tisdagen den 28:e juni 2011

Slut på precisionen

I alla krig sedan Gulfkriget 1991 så har det talats mycket om precisionsvapen och precisionsinsatser. Allmänheten förundrades över vapen som inte bara kunde träffa ett enskilt hus utan t.o.m. välja vilket fönster på huset som det skulle in igenom. Det vimlar numera av Power Point-presentationer som visar på hur ett modernt flygplan med en enda GPS-styrd bomb kan slå ut ett mål med samma sannolikhet som en armada B-29 under VK2.

Denna utveckling började dock lång tidigare. Under Vietnamkriget hade amerikanarna stora problem att slå ut Thanh Hoa bron över Song Ma floden. Man försökte med alla resurser. Till slut blev det F-4 Phantom beväpnade med den första utgåvan av Paveway-bomber som fick göra ett sista försök.

On 27 April, 12 Phantoms of the 8th Tactical Fighter Wing, based at Ubon, Thailand attacked the Thanh Hoa bridge. 8 of their number carried laser-guided bombs. The raid was carried out without hitch, and when the dust of the explosions had cleared, it became apparent that the bridge had been dislodged from its western abutment, dropping one half into the river. To complete its destruction, a second attack was scheduled for the 13 of May when 14 Phantoms were engaged, with LGBs of up to 2,000 lb (910 kg) aimed at the central pillar supporting the bridge. Once again the attack was successful and the "Dragon's jaw" was rendered completely unusable.
...
The North Vietnamese made various fanciful claims as to how many planes they shot down, but the US recognizes the loss of only 11 aircraft during attacks against the bridge. However, the concentration of air defense assets also took its toll on passing aircraft and in total an estimated 104 American pilots were shot down over a 75-square-mile (190 km2) area around the bridge during the war.

873 air sorties were expended against the bridge and it was hit by hundreds of bombs and missiles before being finally destroyed. It became something of a symbol of resistance for the North Vietnamese, and various legends of invincibility were attached to it. For the US planners, it became an obsession, and many raids were planned against it, despite their unpopularity with the pilots.


Insatser med precisionsvapen kräver bra navigeringssystem hos de flygplan som ska släppa bomberna. I militära flygplan har detta traditionellt betytt tröghetsnavigeringssystem baserat på lasergyron och accelerometrar. Men mer och mer så har man på senare år börjat förlita sig på GPS - Global Positioning System. Detta är ett nät av satelliter som med vars hjälp man kan mäta in sin position i både latitud, longitud samt höjd från jordens mittpunkt (för höjd över backen krävs en databas som innehåller markhöjden i det aktuella området).

En modern GPS har en inmätningsnoggrannhet på ca 30 meter. Detta är egentligen bättre än den ursprungliga designen, men utvecklarna av GPS-mottagare har lärt sig att inte bara läsa av signalen från satelliterna och mäta tidsskillnaden, utan även använda signalens fasförskjutning. Denna noggrannhet går att öka bl.a. med hjälp av Differentiell GPS där man använder en mycket noggrant inmätt markstation som referenssignal.

I USA har man börjat använda GPS som inflygningshjälpmedel på civila flygplatser, s.k. LP/LPV - Localizer Performance with Vertical separation. Fördelen med detta är att man slipper dyra marksystem (ILS, VOR, DME m.m.) på varje flygplats. För att förbättra noggrannheten på den civila GPS-signalen används ett system kallat WAAS - Wide Area Augmentation System som förenklat mäter in felet på GPS mottagningen och skickar upp denna signal till två extra satelliter som talar om det för alla WAAS kompatibla GPS-mottagare. Detta fungerar än så länge enbart i USA, men liknande system är under framtagning i Europa och Asien. Mest intressant vore det kanske för att använda i länder med dålig infrastruktur som t.ex. Afrika eller Sydamerika, men de kommersiella intressena är för låga.

Men nu har man i USA stött på den första verkliga utmaningen som kan stoppa fortsatt användning av GPS. Ett nytt nätverk för trådlös Internet stör ut GPS-mottagare. Framför allt så är det svagare mottagare i bilar som påverkas, men den amerikanska luftfartsmyndigheten FAA befarar även att det kommer att påverka den civila flygtrafiken i USA.

Simulations conducted by aviation standards developer RTCA for the FAA concluded “GPS is likely to be unavailable over the whole US East Coast”, based on LightSquared’s deployment plans, Robert Frazier, of the FAA’s spectrum planning and international office, told the meeting.

Potential mitigations identified by the NPEF include relocating LightSquared’s transmissions to a different frequency band and retrofitting GPS receivers with filters. But redesiging receivers and re-equipping aircraft “will take a minimum of 7-8 years, and possibly up 15 years, and would not necessarily buy back the performance lost because of the filter,” Bunce said.

“There is now overwhelming evidence of interference, and no evidence of a mitigation solution in the results,” Jim Kirkland, general counsel for GPS manufacturer Trimble Navigation, told the meeting. “It’s time to stop this and look for alternative spectrum.”


Under dessa tester gick FAA ut med NOTAM som beskrev att det kunde uppstå problem med GPS-mottagning på amerikanska östkusten.

During testing, GPS will be unreliable and may be unavailable with in a circle with a radius of 370NM and centered at 304906N/0802811W or the location known as 105.25 degrees and 52.1 NM from the SSI VOR at FL400; decreasing in area with a decrease in altitude to a circle with a radius of 325NM at FL250; a circle with a radius of 260NM at 10,000FT MSL and a circle with a radius of 215NM at 4,000FT AGL.

Troligtvis så kommer Lightsquared att få ändra sitt frekvensval. Men detta visar trots allt hur känslig GPS-tekniken är. Det kommer sannolikt att dyka upp andra system som kan påverka GPS. 4G påstår att deras frekvensval inte skall hindra GPS, men hur är det med mindre system där tillverkarna inte tänker sig för?. Samhället har också blivit otroligt beroende av GPS. Själv så har jag GPS i bägge mina mobiltelefoner samt i min pulsmätare som jag använder när jag är ute och joggar. De flesta moderna bilar har GPS. Mer kritiskt är det kanske för ambulanser och taxichaufförer som använder det för att snabbt hitta rätt adress i storstäder. Man kanske får återinföra det tuffa gatunamnsprovet för Stockholms taxichaufförer i framtiden om GPS skulle visa sig vara för känsligt?

GPS-mottagare sitter inte bara i flygplanen utan även i vapensystem som GBU-49 bomber eller den svenska Excalibur artillerigranaten. Danskarna hade problem med ett antal bomber som missade sina mål i Libyen. Om detta var GBU-49 förtäljer inte historien.

De amerikanska militära systemen innehåller förutom en ökad noggrannhet också ett störskydd som innebär att det ska tåla betydligt mer än den civila motsvarigheten. Men även militär GPS ska gå att störa. På nätet så får man många träffar om man söker på "GPS + Jammer". En del system är lagliga, andra är tänkta att användas om man vill stjäla en bil med GPS-spårning som stöldskydd. Givetvis så finns det också militära system som är tänkta att störa GPS. Inte bara för att förhindra motståndaren att slå ut känsliga mål. För en samvetslös aktör som t.ex. Khadaffi så skulle det kunna vara politiskt användbart att störa ut en NATO bomb så att den av "misstag" hamnar på ett civilt sjukhus.

Då USA styr tillgången på militära kryptonycklar och i värsta fall även helt kan stänga ner GPS-nätet så har Ryssland (GLONASS) och Europa (Galileo) börjat utveckla egna system. På grund av sviktande ekonomi så har dessa långt ifrån samma täckning som de amerikanska. Att USA skulle stänga av nätet är osannolikt, då de själv skulle drabbas. Under Gulfkriget så stängde man dessutom av den militära signalen så att de civila systemen skulle få god noggrannhet, då amerikanska försvaret helt enkelt inte hade tillräckligt många militära system att dela ut bland sina förband utan fick köpa in civila GPS-mottagare.

Men hur beroende vill Europa bli av USA för att få kryptonycklar till sina GPS-system? Kan denna utveckling skynda på framtagandet av ett fullt utbyggt Galileo? Eller blir resultatet bara att man fortsätter att behålla sina gamla analoga navigeringssystem som ILS, DME, NDB m.m.? Militära flygplan får nog fortsätta att lita på dyra lasergyron och accelerometrar ett tag till i sina tröghetsnavigeringssystem. Annars så blir det bara att övergå till yttäckande bombning som under VK2. Laserbomber är dock inte lika känsliga som GPS-styrda vapen, då de trots allt styrs av själva laserpekaren på flygplanet eller av en FAC - Forward Air Controller på marken. Men föraren eller FAC:en måste kunna peka ut rätt mål med hög precision och där är GPS ett bra hjälpmedel.

För att spekulera en smula. Hur väl accepterade hade "precisionskrigen" i Gulfen 1991 och Kosovo 1999 blivit utan precisionsvapen? Hur stor hade då viljan att genomföra insatser i Afghanistan 2001 och Irak 2003 för att inte nämna Libyen 2011 varit?

Före precisionsvapnens införande i Vietnam.



Efter precisionsvapnens införande i Gulfkriget 1991.



måndagen den 27:e juni 2011

Flygvapnets stil (uppdaterad)

I en kommentar till ett inlägg hos Wiseman frågade sig Sumatra: "Det är något med FV; bästa blogg av de bloggar Försvarsmakten själv tillhandahåller och de bästa och mestinformativa "privatbloggarna".Vi andra får kämpa för att komma ifatt, hur det nu skall gå till."

Jag har inget direkt svar på den frågan, men det kan ha att göra med den mentalitet som präglat FV ända sedan begynnelsen. I Armén och Marinen så var det ofta en blivande officers bakgrund som var avgörande till hans val av yrke och möjlighet att göra karriär. I Flygvapnet var det skickligheten som pilot som avgjorde om man blev antagen och sedan klarade av utbildningen. Detta ledde till att Flygvapenkarriären ofta innebar en klassresa där alla var "du" med varandra. En fänrik kunde leda en rote med en general som tvåa. Det var erfarenheten och flygtrimmen som avgjorde vem som ledde, inte antal streck eller stjärnor på axelklaffarna.

Jag skulle vilja citera generalen Bengt G Nordenskjöld ur "Att flyga är att leva. Flygvapnet 1926-76", Bra Böcker 1975. Detta är ett utdrag från en tidsskriften "Underrättelser i Flygvapnet", någon gång i slutet på 40-talet.

