torsdagen den 31:e mars 2011

Vädrets makter

Jag satt och letade videofilmer över Tsunamin i Japan, när jag hittade den här lilla videosnutten som visar hur hjälplös även en stormakts militära resurser är mot naturens krafter. Tsunamin träffade Matsushimabasen där ett antal flygplan inte hade hunnit evakueras, då majoriteten av personalen var ledig.



- De första två maskinerna på filmen är japanska Mitsubishi F-2B som är en kopia på F-16, fast för fyrdubbla priset. Enligt pressen var det 18 st F-2B tillhörande 21st Fighter Training Squadron som hamnade i vägen för Tsunamin. Detta kommer kraftigt att påverka Japans utbildning av nya piloter på F-2.

- Den tredje maskinen ser ut som en Kawasaki T-4. Detta är ett helt egenproducerat flygplan som används för utbildning av piloter.

Att städa ur ett flygplan som varit utsatt för saltvatten är extremt svårt. Man kan anta att elektronik och kablage börjar rosta, vilket kan leda till mycket svårlagade fel. Får jag tippa så flyger inte dessa maskiner mer. Möjligtvis så kan man återanvända delar som utbytesenheter till andra flygplan.

Det är inte bara i Japan som vädret ställer till problem. Igår varnade MSB för mycket hårt väder kring Koh Samui och Surat Thani i Thailand. Det är på Wing 7 i Surat Thani som Thailand opererar sina Gripenflygplan och där den svenska supportgruppen bor. Inga svenskar har skadats, men det är rejäla översvämningar i området. Att operera med stridsflyg i denna region är en rejäl utmaning. Det ska bli mycket intressant att få feedback på hur maskinerna mår av värmen och luftfuktigheten.

Här är en liten video från mottagningen av de sex första Gripenflygplanen till Wing 7.



Något som ska bli mycket intressant är hur fort Japan lyckas resa på sig ur denna katastrof. Jag är mycket imponerad av de insatser man gjort hittills. Bl.a. sattes 100.000 soldater in i det initiella arbetet. Till och med supermakter har problem att reda ut konsekvenserna av en naturkatastrof. USA lider fortfarande efter orkanen Katrinas påverken på New Orleans.



Nikkei

Ny medalj?

Informationsdirektören Erik Lagersten kommer ut med en intressant nyhet i ett inlägg om Roger Waters erbjudande att bjuda in skadade svenska veteraner till sina konserter i Sverige.

I sammanhanget vill jag också nämna att Försvarsmakten avser att utdela medalj på veterandagen den 29 maj till dem som sårats i strid. En dag som kommer att få ökad betydelse genom regeringens beslut. Mer information om detta kommer att publiceras på vår hemsida och intranät.

I veteranutredningen så togs det upp ett behov av en medalj för soldater som skadadts i strid och nu verkar det vara ett faktum. Mycket bra! Inget i världen kan kompensera en människa för en svår skada som kanske innebär ett livslångt handikapp. Men vetskapen om att den personens insats uppskattas av arbetsgivaren gör att han/hon kan fokusera på att bli frisk i stället för att bli bitter för att man blir bortglömd av systemet.

Se även Cynisk om Roger Waters erbjudande.

Gult kort

Nu har Försvarsmakten äntligen släppt på utredningen om G4 haveriet i Afghanistan.

Utredningen konstaterar att den grundläggande orsaken till olyckan varit att Försvarsmakten använt ett förband på ett sätt som det inte var avsett eller utbildat för och att det funnits brister i samverkan mellan olika delar av Försvarsmakten. Till detta tillkommer ett antal bidragande faktorer som i varierande grad bidragit till händelseutvecklingen.

Anledningen till att rapporten dröjt var att man först ville ta fram en åtgärdsplan som finns redovisad i bilaga 2, samt kommentarer från Ansvarig Företrädare i bilaga 3. I och för sig bra, men risken är att viktiga kunskaper inte kommer ut snabbt till de som behöver dem.

I bilaga 2 kan man notera denna självkritik.

Organisationsutveckling inom Försvarsmakten genomförs inte alltid med traditionella ledarskapskrav i fokus. Viktiga parametrar såsom enkel organisation med tydliga chefer med ett tydligt ansvar och som finns nåbara (t.ex. geografiskt nära) är inte de grundfaktorer som alltid varit i centrum vid organisationsutveckling, utan det är ofta andra faktorer som väger tyngre såsom möjligheten till ekonomisk uppföljning och effektiviseringar. Kravet på lik-formighet mellan försvarsgrenarna som i grunden har olika ledningsfilosofi försvårar frågan ytterligare.

Det här är en av mina käpphästar för tillfället. Försvarsmakten får inte driva som ett företag med med huvudsaklig fokus på ekonomisk styrning. Försvarsmakten är inte till för att i första hand vara billig, utan för att få så mycket effekt som möjligt av en viss budget. Om man sparar pengar och samtidigt sänker effekten är detta mycket olyckligt.

En smula intressant är att Ansvarig Företrädare Anders Silwer i bilaga 3 kommenterar haveriet 10-04-27 i ett särskilt avsnitt, men inte flygningen 10-05-16. Den kommenteras dock i bilaga 2.

Analysgruppen har ingen åsikt i sakfrågan (d.v.s. om det var rätt eller inte att genomföra flygningen) men konstaterar att hanteringen av den uppkomna situationen är ett trendbrott och inte i linje med den grundsyn på ledarskap och flygsäkerhet som traditionellt tidigare funnits i flygvapnet.

Försvarsmakten befinner sig just nu mitt i en insatsverksamhet samtidigt som man håller på att arbeta fram rutiner för hur verksamheten skall bedrivas.

FM befinner sig i en omvandling till ett insatt insatsförsvar. Huvuddelen av omställningen är gjord avseende koncept och uppgiftsställningar men arbetet avseende kultur, regelverk och anvisningar för verksamhetens genomförande har bara börjat. Det går också att uttrycka att det är just så det är beställt av statsmakterna. En inriktning mot ett insatt insatsförsvar 2014 där målsättningar och bestämmelser utarbetas efterhand.

Det här är något som borde sända en varningssigal inom Högkvartert! Risken för misstag är stor om det inte finns tydliga dirketiv för hur verksamheten skall genomföras. Det normala brukar vara att ställa verksamheten när man upptäcker fel i rutinerna.

Jag håller inte med om analysgruppens åsikt att det skall vara den som är mest rutinerad som alltid skall vara befälhavare. Hur utbildar man då nya befälhavare? Jag tycker att det är nyttigt att någon gång då och då få flyga med någon som är mer erfaren som styrman.

Det är bra att man trycker på det faktum att flygtjänst är en mycket särskilda verksamhet som kräver tydliga rutiner. Bara för att man har högre grad så innebär det inte att man vet mer.

I Sverige är överbefälhavaren likställd med generaldirektörerna för de andra myndigheterna och därmed ansvarig för all verksamhet inom Försvarsmakten. Det är därför självklart att det ska finnas rutiner och beskrivningar för hur överbefälhavaren, och andra befattningshavare, delegerar respektive övertar ansvar och befogenheter i alla verksamheter.

Luftfartsområdet ställer särskilda krav eftersom FM är egen luftfartsmyndighet. FM behöver därför lägga särskild vikt vid hur ansvar och delegeringar regleras mellan chefer inom luftfartsområdet. Det finns härvid två principer som behöver balanseras mot varandra. Den ena är nödvändigheten av en kommandolinje i Försvarsmakten för att lösa uppgifterna inom väpnad strid och den andra principen är att rätt kunskap finns tillgänglig för att bereda och råda vid beslut.


Jag kommer ihåg när jag för en massa år sedan träffade på dåvarande ÖB Owe Wiktorin som satt i incidentberedskap med en JA37 på Gotland. Trots att han var general så var det en löjtnant som var rotechef, då löjtnanten hade större aktuell kunskap om systemet. Som general har man koll på de stora skeendena och bör överlåta detaljplanerandet till de lägre nivåerna som har sakkunskaper.

Tyvärr så delar jag inte analysgruppens åsikt om att divisionschefen är den mest erfarna piloten på en division. Tyvärr är det så med dagens utbildnings- och karriärsystem att han mycket väl kan vara den pilot som är i sämst flygtrim och har minst koll på personalen. För att inte tala om att en hoper nya "hjälpmedel" som t.ex. PRIO resulterar i att divisionschefen lägger mer tid på administration än på själva verksamheten. Försvarsmaktens chefer riskerar att allt mer bli fredsförbandsadministratörer snarare än krigsförbandschefer.

En viss självinsikt finns hos analysgruppen...

I samband med hantering av denna utredning har analysgruppen förstått att det i FV finns ett stort intresse för utredningen samtidigt som det finns en misstänksamhet mot Högkvarteret vad gäller hanteringen av utredningen och mot Högkvarterets öppenhet.

Flygvapnet har en historik med många haverier och på tok för många dödsfall. Detta har genom ett kontinuerligt säkerhetsarbete förbättrats oerhört. Vi går nu mot ett insatsförsvar, men detta betyder inte att vi skall släppa på säkerhetsarbetet. Medvetna val där man balanserar uppdragets vikt mot risk måste givetvis finnas. Att skjutsa en utrikesminister är givetvis viktigt, men det är inte ett stridsuppdrag där man är beredd att ta ökade risker. Snarare tvärtom så är utrikesministern en person som inte ska utsättas för risker i onödan.

Jag hoppas att man nu tar tag i att styra upp ledningsorganisationen så att det är tydligt vem som bestämmer i olika lägen och att de som tar beslut också är ansvariga för sina beslut! HKV får i utredningen ett gult kort av utredningsgruppen. Nu har man en åtgärdsplan. Tyvärr så har man ännu ingen lösning på ledningsförhållandena av flygstridskrafter, men det måste lösas snart. Annars riskerar någon rött kort (vad det nu innebär med de ansvarsförhållanden som finns i dagens Försvarsmakt).

