måndagen den 31:e oktober 2011

MRE

För två år sedan så skrev jag ett inlägg om stackars polska barn som fick äta gamla utgångna svenska guldburkar, d.v.s. Kalla Krigets MRE - "Meals Ready to Eat". Idag är "guldburkarna" ersatta av "grönpåsar". Konceptet är dock det samma. Mat som innehåller stora mängder fett och kolhydrater. Perfekt för en soldat i fält som förbrukar stora mängder energi, men inte alltid särskilt gott. Själv så minns jag med rysningar de små vita korvarna som simmade omkring tillsammans med vita bönor i tomatsås. Geneve- och Haagkonventionerna förbjuder nog att vi ger liknande mat till krigsfångar.

FS 18 blogg hade en föredömlig serie med inlägg där man jämförde den mat som USA, Frankrike och Sverige försåg sina soldater i fält med. Lustig nog så hamnade gourmetlandet Frankrike i botten med ett snittbetyg på 1.0. Sverige hamnade i mitten med snittbetyget 3,33 (ett svenskt lagom med andra ord). Vinnare blev USA med snittbetyget 4,0. Den svenska maten ansågs som nyttigare än den amerikanska. Men annars vinner USA på att den är lättlagad och innehåller M&M!

Men vad tycker de amerikanska soldaterna om sin egen mat? Av öknamnen att döma, inget vidare.

Complaining about the MRE has been a sport within the ranks for years. They’ve been called every derogatory name possible: Meals Rejected by Everyone. Meals Refused by the Enemy. Materials Resembling Edibles. Meals Refusing to Exit.

Men nu har amerikanska Försvarsmakten insett att maten är det som soldaterna får soldaterna att orka i strid. Därför så gör Pentagon nu en ansträngning för att få maten att smaka bättre och innehålla mer substanser för att hålla soldaterna pigga.

In addition to caffeine, military technologists are lacing food with supplements such as omega 3s and curcumin, which act as anti-inflammatories. Maltodextrin, a complex carbohydrate that gives service members a little turbo charge, is injected into an amped-up applesauce called Zapplesauce.
...
Natick scientists doubled the number of MRE options from 12 to 24, started asking soldiers for feedback and paid closer attention to not only the way meals tasted but how they looked. Salmon should not resemble the worn spot of a catcher’s mitt. Even when people are shooting at you in the desert, potatoes should beckon like scrumptious little pillows. Tabasco sauce is meant to enhance — not mask — flavor.


Själv så lärde jag mig under gröntjänsten att förutom en rulle toapapper så var det bästa man kunde ha i ryggsäcken en liten burk med kryddor. Med lite smak så går det mesta att äta.

Nej, det är nog inte maten som kommer att locka ungdomar att ta anställning i Försvarsmakten. Numera så har de gamla mässarna lagts ner på regementen och flottiljer till förmån för den billigaste leverantören man kunde hitta. Inte ens i Flottan så lär maten hålla samma höga klass som förr. Fartygscheferna brukade förr locka till sig värnpliktiga som i det civila arbetade som kockar, ibland t.o.m på stjärnkrogar. Men med värnpliktssystemets slopande så lär det kulinariska utbytet av kunskap vara lika med noll. Frågan är vilka som ska representera Sverige i det militära kocklandslaget i framtiden? Sodexo?

Mat går givetvis att använda till annat än att äta. Under värnplikten så var ett kul skämt att slänga ner en burk med leverpastej i skorstensröret på kaminen på någon av de andra gruppernas tält. Efter en stund så exploderade burken och det for leverpastej i en liten fontän över tältet. Vad gör man inte för lite humor i tristessen? Även de mest barnsliga aktiviteter är kul i fält. I USA tillverkar man MRE bomber med hjälp av värmesatsen som kokar då man tillsätter vatten.



Hmm... undrar om det är särskilt smart att försöka skrämma en afghan med något som smäller?

söndagen den 30:e oktober 2011

Hur ser framtiden ut?

Den svenska militära närvaron i Afghanistan närmar sig sitt slut. Regeringspartierna söker just nu samarbete med de övriga partierna och det ryktas om avveckling med början 2012 för att fullständigt dra hem styrkorna till 2014. Inget förvånande med den tidsplanen.Det är ju precis vad NATO, EU och den afghanska regeringen redan kommit överens om. Möjligtvis så kan det vara en smula förvånande med tanke på att utvecklingen av uppbyggnaden av den afghanska armén och polisen inte gått så fort som man skulle önska. Därmed så vette sjutton om det finns någon att lämna över säkerhetsansvaret till. Tidplanen borde med andra ord justerats en smula.

Men viljan finns inte. USA har dålig ekonomi och satsar på presidentval 2012 och har beslutat om att dra hem truppernas från Irak under detta år, trots att säkerhetsnivån fortfarande kan anses som något tveksam. Europa är pank och kommer med stor sannolikhet att dra sig tillbaka under de närmaste åren för att slicka såren och bygga upp sina försvarsmakter igen.

Även här hemma i Sverige så saknas viljan. Tolgfors och Co har drivit en ominriktning av Försvarsmakten som innebär att huvuduppgiften är att fokusera sig mot internationella insatser. För att bemanna dessa har man infört utlandsobligatorium för anställda i Försvarsmakten och avskaffat värnplikten till förmån för yrkessoldater. Men insatsen i Libyen visar med all tydlighet på att politikerna egentligen inte vill nyttja de nya förmågorna. Det är dyrt och det riskerar att bli politiska tillbakaslag om det går dåligt eller motståndaren likt Khadaffi envisas med att inte ge upp.

Hur ser den politiska förankringen egentligen ut? I ett inlägg i SvD så kritiseras Regeringens otyldlighet avseende hur man tänker fortsätta med den svenska närvaron i Afghanistan efter 2014.

Taktiken från regeringshåll är uppenbarligen att tiga ihjäl kriget med sikte på att smyga igenom ett beslut om fortsatt svenskt deltagande i ett krig utan slut. Vad säger den politiska oppositionen?

Jag både håller med och förkastar argumenten i inlägget. Att tro på att enbart civila hjälpinsatser kommer att lösa alla problem är en smula naivt. Dessa pengar kommer bara att försvinna i korruptionen. Dessutom så kommer hjälpinsatserna att möjliggöra för ickedemokratiska grupperingar som talibaner och en del av de gamla krigsherrarna som numera sitter som provinsguvernörer att idka utpressning mot omvärlden. Däremot så är det helt rätt att ifrågasätta Regeringens planer. T.ex. tänker man sända HKP 16 till Afghanistan 2013. Är det så att vi överlåter stridandet på backen till de lokala trupperna och stöttar med högteknoligiska förmågor som stridsflyg, UAV och helikoptrar?

