söndagen den 31:e oktober 2010

Nya grannar, del 2

I förra inlägget om de nya enheterna i Afghanistan så gick jag igenom de utmaningar som HU ISAF kommer att möta. I det här inlägget tänkte jag titta mer på behovet av egna spaningsresurser för det svenska förbandet och hur det är tänkt att lösas med TUAV eller RQ-7 Shadow 200 - UAV 03 "Örnen" som den också kallas. I brist på politisk vilja att skicka Gripen så får Flygvapnet nöja sig med att skicka Tp 84, HKP 10B och TUAV. (Jag vet att TUAV organisatoriskt än så länge tillhör K3, men det börjar bli mer och mer Flygvapeninfluenser i personalkåren).

I de senaste stridskontakter som de svenska styrkorna har varit inblandade i, så har det uppkommit ett behov av att få en lokal överblick över stridssituationen. Bl.a. när ett ANA-förband med svenska OMLT-instruktörer var i strid med talibaner.

I skuggan av händelserna funderar svenskarna vad som kunde varit annorlunda.
– Hade vi haft möjlighet att styra flyget eller haft obemannade spaningsflyg i luften kunde vi ha agerat annorlunda och bättre.


UAV 03 är planerad att dyka upp i det svenska området under andra halvan av 2011.

Farkosten, som i Sverige ska kallas UAV 03 Örnen, kommer att levereras under våren och målet är att systemet ska kunna sättas in i Afghanistan under augusti nästa år.

Jag är en smula skeptisk till denna plan. Eftersom vi i Sverige själva integrerar planerings- och utvärderingssystem via Saab så behöver det utföras en hel del test- och provverksamhet i Sverige. Detta oavsett hur lång tid det tar att utbilda tekniker och UAV-operatörer/piloter. Sedan finns det nog fortfarande en hel del juridik att fundera på kring certifiering av UAV med kringutrustning samt certifiering av framför allt UAV-piloterna. Vilken utbildning krävs i Sverige för att flyga utanför avlysta områden som i t.ex. ett skjutfält? Vår gamla UAV, Ugglan föll på just detta certifieringsarbete. För att inte prata om problemen vi haft med HKP 14 och HKP 10B. Föregångaren "Falken" var mer av ett modellflygplan och certifieringsarbetet var långt ifrån så omfattande som det kommer att bli för UAV 03.

Som en interrimlösning till dess att det nya systemet är operativt, har Försvarsmakten undersökt om det skulle vara möjligt att hyra in ett UAV-system från något annat land med utländska piloter, tekniker och annan personal. Det juridiska regelverket har dock satt stopp för detta. För att få tjänstgöra i svenska insatser måste man ha en militär befattning och vara svensk medborgare.

- Vi märkte dessutom att även om det hade fungerat juridiskt, så kunde vi inte få tag i något som kunde bli operativt så särskilt långt innan vårt nya system införs, säger Stefan Smedman vid Försvarsmaktens insatsstab.


Jag tycker att detta påstående är mycket märkligt. Hur kommer det sig att Sverige har så olika tolkning på internationell rätt som t.ex. Tyskland som leasar israeliska Heron? Vi har ju inga problem med att hyra in lokala tolkar m.m. till de svenska förbanden. Likaså har vi inga problem med att knyta till oss andra länders helikoptrar till NBG 11. Så varför är det så svårt med en UAV?

De UAV som tyskarna leasar opererar dessutom i samma område som UAV 03 är tänkt att att baseras och har med stor sannolikhet även stöttat svenska insatser.

Fördelen med leasing är att man slipper att vänta på utbildning av piloter och tekniker samt att certifieringsarbetet är upp till den som levererar förmågan.

Rheinmetall is leasing two Heron 1 UAV systems from Israel Aerospace Industries (IAI), with three aircraft under a contract with BWB, Germany’s federal procurement agency. The service contract guarantees the availability and reliability of the systems, what Juergen Michel, Rheinmetall’s vice president of sales for airborne systems, refers to as “power by the hour” 24/7. The contract provides logistical support, including on-site maintenance by 15 Rheinmetall technicians in Mazar-e Sharif. IAI supplies spare parts, and trained military vehicle and payload operators and Rheinmetall maintenance personnel in Israel.

Ur spaningssynpunkt så har tyskarna valt att ersätta sina Tornado med Heron. Det beslutet har givetvis både för och nackdelar. En UAV har lång uthållighet och kan därför stötta en grupp under en lång stridsinsats. Framför allt så är den politiska chocken av en kraschad UAV obefintlig jämfört med en pilot i talibanernas fångläger. Dock så har ett spaningsflygplan två stora fördelar. Den kan mycket snabbt komma fram till en insatspunkt långt ifrån startbasen. Den har dessutom en pilot ombord utrustad med världens bästa översiktssensor, d.v.s. PS-00 det mänskliga ögat.

Jag håller med våra riksdagsledamöter att det finns ett större behov av TUAV än av svenska MEDEVAC-helikoptrar i Afghanistan. Men jag måste ställa samma fråga som i förra inlägget. Är det meningen att TUAV-förbandets personal ska rymmas inom ramen på ca 500 man i Afghanistan? I så fall minskar effkten på FS-20 och kommande svenska insatser.

Det finns en hel del frågetecken kring en större UAV som "Örnen". Kommer den verkligen att vara en unik svensk resurs att styra över, eller kommer den att precis som helikoptrarna att styras från RC North i Marmal? En sak är varje fall klar, UAV 03 är så pass stor att den utgör en fara för övrigt flyg i området, vilket innebär att den måste samordnas med stridsflyg och helikoptrar. Annars kan de svenska förbanden få problem med stöttning av CAS eller MEDEVAC då de riskerar att krocka med en 170 kg stor järnklump. En kollission med en UAV i den storleksklassen innebär totalhaveri för ett flygplan eller en helikopter. Med stor sannolikhet så innebär en samordning att en UAV får en specifik höjd och ett område att hålla sig inom under insatsen och övrig flyg håller sig utanför. Den måste då operativt styras från RC North i form av en ATO - Air Task Order på precis samma sätt som ett stridsflygplan. Utbildningen för en UAV-pilot är därmed ganska så speciell då den kräver mycket god kunskap om både mark- och luftarenan och alla regelverk som är kopplade till gemensamma insatser. Kraven för att flyga Falken har inte varit särskilt avancerade...

Någon form av flygerfarenhet (modellflyg eller liknande), genomförd värnplikt, gärna inom underrättelsebataljonen. Kunskaper i bildbearbetning är meriterande.

Med tanke på dessa frågetecken och om det verkligen blir en insats under 2011 så hade det varit ett mycket bra alternativ att leasa en UAV under tiden. Men de juridiska aspekterna övervägs nog av de politiska. Att leasa en UAV från Israel är nog helt enkelt inte politiskt korrekt i dagsläget.

Expressen, DN, SvD

Bättre än ingenting?

Officersförbundet meddelar att FM har gått med på ett regelverk för uppkomna insatser.

Det första tillägget i utlandsavtalet innebär att Försvarsmakten vid vakansrekrytering där den enskilde placeras i förbandet mindre än tre månader före utlandstjänstgöringen omfattas av skyddsregeln.

Vid det fallet utfaller ett belopp motsvarande 2000 kr x antalet månader som insatsen är planerad. Beloppet ska om möjligt betalas ut med den första utbetalningen av utlandslönen.

Det andra tillägget gäller för de medlemmar som beordras till R10 och R30 beredskap som inte har planerats i samband med den ordinarie arbetstidsplaneringen i lista.

Sådan beredskap benämns uppkommen beredskap.

För uppkommen R10-beredskap erhåller den enskilde 6500 kr/månad eller 214 kr/dygn i ersättning.

För uppkommen R30-beredskap erhåller den enskilde 2500 kr/månad eller 82 kr/dygn i ersättning. Den som beordras till insats under uppkommen beredskap erhåller dessutom ersättning enligt uppkommen insats enligt ovan.


Detta kanske låter bra, men om man tittar lite närmare på det så skulle det innebära att en officer som tvingas iväg till Afghanistan i sex måpnader och får reda på detta MINDRE än tre månader innan ska ersättas med 12.000 .-. Detta är dessutom FÖRE skatt!

För staten skulle det innebära att om en hel afghanistanmission skulle "snabbrekryteras" från "frivilliga" officerare, specialister och GSS skulle det kosta staten 500 * 12.000 = 6 MSEK! Jämför man detta med den totala kostnaden för en sex månaders insats på ca 800 MSEK så är det en droppe i havet och lär inte avskräcka en ambitiös personalchef.

Detta är med andra ord långt ifrån allt som vi behöver få reda på. Frågor som hur ofta, hur länge, stöd till familjer m.m. har ännu inte besvarats.

Nya grannar, del 1

Nästa år är det tänkt att insatsen i Afghanistan skall utökas med MEDEVAC-helikoptrar (HKP10B) samt TUAV (Shadow 200 - Örnen). Jag tänkte börja med att granska hur HKP 10B kommer att få det.

Förberedelserna pågår just nu för fullt för HU ISAF - Helicopter Unit ISAF som ska finnas i Afghanistan med HKP 10B 2011-2013. Ett antal helikoptertekniker har börjat sin tjänstgöring med norrmännen i Afghanistan för att dra erfarenheter från att operera i den tuffa miljön.

- Vi är elva svenskar som under olika tidpunkter utgör en del i det norska förbandet i Afghanistan, säger örlogskapten Urban Thorsell som nu blir stabsofficer i Norwegian Aeromedical Detachment. Han ingår i den första gruppen svenskar som precis roterat ner till Meymaneh, Norges PRT i provinsen Fayrab, väster om det svenska ansvarsområdet.
...
Frågan om att få låna svenska helikoptertekniker ställdes av norska försvaret runt julen 2009, som en del i det nordiska försvarssamarbetet Nordefco. Norge behövde tekniker för att kunna vidmakthålla sin Medivac-insats i Afghanistan. Svaret från svenska försvarsmakten blev ja och personal rekryterades med kort varsel. Från januari 2010 har de svenska helikopterteknikerna utbildats i Norge på helikoptern Bell 412, en modell som motsvarar Sveriges tidigare hkp 11. Norwegian Aeromedical Detachment i Afghanistan består av två helikoptrar som står i 15 minuters beredskap och en helikopter i reserv.


Hur ser då operationsmiljön ut där nere i Afghanistan?

En hel del debattörer är kritiska mot Flygvapnets vilja att skydda sina helikoptrar mot finkalibrig eld och luftvärnsrobotar innan dom skickas till Afghanistan. Detta är dock inte bara för att skydda besättningen, utan för att möjliggöra uppdrag då det finns en hotbild. Det är trots allt inte bara besättningen som blir utsatt för beskjutningen, utan även passagerare och de skadade soldater som ska transporteras till sjukhus och då försvinner hela nyttan av att ha en MEDEVAC-helikopter på plats.

I Air Forces Monthly November 2010 finns en lång artikel om luftvärnshotet, "The SAM threat in Afghanistan". Under kriget mot Sovjetunionen 1978-92 så försåg bl.a. USA mujahedin med Stinger luftvärnsrobotar. Under kriget så sköts enligt Mujahedin 269 sovjetiska flygplan och helikoptrar Sovjetunionen bekräftade 25-45.

De luftvärnsrobotar som levererades under kriget finns dock inte kvar i så många exemplar. USA köpte efter kriget tillbaka de flesta och de övriga beräknas vara i så dåligt skick att de knappast går att använda. Endast ett fåtal SA-7 har påträffats hos talibanerna och luftvärnsrobotar har använts vid ett fåtal tillfällen utan effekt än så länge. Det största hotet kommer dock ifrån grovkalibriga vapen (12,7 mm och 14,5 mm maskingevär) samt RPG. En civil Mi-26 Halo-A, opererad av Pecotox Air träffades av en RPG vid landning och samtliga i den sex man starka besättningen från Ukraina dödades. Två RPG träffade en amerikansk HH-60 MEDEVAC helikopter i Helmandprovinsen och resulterade i fem döda.