Med stil menar jag allt det som kännetecknar en person, eller ett förband, det yttre, det man ser och hör - hållning, klädsel, takt, sätt att tala, skriva och hälsa, skick till bords, i rum och ute; det inre, som återspeglar det yttre och alltså är grunden för stil.

Om jag säger att Flygvapnet skall ha stil så menar jag god stil.

För Flygvapnet är effektiviteten i luften det väsentliga. Hur den nås kanske är av mindre betydelse. Kan den nås utan stil så skulle sådan strängt taget vara obehövlig.

Men stil påverkar effektiviteten och dessutom har den en annan betydelse. Genom stil blir man respekterad, uppskattad och kanske unnad fördelar - även i ett land där avundsjuka lär vara vanligt.

Att fostra en försvarsgrens personal till de höga inre egenskaper som framskapar stil kräver ständig verksamhet av alla goda krafter. En enstaka maning som denna kan endast bli en liten påminnelse om dessa egenskaper:

Viljan och förmågan att göra vårt vapen förstklassigt.

Stolthet över detta vapen och därmed dess uniform, men ingen "mallighet".

Lojalitet mot vapnet, förbandet, cheferna och kamraterna.

Hög moral med allt vad det innebär av mod, rättrådighet och ansvarskänsla. Föredömligt befälsskap är ett villkor för hela förbandets stil.

Slang och vulgärspråk höjer i längden ingen "karl".

Vänskap får ej förhindra korrekt uttryckssätt i tjänsten.

Hållningen skall präglas av frimodighet, men också korrekthet - hänsyn och hjälpsamhet. En frimodig hjälpsamhet i allmänna livet skapar good will."

Nu är i och för sig Flygvapenofficerare inte alltid kända för sin puts och studs. I likhet med bl.a. isrealiska pansarsoldater så har man lagt sig till en mycket avslappnad syn på hur uniformen skall bäras. En flygarjacka skall bäras med översta knappen öppen på samma sätt som piloterna i RAF under VK2.

Ej heller så lyckades alltid cheferna föregå med gott exempel.

Jag kommer t.ex. ihåg flottiljchefen på F15, översten Mangdahl, när han skulle skälla ut en värnpliktig kollega till mig för att denna gått omkring utanför kanslihuset utan mössa och med händerna i fickan. Översten plockade upp den värnpliktige på sitt kontor och gav honom en rejäl utskällning, hela tiden stående med sina händer i fickorna.

Generalen Nordenskjölds beslut blev med andra ord inte alltid uppfyllda till punkt och pricka. T.ex. var det hans order att alla gamla flygplan skulle skrotas för att bereda vägen för ett modernt Flygvapen med enbart reaflyg som ledde till bildandet av Flygvapenmuseum. Ett antal officerare blev ilskna på generalens order och började gömma undan gamla flygplan i diverse lador runt omkring landet. Men andan i orden följdes av hans officerare. De hade bara förnuftet att skilja ett bra beslut från ett dåligt.

Fortfarande är det stoltheten över yrket som håller officerarna samman i Flygvapnet och det är också den som gör att de kanske är de som först och högst protesterar när de anser att något är på väg att gå mycket fel. Generalen Nordeskjölds vishetsord har alltså modifierats något. Vapnet och kamraterna går alltid före cheferna.

Uppdaterad 11-06-28
I Italien är det Armani som tillverkar uniformer till sitt flygvapens officerare. Just uniformerna har varit en stor källa till förtret mellan vapenslagen där A föredragit fältgrönt, medan M och FV haft blåuniform och vitskjorta. Skillnaden kan tydligt ses än i dag på HKV. Detta ledde också till en stor debatt när helikopterflottiljen bildades. Inget var svårare än att bestämma huvudbonad och färg på tyget i uniformen. Piloterna fick dock behålla sina respektive flygarvingar från Arméflyget, Marinflyget eller Flygvapnet.

Men det finns ju andra organisationer som lider av samma vånda avseende klädsel. Jag noterade under frukosten att det pågår en dold debatt i Riksdagen avseende hur man ska klä sig på jobbet.

SvD

söndagen den 26:e juni 2011

Gästinlägg: Change?

Att följa opinionsläget och den politiska utvecklingen i USA blir allt viktigare för att förstå tidens skeenden, inte minst vad gäller NATO:s framtid och förutsättningarna för vår egen doktrin; Att det finns länder som kommer till undsättning, skulle så behövas.

Efter alla turer kring Libyenkriget, med bl.a. ammunitionsbrist hos européerna, har nu kriget ifrågasatts i själva USA. Så här skriver The Washington Post:

“The House is expected Friday [midsommarafton] to vote to strip funding for offensive military operations in Libya, leaving only money for U.S. forces carrying out support activities for the NATO-led mission such as aircraft refueling, intelligence-gathering and reconnaissance”. Under fredagen stod det dock klart att Kongressen röstat för visst, om än begränsat, aktivt deltagande i kriget, drones och liknande insatser.

Här ser vi inverterade världen mot vad som varit brukligt; européerna strider och USA stödjer. Är detta en trendsättare, så kanske vi kan få se en Lend-Lease Act antas av Kongressen, där européerna får utkämpa sina krig själva, med inlånad eller inhyrd amerikansk materiel.

Har kriget och beslutet om kriget varit i enlighet med den amerikanska konstitutionen och War Powers Resolution är en fråga som debatteras allt mer. En tiopunktslista har satts upp med invändningar mot det amerikanska deltagandet.

1. Beslutet om kriget är ett brott mot konstitutionen (unconstitutional), eftersom det inte godkänts av Kongressen. Att Kongressen beslutar om deltagande i krig regleras i den första artikeln, sektion 8, av Konstitutionen.

2. Kriget är olagligt, eftersom inget omedelbart hot fanns mot USA, vilket krävs för att en president skall kunna fatta egna beslut om att starta krig. Här får Obama problem, eftersom både Pentagons och Justitieministeriets egna jurister anser att War Powers Resolution äger tillämpning i fallet Libyen.

3. Opinionen, där sex av tio amerikaner är emot kriget och endast 30 % är uttalat för. Inte heller på den politiska sidan finns något vidare stöd för kriget.

4. Kriget tar bort fokus från den pågående ekonomiska krisen.

5. USA har hittills lagt 750 miljoner dollar på ett krig som kört fast och som varat längre än tänkt var.

6. USA betalar för NATO:s krig. Enligt tillgängliga data som är från den 5:e maj, stod USA för 93 % av kryssningsmissilerna, 66 % av militär personal och 50 % av fartyg och flyg.

7. Kriget för att skydda civila dödar civila.

8. FN-resolutionen innefattar inte regimskifte, vilket trots detta verkar ha blivit ett NATO-mål.

9. Allierade sviktar, ibland inför trycket från hemmaopinionen.

10. Fruset läge i ett inbördeskrig, där båda sidor hävdar att segern är inom räckhåll. USA bör eftersträva en politisk lösning.

Nu skulle man kunna tro att ovanstående 10 punkter lanserats av republikanerna, i ett försök att positionera sig inför valet nästa år. Så är dock inte fallet, utan listan är skriven av Dennis Kucinich, en demokratisk kongressman från Ohio. Kucinich räknas till partiets vänsterflygel, vilket, med svenska mått mätt, nog närmast motsvaras av de gamla moderaterna.

Det är krigströtta amerikanska väljare som går till val nästa år. Vad får egentligen mannen på gatan (efter att ha tvingats att lämna tillbaka huset till banken) ut av att vara medborgare i världens enda supermakt, med elva hangarfartyg och 40 % av världens samlade militärutgifter och som stöttar all världens suspekta regimer med militära resurser och upplånade pengar? Så kanske medelamerikanen kommer att resonera inför valet och vem kan klandra honom?

Det finns tecken i tiden som man kan välja eller inte välja att tyda. Så är det alltid. Ingenting kommer i påse förrän det varit i säck. Kanske dags för en amerikansk Change, en Change som kan få vittgående konsekvenser för oss européer. Ett mer isolationistiskt USA lär få återverkningar lite varstans. Således all anledning att följa med i utvecklingen Over There.

/Sumatra

Gästinlägg: Old soldiers

"Old soldiers never die, they just fade away". Så löd General MacArthurs avskedstal till Senaten när han drog sig tillbaka efter drygt 50 års tjänstgöring.

Snart är det kanske dags att ge Europas pensionärer Nobels Fredspris. Efter Pax Romana och efter andra världskrigets Pax Americana, så har det nu blivit dags för “The Geriatric Peace” att inträda på världsscenen.

Europas demografiska skifte som står för dörren, reducerar den yngre delen av befolkningen till förmån för en åldrande andel, på ett sätt som inget krig hittills lyckats med. Nu ser vi resultatet, i form av att 10 000-tals unga soldater ersätter 100 000-tals äldre, avpolletterade. Inte bara i Sverige, utan över hela den Europeiska kontinenten ser - och i accelererande tempo kommer vi att få se – detta fenomen omsatt i praktiken.

Beräkningar visar att Tyskland förmodligen kommer att ha 8 miljoner färre som arbetar 2030 jämfört med 2010, Italien förmodligen 3 miljoner färre. Sett till hela Europa beräknas 50 miljoner färre vara i arbete 2050, d.v.s. 50 miljoner färre skattebetalare. I USA beräknas 18 miljoner fler vara i arbete 2030 än i dagsläget. Europa framstår allt mer som en gammal och trött världsdel, hänvisad till att leva på minnen. Simon&Garfunkels text

Old friends
Sat on their park bench,
Like bookends


är väl den bild amerikanen ser framför sig när de tänker på européerna. Lika döva som en gång Beethoven var, hör vi inte den allierades veklagan, utan släntrar lugnt vidare in i framtiden till tonerna av An die Freude.

Mindre men vassare är en käck slogan vi hört och kommer att få höra framöver. Hur vass en spjutspets än må vara, så behövs ett rejält skaft som styr upp flykten genom luften och med sin tyngd skapar genomslagskraft, en levande kraft, ett Nachdruck, när spjutet når målet. Det krävs mer än vässning - ofta omsatt i skrotning av äldre materiel utan att någon nämnvärd mängd ny tillkommer - för att en vässning skall få effekt i andra termer än relativa och dessutom med vässad materiel i för små kvantiteter.

