lördagen den 30:e april 2011

MUCK!

Så här i de sista skälvande sekundrarna på april när manegen har släckts och publiken har lämnat så är det bara att tacka för föreställningen.

För snart 25 år sedan ryckte jag in som PB-elev på F15 i omgång 863. Tyvärr så nådde jag aldrig riktigt fram till vare sig 55-års pension eller NOR. Nu är i varje fall min tid i firman över och från och med i morgon så övergår jag till privat verksamhet.

Jag vill i varje fall framföra mitt stora tack till alla vänner och kollegor (ej HRC) som finns kvar i firman eller som lämnat den för många år sedan. Vi blir tyvärr hela tiden färre. När jag sitter och tittar på foton på officerskull 87/89 i Halmstad så finns det inte så många kvar längre. För att citera Shakespeare i Henry V, "We few, we happy few, we band of brothers".

Jag har haft många bra år och fått många bra vänner, samt en och annan ovän. Tack för den tid vi har haft tillsammans!

Även om jag nu byter "sida", så byter jag inte åsikter. En sak som ni i varje fall fortfarande kan räkna med är att jag även fortsättningsvis kommer att göra mitt bästa för att säkerställa att ni får maximal förmåga för skattebetalarnas pengar. Jag har alltid och kommer alltid att slåss för de som sitter i eller jobbar omkring Flygvapnets stridsflygplan.

torsdagen den 28:e april 2011

En dålig trend

Gårdagens incident där en afghansk pilot dödade tio (varav åtta amerikanska soldater, em amerikansk kontraktsanställd och en afghansk soldat) och skadade ytterligare fem afghanska soldater är endast den senaste i en lång rad med dödsskjutningar där afghanska soldater, poliser m.m. av någon anledning ger sig på sina allierade.

In April alone, there have been four separate attacks inside NATO or Afghan military bases by Afghan servicemen or insurgents dressed like them.
...
Fourteen Americans have been killed this month by members of the Afghan military.


Enligt icasualties har USA förlorat 41 soldater under april, varav då 14 dödats av afghanska soldater. D.v.s. 34% av de amerikanska förlusterna beror på attacker från afghanska allierade!

Frågan är bara vad denna trend beror på?

- Krigspsykos. Även amerikanska soldater drabbas av detta och begår oförklariga handlingar. Till skillnad från NATO och USA så har de afghanska soldaterna ingen möjlighet att dra sig ur striderna. De slåss till de förr eller senare dör (jämför med de tyska piloterna under VK2). Detta kan kanske ses som ädelt om striderna leder någon vart, men om ingen ser något slut på striderna så kommer fler och fler afghanska soldater drabbas av PTSD. En släkting till den aktuella piloten pekar på ekonomiska problem. "He was under economic pressures and recently he sold his house. He was not in a normal frame of mind because of these pressures," said the brother, Dr Mohammad Hassan Sahibi. "He was going through a very difficult period of time in his life." Vardagliga problem kan tillsammans med PTSD resultera i katastrof.

- Är det helt enkelt att vår tid har runnit ut? Börjar den afghanska armén inse att vi kommer att dra oss ur och därför ökar deras frustration? Allt tal om nedtrappningar under 2011 för att medge utdragning 2014 kan ge effekt på de afghanska soldaternas stridsmoral. Något man bör komma ihåg i sammanhanget är att den sovjetiska ockupationen av Afghanistan pågick under 9 år och 50 dagar. Det amerikanska anfallet på Afghanistan påbörjades den 7 oktober 2001, d.v.s. för 9 år och 204 dagar sedan!

- Infiltration av talibaner/Al Qaida? Knappast troligt i detta fall. Skytten var en 50-årig pilot med 20 års tjänstgöring. Detta innebär dock att han måste även ha tjänstgjort i flygvapnet under den talibanska regimen..

- Hämnd för vådebeskjutningar där NATO-trupper skadat/dödat afghaner?

- Påtryckningar i form av att släktingar till den aktuella soldaten hålls som gisslan för att han ska begå dådet?

- Lojalitet köps för pengar.

- Vinden börjar vända och därmed så ansluter sig afghanska soldater till talibanerna? I kombination med den krigströtthet och planerade utdragningen av NATO kan detta vara en viktig faktor.

I fallet med de två svenska officerare som dödades av en afghansk vägpolis så kan man anse att det beror på det dåliga urvalet till denna kår och att man ofta tvingas anta de som söker, men det afghanska flygvapnet borde vara det som är bäst kontrollerat av alla afghanska enheter. Det afghanska flygvapnet har fått Mi-24/35 och tränats av piloter från bl.a. Tjeckien och Ungern. Om någon av dessa piloter skulle spåra ur när han sitter i en fullt beväpnad helikopter mitt över Kabul skulle det bli en katastrof. När kommer USA att våga beväpna det afghanska flygvapnet med stridsflyg (t.ex. F-5/F-16) eller s.k. COIN-flyg (turbopropflygplan beväpnad med bomber, raketer och automatkanon) för att genomföra CAS - Close Air Support?

Hur mycket kan/ska vi egentligen lita på våra afghanska kollegor? Själv så skulle jag inte vända ryggen åt någon som jag inte litade fullständigt på. Vi kanske inte enbart skall nöja oss med att kolla bakgrunden på aspiranter till ANSF, utan även med jämna mellanrum testa deras mentala hälsa?

SvD1, SvD2, DN

Oro i Peru (uppdaterad)

Under min semester så har jag klättrat i Anderna, närmare sagt i de peruanska delarna. Då syrebristen har inneburit att flåset har varit dåligt så har jag fått ta långa pauser, vilket har gett tid till många diskussioner med mina peruanska vänner. Eftersom den första omgången i presidentvalet genomfördes under tiden så var framtiden för Peru ett givet diskussionsämne.

Bakgrund
Peru har genomgått många svåra perioder. Ett antal krig mot bl.a. Chile har inneburit att landets storlek har minskat och man är fortfarande oense om var den södra gränsen egentligen ska dras. Mellan 1968 och 1980 var Peru en militärdiktatur. Landet har haft omfattande problem med drogtillverkning, då Cocablad är en legitim produkt. Cocablad används bl.a. av befolkningen i Anderna för att motverka höghöjdssjuka. Mellan 1980 - 2000 så genomgick landet mer eller mindre ett inbördeskrig mellan regeringen och grupperna Sendero Lominose och MRTA.

President Alberto Fujimori satte stopp för dessa verksamheter. Metoderna var dock mycket våldsamma och många oskyldiga dödades. Parallellt med de militära insatserna så satsade Fujimori på att bygga upp skolväsendet och sjukvården på landsbygden, vilket innebär att han fick ett stort stöd från framför allt den fattigare delen av befolkningen. Fujimori flydde år 2000 till Japan efter en korruptionsskandal, men blev senare utlämnad till Peru där han nu avtjänar 25 års fängelse för brott mot mänskligheten samt korruption. Jämför gärna Fujimori med Thailands f.d. premiärminister Thaksin Shinawatra som också är populär bland de fattiga, men var korrupt och genomförde mycket hårda kampanjer mot drogtillverkning och rebeller i södra Thailand.

Peru har en stor andel av befolkningen (ca 30%) som lever i mycket fattiga förhållanden. Framför allt är detta på landsbygden samt uppe i bergen. Ekonomin har dock gjort stora framsteg och BNP steg under 2010 med 4.8%, vilket var det näst starkaste resultatet i Sydamerika efter Brasilien.

Men tyvärr så befinner sig Peru i en av jordens mest instabila regioner. Landet drabbas därför med jämna mellanrum av jordbävningar samt jordskred efter skyfall åstakommna av El Niño. 2010 inträffade kraftiga skyfall som bl.a. innebar att turister fick evakueras från Machu Picchu. När man idag åker omkring i Peru så ser man fortfarande temporära tältläger där många medborgare bor efter det att deras hus förstördes. Regeringens satsningar på att återställa efter översvämningarna och jordskreden har inneburit minskat fokus på de fattigare delarna av befolkningen. Givetvis så har detta inneburit stor besvikelse.

Valresultatet
I Peru existerar inga fasta partier utan organisationerna byggs upp efter kandidater. Detta innebär givetvis ett stort problem vid maktbyten, då många oerfarna politiker skall sättas in i sina arbetsuppgifter.

Efter den första valomgången så har två kandidater gått vidare, Keiko Fujimori och Ollanta Humala. Bägge bygger sin valkampanj på samma löfte som Obama gav USA, d.v.s. "change". De har fokuserat sina valampanjer på den fattiga delen av Peru och fått stort stöd. Om de i praktiken har köpt sina röster är oklart, men de har lovat mycket (kanske för mycket). De övriga högerpartierna lyckades inte ensas om ett fåtal kandidater utan väljarnaqs röster spreds så pass mycket att Keioko och Ollanta fick majoritet, dock ingen egen majoritet (>50%) vilket tvingar fram en andra valomgång.

Vilka är då dessa två kandidater?

- Keiko Fujimori. Dotter till den fängslade förre presidenten. Då hennes far skiljde sig från hennes mor 1994 så övertog Keiko ansvaret som "First Lady" i Peru och var med på alla offentliga uppdrag. Hon har i sin valkampanj lyft fram de framgångsrika satsningar på att bygga upp landet som hennes far genomförde och talar ofta om att hennes regering kommer att bli en fortsättning på hennes fars. Men då journalisterna tar upp korruptionen så har hon inget svar. Det som är oroväckande är att hennes far nog i sig själv vare sig var särskilt korrupt eller en aktiv förespråkare för våld mot oskyldiga civila. i stället så drevs dessa aktioner av rådgivare. Många av dessa riskerar att finnas kvar även inom Keikos organisation. Med stor sannolikhet kommer hon att benåda sin far om hon kommer till makten, vilket kan leda till stora oroligheter och protester från de som drabbades av hans regim.

- Ollanta Humala. Före detta militär som år 2000 försökte genomföra en militärkupp mot Fujimores regim. Han blev dock benådad efter det att Fujimore flytt till Japan. Det som är mycket oroväckande med Ollanta är hans kopplingar till Venezuelas president Hugo Chavez. Han har också framfört åsikter om att minska USA:s inflytande i Sydamerika till förmån för lokala samarbeten. Kopplingen mot Venezuela och Ollantas militära bakgrund kan skapa en ohelig allians mellan den peruanska försvarsmakten och presidenten. Venezuela satsar kraftigt på sin försvarsmakt, något som kan locka även de peruanska militärerna. Man har ännu inte förlåtit Chile efter de senaste konflikterna. Detta faktum kan förklara den 20% ökning av lönerna i försvarsmakten som nyligen beslutades. Den sittande regimen vill kanske motverka Ollantas chanser att få med sig försvarsmakten. Synen på USA är inte heller bra för Peru. Man är mycket beroende av export och turism, där USA är en stor kund. Venezuela har gott om olja och har därför råd att vara "kaxig". Dessa möjligheter har inte Peru. Tvärtom kan ett arbete att stärka de lokala samarbetena innebära att man tappar de internationella, vilket kan kosta landet oerhört mycket.