"It is fortunate that the RPG-7 has a low probability of hit against a non-hovering helicopter except at close range. Its ungided rocket is susceptible to cross winds and an effective anti-helicopter ambush requires multiple rocket launchers and launch positions. RPGs are usually fired at helicopters from close range when there is little chance to evade. "With RPGs you don't know you've been targeted until you see the flash of the explosion nearby", said RAF Chinook pilot Flight Luitenant Eleanor Lodge."

Men luftvärnshotet är inte det som gör det farligt att flyga i Afghanistan. Mellan 2001-september 2009 har 375 helikoptrar havererat med 496 dödsfall som följd. Av dessa var endast ca 19% beroende på fientlig eld. Resten berodde på Brown-Out, Hot&High effekter samt att helikoptrarna helt enkelt slits mycket hårt i det tuffa klimatet. Den fina sanden tränger in i alla utrymmen och förstör mekaniken i motorer och instrument. Helikoptrarna kan väga upp till ett ton extra på grund av all sand som ligger inuti skrovet.

De civila företagen som flyger i Afghanistan har oftast vare sig motmedel eller skottsäkra kroppsskydd, s.k. "liner". Mot RPG och eldhandvapen så fyller motmedel heller ingen funktion. Skottsäkert skydd är det dock vansinnigt att operera utan. Även om en RPG missar så kan splitter skada kritiska delar i helikoptern och tvinga den att landa. Men de civila helikoptrarna har oftast möjlighet att välja att flyga eller inte. En MEDEVAC helikopter måste ta sig fram och där den ska landa finns det bevisligen motståndare som är beväpnade. Frågan är alltid om det ligger några talibaner i bakhåll, då en helikopter är värt många PR-poäng.

Hotbilden kan snabbt ändras. Talibanerna erbjuder stora summor till den som kan leverera tunga maskingevär. Det ryktas om att Iran har planer på att förse vissa falanger med luftvärnsrobotar. Om dessa används mot ISAF så kommer hotet drastiskt att öka. Nord-koreanska IR-robotar har stoppats i tullen i Bankok. Var de var på väg är oklart, men ett ökat antal luftvärnsrobotar på den svarta marknade innebär att förr eller senare så hittar dom vägen till Afghanistan.

Iranian military advisers have been training Taliban fighters in Afghanistan on the use of surface-to-air missiles, a potential game changer in the war if insurgents can use such weapons effectively, several current and retired military officials told The Washington Examiner.

"We know the [Islamic Revolutionary Guard Corps] has been training Taliban fighters in the use of surface-to-air missiles," said a military official in Afghanistan with knowledge of the situation. "As of the moment it is uncertain whether the Taliban has access to the weapons systems necessary to utilize this training against the coalition."

In July, WikiLeaks released classified internal U.S. military reports describing Taliban insurgents firing on an American Chinook helicopter with a surface-to-air missile. There are 11 references in these reports to insurgents having Chinese HN-5 surface-to-air missiles. Military officials are not confirming these reports.


Att det nu skickas helikoptrar till Afghanistan är både bra och dåligt. Bra då det innebär två extra helikoptrar i RC North (även om det numera är gott om MEDEVAC-helikoptrar efter det att USA ökade sin närvaro på Marmal), samt att det innebär bra träning för Helikopterflottiljen inför anskaffningen av HKP 16. VI ska dock inte tro att detta är en exklusiv resurs för det svenska förbandet. På samma sätt som vi hittills stöttats av USA och Tyskland så kommer det svenska helikoptrarna sättas in där det behövs. Frågan är ocksp var de baseras, på en framskjuten bas som de norska helikoptrarna, eller på Marmalbasen som våra Tp 84?

ÖB:s krav på nytt anställningsavtal har dock slagit hårt mot helikopterflottiljen. Ett antal nyckelpersoner inom både tekniker och pilotfacken har eller kommer att sluta. Kortsiktigt så kommer det nog inte att påverka insatsen i Afghanistan, men långsiktigt kommer det att bli ett problem då anskaffningen av HKP 16 är på gång samtidigt som HKP 14 kräver mycket arbete. Hur många blir då över till HU ISAF?

Frågan är dock hur den extra personalen i HU ISAF och TUAV förbandet kommer att hanteras. Kommer Riksdagen att den 4 november godkänna en utökning av mandatet från dagens ca 500 till en storlek som inkluderar helikopter- och TUAV-personalen, eller kommer ramen att vara densamma vilket resulterar i att FS20 kommer att få minska på storleken på sitt förband? Det vore mycket olyckligt om det senare skulle gälla då effekten från förbandet kommer att minska betydligt.

Se även tidigare inlägg om MEDEVAC-helikoptrar i Afghanistan.

lördagen den 30:e oktober 2010

Syfte, mål, metod och medel (uppdaterad)

Allt för många drar liknelser mellan det som händer i Afghanistan idag och med Vietnamkriget, eller tidigare misslyckade insatser i Afghanistan av bl.a. Storbritanien och Sovjetunionen.

Jag skulle därför vilja belysa de olika insatserna med begreppen syfte, mål, metod och medel. Det är först när man bryter ned en militär operation i dessa komponenter som man kan se skillnader.

1 - USA:s krig i Vietnam
Syftet med detta krig var att förhindra den s.k. "Dominoeffekten" i sydostasien. Man var rädd för att kommunismen tog över ett land så skulle den likt cancer sprida sig till grannländerna i regionen. Målet var att en USA-vänlig regim skulle bibehålla makten i Vietnam. Metoden var ursprungligen att med "rådgivare" stödja den sydvietnamesiska armén att slå ut FNL/Viet-Cong och förhindra att NVA gick över gränsen. Senare i kriget blev det att med egna militära styrkor slå ut Nordvietnams förmåga att bedriva krig i Sydvietnam. Medlet var initialt "rådgivare" och ekonomiskt/politiskt stöd till den sydvietnamesiska regeringen. Senare i kriget blev det över 500.000 man och stora tekniska resurser i form av flygvapen, hangarfartyg och helikoptrar.

2 - Storbritanniens krig i Afghanistan (first Anglo-Afghan War)
Syftet med detta krig var att förhindra Rysslands expansion söderut genom centralasien att nå de brittiska intressena i framför allt Indien, men även till viss del Persien som redan var under rysk influens. Detta var ett led i det s.k. Great Game. Målet var att skapa en pro-brittisk buffertzon mellan de brittiska och ryska imperierna. Metoden var att invadera Afghanistan och installera en regim som var lojal mot den brittiska kronan och även bibehålla en stark brittisk garnission i Kabul under ledning av generalmajor Elphinstone. Medlet var en 21.000 man stark vältränad brittisk arme (som bestod till stor del av indier).

3 - Sovjetunionens krig i Afghanistan. Syftet med denna insats var att bebehålla Afghanistan som en buffertstat mellan öst och väst (egentligen en fortsättning på "the great game" eller en inverterad syn på Dominoeffekten ovan). Målet var att bibehålla en afghansk kommunistisk regim som var allierad med Sovjetunionen. Metoderna var mycket hårda. De sovjetiska soldaterna var inte utbildade i den afghanska kulturen och gjorde sig snabbt fiender med mer eller mindra alla afghaner. Läs Zigmas Stankus bok "Sovjet invaderar Afghanistan" för att inse hur ryssarna behandlade lokalbefolkningen. Det enda stöd som dom hade i slutet av sin närvaro var från de afghanska kommunisterna. Medlen var ryska fallskärmsjägare som var de enda ryska förband med förmåga att operera i den afghanska miljön. Man försökte sig på helikopterbaserade operationer, men dessa neutraliserades genom bl.a. att USA försedda Mujahedin med Stinger luftvärnsrobotar.

Jag delar upp dagens operationer i Afghanistan i två delar, då man måste skilja på OEF och ISAF. Dom har mycket olika mål och syften även om metoderna och medlen i mångt och mycket liknar varandra.

4 - USA:s krig i Afghanistan, OEF - Operation Enduring Freedom
Syftet med detta krig är att eliminera möjligheten för Al Qaida och liknande organisationer att använda Afghanistan som träningsläger och bas för sina operationer. Delvis var det givetvis också en hämnd för 9-11 och ett sätt för presidenten att visa för amerikanska folket att han gjorde något åt hotet mot USA. Målet är att slå ut Al Qaida och deras allierade i form av talibanrörelsen. Metoden var initialt att nyttja CIA och mindre specialförband att leda insatser med bombflyg samt stötta Norra Alliansens krig mot talibanerna ekonomiskt och materiellt. 2003-2008 så flyttades USA:s fokus till Irak, men efter att Obama blev vald till prsident så har ett nytt fokus kommit på Afghanistan med stora militära kampanjer baserat på erfarenheter från Irak. General McChrystal vred om strategin mot COIN - Counter Insurgency där han försökte slå ut talibanrörelsen på landsbygden. På senare år har de amerikanska marktrupperna flyttats över till ISAF. Inom ramen för OEF har CIA lett insatser med bl.a. UCAV i Pakistan för att slå ut ledare för talibanregimen. Specialstyrkor som Task Force 373 utför riktade insatser mot ledare för talibanrörelsen inom Afghanistan. USA försöker alliera sig med Pakistan så att den pakistanska armén ska slå ut talibanernas basläger. Till viss del så genomför den pakistanska armén denna typ av operationer, men frågan är hur helhjärtligt det genomförs och om alla talibangrupperingar verkligen bekämpas? Innan McChrystals COIN-metoder började implementeras så använde OEF:s trupper ganska så hårdhänta metoder i sin jakt på talibanernas ledare, vilket till viss del förklarar motståndet från delar av civilbefolkningen i de Pashtundominderade områdena. OEF fortsätter dock sina operationer som är mer att se som CT - Counter Terrorism än COIN. Medlen var initialt ca 1000 soldater och insatser med bl.a. B-52 och B1. Dessa styrkor byggdes sedan gradvis upp, men på grund av fokuset på insatserna i Irak så nådde de aldrig en tillräcklig nivå för att militärt kunna slå ut talibanerna. Idag sker truppförstärkningarna främst till förmån för ISAF:s operationer.

5 - ISAF:s strider i Afghanistan
Syftet är att stödja uppbyggnaden av en afghansk stat enligt Bonnavtalet och FN-resolution 1386. Målet är en fungerande statsapparat med armé, polis, rättsväsende och regering som har kontroll på Afghanistan. Metoden var initialt stöd med bl.a. CIMIC i Kabul, men övergick sedan till operationer i hela Afghanistan med uppbyggnaden av s.k. PRT - Provincial Reconstruction Team för att stödja uppbyggnaden av armé, polis samt skapa säkerhet för insatser med humanitär hjälp. Under det senaste året har COIN-taktiken inneburit att ISAF försöker besätta landsbygden med de strider och ökade förluster detta innebär. Medlen var initialt små säkerhetsstyrkor baserade i Kabul, men har eskalerat till dagens 130.432 soldater, där majoriteten är amerikanska soldater överförda från OEF samt Irakkriget. Man kan se USA:s omfokusering på Afghanistan i de årliga kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan.

En stor fara är fortfarande risken för sammanblandning mellan OEF och ISAF. Denna risk blir ännu större då de flesta enheter som tidigare deltog i OEF numera står under ISAF:s befäl och allt leds av en amerikansk general. General Petraeus leder formellt inte insatserna med OEF, men han har förutom ISAF även ansvaret för de amerikanska trupperna som deltar i OEF. Operationerna har dock helt klart olika syften och mål samt använder till viss del olika metoder och medel. Se t.ex. hur Tyskland har kämpat med att juridiskt skilja på de olika operationerna i Afghanistan.