30 "pinnar" kvar

VARNING: De som tycker att jag är en överbetalt gnällspik när jag kommenterar Försvarsmaktens personalhantering kan hoppa över det här inlägget!

Nu har jag fått kvittens från mitt hemmaförband F7 att man accepterar min uppsägning. Det innebär att jag har jobbat min sista dag i Försvarsmakten och att jag kommer att ha semester under april månad för att 1 maj börja på en ny arbetsplats. Jag har flyttat mitt bohag och sålt min lägenhet i Stockholm. En smula ironi är det att Flygvapnet just nu planerar för utlandsinsats och jag hade gärna ställt upp att deltaga. Dock frivilligt!

Överklagningsprocessen kommer jag dock att driva vidare med i samarbete med mitt fackförbund. Jag kommer givetvis att komma med mer information så fort det händer något nytt. Så enkelt slipper Försvarsmaktens Personaldirektör inte mig!

Jag tycker att det är intressant att se skillnaden på personalenheten på mitt hemmaförband och HRC. På hemmaförbandet så har man en personlig kontakt, vilket innebär att man blir behandlad på ett helt annat sätt. Där har man gjort ett bra jobb och vi skiljs åt som vänner. På HRC och uppe hos Personaldirektören sitter jag nog uppklistrad på väggarna som "Most Wanted".

Kanske är detta orsaken till att personalhanteringen är på väg utför i Försvarsmakten? På HRC sitter en massa människor som inte längre har personlig kontakt med de anställda. Det blir då så mycket enklare att behandla personal dåligt, då man själva slipper ta konsekvenserna av att varje dag möta en person som man behandlat illa och att den egna verksamheten lider på grund av personalbrist. HRC når ju sitt mål med verksamheten, vilket i dagsläget bara verkar vara personalnedskärningar för att kunna få plats med de nya kategorierna soldater och specialistofficerare.

När jag satt som chef brukade jag kräva tre saker:
- Uppdragsansvar.
- Ekonomiskt ansvar.
- Personalansvar.

Har en chef inte dessa tre saker så har man mycket svårt att göra ett bra jobb. Tyvärr så har Försvarsmakten idag mycket svårt att delegera ansvar, vilket innebär att man som chef har händerna fastbundna på ryggen. Om jag t.ex. vill rekrytera eller behålla en bra medarbetare så skulle jag vilja ha möjlighet att löneförhandla med honom/henne. Men den rätten har jag inte! Detta görs av personalenheten. Jag har vid mer än ett tillfälle tappat duktig personal på grund av detta. Personalenheten gör sitt jobb och sparar löneutbetalningar med konsekvensen att mitt projekt går sämre och Försvarsmakten riskerar att tappa en duktig medarbetare som går ut i det civila livet. Min personliga syn på saken är att har man en unik kompetens, så ska man också ha en möjlighet att löneförhandla. Kalla det utpressning eller vad som helst, men det är Försvarsmaktens eget fel att det har blivit så många singulärkompetenser! Tyvärr prioriteras budgeten före verksamhetsresultatet. I vissa fall så prioriteras inte ens budgeten, då jag tvingas hyra in dyra konsulter för att det finns personalramar eller lönetak som förhindrar mig att anställa fast personal!!

Det s.k. processupplägget på verksamheten i en matrisorganisation (Försvarsmakten har kopierat detta usla system från FMV) är också hål i huvudet. Jag kan t.ex. få en medarbetare till 25%. Men vem bestämmer NÄR jag har tillgång till dessa 25%? Om inte jag har denna person tillgänglig på t.ex. torsdag klockan 15.00 när jag har ett viktigt möte så har jag honom/henne i praktiken till 0%. Jag tycker att det är bättre att ha ett visst slack i beläggningen på personal för att de skall finnas tillgänglig när det kommer ett ryck i verksamheten och det behövs hårdare insatser. (Jämför gärna med Banverkets problem att hantera mycket snö denna och förra vintern, man saknade slack i verksamheten). Man har dessutom inte tagit hänsyn till den s.k. "ställtiden". En medarbetare kan inte ha 25% i fyra projekt. Det tar tid att ställa om hjärnan och skrivbordet mellan de olika projektens verksamhet. Har man fyra projekt så kan man kanske bara beläggas till 20% i varje projekt och övrig tid är ställtid och administration. Tyvärr är det ofta tvärtom. På FMV hade jag kollegor som var tidsbelagda till 200%!!

Jag vill inte påstå att det inte finns brister även i den civila verksamheten. Det är inte säkert att gräset är grönare på andra sidan staketet, men helt klart är det en annan nyans av brunt! Man har dock en mycket bra förståelse för verksamhetsresultat, då ett bra resultat innebär mer pengar till företaget. Försvarsmakten och FMV har inte dessa incitament. Ett bra resultat kan faktiskt kosta mer! Detta är något Tolgfors inte lyckats förstå då han gång på gång ställer sig upp och skryter med att Försvarsmakten sparat pengar under de senaste två åren. "Read my lips, Försvarsmakten sparar aldrig pengar. Försvarsmakten förbrukar mindre, vilket oftast resultarar i sämre resultat på grund av inställda övningar och utebliven anskaffning av förbrukningsprodukter som drivmedel och ammunition!"

Nu närmar det sig i varje fall slutet på min karriär i Försvarsmakten. När mina lumparkompisar 1987 lämnade F15 så fick jag en present. De hade samlat ihop alla pinnar från sina muckarkammar* och tejpat ihop dem till en gigantisk "muckarkam" som kunde hängas upp efter hela väggen på logementet. Eftersom jag skulle fortsätta i Flygvapnet så ansåg de helt riktigt att jag hade "em miljard pinnar till MUCK". Tyvärr så har den "kammen" försvunnit under åren, annars hade jag kunnat plocka fram den idag och skrika "30 pinnar MUCK!".

* En muckarkam var en plastkam där man en månad före MUCK - Militär Utryckning Civila Kläder bröt av en pinne per dag, så att när man ryckte ut så fanns inga pinnar kvar. I den gamla lumparvärlden så fanns en hierarki utöver den som ens gradbeteckningar angav. Man kunde vara SOLIS, BASSE, ATOM m.m. baserat på ju närmare man var slutet på tillvaron i lumpen. När omgången före en själv muckade, så var man äldst i tjänst bland de värnpliktiga och hade därmed indirekt makt över de andra stackarna som hade lång tid kvar i grönkläderna.

tisdagen den 29:e mars 2011

Valfrihet

Ett starkt nationellt försvar ger ett land möjligheten att säga "Nej". Det ger ett land möjlighet att i en konflikt ställa sig utanför eller att själv kunna välja sida. Den lyxen har vi i Sverige förlorat.

Men just därför att Sverige inte är med i alliansen måste vi i paradoxalt nog delta nu, när Nato kallar. Sveriges riksdag har nämligen 2007 och 2008 slagit fast en ensidig solidaritetsklausul. Enligt denna ska vi inte vara passiva om ett EU-land eller nordiskt land (det vill säga Natogrannarna) hotas. På samma sätt förväntar vi oss deras hjälp om vi själva hotas. Sverige ska därför ”både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd”.

Vi har alltså i praktiken gett upp den militära alliansfriheten – men utan att gå med i en formell allians som Nato. Det leder till en paradox: vi ska nu vara med över Libyen medan det stora Natolandet Tyskland kan avstå. Orsaken är att tyskarna genom Natofördraget automatiskt omfattas av alliansens försvarsgaranti. Sverige som står utan garanti måste däremot upp till bevis.


Under lång tid har det bl.a. på denna blogg diskuterats konsekvenserna av ett reducerat försvar, av omfokuseringen mot internationella operationer och inte minst av Lissabonfördraget och Solidaritetsförklaringen. Nu vet vi svaret.

Våra grannar har valt att ta sida.

- Norge och Danmark har valt att reducera sina försvarsmakter. Man litar på att NATO kommer att komma till undsättningen. Detta är givetvis baserat på erfarenheter från VK2 då man blev ockuperad av Tyskland och behövde internationell hjälp för att återfå sin frihet. Genom att bygga upp sin säkerhet på NATO har man kunnat specialisera sina krigsmakter och fått mycket bra effekt av sina försvarsbudgetar. Men man måste också ställa upp. Både Danmark och Norge har förlorat många soldater i Afghanistan. Danmarks satsningar har dock gett resultat i form av en dansk generalsekreterare för NATO. En flera ljusår viktigare position än vår förra svenske ÖB:s Håkan Syréns position som chef för EUMC.

- Finlands erfarenhet från VK2 var att man fick klara sig själv. Omvärlden ställde upp, men inte i tillräcklig mängd och på tok för sent. Än idag så gör man egna val. Man har bl.a. valt att inte skriva på det internationella avtalet om personminor, då minor är ett viktigt verktyg för att försvara den långa gränsen mot Ryssland. Man valde att köpa F-18 för att visa ryssarna att det gamla VSB-avtalet inte längre gällde. Man har fortfarande en stark krigsarmé på ca 300.000 man att jämföra med den svenska som numera ligger på ca 50.000. Man har en kustflotta med bra offensiv beväpning. Följden av detta är att man kan välja och vraka. Till insatsen i Libyen har man än så länge valt att säga "Nej".

Sverige står som åsnan mellan två hötappar. Man har valt att skära ner på Försvarsmaktens nationella förmåga till förmån för ett insatsförsvar för internationella operationer, mycket likt de norska och danska. Men man har inte förmånen att kunna räkna med hjälp från NATO. Därför så har Försvarsmakten vid alla nedskärningar valt osthyvelsprincipen. I stället för att specialisera sig på ett fåtal områden försöker man göra allt, vilket resulterar i ett antal singulariteter. Bredd i stället för djup. Artilleriregementet, luftvärnsregementet, helikopterflottiljen m.m. Listan är lång. Vi har fortfarande en stark inhemsk försvarsindustri, för någonstans i bakskallen kommer vi fortfarande ihåg att när det smällde till under VK2 så var det inget annat land som var villiga att sälja vapen till oss. Vi har en Försvarsmakt som numera är så tunn att den för det nationella försvaret likt Danmark och Norge behöver hjälp. Frågan är bara från vem? Än så länge har de svenska politikerna satsat alla pengar på EU, vilket bl.a. visar sig av den svenska viljan av att vara bäst i "Battlegroupsklassen". Tyvärr så ser det ut som EU aldrig kommer att leverera. Återstår är alltså att göra som Danmark/Norge och gå mot fullt NATO-medlemsskap ELLER som Finland och åter satsa på ett nationellt försvar.