Framtid
Vad tycker då folket?

I Lima så är man givetvis mycket orolig. För de rika och välutbildade i landet så är valet mellan Keiko och Ollanta i valomgång 2 som att välja mellan Pest och Kolera. En del som jag pratade med funderade rent av på att lämna landet. Till viss del så tycker jag dock att det är rätt att i Peru "ta från de rika och ge till de fattiga", då klyftorna är för stora. Men om detta påverkar exporten eller turismen kan det få stora konsekvenser för Perus ekonomi.

På landsbygden så hoppas man på satsningar på de fattiga. Lyckas Ollanta eller Keiko med detta kan de räkna med fortsatt stöd, men befolkningen har nog inte så mycket tålamod att vänta allt för länge.

Detta innebär att det finns risker för oroligheter i samband med nästa valomgång då många väljare känner sig besvikna med resultatet från första omgången. Det finns även risk för framtida oroligheter då Keiko eller Ollanta genomför aktioner som inte är polulära, t.ex. frigivande av Alberto Fujimori eller närmande mot Hugo Chavez. Det finns dessutom risk för oroligheter om inte Keiko eller Ollanta lyckas genomföra de förbättringar i livsvillkoren man lovat för de fattiga i landet.

Uppdaterad 11-06-02, 12:50
Det närmar sig den andra valomgången i det peruanska valet. För många peruaner är det att välja mellan pest eller kolera. Med stor sannolikhet kommer Keiko Fujimore att ta hem segern. Inte bara utav egen kraft, utan för att många fruktar den mer vänsterinriktade Ollanta Humala.

De bägge kandidaterna har en mörk bakgrund.

När Alberto Fujimori dömdes för människorättsbrott 2009 var det just för att ha gett grönt ljus till denna sorts illegala gripanden, vilka ofta ledde till tortyr och mord.

– Varken Keiko Fujimori eller Ollanta Humala övertygar när de talar om mänskliga rättigheter. I Humalas fall har han anklagats för att ha varit inblandad i människorättsbrott under sin tid i armén på 90-talet. Det har dock inte gått att bevisa i domstol. När det gäller Keiko Fujimoris far är situationen däremot glasklar, säger Rocío Silva, som är generalsekreterare på en paraplyorganisation för människorättsorganisationer i Peru, CNDDHH.


Alberto Fujimore må ha använt hårda metoder och har kanske roffat åt sig pengar från den peruanska statskassan, men han är fortfarande populär i många kretsar.

I april 2009 dömdes han till 25 års fängelse för människorättsbrott begångna under sina år vid makten (1990–2000). Senare dömdes han även för korruption.

Man skulle kunna tro att något sådant skulle ha en marginaliserande effekt på en politiker. Men än i dag hänger Alberto Fujimoris skugga tung över peruansk politik. Hans framgångar i kampen mot gerillan Sendero luminoso kom till ett högt pris, men den högerpopulistiska politik han drev gjorde honom också populär bland många fattiga.


Hur kommer det sig att läget har blivit som det har blivit? De många fattiga i Peru har tröttnat på orättvisorna och vill ha ändring och det genast. De övriga kandidaterna lyckades inte enas kring en politik, vilket ledde till att de peruanska rösterna spreds över alldeles för många kandidater. Keioko och Ollanta stod därmed ut bland de olika valen och framför allt lyckades de hämta röster från den fattiga befolkningen med löften om snabba förändringar. Men vad händer om dessa förändringar inte kommer till stånd tillräcklig snabbt? Vad händer om utländska företag får kalla fötter? Vad händer om det blir oroligheter som påverkar turismen? Peru är ett land som är på stark frammarch, men man är samtidigt mycket känslig för återfall till den period av mer eller mer inbördeskrig som fortfarande finns kvar i många peruaners minne.

Uppdaterad 11-06-06, 09:54
Det är mycket jämt i den andra valomgången, med ett litet överläga för Ollanta. Ollanta känner sig segerviss och har redan hållit ett segertal.

In his victory speech, he promised that poor Peruvians would share the country's mineral wealth and benefit from its impressive economic growth.

Faran med Ollanta är att han riskerar att skrämma bort utländska investerare. Hans förebild Hugo Chavez i Venezuela har en stor fördel som Peru saknar och det är oljan.

Ollanta Humala, 48, comes from a left-wing tradition of greater state intervention. He staged a short-lived rebellion against Alberto Fujimori in 2000 and narrowly lost to Mr Garcia in the last presidential election in 2006.

He campaigned on a promise to increase the state's role in the economy and redistribute wealth to Peru's poor majority

His critics fear he will embark on interventionist policies similar to those of President Hugo Chavez in Venezuela, although Mr Humala says he is more in sympathy with Brazil's moderate left-wing approach.


Risken med en vinst med för liten marginal är att en stor del av Perus befolkning kommer att känna sig som förlorare, vilket kan ligga som grund för framtida oroligheter. Författaren Mario Vargas Llosa uppmanar därför att vinnaren (som han hoppas blir Ollanta) gör allt för att återskapa enighet bland befolkningen efter valet.

Uppdaterad 11-07-21, 22:23
Ollanta tog hem segern och säger nu att han vill närma sig den brailianska politiken.

Perus tillträdande president Ollanta Humala har utsett två ekonomer med gott rykte på Wall Street till att leda centralbanken och finansdepartementet: Luis Miguel Castilla och Julio Velarde. Som premiärminister vill han ha den välbärgade affärsmannen Salomon Lerner, som ledde hans valrörelse.
Humala har distanserat sig från sin gamle mentor Hugo Chavez i Venezuela och vill hellre förknippas med moderat vänsterinriktade ledare, som Brasiliens Lula.

Tja, det låter lovande. Allt som innebär ett ökat avstånd från Chavez är ett framsteg.

SvD

onsdagen den 27:e april 2011

Pretty in Pink

OFOG passade häromdagen på att måla om en IKV 91 i rosa kamouflage.

- Vi tycker inte att militära symboler ska få finnas ostört i det offentliga rummet, säger Angelika, en av dem som medverkade i aktionen.

- Militären bygger på patriarkala strukturer och machoattityd. Att använda rosa färg innebär att vi sätter oss emot dessa strukturer och gör stridsvagnen obrukbar inom militär verksamhet, säger Niklas, som även han var med och målade stridsvagnen utanför Umestan.


Nu är rosa inte en så dum färg som man skulle kunna tro. För stridsflygplan så är pastellrosa faktiskt bättre än den gråa kulör som oftast används. Rosa smälter in bra mot både en ljus dagshimmel och en mörk nattdito. Svart är betydligt sämre i nattsammanhang, då en natthimmel sällan är riktigt svart. Att rosa inte används oftare beror mer på att flygindustrin skulle få det svårt att få acceptans hos sina kunder. För stridsfordon så fungerar rosa ganska så bra i ökenklimat som t.ex. Afghanistan. Den som tvättat sin ökenuniform m/90 ett par gånger vet att nyansen ändras åt det rosa hållet och det fungerar fortfarande bra som kamouflage.

Umestan är i dag en företagspark som tagit över det gamla regementsområdet I 20/Fo 61. Den IKV 91 som målades om är med andra ord inget militärt fordon, utan ett museiföremål som ställts upp som minne av den militära närvaron i Umeå. Det som därför oroar mig en smula med det här tilltaget är att OFOG ger sig på andra museiföremål på t.ex. Armémuseum, Flygvapenmuseum eller de flygplan som finns upphängda på stolpar bl.a. utmed E4 vid Linköping. Eller varför inte Vasamuseet?

Tyvärr så är OFOG mer ute efter att skapa rubriker än att göra något praktiskt för att stoppa krig. Jag skulle vilja se en medlem från OFOG ställa sig upp framför kinesiska stridsvagnar på himmelska fridens torg. Sedan är man ganska så enkelsidig i sina protestaktioner. Jag såg t.ex. ingen närvaro från OFOG under de ryska övningarna LADOGA eller ZAPAD.

Ofog är ett passande namn på denna organisation. I svenskt vardagsspråk skulle det betyda "dumhet, rackartyg, hyss, sattyg". Deras aktioner hamnar därför i samma klass som planka.nu eller när djurrättsorganisationer släpper ut tusentals minkar att dö i naturen. Syftet är kanske rätt, men metoderna är korkade.

Back in business!

Nu är jag åter tillbaka på svensk jord efter min Time-Out/semester. Mycket har hänt på ett par veckor.

- Sverige har äntligen anskaffat en välbeprövad helikopter i form av HKP 16 Blackhawk. Inte en dag för tidigt! Inte nog med att man får ett system som bevisligen fungerar (till skillnad från HKP 14). Man kommer även att kunna dela logistik med bl.a. amerikanska förband i t.ex. Afghanistan.

- FL01 dundrar vidare ovanför Libyen, även om de just nu har svårt att landa på Sigonella. Det har varit mycket kommentarer i pressen avseende de begränsade insatsregler som förbandet har. Men trots dessa politiska begränsningar så innebär insatsen att Flygvapnet får pröva på både utrustning och förband under längre tid utanför Sverige. Att sedan även den kritiserade spaningskapseln (även av mig) har fått göra debut är mycket bra. Jag var personligen mycket emot den satsning som gjordes på precisionsvapen i samband med MS19, då det hela tiden fanns politisk ovilja mot att i praktiken använda dessa vapen (i varje fall internationellt). Nationellt behövdes andra vapen som en uppgraderad sjömålsrobot (Rb-15 Mk3?) och ett långräckviddigt precisionsvapen (KEPD 150 TAURUS?) som ersättare för BK/Rb-75. Det hade varit mycket bättre att satsa på att återanvända kunskaperna inom spaning från SWAFRAP AJS37 samt störning från SK37E och målflygdivisionen. Dessa förband visade på bl.a. ELIT-övningarna i Tyskland att det fanns stor kunskap i Sverige och ett internationellt behov av just dessa resurser.