Vem ska dessa helikoptrar stötta? Karzai kommer med stor sannolikhet att söka stöd från en del grupperingar som idag samarbetar med talibanerna i strider mot ISAF. Redan idag så samarbetar ISAF med en del mycket tveksamma grupperingar. Vid sidan av ANSF så är det rena milisförband som utbildas och beväpnas.

Den svenska försvarsmakten beskriver CIP som en lokal grupp som ska skydda sin egen by och rapportera till polisen om något sker. Vid rekryteringen har de fått en armbindel och en visselpipa men ingen träning eller vapen. Ändå har alla vapen och dessutom bär flera av dem polisuniform, trots att de inte är registrerade som poliser. I själva verket är CIP bara ett annat ord för milis. På den svenska basen är frågan känslig och inte alla är bekväma med att vara involverade.

– CIP är en rysare och ungefär som att Stockholmspolisen skulle anlita och betala Hells Angels för att hålla ordning i Rinkeby utan att ställa några frågor om hur de går till väga, säger en svensk soldat med insyn i projektet.
...
Projektet beräknas pågå i två år, men resultatet lär synas långt tidigare. Det är mycket tveksamt om idén att beväpna fler folk i ett redan överbeväpnat och krigsskadat land kommer leda till någon form av fred.

– Förmodligen är det framtidens inbördeskrig som beväpnas just nu, säger en av dem som deltagit i CIP-projektet.


Personligen så tycker jag att överlämna krigandet åt afghanerna är enda sättet att lyckas dra oss ur Afghanistan, men många av de argument som den svenska insatsen grundat sig i, d.v.s. hjälpa kvinnor, öka säkerhet för civila och bygga upp en afghanska stat kommer att få mindre fokus. Med stor sannolikhet så kommer ISAF efter 2014 att få välja sida i ett inbördeskrig. Mycket likt NATO:s agerande i Libyen. Frågan är bara vilken av dessa sidor som har rätten med sig?

Vår insats i Afghanistan kommer om 20-30 år att utvärderas på samma sätt som Kalla Kriget utvärderas idag. Frågan är vad resultatet kommer att bli? Var det värt ansträngningen? Var det verkligen "A Just War?"

2014 kommer svenska Försvarsmakten ha gått in i den nya insatsorganisationen. Frågan är bara hur insatserna kommer att se ut om lite mer än två år?

I USA verkar det som om de utdragna krigen i Afghanistan och Irak har resulterat i att man undviker att bygga upp stor truppnärvaro. I stället så är det kombinationen små specialförband med stöd av UAV och stridsflyg som gäller. Afghanistan 2001 snarare än Afghanistan 2011.

Ett exempel är USA:s satsning på att slå ner Al Qaida var de än dyker upp. Just nu så använder man sig av de nya teknikerna i insatser mot Al Shabab i Somalia.

The airfield in Arba Minch is part of a network of secret bases for unmanned aircraft in the Horn of Africa and the Arabian peninsula, the Post reported, citing unnamed US officials.

The US Air Force has spent millions of dollars to improve the airfield in Ethiopia to accommodate a fleet of Reaper drones that carry Hellfire missiles and precision-guided bombs, it said.
...
The raids are conducted under the authority of the Central Intelligence Agency, not the military, but special operations forces and drone aircraft can be assigned to the spy agency for the strikes.



Visa större kartaKarta över Arba Minch i Etiopien

Operationerna med Reaper från Arba Minch är bara en del i ett nätverk av baser som USA bygger upp kring Somalia. En av dessa baserade Kustbevakningen sitt flygplan under insatsen i Adenviken.

The Air Force operates a small fleet of Reapers from the Seychelles, a tropical archipelago in the Indian Ocean, about 800 miles from the Somali coast.

Om Sverige ska hänga på i denna trend så är det alltså dags att sätta in SOG stöttat av Gripen och vår nya UAV Shadow 200 "Örnen". Givetvis så finns det behov av HKP 16 för snabba transporter av specialförbanden. Frågan är bara vilket politiskt stöd det finns att samarbeta med CIA i.s.f NATO? Å andra sidan så hade CIA förband även i Afghanistan och amerikanska specialförband med tveksamma uppdragsmandat har opererat ut från Marmal där även de svenska förbandet finns stationerade.

Som en del av USA:s satsning på att slå ut Al Shabab så ingår även träning av de lokala styrkorna. Där är Sverige redan med på ett hörn och deltar med instruktörer nere i Uganda.

European Union Training Mission Somalia (EUTM) inleddes den 7 april 2010. Syfte med insatsen är att bidra till en stabilisering av situationen i Somalia i enlighet med Djibouti-avtalet från 2008. EU fattade beslut om utbildningsinsatsen för den somaliska regeringens säkerhetsstyrkor i januari 2010.

Visst så sysslar de svenska instruktörerna enbart med utbildning av Somaliska soldater, men man måste vara medveten om att det finns flera sidor på ett mynt. Sverige väljer bara att fokusera sina insatser på de mer officiella och lagliga delarna.

Det här är ett faktum som våra politiker måste vara mer tydliga mot svenska folket. När vi deltar i internationella insatser så är vi bara en mycken liten kugge i spelet. Vi hänger på USA och de större länderna i NATO, för utan deras stöttning så skulle insatserna vara omöjliga. Men det innebär också att vi får acceptera att följa deras planer. Utbildningen av CIP i Mazar-e Sharif är bara ett exempel på detta.

Se även Wiseman, Klart Skepp! och Försvar och Säkerhet.

Här är en video över Arba Minch, före USA:s uppbyggnad. Med stor sannolikhet så ser det ganska så annorlunda ut just nu.



SvD1, SvD2

lördagen den 29:e oktober 2011

Lumparminnen

Ikväll så skall jag ha fest med ett par vänner och deras familjer. Chilin står snart på spisen för att puttra i många timmar så att den går att äta med gaffel. Risken är stor för att det blir ett par öl och lite för mycket vin till maten och att vi efteråt hamnar tillbakalutade i soffan. Har våra kvinnliga sällskap otur så finns det också risk för att samtalet går in på lumparminnen. Det är trots allt något som de flesta män i min ålder har gemensamt. Oavsett bakgrund så har vi harvat omkring i grönkläder och kastat bort ett år i kronans tjänst. Ett år som många hatade. Ett år som de flesta talar om resten av livet.