Libyen pekar på två viktiga lärdomar. EUMC handlingsförlamning och Sveriges behov av att stötta NATO. I och med deltagandet i operation "Unified Protector" så får Sverige vara med i politikernas finrum och besluta om framtiden för Libyen.

Uthållighet

I regeringens proposition så avser man en insats som i praktiken enbart kommer att bli två månader.

I propositionen föreslås att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka på högst 250 personer till förfogande i högst tre månader för att delta i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i Förenta Nationernas säkerhetsråd. Det planerade svenska bidraget utgörs av flygstridskrafter och stödresurser om totalt ca 130 personer. Därutöver ska styrkan om behov uppstår kunna förstärkas tillfälligt. Det är regeringens avsikt att styrkan ska delta i två månader med full förmåga. Övrig tid avser förberedelser, transporter samt inledning och avveckling av insatsen.

Två månader är inga problem. På den tiden behöver man knappt byta kalsonger. Än mindre åka hem på "leave" till familjen. Frågan är bara vad vi gör efter dessa två månader? Hoppas de svenska politikerna på att kriget är slut till dess? Eller anser de att NATO efter dessa två månader ska inse att det inte finns något särskilt lufthot kvar som kräver bidrag från Sverige?

Vad händer om insasten skulle behöva förlängas?

Wiseman pekar på ett mycket intressant faktum avseende den lufttankningsutrustade Tp-84 som vi skickar ner till Libyen.

Intressant är också att man nu skickar iväg vårt enda svenska tankflygplan, en modifierad Hercules. Den modifierades tidigare till att kunna genomföra tankning som demonstrator och för att träna svenska piloter på hemmaplan i tankning. Att nu sätta in den som operativ resurs är lätt förvånande med tanke på dess ringa kapacitet jämfört med ett konventionellt tankflygplan. Man tager vad man haver, men samtidigt betyder det att man inte kan utbilda och vidmakthålla lufttankningsförmåga på andra piloter på hemmaplan, vilket begränsar möjligheterna till en rotation av ny personal. Demonstratorförsvaret i ett nötskal.

Tittar man på vad det står i ATP-56(b) som är USA och NATO:s regelverk för lufttankningsoperationer så är det helt klart att Tp-84:an inte är något som man erbjuder andra nationer än Sverige.

The TP 84T is not yet certified for any international contacts.

Men det är egentligen mer saker än bara behovet av att träna lufttankning som påverkar vår uthållighet.

För att få till förbandet som skickas till Libyen så skikcar vi mer eller mindre hela EAW, ett förband som tränat uer hela förra året för att stå i beredskap med NBG-11 och som också är Flygvapnets registerförband under 2011 för insatser inom ramen för FN, EU och NATO. Detta förband behöver roteras efter tre månader så att det kommer färsk personal och utrustning på plats. Men var ska denna personal tas från? Jämför t.ex. med Afghanistan där FS20 är på plats, FS21 är under utbildning för att ta över i sommar och FS-22 håller på att rekryteras. Ska insatsen i Libyen ha en chans att förlängas borde liknande utbildningar dras igång omedelbart.

Jag tycker att insatsen i Libyen är mycket intressant och den kommer att bli en ögonöppnare för många politiker. Inte bara för det vi gör där nere, utan även för det vi inte gör. Ska vi ha uthållighet i insatser så måste det till mer träning. Problemet är bara att träning kostar och flygtid är trots Gripens låga flygtimskostnad oerhört dyrt. Inom NATO skall en pilot ha 160-180 flygtimmar per år för att anses som insatsberedd. I USA är kraven ännu högre. Nu är jag i och för sig bara flygingenjör och därmed aldrig särskilt prioriterad när det kommer till flygtid, men jag har endast ett år under min 22 år långa flygkarriär kommit upp till 180 timmar tungt under ett och samma år. På den tiden brukade vi säga att vi kompenserade genom att flyga på ett annat sätt och att vi hade nära till våra övningssektorer. Men nu för tiden så flyger vi på samma sätt som NATO och har långt till våra övningssektorer...

Vad är det då som behövs för att kunna förlänga insatsen?

- Flygplanen måste bytas ut. Detta dels för att man inte vill släpa med sig utrustning för större underhåll. Större underhåll gör man helst hemma i Sverige. Men framför allt vill man inte "snedslita" flygplanen. I en skarp insats flyger och landar man med vapen hängda på vingarna, vilket sliter på flygplanen. Detta slitage vill man distribera jämt över hela flygplansparken.

- Logistiken avseende reservdelar måste fungera. Då man är borta en längre tid så krävs ett större lager på plats nere på den bas man opererar från, vilket ger konsekvenser hemma i Sverige. När fel uppstår på svenska flygplan så kanske de delar som behövs finns nere i Italien. Behöver man prioritera så kommer en apparat som det finns begränsat antal av att monteras i ett flygplan som deltar i insatsen. Detta försämrar ytterligare läget för att utbilda piloter och tekniker till nästa enhet som skall ner till insatsområdet.

- Personal. För uthållighet krävs minst tre uppsättningar personal som har rätt typ av utbildningsstatus. En som är på insats, en som vilar upp sig efter en insats och en som är under utbildning. Vill man sedan att insatsfrekvensen inte blir för hög (1:4 har ÖB pratat om) så krävs det ytterligare personal.

- Specialutrustning. Viss typ av utrustning finns inte i tillräckligt många exemplar för att kunna utrusta alla Gripenflygplan med. Detta beroende på att den är dyr. Givetvis kommer det mesta av denna utrustning att användas på insatsen, vilket leder till brister hemma i Sverige och detta försvårar utbildning av nästa enhet. Precis som med vår lufttankningsherkules är det alldeles för gott om utrustning som det bara finns ett fåtal exemplar av.

Att vara kontinuerligt insatt är en gigantisk utmaning då det krävs extra flygtid i själva insatsområdet, men även för att det krävs extra flygtid hemma i Sverige för att utbilda den enhet som är på väg ner. Detta dessutom med mindre tillgänglig personal då en stor del är på insats och en lika stor del är på semester/vila efter att ha varit på insats. Dessutom har vi fortfarande behov av grundutbildning av svenska och utländska piloter samt att flyga i det nationella incidentförsvaret. Denna verksamhet upphör inte för att vi åker till Libyen!

Flygvapnet har en hel del att lära av Armén när det gäller insatser som pågår under längre perioder. Problemet är att numerären på Flygvapnets insatsdivisioner har kommit till en så pass låg nivå att vi har mycket svårt att efterapa Arméns rotationssystem för internationella insatser.

Lufthotet undanröjt

USA sätter nu in AC-130 och A-10 i operationerna att slå ut Khadaffis markstyrkor. Två stycken AC-130 har tidigare ombaserat till RAF Mildenhall i Storbritannien, men fått vänta där i avvaktan på att Khadaffis jaktflyg slagits ut.

AC-130s were used to great effect during the two U.S. offensives in Fallujah, a stronghold of the insurgent group al-Qaeda in Iraq in the early days of the Iraq war. In Afghanistan, the military considers them particularly effective against entrenched militants, and commanders have frequently complained that they are in too short supply. The gunships, developed from a Hercules C-130 transport plane for use in Vietnam, put pilots at greater risk than fighter jets, but they have been used in virtually every U.S. military combat operation since then.

In Libya, “we are determined to step up the mission, to attack his tanks and [troop] columns every day until he withdraws,” a French official said of Libyan leader Moammar Gaddafi and the forces loyal to him.

The AC-130s, which are flying from a base in Italy, were requested by Gen. Carter Ham, the senior U.S. general overseeing the operation, and are likely to continue flying over Libya in the coming days as allied forces attempt to increase the pressure on Gaddafi’s ground forces.


AC-130 och A-10 är fruktansvärt effektiva vapensystem mot markmål, men likt tyskarnas Ju-87 Stuka under VK2 är de mycket sårbara för anfall från jaktflyg, då de opererar på låg höjd och me betydligt lägre fart än det stridsflyg som tidigare satts in. Att USA nu sätter in dessa resurser indikerar att de libyska luftförsvaret är mer eller mindre totalt utslaget.

Det är intressant att NATO tar över operationen i Libyen, men frågan är hur de skall kunna ersätta de flygsystem som USA hittills har ställt upp med? Den offentliga retoriken från USA har varit att man bara "stöttat" insatserna, men sanningen är att USA genomfört majoriteten av alla tyngre anfall.

From the air, the United States is supplying much more firepower than any other country. The allies have fired nearly 200 Tomahawk cruise missiles since the campaign started on March 19, all but 7 from the United States. The United States has flown about 370 attack missions, and its allied partners have flown a similar number, but the Americans have dropped 455 precision-guided munitions compared with 147 from other coalition members.
...
On Sunday, an EC-130J Commando Solo aircraft broadcast messages in English and Arabic, to warn Libyan armed forces. “Libyan sailors, leave your ship immediately,” the message warned. “Leave your equipment and return to your family or your home. The Qaddafi regime forces are violating a United Nations resolution ordering the end of hostilities in your country.”

På allvar! (uppdaterad)

200 år sedan senaste insatsen i Libyen och 50 år sedan Flygvapnet senast var i strid så förbereder sig nu F17 m.fl att skicka åtta Gripen, en Tp-84 och ett "spaningsflygplan" till Libyen för att deltaga i den NATO-ledda insatsen.