Hur är det då med Sverige? Vilka mål och syften har vi med vårt deltagande? Det öppna syftet och målet är givetvis detsamma som ISAF. Men givetvis har vi en egen agenda, även om vi inte vill erkänna den. Vi är numera beroende av omvärlden för vårt eget försvar. Under Kalla Kriget så var vi neutrala samtidigt som vi spelade under täcket med NATO. Som jag beskrev i det förra inlägget om NBG så har vi för tillfället inte viljan att gå med i NATO utan bygger vår säkerhet på framför allt EU och FN. Vi har därför inte råd med ett misslyckande i Afghanistan, då det implicit även skulle betyda att det internationella samfundet har misslyckats. En sådan händelse skulle kunna innebära att omvärldens intresse för att operera inom EU/FN skulle minska. NATO-länderna skulle därmed bli en mer sluten klubb där Sverige kan delta, men inte påverka villkoren.

Det finns många konspirationsteorier om USA:s anfall på Afghanistan. Jag har tidigare redogjort för tidslinjalen. Att USA stöttade Mujahedin för att ställa till problem för ryssarna och även initialt stödde talibanerna är helt klart. Att man länge såg Al Qaida som ett hot visar bl.a. attackerna med kryssningsmissiler. Dock så hade man aldrig för avsikt att invadera Afghanistan, vilket också visas av de små mängder trupp som initialt användes. Man valde i stället att stötta Norra alliansen i inbördeskriget. Genom att använda insatser med bombflyg och förse afghanerna med vapen och pengar så kunde man snabbt vinna kriget. Här finns det klara likheter både avseende mål, metod och medel med inledningen på Vietnamkriget. Dock så har syftet hela tiden varit olika. Frågan är dock vilket mål USA kommer att nöja sig med i slutet. OEF eller ISAF?

USA har och hade därför inga tankar på att långsiktigt ockupera Afghanistan, vilket Obama tydligt visar med sin plan att minska närvaron 2011 för att låta afghanerna helt ta över säkerheten 2014. De diskussioner som finns idag om USA:s intressen i afghansk olja och mineraler är inte relevanta. Visst finns det stora mängder mineraler och säkert en hel del olja i landet, men utvinningskostnaderna är så höga att projekten knappast kommer att ge vinst (Afghanistan är dock intressant som transitland för olja från Centralasien ned till antingen Iran eller Pakistan). Tvärtom så var metoden USA valde då ISAF startade att stötta en demokratisk process, men man satsade tyvärr på fel häst då Karzai även bland afghanerna anses som för korrupt.

Den mest populära cynismen är att vi förr eller senare ändå får ge upp Afghanistan, denna imperiernas kyrkogård där greker, mongoler, britter, ryssar och nu amerikaner stupat i ogenomträngliga stamkrig. Sist någon lyckades pacificera Afghanistan utifrån var Mogulriket (som ändå började i Kabul). Det var på 1500-talet.

Men då glömmer man en helt avgörande sak: av alla dessa utländska invasionsstyrkor är USA de första genom historien som ens funderat över en afghansk demokrati.

Det är också här den springande punkten i hela den afghanska frågan ligger. Hur kan demokrati byggas i ett multietniskt stamsamhälle i skydd av utländsk trupp och därefter av en afghansk armé?

I botten är Afghanistans problem ett politiskt problem. Endast demokrati kan bryta fundamentalismens grepp om samhället och stävja korruptionen. Men demokrati kräver att landets ledare får legitimitet inte via stam och tradition, utan via valkampanjer och valurnor.

Därför led väst sitt kanske allra största nederlag i Afghanistan den 1 november 2009 då förre utrikesministern Abdullah Abdullah hoppade av presidentvalets andra omgång, i protest mot att president Karzai riggat röstandet.


Misstaget USA gjorde var att ändra fokus till Irak 2003 och därmed ge talibanerna möjlighet att återfå fotfästet i landet. Man missbedömde också talibanernas möjlighet till att komma tillbaka som en maktfaktor. De lokala aktörerna i form av framför allt Pakistan och Iran togs inte med i planerna när den afghanska staten skulle byggas upp. ISAF hade inte tillräckligt med resurser för att hantera insatsen när inte USA deltog fullt ut. Hade man snabbt hjälpt till att bygga upp ANA/ANP på ett liknande sätt som man gör idag hade man med stor sannolikhet sluppit de markoperationer som man idag utför i framför allt södra Afghanistan. Den lärdom våra politiker borde dra av detta är att ska vi lyckas med liknande insatser i framtiden så måste man göra det ordentligt. Dessutom, att dra oss ur, eller att minska truppbidraget är inte inte rätt väg framåt. Det är bara att ge upp.

Därför så hoppas jag att debatten om Afghanistan förutom själva närvaron av svensk trupp fokuserar på begreppet syfte, mål, metod och medel. Det är först då som man kan förstå skillnaderna mellan ett krig och ett annat. Om det sedan går att hänföra till kategorin "A Just War" är upp till historikerna att bedöma i framtiden.

P.S: Vissa kommer säkert vara kritiska mot användningen av begreppet syfte i detta inlägg. Enlingt det gamla ordspråket så är trots allt "vägen till helvetet kantat av goda intentioner".

Se även Morgonsur med en liknande diskussion kring syfte, mål och medel.

Uppdaterad 10-10-30, 12:12
Ryssland börjar nu deltaga i ISAF operationer. Det finns även planer på att man ska stötta ISAF med bl.a. helikoptrar. Tidigare har man nöjt sig med att sälja helikoptrar och civila ryska företag har hyrt ut helikoptrar, men det kan nu bli en militär rysk närvaro.

Frågan är om detta är bra eller dåligt? Visst så tycker jag att Ryssland har ett ansvar att städa upp på sin bakgård. Men hur kommer afghanerna se på ny rysk närvaro? Frågan är också om konflikten i Centralasien kan bli mer ihopmixad med kriget i Afghanistan? Detta kan ena stammarna mot ISAF och skapa en ny Muhajedin där de religiösa förspelen försvinner till förmån för att jaga ut inkräktarna.

Uppdaterad 10-11-02, 19:35
Svenska freds- och skiljedomsföreningen kritiserar det nära samarbetet mellan ISAF och OEF.

Anna Ek, är ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Organisationen var för ett svenskt deltagande i ISAF-operationen.

– Men vi tycker att det är totalt oacceptabelt att man samverkar så nära OEF som bedrivit ett krig med enorma övergrepp. Gång på gång har man tvingats be om ursäkt för att ha bombat byar och civila har dött. Det har bidragit till att också ISAF-styrkan har mötts av misstro, säger hon.


Anledningen till att ISAF blir mer och mer ihopkopplade med OEF är att våldet har ökat i Afghanistan och därmed så tvingas ISAF att använda samma strategier som OEF. Då krävs också ett ölkat samarbete. Dessutom är vissa resurser gemensamma som t.ex. räddningshelikoptrar och CAS-flygplan.

Pierre Schori fortsätter sin argumentation för att en FN-ledd operation skulle vara mer human. Det han missar är som jag kommenterat tidigare att metoderna styrs av insatsen. Möjligvis skulle FN vara mer accepterat än NATO.

Jag håller dock med om att de muslimska staterna borde ta ett ökat ansvar. Detta skulle kanske eliminera en hel del av de religiösa aspekterna av talibanernas rekryteringsgrund. Tyvärr så finns det få muslimska stater som vill eller som inte själva har ett egenintresse i regionen.

Uppdaterad 10-11-04, 17:42
SvD hade idag en läsvärd artikel där man bland annat listar en del av de motståndsgrupperingar som gör livet surt för ISAF. Den visar på hur spretigt det är, vilket gör det mycket svårt att skapa en gemensam strategi som löser alla problem. Vissa problem har helt klart en civil lösning, som t.ex. att fattigdom ger en bra grogrund för rekrytering till terroristerna samt att få bönder att mer eller mindre frivilligt odla opium. Andra kräver polisiära lösningar som t.ex. smuggling som skapar en ekonomi som talibanerna kan köpa vapen för. Dock så finns det en del av problemen som kräver militär bekämpning. Det bästa är om ANA kan lösa detta på egen hand. Detta kommer dom att kunna göra om något år. Fram tills dess måste ISAF dra det tunga lasset.

Frågan som många ställer sig är om det går att vinna i Afghanistan. Jag tycker detta är en allt för odefinierad fråga. Den fråga vi först måste ställa oss är vad menar vi egentligen med att vinna?

Uppdaterad 10-10-04, 20:08
I ett debattinlägg så ställer sig ett antal debattörer sig frågan om Sverige är i Afghanistan enbart för NATO:s skull?

Jag skulle vilja hävda att så är saken, men det är inte enbart för NATO:s skull, utan även för EU och FN. Insatsen är i grund och botten en FN-insats och om den misslyckas kommer FN att dra sig för att ge liknande mandat i framtiden. För Sveriges del så är det också viktigt att visa att EU tar sitt ansvar (för Sverige som icke-NATO-medlem). Om inte EU klarar av att stötta militärt, vad finns då kvar att stödja sig mot? Jo, NATO!

fredagen den 29:e oktober 2010

NBG en gökunge? (uppdaterad)

Battlegroup 08 blev en lackmustest av den svenska Försvarsmakten där det med all klarhet visade sig att vi inte höll måttet. En hel del komponenter blev aldrig färdiga i tid där MEDEVAC helikoptrarna var det mest kända misslyckandet. Nu är det snart dags för NBG11 att ställa sig i beredskap. Förbandet håller just nu på med det sista finslipandet.

Under tisdagen avslutades Initial Effort, den andra delen av den övningsserie som leder fram till beredskapsperiodens start den 1 januari 2011.
...
Efter vård och välbehövlig vila startar övningarna snart upp igen. Övningen då kallas för Joint Action 2010 och pågår mellan den 8 och 18 november.


Nu kommer Riksrevisionen med en rapport som kritiserar NBG08.

”NBG08 organiserades och styrdes inte på ett effektivt sätt”:

”En försvårande omständighet under uppbyggnaden av NBG08 var att varken Försvarsmakten eller regeringen hade definierat någon bortre gräns för hur stor styrkan skulle vara. Detta bidrog till att den svenska delen i NBG08 successivt växte i antal från 1 100 soldater till de 2 350 soldater som stod i beredskap”.


2008 uppstod ett svart hål i Försvarsmaktens budget. Nu har vi skaffat PRIO för att få koll på var pengarna tar vägen. Frågan är då om vi har lärt oss något, eller om kombinationen av PRIO-införandet och NBG11 kommer att skapa ett nytt svart hål nästa år? En tickande bomb i Försvarsmaktens fratida budget är ersättningsmateriel för utrustning som slits under alla insatser. I invasionsförsvaret stod det mesta av materielen i lador. I insatsförsvaret så ska allt användas, vilket drastiskt förkortar livslängden.

Sverige står för utbildningen och beredskapskostnaderna, men vem står för kostnaden om en Battlegroup skickas iväg? Jo, det gör EU och där delas kostnaderna baserat på medlemsstaterna baserat på deras storlek, vilket gör att Tyskland får ta en stor del av kakan. Frågan är om EU länderna har lagt undan ekonomiska reserver för en insats med en Battlegroup? De flesta EU-länder, med de stora bjässarna Storbritanien och Tyskland i spetsen, har dålig ekonomi och har flaggat för reduceringar i budgeten för sina försvarsmakter. Att då vara beredd att betala ytterligare mer för att skicka iväg ett insatsförband kan bli ett mycket svårt beslut. Många NATO-länder är heller inte särskilt intresserade av att bygga upp en parallell militär struktur vid sidan av NATO. Frågan är därför om EU ens vågar dra saken till sin spets och försöka skicka iväg en Battlegroup, eftersom det skulle bli en dödsstöt för EU:s militära samarbete om det i slutändan visade sig att det inte gick.

Frågan är om detta inte är just en av drivkrafterna bakom den svenska intresset för Battlegroupkonceptet. Vi är inte NATO-medlemmar och det verkar varken finnas folkvilja eller politisk vilja (förutom fp) om att ansöka om medlemsskap. Så i brist på NATO så vill Sverige ha ett starkt EU. Detta visas också av den svenska entusiasmen för Lissabonfördraget och vår solidaritetsförklaring.