Europeiska försvarsanslag har inom NATO-länderna minskat med 45 miljarder dollar bara de senaste två åren, vilket i runda slängar motsvarar Tysklands hela årliga försvarsbudget. Då har inte ens de, i samband med finanskrisen, annonserade budgetreduktionerna ens börjat omsättas i förbands- och materielnedläggningar, för att inte tala om personella neddragningar. Inte konstigt att USA - med en försvarsbudget på 4,7 % av BNP - med avgående försvarsminister Robert Gates i spetsen, klagar på sina allierade.

Efter att Gates i ett tal nyligen berömde Norge, Danmark, Belgien och Kanada för att "punching well above their weight", i Libyen, kan man undra när Sveriges insatser i Afghanistan, Kosovo och nu senast i Libyen skall omnämnas internationellt, förutom internt i reserapporter från Försvarsmaktens egen personal. Kanske deltar vi med för lite och med för många förbehåll?

"The mightiest military alliance in history is only 11 weeks into an operation against a poorly armed regime in a sparsely populated country — yet many allies are beginning to run short of munitions, requiring the U.S., once more, to make up the difference” klagar Gates, inte utan en viss rätt.

Framtida amerikanska skattebetalare, varnar Gates, kommer inte att se NATO som "worth the cost."

Nu har vi just ställt om försvaret till ett Insatt Insatsförsvar. Frågan är bara var och med vem och med vad och varför och med vilka förbehåll vi skall sättas in. "Just don't try to get the older countries to pay more to put up a fight”, har blivit en resignerad allierads uppgivna suck.

Historiskt sett har många civilisationer gått under och gemensamt för deras undergångsprocess har varit ett inre missnöje och vitala, yttre fiender.

/Sumatra

Fokuserade insatser

I Sudan förvärras just nu den humanitära krisen.

Det finns stor risk för en återgång till ett nytt fullskaligt krig mellan norra och södra Sudan om inte mer görs för att tvinga parterna till förhandlingsbordet. För att freden ska ha någon chans behövs enighet om hur frågorna i fredsavtalet från 2005 kan garanteras även efter delningen.

Valet har med andra ord inte förbättrat läget, utan kanske t.o.m. ökat spänningarna mellan de två regionerna. Hör här på SR reportage från Sudan inför den kommande delningen av landet.

I debatten kring den förlängda insatsen i Libyen så framföre (s) att det vore bättre att satsa på Syrien där invånare dödas av sin regering under försök att införa ett demokratiskt styre.

Visst så kan det framstå som konstigt att FN, EU och NATO satsar på en insats och låter folkmord ske i andra regioner. Men man måste komma ihåg att det finns helt enkelt inte tillräckligt med resurser för att lösa alla kriser på en gång.

Att påbörja en insats och inte avsluta den innan man börjar fokusera på nästa riskerar att resurserna blir för tunt utspridda. Det kan resultera att den nya insatsen inte får tillräckliga resurser för att lyckas, men även att den första misslyckas då t.ex. i det aktuella fallet regimen i Libyen får tillfälle att slå tillbaka. Då är allt jobb som har lagts ner förgäves.

I boken "Om stridens grunder" av Marco Smedberg, ISBN 91-7125-028-X (som användes på FHS för utbildning av stabsofficerare fram tills dess att "Doktrin för Markoperationer" togs fram), så finns det två strategiska begrepp som det gäller att ha i beaktande när man tittar på hur vi bör agera under både nationella och internationella operationer.

- Kraftsamling. "För att möjliggöra framgång i strid är det viktigt att koncentrera insatserna mot fienden i tid och till plats som har avgörande betydelse. Kraftsamlingen innebär att resurser samlas till en tidpunkt och/eller i visst område eller mot viss typ av mål och används i ett bestämt syfte. Dessa resurser kan vara förband eller verkan av olika vapensystem. Syftet med kraftsamlingen är att uppnå tillräcklig eldöverlägsenhet där avgörandet söks. (I svenska armén kallas detta lokal överlägsenhet.) Kraftsamling är inte enbart själva "mängden av enheter vid avgörandet" utan innebär också krav på att kunna omgruppera resurser i så god tid att de hinner fram. Detta ställer bland annat krav på både flexibilitet och disponibla reserver samt på transportorganisationen, för att nämna några faktorer. På det klassiska slagfältet var denna princip tydlig med ansamling av förband och eldkraft till plats där avgörandet söktes. På det moderna slagfältet med alltmer utspridda vapen från vilka man har möjlighet att samla elden mot en punkt måste denna princip ses i ett vidare sammanhang. Kraftsamling kan ske mot olika fientliga system eller funktioner över en större yta. Fortfarande gäller dock att där man vill ha ett avgörande måste fienden lokalt nedgöras tillsammans med andra fientliga styrkor och vapensystem som kan påverka denna strid. Skillnaden mot förr blir främst avstånden och ytan inom vilken kraftsamlingen måste äga rum. Omedelbart sedan kraftsamlingen uppnått sitt syfte kan det vara nödvändigt att sprida ut sina styrkor igen för att undgå fiendens motåtgärder. Detta får allt större betydelse på grund av de moderna vapnens alltmer ökade räckvidd och effekt. Att i tid veta och fatta beslut om att kraftsamla respektive sprida förbanden kräver kunskap och känsla för tidförhållanden."

- Sätt upp och håll fast vid mål. "Det är nödvändigt att ägna stor omsorg åt att fastställa mål. Eftersom målen tillkommer efter noggranna överväganden skall hänsyn ha tagits till olika händelseutvecklingar så att målen inte behöver överges utan stora förändringar av läget. Målen måste vara realistiska. Det övergripande målet bryts ner i delmål på olika nivåer. Dessa måste vara kända i organisationen så lång sekretessen medger det. Taktiska chefer skall ha en definierad uppgift inom ramen för högre chefs målsättning. Vidare måste alla chefer förstå hur delmålen hänger ihop med det mer långsiktiga slutmålet. Dessutom måste sidoordnade förbands uppgifter vara kända. Alla ansträngningar på oilka nivåer inriktas mot att nå de uppsatta målen. Fortlöpande måste planer och åtgärder kontrolleras så att de leder mot det uppsatta målet."

Här har vi svenskar ett stort problem. Enligt Clausewitz så är de militära operationerna bara i syfte att nå de politiska målen. Men vad är egentligen det svenska politiska målet med våra internationella insatser? Att visa att vi bryr oss? Att hjälpa civila? Att ställa upp för FN? Eller att säkerställa framtida hjälp, då vi inte är med i NATO? Utan tydlig politisk styrning blir de militära insatserna bara isolerade händelser som var och en för sig kanske ger något, men tillsammans inte leder någonstans. Tvärt om så kan vår inblandning i internationella konflikter i stället bidraga till att Sverige dras in i konflikter i stället för att skydda svenska folket från konsekvenserna av dessa.

Det man måste ha i åtanke är att analysera om vi deltar i en lokal strid för att bekämpa t.ex. regimen i Libyen eller om vi befinner oss i ett "globalt krig mot terrorismen". Är det ett globalt krig så måste vi utnyttja manöverteorins principer att sätta in resurser där vi möter framgångar och inte som nu delta i långa insatser ,liknande den i Afghanistan, där vi bara nöter ner våra styrkor och vår vilja att fortsätta med denna typ av insatser. Möter vi motstånd skall detta i stället förhindra att spridas genom att isolera det till lokala fickor och sedan med de egna styrkorna gå runt området. Problemet är bara att det kommer att kollidera med vår vilja att genomföra humanitära insatser. Folket i dessa regioner får lida för att vi isolerar dem från omvärlden. Sunda militära strategier faller ofta när de möter verkligheten och får ofta anpassas till det lokala läget, vilket inte alltid är bra för möjligheterna att nå det militära eller det politiska målet.

Nu är i och för sig "Doktrin för markoperationer" under bearbetning, då framför allt Försvarsmaktens agerande under internationella insatser behöver föras in. Men oavsett vilken doktrin som gäller för Försvarsmakten så gäller fortfarande de gamla sanningarna om "Kraftsamling" samt "Sätt upp och fast vid mål". Det är bara det politiska spelet som tyvärr allt för ofta tvingar Försvarsmakten att hoppa från den ena insatsen till den andra samt byta strategisk grundsyn i samband med varje försvarsbeslut. Helt emot de bägge "sanningarna" med andra ord.

onsdagen den 22:e juni 2011

1000

Dags för nytt jubileum. CI har nu kommit upp i 1000 producerade inlägg! Av dessa är ett antal gästinlägg, så jag har inte ensam åstadkommit allt.

Det första inlägget kom den 24 juli 2009. Sedan dess så har det stadigt gått framåt. Den 21 februari 2011 så passerade bloggen 1.000.000 träffar. Idag så är den uppe i mer än 1.300.000 träffar.

Men utan alla som bidragit så hade detta aldrig varit möjligt. Därför så vill jag framföra ett stort tack för alla gästinlägg och alla kommentarer!

måndagen den 20:e juni 2011

Gästinlägg: Super?

Super, detta förstärkande prefix som vi återfinner i ordet supermakt, ett ord som hördes ofta under det kalla kriget. Efter Sovjetunionens fall fanns inte längre någon användning för ordets pluralform. Kvar fanns bara supermakten USA i ensamt majestät. Hur har man då förvaltat sitt pund och var står landet idag?

Den avgående försvarsministern Robert Gates tillkännagav i veckan att ny chef för den amerikanska marinen, Chief of Naval Operations (CNO) blir amiralen och ubåtsofficeren Jonathan W Greenert. Han beskrivs som expert på att hantera flottans budget och finansiering. Det kan behövas.

“He has extensive experience in the money world, which is now facing all of us,” said Adm. Mike Mullen, chairman of the Joint Chiefs of Staff, referring to spending cuts that are confronting the Pentagon.”

“U.S. Defense Secretary Robert Gates said that the $400 billion cut to the national security budget being sought by the White House by 2023 is not minor”.
Tidsmässigt handlar det om en 10-årsperiod (2013-2023) så det är väl bara att hålla med.

Gates talade även om de strykningar i vapenprogram som han själv beordrade 2009 och om de 78 miljarder dollar som Pentagon redan planerar att lämna tillbaka de närmaste fem åren genom att effektivisera försvaret. På något sätt tycker jag att jag känner igen detta resonemang. Själva har vi effektiviserat oss bortom vägs ände, med exempelvis centralförvarad materiel och PRIO, som för oss som verkar på förbandsnivån inte bidragit speciellt till någon effektivisering av vårt dagliga värv.

Vidare framhöll Gates att Kongressen redan strukit 20 miljarder dollar från Försvarsdepartementets budgetäskande för 2011.