Jag tycker att detta är mycket bra för moralen i Flygvapnet. Den sista tiden har många av mina kollegor tappat mycket av glädjen på jobbet. Allt för länge har det varit en mycket sned debatt där många tyckare ansett att Flygvapnet inte bidrar internationellt. Men nu får vi äntligen chansen att göra det vi är utbildade för.

Nu när en insats blir realitet så är det en hel del saker som kommer att få draghjälp.

- NATO-krypton. Sverige har som icke-NATO medlem haft svårt att verifiera Länk-16, Have Quick och IFF Mode 4, då skarpa NATO-krypton enbart är tillgängliga för NATO-länder eller de som deltar i en insats.

- Vapen. Att flyga i CAP - Combat Air Patrol med vapen för jakt- och attackinsatser sliter på flygplan och vapen. I det nationella försvaret var det tänkt att Gripen skulle starta från en krigsbas och inom en timme avfyra alla vapen. Man behövde därför inte fundera hur länge ett vapen satt på flygplanet. Man behövde oftast inte ens fundera över att landa med skarpa vapen hängande på flygplanet. I den nationella incidentberedskapen användes oftast bara automatkanon. Nu kommer robotar och bomber att förbrukas i rask takt, även om de inte avfyras från flygplanen.

- Logistik. Reservdelar och underhållsresurser måste skickas ner till den bas som de svenska flygplanen kommer att operera från. Detta kommer givetvis att påverka flygning med Gripen här hemma i Sverige.

- Lufttankning. De svenska piloterna har tränat lufttankning, men det är en helt anan sak att göra det varje flygpass. Detta blir bra träning för piloterna, men kommer också att slita på flygplanen på ett helt nytt sätt.

- Budget. Enligt Ekot kommer insatsen att kosta ca 200 miljoner. Det finns knappast budget för denna insats. Om inte Regeringen ger extra pengar till Försvarsmakten så innebär det att något annat kommer att få stryka med foten.

Alla dessa utmaningar är dock positiva. Vi har länge behövt åtgärda ovanstående pukter. Nu när det blir en skarp insats så får Försvarsmakten kniven på strupen och då brukar man lösa det som behövs lösas. Efter denna mission så kommer det att finnas massor med erfarenheter att uppdatera utbildningsplaner och underhållsdokumentation med.

För bara några veckor sedan när bl.a. vi bloggare började fundera på om det var möjligt att skicka EAW till Libyen så sade alla att det var omöjligt. Sverige hade inte beslutsrätt om insatsenheter som tillhör EU-förbandet NBG11. Som tur väl är så vann förnuftet över formaliteterna. EU är tandlöst som militär allians och NBG lär även i fortsättningen bara få öva för att man i bästa fall kan återanvända dessa enheter i senare insatser i NATO:s regi.

Hemläxor för Regering och Riksdag.

- Se över beslutsprocessen. Nu verkar det som om vår statsledning drivits framåt av den allmänna opinionen snarare än att det funnits färdiga mekanismer för hur vi skall kunna använda de insatsförband som vi anmält till FN, EU och NATO styrkeregister. Skall vi ha insatsförband med R10 eller R30 beredskap så måste besluten finnas på plats redan när förbanden sätts i beredskap.

- Ta en kraftig funderare över EU som strategisk säkerhetspartner. Sverige har dragit ned kraftigt på de militära resurserna och behöver en internationell partner. EU är inte denna partner och då återstår bara NATO. Alternativet är att göra som Finland och satsa mer på det nationella försvaret.

P.S: Flygvapnet har efter insatsen på F22 nere i Kongo haft en massa missioner med transportflyg över hela världen. Flygvapnets helikoptrar har de senaste åren blivit en eftertraktad resurs och flyget har fått åka till Kosovo, Adenviken och nu senast till Afghanistan. Flygvapnet har även haft ansvar för insatser i Kosovo och Afghanistan. Flygvapnet har också varit åter i Kongo i form av en flygplatsenhet. Men detta är första gången på länge som vi får använda vår offensiva resurs.

SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3

Uppdaterad 11-03-29, 15:24
Försvarsmakten kommenterar nu insatsen.

Insatsen kommer sannolikt att utgöras av högst åtta Jas Gripen, ett transportflygplan 84 (tp 84 Hercules) för lufttankning och ett spaningsplan. Insatsen föreslås pågå i högst tre månader och omfatta cirka 130 personer inklusive stabspersonal.

Inriktningen är att flygdelarna tas ur den nordiska stridsgruppen, Nordic Battlegroup, som nu står i beredskap.

Försvarsmakten kommer att göra en hot- och riskbedömning för insatsen och vidta eventuella åtgärder utifrån denna bedömning

Inom Försvarsmakten pågår nu ett omfattande planeringsarbete.


Läs Regeringens proposition här. Intressant är att se den politiska värderingen av hur man kan använda resurser som är en del av NBG.

Flygkomponenten som står i beredskap att stödja den nordiska stridsgruppen kan göras tillgänglig med kort varsel för att fylla ett omedelbart behov. Detta är i linje med ett flexibelt användande av EU:s stridsgrupper.

Regeringen bedömer att den nordiska stridsgruppen utan flygkomponenten kan kvarstå i beredskap under första halvåret 2011.


Se även Wiseman, Tolgfors, Göran Pettersson och Forsno.

SvD, BLT1, BLT2, BLT3, SR1, SR2

måndagen den 28:e mars 2011

"...to the shores of Tripoli" (uppdaterad)

Snart så får vi reda på om det blir ett svenskt deltagande i insatsen Libyen. Det blir i så fall inte första gången svenska krigsmän befinner sig i detta område. Det är heller inte första gången vi gör det som allierad med USA.

I SvD hade de idag en historisk genomgång av Libyens och Benghazis historia. Tyvärr så gick de lite väl snabbt igenom den ur svensk synpunkt kanske mest intressanta perioden.

Mellan 1711 och 1835 styrdes Benghazi från Tripoli av Karamanlidynastin, som bland annat levde på sjöröveri med sultanens goda minne. Efter denna period återtog turkarna kontrollen över Benghazi, som på 1800-talet var den fattigaste och mest underutvecklade av de osmanska provinserna.

Barbareskpiraterna (eng. Barbary) var en plåga för sjöfarten i regionen och även svenska sjömän togs till fånga och såldes som slavar. För att skydda de svenska intressena så eskorterades med början år 1724 svenska fartyg i Medelhavet av svenska örlogsfartyg (jämför med dagens operation utanför Somalia).

Till slut fick Sverige nog.

År 1800 lät paschan i Tripoli såga ner den svenske konsulns flaggstång. Det var en krigsförklaring. Svenske kungen Gustav IV Adolf beslöt att sända en örlogsexpedition. Paschan måste bestraffas.

Den svenska sjöattacken skulle sättas in mot Tripoli, det som är Libyens huvudstad i dag. Först var det meningen att åtta fartyg skulle göras i ordning, men det blev bara fyra: fregatterna Fröja, Camilla och Sprengtporten, samt kutterbriggen Husaren.


Straffexpeditionen pågick 1801-1802. Sverige var heller inte de enda som tröttnat på piraterna.

Efter många strapatser och nya olyckor nådde de flesta av fartygen i den cederströmska straffexpeditionen så småningom Malaga på den spanska kusten. Där skulle Cederström inleda förhandlingar med kommendör Richard Dale, som förde befälet över en amerikansk eskader i Medelhavet och som var ute på en liknande expedition. Sverige och USA skulle gå till en gemensam attack mot Tripoli.

Frågan är egentligen vem som tröttnade först på piraterna, Sverige eller USA? Passade svenskarna, liksom idag, på när en växande stormakt skramlade med sablarna? Eller var det helt enkelt så att bägge länderna reagerat ungefär samtidigt? Tydligen fick sig den amerikanska flaggstången samma behandling som den svenska, fast ett år senare.

Consequently, in May 1801, the Pasha declared war on the U.S., not through any formal written documents but in the customary Barbary manner of cutting down the flagstaff in front of the U.S. Consulate.

Lite symptomatiskt så nöjde sig svenskarna att förhandla med Paschan och åkte hem med 137 stycken befriade fångar och ett avtal som tvingade svenska staten att betala en summa varje år till piraterna för att slippa bli attackerade. Den svenska "tysta" diplomatin i ett nötskal. USA fortsatte sin närvaro i området och 1805 så genomförde den amerikanska marinkåren en räd mot Tripoli som skulle bli legendarisk.

In 1805, the United States government refused to continue paying Barbary Coast pirates to refrain from raiding American merchant ships.

When negotiations for a treaty failed, President Thomas Jefferson assembled an expeditionary force of Marines to respond.

Lieutenant Presley O'Bannon and his Marines marched across 600 miles of the Libyan Desert to successfully storm the fortified Tripolitan city of Derna and rescue the kidnapped crew of the USS Philadelphia.


Historien har som sagt en viss vana att återupprepa sig själv. I USA är man väl medveten om sin historia och gissa om marinkårssoldaterna ombord på USS Kearsarge är sugna på att landstiga i Tripoli och få återuppleva en historisk insats. I Sverige har vi som vanligt glömt bort vad som hände för ganska exakt 200 år sedan och den svenske konsuln i Tripoli bör nog bevaka sin flaggstång de närmaste kvällarna...



Uppdaterad 11-03-29, 12:13
Regeringen har idag beslutat om att skicka åtta stycken Gripen till Libyen. Riksdagen kommer att få en proposition klockan 13.00 att ta ställning till.

Beslutet bygger på en förfrågan från NATO om 6-8 stycken Gripen. Även en Tp-84 för transport är inkluderad i förfrågan. Det ryktas även om lufttankning, även om det är en smula förvånande då Tp-84 i lufttankningsrollen bara är en utbildningsresurs inom Sverige enligt ATP-56(b). Det finns dessutom ytterst få besättningar som är utbildade på lufttankningsversionen av Tp-84. Vad det är för spaningsflygplan som eftersöks är ett frågetecken, men i våra internationella styrkeregister finns ASC890 för radarövervakning och S102 Gulfstream för signalspaning. Bägge dessa resurser är dock tveksamma att använda internationellt, vilket jag kommenterat tidigare. Ett bättre alternativ vore att ställa upp med kustbevakningens flygplan på samma sätt som i Adenviken för att övervaka havsytan och bidra till sjöblockaden av Libyen.

