samhälle. Dels står vi sämre rustade när nu kärnkraften visar sig vara ett lämpligt klimatvänligt energialternativ under överskådlig tid, dels har lagen, som vi konstaterat under senare år, varit fördummande för kärnkraftindustrin i dess drift av befintliga anläggningar.

Nu har alliansregeringen upprepat samma fördummande upplägg. Detta framgår av raminstruktionen inom försvarets ledningsområde från december 2009. ”Sverige har skiftat fokus inom ledningsområdet, från långsiktigt syftande teknikutveckling till förmåga att leda befintliga förband här och nu.”

Under efterkrigstiden gjorde vår alliansfrihet att vi inom landet utvecklade huvuddelen av de militära förmågorna. Behoven var stora och lösningarna producerades under stor kostnadspress och blev ofta mycket kostnadseffektiva vid internationella jämförelser. Utvecklingen bestod inte enbart av teknik utan parades i en nära samverkan med motsvarande taktiska utveckling. Förbanden innehöll i vissa fall funktioner, som stormakterna först långt senare infört. Militära förmågor byggs av ett tätt samband mellan ett flertal tekniska och mänskliga funktioner. Dessa komplexa samband lärde sig försvaret att förstå och vi kunde i Sverige trimma lösningarna till största möjliga effektivitet inom den givna ekonomiska ramen. Ledningsfunktionerna på olika nivåer utgjorde kittet mellan en lång rad primära och stödjande funktioner. Myndigheterna hade också full förståelse för hur funktionerna samspelade och kunde in händelse av krig också ytterligare anpassa dessa, om det skulle visa sig nödvändigt.

Denna kunskap skall nu inte få finnas. Låt oss göra en trivial jämförelse. En testförare på Volvo har en helt annan förståelse hur han skall agera med en bil i en utmanande trafiksituation än medelsvensson i samma situation. Det kan gälla att mycket snabbt förstå hotet, väglaget, alternativen, bromsmöjligheter, gaspådraget och bilens beteende i många avseenden. Testförarens förmåga att klara upp situationen är mycket bättre än Svenssons. Nu anser regeringen att om Sverige skulle hamna i en svår situation, så skall vi lösa denna med medelsvenssons och inte testförarens förmåga.

Det är rimligt att en så omfattande verksamhet som försvaret utsätts för ett besparingstryck. Man kan i den pågående omställningen från invasionsförsvaret fortfarande finna betydande strukturfel och dubbleringar av kompetenser mellan myndigheterna och mellan staten och näringslivet. Inom materiel- och logistikområdena har denna dubblering till en del dessutom ökats under den senaste tioårsperioden. Här finns uppenbarligen en betydande potential till besparingar utan men för verksamheten.

Ett annat sätt att minska på utgifterna är att skära i verksamhet, som är till för en ökad effektivitet i framtiden. Detta är en fiktiv besparing – utgifterna kan minskas i närtid medan värdet av den uteblivna framtida förmågan inte tillåts ingå i beslutunderlaget. Det är exakt så regeringen handlar i sitt beslut om tankeförbud för försvaret inom ledningssystemområdet.

Ett argument regeringen använder i sin utvecklingsfientlighet är att Sverige måste följa internationell standard. Det är emellertid fullt möjligt att ta hänsyn till sådan internationell standard vid en inhemsk utveckling och det är även möjligt att med kompetens påverka den internationella utvecklingen. Man kan se på Ericsson som utvecklar internationell mobiltelefonstandard tillsammans med några av sina värsta konkurrenter.

Regeringens raminstruktion innefattar inte bara ledningskoncept, ledningsmetodik, procedurfrågor och tekniska ledningssystem utan även NEC (network enabled capability). Här har statsmakterna under 10 år satsat ca 2 miljarder kr i kompetensuppbyggnad vid försvarsmakten, FMV och industrin. Denna unika kunskapsbas, som staten finansierat, får nu inte användas i försvarets utveckling av ledningssystem. Samtidigt är NEC prioriterad utvecklingsverksamhet inom NATO, NATO:s medlemsländer, EU samt i de nordiska länderna, med vilka Sverige avser att samarbeta. Hur detta nordensamarbete skall kunna kombineras med tankeförbudet framstår som en gåta.