Nu har Obama beordrat fram en omfattande ”Missions and Capabilities Rewiew” som skall behandla de nedskärningar som skall till för nå målet 400 miljarderna dollar. Den beräknas vara klar senare i sommar. Det blir intressant läsning, för den som är intresserad av den militärt sett enda stormakten och utvecklingen framöver på detta område. Hade jag haft fallenhet för att spetsa till saker och ting, hade jag kunnat säga att de 400 miljarderna skall gå till amortering på Kinalånen, så att Kina kan rusta upp i motsvarande grad som USA rustar ner.

Det är vårt ansvar att presentera konsekvenserna för presidenten och för Kongressen, i olika ekonomiska nivåer och hur dessa olika nivåer kommer att påverka den strategiska nivån och hur USA:s nuvarande förmågor kommer att påverkas, säger Gates. Vi ser med spänning fram mot den Rewiew som är i antågande.

Vad får då detta för konsekvenser för övriga världen. Givetvis så kommer en så pass stor neddragning att slå mot alla delar av det amerikanska försvaret, men mest avgörande för att upprätthålla USA:s möjligheter att agera globalt är nog vad som blir kvar av sjöstridskrafterna. USN har hittills med sin blotta existens stått som garant för fria Sea Lines of Communications (SLOC) på världshaven. För oss och de flesta andra länder är detta givetvis av avgörande betydelse för utveckling och välstånd.

Svårigheterna att återstarta SAAB Automobil är ett bra exempel på hur det går när alla komponenter inte finns tillgängliga i en någorlunda komplex industri och de förluster som uppstår för företag som är beroende av lasten just-in-time när grejorna inte kommer fram. Värdet av att t.ex. energitransporterna flyter fram fritt över haven kan inte nog överskattas.

Det är mot den här bakgrunden vi skall bedöma de neddragningar som väntar USN, när vi gör riskbedömningar för vår egen framtid. Fria SLOC är av högsta betydelse för ett land som Sverige, som är helt beroende av både export och import. Europas framtida marina förmågor bidrar till, tja ja vadå? Vem kan och vill i framtiden stå som en garant för fri handel och sjöfart på världshaven? Möjligen kommer Kina att bidra, export- och importberoende som landet ju blivit och dessutom med stora intressen i bl.a. Afrika. Det är nog ingen tillfällighet att kinesiska sjöstridskrafter verkar aktivt i Adenviken.

/Sumatra

Not: Fakta från Defense News.

Kalle Anka-försvar

Försvarsminister Gates har med all rätta kritiserat Europas förmåga att hjälpa till i internationella insatser.

The decline in defense spending by NATO-member countries is a "serious problem" that could eventually force the United States to move away from the alliance, U.S. Defense Secretary Robert Gates said June 15.

Trots en samlad försvarsbudget som ligger i nivå med USA:s så får vi i Europa i samlad effekt bara ut en tiondel av vad USA kan bidraga med på egen hand. Och det lär inte bli bättre med ett antal europeiska länder vars budget har rasat eller är på väg att rasa ihop. NATO har försökt att övertyga USA om att man faktiskt gör sitt bästa, men Gates verkar inte särskilt övertygad.

Vad händer t.ex. om grekiska staten inte har råd att betala sina försvarsmaktsanställda deras löner? Riskerar Grekland att en ny militärjunta tar över med stöd av missnöjda soldater och en befolkning som inte accepterar de grekiska nödpaketen? Osannolikt? Glöm inte bort vilka förutsättningar som fanns för Hitlers maktövertagande 1933.

Även våra grannar har problem. Tolgfors tog i sitt förra inlägg upp Danmarks planerade neddragningar på försvarsbudgeten. Till skillnad från Norge så lär danskarna få tacka nej till anskaffning av F-35. Frågan är om de ens har råd med anskaffning av F-18 E/F?

De gemensamma europeiska försvarsmaterielprogrammen kommer givetvis också att drabbas. Eurofighterprogrammet har fått ta en halvhalt. Den s.k. Tranche 3B utvecklingen är ännu inte finansierad och de länder som ingår i utvecklingsarbetet för Eurofighter har allihopa mer eller mindre stora ekonomiska problem.

"Now we see more defence customers having the idea to go 'off-the-shelf', with no pre-financing of R&D. We don't want to lose some competitive edge in our programmes, so we already started to finance on our own," he said. One such example is in developing an active electronically scanned array (AESA) radar for the Typhoon.

"E-scan for Eurofighter, which is a very decisive subject to stay in international competitions, is for the time being completely financed by industry. We have to keep the momentum and the technology developed, otherwise we shoot ourselves out of the market," he said.

The availability of an AESA sensor is now mandated in most fighter competitions, such as the Indian air force's 124-unit medium multirole combat aircraft battle. "Our customers have checked whether the capability is there or will be there in time for their aircraft," said Zoller. "We are in a very good position, and will have all the technology and all the features available."

The UK is funding a technology demonstration programme to integrate and fly an AESA radar with the Eurofighter, with Selex Galileo leading the effort. Noting that the required technology is already available in Europe, Zoller said: "The question is what is the British customer going to do, and how we align the [other] customers."


För det svenska Gripenprogrammet kan detta innebära problem, då tanken är att samarbeta med Selex för att utveckla nästa generation AESA-radar till Gripen NG. Å andra sidan så kan det också innebära att Gripen får mer inflytande i radarutvecklingen då Eurofighterprogrammet lär behöva någon som stöttar med pengar.

USA har själv sin beskärda del av finansiella problem
. En gigantisk utlandsskuld där Kina är en av de stora utlånarna. En statsbudget som Obama har haft svårigheter att driva igenom och som nästan resulterade i att försvarsanställda inte fick sin lön. Frågan är hur länge USA vill fortsätta hålla Europa under armarna? Nu börjar snart USA sina neddragningen i Afghanistan, vilket kan resultera i att NATO och Sverige får dra sig ur. Inte för att jobbet är klart, men för att det inte finns en chans att fortsätta.

Den dåliga ekonomin är dock inte enbart av ondo. För EU:s del så kan krisen få två ytterligheter som resultat:

- Om EU inte lyckas med att hålla Grekland under armarna så kan det innebära att EU tappar sin roll som stabiliserande faktor i Europa. Mindre länder vill inte vara med, då de inte får hjälp och större länder vill inte slänga ut en massa pengar som ändå bara leder till misslyckade ekonomiska satsningar. Vilket land vill riskera bli neddragen av en usel EU-medlem som inte kan hålla sina finanser i gott skick? Vilka länders medborgare vill slava till 65 och betala 50% skatt bara för att grekerna skall kunna få bidrag för att gå i pension vid 55 och för att sedan sitta och dricka sin Retsina under en parasoll vid Medelhavets strand? Då kan vi nog glömma ett EU-försvar och i kombination med ett USA som tappat intresse för Europa skulle detta även kunna få konsekvenser för NATO.

- Å andra sidan kan den ekonomiska krisen innebära att nationer börjar samarbeta även säkerhetspolitiskt. De har helt enkelt inte längre råd att ha kvar sina nationella försvar eller ekonomiskt stödja sina dyra nationella försvarsindustrier. När klassiska fiender som Storbritannien och Frankrike börjar diskutera att samarbete om hangarfartyg och Tyskland och Frankrike diskuterar utökat samarbete med Eurocorps så kan allt hända. Om nu EU bara kunde få till att olika länder specialiserar sig på det de är bäst på så skulle helheten kunna bli mycket bättre. Länder från forna östblocket kan t.ex. bidraga med infanteri och Sverige skulle kunna bidraga med Gripen och ubåtar.

I Sverige så har vi för tillfället en bra ekonomi och Alliansen får beröm av utländska ekonomer. Tolgfors misstolkar dock situationen när han säger att vi i Sverige skall vara nöjda med en försvarsbudget som ligger kvar på samma nivå när omvärlden skär ner. Det han missar är att vi redan har skurit ner mer än vad som är nyttigt för att ha en balanserad försvarsmakt, vilket gör att vi numera är lika beroende av NATO som de länder som faktiskt är NATO-medlemmar. Han missar också att i övriga Europas ögon så kan Sveriges goda ekonomi sticka ut, vilket gör att andra länder kan börja kräva att vi drar större del av lasset.

Europa riskerar att bli ett antal separata länder med försvarsmakter i klass med påvens egna Schweizergarde. Det ser på papperet bra ut, men levererar inte särskilt mycket effekt. Sverige är tyvärr en på bra bit väg med införandet av Livbataljonen för att vakta det kungliga slottet till turisternas förtjusning. Nu har vi kanske chans att ändra på detta?

torsdagen den 16:e juni 2011

Nu öppnas grindarna

Pilotkåren i Försvarsmakten har vid ett antal tillfällen det senaste året visat sitt missnöje med arbetsgivarens ovilja till förhandling om löneavtalet ALFF. På ÖB chefsmöte i våras så sades det att ALFF skulle omförhandlas. Men jag gissar på att arbetet med att få igång helikopterinsatsen i Afghanistan och Gripeninsatsen i Libyen har resulterat i att förhandlingarna strandats och lagts på is.

På senaste tiden så har SAS börjat flagga för att man behöver fler piloter, både äldre piloter som tidigare varit anställda i SAS samt nya ansökningar. På SAS Pilot NOTAM - Notice to Airmen så ber man nu hugade spekulanter att registrera sina profiler för att ställa sig i kö för anställning som trafikpilot.

14. JUN 2011: SAS inviting dismissed pilots to reapply

Fortunately the employment situation in SAS is improving. As a consequence of that SAS would like to welcome pilots, who was dismissed between 2003 and 2009, to reapply for a position as pilots in SAS. This is done in accordance with agreements between pilot unions and SAS.

14. JUN 2011: SAS inviting new pilots to register their application

It is with great pleasure that SAS can announce the need for new pilots.

As a number of former SAS pilots have the right to reapply, the number of new pilots needed is (for the time being) uncertain. We do, however invite pilots who are looking for a career in SAS to register their application."


Nu riskerar Försvarsmakten att bränna sina ljus i bägge ändarna:

- Försvarsmakten är i behov av att äldre piloter stannar kvar efter 55 för att kunna bemanna alla befattningar i staber som kräver kunskap om flygtjänst. Risken är nu stor att dessa snarare slutar i förtid innan det är för sent att söka ett civilt jobb.