Det är dock oklart i vilka roller Gripen kommer att användas. Blir det enbart deltagande i jaktrollen för att övervaka luftrummet och stoppa det libyska flygvapen som enligt Storbritannien och Frankrike knappt existerar längre? Eller blir det även i CAS-rollen för att stötta rebellerna? Jag har en känsla av att våra politiker är mycket tveksamma till att låta svenska piloter släppa bomber. Personligen håller jag med Teaterdirektörens inlägg nedan, d.v.s. "All in or nothing!".

Ingen kommentar på forsvarsmakten.se eller regeringen.se ännu... Regeringen säger dock att man kommer med besked 13.00.

SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3, SVT1, SVT2, SVT3

Uppdaterad 11-03-29, 13:45
En sak som gör mig mycket besviken över den ringa förståelsen hos svenska politiker är motviljan att använda Gripen i attackrollen.

TT: Hur ser du på att Gripenplanen inte får attackera markmål?

-Det tycker jag är bra. Vi har varit ytterst tveksamma till att attackera markmål. Flygvapen är ett trubbigt instrument. Konsekvenserna kan bli stora i civila dödsoffer. Vi tycker inte att det är värt att ta den risken, säger Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin.


Då vet man inte vem det är som beslutar om en insats. I Afghanistan så har de svenska förbanden vid upprepade tillfällen använt sig av NATO-stridsflyg för att bekämpa talibaner. Dessa insatser har ofta letts av svenska FAC - Forward Air Controller. Faktum är att det är FAC som beslutar om insatsen och avgör vilket mål som ska bekämpas. Piloten i flygplanet är bara en transportresurs som fraktar bomber från flygplatsen till en punkt där FAC:n vill att de ska hamna.

I Libyen används med stor sannolikhet också FAC, även om NATO vill hålla tyst om specialstyrkor på marken. I de fall FAC inte används så anfalls bara tydliga mål, då NATO är fullt medveten om vilken dålig PR-effekt som civila dödsfall innebär.

Om våra svenska politiker har tveksamheter om insatser med stridsflyg mot markmål så borde analogt med detta även FAC-resurserna tas bort från det svenska förbandet i Afghanistan?

Se även Tokmoderaten.

söndagen den 27:e mars 2011

Gästinlägg: Får vad som helst ske i Försvarsmakten?

Del 1
Jag förstår att det är en politiskt het potatis att skicka ner helikoptrarna till Afghanistan. Men är det rimligt att vi samtidigt skall dra bort trupp från marken för att de nya svneska elementen till ISAF skall få plats inom rådande ekonomiska ram?

Om vi tar bort trupp från marken, som löser den ställda uppgiften till ISAF, så är det självkjlart att SAE Medevac får en hel del att göra, deras uppgift är främst för våra egna trupper (ISAF) och löser egentligen inte den uppgift som ISAF har att göra i RC N.

Dessa piloter och i synnerhet den medicinska personalen ombord kommer få mer att göra då det helt plötligt blir mindre egen trupp på marken som utsätts för större risker då de numera skall lösa samma antal uppgifter över samma område som tidigare då de var ca 40 personer fler.

Borde det inte vara så att SAE Medevac läggs utanpå den nuvarande personalramen?
På marken har vi trupp som löser uppgiften gentemot befolkningen, ANA, ANP och ANSF. För att detta skall fungera så behövs det underhåll och en del stabspersonal etc. så klart.

Men idag har vi ca 540 soldater och officerare i Afghanistan. Det är ca 5 plutoner som är trupp på marken, dvs. ca 150 personer. Sedan har vi OMLT som är inte fullt så många, ca 70st. Kvar i stabs och underhållsbefattningar etc. har vi 300 personer!!!

Detta känns lite fel tycker jag.

I och med FS22 och SAE Medevac så blir det alltså mindre trupp på marken som fortfarande skall lösa samma uppgifter som tidigare. Belastningen blir högre och personlen i stabs och underhållsbefattningar etc. ökar till ca 350st.

Detta känns mycket fel.

Jag tycker att politikerna tillser att vi har mer infanterisoldater på marken i Afghanistan. Det är dessa kvinnor och män som gör merparten av uppgifterna som ISAF är satt att göra.

Del 2
Hur kan vi tillåta att våra soldater skickas utomlands med otillräcklig utbildning?
Enligt de reglementen och instruktioner vi har i Försvarsmakten idag så är t.ex. pistolutbildningen 80 timmar lång. Det är sällan någon som får mer än 3-5 timmar innan de åker iväg.

Känns det tryggt?

De som oftast får skjuta mest och dessutom är de som först tar upp eldstriderna med insurgenterna är takskyttarna på fordonen som oftast bemannar en tung kulspruta. En adekvat utbildning på vapnet är på ca 80-100 timmar följt av förbandsträning och skarskjutning i förband på ytterliggare ca 80-100 timmar vardera. Idag får de inte ens 50 timmars utbildning innan de åker iväg.

Känns det tryggt?

Så är det med mycket av utbildningen på Livgardets internationella utbildningsenhet, IntUtbE. Själv klart är det inte bara deras fel. De får inte de resurser och den tid som krävs. Men då borde det ske en prioritering som gör att alla inte får utbildning på pistol, kulspruta etc. Alla måste inte kunna allt. Men var och en MÅSTE kunna sin sak. Det kommer inte att fungera i längden att kunna lite eller nästan inget.

Detta känns inte tryggt.

/Bekymrad soldat

Gästinlägg: Krigets förluster

Att Sverige som nation skall gå in med stridskrafter i det pågående kriget i Libyen, den linjen driver vi inte. Inte heller driver vi linjen att EU med sina båda insatsklara bataljoner skall ingripa i den växande humanitära katastrofen i Elfenbenskusten.

Med stort buller och bång har Försvarsmakten drivit igenom ett nytt anställningsavtal för anställda som innebär skyldighet att delta i internationella insatser och hela försvarsmakten har ominriktats mot just detta mål. Värnplikten har offrats till förmån för ett system med anställda och insatsklara soldater och sjömän. Omställningen har inte skett utan förluster, både personellt och avseende förbandsmassans volym. Officerare har valt att lämna Försvarsmakten, sagts upp eller satts i karantän i en övergångsorganisation. Varför är svårt att begripa, mot bakgrund av hur nationen agerar Här och Nu.

Kanske är vi vid en brytpunkt i historien, i stort och smått. Har vi sett USA som Leading Nation för sista gången? Har EU lagt ner sina ambitioner att vara en global maktfaktor, beredd att ingripa militärt varhelst en humanitär katastrof seglar upp på lagom avstånd från Bryssel? Den gemensamma utrikespolitiken har lyst med sin frånvaro under hela den korta processen med oroligheter i Mellanöstern.

Ett område där vi lidit nationella förluster är nog inom Försvars- och säkerhetspolitikens område. Hur ser Solidaritetsförklaringen ut i den nya kontexten, kan man fråga sig. Själva grundbulten i den nya doktrinen för rikets försvar! Dog den, efter att ha legat i sotsäng sedan lanseringen, är en annan fråga.

Hur kommer den nya retoriken att se ut, nu när begrepp som Omedelbart, Här och Nu, Insatta Insatsförband och Användbara fallit offer för omild kontakt med verkligheten. Själv tror jag att begreppen efter detta måste bytas ut mot nya, fräscha begrepp, för försvarsministern, ÖB och reklambyråer att använda.

Största möjliga tystnad från försvarsministern kontrasterar skarpt mot tidigare. Kanske tar det tid att ta fram en ny floskelsamling som är Användbar Här och Nu och som kan sättas in Omedelbart.

Jag ser med spänning fram emot nästa utgåva av Perspektivplanen. När vi valt att passa i två konsekutiva och pågående konflikter, så blir det nog inte lätt att få historien att gå ihop efter all ominriktning.

Kanske dags att skapa en övergångsorganisation för vankelmodiga politiker? Kanske kan de uppträdda på Gröna Lund som desillusionister. Folk kommer att gå därifrån jävligt besvikna, för att nu citera ett gammalt skämt ur Blandaren.

/Sumatra

fredagen den 25:e mars 2011

Trängd mot väggen

Många analytiker anser att anfallet mot Libyen kan öka risken för internationella terrordåd. Ett svenskt deltagande kan också innebära att Sverige hamnar på Khadaffis lista över potentiella mål.

Hur skall vi minimera denna risk?

Många fältherrar har genom historien försökt efterlikna Hannibals seger vid slaget vid Cannae år 216 f.kr.. Att omringa sin fiende och sedan utplåna hans armé till sista man var det slutgitliga beviset på att man var en stor strateg.

Men snart började man inse att det inte var särskilt smart att skära av reträttvägarna. En fientlig armé som insåg att den inte hade några andra utvägar än segra eller dö valde ofta att slåss till sista man och det innebar även stora förluster på den egna sidan. Det var i stället klokare att ge motståndaren en lucka och en chans att fly. När fiendens soldater under striden insåg att de inte skulle vinna så brast modet och först sprang en, sedan några och till sist alla. Givetvis så användes denna taktik inte med några humanitära omtankar om motståndarens väl och ve. En fiende som flydde var snarare ett enkelt mål då han vände den oskyddade ryggen mot den egna arméns spjut och pilar. T.ex. så var svenska karolinerarmén inte bättre än andra länder och har en och annan svart händelse som döljs bakom segernamnen i regementenas fanor.

Vi bör ha detta i åtanke när vi planerar utvecklingen i Libyen. Får regeringsarmén inga valmöjligheter så kommer de och Khadaffis legoknektar att slåss till sista man. Det bästa vore därför om legoknektarna insåg att de inte kan vinna och lämnade Khadaffi åt hans öde, eller att någon av hans generaler snabbt byter till rebellernas sida genom att lämna ut Khadaffi till vargarna. Jag blir därför en smula orolig när jag läser uttalanden som att ICC anser att han mer eller mindre redan är dömd för krigsförbrytelser.