DN

Uppdaterad 10-10-30, 12:01
Tolgfors har nu kommenterat Riksrevisionens rapport. Han gör dock allt annat än en pudel och lyckas med att skylla på den föregående socialdemokratiska regerningen samt Försvarsmakten själva. NBG11 kommer givetvis inte att misslyckas på samma sätt. Den som lever får se...

I oktober 2007, en månad efter att jag tillträdde som försvarsminister, lämnade regeringen en skrivelse om NBG08 till riksdagen. Den innehöll bland annat redovisning av kostnader för insats och beredskap.

Riksdagen har fattat beslut om att Försvarsmakten skall ha förmåga att sätta upp en snabbinsatsstyrka, däremot fattar riksdagen inte beslut om en specifik budget för den Nordiska Stridsgruppen. Detta sker heller inte för andra förband eller förmågor inom Försvarsmakten. Kostnaderna tas inom anslagsramarna, vilket regeringen informerat riksdagen om.


C LEDS har sin syn på saken. Ekonomin var bristfällig, men styrkan var den bäst validerade av alla EU Battlegroups.

NBG 08 är till dags dato fortfarande den enda EU-styrka som i sin helhet med deltagare från alla länder och alla ingående förmågor som praktiskt prövats i övning enligt EU:s scenarios.

– Detta gjordes genom en komplex och realistisk slutövning. I denna övning deltog internationella mycket erfarna observatörer och formella granskare från många länder i EU och Nato.


Detta säger tyvärr kanske mer om Battlegroupkonceptet i helhet än om NBG08. I Sverige ser viu NBG som en reformmotor, men i de flesta andra europeiska länder så verkar battlegroups hanteras på samma sätt som PARP, d.v.s. ett spel för gallerierna som visar på politiska ambitioner snarare än faktisk vilja.

Uppdaterad 10-11-08, 19:37
EU blir kritiserad i en ny rapport för att de inte gör tillräckligt mycket för att engagera sig i fredsskapande verksamhet. Fokus för alla medlemsländer har blivit insatsen i Afghanistan, när man skulle kunna göra mer med t.ex. politiska och ekonomiska medel.

– EU lever inte upp till sin självbild som ett fredsprojekt, anser Emma Johansson, som är huvudredaktör för rapporten.

Medan 25 av EU:s 27 medlemsländer har engagerat sig militärt på ena sidan av kriget i Afghanistan var unionen 2009 inblandad som medlare eller hade fredsbevarande styrkor i blott 4 av världens 36 väpnade konflikter: Israel/Palestina, Georgien (två konflikter) och Tchad.

I Afghanistan är kontrasten tydlig mellan medlemsländernas omfattande militära engagemang och EU:s relativt lilla civila polisinsats, enligt Uppsalaforskarna, som tror att de dyra och komplicerade militärinsatserna prioriteras och riskerar att tränga undan fredsinsatser.


EU militärkommittés ordförande, vår f.d. ÖB Håkan Syren trycker nu på att Battlegroups borde snarast användas och då inte bara till fredsframtvingande insatser av afghanistanmodell, utan även humanitära insatser. Jag ställde själv frågan varför vi inte skickade en Battlegroup till Haiti? Det känns därför bra att se att Syrén nu tar upp liknande tankar.

Syrén försvarar snabbinsatsstyrkans värde. Men han menar att man behöver vara flexiblare.

– Ska vi sitta här och vänta på en konflikt som helt överensstämmer med de i idéer vi hade om ett snabbinsatsförband för sex sju år sedan får vi vänta ganska länge. Så här gäller det att förändra och anpassa, sade han i Ekots lördagsintervju.

– Man skulle med något förändrat synsätt kunna använda den för humanitär hjälp.


I Afrika finns det många oroshärdar där det behövs insatser. Syrén nämner bl.a. Sudan och Somalia. Helt rätt. Piratproblemet i Adenviken kan bara mildras med hjälp av operation ATALANTA. Lösningen finns enbart på land.

tisdagen den 26:e oktober 2010

Afghanistan och manöverteori (uppdaterad)

Enligt Försvarsmaktens "Militärstrategisk doktrin" utgåva 2002 (M7740-774002) beskrivs manövertänkandet som grund för Försvarsmaktens agerande för att "uppnå mål i en konflikt eller i någon annan situation där militära medel används". Jag tänkte i detta inlägg försöka belysa hur manövertaktik skulle kunna användas för att ändra krigföringen i Afghanistan. Som jag har sagt i ett antal tidigare inlägg så är jag för den militära närvaron i Afghanistan, men inte helt nöjd med det strategiska målet med att skapa en afghansk stat av västerländsk modell eller med de metoder som för närvarande används.

Grunden för manövertänkande är att "tillämpa den indirekta metoden och utnyttja kritiska sårbarheter" samt "ständigt sträva efter initiativet, vilket underlättas av uppdragstaktik".

Vad är det då som utmärker manövertaktik jämför med s.k. utnötningstaktik som visade sig katastrofalt i VK1 skyttegravskrig?

- Använd eld för att skapa rörelse. I dagsläget så används insatser av stridsflyg sllt för ofta i defensivt syfte för att bekämpa talibaner som anfaller ISAF. Detta är ett felaktigt utnyttjande av stridsflyg som är en dyrbar resurs. Det riskerar att skada civila, vilket försvårar vår "Hearts & Minds" taktik. Det är dessutom ett defensivt agerande och helt mot manöverteorin. I inledningen av OEF använde USA mycket små grupper med specialförband i kombination med en offensiv användning av stridsflyg för att slå ut talibanerna. På så sätt skapade man möjlighet för att ge den s.k. Norra Alliansen utrymme för rörelse. Detta är helt enligt manöverteorins principer! I dagsläget skulle vi kunna utnyttja samma möjligheter genom att använda mycket små rörliga enheter som transporteras med helikopter och sedan gör snabba insatser med stöd av attackflyg, s.k. "preplanned CAS". Använd UAV i operationsområdet under hela insatsen för att skapa informationsöverläge. Övriga större insatser skall helt och hållet lämnas över till ANA/ANP med stöd av OMLT. Om ANA/ANP inte har tillräcklig numerär för att täcka hela landet, så får vi välja ut delar att fokusera insatserna på. På så sätt undviker våra egna trupper transport på vägar och kan då undvika talibanernas styrka i form av IED. Bygg upp ett par starka camper för att bevaka befolkningscentrum och den infrastruktur som behövs för helikopteroperationer med tillhörande logistik. Fransmännen försökte använda denna taktik i Vietnam i form av den s.k. "Groupes Mobiles & Base Aéroterrestre" taktiken. Dom föll dock på grund av bl.a. att man var bunden till det dåliga vägnätet, där man blev utsatts för överfall. Men med dagens moderna helikoptrar så borde detta gå att undvika. Problemet blir dock att övervaka de bränsletransporter som behövs för helikopteroperationer. Men eftersom endast små grupper ska användas så behövs inte så många helikoptrar som redan används idag.

- Förstärk där du vinner. Vi har tillåtit oss att hamna i ett utnötningskrig där vi förstärker när det går dåligt. Detta är helt och hållet emot manöverteorin. Går vi på pumpen så ska vi dra oss tillbaka och hitta en nytt sätt att agera. Det kan ses som en svaghet av talibanerna och civilbefolkningen, men det innebär att vi sparar våra trupper och därmed också politikernas tålamod. Genom att ha en mindre mängd trupp i landet så blir vi uthålligare och kriget får ta den tid det behöver. Just nu har jag en känsla av att ISAF har för bråttom för att nå den utsatta tidplanen med 2014 som mål. Denna taktik innebär också att vi kan dra nytta av en annan av manöverteorins principer, d.v.s. kraftsamling. Nyttja de mindre styrkorna till att slå ut viktiga mål. Kraftsamla ANA/ANP i stället för att sprida ut dom över hela landet. Det kan vara enskilda talibanledare, smugglingsoperationer, narkotikaodlingar m.m. De starka baser som jag beskrev i punkten ovan kan användas för att skapa möjligheter till ytterligare en av manöverteorins pelare, d.v.s. reserven. Upptäcker man en möjlighet till framgång i en insats så sätts reserven in. Tyvärr så används allt för ofta reserven idag i form av s.k. QRF - Quick Reaction Force för att hjälpa en grupp som fått problem.

MEd detta tankesätt så är det mycket synd att Sverige har lagt ner den s.k. luftburna bataljonen. Helikoptrar kan användas som en "Force Multiplier" där små grupper kan täcka mycket stora ytor och överaska fienden så att han inte hinner kraftsamla. Detta vore bra även för det nationella försvaret! Nu när vi anskaffar HKP 16 så borde dessa användas i Afghanistan som trupptransport i s.f. att skicka MEDEVAC. Användning av trupptransporthelikoptrar är en offensiv taktik för att undvika skador från hot i form av IED, medan MEDEVAC är defensiv taktik för att rädda livet på soldater som skadats.

Den fråga man kan ställa sig är om inte USA använde manövertaktik med helikoptrar redan under sin period i Vietnam? Både ja och nej. Man använde helikoptrar för att föra fram trupper till strid och för att föra skadade tillbaka. Det är som att jämföra dragoner (uppsuttet infanteri) med kavallerister som strider med hästen som rörligt "fordon". USA lockades allt för ofta av gyllene tillfällen att besegra fienden Viet-Cong/FNL och startade betydelselösa slag som t.ex. "Hamburger Hill" där massor av soldater dog för ett berg utan något som hellst strategiskt värde. I riktig manöverteori så är fiendens militära styrkor sällan målet! Kombinerar man COIN-taktik med ett manövertänkande är militära styrkor aldrig målet. Det är civilbefolkningen man ska ha i fokus och ibland kan det som sagt var vara bäst att dra sig undan.

I kombination med dessa militära taktiker så föreslår jag en civil samhällsuppbyggnad "bottom up". Bygg upp en säkerhetsstruktur på klannivå i varje region med en byäldste som borgmästare, lokal milis som säkerhet och muslimska shariadomstolar som lokal lag. Här är det sedan upp till bevis för de humanitära hjälporganisationerna att jobba utan militärt skydd. Vissa regioner kanske får ges upp även av hjälporganisationerna. Visst får vi stryka på en hel del av våra principer, men det får vi ändå i slutändan om vi går till fredsförhandlingar med talibanerna (som Karzai redan håller på med) eller om vi ger upp för tidigt och lämnar landet. I storstäderna kan vi ha en mer västanpassad struktur på polis och rättsväsende. Förr eller senare kommer den att finna sin väg ut på landsbygden på samma sätt som Coca-Cola och turistindustrin flera år efter amerikanarna gav upp kriget slutligen vann slaget om Vietnam.

En sak som man ska komma ihåg är att för den som har tiden på sin sida så vinner utnötningstaktiken alltid! Exempel på detta är sydstatarna som under amerikanska inbördeskriget visade många fina exempel på användning av manövertaktik vid bl.a. Chancellorsville och tyskarna under VK2 som fram till vändpunkterna vid Moskva, Stalingrad och El Alamein likaså kunde vinna stora segrar mot både numerärt och i vissa fall tekniskt överlägsna trupper. Men i slutändan vann den aktör som hade mest soldater och mest kanoner och därmed tålde störst förluster.

I denna typ av taktik så kommer civilbefolkningen givetvis att få lida. Men dom lider redan idag och dom kommer att lida mer om vi lämnar dem helt i talibanernas våld. Men genom att använda manöverteori så fråntar vi talibanerna möjligheten att välja sina tillfällen att slå till genom att helt enkelt inte exponera våra trupper för fienden i onödan. Detta är heller inte emot "Hearts & Minds" konceptet eller COIN-taktiken där man ska umgås med lokalbefolkningen och vinna deras förtroende. Vi ska umgås med lokalbefolkningen, men kanske inte överallt. Där vi är tvungna att strida hårt med talibanerna skadas allt för många civila, vilket är kontraproduktivt ur "Hearts & Minds" synpunkt.