- Det kommer att bli svårt att rekrytera yngre förare, då konkurrensen från de mer välbetalda civila jobben ökar. Givetvis finns det många som lockas av flygaryrket, men med dagens system där du först måste göra en frivillig GMU för att kunna söka som pilot samt att alla piloter genomgår officersutbildning innan de börjar flyga, så riskerar Försvarsmakten att förlora de killar och tjejer som älskar att flyga och som egentligen inte är ute efter att bli officer i första hand. Tyvärr så har Försvarsmaten redan tackat nej till att införa specialistskrået för piloter (förutom möjligtvis för helikopterpiloter), så det är den långa smala vägen som gäller för blivande stridspiloter.

Tyvärr så har det historiskt varit så att när det inte finns något intresse från de civila bolagen så tappar Försvarsmakten intresse att löneförhandla. När sedan intresset kommer igång från de civila bolagen är det därför oftast för sent att sätta in åtgärder för att behålla sin personal. Libyentesten kan vara både till fördel och till nackdel för att behålla personalen. Har man lyckats bra med personalhanteringen för FL01, så finns det kanske ett nytt sug att stanna kvar. Har man å andra sidan misslyckats, så förstärks bara ovanstående risker.

Nu åker Explorer ut

Den senaste tiden har jag haft en hel del tekniska problem med min dator och med Blogger, så för att stabilisera det hela så tog jag och uppgraderade till Explorer 9.

Döm om min förvåning när det helt plötsligt inte ens fungerade med att skapa inlägg i Blogger. Microsoft har krånglat till sina säkerhetsinställningar till den milda grad att jag inte ens orkade sätta mig in i hur man aktiverar/avaktiverar ActiveX och Java. Lösningen blev helt enkelt att kasta ut Explorer och installera Firefox. Behöver jag ens nämna att nu fungerar allt perfekt? Så från och med nu så är det Firefox som är den läsare som jag kommer använda för att kontrollera att inställningarna och inläggen på min blogg fungerar.

onsdagen den 15:e juni 2011

Debatt! (uppdaterad)

I Norge går debattens vågor höga. Oron för fördyrningar av F-35 projektet har lett till ett krav på att den norska regeringen skulle komma med en ny kostnadsanalys, vilken nu också levererats och skapat ännu mer debatt i Norge. Köpet av F-35 verkar bli betydligt dyrare än vad man räknade med i utvärderingen 2008 mellan Gripen och F-35. Just nu så räknar en del analytiker med anskaffningskostnader på över 70 miljarder. Dessutom beräknas den årliga driftskostnaden för F-35 att överstiga budgeten för hela norska flottan.

Vad säger då de olika sidorna i den norska debatten?

Försvarsanalytiker som Jacob Børresen och John Berg tror att det norska försvaret kommer att få genomgå kraftiga besparingar för att ha råd att operera sina F-35.

Bak fasaden av spesialstyrker og internasjonale operasjoner truer konkurs. Det er ikke penger til å øve, det er ikke penger til å seile, og hele forsvaret er underbemannet, sier Børresen, som tidligere har jobbet som rådgiver for forsvarsministeren.

Lyssnar man på radiointervjuen i ovanstående inlägg på NRK med forsvarsminister Grete Faremo så säger hon hela tiden "förväntat pris är 61 miljarder". I och för sig på 56 flygplan i stället för de 48 som man räknade på 2008. Vem är det som garaterar detta "förväntade" pris? I augusti 2011 skall Norge meddela F-35 programmet hur många flygplan man vill köpa och först i januari 2014 får man svart på vitt vad kostnaderna blir. Att ändra på beslutet att anskaffa F-35 vid denna tidpunkt kommer att bli mycket svårt för Norge.

Bjørn Kjos, direktör på Norwegian Air Shuttle anser att Norge bör satsa på Gripen i stället för F-35.

Denne uken fortalte forsvarsminister Grete Faremo at kostnadsrammen har økt fra 42 til et sted mellom 61 og 72 milliarder kroner for 56 F-35-fly.

Ifølge Finansavisen er det flytekniske og operative fordeler til JAS Gripen Kjos tidligere har vist til. Med de enorme budsjettoverskridelsene er han stadig mer sikker i sak.

- Hadde lignende overskridelser skjedd når Norwegian bestiller fly, så hadde vi gått fra avtalen. Vi hadde aldri betalt, sier Kjos til Finansavisen.

Det konkurrerende pristilbudet for Saabs JAS Gripen var fastpris og på 18 milliarder kroner. Kjos trekker den samme parallellen når vanlige flyselskaper gjør ordre på nye passasjerfly.


Høyre stöttar nu regeringens planer på att snarast köpa in fyra stycken F-35 för att träna upp instruktörer inför den fullskaliga anskaffningen oavsett vad som händer 2014. Detta för att inte få ett förmågeglapp mellan avvecklingen av F-16 och leveranserna av F-35. Denna plan pekar på ett stort problem som Norge nu har. Man har väntat så pass länge med sitt beslut om anskaffning av nytt stridsflyg att deras F-16 börjar sjunga på sista versen. Därmed så har man inte längre tid att vänta, utan satsar allt på att F-35 kommer att kunna levereras i tid.

Det norska försvarsdepartementet försöker släcka debatten genom att komma med motargument. Tyvärr så använder man sig fortfarande av samma felaktiga miniräknare som man hade i den första utvärderingen och tar fram en del argument som måste räknas som rena hånet mot Saab.

- Tilbudet fra amerikanske myndigheter var et konkret tilbud på 48 fly til en konkret pris, selvsagt basert på noen forutsetninger.

- Tilbudet fra svenske myndigheter var også et konkret tilbud på 48 fly, men det var ikke et fastpristilbud slik allmennheten nok forstår begrepet. Det som ble tilbudt var en priskontrakt med prisglidningsbestemmelser. Det vil si en kontrakt som skal justeres etter nærmere angitte formler/indekser og valutajusteres. Det var altså ikke slik at hvis vi hadde sendt 24 milliarder kroner over kjølen i perioden 2016-2020, så hadde vi fått 48 kampfly tilbake.

- Det lå ingen skriftlig statsgaranti i det svenske tilbudet, verken for selve flykjøpet eller for levetiden over 30 år. Hvordan kunne man fra svenske side gitt en slik garanti, med den usikkerheten som et fly som ikke finnes er omgitt av? Denne usikkerheten måtte selvsagt vi ta høyde for i våre kostnadsberegninger.


2008 räknade Norge med 42 miljarder i anskaffning och 103 miljarder i drift under 30 år. Idag ligger anskaffningspriset på mellan 61 och 70 miljarder. Kostnaderna för enbart anskaffning av F-35 har därmed stigit med 45-66% från utvärderingstillfället till dagsläget. Att då påstå att man fått ett fastpriskontrakt från USA är därmed långt ifrån sanningen. Att sedan hävda att F-35 är mer moget flygplan än Gripen NG är även detta en kraftig överdrift. F-35 befinner sig just nu i en kraftig utvecklingsfas där man fortfarande har problem med bl.a. F-35B och man kommer få stryka en hel del av tekniken i F-35A på grund av att inte ens USA har råd att fortsätta finansiera utvecklingen. Gripen NG är heller inte ett helt nytt flygplan på samma sätt som F-35, utan bygger på erfarenheter från Gripen A/B och C/D med > 100.000 flygtimmar i operativ drift.

Norrmännen gör samma misstag som man gjort i Indien. Man fokuserar för mycket på de tekniska fördelarna och glömmer bort vad det kostar i slutändan. F-35 kommer utan tvekan att bli ett mycket bra flygplan när det blir klart. Sensorpaketet är välutvecklat. Kabinen ser mycket intressant ut och planerna på att helt ersätta HUD - Head Up Display med HMD - Helmet Mounted Display är också intressanta. (Även fast jag tror att de får kraftiga problem med detta, då en HMD oftast inte har tillräcklig vinkelnoggranhet för start/landing och skjutning med automatkanon.) Det inre vapenutrymmet är underdimensionerat, så jag undrar hur bra stealthegenskaper den i praktiken kommer att ha med attacklast hängande på kropp och vingar? (Märk väl att stealth var ett mycket viktigt argument i den norska utvärderingen mot Gripen). Bränsleförbrukningen verkar bli sämre än beräknat, vilket ger valet mellan att bära yttre fälltankar (ökad radarsignatur = minskad stealth och minskad vapenlast) eller bli beroende av lufttankning. Jag skulle dessutom vilja hävda att F-35 är mer optimerad för attackuppdrag än jakt. Men med tanke på normännens vilja att bomba i Libyen så är det kanske attackförmågan som är den drivande i anskaffningen? Men oavsett dessa tekniska frågor så är den stora frågan hur lång tid det kommer att ta innan projektet är färdigt och till vilket pris? Hur mycket får bandet till USA kosta? Skär man ner på det norska försvaret till förmån för F-35 så blir Norge ännu mer beroende av NATO och USA och tvingas därmed ytterligare visa sin goda vilja och ställa upp i operationer som Afghanistan och Libyen.

Jämfört med den livliga norska debatten så är det locket på här i Sverige. Regeringen pratade tidigare om framtida utveckling av Gripen E/F, men ännu har inget beslutats. Det har också pratats om en luftförsvarsutredning för att bestämma det framtidhttp://www.blogger.com/img/blank.gifa behovet av stridsflyg, men ännu så har ingen sådan påbörjats. I Norge så tar man debatten om F-35 en smula för sent, d.v.s. efter man har valt flygplan och därmed inriktning på sitt framtida flygvapen. Borde vi inte lära av det norska exemplet och ta debatten snarast medan det fortfarande finns ett alternativ? Att tro att det finns en svensk industri kvar om några år utan beställningar är att hoppas på för mycket. Väntar vi med beslutet fram till 2015 och det inte tillkommit några andra kunder så får vi snällt ställa in oss i kön på att köpa F-35 tillsammans med Norge någon gång kring 2020-25.

Uppdaterad 11-06-17, 20:16
Debatten fortsätter i Norge. Nu kräver t.o.m. regeringspartierna analys av upphandlingen av F-35.

Lockheed Martin och USAF gör allt för att visa upp positiva data från utvecklingsprogrammet för F-35. Men vad säger egentligen dessa data?

Overall, the F-35 program remains ahead of the overall goals for test flights and test points year-to-date. Through May 31, the program accomplished 378 flights versus a plan of 297 and accomplished 3,342 test points against a plan of 2,217.
...
From the start of flight testing in December 2006 through June 13, 2011, F-35s flew 971 times, including the production-model acceptance flights and AA-1.