The chief prosecutor of the International Criminal Court (ICC) has its own words "one hundred percent sure" that his investigation into the violence in Libya will lead to an indictment against Muammar GaddafiMuammar Gaddafi's regime for crimes against humanity. That said chief prosecutor Luis Moreno-Ocampo Thursday against news agency AP.

Om Khadaffi inser att han inte har något att förlora så finns risken att han tar till medel som han använt sig av förr, d.v.s. terrorism. STRATFOR har en bra genomgång av de attentat som man har hittat kopplingar till Khadaffi. Lockerbie är kanske det mest kända, men långt ifrån det enda.

Det finns numera gott om "verktyg" för Khadaffi att använda mot omvärlden. Att t.ex. Al Qaida skulle stötta Khadaffi av ideologiska orsaker är osannolikt (Khadaffi har i många år gjort sitt bästa för att stoppa deras verksamhet i Libyen), men frågan är vilken typ av lojalitet som kan köpas av de pengar som Khadaffi gömt på utländska konton? Går det t.ex. att övertala galningar som den svenska bombmannen som sedan utför uppdrag i religionens namn? Med rätt "sponsor" kan kanske gränsen mellan religiös fanatism och vanlig extrimism suddas ut. Den obligatoriska lappen som lämnas efter ett bombattentat kan få en text i stil med "denna bomb sponsras av ..."

Det enda som de senaste åren har stoppat Khadaffi är vetskapen om att tidigare sponsring av terrorister har gett kraftiga reaktioner. Men å andra sidan, vilka reaktioner kan bli värre än dagens strider? I och med anfallet kan västvärlden ha förlorat det enda verktyg man haft för att hålla Khadaffi på mattan. Därför så är det nu bråttom att få bort honom från makten, eller att säkerställa att han isoleras från omvärlden. Om rebellerna misslyckas och Khadaffi blir kvar som Libyens ledare, så har västvärlden en "intressant" framtid att se fram emot. Då har Khadaffi dessutom fått ett bevis på att västvärldens anfall inte kan stoppa honom.

I Irak 2003 gjorde USA misstaget att göra sig av med hela Báath-regimens apparatur. Militärer, poliser, tjänstemän m.m. fick sparken. Resultatet blev kaos och innebar bara att det fanns gott om rekryter till motståndsrörelserna. I Libyen bör i stället så stora delar av ledningen som möjligt erbjudas fortsatt tjänst, fast under ny ledning. Detta på samma sätt som många nazister efter VK2 arbetade inom det nya Tysklands ledning och japanska krigsförbrytare var med och bygga upp det japanska undret. Genom att ge Khadaffis medarbetare samma möjlighet så ökar chansen för att de byter sida och att Khadaffi störtas. Inte av rebellerna, men av sina före detta kompanjoner.

En dag på jobbet

Jag satt och läste den senaste skörden av DA - Driftstörnings Anmälan när jag kom över den här lysande händelsen.

"Under uttaxning från platta 2 till holding bana 01 på SÅT observerade jag en större fågel (som senare visade sig vara en Fiskgjuse) till höger och framför mig. i klorna hade den en nyfångad fisk (kan ej avgöra vilken art). Fågeln fortsätter sin flygning in framför flygplanet och när den nästan är mitt framför flygplanet blir den förmodligen skrämd av ljudet och gör en tvär 180 graders sväng. I svängen tappar fågeln fisken ur sitt grepp. Fisken gör en parabel framför nosen och landar på vänstra kanten av taxibanan. Närmaste passageavstånd är bedömt 5 meter från nosen. Händelseförloppet då fisken "flyger" in framför nosen är snabbt, så jag hinner inte agera. Fortsätter taxningen och flygningen utan ytterligare incidenter. Anledningen till att jag inte hann agera kan bero på att jag i min ORM inför passet inte hade förutsett att det fanns risk för kollision med fiskar. Är inte säker på att jag ska ha med kollisions-risk med fiskar i kommande ORM."

Jag vad säger man? I Försvarsmakten kan allting hända en normal dag på jobbet!

torsdagen den 24:e mars 2011

Slutet gott, allting gott

En av följetongerna 2009-2010 var mysteriet Arctic Sea. En av de åtta piraterna dömdes redan förra året till fem års fängelse. Nu har ytterligare sex stycken dömts till mellan sju och tolv års fängelse. Den sista (Dmitrij Savins?) väntar alltså på att få sin dom.

Det spekulerades vilt om vad som var orsaken till kapningen. Nu skyller en av de inblandade piraterna på en est.

– Jag vet inte hur jag ska bevisa det, men organisatör var den estländske affärsmannen Niiles Kross. Han håller på med olika olje- och gasprojekt och byggande av semesterhem, sade den huvudåtalade Dmitrij Savins under en domstolsförhandling i Moskva på fredagen.

Den finska polisen misstänker att redaren skulle varit inblandad.

I stället misstänker polisen att motivet kan dölja sig bland redaren Viktor Matvejevs affärskontakter, som ska ha lett till krav på lösen för fartyget. Det uppgav undersökningsledaren Rabbe von Hertzen för tv-kanalen Fyran i Finland på söndagen.

Polisens arbete försvåras dock av att Matvejev - som inte är misstänkt för brott - har flyttat till Schweiz, där han inte har kunnat nås.


Vilka kopplingar som finns mellan Matvejev, Kross och Savins är oklart.

Själv så är jag fortfarande fundersam. Är detta hela sanningen? Med stor sannolikhet var dessa personer inblandade, men vad tänkte de göra med fartyget? Fanns det något ombord som var av värde? Det spekulerades bl.a. om S-300 robotar till Libyen eller Syrien, vilket hade kraftigt försvårat operation "Odyssey Dawn". Varför jagade ryska flottan just detta fartyg runt halva världen? Varför skickade man tre stycken Il-76 till kap Verde för att hämta hem 15 sjömän och åtta pirater?

Är det en gigantisk maskirovka, eller har vi fått reda på hela sanningen? Den senaste tidens uppror i arabvärlden kan faktiskt ge ett slutgiltigt svar någon gång i framtiden. Kanske finns det ett påskrivet kontrakt i Khadaffis palats eller i någon tjänstemans rum i Algeriet eller Syrien som säger något nytt. Tills dess så får vi nog nöja oss med att vad det än var som fartyget fraktade så kom det i varje fall inte fram och därför så avslutas historien åtminstone tillfälligt lyckligt.

Folkrätt och Libyen (Uppdaterad)

I debatten om Sverige skall deltaga i operationen i Libyen så kommer det ofta upp argument som att "FN ska inte lägga sig i staters interna angelägenheter" och "Flyganfall skadar civila". Då glömmer man bort att analysera hur läget hade varit om koalitionen inte hade ingripit.

Om inte luftangreppet hade ägt rum och uppnått den dubbla effekten att dels stoppa framryckningen, dels bryta segervissheten hos Gaddafiregimens trupper, kunde rebellstyrkorna ha kollapsat och en fruktansvärd massaker ha tagit sin början.

Muammar Gaddafi själv hade redan släppt alla hämningar och domderade om sina motståndare som en ohyra, som varken skulle visas medlidande eller nåd.

Gaddafitrupper som tagit sin höga herre på orden skulle ha fyllt Benghazis gator med blod och såväl medlemmar av rebellstyrkorna som vanliga civila skulle säkerligen ha funnits bland offren. Detta har nu inte skett. Hela landet och hela befolkningen har inte fallit tillbaka i Gaddafis händer.


FN resolutionerna 1970 och 1973 som ligger bakom blockaden och anfallet mot Libyen har möjligjorts genom den s.k. R2P - "Responsibility to Protect" doktrinen.

Denna doktrin har utvecklats genom resolution 1540, den s.k. 1540 kommittén (som ironiskt nog även Libyen har deltagit i), 2005 års World Summit och sedan fastställts i FN säkerhetsråds resolution 1673.

Libyen är det första exemplet på när denna doktrin använts av FN. Människorättsorganisationer har genom ett antal gemensamma uttalanden fördömt Libyen och hänvisat till behovet av att ingripa baserat på R2P.

Och förra lördagen antog FN:s säkerhetsråd en enhällig resolution som förutom att den fördömer Khadaffiregimens våld även innehåller beslut om vapenembargo, reseförbud och frysning av tillgångar. Säkerhetsrådets 15 medlemmar var helt eniga i beslutet att hänskjuta frågan till domstolen i Haag, ICC. Det har aldrig tidigare varit fallet.

För trots att FN:s medlemsstater redan 2005 antog en princip som på svenska kallas »skyldighet att skydda« så har den aldrig tidigare åberopats på det sätt som nu skett. Responsibility to protect, R2P, syftar till att ge världssamfundet möjlighet att agera mot folkrättsbrott som folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

R2P innebär att stater är skyldiga att förhindra att den egna befolkningen utsätts för något av ovanstående brott. Den möttes till en början med stor skepsis av många av världens mindre demokratiska länder, som sade sig vara rädda för att den skulle missbrukas för inblandning i andra staters interna angelägenheter.

Libyen är det första fallet där världssamfundet sluter upp på allvar bakom R2P-principen och många folkrättsjurister har uttryckt förvåning över FN:s tydlighet.

– Jag är positivt överraskad över att FN lyckades enas så snabbt om starka åtgärder mot Libyen. För bara en vecka sedan verkade staterna väldigt splittrade. Att FN dessutom hänvisar till R2P i sina uttalanden är välkommet, säger Diana Amnéus, doktor i folkrätt och forskare vid Raoul Wallenberg-institutet.
...
Två regelverk ligger till grund för beslutet om militär intervention under R2P. Det ena rör FN-stadgan som anger att vid inomstatliga kriser måste situationen utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet. Där innefattas även flyktingströmmar och regional instabilitet, vilket skulle kunna åberopas i Libyens fall. 150 000 människor har flytt Libyen, 75 000 av dessa till grannlandet Tunisien och omkring 40 000 väntar på den libyska sidan av gränsen, med hopp om att kunna ta sig över. FN:s flyktingkommissariat varnar nu för en förestående humanitär krissituation.