Skulle det i slutändan visa sig att talibanerna inte går att utrota i vissa delar av Afghanistan, så ska vi kanske inte heller dra oss för att som sista åtgärd splittra landet. Trots allt har Afghanistan aldrig varit ett land utan en samling stammar.

För fördjupning i detta ämne kan man läsa bl.a. "Handbok manöverkrigföring" som är ett utdrag ur William S. Linds bok "Maneuver Warfare", ISBN 0-86531-862-X. Övriga intressanta författare i ämnet är Liddel Hart och William S. Boyd.

P.S: En ny utgåva av "Militärstrategisk doktrin" är just nu under framtagade. Jag tvivlar dock på att den kommer att ändra särskilt mycket på manöverteorins grunder eller vikten av att använda manöverteori.

Uppdaterad 10-10-27, 19:56
Som av en slump råkade SvD ha en artikel om amerikanska inbördeskriget i dagens nummer. Där tog man även upp det intressanta faktum att många svenskar slogs för framför allt unionsarmén. De flesta var givetvis svenskar som emigrerat till USA och valde att slåss för sitt nya land. Men det fanns även svenska officerare som gjorde sin "utlandstjänst" med svenska arméns goda minne. Dom kom ju tillbaka med krigserfarenhet vilket passade an svensk arme som då hade varit i fred i mer än en generation.

Det fanns även andra orsaker. I "Svenska frivilliga" av Lars Ericsson kan man läsa att:

"Till dessa frivilliga från de utvandrade svenskarnas skara kom ett antal svenskar som direkt från hemlandet sökte tjänst inom den amerikanska armén och marinen. Avsikten var att skaffa sig erfarenheter från ett verkligt krig och på det sättet få meriter för en fortsatt karriär inom den svenska krigsmakten. Men här fanns också sympatier med Unionen och motvilja mot Konferedationen som symboliserades av slaveriet. Totalt var det ett trettiotal unga svenska officerare, underofficerare och kadetter som anmälde sig som frivilliga på Nordstaternas sida."

Svenska flottan drog stora erfarenheter av John Ericssons uppfinning Monitor. En orsak till att svenska ubåtsvapnet är ett av de det äldsta i världen beror nog också mycket på att Sydstatarna experimenterade med ubåtar för att bryta Nordstatarnas blockad.

Den svensk som gjorde snabbast karriär var kaptenen Ernst von Vegesack som slutade kriget som överste och chef för 20 New York Volounteers. Han deltog bl.a. vid det blodiga slaget vid Antietam. Efter sin hemkomst till Sverige blev han utnämnd till brigadgeneral i USA:s armé. Han slutade sin karriär i svenska armén som generalmajor och generalbefälhavare för 5:e militärdistriktet norra Mälardalen.

Uppdaterad 10-10-27, 21:08
Våra soldater i Afghanistan anser att det behövs förstärkningar då det nya sättet att operera i Afghanistan innebär större risker.

I juni genomförde vi en operation där vi säkerställde permanent svensk närvaro i området. Byborna var inledningsvis mycket rädda att vi precis som tidigare skulle lämna dem åt sitt öde och att talibanerna skulle kunna återvända. När de insåg att så inte var fallet slutade de betala sin ”religiösa skatt” och en byäldste gick så långt att han sa att om talibanerna anfaller ikväll strider vi vid er sida. För mig är det ett otvivelaktigt kvitto på att vi gör rätt saker och behövs i Afghanistan. Den taktikförändring som genomförts medför dock betydliga risker för oss soldater vilka vi är väl medvetna om. Vi skulle inte vara i Afghanistan om vi inte ansåg att det är risker värda att ta. Vi har under vår insats regelbundet utkämpat strider mot talibanerna och inte helt oväntat fått egna skadade.

Chefen för FS19, Gustav Fahl anser att de nuvarande metoderna ger resultat. Dock så kan detta snabbt ändras om vi inte håller våra löften och skyddar befolkningen.

Resultatet är att antalet talibanattacker som eldöverfall och angrepp med hemmagjorda bomber har minskat med mer än 50 procent jämfört med samma period i fjol. En viktig anledning är att invånarna nu, till skillnad mot tidigare, söker vårt stöd och skydd och att de förvarnar oss inför attacker. Med andra ord har vi steg för steg lyckats vinna stöd för regeringssidan och den internationella närvaron i området.

Just nu är ÖB nere i Afghanistan. Han håller fast vid den överenskomna tidplanen med 2014 som mål.

Som militär chef ser Sverker Göranson inga skäl att ändra den tidsplan som fastslogs vid den internationella Kabulkonferensen och innebär att afghanerna själva ska ta över ansvaret för säkerheten 2014.

– Den målsättningen står fast, men självklart finns det delmål på vägen. Men att sätta exakta tidsdatum för dessa vore kontraproduktivt, säger Göranson.


Notera att detta är den dag då afghanerna kan ta över säkerheten, det är inte den dag då ISAF lämnar landet! Det kommer precis som i Irak finnas behov av fortsatt närvaro i form av poliser, säkerhetsvakter och OMLT även efter 2014.

SvD följer ÖB:s besök och har även fått se hur de svenska trupperna jobbar i regionen.

Men han höll med om att det var ett stort problem för säkerheten att göra som svenskarna. För att bli kompis med afghanerna släpper de svenska soldaterna på säkerheten. I bland går de ut ur sina pansarbilar utan hjälmar och i bland också utan vapen och snackar med barn och män (kvinnorna får ju svenska män inte prata med). Jag var med och såg hur glada barnen blev och att männen också verkade gilla att få prata med svenskarna.

Det var kul att se hur afghanerna verkade ha förtroende, samtidigt blir jag skraj när jag tänker på vilken ökad risk det innebär. Det är inte så svårt för att taliban att smyga sig fram och skjuta eller kasta en handgranat. Om det händer tror jag det är slut med den avspända svenska stilen – men jag blev faktist imponerad när jag såg hur glada afghanerna blev.


Men det är inte enbart den militära närvaron som är orsaken till det stöd vi upplever. Snarare handlar det om den nära samordningen mellan säkerhetssatsningen, olika utvecklingsprogram och stödet till de demokratiska institutioner som nu planeras. Befolkningen har börjat se att det är värt risken att stödja den demokratiskt valda regeringen snarare än det terrorvälde den tidigare lytt under. Därför är faran också uppenbar att stödet snabbt försvinner om inte löftena om stabilitet, säkerhet och hållbar återuppbyggnad hålls.


Ryssarna är dock pessimistiska om NATO:s möjlighet att lyckas i Afghanistan.

Seger är omöjligt i Afghanistan. Obama gör rätt som drar tillbaka trupperna, sade Gorbatjov, som samtidigt uttryckte oro över utvecklingen i Ryssland.

Den som har läst Zigmas Stankus bok "Sovjet invaderar Afghanistan" inser den stora skillnaden i det svenska sättet att agera och hur ryssarna behandlade alla afghaner som fiender. Ryssarna skapade fiender av alla afghaner. Sverige och ISAF försöker vinna över lokalbefolkningen på vår sida.

Gästinlägg: Vem skall hjälpa oss?

Med solidaritetsförklaringen som grund rationaliserar vi, så att vår reella svaghet näst intill blivit en styrka. Det kommer ju andra och starka aktörer till vår undsättning, så vår försvagning har i realiteten blivit en förstärkning. Fan tro´t.

Hur ser då framtiden ut för Europas militärt starkaste nation och USA:s pålitligaste partner i globala sammanhang, Storbritannien?

“Our national security remains closely linked to our economy...", som US Navy: s CNO Adm Gary Roughead uttrycker saken. Detta gäller även för nationerna I Europa.

Finanskris, budgetunderskott och statsskuld medför att Storbritannien kommer att skära djupt i försvarsbudgeten. Så klämtar då klockan för GB förmåga att genomföra storskaliga internationella operationer av den typ vi sett under krigen i Irak och Afghanistan. För att kunna genomföra en operation för försvar av Falklandsöarna behöver landet i framtiden stöd av allierade. "Should we need to conduct major operations overseas, it is most likely that we will do so with others", som det står i ”The Strategic Defence and Security Review”.

Denna översyn medför med säkerhet grundläggande förändringar både avseende försvars- och utrikespolitiken. Förmodligen ser vi nu slutet på vad som kallas "wars of liberal intervention", åtminstone för Storbritanniens del.

Den nya regeringen anklagar förra regeringen för att ha lämnat ”svarta hål” i försvarsbudgeten med upp till 38 miljarder pund. Hur det än förhåller sig med den saken skall nu 42 000 jobb inom den offentliga försvarssektorn bort. 3 miljarder pund skall försvarsbudgeten minskas med samt att Nimrod-programmet (MRA4 maritime patrol aircraft) slopas, vilket sparar ytterligare 3,6 miljarder pund.

Inom fem år minskas Armén med 7 000 (nuvarande102 000) man, Royal Navy med 5 000 man (35 000) inkl en del Royal Marines och RAF med 5 000 man (38 000). Planer för att minska Armén med ytterligare 13 000 från 2015 finns men är ännu inte beslutat.

För en begränsad tid kommer GB att kunna sätta in 30 000 man internationellt, vilket är en tredjedel färre än vad man satte in under Irakkriget, och då med uthållighet. Med uthållighet kommer landet beräknat att kunna utnyttja 6 500 man, att jämföras med de 9000 man som i dagsläget är insatta i Afghanistan.

40% av tyngre artilleri och pansar försvinner (100 stridsvagnar och 200 stridsfordon).

De båda hangarfartyg som är ”i pipen” skall anskaffas. Men bara en av dem kommer att ha flygplan (fr.o.m 2020!) och den andra läggs direkt i malpåse eller som det heter "state of extended readiness", förmodligen i väntan på köpare. Detta uppskattas inte till fullo av alla:

Rear-Admiral Terry Loughran, a former commander of HMS Ark Royal, said the decision to scrap the Navy's flagship aircraft carrier and fleet of 80 Harrier jump-jets was "incoherent". The first of two new carriers will enter service in 2016, but will only be configured to carry helicopters – not jets – before being mothballed indefinitely, or sold once the second carrier enters service. Admiral Loughran said: "It is not the Navy which will be viewed as a laughing stock, it is the nation that will seen as a laughing stock to have provided such a capability [carriers] and then not the aircraft to go on them."

Vidare skall ett av de två nu existerande helikopterhangarfartygen (HMS Ocean och HMS Illustrious) skrotas. Hur detta matchar de risker som anges i ”the National Security Strategy” är föremål för debatt.

Hur det ser ut inom de olika försvarsgrenarna i nuläget kan man studera här.

Den intresserade kan läsa mer i denna BBC-artikel. Totalt skall den brittiska staten spara 880 miljarder kronor och 490 000 jobb kommer att försvinna enligt E24.

Det skall bli intressant att ta del av nästa perspektivplan och se om och hur det uppkomna ekonomiska läget påverkar eventuellt tänk.

/Sumatra

måndagen den 25:e oktober 2010

Manifestation! (uppdaterad)

Just nu pågår en debatt om hur den fortsatta insatsen i Afghanistan ska bedrivas. Hur den debatten slutar är oklart. Men en sak är helt klar. Så länge vi har svenska soldater i Afghanistan, så måste vi fortsätta att stödja dem.

Ett upprop har startats på Facebook för att genomföra en manifestation på Sergels Torg den 3 november 17.00 för att visa vårt stöd.

Följande förbund står bakom denna manifestation:

Allmänna Försvarsföreningen
Flygvapenfrivilligas Riksförbund
Fredsbaskrarna
Frivilliga Automobilkåren
Frivilliga Flygkåren
Frivilliga Radioorganisationen
Försvarsförbundet
Försvarsutbildarna
Invidzonen
Officersförbundet
Reservofficerarna
Sjövärnskårernas Riksförbund

Jag tänker försöka komma dit, tänker du det?