971 flygningar på 5,5 års testflygningar! Det är med andra ord en bra bit kvar att gå. Min egen erfarenhet säger att en flygplansdesign börjar bli mogen efter ca 10 år eller 30.000 flygtimmar.

Som några av kommentarerna har påpekat så har Norge sin oljefond och den gör att man har råd att ta kostbara beslut om anskaffning av flygplan för att få ett nära band till USA. Men även om oljefonden innehåller pengar motsvarande 30 stycken anskaffningar av F-35, så kanske det finns annat som man hellre vill skaffa? Oljan börjar ta slut i Norge och i framtiden så lär innehållet i fonden bara sjunka.

DN1, DN2, DN3

Uppdaterad 11-06-19, 22:03
Projektledningen för anskaffningen av F-35 i Norge är inte särskilt oroad av att Obama krävt att F-35 projektet skall utvärderas.

Han understreker at det ikke er kostnadsberegningene som har medført utsettelsen.

- Det er ønsket om å ferdigstille detaljer vedrørende initiell operativ kapasitet (IOC) og operativ testing av flyene (OT), før den nye milepælsplanen blir fremlagt for godkjenning.

- I tillegg vil programledelsen skaffe seg noe mer data om fremdriften i programmet knyttet til testingen av flyet og produksjonsprosessen, før de utarbeider den endelige planen. Vi har vært kjent med de problemstillingene som knytter seg til IOC og OT og den utsatte godkjenningen får altså ingen konsekvenser for vår nasjonale prosess når det gjelder de fire treningsflyene, skriver Nodeland.


Arbeiderpartiet och SP kritiserar SV:s krav på revision av anskaffningen av F-35.

Men verken Arbeiderpartiet eller Senterpartiet støtter forslaget, og SV står igjen på motsatt side av de rødgrønne regjeringspartnerne i forsvarspolitikken.

Men SV fortsätter att driva sitt krav på revision och får nu stöd av oppositionen.

- Det er betydelig usikkerhet om Stortinget har fått alle relevante opplysninger. En uhildet gjennomgang av Riksrevisjonen er den beste muligheten vi har. Jeg vil tro at de fleste partier vil mene det er en god idé med en gransking av det største offentlige innkjøpet noen gang, sier Anders Anundsen (Frp), leder i kontrollkomiteen.

Han peker på at Eurofighter trakk seg fra konkurransen, mens svenske myndigheter og Saab har protestert kraftig på Regjeringens analyser.


Corren

tisdagen den 14:e juni 2011

Fel bana

I fredags fick en pilot i en Cessna 182 problem och valde att landa på en bilväg i närheten av Älvkarleby.

– Piloten lyckades mycket skickligt komma ner mellan bilar och lastbilar. Sedan fick han in planet på en avtagsväg och försöker laga planet på plats eftersom han också är flygmekaniker, säger Stefan Johansson, flygräddningsledare på Sjö- och flygräddningscentralen.

Stället han landade på är dock designat för just detta.

Strax efter att de passerat Älvkarleby på väg mot Karlholmsbruk såg han plötsligt i bakrutan hur ett plan landade på asfalten en bit bakom dem. De bestämde sig för att vända om och åka tillbaka.

Piloten förklarade lugnt för dem att ingen hade kommit till skada och att han hade ringt på hjälp.

– Först blev vi helt chockade, sen tänkte vi att flygraka var ett passande namn, den här delen av vägen brukar kallas så, säger Gustav Andersson.


"Flygraka" brukar de gamla krigsbasernas landningsbanor kallas, då de ofta var vanlig bilväg som breddats för att medge landning med militära flygplan. Men man brukade spärra av vägen för trafik innan man försökte sig på tricket att använda dessa vägar för flygövningar. Enligt boken "Svenska Flygbaser", ISBN 0345-3413 är Älvkarleby en gammal reservvägbas.

På bilden ovan ser man positionen 60 33 18 59N, 17 28 55E. Det är en vägsnutt en bit ost om Älvkarleby. I närheten finns ett antal bättre alternativ som gamla Tierpsbasen, Gimobasen eller varför inte Gävle flygplats? Men det blev kanske akut?

Detta är inte första gången som flygplan nödlandar på vanliga trafikerade vägar. Tyvärr så brukar journalister i dagstidningar ta upp detta agerande som skickligt agerande och tycka att piloterna är värda en medalj. Personligen tycker jag att de är värda en spark i baken. En Cessna 182 som krockar med en bil resulterar i stor sannlikhet med dödsfall för alla i flygplanet, då en Cessna saknar allt vad krockkuddar och deformeringszoner heter. Dessutom så kommer med lika stor sannolikhet de som sitter i bilen att omkomma, då inga krocktester i världen är designade för att en bil ska träffas av ett flygplan. Planet är så pass högt att det kommer att träffa taket på bilen och propellern eller vingen kommer att skära in lagomt i huvudhöjd på de som sitter i. Rätt agerande är att sikta på ett lämpligt öppet fält eller en sjö. Troligtvis innebär det stora skador på flygplanet, men en rätt utförd nödlandnig brukar resultera i att man kan gå från vraket på egen hand. En väg är något som man bör välja endast som sista utväg om inget annat finns tillgängligt och om det finns mötande trafik så vette sjutton om jag inte hellre sätter ned flygplanet i skog.

Den här händelsen fick mig att tänka på ett antal militära och civila incidenter med flygplan som landat på fel ställe. För fallskärmshoppare, segelflygplan och tyvärr allt för ofta ultralätta flygplan så är det en vardagshändelse. För andra något betydligt mer allvarligt där det är mer tur än skicklighet som gett ett lyckligt slut.

Dagens GPS-navigering innebär att många piloter inte lär sig använda karta och kompass. Vad händer när tekniken går sönder? En av mina kollegor på spaningsdivisionen fick sig ett gott skratt en gång för många år sedan när han fick lotsa hem en JA 37 som råkat ut för fel på den taktiska indikatorn och piloten i fråga hade glömt att ta med sig en karta i flygplanet.

Ibland är det svårt att hitta banan även fast navigeringssystemet fungerar. T.ex är F 17 i Ronneby svår att upptäcka från norr (vilket kan vara en förklaring till Emmabodaincidenten nedan). Särskilt på vintern när alla fält är vita och det är svårt att skilja isbelagda sjöar från åkrar. Samma sak med F 10 i Ängelholm på våren och hösten när åkrarna är bruna. Då försvinner banan i omgivningen och det gäller att hålla koll på var man är och var banan borde vara.

Men ibland så går det helt fel.

För många år sedan skulle en SK 37 landa på Kiruna flygfält. Piloten navigerade en smula fel och hamnade i stället på Kalixfors. Denna bas är ganska så unik till sitt utseende, då den består av tre banor som bildar en triangel i stället för det normala korset. Banorna är dessutom ganska så korta. 37:an blev stående ganska så länge tills dess att man lyckats släpa dit mekaniker som kunde tanka flygplanet och klargöra det för en ny start.

Värre gick det för jaktpiloten från F 16 som skulle landa på Byholmabasen. Han meddelade att han låg på finalen för landning. Sedan blev det tyst på radion. Efter en stund frågade trafikledaren var han tagit vägen och svaret blev "vänta en stund". Det visade sig efteråt att han hade blandat ihop en kortbana som gick parallellt med huvudbanan och landat på den. Den var inte avspärrad för flygning och det fanns därför vanlig biltrafik på vägen. Piloten fick kortslutning i hjärnan och vände i banslutet och startade åt det håll han kom ifrån. Bakom honom stod en mycket förvånad tant som fick lacken blästrad på sin bil. Piloten fick helt rättfärdigt mycket kritik för sitt agerande, men fick fortsätta flyga. I dagens Försvarsmakt hade han nog fått sparken och troligtvis även en civil rättegång för att han utsatt sin omgivning för livsfara. Det var ett misstag att landa på fel ställe, men idiotiskt att starta igen.

Även civilt så begås det misstag.

För ett antal år sedan skulle en Fokker F-28 tillhörande Linjeflyg landa på Ronneby flygplats. Men i stället för den långa, breda huvudbanorna, så siktade piloten in sig på ett kort gräsfält som gick 90 grader tvärs huvudbanan och som definitivt inte var anpassad för en F-28. Styrmannen försökte protestera, men blev negligerad av kaptenen. Anledningen var till stor del att kaptenen hade många år i firman och styrmannen var färsk från den grundläggande flygutbildningen. Dessutom så var styrmannen en kvinna. I sista sekunden lyckades dock styrmannen övertyga kaptenen om att det höll på att gå åt pipan och han avbröt landningsförsöket och siktade sedan mot rätt bana. Händelsen fick Linjeflyg att se över hur samarbetet i kabinen går till och att man införde CRM - Crew Resource Management som en del av den obligatoriska besättningsutbildningen.

En av de mest kända felnavigeringarna i Sverige skedde också med en F-28 på väg mot Ronneby. Besättningen missade Ronneby med ett antal mil och landade på Emmaboda som har banan i ungefär samma riktning som Ronneby. Denna histora slutade tyvärr illa, då en i besättningen ryktesvis tog självmord ett par år senare då han psykiskt inte kunde hantera sitt misstag.

Det behöver inte ens vara ett flygplan som skall landa för att saker och ting från luften hamnar på svenska vägar. I samband med övningar inför NBG11 så lyckades en av flygvapnets Tp 84 Herkules fälla last och missa målet med grov marginal.





SvD

måndagen den 13:e juni 2011

Gästinlägg: Ett eget hem

Idag är jag lite filosofisk till humöret och inspirerad av Morgonsurs alltid lika inspirerande och oftast lätt filosofiska inlägg. Inlägget kommer inte att beröra utrikes, försvars- eller säkerhetspolitiken. Kort sagt, inte ett dugg MÖP:igt.

Ni vet ibland, när man gjort något man är riktigt nöjd med, så känner man sig lite lätt oumbärlig, på jobbet, i föreningen eller annorstädes. ”Tur att jag finns, så att det blev ordning på det här”. Ja, ni vet.

Ett bra botemedel är att ta en stilla promenad på en kyrkogård. Den är full av oumbärliga människor. Man läser lite på gravstenarna och funderar kring sin egen förgänglighet. Där kan man läsa hur människorna sammanfattar sina liv, oftast med en titel, som om det nu innebär något för oss nu levande. En bankdirektör som inte kan bevilja några lån, en överstelöjtnant som inte längre kan ge några order, en murare som inte kan anlitas för murarjobb, o.s.v.