- STRIC i Hästveda får leva vidare. Politikerna körde över Försvarsmakten i detta ärende. Jag kommer att återvända med ett fördjupat inlägg om just detta, då jag anser det är mycket intressant.

- Flygvapnet har fått en egen blogg! Dessutom med möjligheter att kommentera (även om en hel del kommentarer censureras). Detta är ett stort steg mot en öppen debatt inom Försvarsmakten där de anställda ges möjlighet att diskutera Försvarsmaktens arbetssätt och framtid. Med tanke på de stora förändringar som görs just nu så är detta ett måste.

I brevlådan när jag kom hem låg det ett brev från HRC där man tog tillbaka min felaktiga återanställning.

"Vi vill på detta sätt återkalla det mail som med bifogad fil "Information om din anställning" (anställningsbevis) som du fick från FM HR Centrum 2011-02-10 (med mail-text enligt bilaga 1). P g a ett administrativt misstag har vi felaktigt skickat anställningsbevis till ett antal anställda som sagt nej till internationell arbetsskyldighet och därmed är uppsagda från sin anställning."

Tja, en del saker ändras inte med tiden. Jag har redan fått denna ursäkt en gång tidigare (via mail då man slutligen hittat min mailadress på FOI). Brevet var daterat 2011-03-18, vilket innebar att det hade mycket långsam postgång. Dessutom fick jag inte anställningsbeviset på mail (som jag redan sagt till HRC), utan via brev då jag är utestängd från min dator och försvarsmaktsmail på HKV. Även om Försvarsmakten börjar gå åt rätt håll så har HRC långt att gå innan man ens har nosen pekande i rätt riktning.

Jag ligger en smula efter med mitt TV-tittande och tänker i helgen bl.a. titta på TV-dokumentären om Afghanistan samt reportaget om Försvarsmaktens användning av konsulter.

Själv så har jag nu bara ett par dagar kvar i uniform. Jag fick precis mitt sista lönebesked från Utlandsstyrkan.

Men, som Mark Twain en gång i tiden sade, "Ryktet om min död är betydligt överdrivet".

onsdagen den 6:e april 2011

Time out

Nu börjar Obama fokusera sig för nästa års val. Som alla har märkt var USA inte så sugna på att ge sig in i Libyen.

Sent in och snabbt ut. USA fick snudd på dras in i Libyen. Det ville till en annalkande massaker på civila i storstaden Benghazi för att president Obama skulle samla sig till ett beslut om intervention.

Desto mer handlingskraftig visade han sig när det gällde uttåget. Visserligen tog det några dagars förhandlingar för att lämna över det militära kommandot i Nato-händer, men om den amerikanska ambitionen fanns inga tvivel: Obama ville ut ur sin ledarroll i Libyen, och det snabbt.


Obama gick in med en hel del löften i förra presidentvalet. USA skulle dra sig ur Irak, fokusera på Afghanistan samt avveckla Guantanamolägret.

Inget av dessa löften har han ännu inte levererat. Visst har USA dragit ut sina stridande trupper i Irak, men 50.000 man finns fortfarande kvar och våldet har inte försvunnit från Baghdads gator. I Afghanistan så pågår hårda strider och att tro att det ska ha lättat så pass att Obama lagomt till slutspurten i valkampanjen 2012 kan hävda framgång är kraftigt överoptimistiskt.

Till detta kommer då insatsen i Liberia, där Obama lyckats att ducka. Dock så får han kritik från alla håll. I Times kallas taktiken för "The Goldilock Doctrine". D.v.s. precis som vi svenskar brukar vilja ha det. Vare sig för varmt eller för kallt, utan precis lagom. Men vad är egentligen lagom? Hökarna i USA tycker för lite och för sent. USA bör bomba Khadaffi till stenåldern och stödja rebellerna med vapen och utbildning. Duvorna tycker att USA gett sig in i ytterligare en insats som är dömd att misslyckas, då rebellerna saknar en strukturerad ledning och inte hade klarat sig många dagar till om Khadaffi hade intagit Benghazi.

Lägg till en ekonomi som är i obalans och Obama har nog fullt upp med inrikespolitik det närmaste året.

Jag tror därför att Obama kommer att ta Time out från världspolitiken och fokusera på hemmafronten. Enda anledningen för honom att sticka näsan utanför USA:s gränser är om han ser någon snabb "seger" som kan bygga på hans popularitet inför valet. Haiti var en lyckad insats för USA, även om det är långt kvar till man lyckats bygga upp landet igen. Kanske ger sig USA på något liknande igen om det finns förutsättningar för framgång innan valet? Elfenbenskusten? Jag misstänker dock att Europa kommer att få dra ett tyngre lass det närmaste året. Eftersom Sverige har en av de bästa ekonomierna i Europa så lär vi bli tvingade att ta mer för oss. Räkna därför med en förlängd insats i Libyen!

Själv så gör jag nu som Obama och tar Time out från bloggandet ett par veckor. Jag är rätt så sliten och behöver vila upp mig innan jag börjar jobba igen. Jag återkommer dock igen, även om det kommer att bli i något ändrad skepnad. Då jag inte längre jobbar kvar i Försvarsmakten så kan jag inte på samma sätt kritisera som en del av systemet. Jag kommer dock fortsätta att analysera, med fokus på framför allt flygteknik. Omvärldsbevakningen fortsätter också. Det kommer även att bli en hel del flyghistoria och kanske en och annan anekdot från förr. Dessutom tänker jag dra igång mitt bokprojekt och presentera någon smakbit.

Tills dess så rekommenderar jag varmt någon av mina bloggkollegor på höger sida.

----------------->

SvD, DN

tisdagen den 5:e april 2011

Fortsatt kritik

Jag har i ett par tidigare inlägg kritiserat FHS för att man sparkade dåvarande rektorn Mats Ericson samt hur man hanterande den "professor" vid skolan som var anklagad för plagiat av forskningsresultat. FHS hantering av sin ekonomi har också varit ifrågasatt av statliga utredningar.

Men det verkar som man har fortsatta problem inom flera av huvudområdena för utbildningen.

I en utvärderingsrapport 2010-06-07 beställd av HKV/PERSS/PLAN/UTV så kritiseras FHS hantering av ämnet ledarskap, som ju ska vara en av Försvarsmaktens specialiteter. För att bara ta upp ett par exempel:

- Förvirring och otydlighet rörande ledarskapsämnets fundament. Lärobäcker (t.ex. "Direkt ledarskap") är olämpliga att använda i undervisning, då de håller för låg vetenskaplig nivå.

- Tron på ”den rätta modellen” för ledarskap. Det här är något som jag definitivt kan hålla med om. Ledarskapsutbildning i Försvarsmakten har en tendens att likna amatörpsykologi. Bara för att man hittat en modell så är det den som gäller. Sanningen är att en modell är bara ett sätt att beskriva en verklighet. Det kan finnas andra modeller som är lika tillämpbara, men ur andra synvinklar. "Inom modern ledarskapsforskning är man sedan länge överens om att det inte finns någon heltäckande teori eller modell för att förstå ledarskap, utan att olika teorier, modeller och perspektiv beskriver delar av en större helhet och snarare kompletterar varandra. Att envisas med en-modell-tänkandet framstår som reduktionistiskt, arrogant, introvert och världsfrånvänt."

- Modellen UL - "Utvecklande Ledarskap" som används av Försvarsmakten och som rekommenderas av FHS får också massiv kritik. Den tar för lite hänsyn till den omgivning som en ledare agerar i. Man ska som ledare kuna kopiera det sätt som föregångsmän agerar på och då få samma lyckade resultat. Det här är en kraftig förenkling av ledarskap och man missar helt att analysera de problem som finns i verkligheten. Kritiken mot UL är allvarlig då UL är ett av fundamenten i Försvarsmaktens ledarskapsutveckling.

UL är inte bara en vetenskaplig modell som utvecklats vid FHS/ILM. Det är också ett varumärke och ett ekonomiskt koncept som FHS äger. Som exempel kostar en grundutbildning i Utvecklande ledarskap 14.000 kr i kursavgift/person. En grupp om 12 personer som går en av FHS organiserad grundkurs i UL ger således FHS en intäkt om 168.000 kr. För att få arrangera en UL-kurs måste man vara av FHS certifierad handledare. En handledarutbildning kostar 16.500 kr/pers. Dessutom tar FHS ut en avgift för själva examinationen om 12-16.000 kr/pers.

Lite grand samma ekonomiska modell som i Scientologikyrkan med andra ord...

Listan på kritik i rapporten är lång.

Inom det andra huvudämnet Krigsvetenskap fortsätter bråket kring fuskande "professorer". Plagiatdebatten har inte dött ut, utan bara legat på sparlåga det senaste året.

Till slut lämnade Försvarshögskolan in en anmälan till Vetenskapsrådets expertgrupp för forskningsfusk. Där granskades anklagelserna av Göteborgsprofessorn i statskunskap Marie Demker och Lundaprofessorn i historia Kristian Gerner. Båda slår fast att det helt klart handlar om systematiskt fusk och plankande, eller oredlighet och plagiat, som det heter med finare ord.

När jag själv för en massa år sedan gick på FHS i "akademiseringens" linda så hade vi en egen plagiatskandal inom kursen. Vi hade av kursledningen blivit lovade att det inte skulle vara några arbeten över julledigheten, då de flesta studenter hade familj och barn som de behövde umgås med efter att ha varit i Stockholm ett antal månader. Till vår stora ilska så fick vi trots det ett antal hemuppgifter. Alla blev givetvis förbaskade och många kom på att det snabbaste sättet att bli av med dessa uppgifter var att samarbeta. De flesta gjorde detta genom att ta fram ett gemensamt källmaterial som man sedan kunde skriva varsin rapport på, men ett par lämnade in exakt samma Word-fil. Givetvis blev det ett stort hej-och-hå och tal om att avskilja de skyldiga. Efter att elevnämnden hade talat med lärarna så kom man överens om att det inte skulle behöva gå så långt. Men att skriva en rapport på FHS utan att tydligt visa vad som var citerat och var man hade hittat sina källor var otänkbart. Faktum var att hela utbildningen inleddes med en kort kurs i just hur vi elever skulle skriva vära källförteckningar.

Därför är det extra intressant när en av "professorerna" fälls för just detta och inget händer!

Den aktuella "professorns" bok som vi använde som grundläggande utbildningsmaterial i Krigsvetenskap kändes mycket konstig. De inledande kapitlen var bra skrivna med tydliga referenser till var han hittat sina ursprugskällor. Men den avslutande delen kändes bara som klipp och klistra. När vi elever kritiserade boken så blev den kritiken inte särskilt väl mottagen.