Se även Allan Widman, Morgonsur, Cynisk och Wiseman.

Uppdaterad 10-10-31, 20:55
Kustjägarveteranerna har anmält att dom också kommer att ställa upp på manifestationen.

söndagen den 24:e oktober 2010

Priset för frihet (uppdaterad)


Sverige har haft fred i nästan 200 år. Det är en av anledningarna till att vi idag har en av världens bästa ekonomier och årligen hamnar på topplistan bland de "bästa länderna att leva i". Allt detta gör dock att vi inte längre ser hur mycket vi har slagits för att bibehålla den friheten, eller hur många människoliv friheten har kostat.

Just nu så pågår en debatt om insatsen i Afghanistan, som hittills kostat fem svenska soldater deras liv och ett antal andra har skadats för livet. "Bortkastat" säger kritikerna. "Det pris vi måste vara beredd att betala", hävdar jag. Detta kan för vissa låta cyniskt, men vad skiljer dagens situation från gårdagens? Jo, en ny omvärld med en ny hotbild och nya metoder att möta denna hotbild.

Insatsen i Afghanistan är bara delvis till för de vanliga politiska budskapet att "hjälpa det afghanska folket samt att bygga fred och säkerhet i världen". Den kanske största orsaken är att Sverige genom att deltaga i denna insats visar att vi är en del av FN, EU och till viss del NATO. Vi visar att vi ställer upp när omvärlden begär det och vi hoppas att den dag vi behöver det så ställer någon annan upp för oss. På så sätt kan man se de miljarder kronor och de mäniskoliv insatsen kostar som en "försäkring" på statlig nivå.

Vi har genom åren varit villiga att betala mycket för denna typ av försäkring. Nedan är två exempel som jag delvis har nämnt i tidigare inlägg.

- Borneo tog upp i sin blogg att det den 26 oktober är 50 år sedan en av de svartaste dagarna i Flygvapnets historia när sju civila omkom i samband med ett Lansenhaveri. Fokus hade en mycket bra artikel om just denna händelse som jag rekommenderar alla att läsa. Tyvärr så ligger inte artikeln på Fokus hemsida, men finns på Bergslagsbladet i ett antal delar.Läs intervjun med den enda överlevande från haveriet. Det man kan tänka på i detta fall är de närmare 1000 piloter och besättningsmedlemmar i Flygvapnet som har dött i tjänsten under Kalla Kriget. Detta var dock ett pris som Sverige var beredda att betala. Av samma orsak så undvek flygvapenledningen att offentliggöra bristerna på sina Lansenflygplan. Det fick helt enkelt för stora konsekvenser för Sveriges försvar att ställa flygplanen på backen. Läs pilotens haverirapport här.

- I mångas ögon så är Afghanistan den värsta insatsen som svenska soldater varit inblandad i. Jag är inte helt säker på detta. Både Bosnien och Kosovo hade sina tuffa tillfällen. Men den insats som jag skulle vilja peka på är den i Kongo 1961-64. Under dessa år förlorade Sverige 17 soldater och många skadades för livet. På den tiden fanns det ännu mindre veteranvård och det dröjde ända tills förra året innan en del av de som uppvisade tapperhet i strid belönades för sina insatser.

"Fienden sköt på alla håll med granatkastare och automatvapen och anföll oss till slut rent fysiskt, då de var överlägsna i antal. Dessa två pansarbilar blev vår räddning, det var tack vare modet, uthålligheten och djärvheten hos dessa svenskar på pansarbilarna som vi höll fienden stången."

Dock så belönades de givetvis av både FN och staten Kongo för sina insatser. Flygvapnet gjorde här sin första beväpnade stridsinsats med J-29 Tunnan och utplånade Katangas flygstridskrafter på två dygn kring julafton 1962.

"Flera tunnor träffads av eld från marken och speciellt divisionschefen Olle Lindström var mycket nära att inte komma hem igen. Vid en inflygning på blott fem meters höjd slog ett skott in i kabinen. Efter att ha rikoschetterat mot mittfönstrets pansarglas gick det ut på andra sidan.

- Det måste ha blivit en helvetes smäll. Men Olle var en iskall norrlänning och det enda han sa var: "Okej grabbar, nu åker vi till basen".

- Efteråt tog vi ett par öl och pratade igenom vad som hänt, psykologer var inte modernt än."


På samma sätt som insatsen i Afghanistan är kritiserat idag så var Kongo det på sin tid, för att inte bara nämna Bosnien. Resultatet kan vi se idag. Bosnien är på väg åt rätt håll, men Kongo är fortfarande ett kaos. Att lyckas med en insats ska därför inte vara styrande för om insatsen behövs eller inte!

Tyvärr så är både politiker och HKV lite för smarta för sitt eget bästa. De hänger på internationella trender för att visa att det finns ett behov av ett försvar i stället för att göra tvärtom. D.v.s. ha förmågan att försvara Sverige och kunna utnyttja denna förmåga internationellt i brist på uppgifter i fredstid här hemma. De maskerar dessutom insatsen i Afghanistan i ett humanitärt uppdrag, som i och för sig behövs, när det i själva verket rör sig om att bygga politiska allianser.

Så därför kära kollegor, svenska politiker och en och annan civilist som råkar läsa detta inlägg. I stället för att enbart kritisera den militära insatsen i Afghanistan så bör ni vara stolta över de svenska soldater som riskerar sitt liv där nere. Insatsen i Afghanistan är bara en i raden av Försvarsmaktens farliga uppdrag. Om vi sedan lyckas eller inte i Afghanistan är en helt annan femma. Det är dock inte i första hand de militära strategierna som kommer att få insatsen att misslyckas, utan bristen på civila.

De frågor som våra politiker därför bör ställa sig innan den 4 november är därför vad är det säkerhetspolitiska målet med insatsen i Afghanistan och hur mycket är vi beredda att betala för att nå det målet?

Som fördjupning om framför allt insatsen i Kongo rekommenderar jag följande böcker:

"Utlandsstyrkan i fredens tjänst", ISBN 91-7843-225-1.
"Fredssoldater", ISBN 91-8478-41-9
"FN-soldat i Kongo" av Inge Kamstedt, ISBN 978-91-85789-67-2
"Uppdrag utland", ISBN-978-91-85401-71-0

P.S: En del skyller haveriet i Vikbo på Lansen. Men jag håller med Fokus Leif Holmqvist att Lansen var ett bra flygplan, men det sätt som Flygvapnet opererade på krävde sina offer...

Uppdaterad 10-10-27, 21:15
Nu har Fokus lagt ut hela artikeln om haveriet på sin webplats.

Senaste modet från USA

Det finns ett talesätt som säger att ett lands försvarsmakt är designad för att vinna det senaste kriget man slogs i. Tyvärr, eller kanske lyckligtvis beroende på hur man ser på saken, så var för Sverige del det senaste kriget 1814. Utvecklingen har efter detta som välkänt gjort ett visst språng.

Vi har därmed ett par olika alternativ för att hänga med i utvecklingen:

- Delta i internationella insatser. Bra metodträning och ett sätt att härda våra soldater. Till viss del också ett sätt att hämta hem trender för att utveckla vårt försvar. Men som jag beskrivit tidigare så är det inte alltid säkert att resultatet är användbart för att direkt kunna överföra till försvaret av Sveriges territorium.

- Taktikanpassa mot någon relevant fiende. Under Kalla Kriget var detta enkelt. Vi kunde analysera ryssarnas taktik och teknik och bygga upp ett relevant försvar för att motverka deras anfallsresurser. Tyvärr (för hotbildsanalysen) så är denna fiende numera borta (även om han inte är helt död) och Försvarsmakten har svårt att motivera sin existens baserat på ett hot som inte längre existerar. Hotet från dagens fiende, d.v.s. talibanerna i Afghanistan är dessutom inte särskilt relevent för försvaret av Sverige.

- Ta till vara på andras erfarenheter och följa det senaste modet inom militär teknisk och taktisk utveckling. Sedan 1814 så har vi tittat på de stora jättarna i vår omvärld. Fram till första världskriget var det givetvis Frankrike, Storbritanien och Tyskland som var de viktigaste länderna. Efter andra världskriget så är det USA som är den dominerande giganten. Problemet är bara att detta mode är mycket dyrbart. Vi är den lilla flickan från landet som trånar när hon tittar in genom NK:s skyltfönster. USA rustade ihjäl Sovjetunionen och är på god väg att göra likaså med sina allierade inom NATO och "hangarounds" som Sverige. Det stora teknikgapet mellan USA och övriga allierade har tvingat dessa att öävergå till en "leaner, but meaner" taktik, d.v.s. mindre försvarsmakter, men tekniskt och taktiskt kompatibla med USA.

Fokus hade i sitt senaste nummer en mycket intressant artikel där man pekade på Försvarsmaktens roll i att styra Försvarsdepartementets upprag till ÖB.

Saken är den att både regeringen och oppositionen fått böja sig för den stora auktoriteten. Försvarspolitiken i Sverige är nämligen inte så mycket en fråga om politik som en fråga om försvar, och således en fråga där Försvarsmakten själv är den drivande aktören.
...
Sedan Kalla krigets slut har Försvarsmakten brottats med ett närmast existentiellt problem: Behöver Sverige över huvud taget ett försvar längre, och mot vad?

Här är Afghanistaninsatsen en liten, men viktig, pusselbit.

Det ryska ubåtshotet under 1980-talet hade motiverat en allmän värnplikt och höjda försvarsanslag. När Sovjetunionen föll imploderade också grunden som det svenska försvaret vilade på.

Försvaret behövde nu återvinna sitt existensberättigande, det vill säga formulera ett nytt uppdrag och ett nytt hot.
...
Försvarsmakten sneglade på USA och Storbritannien – högspecialiserade yrkesförsvar som är byggda för utländska insatser snarare än för att stå emot en invasion.

För att delta i multinationella övningar och uppdrag krävdes att det svenska försvaret anpassade sig efter Nato-standard i allt från kommunikation till vapensystem.

Steg för steg omvandlades försvaret utan att riksdagen behövde fatta något beslut. Interoperabilitet, kallas det på militärspråk.
...
I Afghanistan fanns det nya hotet – terrorister som bedriver asymmetrisk krigföring med vägbomber och självmordsbombare – och där fanns Nato-länderna som det svenska försvaret ville samarbeta med. Länder som också förväntade sig att Sverige, som sedan 1994 varit medlem i Nato-projektetet Partnerskap för fred, skulle ställa upp för dem.
...
En förklaring till Försvarsmaktens styrka ligger i dess motparts – försvarsdepartementets – relativa svaghet. Försvarsdepartementet har hand om mindre än två procent av statsbudgeten, samtidigt som Försvarsmakten är Sveriges största myndighet.
...
En annan orsak till Försvarsmaktens stora inflytande över försvarspolitiken ligger i att det är de, och inte försvarsdepartementet, som producerar underlagen till de försvarspolitiska besluten.

Med Afghanistaninsatsen är Försvarsmakten på väg att nå målet med den resa mot ett yrkesförsvar som inleddes efter Sovjetunionens kollaps. Det absolut sista steget är att skapa ett frivilligt system som kan avlösa den allmänna värnplikten.


Mycket i denna artikel är helt rätt, men frågan är om det är ett felaktigt sätt att bedriva Försvarsmaktens utveckling eller inte? Kompetensen om teknisk och taktisk utveckling finns trots allt bara inom Försvarsmakten.

Men, som ett antal kommentarer på ett av mina senaste inlägg om Afghanistan har pekat på så måste man skilja på mål och medel. Försvarsmakten ska vara ett medel, ett instrument för att nå det säkerhetspolitiska målet, inte ett mål i sig själv! Politikerna måste därför lära sig att själva skriva den säkerhetspolkitiska målsättningen och låta Försvarsmakten därefter definiera hur vi kan nå de militära delarna av denna målsättning. Sedan är det upp till UD m.fl. att definiera de ekonomiska, politiska, humanitära m.m. delarna av säkerhetspolitiken för att nå det totala målet.