I tidningen läste jag precis om "terrorekorren" som en familj i Enskede äntligen fått Socialstyrelsens OK på att det är fritt fram att göra sig av med.

Det får mig att tänka på min värnpliktskollega E. E var en snäll bondpojke, som dock mentalt sett var på en sjuårings nivå. De som delade rum med honom på kasernen fick agera fosterföräldrar till honom. Alltid sen, alltid fel utrustad och ständigt en fara för omgivningen. Han kunde komma till en uppställning iklädd lågsko på en foten och känga på den andra. Men vi lyckades dra honom igenom gröntjänsten. En av grabbarna var en duktig skytt och brukade lägga ett par skott då och då på E:s tavla. Så han fick godkända betyg. Lite visste vi vilka konsekvenser det kunde få.

E klarade nämligen av provet till vaktsoldat. Därmed så fick han likt alla oss andra tillbringa fyra veckor med att gå vakt nere bland hangarerna. Med skarpladdad K-pist!

Vakttjänsten var en historia för sig själv. Uttröttade värnpliktiga sparkades upp och hasade bort till vaktkuren där de fick ut slutstycket till sin K-pist och fyra magasin med 9 mm ammunition. Därefter skulle man ladda sitt vapen och gå ner på plattan för två timmars patrullering. Vanligtvis så gick vi en och en och delade upp plattan i två delar. Ett antal skotthål i vaktkuren visade på när trötta värnpliktiga misslyckats med patron ur efter vaktrundan. En natt så vaknade jag upp av ett skott. Det visade sig vara värnpliktige Y som missat i hur man laddar sitt vapen. Han stoppade först i magasinet och släppte sedan ner slutstycket med avtryckaren intryckt. Resultatet blev ett skott i backen som missade foten med någon centimeter och ett slutstycke som for bakåt ut genom vapnet och missade hans huvud med någon centimeter.

Det pratas mycket om dödligheten bland svenska soldater i Afghanistan, men faktum är att det strök med ett antal ungdomar även hemma i Sverige under "vanlig" värnplikt.

Åter till E. Att byta av honom som vakt var en lek med livet. Man fick högt och tydligt i god tid innan man kom ner till platsen där vi skulle bytas av ropa "E, nu kommer jag" och "E, jag är ingen ryss". Annars så fick man höra det fruktade ljudet när säkringsluckan kastades och vapnet gjordes redo för eld.

Men inget hände. Det närmaste katastrof som inträffade under E:s vaktperioder var när han ropade upp på radion till vaktchefen, "Jag ser ekorrar. De är tre till antalet. Vad ska jag göra?". Vaktchefen som trodde att det var ett skämt av en uttråkad värnpliktig sa "Skjut dem". I sista sekunden så kom han på att det var E han pratade med och ropade "Skjut inte! För guds skull, skjut inte!!".

Efteråt när E fick förklara vad han menade med det hela så visade det sig att E precis läst en artikel om Vietnamkriget. Där testade USA tekniker att med delfiner föra in sprängladdningar i Nordvietnams hamnar för att sabotera fartyg som låg till kajs. E trodde att detta var sabotageekorrar med små sprängladdningar på ryggen som var på väg in i hangaren för att förstöra våra flygplan!

Men till slut så klarade E av lumpen. Det var nog det största han gjort eller någonsin kommer att göra i sitt liv och et minne han alltid bär med sig.

En annan värnpliktig gick det sämre för. När jag arbetade som instruktör på soldatskolan så fick jag ta hand om fjärde grupp i första plutonen. Den bestod av diverse mer eller mindre lyckade individer. Jag hade en vapenvägrare som fram tills dess han fick åka hem fick vara med på utbildningen, men stå bredvid. Jag hade två killar som inte fick vara kvar på vaktplutonen då de hade ett kriminellt förflutet. Jag hade en som var E:s tvilling mentalt. Snäll, men dum. Han kunde knappt gå normalt utan lufsade fram. Att få honom att marschera i takt med de övriga var lönlöst, så det gällde att placera honom någonstans i gruppen där han gjorde minst skada.

Men ingen av dessa var det egentliga problemet. Y, den blyge gossen var mitt stora problem. Y hade stora problem med sitt självförtroende. Jag gjorde mitt bästa för att bygga upp det, men det bröts hela tiden ner av andra i hans omgivning.

Under en övning på en krigsbas i Norrland så försvann Y. Utan att jag hade koll på det så hade några av de kriminella i min grupp tagit med sig ett par flaskor sprit i deras tält. Sedan hade de bjudit Y som totalt hade spårat ur. Han tog sin ryggsäck och försvann ut i skogen. Dagen efter när det var uppställning så saknades Y. Vad gör man? Det var bara att ringa polisen och lämna in en anmälan om saknad person.

Ett dygn senare så ringde polisen. De hade hittat Y:s ryggsäck vid ett litet hus i skogen. Där hade Y gått bärsärk på inredningen. Alla fönster var trasiga. Kylskåpet var utkastat framför trappan. Dessutom hade Y klättrat upp på taket och vält skorstenen.

Ett par dygn senare dök Y upp. Mycket skamsen och förklarade att han inte tålde sprit. Han hade fått en minneslucka av hela episoden. Men det slutade med att han fick frisedel och när jag träffade honom strax innan han åkte från flottiljen så var han ganska så lättad. Lumpen var ingenting för honom. Men jag misstänker att även han fick ett minne för livet, även om han kanske inte skryter på fester om den nedvälta skorstenen.

För vissa så kanske Lumpen inte var så bra, men för de flesta så var det något som gjorde att de växte som människor. För alla så innebar det att vi fick umgås med människor som E och Y som vi annars aldrig hade sett åt, än mindre pratat med. För alla så är det ett minne för livet till flickvänners stora förtvivlan. Värnplikten innebar alltså inte bara att folkförankringen mellan Försvarsmakt och övriga samhället stärktes. Det innebar också att samhället blandades på ett sätt som annars aldrig är möjligt. Men numera så är det bara ett lumparminne som alla andra.

Hmm...undrar vad som händer med den där ekorren i Enskede?



fredagen den 28:e oktober 2011

Efterklokhet

30 år sedan U-137/S-363 blev känd som "Whiskey on the rocks". 30 år sedan Kalla Kriget var som kallast. 30 år sedan Första flygeskadern E1 fick order om att med skarpladdade AJ37 och SF/SH37 Viggen "Hålla gränsen". Den svenska "Kubakrisen" var ett faktum med allt för många inblandade med fingret på avtryckaren.