En av de lärare som kritiserat "professorn" är Jan Willem Honig, FHS professor i krigsvetenskap/militärstrategi (och kopplad till King's College London, War Studies). I senaste numret av Krigsvetenskapakademiens tidsskrift (sid 148-161 i nr 1/2011, finns ej ännu digitalt på nätet) så levererar han hård kritik mot FHS. (Jag har själv ännu inte läst artikeln, men fått den refererad för mig).

"FHS är ineffektiv, har dålig forskarmiljö och otillräcklig undervisningkvalitet menar FHS egen professor i Kungl. krigsvetenskapsakademins tidskift nr 1/2011. FHS är enligt Honig överbyråkratiserad, dyr och skakad av upprepade skandaler. Kulturen är inriktad på fel saker och motverkar kvalitet i forskning och utbildning.

Skolans profilämne "Krigsvetenskap" leds oskickligt och dess inriktning är i huvudsak feltänkt, menar Honig som framhåller att motsvarande utländska forskarmiljöer uppvisar långt bättre kvalitet med betydligt mindre resurser. Honig avslutar sin text med att efterlysa drastiska förändringar och han menar att
Försvarshögskolan annars bör läggas ned."


Ord och inga visor. Men som vanligt så lönar det sig inte att komma med kritik. Honig kommer som jag har förstått att dra sig tillbaka till King´s College. Under tiden får "professorn" 65.000 i månaden från Sverige för att tjänstgöra på den finska försvarshögskolan.

Försvarsmakten funderar nu på om man ska ta över huvudmannaskapet för sina doktorander själva och bara ha de knutna till någon lämplig civil högskola. Om detta sker är det ett kraftigt underkännande av FHS som högskola.

Jag vacklar i mina åsikter om akademiseringen av Försvarsmakten. Försvarsmakten verkar göra det samma. Ibland så skriker man om att officerskåren ska akademiseras, ibland verkar man inte förstå att det redan finns en massa akademiker inom officerskåren som inte utnyttjas på bästa sätt. Ska man göra det så ska det göras ordentligt och inga halvmesyrer som i dagens lösning. I grund och botten så är det ett praktiskt yrke att vara officer. MHS (kadettutbildningen) bör därför fokusera på att skapa officerare, inte teorisera kring hur man skapar officerare. Men sedan måste det finnas fördjupning för att ge Försvarsmakten chansen att utvecklas.

Här är FHS dilemma. Vi behöver både en praktisk stabsutbildning som lär oss att bli chefer i en krigsstab. Kanske ska detta utföras på kurser liknande SWEDINT:s NATO PfP kurser? Vi behöver också kurser för framför allt majorer och överstelöjtnanter i ekonomi och projektledning. Tidigare fanns den högre förvaltningsskolan i Östersund, men det borde finnas bra civila utbildningar inom detta område. Ledarskapsutbildning finns i många bra tappningar på t.ex, Handelshögskolan. Krigsledarskap är dock en smula annorlunda, men även officerare behöver lära sig hantera civil personal på ett kontor eller i ett projekt. Till detta så behöver vi också forskning. Men alla officerare skall trots allt inte bli forskare! Vetenskap eller konst, det är frågan...

Det här är egentligen samma kritik som jag hade mot min egen civilingenjörsutbildning. Upplägget på den var mer anpassat för de som skulle vidare till doktorandstudier än de som skulle ut i arbetslivet. För en civilingenjör så behövs en praktisk arbetsplatsutbildning när han är klar med sin teoretiska utbildning. Kanske samma sak behövs med en officer när han är klar med sin högskoleutbildning? Vi lär blir inte längre en officer på vår utbildning, utan vi lär oss hur man blir en officer.

Fler "jubileum"

I ett tidigare inlägg skrev jag om det faktum att det är 200 år sedan svenskar trupper var på internationell insats i farvattnen utanför Tripoli. Det är också 50 år sedan vi skickade ner J 29 till Kongo. Men det kanske mest intressanta jubileet är nog ändå en händelse som skedde i just Libyen för ganska exakt 100 år sedan.

I Militärflygets historia (ISBN 91-89442-25-3) av Bill Gunson kan man läsa om följande händelse:

"År 1911 var den förhärskande meningen bland brittiska "gentlemän", i synnerhet generaler, att flygplan inte var till någon nytta i krig. (En liten minoritet medgav att de möjligen kunde användas till spaning.) I regel bortsåg de från det faktum att luftkriget redan hade börjat. Strider hade brutit ut mellan Italien och Turkiet, som båda ansåg att Libyen hörde till det egna imperiet.

Italienarna sände i oktober 1911 ut en expeditionskår, där också flera flygplan ingick. Styrkan mötte snart häftigt motstånd från araberna i trakten, vilka turkarna (i eget intresse) valde att aktivt understödja. Inom några veckor hade Italien skickat ytterligare sex flygplan till Nordafrika, där de försågs med improviserade hållare för stora spaningskameror. Senare tillkom även utrustning för att fälla små bomber.

Den 22 oktober (not. enl Wikipedia 23 oktober) lyfte kapten Carlo Piazza i sin Blériot och flög på sitt första spaningsuppdrag över turkiska ställningar kring El Aziziya vid Tripoli. Sina iaktagelser noterade han i ett anteckningsblock. Den 1 november skrevs ytterligare historia då löjtnant Giulio Gavotti lyfte i sin Etrich Taube (även den ett monoflygplan). Uppe i luften tog han ur en skinnpåse fram fyra tvåkilos Capelli-granater fyllda med kaliumpikrat, satte i tändhattarna som han hade haft i fickan och släppte dem en efter en över turkiska ställningar.

Enligt en passus i 1899 års Haagkonvention är det förbjudet att släppa bomber från ballonger, men den italienska regeringen påpekade att detta inte kunde gälla flygplan. Snart utrustades de italienska planet med ett vertikalt bombrör, konstruerat av löjtnant Bailo. Det monterades även på det föråldrade Henri Farman-planet med skjutande propeller. Bomben kunde enkelt glida genom röret utan risk att fastna i segelduk, stöttor eller vajrar. I slutet av 1911 släppte italienarna bomber tillverkade av danska Aasen - granater stabiliserade med en stjäörtfena av tyg och med ett långt snöre som måste rullas ut innan säkringssprinten lossades.

Den 24 november genomförde kapten Moizo den första eldledningsflygningen för artilleriet. Han sände meddelanden om var målen var belägna och var den egna elden träffade. Den första fotospaningen flög Piazza den 23 februari 1912.

Markstyrkorna i den italienska expeditionen hade i början av 1912 kört fast i försöken att bekämpa svåråtkomliga fiender. De fick då ytterligare flygunderstöd i form av två små luftskepp, s k "blimps" utan stabiliserande ram. farkosterna som fick beteckningen P.2 och P.3, hade konstruerats av den mångsidige ingenjören Enrico Forlanini. Trots att de var ömtåliga och utgjorde stora måltavlor för arabernas ofta mycket skickliga prickskyttar, klarade de sig (med flitigt lappade höljen) till slutet av 1912. Då drogs turkarna in i ett nytt krigpå Balkan. Luftskeppen sändes ut på sitt första spaningsuppdrag den 10 mars 1912 och genomförde senare en rad flygningar; emellanåt släppte de störtskurar av Cipella-bomber, stora sfäriska granater med fenor. Den 13 april var båda skeppen uppe i 13 timmar på spaning för det italienska artilleriet."


Kriget vanns till slut av Italien. Kriget fick också följden att det startade en nationalism på Balkan, vilket senare resulterade i de förödande skotten i Sarajevo. Men det är en annan historia...

Lite film för de som inte har något bättre för sig en tisdagsmorgon.











måndagen den 4:e april 2011

Bomber till Libyen (uppdaterad)

Jag satt och läste ett inlägg på forsvarsmakten.se och blev mycket förvånad när jag såg att FL01 tar med sig bomber ned till Libyen trots allt!

Det innebär att Försvarsmakten medför ammunition för automatkanon, värmesökande- och radarstyrda robotar samt precisionsbomber. När det gäller precisionsbomber så är de endast till för att användas mot luftvärn på marken i en självförsvarssituation.

– Sannolikheten för användande av precisionsbomber är mycket liten, säger Flygvapeninspektör Anders Silwer.


Använda bomber mut luftvärn i en självförsvarssituation!? Hur sjutton menar FVI med detta? Skall man fälla när man blir pålåst av en radar? När det väl är en robot i luften så skulle i varje fall jag koncentrera mig mer på att undvika roboten än lägga tid på att försöka träffa luftvärnsställningen.

Dessutom är med stor sannolikhet majoriteten av de luftvärn som finns kvar antingen IR-robotar eller optiskt riktade. Eftersom det libyska luftförsvaret troligtvis är livädda för SEAD-flygplan som F-18 Growler så kommer man nog använda optisk siktning även på de system som har radar. Piloten får med andra ingen varning för luftvärn innan roboten är i luften.

Våra politiker är rädda för att vi skall släppa robotar på förplanerade mål på grund av risken att civila ska komma till skada. Att släppa bomber som självförsvar är en betydligt högre risk, eftersom piloten inte har planerat insatsen och kan få mycket bråttom.

Sedan kan man ställa frågan vad som egentligen menas med "självförsvar"? Är det mitt eget flygplan, min svenske rotekompis, min franske förbandsmedlem eller en libyer på marken som jag använder den utökade rätten till självförsvar på? Det vore mycket intressant att se vilka ROE och "national caveats" som gäller för FL01...

Uppdaterad 11-04-05, 12:17
USA hade börjat dra sig ur Libyen, men har på begäran av NATO och rebellerna återupptagit flyganfallen.

Den amerikanska militären hade sedan några dagar slutat med sina bombningar och attacker i Libyen. Under de senaste dagarna har amerikanerna också börjat dra tillbaka både flyg och Tomahawkmissiler. Men efter begäran från Nato återupptog USA sina flygattacker för att skydda civila, meddelar Pentagon.

Detta visar på att NATO inte har kapacitet för anfall mot markmål. Allt för många (UAE, Turkiet m.fl.) har likt Sverige begärt att inte deltaga i denna typ av strid. Det visar också på att rebellerna har svårt att på egen hand ta över landet. Man kan säga vad man vill om Khadaffi, men han har faktiskt vissa delar av folket på sin sida. Risken är att markkriget utvecklas till ett inbördeskrig snarare än befolkningen mot ledningen. I detta läge kommer koalitionen få det mycket svårt att välja sida, utan får följa FN-resolutionen till punkt och pricka. Parallellt kan givetvis smygoperationer att beväpna och utbilda rebellerna ske.