Det finns ett dilemma med att titta på utvecklingen i andra länder. Försvarsminister Tolgfors hävdar gång på gång att den utveckling vi nu genomgår i Sverige, med att omvandla ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar, är något som de flesta andra länder om omvärlden också genomgår. "Transformering" kallar amerikanarna det. Men frågan är bara om vi i Sverige har samma säkerhetspolitiska mål som t.ex. USA och Storbritanien? All följa modet är kanske bra, men man måste ha en egen smak för att kunna avgöra vilket av modehusens trender man ska följa. Glöm inte heller att det som var ute igår har en viss tendens att bli modernt igen!

P.S: Då modet bevisligen påverkar säkerhetspolitiken kanske Tolgfors ska studera någon av mina kvinnliga bloggkollegor som Agnes B eller Elin Kling? Det gäller dock att hänga med i modet. Tidigare stora raketer som t.ex. Blondinbella har blivit frånåkt i modekarusellen. Det är en hård värld där ute...

fredagen den 22:e oktober 2010

Storebror bestämmer? (uppdaterad)

I mitt förra inlägg om villkoren för flygtjänst på HAW i Ungern så visade det sig tydligt och klart att Sverige fick vika sig för NATO. Svenska arbetstidsregler m.m. är värda mindre än relationen med framför allt USA som är den stora aktören i SAC.

För ett par veckor sedan så var Saabs nya affär en stor nyhet på löpsedlarna. Trots att Saab varit mycket förtegen så indikerar allt att det rör sig om försäljning av Erieye luftburen radar till Saudiarabien. Skandal ropar framför allt vänsterfalangen och fredsrörelsen i Sverige.

Jag kan delvis hålla med. Saudiarabien är en diktatur med en stark religiös tolkning av Islam. De ligger också bakom spridningen av dessa idéer via koranskolorna i Pakistan. Till plussidan finns dock att det är ett av få länder i arabvärlden som har bra relationer med väst. Personligen tycker jag dock att affären med Pakistan var betydligt värre...

Det som var mycket märkligt i denna affär var att även Regeringen och ISP höll mycket tyst. I vanliga fall brukar det vara god sed att informera Riksdagen om stora vapenförsäljningar av den anledningen att Sverige har ett generellt exportförbud av vapen. All export är av ISP godkända undantag.

Vad var det som fick Regeringen och ISP att ligga så lågt?

Ett skäl kan givetvis vara att man visste att kritiken skulle bli massiv. Tidigare försäljning av bl.a. pansarvärnsrobotar till Saudiarabien har fått kraftig kritik.

Men nu börjar det dyka upp andra möjliga orsaker. USA är på väg att genomföra sin största vapenaffär någonsin.

Israel, som traditionellt oroas av vapenavtal med arabländer, har inte några invändningar, enligt utrikesdepartementet.

I affären, som sträcker sig över 15 till 20 år, ingår bland annat 84 stridsplan av typ F-15 och 72 Black Hawk-helikoptrar samt 70 Apache-helikoptrar. Försäljningen inkluderar också uppgradering av 70 gamla F-15-plan.

- Det kommer att skicka starka signaler till länder i regionen att vi har för avsikt att stödja vår viktiga partners och allierade i Persiska viken och Mellanöstern, sade Andrew Shapiro, tjänsteman på utrikesdepartementet.

Den gigantiska vapenaffären ska ses som en del i den växande oro som finns i hela regionen för att Iran ska utveckla kärnvapen. Det hävdar Tomas Ries, tidigare chef på Utrikespolitiska institutet, numera lektor i strategi och säkerhetspolitik på Försvarshögskolan i Stockholm.


Den fråga som man genast kan ställa sig är om dessa affärer har några gemensamma kopplingar? Givetvis så bör det vara så eftersom Erieye ska skicka ner radardata till markstationer och till jaktflygplan och SMW (Saab Micrwave) bör därför veta om vad det är man ska integrera sina flygplan mot. Det kommer giovetvis också behöva genomföras tester på plats tillsammans med amerikanarna för att säkerställa att allt fungerar som det ska.

Den andra frågan man kan ställa sig är om USA har gett några politiska signaler till Sverige om att denna affär inte ska stoppas?

P.S: Andra potentiella kunder för Erieye är bl.a. Colombia...

Uppdaterad 10-10-24, 10:32
Det finns många intressanta kopplingar mellan Iran och Afghanistan. Iran har hela tiden varit mycket anti-talibansk i sin politik. Man stödjer dock krigsherrar som även är fientliga mot USA.

Tyvärr så har USA på grund av tidigare historik inte varit särskilt sugna på att få in Iran i den afghanska politiken. Exempel på detta är oljeledningar från centralasien där USA har motarbetat dragningar till Iran och i stället aktivt arbetat för att få dom att gå till Pakistan. Frågan är om Pakistan egentligen är att föredra framför Iran i detta sammanhang.

Nu dyker det upp rykten om att Iran har försett Karzai med ekonomiska medel för att han ska kunna köpa sig lojalitet från de afghanska byarna. Inte särskilt polulärt ur amerikansk synvinkel, men jag måste säga att jag tycker att det är bra att ett grannland börjar ta ansvar för regionen. Nackdelen är givetvis att Iran förpestar livet för USA, men nu när Obama sagt att man tänker minska på sin närvaro i Afghanistan behöver Karzai en ny allierad.

The ambassador, Feda Hussein Maliki, finally appeared, taking a seat next to Umar Daudzai, Mr. Karzai’s chief of staff and his most trusted confidant. According to an Afghan official on the plane, Mr. Maliki handed Mr. Daudzai a large plastic bag bulging with packets of euro bills. A second Afghan official confirmed that Mr. Daudzai carried home a large bag of cash.

The bag of money is part of a secret, steady stream of Iranian cash intended to buy the loyalty of Mr. Daudzai and promote Iran’s interests in the presidential palace, according to Afghan and Western officials here. Iran uses its influence to help drive a wedge between the Afghans and their American and NATO benefactors, they say.

“We have no choice but to be friendly with Iran,” Mr. Zakhilwal said. “It’s a hostile neighborhood.”

Mr. Daudzai is part of a group of Afghans around Mr. Karzai whose members once belonged to Hezb-i-Islami, a hard-line Islamist group that fought the Soviet Union in the 1980s. The group, loosely allied with the Taliban, is still fighting NATO forces and the Afghan government.

Hezb-i-Islami’s leader, Gulbuddin Hekmatyar, was one of the most brutal of Afghan warlords. During the civil war in the 1990s, his forces conducted an extended bombardment of Kabul, killing thousands of civilians. Since 2001, Mr. Hekmatyar has spent at least part of the time living under the protection of the Iranian government. The group also has long-standing ties to Pakistan’s intelligence services, which maintain links to the Taliban.


Se även Carnucopias konspirationsteorier om Iran, Afghanistan och CIA...

Uppdaterad 10-10-25, 18:03
Karzai medger nu att han tar emot pengar från Iran. Det skulle dock vara mycket intressant att veta mer exakt vad pengarna går till. Då USA i mång och mycket stödjer allt som behövs för att bygga upp ett Afghanistan efter deras tycke, så misstänker jag att USA inte heller skulla vara särskilt förtjust i de aktiviteter som Karzai finansierat med iranska pengar.

Karzai påstår också att USA är medveten om den iranska finansieringen.

His government will continue to receive the payments, which amount to no more than about $1 million twice a year, he said at a news conference with the visiting president of Tajikistan, Emomali Rahmon, adding that the money is part of a relationship between neighbors.

“They have asked for good relations in return, and for lots of other things in return,” Mr. Karzai said of the Iranians.

“And we have also asked for lots of things in return in this relationship. This is a relationship between neighbors, and it will go on and we will continue to ask for cash help from Iran.”

“This is transparent,” Mr. Karzai said, maintaining that the United States had long been well aware of the Iranian money. “This is something that I’ve even discussed while I was at Camp David with President Bush.”

He said that the United States had also given him cash.

“They do give us bags of money,” he
said. “Yes, yes, they do. It’s all the same. So let’s not make this an issue.”

Det här är ganska så intressant om det skulle visa sig vara sant. Det skulle innebära att USA vill lämna över delar av ansvaret för Afghanistan till Iran, men samtidigt inte förlora ansikte då Iran fortfarande ses som en av "axis of evil" av många i den amerikanska ledningen.

torsdagen den 21:e oktober 2010

Kompromissdags? (uppdaterad)

(m) och (s) har diskuterat framtiden för insaten i Afghanistan. Det som är lite oroväckande är att (v) och (mp) verkar nöjda och säger att det finns förhandlingsläge.

Lars Ohly säger att det verkar som om det finns en viss beredvillighet från regeringens sida att ändra på tidigare intagna ståndpunkter för att få till stånd en uppgörelse.

- Men vi har inte riktigt känt på vad som finns bakom, säger Ohly till TT och tillägger att de rödgröna partiledarna redan på fredagen ska ha ytterligare ett inbördes möte för att bestämma sig för om det är läge för att gå in i ordentliga förhandlingar med regeringen.


Opinionen i Norden börjar svänga. Dock så skiljer det på hur den politiska ledningen ser på situationen. Danmark som tagit störst förluster ställer in sig i USA-spåret och siktar på 2014, Norge avvaktar och ser hur situationen utvecklar sig och finnarna tar det som vanligt ganska så lugnt.

En eventuell urdragning ska bygga på fakta om vad som är bäst för insatsen och säkerhetsläget i Afghanistan och inte på upprörda känslor och politiska kompromisser!

Även SAK erkänner att säkerhetsläget är dåligt. Man kritiserar ISAF-soldatera för att dom gör misstag. Men frågan är om talibanerna kommer att vara snällare och där rör det sig nog inte ens om misstag. SAK vill jobba på lokalbefolkningens villkor och det innebär utan ISAF även talibanernas villkor.

Provincen Wardak sydost om Kabul är ett av talibanernas starkaste fästen. Här händer saker varje vecka. Där jobbar Svenska Afghanistankommittén i nästan samtliga distrikt med både skolor och kliniker. I våra skolor i Wardak går det 12.000 flickor och 10.000 pojkar. Det kan vi göra för att vi har acceptans från lokalsamhället.

– Vi går inte ut och tvingar folk till utbildning. De kommer till oss och ber om den för både flickor och pojkar. Naturligtvis har de talibanernas stöd, annars skulle de här skolorna vara stängda och nedbrunna för länge sedan.


Lena Hjelm-Wallén anser att Sverige ska börja dra sig tillbaka och lämna över säkerheten åt afghanerna.

Frånvaro av utländsk trupp kommer säkerligen talibanerna att dra nytta av. Men uppenbarligen breder talibanerna ut sig även med utländsk militär närvaro. Valet mellan dessa alternativ är långtifrån enkelt. Alla vet dock att det inte finns någon militär lösning.

Hon har rätt i att det inte finns någon ENBART militärt lösning. Det som saknas är de civila satsningarna. SIDA vågar inte sig in i de områden i det svenska PRT:t där man har problem. Vågar dom sig in där om enbart ANA/ANP sköter säkerhetsläget?

Då Karzai inser att han förr eller senare kommer att bli ensam så tvingas han förhandla med talibanerna. Detta med NATO:s tysta godkännande.

De tre grupper som deltagit i samtal är Quetta-shuran, Haqqani-klanen och Peshawar-shuran. Nato sägs ha gett uttryckliga garantier om att inte attackera eller gripa företrädarna när de kommit till mötena.

Det finns uppgifter om att inledande diskussioner med Quetta-shuran nyligen ägde rum i Saudiarabien. Talibanledaren mulla Omar ska ha hållits utanför samtalen på grund av hans nära förbindelser med pakistansk underrättelsetjänst. Det kan vara ett försök att driva in en kil i de högsta talibanleden.