När man läser dagens inlägg i debatten där den ena ytterligheten argumenterar för medvetet försök att navigera i hemliga svenska farleder och den andra sidan argumentera för gigantiskt navigeringsfel på 570 km så är det en sak som jag missar i deras analys, kopplingen till tidsandan. Utan denna koppling så går det inte att avgöra vad som är sant och vad som är falskt. Eller i varje fall inte vad som upplevdes som sant eller falskt 1981.

1981 fick man som pilot besök av polska tavelförsäljare. Det stod utländska lastbilar med signalspaningsutrustning vid varje flygfält när det var övning. SÄPO höll utbildning för piloter om hur man skyddar sig mot Spetznaz och hur man tar sig till arbetsplatsen den dagen kriget kommer. Tjänstepistolen (kamrat 40) och ett paket 9 mm parabellum förvarades i garderoben. "Givakt", d.v.s. krigsproduktion med fredspersonal var en övningsform som fortfarande tränades en gång per år för att se om Flygvapnet var beredda.

Vad man missar i ovanstående artiklar är att ta hänsyn till t.ex. övningen Zapad-81 som hade hållits mellan 4-12 september 1981, d.v.s. lite mer än en månad tidigare. Zapad var och är en övning för att testa de ryska försvarsmakterna som har återkommit då och då för att omforma mot aktuella hotbilder och scenarier. Här är t.ex. en utvärdering från 1977.

Ustinov notes that the Pact needs to acquire completely new (conventional) weapons systems to counter the West’s growing superiority in advanced technology. During the 1970s, Soviet bloc analysts realized that the gap in military technology continued to widen and might never be bridged.

Är det i denna verklighet så otroligt att tro på att det förekom tester av vår beredskap? En praktisk test för att kontrollera idéer som kommit fram under Zapad? Eller var det bara ett enkelt "bondeoffer" i det stora spelet? En dieselubåt, en avdankad besättning och en liten felnavigering på 570 km. I stort sett samma sträcka som mellan Helsingborg och Stockholm. Frågan man kan ställa sig är "inkompetens eller Maskirovka?"

Moscow has always had a flair for D&D, known in Russian as maskirovka. Its central tenet is to prevent an adversary from discovering Russian intentions by deceiving him about the nature, scope, and timing of an operation. Maskirovka covers a broad range of concepts, from deception at the strategic planning level to camouflage at the troop level.2 Russian military texts indicate that maskirovka is treated as an operational art to be polished by professors of military science and officers who specialize in this area.

DIA analysis preceding the missile crisis noted that the Soviet Army had probably employed large-scale battlefield deception "more frequently and with more consistent success than any other army."3 The Soviets practiced extensive maskirovka before their move into Czechoslovakia in 1968. Moscow also trained foreign forces to apply deception, including North Vietnamese units before the Tet offensive in 1968 and Egyptian forces before crossing the Suez Canal in 1973.


Gick testen bra så skulle man fått nya kunskaper. Gick testen dåligt så stressade man sin granne en smula och kunde skylla på misstag och inkompetens.

Men, det intressanta är kanske inte varför ubåten stod där den stod, utan vilka konsekvenser det hade kunnat bli av denna händelse.

I Sverige har vi valt att glömma, förneka eller förlöjliga det inträffade. Men även i Ryssland så har många glömt. I svensk press är intresset för 30-årsminnet måttligt. Om 10 år så gäspar nog de flesta och läser hellre om den senaste skandalen i kungahuset.

Man brukar säga att endast framtiden kan visa på sanningen. Ja det kanske är rätt, men det gäller bara om vi är villiga att acceptera sanningen som den såg ut då. Hur kommer dagens internationella insatser att se ut om 30 år när vi vet hur det gick för forna Jugoslavien, Afghanistan och Libyen?

Se mer bilder på Blekinge museums U 137 bildgalleri.

Se även Tokmoderaten och LAE.







SvD1, SvD2, DN, Ny Teknik

onsdagen den 26:e oktober 2011

Välkommen hem, har ni något att förtulla?

Den första svenska stridsflyginsatsen på 50 år är avklarad. Stort tack från en tacksam nation, ÖB och Tolgfors. Medalj och fina tal. Men inte alla står i vänthallen för att lämna över blommor till de hemkommande. En del ska kolla så att inget otillåtet finns i bagaget. Ett av de värsta brotten enligt svensk lag är nämligen att undvika betala skatt. Det får nu personal, som skickat hem varor med de transportflyg som fraktat bl.a. reservdelar till Gripenflygplanen, stå till svars för. Smuggling säger tullen. (Nu var det i.o.f.s militärpoliser som alltid gör sitt bästa för att upprätthålla lagen.) Skattesmitning och otillåtet transportutnyttjande säger staten.

Samtidigt landade nämligen också en anmälan mot 14 anställda i förbandet på bordet hos åklagarmyndigheten i Luleå. Anmälan är skriven av militärpolisen och gäller misstänkt varusmuggling.

–Det pågår en förundersökning om ifrågasatt införsel av varor och på det sätt som det förts in, bekräftar kammaråklagare Åke Hansson vid åklagarmyndigheten i Luleå som leder förundersökningen.

Det var när försvarets säkerhetspersonal i Norrbotten kontrollerade lastpallar från Italien på F 21 i Luleå som de upptäckte privata varor i lasten.


Men vilka regler gäller egentligen?

Givetvis så har man brutit mot Försvarsmaktens regler för utlandsmissioner som brukar vara ganska så tydliga på vad man får plocka med sig hem eller inte. I vanliga fall brukar man i stort sett vända upp och ner på folk för att säkerställa att det inte åker hem vapen och annat som souvenirer från insatsen.

Har varorna köpts i Italien så är det ett EU-medlemsland och därmed så skall man vare sig behöva betala tullavgifter eller skatt.

Sedan blir det lite krångligare. Basen på Sigonella tillhör US Navy och är därmed en amerikansk jurisdiktion. Insatsen leds av NATO. Sverige har en SOFA - Status of Forces Agreement med Host Nation. Om det är USA eller Italien i detta fall vette sjutton. Sannolikt är det bägge två. Har varorna köpts i den amerikanska militärbutiken BX/PX så är det skattefritt och ska då enligt alla regelverk förtullas när det kommer in i Sverige eller egentligen bara om det tas med utanför basområdet. Köpa en påse chips och äta på hotellet är i teorin ett skattebrott även om gränsen nog ligger ett par kronor högre än så.