Slutligen, låt det inte som i kärnkraftsfallet ta mer än 20 år att avveckla detta nya tankeförbud och låt oss bara hoppas att försvaret inte behövs innan dess – en möjlig fiende kommer inte att komma med en förmåga som bygger på dennes motsvarighet till medelsvensson.

/E4SEK

Framgång i helikopteraffären?

3 stycken svenska flygtekniker har nu börjat tjänstgöra på 720 skvadronen på Ryggebasen i Norge. Syftet är att utbilda sig på den helikopter av typ Bell 412 som Norge opererar i Aghanistan.

Flygvapnet har under en längre tid utrett olika alternativ för att förbättra medevac-förmågan i Afghanistan i väntan på att Hkp 10 skall bli operationell. Den lösning som FM f n avser att genomföra är ett samarbete med Norge kring deras medevac-helikopter i Maymane(PRT) i Afghanistan. Samarbetet innebär att Sverige bidrar med teknisk personal vilket gör att Norge har möjlighet att behålla sin medevac-förmåga under en längre tid än vad som annars varit möjligt. Den norska medevac-helikoptern har möjlighet att verka i delar av det svenska PRT(MES).

Den personal som vi nu söker skall arbeta med norsk basmateriel(Hkp) och vissa fordon.

Vi söker 3 st materiel- och/eller flygtekniker som under två år skall tjänstgöra huvudsakligen i Norge, men som under perioden 101001—111231 skall tjänstgöra ca 5 månader i Afghanistan. Tjänstgöringsperioden 101001—111231 delas alltså upp mellan de tre teknikerna. Den exakta längden på perioderna fastställs senare.


Den norska helikopterenheten är sedan 2008 baserad i PRT Maimana(Meymaneh). Precis som HFP-10/HKP-4 har de norska Bell-412 fått modifieras för insatsen i Afghanistan.

Norway will also provide two to three light helicopters and up to 70 accompanying personnel to reinforce the Norwegian-led Provincial Reconstruction Team in Maimana in northwestern Faryab province from April 2008, the ministry said.

De svenska trupperna i Mazar-e-Sharif har tidigare övat med de norska besättningarna och i framtiden kanske dom kommer att få stöttning av svenska kollegor.

Detta samarbete är en bra bit på vägen att få upp de svenska kunskaperna om hur man opererar med helikoptrar i tuff miljö som Afghanistan. Jag har vid tidigare inlägg beskrivit hur hårt den fina afghanska sanden sliter på en helikopter. När den tränger in i smörjoljor så bildas ett betongliknande ämne som inte bara slipar ner kugghjul utan förr eller senare kan knäcka sönder delar av motorer. Norrmännen har också stora problem med sina helikoptrar i Afghanistan, så lite förstärkning av svensk personnal tas nog tacksamt emot. Här är ett reportage från norsk TV.

Nu får vi se hur Försvarsmakten går vidare. Att skicka HKP-10B till Afghanistan är en nödlösning för att göra politikerna lyckligare. Men det finns betydligt bättre alternativ, även om det givetvis kommer att kosta en hel del. SoldF har en forumsdiskussion där bl.a. lastutrymmet i olika helikoptertyper jämförs.

I min jämförelse av Colombia och Afghanistan så pekar jag på att; ett betydligt bättre alternativ än att försöka få till en egen Medevacförmåga är att köpa in ett antal trupptransporthelikoptrar, t.ex. UH-60 Blackhawk. Med liknande helikoptrar i Afghanistan så kan vi dels förflytta våra trupper snabbare och dels undvika att exponera dom för IED, självmordsbombare m.m. Undviker vi skador på soldaterna så minskar vi behovet av Medevac. Trupptransporthelikoptrar kan dessutom i Sverige användas som "Force Multiplier". Våra ynkans 8 manöverbataljoner i IO 2014 kan därmed agera som luftburna bataljoner och täcka mycket större yta samt vid behov möta hot från olika riktningar.