Om talibanerna återkommer till en till och börja med delad makt i landet så kommer en hel del av de framgångar som skapats i Afghanistan att motverkas. Vi kan glömma kvinnornas rätt och vi får inse att Sharialagar kommer att delvis utnyttjas. Drogtrafiken kommer att fortsätta då den finansierar talibanernas maktbas.

I det långa loppet så finns det givetvis risker för inböredeskrig och då är vi tillbaka till slutet på 90-talet med nya flyktingkolonner till Pakistan.

En bred uppgörelse låter kanske bra i politikernas öron, men faktum är att liksom de flesta andra beslut så betyder bred=slätstruken, d.v.s. varken hackat eller malet. Faktum är att det kan vara bättre att lämna Afghanistan helt och hållet snabbt än att ha en låg närvaro (för våra soldaters säkerhet då få soldater innebär att dom kanske inte ens kan skydda sig själva och en låg närvaro innebär ändå att förbandet inte får någon effekt).

Det kan få stora konsekvenser om vi lämnar afghanerna åt deras öde. En av våra svårigheter redan idag är att få lokalbefolkningen att lita på oss och sluta stödja talibanerna. Hur kommer lokalbefolkningen i t.ex. Kongo att se på utländska trupper i framtiden? "Ja, ni svek det afghanska folket. Ni kommer att svika oss. Därför är det säkrare att stödja rebellerna". Svenska politiker kan kompromissa, talibanerna kan det inte!

DN 1, DN 2, DN 3

Uppdaterad 10-10-22, 17:10
Det blir till att bränna midnattsoljan i helgen för våra politiker. Regeringen har bjudit in till förhandling om förhandlingen (pust) om Afghanistan och de rödgröna tänker ställa upp mangrant.

Enligt Vänsterpartiledaren Lars Ohly vill de rödgröna veta mer om hur regeringen tänker sig en kompromiss, innan de beslutar att inleda förhandlingar. De tre oppositionspartierna har därför utsett representanter som tillsammans med företrädare för regeringen ska gå igenom vad denna kan tänkas gå med på. Detta ska ske i helgen.

Ohly bedömer att de rödgröna på måndag kan ta ställning till om konkreta förhandlingar ska inledas.

- Vi tycker inte att regeringen ännu visat tillräckligt mycket av beredvillighet att diskutera en förskjutning i vår riktning, men vi har sett tendenser till det. Det skulle vara dumt att stänga en dörr i det här läget.

Varken Ohly eller Wetterstrand vill gå in på vad regeringen hittills erbjudit.

- Vi kommer inte att ge er någon information om de sakpolitiska frågorna, eftersom vi inte tror att det gynnar förhandlingarna, sade Wetterstrand till journalisterna som väntade utanför Socialdemokraternas riksdagskansli.


Det är dock en smula intressant att se att alla partiledare från de rödgröna måste vara med i diskussionen. Dom verkar inte helt lita på varandra...

Detta är första testen för om den rödgröna oppositionen kan ensas om ett budskap. Problemet för (s) är att man då tvingas att bli överkörda av minoritetsparterna.

Tre veckor före valet i september hände plötsligt något. S, MP och V presenterade en gemensam rödgrön överenskommelse. Grundstenarna var att ett tillbakadragande av trupperna skulle påbörjas ”under inledningen av 2011” och vara avslutat senast första halvåret 2013.

Strax innan hade Mona Sahlin efter ett besök i Afghanistan förklarat sitt stöd för den internationella Kabulkonferensens tidtabell, där målet är att afghanska styrkor ska ta över ansvaret för säkerheten i landet 2014. Att dra bort alla utländska trupper ”vore katastrof”, sa Sahlin.

Det rödgröna dokumentet var en eftergift för Vänsterpartiet, ett måste för att få till en uppgörelse före valet. På samma sätt hade S låtit V styra formuleringarna i den utrikespolitiska plattformen, som bland annat fantiserade om att USA borde stänga alla sina militärbaser utomlands.


Därför, skärpning (s). Var inte så rädda för samarbetet med (v) och (mp) att ni inte längre vågar stå för den insats ni en gång i tiden själva inledde!

I Afghanistan fortsätter dock läget att utvecklas åt olika håll oavsett vad vi gör i Sverige:

- Karzai fortsätter medling med talibanerna och söker saudisk hjälp att medla.

- De civila bolagen börjar dra sig ur Afghanistan på grund av Karzais tidigare beslut (som nu delvis är upphävt) att inte längre får nyttja civila säkerhetsfirmor för sitt skydd.

Vem ska skydda de humanitära organisationerna? ISAF som kanske drar sig hemåt, ANA/ANP som ännu inte är fullt bemannade och där åtminstone polisen delvis är korrupt eller säkerhetsbolagen? Vilket alternativ föredrar de svenska riksdagspartierna?

SvD, DN

Uppdaterad 10-10-24, 12:33
Danmark har förlorat ytterligare en soldat i Afghanistan och är därmed upp i 38. Trots detta så har man fortfarande som målsättning att hålla ut så länge som deras medallierade Storbritanien är kvar i samma region.

I Danmark så kan man därmed tydligt se att det är säkerhetspolitiken, d.v.s. kopplingen till NATO som styr närvaron i Afghanistan. Man låter sig inte som politiker styras av medias och allmänhetens känslostormar.

Uppdaterad 10-10-24, 20:00
Jag hoppas att politikerna inte enbart tittar på kostnader samt militära fölrluster i Afghanistan, utan även på de vinster som gjorts de senaste åren.

Kabul börjar byggas upp igen. Ja, det finns gott om narkotika och det vimlar av beväpnade "säkerhetskonsulter". Men att tro att detta skulle försvinna är nog att hoppas på för mycket. Det bästa vi kan åstakomma är nog en stabilitet liknande t.ex. Johannesburg. Gott om våld, men en demokratisk regering och en polis och armé som har koll på händelseutvecklingen.

Tyvärr så drabbas de civila afghanerna av våldet, både från talibanerna men även från ISAF. Det är lätt att förfasas när man ser skadade och döda barn, men vad är alternativet? Undersökningar visar också på att majoriteten av afghanerna vill ha ISAF kvar samt att man anser att våldet orsakas av talibanerna och inte av ISAF.

Tyvärr så är ett av ISAF:s stora problem att den sittande regimen inte accepteras av stora delar av befolkningen.

I botten är Afghanistans problem ett politiskt problem. Endast demokrati kan bryta fundamentalismens grepp om samhället och stävja korruptionen. Men demokrati kräver att landets ledare får legitimitet inte via stam och tradition, utan via valkampanjer och valurnor.

Därför led väst sitt kanske allra största nederlag i Afghanistan den 1 november 2009 då förre utrikesministern Abdullah Abdullah hoppade av presidentvalets andra omgång, i protest mot att president Karzai riggat röstandet. Just nu väntar vi alltjämt på resultaten från parlamentsvalet förra månaden.

Hamid Karzai har visat sig vara en dålig ledare för Afghanistan. Han må vara sympatisk och civiliserad, men utan egen auktoritet har han hela tiden tvingats muta sig till stöd från allianser av lokala krigsherrar och småpåvar. Han är pashtunernas man, men det är just i hans hemtrakter talibanerna ryckt fram. Samtidigt förblir den afghanska armén dominerad av den kärna som kämpade mot talibanerna norrifrån, etniska tajiker och hazarer. Karzai är på ett märkligt sätt både representativ och illegitim.


Men trots dessa brister så är det ändå ett tecken på att demokrati är på väg att införas. Vi kan inte förakta afghanerna för att dom valt en korrupt ledare eller att valsystemet medger valfusk. På samma sätt som många svenskar röstade på (sd) så är det nog många afghaner som inte har vett nog att rösta på den som är bäst för vare sig dem själva eller landet.

Uppdaterad 10-10-25, 19:06
Ikväll kommer regeringen eventuellt att möta de rödgröna för att diskutera ett gemensamt förslag avseende insatsen i Afghanistan. Frågan är bara hur hårt de bägge sidorna har låst sig i sin politiska retorik?

- Med tanke på valrörelsen där vårt förslag utmålades som ett vanvettigt förslag som det inte gick att regera på, så är det regeringen som har en väldigt lång sträcka att tillryggalägga för att vi ska nå en överenskommelse, säger Urban Ahlin.

- Jag har faktiskt retat mig på att vårt förslag i valrörelsen utmålats som så otroligt ansvarslöst. USA börjar ta tillbaka sina trupper nästa sommar. Kanada har tagit beslut att tänker avveckla slutet 2011. Holländarna har redan dragit.

De rödgröna har enats om att påbörja tillbakadragandet av den svenska truppen 2011 avsluta det 2013.

- Om det finns en möjlighet att nå en kompromiss kommer vi givetvis att förhandla och i alla förhandlingar får båda sidor ge och ta. Men jag vill understryka att vi hade ett realistiskt förslag i valrörelsen som alla kunnat läsa.


Att jämföra med Kanada och Holland är inte särskilt klokt. De har bägge dragit mycket hårda lass. Enligt icasualties har Kanada förlorat 152 soldater och Holland 24 i det betydligt oroligare södra Afghanistan. I Holland fick regeringen avgå som konsekvens av detta, vilket låg som grund till att förbandet drogs hem.

Om de andra länderna ger upp och lämnar Afghanistan så kommer Sverige givetvis också tvingas att göra detsamma. Men vi borde definiera ett "end-state" med vår insats, d.v.s. vad vill vi uppnå. Om vi tvingas åka hem innan dess så får det bli så, men annars så måste vi hålla hela distansen. Det är inte bara Sveriges rykte som ligger i vågskålen, utan hela det internationella samfundet. Om vi inte ställer upp för FN denna gång så kommer länder som är i behov av liknande insatser i framtiden inte att lita på de utlänska förbanden att dom stannar och gör färdigt det de påbörjat.

DN

Uppdaterad 10-10-25, 19:28
SAK chef i Kabul Anders Fänge anser att försöket att bygga upp en afghansk stat har misslyckats.

Svenska politiker och debattörer verkar inte ha uppmärksammat följderna av den afghanska statens korruption och oduglighet och det uppenbara i att den internationella militära närvaron i Afghanistan går mot sitt slut. Det är snart bara Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen. Mycket tyder på att vi får se ett framtida talibanskt makt-övertagande – eller att landet återigen blir uppdelat mellan olika lokala och regionala makthavare.
...
En möjlig utväg kan finnas i de samtal som nyligen inletts mellan den afghanska regeringen och enskilda talibaner, och som eventuellt kan leda fram till fredsförhandlingar. Den väsentliga frågan i det sammanhanget är dock om man kan lita på talibanerna.


Uppdaterad 10-10-26, 21:31
Det verkar som det rödgröna samarbetet börjar spricka. (s) pallar helt enkelt inte längre för de extrema åsikterna från (v) och (mp), utan vill utveckla en egen profil. Mycket bra. Detta innebär också att (sd) tappar sin roll som vågmästare, vilket är ännu bättre.

Afghanistan blir den sista stora frågan där de tre partierna gemensamt driver samma linje.

– Efter valet redogjorde vi för att det fyra överenskommelser vi skulle hålla fast vid. Afghanistan är den sista av dem. Vi har ett stort behov, inte minst vi socialdemokrater, av att utveckla vår egen politik nu. Vara självkritiska, analysera och förändra politiken så att vi kan bli ett starkt parti återigen. Men det rödgröna kommer att finnas kvar, men det går på sparlåga och tar andra former än vad det gjorde när vi sökte regeringsmakten gemensamt, säger Mona Sahlin.


Förhoppningsvis innebär det att (s) i slutändan trots tidigare löften kan tillsammans med regeringspartierna ta fram en bra lösning för Afghanista med bred majoritet och helt enkelt köra över "talibanerna" inom Riksdagen.

DN 1, DN 2, DN 3