Men handen på hjärtat, hur många förtullar det man handlat utanför EU när man kommer hem från semester. Golfklubbor, dyra klockor, smycken m.m. I mitt förra inlägg om Flygvapnets klockor kom en kommentar om billiga Breitlings som Försvarsmaktsanställda kunnat köpa på internationella insatser. Det låga priset beror på att det inte är moms på dessa och de skall med andra ord beskattas vid hemkomst. Jag såg för övrigt att även våra fältartiser som besökte FL02 var och handlade på Sigonella BX/PX.

Är det då olagligt att skicka egna prylar i Försvarsmaktens Tp-84 Herkules? Tja, det är inte direkt tillåten av chefrna, men genom åren så har många tittat genom fingrarna. Jag har t.o.m. vid något tillfälle åkt Tp-84 med en privatbil som skulle upp på en övning i Norrland. Är det bara rätt packat och vikt samt tyngdpunkt stämmer på pallarna så har man inte brutit mot några transport- eller säkerhetsbestämmelser. Tp-84:orna skulle ändå åka fram och tillbaka till Sverige, så man har inte lurat staten på några pengar. Om det inte stora volymer vi pratar om, då flygplanet givetvis drar lite mer bränsle på resan.

Smuggling i mer eller mindre begränsad mängd är vanligt förekommande på internationella insatser och det är också därför som Försvarsmakten gör stickprov. Men varför inte göra slut på denna debatt? Gör som många andra länder (bl.a. USA). Skattebefria soldater på internationella insatser. Då slipper man dessa problem och soldaterna får en löneförhöjning som de är värda.

SvD

Farligt eller bara inte tillåtet?

Under förmiddagen så satt jag och strölyssnade på Rix Morgonzoo och där förfasade man sig över nyheten att Ryan Air lagade flygplan med silvertejp. Utan att veta vad det var för detalj man lagade (knappast vingen i varje fall) så måste man skilja mellan vad som är farligt och vad som bara kanske inte är tillåtet.

Jag har på senare tid noterat att Sverige blir mer och mer som USA. Gör du fel kan du bli stämd. Alltså bäst att göra "by the book". Står det inte i boken så är det bäst att inte göra något över huvud taget. Ingen bra inställning för en militär som ska kunna hantera det oväntade och därmed det odokumenterade!

Själv så har jag länge vurmat för förmågan att genomföra krigsreparationer. D.v.s. att laga ett flygplan tillräckligt bra för att det ska kunna gå att köra ett par pass eller flyga från ett farligt område till ett bakre underhållsområde där det kan repareras. Tyvärr så tänker de flesta numera med civila regelverk i bakhuvudet. D.v.s. står det inte i detalj i flygplanstillverkarens manualer så är det förbjudet!

En gång i tiden så var vi dock duktiga i Sverige på att ta egna beslut. Den tyska ledarskapsmodellen premierade initiativrikedom.

För ett antal år sedan så stod jag med en SF37 på en krigsbas. EBK-pumpen var trasig. Men en driftig tekniker "lagade" pumpen med najtråd och silvertejp. Den kopplades helt enkelt ur. I loggboken skrevs en kvarstående anmärkning "använd ej EBK". Jag fick OK av divisionschefen att starta med deltankat flygplan och utan yttre last. Inga problem att komma upp från huvudbanan med enbart grundmotor. 15 minuters hemflygning och sedan togs den i på verkstaden för byte av EBK-pump. Mycket likt Ryan Airs "lagning" med andra ord.

Idag så ska det skrivas en hoper papper med begäran om avsteg från godkända publikationer som sedan skickas runt omkring i systemet. Beslutet att flyga med fel läggs alltid på "någon annan". Det är oftast inte i avsaknad av teknisk kompetens utan helt enkelt att man avsagt sig beslutsrätten. Tyvärr så tas ibland de tekniska besluten på så hög nivå att den tekniska kompetensen saknas!

I amatörvärlden så är silvertejp gångbar även på flygplan. De två bilderna ovan och nedan illustrerar en privatflygare som var ute på en fisketur i Alaska. När han kom tillbaka hade en björn varit närgången mot hans flygplan i jakt på mat. Som tur väl var hade han en radio så han kunde signalera på hjälp. Han blev hämtad. Åkte tillbaka och hämtade stora mängder silvertejp och ett par nya däck (de var per definition trasiga). Och ett par timmar senare kunde han ta sig därifrån på egen motor till ett flygfält där flygplanet kunde repareras.

Efter "krigsreparation"

flygdagen på F 11 så såg jag en pilotkollega (inga namn nämnda) klistra fast en kamera i kabinen för att filma sitt pass. Givetvis så använde han silvertejp.

Själv så paddlar jag en hel del kajak. Silvertejp ingår i min obligatoriska nödutrustning. Jag har bl.a. en s.k. Faltkajak, en kanadensisk Folbot Cooper med aluminiumstomme och duk. Där är Silvertejp en mycket bra "krigsreparation" när man befinner sig på en holme långt ut i Stockholms skärgård.

För alla tekniker och ingenjörer där ute så rekommenderar jag Facebookgruppen "går det inte att laga med silvertejp är det trasigt".





Gilla

Jag noterade precis att Tolgfors hade infört en Gilla-knapp på sin blogg. Inga kommentarsmöjligheter ännu, men en bit på vägen till en dubbelriktad kommunikation.

Jag noterade också att ingen hade tryckt på hans Gilla-knappar ännu. Det kanske är någon typ av tyst svar från allmänheten? Undrar om budskapet uppfattas?

tisdagen den 25:e oktober 2011

Ur led är tiden

För ett tag sedan så satt jag och läste igenom den senaste skörden av Driftrapporter. En rapport fick mig att hoppa till en smula. Ett s.k. "pilotklocka" hade gått sönder! Med tanke på den debatt som var i pressen när dessa klockor köptes in så insåg jag att det snart skulle dyka upp på löpsedlarna. Och mycket riktigt, Aftonbladet, DN och SvD har tagit upp "nyheten". Konstigt nog så kan jag inte hitta den på Expressens hemsida, men den dyker nog snart upp där också.

Fokus ligger på ord som "lyx-klocka" och "misslyckande". Mer riktigt hade varit att lägga tyngdpunkten om Flygvapnet fått tillräckligt mycket för pengarna samt om man verkligen fått det man behöver.