De andra kriterierna under R2P fastslår att det måste föreligga ett eller flera fall av grova folkrättsbrott, såsom brott mot mänskligheten. Dessutom måste staten upp­enbart ha misslyckats med att skydda sin befolkning, vilket det enligt jurister inte råder någon tvekan om i fallet med Libyen. Libyens regim kan ha gjort sig skyldig till just brott mot mänskligheten genom att militärt attackera civila.


Med andra ord så har FN inte bara rätt att ingripa i staters inre angelägenheter, utan också en skyldighet. Problemet är att historiskt sett så har dessa ingripanden stoppats av andra staters intressen i de aktuella regionerna. Men efter Sovjetunionens fall och Kalla Krigets slut så har en gradvis ändring skett. Även länder som Ryssland och Kina är beroende av export och omvärldens stöd. Hans Blix beskriver detta som "nya vindar i säkerhetsrådet".

Oavsett hur utgången blir i Libyen visar det som redan skett att det internationella samfundet är på väg in i en ny utvecklingsfas där krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten kan komma att dömas och bestraffas var de än begås och där kollektivt sanktionerade interventioner är tänkbara mot regimer som grovt bryter mot mänskliga rättigheter. Ett viktigt nytt element är att Kina och Ryssland, trots egna brister i demokratiskt styre, allt oftare tycks beredda att medverka till att FN:s säkerhetsråd sätter press på regimer att respektera valresultat (som i Elfenbenskusten) och kräver att folkliga demonstrationer inte får mötas med kulsprutor (som i Libyen).
...
Trots tveksamheten har ett institutionellt stöd för mänskliga rättigheter gradvis stärkts och ett omfattande regelverk vuxit fram. Vid ett toppmöte 2005 skedde en sorts genombrott, då FN enades om en skyldighet för regeringar att skydda människorna inom staten. Om den skyldig­heten grovt åsidosätts har FN att ingripa – i sista hand med våld – för att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter.


Hur ser FN då på att civila skadas? FN är inte naiva utan inser att när man upprättar en NFZ så finns det risk att civila skadas. Detta särskilt då Khadaffi inte följer krigets lagar utan använder mänskliga sköldar samt placerar ut luftvärn nära civila bostadsområden.

Folkrätten säger dock inget om att civila inte får skadas, bara att man ska minimera lidandet.

– Krigets lagar accepterar civila offer men man får aldrig sikta på civila och det finns en försiktighetsprincip som ska följas. Däremot är det inte ett lagbrott att attackera mot mänskliga sköldar så länge det är militära mål som angrips, säger Inger Österdahl.

I resolution 1973 så poängteras det att man inte godkänner en regelrätt ockupation av Libyen, något som dessutom skulle skapa ett motstånd från lokalbefolkningen och övriga arabvärlden. Dock så finns möjlighet att utnyttja FAC - Forward Air Controllers på backen för att med större noggranhet leda insatserna med precisionsvapen för att dels undvika civila dödsoffer och dels skilja mellan rebeller och regeringsstyrkor, då dessa använder sig av samma typer av fordon.

Det man i slutändan inte får glömma är att givetvis så finns det fler faktorer bakom att just Libyen anfalls.

I fallet med Libyen är det en helt annan geopolitisk stabilitet som står på spel för stormakterna, även om dödstalen inte ens går att jämföra. Landet brukar kallas »de illegalas dörr till Europa«, dit 10 000-tals eller till och med 100 000-tals flyktingar kommer varje år för att ta sig vidare in i EU. Dessutom sitter regimen på Afrikas största oljereserver, och är en stor oljeexportör till flera EU-länder.

Inrikespolitik är viktigare än utrikespolitik. Obama väljer att dra sig ur och fokusera på valet i USA 2012.

Många hävdar att det främst är nästa års presidentval som fått Sarkozy att ta kommandot i fallet Libyen, väl medveten som han är om att fransmännen uppskattar när han spelar huvudrollen på den internationella arenan.
...
Det franskbrittiska initiativet som nu har uppstått kan också förklaras mot bakgrund av en säkerhetspolitisk överenskommelse i fjol. Då kom de bägge länderna överens om formerna för gemensamma militära operationer.

– Jag tror att de ser Libyeninsatsen som ett lämpligt tillfälle att bygga ömsesidigt förtroende och visa på samarbetsförmåga även på det militära planet, sa Giles Merritt, chef på den Brysselbaserade tankesmedjan Security Defense Agenda, till den tyska tv-kanalen Deutsche Welle.
...
2011 är ett tyskt supervalår med totalt sju delstatsval. Att de är viktiga för Merkel har synts på det sätt hon hanterat kärnkraftskatastrofen i Japan – genom att snabbt gå ut och lova den kärnkraftsskeptiska tyska allmänheten att de gamla kärnkraftverken ska stängas.


Så i praktiken så är det så att alla fina teorier om att hjälpa andra människor egentligen bara skapar legala manöverutrymmen för politiker att skapa pluspoäng på hemmaplan. Men är detta fel? Man kanske ska se det som ett "Win-Win" scenario? Våra politiker vinner pluspoäng på att de hjälper ett land i nöd och den libyska befolkningen får en chans att bli av med en diktator. Vi får dock inte gapa över för mycket. Framtida problem som t.ex. vem som ska komma till makten efter Khadaffi är nog upp till libyerna att hantera själva.

Läs mer om R2P på denna sida.

P.S: Frimärkena i inledningen av detta inlägg gavs ut av libyska staten 1996 som minne av de amerikanska bombningarna av Libyen 1986. Idag beskjuter Khadaffi sin egen befolkning. Vem ger ut nästa frimärkshäfte?

Uppdaterad 11-03-25, 12:37
The New Republic hade ett intressant inlägg som kommentar till den kritik som framförts mot insatsen i Libyen.

Since Kant, we have been familiar with the proposition that “ought implies can.” But in some circumstances, the reverse also holds: “can implies ought.” Our massive, ongoing investment in military capacity has a range of consequences for defense and diplomacy. It also has moral consequences. Because we can act in ways that others can’t, we are not as free as they are to ignore threats that we have the power to abate.

onsdagen den 23:e mars 2011

Det kvarvarande hotet

I många inlägg så pratas det om det "antika" luftförsvaret i Libyen. Visst, det är en hel del system som levererades på 70-/80-talet och som säkert har underhållits på en låg nivå som innebär att systemen kan ha en tveksam funktion. Men man får inte glömma att det finns massor av enheter och några av dem borde fortfarande fungera.

Det här blogginlägget på IMINT & Analysis har en bra genomgång av hur luftförsvaret i Libyen var uppbyggt innan "Odyssey Dawn" startade. En uppdaterad artikel finns från 19 mars 2011. Uppbyggnaden följer slaviskt Sovjetisk 70-/80-tals doktrin och liknar i mycket det som användes med framgång av Egypten under Oktoberkriget 1973 (vissa tror att detta var en israelisk seger, men glömmer då att Israel med stor sannolikhet hade förlorat utan de materiella förstärkningar man fick från USA samt modet hos framför allt piloter och stridsvagnsbesättningar som stoppade de egyptiska och syriska anfallen med stora egna förluster) och med mindre framgång av Saddam Hussein under Gulfkriget 1991. Enligt artikel "Operation Desert Storm: 20 years on" i Air Forces Monthly April 2011, så deltog ca 1000 flygplan på koalitionssidan och 42 stycken blev nedskjutna och ett okänt antal skadades av irakisk luftvärnseld. Så trots massiv överlägsenhet i luften så fick man 5% förluster.





Danger Room har påpekat att USA besegrade det libyska luftförsvaret redan 1986 med enbart en F-111 som förlust. Man måste då ta i beaktande att skillnaden mellan att över tiden hålla en NFZ och göra ett enstaka anfall är att överaskningseffekten försvinner. Störning blir heller inte lika effektivt då många system går att skjuta visuellt. Detta kan bl.a. ha legat bakom nedskjutningen av en F-117 under Kosovokriget 1999.

“Libya possesses one of the most robust air-defense networks on the African continent, falling second only to Egypt in terms of coverage and operational systems,” Sean O’Connor, an air-defense analyst, wrote in a May 2010 assessment. “Libyan strategic SAM assets are primarily arrayed along the coastline, ostensibly defending the bulk of the Libyan population and preventing foreign incursion into Libyan airspace.”

With rebels holding several cities, it’s unclear how many SAMs are still operational. Last May, O’Connor counted 31 long-range SAM sites and 17 radars belonging to the Libyan air force. The bulk of this “strategic” missile force comprises Soviet-designed SA-2, SA-3 and SA-5 systems dating from the 1970s and 1980s. In addition, the Libyan army possesses a large number of short-range SA-6, SA-8, SA-9, SA-13 and Crotale missiles.
...
Later in 1986, the Libyan strategic SAM network was abused during Operation ELDORADO CANYON, the US military response to Libyan support of terrorism. Lieutenant General Vladimir Yaroshenko, a former officer in the Soviet PVO SAM Troops, was assigned to analyze the poor performance of the Soviet supplied SAM systems in that operation. LTG Yaroshenko has reported his discovery that poor command and control, poor radar coverage, and a lack of appreciation for American anti-radar weapons and tactics precluded effective target engagement. One interesting fact which he mentions is that the S-75 batteries had a minimum engagement altitude of 100 meters, corresponding to the S-75M Volkhov system as mentioned previously. He also confirms that only one US aircraft, an F-111 shot down by AAA fire, was lost, despite Venikian levels of propaganda claiming otherwise at the time.