Men så stannar man till framför en äldre grav. Där står det Egnahemsägaren som titel. Där vilar egnahemsägaren, hans hustru och hans barn. Där vilar en man som definierade och sammanfattade sitt liv som en man som förverkligat sin dröm om ett eget ägandes hem för sig och sin familj. Där vilar en man som tog stoltheten av att ha förverkligat sin dröm med sig i graven, en man vars grav och minne man kan stanna till vid och känna respekt och andakt inför. Där vilar en man som förmodligen slet ont för att ge sina barn ett barndomshem värt namnet. En samtidigt liten och stor dröm.

Nu stundar sämre tider och människor kommer att få lämna sin dröm, sina egna hem, och kanske ta skulder med sig för framtiden. Jag blir rent ut sagt f-rb-nn-d när jag läser bloggar som utnämner dessa människor till ”bolånetorskar”. Krossade drömmar och en framtid som gått upp i rök är inget att frottera sig i.

Läst på en gravsten i Australien:

Remember man
As you pass by
As you are now
So once was I
As I am now, so you will be
Prepare yourself to follow me

Vad skall det stå på din gravsten? Har du förverkligat dina drömmar? Passa på nu när du har chansen. Snart är det försent.

Nä, nu måste jag gå och tvätta mina arbetsskjortor. Man skall ju vara oumbärlig på jobbet på måndag, så att man får ihop till räntor och amorteringar.

Lev väl och länge och gör det du drömmer om att göra

önskar

/Sumatra

Ökade beroenden

I mitt förra inlägg om indiska flygvapnets alla flygplansprojekt så kritiserade jag deras brist på ensning av kravbild och splittrade flygplansflotta. Det finns många svårigheter och kostnader förknippade med att operera olika flygplan. Flera typer av utbildningar krävs för piloter och tekniker, separata underhållslager krävs för varje flygplanstyp m.m.

Men det finns faktiskt en stor fördel med att ha många flygplanstyper på linjen. Om ett problem skulle uppstå som ger en flygplanstyp flygförbud, så har man andra alternativa flygsystem som kan upprätthålla försvaret av landet tills dess att problemet är löst. Indien har själv fått smaka på risken att alla flygplan ställs på backen när deras Mig-29 park fick flygförbud på grund av korrosion i fenorna. USA har haft liknande problem när alla F-15 stod på backen på grund av utmattningsproblem i vingar och bakkropp. I Sverige har vi också haft vår beskärda del av problem. Bl.a. stod Viggen på backen vid flera tillfällen. Första gången var på grund av sprickbildning i vingbalken på AJ 37 som ledde till ett antal haverier då vingarna bröts av och senare då JA 37:s motor RM-8B hade problem med kompressorskovlar som bröts av och ledde till motorstopp.

Det är inte bara beroende av en flygplanstyp som kan ställa till problem. Beroende av en leverantör av tjänster kan vara minst lika farligt.

Just nu så har Kanada stora problem med sina CT-155 Hawk. Efter två haverier på kort tid så har man ställt all flygning i avvaktan på resultat från haveritredningen.

The crew of the locally designated CT-155 ejected from their aircraft after reporting a problem with its Rolls-Royce Turbomeca Adour 871 engine.

"At this time, and as a precautionary measure, an operational pause on the CT-155 fleet has been ordered until such time that findings indicate no fleet-wide issues were likely cause factors in this accident," Canada's Department of National Defence said.

"The investigation will take as long as it needs to properly examine the incident and take whatever actions are necessary to ensure the safe operation of these aircraft."


Detta påverkar inte bara kanadensiska flygvapnet utan även alla de länder som utbildar sina blivande piloter på NFTC, som t.ex. våra grannar Danmark och vår Gripenkollega Ungern. I det aktuella haveriet satt en dansk instruktör med i flygplanet. Även Sverige har haft piloter som tjänstgjort som instruktörer på NFTC som ett led i att utvärdera om detta koncept är något för svenska Flygvapnet. Så vitt jag vet så är detta inget som pågår numera, även fast den svenska flaggan fortfarande finns kvar på NFTC hemsida.

Det intressanta med NFTC är att den drivs av Bombardier. Ett flygstopp innebär givetvis förlorad inkomst. Vem täcker denna förlust? Vem ställer upp med pengar för att ersätta de förlorade flygplanen med nya? Kanadensiska staten, Rolls Royce eller BAE? Oavsett ekonomi så tar det tid att utreda och sedan att återanskaffa nya flygplan, vilket lär leda till att man inte längra klarar av att ta emot lika många elever och en hel del av de elever som står på kö för utbildning tvingas stanna hemma. Vilka garantier har de länder som skickar elever till skolan att man verkligen får tillbaka x utbildade piloter per år? Ett avbrott i flygutbildningen försvårar rotationen av piloter på divisionerna då det är svårt att komma ikapp ett förlorat år då det finns flaskhalsar på den senare utbildningen på t.ex. F-16. Att lägga ut sin flygutbildning på entreprenad kan med andra ord ställa till en hel del intressanta juridiska problem. Det finns anledningar till att Flygvapeninspektören har arit så ovillig att lägga ner den svenska flygskolan samt att det är så svårt att lyckas starta en gemensam europeisk flygskola.

De ändrade affärsrelationerna har inneburit ändrade förhållanden mellan leverantör och kund. På den "gamla goda tiden" när de olika försvarsmakterna levde i symbios med de nationella flygplanstillverkarna så fanns det inga behov eller vilja av att stämma en flygplanstillverkare eller en leverantör av tjänster för en misslyckad affär. Det drabbade bara det egna landets framtida förmåga att producera egna vapensystem. Nu när man köper COTS från tillverkare som man inte har några personliga bindningar till så kommer klimatet att bli allt tuffare.

Färre flygplanstillverkare innebär också att fler länder är beroende av samma produkter och ett fel kan påverka många länders flygvapen samtidigt. Det positiva är att många länder då tvingas skaffa fram pengar för att snabbt fixa problemen. Men är man en liten kund kan man hamna sist i turordningen för att rätta till problemen om det krävs modifieringar på flygplanen.

Det är lätt att bli lurad av det första lyckoruset när man testar något nytt. Innan man ger sig in i ett beroende så gäller det att vara medveten om alla bieffekter. Annars så vaknar man förr eller senare upp i en mörk bakgränd med kraftig baksmälla och undrar vad det var som hände dagen innan.

P.S: Som grädde på moset för kanadensiska flygvapnet så havererade två stycken CF-18 under 2010.

Vad vill Indien ha?

Fotöljstrategen pekade i en kommentar i mitt förra inlägg om Gripenexporten på två artiklar (här och här) om Indiens MMRCA-program, samt reaktioner i USA på att USA inte längre är med i utvärderingen. Dessa artiklar pekar i sin tur på en mycket intressant artikel i den indiska tidningen "FORCE" kallad "Decoding Indias MMRCA Decision".

Vad var det som de amerikanska konkurrenterna föll på?

F-16IN "Super Viper" föll på utvärderingskriterierna "Growth potential, carefree handling (and automatic sensing of external stores), sustained turn rate, engine change time and assurance against obsolecense over a 15 year period." Här kan man se F-16 stora svaghet som både UAE och med stor sannolikhet våra polska grannar upptäckt. För att få plats med ny teknik samt mer bränsle i det begränsade skrovet så har man tillfört s.k. CFT - Conformal Fuel Tanks på ryggen. Dessa ger stort motstånd, väger en hel del och till skillnad mot fälltankar så går de inte att fälla om det skulle uppstå ett behov av kraftig manövrering i en luftstrid.

F/A-18E/F "Super Hornet" föll på "The maturity of its engine design, the growth potential of its engine, assorted performance shortfalls and issues related to special preventative maintenance." Den motor som Beoing erbjudit är F414 Enhanced Performance Engine (ERP) som är under utveckling. Utvärderingsflygplanet (som bl.a. misslyckades med motorstart på den högt belägna basen Leh på 10.500 ft) var utrustad med F-414-GE-400. (Det stora indiska intresset för Leh är givetvis närheten till Pakistan). Den nya motorn skulle med stor sannolikhet gett F-18E/F de prestandaökningar som den hade behövt för att gå vidare i utvärderingen. Om det sedan hade innburit att man blivit klarerad till mer än 7,5G är oklart.

Tyvärr tar artikeln inte upp någon analys av varför vare sig Gripen eller Mig-35 föll ur "tävlingen".

USA har inte kunnat erbjuda sina senaste flygplan. F-22 är en ren jaktmaskin som dessutom är belagd med exportförbud och indierna behövde multirole. F-35 är ännu inte tillräckligt mogen för att kunna vara med i utvärderingen och Indien vill ha sitt flygplan idag.

Artikeln nämner också att indierna verkar ha fokuserat på enbart de råa prestanda hos flygplanen där Eurofighter och Rafale varit överlägsna F-18E/F och F-16IN. Fokuset på stridsförmåga, d.v.s. integration av sensorer och vapen för att t.ex. ge BVR-förmåga har varit betydligt lägre. Dessutom har man för att undvika mutor m.m. ännu inte lagt in de ekonomiska aspekterna som kommer att utvärderas först i fas 2 av förhandlingen. Där kommer bl.a. motköp, licenstillverkning, tekniköverföring m.m. att diskuteras.

Dock så finns det ett problem med att utvärdera enbart tekniken, då en pilot givetvis alltid vill ha det bästa oavsett priset och vad som egentligen behövs baserat på strategisk hotbild. "There is no such thing as 'best' technology in the abstract, especially where defence procurement is concerned. The pre-eminent of any war-fighting technology on the world can be judged only in the constraints of price." Risken är att Indien i fas 1 kastar bort alla alternativ som skulle kunnat vara mer ekonomiskt fördelaktiga i fas 2.

Intressant är det faktum att indierna är så rädda för korruption att man väljer detta stela utvärderingssystem. Eurofighterkonsortiet bör darra en smula, då affären med Saudiarabien är kraftigt ifrågasatt. Även i Frankrike är det, som min bloggkollega Klart Skepp precis tagit upp, inte helt ovanligt med mutor. Men kanske så fruktar Indien svenskarna mer än någon annan, då vi har för vana att ange oss själva. Bofors-skandalen avskräcker nog fortfarande många indier. Inte för mutan i sig själv, men att den tack vare dåligt svenskt samvete gjordes så offentlig.