– Glas har trillat av, skruvar som har lossnat, armband har gått upp, sa Ola Höglund, flygchef vid Försvarsmakten till Sveriges Radios Ekot när köpet blev känt.
...
– Hittills har vi fått in tre klockor och jag vet att det är ett par till på väg, säger Niclas Valfridsson, vd på Sjöö Sandström, till Aftonbladet.


Att en klocka inte ska tillåtas få gå sönder i kabinen är självklart. FOD - Foreign Object Damage eller på svenska Föremål som Orsakar Driftstörning är inget man vill ha i ett flygplan. En liten skruv på fel ställe kan ställa till med stora problem. I värsta fall om Murphy får vara med och bestämma kan den t.ex. låsa en styrspak i fel läge.

En kollega flög med sin Swatchklocka under grundflygutbildningen. Vid ett tillfälle så lyckades han slå sönder den i kabinen och en myriad små delar ramlade ut ner mellan katapultstolarna. Det var bara att avbryta det flygpasset och åka hem och landa. Sedan fick teknikerna lyfta ut bägge katapultstsolarna och montera bort en massa plåtar i kabinen för att komma åt och inspektera känsliga delar som roderlinor och styrspakar. Kostnad för klockan var ca 300. Kostnad för det misslyckade flygpasset var ca 10.000. Kostnaden för felundersökningen betydligt mer. Dessutom fick min kollega bjuda teknikerna på tårta som kompensation för det onödiga arbetet.

Man skulle kunna tro att moderna flygplan löser allt, men tiden måste plockas in från någon källa. Det kan vara från GPS, radiosändning eller via datamedia som förs ut till flygplanet. Men om all teknik går sönder så är det armbandsklockan som ska vara reservlösningen. Av platsbrist så har man ofta i moderna stridsflygplan tagit bort den lilla analoga klockan som alltid funnits där på äldre flygplan.

Tid används bl.a. vid navigering. Är man flera flygplan i ett uppdrag så är det av största vikt att man kommer till samma punkt samtidigt om man t.ex. skall koordinera ett anfall. Tid används även för att beräkna bränsleförbrukning under ett uppdrag. Räknar man fel på bränslet så kan det sluta med haveri. För det mesta så gör flygplanets datorer detta åt dig, men det gäller att ha ett system i backup om tekniken slutar fungera.

Mer avancerade versioner av pilotklockor brukar därför ha analoga navigerings-"datorer" i form av en förenklad E6B för att beräkna kurs med vindupphållning, bränsleförbrukning m.m. Tyvärr så brukar dessa numera enbart finnas på de dyraste modellerna, så de har Försvarsmakten av politiska skäl inte råd med. Då hade det heller inte handlat om 10.000 per klocka utan 40-50.000 per klocka.

Vad skall man då kräva av en pilotklocka?

En klocka i ett flygplan har i grund och botten en viktig funktion. Det är att visa tiden exakt. I internationella operationer så koordinerar man oftast genom att använda UTC eller GMT - Greenwitch Mean Time. Utöver det så brukar man vilja lokal tid samt tid hemma i Sverige för att kunna synkronisera arbetet med de på staberna hemma i Sverige.

Den skall vara tydlig att läsa och och även kunna läsas av i mörker. I moderna flygplan används s.k. Night Vision Goggles. Det gäller att lyset från ett armbandsur inte stör ut dessa eller att piloten tappar sitt mörkerseende om han tittar på klockan.

Givetvis skall en klocka tåla en hel del stryk. G-krafterna är nog inte så värst avgörande då det är ganska så låg massa på visarna och automatiken. Värre är det nog med repkänslighet och slagtålighet då en flygplanskabin innehåller en hel del kantiga saker. Givetvis skall en klocka vara vattentät om man skulle skjuta ut sig och hamna på fel ställe.

Sist av allt så får man kolla på storleken. I ett stridsflygplan är det trångt. Man bör kunna spänna klockan över isolerdräktens tätning utan att den skrapar i kabinväggen när man manövrerar gasen och radarhandtag. Den feta bling-klockan faller med andra ord automatiskt ur av detta krav.

I vanliga fall så brukar samarbetet med en klocktillverkare vara ett win-win scenario. Försvarsmakten får bra klockor, klocktillverkaren får bra reklam och i reklamen så exponeras även Försvarsmakten. Bägges varumärken stärks av samarbetet.

Titta bara på Breitlings reklam. Man har lyckats övertyga världen om att tuffa piloter bär Breitling! Image är allt! Image gör också att Breitling kan ta bra betalt för sina klockor. Breitling sponsrar dessutom ett antal olika uppvisningsgrupper och syns alltid på flygshower världen över. Att de syns i flygkretsar innebär att piloter vill köpa deras klockor! Jag misstänker att Flygvapnet lyckades få fram sina förra Breitlings mer eller mindre gratis. Även Team 60 hade ett tag samarbete med Breitling.

Märkligt nog så har det varit mycket lite debatt i pressen kring tidigare klockor. De första Gripen-piloterna som utbildades fick plocka ut en Breitling Professional Emergency. Givetvis på lån, men de flesta sitter nog numera på armarna på stabsofficerare. Därav behovet att köpa in nya. Breitlingmodellen hade en inbyggd nödsändare. Den pilot som sköt ut sig över Vänern 1999 prövade att aktivera sin nödsändare. Det visade sig att den störde ut nödsändaren som varje pilot har i sin flytväst, då de sände på samma frekvens (121,5 MHz). Efter det så blev det förbud att aktivera nödsändaren i klockan. Därmed så försvann en del av finessen. Dessutom visade det sig vara mycket krångligt när batterierna i dessa klockor skulle bytas då de var tvungna att skickas till Breitlings centrallager någonstans i Schweiz. Då var piloten med andra ord utan sin klocka under ett par tre månader.

De flesta av världens övriga flygvapen brukar gilla denna typ av reklam, men i Sverige så finns tyvärr Jantelagen. Så i stället för gratisreklam och gratisklockor så anställer Försvarsmakten en hoper reklammuppar som själva försöker bygga upp imagen. Det här kostar nog betydligt mer än klockorna i fråga.

I handeln säljs Sjöö Sandström UTC Sky Diver för ca 23.000 per styck. FMV betalade 10.000 per styck. Mycket bra affär skulle jag vilja påstå, men det hade nog gått att pressa priset ytterligare. Man kan nog misstänka att Sjöö Sandström sålde klockorna till ett underpris och hade kunnat sänka sig ytterligare då man var väl medveten om att när Försvarsmaktens piloter använde klockorna så skulle det ge märket en statusökning. Nu ångrar man nog att man gav sig in i denna infekterade bransch, då minsta problem syns mycket tydligt i pressen.