Efter de initiala anfallen med Tomahawk kryssningsrobotar, precisionsbombning med B-2 och långräckviddiga attackrobotar från Tornado så är med stor sannolikhet stora delar av de fasta luftvärns-, radar- och ledningsinstallationerna utslagna. D.v.s. hotet från SA-2 "GUIDELINE" (S-75 "Dvina", S-75M "Volkhov"), SA-3 "GOA" (S-125M "Neva-M") och SA-5 "GAMMON" (S-200VE "Vega-E") är borta. Enligt Globalsecurity hade Libyen innan kriget 48 x SA-5, 36 x SA-3 och 108 x SA-2. Kvarstår gör då de mobila enheterna som t.ex. SA-6/8 (totalt 72 system) samt eldrörsluftvärn som t.ex. ZSU-23/4 och handburna IR-robotar som t.ex. SA-7. Dessa är med stor sannolikhet numera utplacerade i närheten av civil infrastruktur, vilket gör de mycket svåra att slå ut med luftstridskrafter utan att samtidigt riskera att skada tredje man. ROE- Rules Of Engagement är med stor sannolikhet mycket snäva. Med tanke på att koalitionen måste fortsätta att få stöd från arabvärlden så har man därmed få möjligheter att bekämpa dessa pjäser.


- SA-6 "GAINFUL" (2K12 "Kvadrat"). Semi-aktiv radarrobot med 24 km räckvidd och når 12-14 km höjd. Samgrupperar med bandburna "Long Track" spaningsradar och "Straight Flush" eldledningsradar. Detta systems stora nackdel är den semiaktiva målsökaren. Antagligen är besättningen på detta system mycket nervösa för SEAD-flyg och stänger de av sin radar så missar luftvärnsroboten. Vissa system har dock en TV-kamera dår en skytt manuellt kan styra roboten på samma sätt som våra Rb-70 om eldledningsradarn stängs av. Mobilt system som dock måste grupperas innan det kan avfyra en robot. Det tar ca 15 minuter att omgruppera och 3 minuter om radarsystemet är igång. Libyen hade innan kriget ca 50 stycken SA-6 system.


- SA-8 "GEKHO" (9K33 "Osa"). Mobilt system med radar i samma fordon som robotar. Räckvidd 12 km upp till 5 km höjd (SA-8a) respektive 15 km upp till 12 km höjd (SA-8b). Fordonet måste stanna för att avfyra robot och det tar ca 4 minuter att komma till skott. Roboten är kommandostyrd och har ingen egen målsökare. Har även TV-styrning om radarn skulle bli utstörd. Fler bilder på SA-8.


- SA-9 "GASKIN" (9K31 "Strela-1"). Mobilt system med infraröd robot. Räckvidd 6,5 km upp till 5200 meters höjd. Har en spaningsradar för att hitta mål som skytten sedan kan låsa på. Äldre IR-system med dåliga prestanda mot flygplan som flyger mot systemet (låser på motorns värme). Lätt att störa med facklor.


- SA-13 "GOPHER" (9K35 "Strela-10"). Mobilt system med infraröd robot. Räckvidd 5 km upp till 3500 meters höjd. Har en spaningsradar för att underlätta upptäckt av mål. Modernt tvåfärgssystem som kan låsa på flygplan både framifrån och bakifrån. Kan även bära samma robot som SA-9, men då med sämre prestanda. Kräver modernare s.k. tvåfärgsfacklor för att störas ut. Oplatsen har haft ett inlägg om SA-13.


- Crotale. Kommandostyrd robot som köptes 1973 från Frankrike. Mobilt system med egen eldledningsradar. Räckvidd ca 8 km och effektiv upp till ca 5000 m höjd. Eftersom detta är ett västsystem så ger det vår insatsdivision en intressant utmaning. Å ena sidan så tillhör det inte den normala hotbilden, å andra sidan är det system som vi säket har stött på under internationella insatser. Om det skulle visa sig att vi inte har så mycket detaljerad information om hur man stör detta system, så kan vi säkert få tips från Frankrike på samma sätt som Storbritannien fick det om Rapierluftvärn inför kriget på Falklandsöarna.


- ZSU-23/4 "Shilka". Mobilt eldrörsluftvärn som kan avfyras under rörelse. Räckvidd 2500 meter. Radarstyrd avfyrning, men har också TV med laseravståndsmätare om radarn blir utstörd. Mycket farligt system för lågflygande helikoptrar.




- SA-7 "Grail" (9K32M "Strela-2"). Handburet system med IR-robot. Räckvidd 5,5 km upp till 4500 meters höjd. Endast för skott bakifrån mot motorn på jetflyg och känslig för störning av facklor. Finns dock i stora mängder och även rebellerna har tagit över dessa robotar, vilket innebär att koalitionen riskerar att bli nedskjutna av "vänliga" styrkor! Lite oroväckande är att bl.a. Venezuela har köpt in den senaste generationen MANPADS från Ryssland i form av SA-24 "Grinch" (9K338 "IGLA-S"). Då Hugo Chavez har uttryckt sitt stöd för Khadaffi kan det innebära att det smugglats SA-24 till Libyen. Dessa robotar är betydligt mer svårstörda än tidigare generationer.

Om nu Gripen skulle skickas ner till Libyen, vilka hot behöver man räkna med och hur skyddar man sig mot dessa?

Tyvärr så är det så att ett elektroniskt störsystem är inte bättre än de underrättelsedata som man fyller det med. Det gäller dels att upptäcka, positionera, identifiera och välja ut en lämplig störåtgärd. I ensitsiga flygplan som 39C så måste detta ske automatiskt, medan i tvåsitsiga flygplan som 39D så skulle man kunna ha med en baksitsoperatör som vid behov finjusterar störningen.

Även om SA-2/3/5 med stor sannolikhet är utslagna så finns det risk att något system kan reperareras i smyg. Här gäller det att ha tillgång till SEAD-flygplan som Tornado ECR eller F-16CJ och bakgrundsstörare som EA-6B Prowler eller EA-18G Growler. Gripen bör ha motmedelsbibliotek för att kunna störa eldledningssystem och målsökaren på dessa robotar, men låta bakgrundsstörarna ta hand om sökradar. Som sista lösning är remsor i kombination med taktiska undanmanövrar effektiva.

De mobila systemen är hett villebråd för framför allt SEAD-stridsflyg. Men det gäller dock att kontrollera var de skjuter ifrån innan man kan bekämpa dem. Frågan är vilka ROE som koalitionen har. Får man skjuta signalsökande robotar som ALAARM då man blir belyst av radar? Eller måste man vänta på att vara pålåst av eldledningsradar eller robotmålsökare? För Gripen handlar det i första hand att undvika de områden som man misstänker att dessa system är placerade inom, då det rör sig om ganska så korträckviddiga system. I andra hand operera ovanför de höjder som robotarna är effektiva. I tredje hand lita på elektronisk störning. Dock så hjälper inte alltid störning mot dessa typer av system. SA-6/8 har TV-styrnings som backup där en duktig skytt kan träffa ett mål trots kraftig störning. Att störa ut kommando-länken är mer eller mindre omöjligt. För IR-system som SA-9/13 eller optiskt styrda robotar som SA-6/8 så får piloten ingen varning från radarvarnaren!

För de manuellt riktade eldrörsluftvärnen och de handburna IR-robotarna finns det bara en lösning. Det är att aldrig åka i rakbana! Precis som fartygen under VK2 undvek ubåtarnas torpeder så undviker flygplan eldrörsluftvärn genom att aldrig åka på rakbana längre än 4-5 sekunder. Finns det många system i ett område kan de "mätta" luften med skott. IR-robotar undviks genom att fälla facklor över kritiska områden även om inte man vare sig visuellt ser några robotar, eller en robotskottsvarnare detekterar en avfyrning i närheten. "Better safe than sorry". SA-7 störs lätt ut av facklor, men finns det SA-24 i området så är låghöjdsuppträdande mycket farligt.

Som sista utväg fungerar remsfällning inte bara för att störa eldledningsradar, utan kan också få en robots zon-rör att lösa ut innan roboten träffar flygplanet.

I Sverige har vi tidigare haft målflygdivisionen med 32 Lansen och SK 37E som bra motståndare under Flygvapenövningar (SK 37E fortsatte flyga i F4 och F21 regi fram till 2005 och FMV T&E regi fram till 2007). Numera så fins inte denna möjlighet, utan vi får nöja oss med att flyga mot de störsystem som fins inbyggda i Gripen, samt inom ramen för CBT - Cross Border Training mot norska F-16 och finska F-18. Därför är det numera oerhört viktigt att deltaga i internationella övningar som, Spadeadam i Storbritannien, Elite i Tyskland och Red Flag i USA. Där får man träna med riktiga motmedelssystem och även fälla facklor och remsor för att störa målsökare. Det finns tillgång till s.k. "Smokey SAM:s" som är en pappersraket som sjuts upp från marken för att simulera robotavfyrning så att piloterna får lära sig att visuellt detektera robotar och utföra rätt typ av undanmanövrar.

Det vi sparar in i form av att ha en svensk resurs får vi lägga ut i att åka utomlands för att träna. Det har funnits diskussioner att bygga upp en hotmiljö på Vidsel liknande den som finns på t.ex. Elite, men jag misstänker att i dessa neddragningstider så lär denna utveckling stå still. Alternativet är att träna i simulerad miljö i Flygvapnets Gripensimulatorer eller på FOI FLSC träningsanläggning. Problemet är att det är svårt och dyrt att utveckla bra modeller av robotar och störsystem. Någon måste dessutom vara ansvarig för att dessa modeller valideras och certifieras, så att man vet att träningen blir så riktig som möjligt.

Slutsats: Även om de inledande anfallen slagit ut de fasta libyska luftvärnssystemen i form av SA-2/3/5 så finns det fortfarande kvar en hel del system som beroende på teknisk status kan innebära att operera över land i Libyen med stridsflyg fortfarande inte är helt riskfritt. Störning är heller inte effektivt mot visuellt avfyrade robotar. Hårt satta ROE kommer att minska möjligheten att slå ut mobila system med signalsökande robotar.