Intressant är också skillnaderna mellan upphandlingsprinciper i de olika länder som Gripen varit med som aktör. I Brasilien så har Gripen redan vunnit flygvapnets tekniska utvärdering och industrins utvärdering avseende motköp, men de politiska aspekterna av beslutet ligger hos presidenten som verkar vela mellan att uppfylla sin föregångares löften till Frankrike eller att ta hänsyn till ekonomin i landet. I Norge så "trimmade" man utvärderingsvillkorn så att F-35 skulle vinna även den ekonomiska utvärderingen i stället för att helt ärligt peka på de politiska fördelarna med ett fortsatt starkt band till USA.

Två faktorer som jag tycker är en smula märkvärdiga i utvärderingen är:

- Både Rafale (10-24,5 ton) och Eurofighter (11-23,5 ton) är ganska så stora/tunga och hamnar i samma klass som de Su-30 MKI (17,7-26 ton) som indierna redan har i sin vapenarsenal. Behöver de inte ett komplement snarare än en konkurrent? MMRCA står trots allt för Medium Multi Role Combat Aircraft. Det kan i och för sig peka på att man är missnöjd med sina Su-30 MKI (man fick stryk i Red Flag mot F-15), vilket i kombination med förseningarna på sitt hangarfartyg från Ryssland och tidigare problem med Su-27 även kan förklara varför Mig-35 föll ur tävlingen. Personligen så ser jag fram emot samövningar mellan Thailand och Malaysia då det kommer att visa hur Gripen står sig mot Su-30 MKM. Malaysia har tidigare visat intresse för Gripen och ser Gripen som ett komplement till Su-30 för att ersätta Mig-29 och F-5. En intressant jämförelse är att i fallet Malaysia så slog Su-30 MKM ut F/A-18 E/F...

- Indien utvecklar sin egen LCA - Light Combat Aircraft i form av HAL Tejas. Projektet har haft stora tekniska problem och många förseningar. Den gång jag såg den i luften på Le Bourget så verkade den ha problem att göra kombinerade manövrar i roll och tipp och efter varje manöver i tipp så råkade den ut för en viss tippsvängning som måste stoppas innan den gick in i nästa manöver. Indien planerar att köpa 140 st Tejas som skall utrusta 7 divisioner. Med tanke på diskussionen avseende F-18 motorn så är det ett intressant faktum att prototypen till Tejas använder General Electric F404-GE-F2J3 och det är tänkt att serieversionen skall använda General Electric F404-GE-IN20 på 85 kN. Ett tag så var det diskussioner om att Tejas skulle få samma motor som Eurofighter. Den stora frågan avseende Tejas kvarstår dock. Hur har man tänkt sig synergin med MMRCA och hur ska de komplettera varandra?

Uppdelningen mellan de bägge utvecklingsprogrammen MMRCA och LCA är inte helt logisk. Det är heller inte de olika offerterna från de flygplanstillverkare som getts sig in i MMRCS-utvärderingen. Både Gripen och F-16IN hamnar någonstans mitt emellan i storlek, medan Eurofighter och Rafale hamnar strax ovanför.

Helt klart är att Indien i första hand givetvis vill ha ett slagkraftigt flygvapen som är till för att neutralisera hotet från Pakistan med deras nyanskaffade F-16 (med det märkliga amerikanska stödet till Pakistan). Men i andra hand så vill man definitivt bygga upp sin egen flygindustri med hjälp av projekt som Su-30 MKI och MMRCA. Just nu så ser det ut som den 5:e generationen indiskt flyg kommer att bli en samutveckling med ryska PAK-FA T-50, då USA än så länge varit ovilliga att exportera Stealth-teknnologi. Obama har dock visat ändrad inställning och är villig att erbjuda indierna F-35. Frågan är bara vilka skillnader som exportvarianten av F-35 har mot den amerikanska? Jag tvivlar på att USA vill avslöja alla hemligheter för indierna, då deras band mot Ryssland är för starkt och en eventuell konflikt mot Pakistan skulle riskera att indisk teknik hamnar i kinesiska händer.

Hur skulle en luftstriod mellan Rafale och Eurofighter sluta? Tja, ska man tro fransmännen så piskade deras piloter engelsmännen vid samövningar förra året. Ett uttalande som nästan startade ett nytt 100-årigt krig mellan länderna. På Red Flag så deltog Rafale tillsammans med Eurofighter, men fransmännen var mycket passiva och verkade mest vara där för att utvärdera Su-30 MKI och spela in radarsignaturer samt trimma sina elektroniska hotbilbiotek. I Libyen så är fransmännen mycket aktiva med sina Rafale medan engelsmännen är mer passiva med Eurofighter och använder sina Tornado för attackuppdrag. Eurofighter verkar av allt att döma vara ett mindre moget flygplan än Rafale.

Vad blir mitt tips om utvärderingen fortsätter med fokus på Rafale och Eurofighter?

Rafale har redan tidigare varit utslagna ur affären, men lyckats ta sig tillbaka in på banan. Indierna har köpt en hel del fransk teknik tidigare och bl.a. innehåller deras Su-30 MKI en hel del teknik från Thales. Eurofighter hade vissa problem under utvärderingen, bl.a. hade man startsvårigheter vid höghöjdsprovet i Leh. Så min gissning blir att Rafale tar hem matchen om inte politikerna gör en helomvändning och plockar in andra konkurrenter i steg 2, då Eurofighter och Rafale trots allt bägge två är dyra alternativ.

lördagen den 11:e juni 2011

Gästinlägg: Konsekvenser av konsekvenserna

USA är ett land vars politik under första halvan av 1900-talet utmärktes av en neutralistisk hållning, precis som den politik vi själva bedrev. Man var visserligen med i de båda världskrigen, men först 1917 respektive 1942 och efter att ha blivit indragna. Under Det Kalla Kriget som följde tog däremot USA en aktivare del i skeendet och det är detta förhållande vi vant oss vid, vi som lever nu.

På bloggen Sofliggaren-revival tar skribenten upp faran för att Europa blir en irrelevant partner för USA, mot bakgrund av den förskjutning som skett efter Kalla Krigets slut, där USA numera står för 75 % av NATO:s kostnader, mot 50 % tidigare. Frågan som ställs är hur det går för NATO om USA drar sig ur. Fri-åkare är den passande rubriken på hans inlägg och bakgrunden är ett tal av den avgående amerikanska försvarsministern Robert Gates. Inget beröm till Europa där inte.

Ute i samma ärende är bloggen Försvar och säkerhet, där resonemanget utvecklas med exempel från den pågående operationen i Libyen. ”The most advanced fighter aircraft are little use if allies do not have the means to identify, process, and strike targets as part of an integrated campaign”. Detta gäller även det faktum att, trots att insatsen väl får betecknas som begränsad, ammunitionen börjar att ta slut för Européerna. För svensk del får man hoppas att det är digitala bilder vi tar, så att vi inte tvingas att avbryta för att filmen tagit slut.

Försvar och säkerhets devis ”Tillsammans blir vi klokare” gillar jag. Frågan är dock om det är en universell sanning mot bakgrund av vad som på den politiska nivån i Riket sig nyligen tilldragit haver.

Det är givetvis viktigt hur det går för de Europeiska ländernas ekonomier, men nog viktigare ändå hur det går för USA i detta hänseende. Mot förväntad tillväxt på över 3% pekar det nu snarast mot under 2 % i år. Nå, ekonomi är väl den ”vetenskap” där majoriteten alltid kan sägas ha fel. Federal Reserve (som varken är federal eller en reserv, utan privatägd) gissade på 3,9 %. Vad betyder då skillnaden mellan 1,8 % och 3,9 %, kan man ju fråga sig.

Just nu är USA:s statsskuld 100 % av BNP. Med en tillväxt av 3,9 % skulle den ha krympt till 83 % av BNP om ett årtionde. Med nuvarande takt på tillväxten 1,8 %, så är statsskulden om tio år uppe i 144 % av BNP. Skillnaden kommer också att vara skillnaden för gamla farmor, med hennes pension och hälsovård och för skolbarnens utbildning och för Försvaret och, i förlängningen, för NATO:s framtid. Allt är konsekvenser av den ekonomiska utvecklingen. Vad dessa konsekvenser får för konsekvenser för västvärldens utveckling, konkurrensförmåga och inte minst försvarsförmåga kan man med rätta bäva inför. För att förstå omfattningen av den nuvarande ekonomiska krisen, kan jag nämna att huspriserna i USA nu fallit mer än under Den Stora Depressionen under 30-talet.

Då USA gick in i de båda världskrigen, var det ett välmående samhälle med gott om resurser som marscherade upp. Ur dessa krig kom man med stora statsskulder, vilka man snabbt återhämtade sig från. Dagens USA mår inte lika bra och utgångsläget i händelse av större konflikter kommer nog att medföra en viss försiktighet vad gäller nationens inblandning.

I statsskulden ligger inte de amerikanska delstaternas urusla finanser och konkursmässighet medräknat. Några få delstater med republikanska guvernörer har dock lyckats få ekonomin på rätt köl men på det hela taget bankar konkursförvaltaren på dörren hos de flesta.

Samtidigt sitter Kina på en valutareserv på 3000 miljarder dollar i utländsk valuta och har lånat ut enorma summor till USA, som i sin tur även är skuldsatt visavi länder i Mellanöstern.

Peps Persson får säga vad han vill; Detta är inte falsk matematik.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är ekonomin som styr. Allt annat är konsekvenser. Dessa konsekvenser får i sin tur konsekvenser och det är här någonstans som svaret på frågan om NATO:s framtid står att finna. Och Europas och vår egen svenska framtid.

Frågan om Europa kommer att vara en relevant försvarspartner för USA i framtiden kan man vända på. Kommer USA att i framtiden ha råd att vara en partner för Europas försvar eller får vi stå för kostnaderna själva?

Ekonomiska fakta hämtade från Time Magazine

/Sumatra
(optimistkonsult)

PS Är det någon som kommer ihåg ordet Klimatförändringar? När Reinfeldt var klimatfrälst och tillika EU:s ordförande? Då lades det förslag om en ”klimatfond” på 100 miljarder euro per år att delas ut gratis till alla länder som ville ha.

Polens finansminister Jan Rostowski sa om detta så här: "Helt rättframt, från vår synpunkt är det totalt oacceptabelt att de fattiga länderna i Europa ska hjälpa de rika länderna i Europa att hjälpa de fattiga länderna i resten av världen.”

Om detta och mycket mer kan du läsa hos ”Andas lugnt”. DS