Själv så använder jag numera ett Citizen Promaster dykarur som jag gav 2.995 för på rea. Jag är mycket nöjd även fast logiken som känner av om man befinner sig i vatten eller inte brukar få spel vid hög luftfuktighet eller när jag idrottar och svettas mycket. Då tror den att den befinner sig under vatten och fastnar i djupmätningsläge!

Jag hade tidigare en av Flygvapnets gamla navigatörsklockor med analog tidtagning. Suverän när man flög och dessutom riktigt snygg. Tyvärr så gick den sönder och det finns inga reservdelar att få tag på. Den lämnade jag tillbaka till förrådet och fick ut en ful och tråkig Seiko som jag nästan aldrig använde.

Jag har också en Breitling som är anskaffad i Bagdad 1992 (fråga mig inte hur). Den har tillhört Irakiska flygvapnet och har bl.a. Bretlinglogon utbytt mot irakiska flygvapnets vinge. På baksidan finns en stor örn och en massa text på arabiska som jag inte riktigt förstår. Tyvärr så har den också gått sönder och Breitling hävdar att de inte kan laga den. Jag misstänker dock att man inte längre vill skylta med att man gjort affärer med Saddam Hussein. Hmm...Undrar vilken klocka Khadaffi använde sig av? Despoter brukar ju i vanliga fall vilja ha guld-Rolex.

Vad lär man sig av det? Jo, även dyra klockor går sönder. Ett märkes status handlar inte bara om kvalitet utan mer om hur bra fabriken tar hand om eventuella reklamationer. Här kan Sjöö Sandström få gratis reklam om de är alerta och vänder pressens artiklar till sin egen fördel.

På sin hemsida så gör de i varje reklam för sin UTC Sky Diver och samarbetet med Försvarsmakten.

Produced in cooperation with the Swedish Air force Defense and designed to meet strict military demands. The watch is acombination of an analogue and digital movement. The analogue watch shows the local time while the digital watch provides you with local time plus an additional timezone of your own choice. Additional functions are backlight, alarm, perpetual calendar,2nd time zone, timer and chronograph. This first model is specially made for the Swedish Air force Defense.

För att kunna köpa klockor måste man kunna allt om FOD. Nedan är en kurs som RAF tagit fram som är lämplig att studera för FMV:s klockupphandlare. Givetvis så tar RAF hjälp av Dr FOD och hans hjälpreda Miss Body! Bättre än så här blir det inte. Det var på den "gamla goda tiden" när humorn i samhället fortfarande fanns kvar.

Se även Cynisk.





måndagen den 24:e oktober 2011

Nöden har ingen lag

Detta inlägg kommer att handla om en skitsak. Något som femåringar gillar att prata om, men som vi vuxna talar mycket tyst om. D.v.s. att gå på toaletten och svårigheten att göra det när man är instängd i ett litet trångt stridsflygplan.

För många år sedan så befann jag mig instängd i en av Flygvapnets Tp-88 Metro. Nu kommer jag inte ihåg om det var så att den inte hade toalett, eller om den var ur funktion, men kontentan var att det i varje fall inte fanns någonstans att gå vare sig man behövde göra nummer 1 eller nummer 2. På den tiden så var jag flygtekniker och vi hade varit nere på incidentberedskap på F 17 i Kallinge och var på väg tillbaka till F 15 i Söderhamn.

En av mina kollegor, vi kan kalla honom tekniker X, hade med sig en stor termos kaffe som han bjöd alla som var med i kabinen samt stjälpte i sig ett par koppar på egen hand. Efter ett tag började han bli en smula svettig och insåg att det inte fanns någonstans att lätta på trycket. Men nöden har ingen lag, så det blev till att pinka i termosen. Behöver jag förtydliga att ingen som var med på den här flygningen drack kaffe nästa gång han bjöd?

Under VK2 så började de första stridsflygplanen med lång räckvidd att dyka upp. För besättningarna ombord på bombflygplanen så var det inget större problem. De kunde spänna loss sig från sin stol så länge det inte var direkt hot från jaktflyg eller luftvärn och sedan pinka i någon lämplig burk som sedan tömdes ut genom bombluckan eller kanske t.o.m. fälldes tillsammans med bomberna. För de stackars piloterna i de första långräckviddiga jakteskortflygplanen så var det betydligt värre. De satt i en trång kabin och var fastspännda i stol och fallskärm med mycket liten möjlighet att lätta på trycket. Diverse lösningar togs fram med slangar och trattar som skulle tömma innehållet ut i atmosfären. Men på hög höjd och med införande av tryckkabin så var de tekniska lösningarna inte helt lätta att ta fram.

När jetflyget introducerades så försvann mycket av problembilden då jetmotorer inte hade lika lång flygtid på en tank motsvarande den som kolvmotorflygplanen som de ersatte hade. Men snart så utvecklades lufttankningsprincipen och då kunde teoretiskt flygpassen bli oändligt långa. Ett rekord som jag läste om var en F-15E besättning som under en insats i Afghanistan var uppe i 15,5 timmar! En lång tid i en Boeing 747, en evighet i ett stridsflygplan som slutar med sittsår i baken och en välfylld blåsa.

Nya tekniska vidunder tar oftast inte hand om de små personliga problemen. I boken "Lockheed SR-71, the secret missions exposed" av Paul F Crickmore så beskrivs hur SR-71 piloterna fick lida.

"Prolonged flights in a full pressure suit could be very uncomfortable, especially with a full bladder. For this reason a Urine Collection Device (UCD) was developed for a 'suit-dry' method of eliminating excess body fluids. The urine could be discharged into a condome-like receptacle that was tube-connected to a plastic collector bag which was donned prior to suiting-up. One crewmember described his pre-UCD inflight urination experience in the following terms 'wearing pressure-suit gloves, undoing several zippers and fighting through four inches of pressure suit wasn´t easy."

G-dräkten som piloter bär har ett par dåliga egenskaper. En av dessa är att den trycker på nedre delen av buken, just där blåsan sitter. Det slår aldrig fel. När man tar på sig G-byxorna så kommer behovet av att stridspinka. I flygplan som t.ex. Gripen där man bär G-byxorna på utsidan av överlevnadsdräkten så blir det extra besvärligt, då man först måste hasa ner g-byxor och sedan vika ner en styv dräkt i flera lager Nomex för att sist få fram sin kompis och pinka.