Uppdaterad 11-04-05, 20:59
Nu har NATO tagit över den taktiska ledningen av våra Gripen.

Flera svenska sambandsofficerare finns i insatsledningen i Poggio Renatico (se grafiken). 90 mil söderut, på Sicilien, är flygförbandet baserat.

Uppdaterad 11-04-05, 22:11
Nu när USA drar ner på insatsen i Libyen så innebär det att övriga deltagare i insatsen måste ställa upp med mer, eller att intensiteten i insatserna minskar.

"To make up for the American assets that will leave, the other countries will have to multiply their sorties and open up more ammunition," a military official told AFP.
...
With around 20 and half a dozen attack planes respectively, France and Britain will likely carry the bulk of the load after US jets are grounded.

French jets have conducted between a fifth and a quarter of daily sorties, while the British have taken part in one in 10 missions, a NATO diplomat said.

The head of the Royal Air Force (RAF), Air Chief Marshal Stephen Dalton, told The Guardian newspaper that British warplanes are likely to play a role in the no-fly zone over Libya for at least six months.

The five other nations participating in bombing missions -- Belgium, Canada, Denmark, Italy and Norway -- use around 30 warplanes in total.
...
"Every ally, in particular those who take part in few strikes, will have to pick up the tempo," the military official said.


Uppdaterad 11-04-06, 14:29
Danska F-16 och svenska Gripen kan komma att utföra gemensamma uppdrag i Libyen. Danskarna är den nation som i förhållande till antal insatta flygplan fällt mest bomber över Libyen. I Afghanistan är det den nation som i förhållande till folkmängd förlorat mest soldater i strid.

Danmark har stationerat sex F-16-plan på Sigonella-basen, varav fyra utför uppdrag och de andra två finns som reservplan. Hittills har de gjort 58 uppdrag över Libyen och släppt 134 bomber.

NATO har lovat att skydda befolkningen i staden Misrata från Khadaffis styrkor. Det innebär mer bombuppdrag för danskarna.

Uppdaterad 11-04-06, 18:00
Våra Gripen kom ner till Sigonella, men där tog det stopp. Anledningen är att det saknas bränsle av rätt typ för Gripen! Ytterst pinsamt. Det här borde man ha kontrollerat på den rekresa som genomfördes innan förbandet åkte ner. Eller var det helt enkelt så att Sigonella dök upp i sista sekunden och man bara hade rekogniserat på Decimomannu? NATO borde i varje fall ha fått Gripens kravspecifikation för att avgöra vilken bas som passade bäst.

Felet är lätt att begå eftersom det finns ett par tre "standarder" på bränsle. Dessutom skiljer det på vilka tillsatsmedel man stoppar i bränslet, avisningsvätska, antikorrisionsvätska, antistatvätska m.m. Det här är dessutom något man måste tänka på när man lufttankar. Det går inte bara att köra fram till första bästa lufttankningskärra.

Jag har många gånger sagt att vi borde ha en enkel kravlista att lämna över till de baser som vi önskar besöka som listar bränsle, banlängd m.m. så slipper det bli en ny erfarenhet varje gång vi åker iväg. Nu finns dessa data i AOM - Aircraft Operators Manual och AMP - Aircraft Maintenance Publication, men lite utspridd på flera olika kapitel.

Det finns ett sätt att lösa problemet och det är att flyga in en lufttankningskärra och tanka upp flygplanen på backen via lufttankningsanslutningen. Det är en teknik som användes då och då av USA i Vietnam, när man råkade ut för förorenat bränsle eller förseningar på bränsletransporter. Fortsättningsvis så får Gripen-masskinerna lufttanka det sista de gör varje pass, så att de har bränsle till nästa start. Detta sätt att operera sliter på däck och flygplan, då man komer att landa tungt varje pass. Men alternativet är att byta bas, vilket kan vara ännu krångligare då de flesta andra baser är fulla med andra nationers flygplan, tekniker och utrustning.

SvD, SVT, SR

Mer nostalgi

Jag hittade den här gamla filmen på Youtube på mina gamla kollegor på bl.a. QB F 17. Om jag inte hör helt fel så är piloten som intervjuas inledningsvis numera utlokaliserad till svenska representationen nere i Bryssel. Så kan det gå...

Fram- och motgångar (uppdaterad)

Så här lite i skymundan av insatsen i Libyen och katastrofen i Japan så fortsätter insatsen i Afghanistan.

Den svenska helikopterenheten har gjort sin första insats.

Uppgiften bestod i att transportera två skadade soldater ur den afghanska armén från basen i Khilegay till det tyska fältsjukhuset på Camp Marmal i Mazar-e Sharif.

I detta fall behövde de amerikanska helikopterresurserna förstärkas efter en trafikolycka mellan två afghanska arméfordon med stort skadeutfall.


Hur går det då i Afghanistan? 2011 är året då vi skall börja avveckla för att 2014 överlämna säkerhetsansvaret åt Afghanerna. Då det svenska PRT:t ansetts som ett av de säkraste i Afghanistan var tanken att någon av de fyra provinserna skulle bli ett av de första att övergå i afghanskt ansvar.

Men anfallet på FN-kontoret i Mazar-e Sharif visar att området är långt ifrån stabilt. De insurgenter som hållt till i området väster om MeS har tillräckligt med inflytande för att ställa till problem inne i själva stadskärnan. Bränningen av en Koran i USA är givetvis bara ett sätt att egga upp folkmassorna, men någon måste ha stått bakom denna uppeggning. Det behöver nödvändigtvis inte vara talibaner, utan kan lika gärna vara IMU, en politisk rival till Atta, kriminella smugglare eller någon annan som har vinner på ett oroligt MeS.

Jag satt igår kväll och tittade på National Geographics film "Restrepo" som handlar om en grupp amerikanska soldater som opererar i ett av Afghanistans farligatse områden i Korengal-dalen. En mycket bra film, som jag varm rekommenderar. USA förlorade 50 män i striderna mot talibanerna och ett antal civila dödades när man gjorde insatser med bl.a. A-10. 2010 lämnade USA dalen, man lyckades inte få över lokalbefolkningen på sin egen sida.

Vad är egentligen den sanna sidan av Afghanistan? Är det den som visas i filmer som "Restrepo" eller "Armadillo"? Eller är det den som europeiska och svenska politiker försöker visa upp att vi gradvis ökar säkerheten och kan lämna landet 2014?

Wired har en artikel om ett regelrätt anfall på en amerikansk postering i Margah i oktober förra året.

All the same, a half-year later Margah remains an important object lesson for the U.S. military and NATO, and for politicians betting on improving security to allow them to withdraw troops from Afghanistan starting this summer.

It’s an axiom of successful on unconventional war that insurgent fighters require safe havens. As long as Afghan and foreign fighters can move unmolested between Afghanistan and Pakistan, the U.S.-led coalition will never be able to reverse Afghanistan’s deteriorating security.
...
The free flow of insurgents across the Af/Pak border, which six months ago allowed hundreds of insurgents to mass in Margah, remains one of the major reasons NATO is losing the Afghanistan war. Until that border is sealed, insurgents will enjoy safe haven in Pakistan, and the coalition will fight the same battles, every spring, against refreshed insurgent forces.

The coalition understands this danger. As part of the Afghanistan “surge” approved by the Obama administration two years ago, the U.S. Army added several battalions from the 101st Airborne Division to Paktika, in hope of interdicting border crossings. It’s not clear yet whether that effort is working.


ISAF utreder vad det egentligen var som hände i Margah...

Nyckeln till Afghganistan ligger inte att bekämpa talibanerna, utan att få till en lösning för hela regionan och då framför allt Pakistan och de sovjetiska staterna i norr. I MeS är det som sagt var inte bara talibaner, utan även IMU är en faktor att räkna med. Man måste komma ihåg att i just MeS så var talibanerna inte starka innan 2001. Talibanerna genomförde också folkmord i området, vilket gör att de saknar starkt stöd.

Under tiden så börjar sommaren komma i PRT MeS och med den även talibanernas "stridssäsong". Är det en sista dödsryckning vi ser hos talibanerna? Är de medvetna om att ISAF börjar få ont om tid och att de europeiska försvarsmakterna saknar pengar? Förstår det att bara de håller ut en stund till och visar att de inte knäckts så finns det risk att vi drar oss ur? Eller är det helt enkelt så att de blivit starkare? Jag säger samma sak som "Strategi och Krigskonst", 2011 blir ett långt år.



Uppdaterad 11-04-04, 21:11
Även SWJ noterar att "Fighting Season" nu officiellt har startat.

Uppdaterad 11-04-05, 12:26
I provinsen Faryab dödades idag två ISAF-soldater.

Nyhetsbyrån Reuters rapporterar att två Isaf-soldater dödats sedan en man klädd i afghansk polisuniform öppnat eld mot dem inne i ett militärläger. Attentatet inträffade i den nordliga Faryabprovinsen. Mannen som sköt flydde från platsen.

Det har hänt flera gånger tidigare att attentatsmän angripit utländska soldater, klädda i polis- eller soldatuniform. En talesman för den Natoledda Isafstyrkan ville inte lämna närmare detaljer. De dödas nationalitet var inte känd.

Faryab ligger i norra delen av Afghanistan och gränsar till de områden som den svenska styrkan ansvarar för. Den svenska försvarsmakten har ingen information om händelsen men undersöker rapporten.


Enligt YLE var det en afghanska soldat som öppnade eld.

Två utländska soldater har dödats i provinsen Faryab i Afghanistan. Soldaterna uppges ha blivit dödade av en afghan i en gränsbevakaruniform.

Den Natoledda ISAF-styrkan utreder nu om det stämmer att Natosoldaterna dödades av en afghansk soldat inne på en militärbas.

Den största Natobasen i den nordliga provinsen Faryab bemannas främst av norska och amerikanska soldater. De ihjälskjutna soldaternas nationalitet är inte känd.


Faryab är en norsk PRT och det är där som Sverige stöttat operationer med norska helikoptrar som ett led i att bygga upp kunskaperna inför insatsen med vår HKP 10.

Uppdaterad 11-04-05, 22:00
NY Times rapporterar att det var två amerikanska soldater som dog.

The attack took place while the deputy commander of the Afghan border police there, Col. Najamuddin, who like many Afghans uses only one name, was in a meeting with American trainers, the colonel said. Mr. Samarudin, on guard duty outside, shot and killed two of the American soldiers providing security for the meeting, and then fled, leaving his weapon behind, Colonel Najamuddin said. The colonel said a search was under way to find Mr. Samarudin.

Once relatively peaceful, Faryab Province has had a spike in insurgent activity since last year, as Taliban infiltrators have flowed into the area.

There has been a string of such attacks by members of Afghan security forces. On Saturday, a policeman in Samkani District of Paktia Province opened fire on American soldiers and Afghan police officers who had their backs turned while filling fortifications with dirt. Two Afghan police officers died, including the attacker, and two American soldiers were wounded, said Saddat Khan, the district governor.

On Feb. 18, a man wearing an Afghan National Army uniform opened fire on German soldiers in Pul-i-Kumri, Baghlan Province, killing two of them and wounding eight others, according to the police commander, Gen. Daoud Daoud. And on Jan. 22, the Taliban claimed that an Afghan soldier turned his weapon on French troops at Sarobi, in Kabul Province, killing three. Afghan authorities said that the claim was untrue, and that the soldier was a deserter who did not succeed in killing anyone.


Återigen visar detta på att den afghanska poliskåren håller betyldigt sämre koll på vilka som antas för utbildning än vad t.ex. ANA gör.

Uppdaterad 11-04-06, 17:49
USA har lämnat Korengaldalen. Frågan är vem som tagit över? Enligt Wall Street Journal och SWJ har Al Qaida kommit tillbaka. USA:s satsningar hanldar inte längre om att försöka stoppa talibanerna.

The U.S. surge strategy in Afghanistan hopes to achieve two goals. First, it hopes to buy time to permit a buildup of Afghan security forces so that they can maintain security in the country. Even if this hope is achieved in Afghanistan’s urban areas, the Afghan government’s imminent control and pacification of places like the Korengal and Pech valleys is not in anyone’s imagination. Second, U.S. policymakers hope the surge will create negotiating leverage over the Taliban, leading to a political settlement. Such a settlement would undoubtedly include a ceasefire which would favor Taliban and al Qaeda re-infiltration into ungoverned spaces like the Korengal and Pech valleys.

Försvar och Säkerhet har analyserat antalet attacker inom PRT MeS och finner att det går åt helt fel håll.

Jag har gått tillbaka i ANSO:s redovisningar och sammanställt antalet attacker i PRT MeS fyra provinser under föregående år under mars månad. 2009 - 2 st; 2010 - 17 st; 2011 - 42 st attacker. Antalet attacker har alltså stigit kraftigt. För hela Afghanistan har ökningen under mars varit 68 % jämfört med 2010, vilket alltså är betydligt mindre än ökningen för PRT MeS.

Är detta bara ett sista "ryck" från Talibanerna? Hur länge kommer USA att hålla ut? De har trots allt betydligt viktigare områden att oroa sig för nu när det mullrar i nordafrika. Jemen, Bahrein och framför allt Saudiarabien är mycket viktiga partners i området. Viktiga faktorer är givetvis oljan, Suezkanalen samt säkra baseringar mot Indiska Oceanen och Iran.

Träningsbehov

Snart kommer våra svenska piloter att genomföra sina första uppdrag nere i Libyen. Jag är mycket positiv till insatsen, även fast jag tycker att det är synd att vi inte ställde upp på samma villkor som våra grannar Norge och Danmark.

En sak som dock inte alls har berörts i diskussionen är behovet av återträning när våra piloter kommer hem. I och för sig är insatsen planerad till att bli mycket kort (2 månader), så behovet är inte akut, men ändå något man måste ta i beaktande när man planerar liknande insatser.

I andra länder har man stor erfarenhet av detta. Jag hittade bl.a. den här rapporten som bygger på erfarenheter från NFZ - No Fly Zone "Northern/Southern Watch" över Irak.

För våra svenska piloter så är det givetvis en hel del som är nytt att genomföra under en skarp insats, men allt har tränats i detalj hemma i Sverige och på internationella övningar som t.ex. Red Flag. Faktum är att ligga i en CAP flera timmar i sträck, beredd att göra en insats som det är mycket liten sannolikhet att kommer att uppstå är inte särskilt kvalificerad flygning.

The missions flown to enforce the no-fly zones are, for the most part, valueless concerning individual flying skills. Pilots are unable to attain the same proficiency levels as their Cold War predecessors due to a lack of training sorties.

Rapporten pekar också på den minimum flygtid som USAF rekommenderar för att en pilot skall vara insatsberedd.

Graduated Combat Capability - GCC används som mått på en pilots kunskaper. Den högre siffran i varje kolumn äör för oerfarna piloter. Level C är en pilot som är "qualified and proficient in the full operational capabilities of their weapons systems and can effectively meet all unit taskings.”

............................Level A..........Level B..........Level C
Senaste året..........96/84..........140/120........184/156
Senaste 3 mån.........21/19...........35/30..........46/39
Senaste mån...........8/7..............12/10...........15/13

Detta gäller innan insatsen. Men hur bibehåller man sina kunskaper under och efter insatsen? Uppdragstypen NFZ är ganska så monoton och ger inte tillräckligt varierande träning.

A recent ACC F-16 Squadron Commander’s assessment stated that the only training his pilots received was in tanker rendezvous and air-to-air refueling (AAR) procedures. According to the commander “5-10 minutes of training on a 3-4 hour sortie.
...
The most challenging parts of the mission are takeoff, AAR, and landing.


I rapporten föreslår författaren att man inte enbart skall genomföra uppdrag inom ramen för NFZ, utan att man även bör bedriva vanlig övningsverksamhet för att hålla trimmen. Om möjligt bör en simulator tas med.

Det ironiska är alltså att vi tränar piloter för insatser, men själva insatsen innebär att de måste genomgå ny träning igen när de kommer hem!

RAF har liknande erfarenheter. Deras piloter som varit i AFghanistan måste genomföra återträning när de kommer hem. De har totalt tappat kunskaperna att flyga i dåligt väder (dimma, snö) samt att landa på fartyg.

Tyvärr så har vi en del dåliga erfarenheter även här i Sverige. I närheten av Ryd i Småland havererade två stycken HKP 9 den 11 september 2007. Fyra besättningsmedlemmar dog.

Det finns en mycket intressant gemensam nämnare för alla de omkomna piloterna.

Förarna i Y04 hade tjänstgjort 15 veckor i Kosovo och därefter varit lediga i tre veckor. De två därpå följande veckorna före haveriet hade de tjänstgjort på hemmaförbandet.

Förarna i Y10 hade tjänstgjort i Kosovo till slutet av januari 2007. Efter semestern hade de tjänstgjort på hemmaförbandet i ca sex veckor.


En mycket väl genomförd utredning pekade på att helikoptrarna hade under formationsflygning flugit in i varandra.

Man gjorde även en genomgång av samtliga flygförare i Flygvapnet.

Sammanställningen visar bl.a. att flygtidsuttaget per förare har minskat. Andelen förare med mer än 100 tim flygtiduttag per år har, från att under början av 90-talet varit ca 40 % av förarna, minskat till ca 10 % under mitten av 2000-talet.

Ledningsförhållandet på divisionen komplicerades av att den ordinarie DC - Divisionschefen tjänstgjorde i Kosovo.

Tyvärr så ser man samma brister i ledningen som man kunde se vid haveriet med G4:an. Personal som hade uppåt meddelat att de hade svårt att få verksamheten att fungera hade körts över. Det fanns massor med avvikelser avseende formell kompetens och de befattningar som folk besatt.

Personal vid 33.helikopterdivisionen har i intervjuer framfört att det fanns en stor ryckighet i planering och verksamhet. Nya verksamheter lades in med kort varsel och flera tvära kast gjordes i planeringen från en dag till en annan utan att man kunde påverka detta. Exempelvis informerades divisionen före haveriet om en planerad insats med HKP9 i Tchad. En allmän uppfattning var att ryckigheten gav en grundstressnivå som man inte kunde göra sig fri från.

Vidare framfördes att de operativa kraven måste vara tydligare för att operativ status skulle kunna upprätthållas. Tydligheten i vad divisionerna skulle göra var otillräcklig för att man skulle kunna göra individplaner på flera års sikt, så att var och en visste vad han skulle göra och träna mot.


Det SHK pekar på i sin rapport var att förarna inte var tillräckligt väl utbildade för att genomföra formationsflygning! Detta som borde vara en av grudkunskaperna för att kunna uppträda operativt med en helikopter.

En sak som dock inte poängteras i rapporten, men som är tydlig om man jämför med de amerikanska och brittiska erfarenheterna är att piloterna var nyss hemkomna från en internationell insats, där de hade fått flyga en hel del och säkert kände sig i hyffsad flygtrim. Dock så hade flygningen bestått av en helt annan typ av flygtjänst, vilket innebar att man var sämre på den typ av flygning man genomför hemma i Sverige.

Vi bör ha detta i åtanke nu när vi påbörjat insatsen är dels att vi splittrar vår verksamhet mellan Sverige och Libyen. Vi har skickat en hel del personal i ledande befattningar utomlands. Detta innebär att det finns risk att det inte längre finns personal på plats i Sverige för att bedriva samma typ av versamhet som innan insatsen. Våra piloter är borta en ganska så kort tid och hinner därför inte tappa så mycket av sina kunskaper, men om insatsen förlängs så kommer vi att hamna i samma behov av återträning av piloter som indentifierats i USA. Annars är de vare sig i skick att operera i Sverige, men ännu mindre i skick att åter åka ut på insats!

söndagen den 3:e april 2011

Gottröra 20 år senare (uppdaterad)

Idag visas en dokumentärfilm om haveriet i Göttröra den 27 december 1991. Många myter finns kring händelsen. Den dokumentär som nu visas kritiseras av Borneo i ett inlägg hos Wiseman.

Borneo är framför allt kritisk till att flygkaptenen Per Holmbergs roll i händelsen tonas ner till förmån för flygkaptenen Stefan Rasmussen.

När Holmberg kom in i kabinen var Rasmussen helt blockerad, endast Cedermark fungerade. Det var Holmberg som i praktiken tog befälet och beordrade Rasmussen hur han skulle styra samt det var Holmberg som tog ut klaffarna vilket gjorde att flygplanet kunde flyga i lägre fart och gav högre lyftkraft som i sin tur gjorde att flygplanet inte kraschade i träden och kullen som fanns före fältet. Det var också Holmberg som initierade att landstället togs ut vilket gav en stabilare uppbromsning vid nedslaget. Inget av detta nämns i filmen.

Denna olycka är nog en av de mest utredda flygolyckorna i Sverige. Med tanke på att alla överlevde (8 allvarligt skadade och 84 lindrigt skadade av 129 ombord) och att flygplanet var i så pass gott skick efter haveriet så fanns det massor med utredningsmaterial. På svenska Haverikomissionens hemsida så finns därför en särskild sida för Gottrörahaveriet. Det är endast Estonia som har fått samma uppmärksamhet från SHK.



Orsaken till olyckan var klaris på vingarna som lossnade efter start och åkte in i höger motor. Besättningen reagerade inte på pumpningarna och drog inte av gas som är normalt vid denna typ av fel. Dessutom var flygplanet försedd med en auto-throttle funktion (ATS- Auto Throttle System och ATR - Automatic Thrust Restoration) som automatiskt drog på gasen med ökande höjd samt när den märkte att ena motorn gav dålig dragkraft. Denna funktion var okänd av besättningen (erfaren besättning, men de hade inte så mycket tid på denna flygplanstyp)! Detta förvärrade skadan och när sedan is åkte in i vänster motor så var katastrofen ett faktum. I det läget var det bara att försöka nödlanda. Fart (196 knop) och höjd (1011 m) räckte inte till att vända tillbaka till banan, utan enda möjligheten var att hitta något fält rakt framför flygplanet.

I detta läge så är det fyra saker som gäller: fart (för att undvika stall/vikning), höjd (för att undvika hinder, viket är särskilt viktigt i detta läge då motorproblemen uppstod i moln och molnbasen låg på ca 250-300 m), flygläge (det gäller att komma ur moln rakt på vingarna) samt att försöka hitta ett lämpligt ställe att landa på.

- I detta läge så delar jag Borneos analys att det var helt rätt av Holmberg att stötta Rasmussen med att titta ut och leta efter en lämplig landningsplats. Han hade dessutom mer erfarenhet på flygplanstypen än besättningen ombord. Det intryck jag själv har fått av Rasmussens agerande var att han var mycket maxad och behövde all stöttning han kunde få. Andrepiloten var i detta läge fullt upptagen med att släcka en brand som uppstått i ena motorn på grund av pumpningarna.

- Hjulutfällningen visade sig vara lyckosam, men jag är personligen en smula tveksam till att fälla ut ställen om det inte är en mycket platt yta som jag landar på. Nu var detta i december och tjälen bör ha satt i ordentligt, vilket förhindrar att hjulen direkt kommer att skära ner i backen, men en åker håller inte för ett flygplans vikt, så förr eller senare kommer ställen att brytas av. Detta kan leda till en vridning av flygkroppen och i värsta fall att flygplanet rullar runt.

- Klaff är problematisk när det gäller landning utan motor. Dels så behövs den givetvis för att få lyftkraft vid låga farter, men den är även ett mycket stort luftmotstånd vilket är ett problem om motorerna inte är igång. Jag skulle inte manövrera klaffen förrän jag var säker på vart jag skulle landa. Då är det bättre att hålla uppe farten med en lite brantare dykning. Sedan så fäller man ut klaffen i ett sent skede för att minska sättningsfarten så mycket som möjligt och därmed korta bromssträckan.

Besättningen hade maximal tur med de träd som stod innan fältet. Hade flygplanet inte slagit i dessa träd så hade farten inte bromsats in tillräckligt mycket för att flygplanets skulle ha stannat på fältet och då hade konsekvenserna kunnat bli betydligt värre. Att det inte uppstod brand med ett fulltankat flygplan direkt efter start är också det ett under, men att man slog i träden innan fältet var också en av orsakerna, då det bröt av vingarna och slog hål i bränsletankarna. Alltså fanns det inte mycket bränsle kvar när flygplanet väl stannade.

Vad anser då SHK om Per Holmbergs agerande?

"Den assisterande kaptenens agerande, som kan sättas i fråga från rent principiella utgångspunkter, kom att få flera positiva effekter. Med flygplanets båda motorer ur funktion hade förarna hamnat i en ytterst svår situation. En nödlandning under sådana omständigheter kräver stora krav på förarna där det är viktigt att den som flyger flygplanet odelat får koncentrera sig på flygningen. Enligt SHK:s mening finns det inget som visar annat än att de tre förarna tillsammans verksamt bidrog till den lyckade nödlandningan.
...
Som framgår under 1.1 fälldes klaffarna ut successivt sedan motorerna hade stannat. SAS nöd/felchecklista innehåller inte tillräckliga instruktioner om fart/klaffsättning vid inflygning och landning med båda motorerna obrukbara. Nöd/felchecklistor för äldre versioner av DC-9 innehåller sådana instruktioner. SHK anser att det är en brist i nöd/felchecklistan för MD-80 att instruktioner saknas. Förarnas åtgärder måste anses ha varit framgångsrika i detta fall."


Rasmussen var kraftigt överbelastad och missade bl.a. att ta fram nödchecklista, att ropa "MAYDAY MAYDAY MAYDAY" på radio, att starta sin EFIS (flyginstrument) samt att be besättning och passagerare att förbereda sig för nödlandning. Nu gick informationen ut via pursern som hörde kaptenen ropa "prepare for an on ground emergency". I detta läge var det helt rätt av Per Holmberg att stötta.

Att notera är att denna typ av agerande inte skulle fungera i dagens säkerhetsmiljö där kabinen alltid hålls stängd under flygning! Det är ofta så att man får välja mellan olika typer av säkerhet. Som det nämns i rapporten så är dessutom hållfastheten för en MD-80 beräknad för stängd dörr in till kabinen.

Rasmussen slutade flyga direkt efter olyckan och blev politiker. han fick senare medalj av danska Drottningen. Holmberg flög ett par år efter olyckan, och fick medalj av vår egen kung.

Per Holmberg är bitter efter händelsen, då han aldrig fått upprättelse för sin insats. Den dokumentärfilm som nu visas gör inte saken bättre.

Se intervju med Per Holmberg där han kommenterar haveriet i Queens med AA 587 år 2001. Som "expert" på haverier fick han även ställa upp i Fokus och kommentera haveriet utanför Brasilien 2009. Här är ytterligare en intervju med Per i Expressen.



P.S: En sak som jag själv har i min mentala checklista efter Gottrörahaveriet när jag flyger civilt är att tungt bagage skall ligga på golvet framför fötterna. Bagagehyllan håller inte vid ett haveri (i Gottröra lossnade vänster bagagehylla och föll ner på passagerarstolarna) om det ligger en massa väskor och tunga spritflaskor i den. Men tyvärr så verkar denna information aldrig tränga fram till mina medpassagerare som utan att tveka slänger upp överlastade väskor och tax-free alkohol i hyllorna.

Uppdaterad 11-04-03, 19:40
Jag fick under eftermiddagen tillgång till lite mer information om olyckan. Det visar sig att ett par år efter händelsen fick Rasmussen 15 miljoner från SAS att fördela bland besättningen. Inget av detta tillfäll dock Holmberg. Att erkänna att Holmberg behövdes var nog att samtidigt erkänna att man hade brister i kabinen.

Dessutom fick jag tillgång till en mycket intressant rapport, "MD Flight Approach" No. 47 october 1989, d.v.s. två år innan olyckan. Den fokuserar på ämnet "IceFOD", d.v.s. ispartiklar som åker in i motorn och skadar den. I detta nummer kommenterar experter från McDonnel Douglas och Prat& Whitney vad IceFOD är, vilka risker det innebär och eventuella åtgärder för att undvika problem.

Finnair hade ett par år innan upptäckt att ett fulltankat flygplan kunde bilda is på vingarna enbart beroende på temperaturskillnaderna mellan bränslet i vingen och omgivningen. Detta är ett särskilt stsort problem vid landning då man sjunker från kall luft på hög höjd ner i varm fuktig luft på lägre höjd.

Klarisen som bildas är mycket svårupptäckt. Under uttaxning till nästa flygpass så flexar vingarna, vilket gör att isen spricker och vid rotation kommer turbulensen över vingen att blåsa loss isbitar som åker in i motorerna. Med andra ord, exakt vad som hände vid Gottröra.

DC-9 hade inte detta problem, men MD-80 hade mellan 1981-89 25 rapporterade fall där bägge motorerna skadats. Anledningen är en konstruktionsskillnad med större bränsletankar.

Man pekar i rapporten speciellt på risken med att låta flygplan stå ute över natten (vilket var fallet i Göttröra) eller att tanka med bränsle som har minustemperatur. Det intressanta är att denna typ av nedisning kan ske fast det är över 15 grader varmt på marknivå! Visuell inspektion av vingen är därför nödvändigt. I den aktuella händelsen hade teknikern missat att känna på vingen efter klaris då han inte hade sett något innan avisningsvätskan sprutades på. I rapporten finns klara direktiv på hur inspektion skall gå till, men helt klart hade dessa rutiner inte införts på SAS!

Med start i mars 1991 så levererades alla MD-80 med en varningsfunktion som med hjälp av en vibrator i vingen känner av om det bildats klaris. Finns is på vingen får piloten "Master Caution" och "ICEFOD Alert" på sina varningstablåer. Denna funktion fanns även tillgänglig för att införa som modifiering på äldre flygplan. Dock så är det oklart om SAS hade infört den eller inte. Ändringen var inte med på MEL - Minimum Equipment List, då det finns andra sätt att detektera is. Bl.a. har MD delat ut en dekal att sätta på vingen med ett snöre som om den rör på sig visar att det inte finns is. Enligt vittnesuppgifter i haverirapporten satt detta snöre stilla när man avisade vingen.

Pratt & Whithey varnar i rapproten för att JT8D-200 motorn är designad för att tåla vanliga mängder is, men att isblock som blåser av vingen kan leda till totalt motorhaveri.

Intressantast av allt är att man på sista sidan i rapporten har en checklista för "Power-Out Landing!". DESCENT/APPROACH (superseedes Normal Check-list) Shaded items = DITCHING.

1. Emergency Power ON
2. IAS 250 KT/Vpclean
3. SEAT BELTS & NO SMOKING BOTH ON
4. Landing Weight and data (flaps 28deg) Vth28+15 SET
5. Observe ALT vs Distance charts See reverse side
6. Life Vest ON-PULL BAT PLUG
7. RADIO RACK switch FAB
8. CABIN ALT MAN & FULLY FWD
9. CB F20, GPWS COMPUTER PULL
10. CB P38, CAWS, SSRS-1, LDG GR, T/O, A/P, SP BK, CAB ALT PULL
11. Altimeters _____hPa______ft
12. EMERG LTS switch ON
13. ELT selector ON
14. Recommended configuration changes See reverse side

LANDING CONFIG: GEAR DWN, FLAPS 28 deg, NO SPOILERS (If landing on R/W: Use manual spolier extension)
GEAR UP, FLAPS 28 deg, NO SPOILERS

One minute before touchdown
15. SEAT BELT signs (brace for impact) FLASH
16. Shoulder harness LOCK
17. FUEL Shutoff levers BOTH OFF
18. IGN switch OFF

Nu var tyvärr den digitala kopian jag fick en smula otydligt scannad, så det var svårt att se vad som var skuggade rader som hade att göra med DITCHNING = landning i vatten. Men eftersom det fanns två landningskonfigurationer så misstänker jag att den nedre var för vattenlandning med stället inne.

Följer man ovanstående checklista var alla de åtgärder som Per Holmström beordrade fullt riktiga!

Frågan är varför SAS-piloterna inte hade tagit del av innehållet i denna rapport?

DN

Kommunikation under kris

Stormen Gudrun pekade på ett par allvarliga brister i vårt kommuikationsnät. De träd som rasade omkull slet ned både telefon- och elledningar. Detta resulterade i att folk blev strandsatta i bl.a. Värmlandsskogarna utan möjlighet att kalla på hjälp. Basstationerna kräver elförsörjning. Mobiltelefonerna kräver laddning. Det gamla "analoga" telefonnätet hade en stor fördel i att det drevs av spänningen i telefonledningen, men med dagens bärbara telefoner hjälper inte ens det, då telefonen i sig själv kräver ström! Än värre så blir det med IP-baserad telefoni där allt för mångra servrar slås ut vid strömavbrott. Kanske inte de centrala servrarna som har backup, men definitivt de lokala i varje hus som driver data, telefoni och TV. Jag har själv svurit många gånger över Comhem i Stockholm som flera gånger per år drabbas av strömavbrott som då slagit ut all kommunikation i min lägenhet.

"Hesa Fredrik" är ett bra system, men i många kommuner har det fått förfalla. Och handen på hjärtat, hur många har numera en radio som drivs av batterier hemma? I bästa fall har man en radiomottagare i mobiltelefonen, men de flesta kräver att man har sin hands-free med för att den skall agera antenn åt telefonen (den har i varje fall jag nästan aldrig med mig). Har man bil kan man gå ner till garaget och slå på bilradion, men i storstäder är det många som inte ens har den möjligheten.

För några år sedan så läste jag en rapport som en vän och kollega till mig skrivit om hur man skulle kunna använda sig av mobilnätet som ersättare till Hesa Fredrik för att få ut riktade meddelanden till ett visst område. Detta löser inte problemet med strömförsörjning till mobilnät och laddning av mobiltelefoner, men man kan snabbt få ut ett meddelande till de människor som berörs runt t.ex. ett kärnkraftverk eller i en bilkö. Mobiltelefonnätet kan avgöra inom vilken stations räckvidd en person befinner sig och även med hjälp av flera basstationer grovt triangulera fram ens position, vilket den enkla "GPS" funktionen på många mobiltelefoner visar med all tydlighet. På så sätt skulle sändarstationen kunna skicka meddelanden bara till de som berörs.

Ytterligare en förbättring till denna tanke lanseras nu av svenska forskare. Många av dagens mobiltelefoner har Wifi inbyggd, som skulle kunna användas för att kommunicera med angränsande mobiltelefoner utan att behöva kopplas upp via en basstation.

Ett forskarlag på KTH, Kungliga tekniska högskolan, har tagit fram ett system för trådlös kommunikation mellan mobiler som kallas Podnet.

Vanligtvis handlar den här typen av kommunikation om att man skickar data mellan två specifika enheter. Men med hjälp av den nya programvaran kan varje enhet publicera, sprida vidare och ta emot data.


Det här löser givetvis inte problemet med att mobiltelefonen behöver laddas upp, men man tar åtminstone bort basstationen ur ekvationen.

Tekniken är inte ny. Faktum är att den delvis bygger på den princip som pirater använder för fildelning. D.v.s. du hämtar en fil hos din granne i stället för att gå till en server. Man har tänkt använda liknande system i lokala nätverk. Oftast är det så att vissa filer är populära samtidigt. I stället för att 100 användare laddar ner samma fil via ett långsamt globalt nätverk så laddar en ner filen lokalt som sedan de övriga 99 kan komma åt till betydligt högre hastigheter.

Det här är en teknik som vi borde titta mer på även militärt. I stället för fasta nät så skapar man ad-hoc nät. Man har infört detta för mindre enheter som t.ex. en grupp med stridsfordon, men för stora nät så är det fortfarande fast planering som gäller. Ta t.ex. Länk-16 som kräver massor av planering och fasta tidsluckor för varje sändande enhet och som kräver line-of-sight mellan sändare och mottagare. Om ett "vänligt" flygplan opererar i samma område, men ligger på en annan kanal så syns han inte. Det går att reläa information för att förlänga räckvidden, men det "äter" tidsluckor som minskar möjligheten för många deltagare eller snabb uppdatering av informationen. För mark- och sjöförband är detta kanske inte så kritiskt, men för flygförband där både egna enheter och mål rör sig mycket snabbt så måste informationen uppdateras ofta för att man skall vara säker på ett objekts position. Med en liknande ad-hoc lösning så skulle man kunna prenumerera på information på mål som finns i närheten av en själv. D.v.s. vid behov prioritera uppdateringshastighet kontra mängden objekt.

Helt klart är i varje fall att det är inte längre de militära applikationera som driver utvecklingen. Det som brukar vara Försvarsmaktens problem med att använda civila applikationer är säkerhet och det forskas det om på bl.a. FHS. Mjukvaruradio har länge varit en militär fokuspunkt, men systemen har blivit mycket dyra. Men även civila bolag behöver säkerhet. Frågan är bara om deras teknik är tillräckligt accepterad bland oss militärer? Man måste dessutom skilja på information som kräver skydd under långa perioder, t.ex. dokumentation och det som är känsligt bara för stunden, t.ex. taktiska data som position och status. Problemet med att lösa alla problem med ny teknik är att det krävs ström. Cybersoldaten Markus behövde redan för 10 år sedan träna musklerna för att kunna bära på alla batterier och batteritransporter tar snart mer kapacitet än drivmedel när ett militärt förband skall ut på operaqtion.

lördagen den 2:e april 2011

Begreppsförvirring

I Sverige har Försvarsmakten de senaste åren infört två nya kategorier.

- Specialistofficerare. Kallad OR - Other Rank.
- GSS - Gruppchefer, Soldater och Sjömän uppdelat i fast anställda och tillfälligt tjänstgörande.

Sedan tidigare har vi de vanliga kategorierna OF - Officerare och RO - Reservofficerare. Vi har en gång i tiden haft specialister i form av läkare, flygingenjörer, meteorologer m.m. som har en civil högskoleexamen utöver den militära utbildningen. Men efter det att alla officerare skall gå samma militära utbildningar så vette sjutton om denna kategori egentligen finns kvar. Utöver detta har vi officerare som fått någon typ av fördjupad utbildning. Inom Flygvapnet är det bl.a. systemingenjörer som genomgått tvåårig högskola i Halmstad. Ett kort tag hade officerare möjlighet att kvalificera sig för det s.k. specialisttecknet i form av en uggla, men om den möjligheten i praktiken finns kvar vette sjutton.

Frågan är egentligen hur detta system passar in intenationellt? Vilka är egentligen våra specialister?

I t.ex. Finland så är en specialistofficer det som vi i Sverige tidigare kallade specialist.

Specialofficerarna är specialister i sin bransch, utexaminerade från yrkeshögskolor eller högskolor. Specialofficerare arbetar inom alla försvarsmaktens organisationer. De flesta är till utbildningen ingenjörer eller diplomingenjörer, men också läkare, präster och kapellmästare är specialofficerare.

Om vi nu ska kopiera förebilder från USA och Storbritannien, varför inte löpa hela linan ut?

- En officer skall vara duktig på sitt yrkesområde samt att leda.

- En officer har där oftast en civil högskoleexamen. En Master- eller Batchelor-examen är inte något han får av sina militära studier, utan av en civil utbildning.

- Vissa typer av officerare med civil utbildning får militär grad efter civil utbildning, t.ex. advokater. Det har varit mycket snack om detta även i Sverige, men ännu så har jag inte sett så mycket av denna möjlighet.

- En NCO är internationellt sett expert på sitt fack.

- Våra OR hamnar någonstans mellan Senior NCO - Non Comissioned Officer och WO - Warrant Officer. Märk väl att högre NCO/WO i t.ex. USA befordras på order av presidenten. Hur tänker vi i Sverige gå till väga? Borde inte de högre OR-graderna genomgå samma typ av utnämningsprocess som överstar och uppåt? På så sätt blir det en smula status i OR-systemet.

- Våra gruppchefer hamnar i kategorin Junior NCO.

- Soldater och sjömän är som i andra nationer. Möjligtvis så saknar jag graden "specialist" som indikerar en färdigutbildad soldat. Detta är i nivå med vice-korpral/lance corpral. Vi skulle också behöva streck som indikerar antal år i tjänst som finns i bl.a. US Navy. På så sätt ser man inte bara vilken "grad" en person har utan även yrkesskicklighet och erfarenhet.

Personligen är jag ganska så förtjust i US Navys system där man tydligt kan se vem som är under utbildning och vem som är specialist.

I Sverige så har vi infört dessa system utan att egentligen tänkt färdigt. Nere på MHS H i Halmstad så har man nu fått i uppdrag att analysera hur bl.a. befordringsgången ska fungera för våra OR. Borde detta inte varit gjort innan man startade detta system? En intressant krydda i denna anrättning kommer att vara hur man löser det med de officerare som redan sitter på OR-befattningar. Skall man få de högsta OR-befattningarna baserad på kompetens eller ålder? Den s.k. "omgaloneringen" är inte helt löst. Nu valde man den svenska klassiska medelvägen och tvingar ingen att byta grad. Det skall vara frivilligt! Men det kommer att råda stor förvirring vem det är man pratar med de närmaste åren. Är det en OR som ser ut som en OF, eller? Hur skall jag veta om han/hon verkligen är en specialist?

Dessutom så har facket sagt upp det nuvarande lönsesystemet för GSS. I stället för ett fast tariffsystem så vill man införa individuallöner. Med tanke på hur uselt detta system har fungerat för officerare så säger jag bara "lycka till!".

Vad förväntar sig egentligen en utlänning om en svensk säger "I'm a Specialist"?