Det finns också en stor könsskillnad i UCD-teknikerna. Samma lösning fungerar oftast inte för män som för kvinnor. Då mängden kvinnor oftast inte är så stor så brukar det innebära att lösningarna tas fram för män, sedan så blir det för dyrt att utveckla något för en eller ett par enstaka personer. Det är nämligen inte bara att ta vilken produkt som helst. Den måste köras i undertryckskammare, centrifug, köldkammare m.m. för att se om den klarar av krigets krav.

Det går inte heller bara att undvika att dricka. På hög höjd finns inget som skyddar från solen och en kabinhuv är som ett perfekt växthus som absorberar värme. Vätskeförlusten under ett uppdrag är gigantisk och man måste fylla på. Tyvärr så vill inte all vätska gå ut som enbart svett.

För några år sedan så satt jag incidentberedskap över jul och nyår. Jag var singel och hade inget emot detta. Min rotekompis hade veckan innan suttit i beredskap, men inget hade hänt på hela veckan. När starten till slut kom så var han givetvis precis på väg in på toaletten. Vad gör man i det läget? Jo, på med dräkten och spring ut till flygplanet. Efter en timme i luften och 30 minuter kvar till landning så gick det inte längre. Han fick lätta på trycket i sitt isolerställ. Den har den goda egenskapen att den behåller vätska inom sig på samma sätt som den förhindrar kallt vatten från att tränga in. Men vår säkmatspersonal vägrade dock att befatta sig med den kontaminerade dräkten, så han fick själv ställa sig i duschen och spola av den när han kom hem.

På den gamla goda invasionsförsvarstiden så hade vi gott om flygbaser runt omkring i Sverige. Dessa var till för att landa och tanka upp flygplanet och hänga på nya vapen innan nästa pass. Det var inte bara flygplanet som kunde klargöras. Stoppet på backen hade den goda bieffekten att man som pilot fick möjlighet att springa in bakom klargöringsplatsen och lätta på trycket mot något lämpligt placerat träd. I det nya internationella insatsförsvaret så har man utrustat Gripen med lufttankningsbom. Perfekt för att hålla flygplanet i luften under lång tid. Men hur är det med piloten? Tänkte inte på det. Raskt så fick den s.k. smörgåsfacksmodifieringen införas. Plats i kabinen för ett par mackor och en behållare med vätska.

UCD-problemet var dock inte löst. Försök har genomförts med den s.k. "absorbenten", också känd som "Pampers for Men" eller "Libero Up and Fly". Inte så romantiskt eller kompatibelt med hjälteglorian som stridspilot. Fördelen är att både nummer 1 och 2 går att genomföra! Försök har också genomförts med behållare att pinka igenom, men tryckändringar i kabinen kan resultera i obehagliga påverkningar på den ömmaste delen av kroppen. Att få testpiloter att ägna sig åt att testa dessa utrustningar är heller inte det lättaste. Testpilotlönen räcker inte till! Det är heller inte alltid enkelt. barndomens inpräglade beteende att inte väta blöjan sitter i till vuxen ålder. Om man skulle gå ut på staden och erbjuda 10.000 kronor till den som kan pinka på sig så kommer många inte att klara av det. De psykologiska spärrarna sitter för hårt.

Jag läste för något år sedan en rapport från när Norge opererade med F-16 i Afghanistan. Medellängden på flygpassen låg runt sju timmar. Våra norska kollegor kör med en påse. De får helt enkelt spänna loss sig från katapultstolan, dra ner blixtlåset, lägga en liten filt under baken utifall de spiller och sedan fylla påsen. Den fyllda påsen knyts ihop och slängs sedan bakom stolen. Vad som händer om man tvingas till att manövrera flygplanet i en luftstrid behöver man nog inte fundera länge över. I flygplanen så introduceras mer och mer FOD - Foreign Object Damage i form av papper från godis, smulor från mackor och givetvis utspilld vätska. Norrmännen drack saft. För att citera en kommentar i rapporten "En F-16 tål mycket saft som spills i kabinen!"

Många fina ord för att dölja det skamliga. UCD, absorbent m.m.

Kanske är det trots allt enklast som en F-15 pilot en gång beskrev. "Ta en stor stark kvällen innan så pinkar du rejält på morgonen. Då går det att klara av mycket långa flygpass."

Får jag avslutningsvis påminna om den klassiska studentdryckessången till melodi av Sovjetunionens nationalsång. Den beskriver en stackars kosmonauts lidande för sitt fosterland. Själv så har jag sjungit den med ryska kamrater i närheten som stått i givakt till sången.

"Jag heter Nikolajev
och kommer från Sovjet.
Jag flyger runt jorden i min rymdraket
och jag ska stanna uppe i 84 varv
för det har Chrustjev sagt,
men det tycker jag är larv.

Jag längtar hem, hem till min planet,
till fru och barn därhemma i Sovjet,
men mest utav allt längtar jag till ett ruuuuum
med ett hjärta upp på dörren.
Jag längtar hem, hem till min planet
till fru och barn därhemma i Sovjet.

Min kapsel innehåller många instrument
ja, mycket av sådant som ännu ej är känt
men lika förbaskat vad du nu än tror,
jag glömde gå på muggen innan jag for.

Jag längtar hem, hem till min planet,
till fru och barn därhemma i Sovjet,
men mest utav allt längtar jag till ett ruuuuum
med ett hjärta upp på dörren.
Jag längtar hem, hem till min planet
till fru och barn därhemma i Sovjet."


Personligen så älskar jag scenen i "Rätta virket" när Alan Shepard har suttit inspärrad i sin rymdskyttel i massor av timmar då starten blivit uppskjuten gång på gång. Ingen hade tänkt på att utrusta honom med en UCD, då uppdraget var tänkt att bli mycket kort. Den lättnad som han visar beskriver hur skönt det är att kliva ur sitt flygplan efter ett lååångt flygpass och smita runt bakom hörnet...



P.S: Detta inlägg gav mig möjlighet att studera ämnet noggrant. För den som vill veta mer om svenska dass så rekommenderar jag denna blogg. Jag kan också rekommendera Kalle Bäcks avhandling "Det svenska dasset - Inte bara en skitsak".

söndagen den 23:e oktober 2011

Färdiglevererat

Nu har Boeing levererat de sista av 24 stycken beställda F/A-18F Super Hornet "Rhino" till Australienska flygvapnet RAAF. De är tänkta som "gapfiller" tills dess att F-35A börjar levereras.

Acquired as a stop-gap replacement to cover the period between the retirement of the RAAF's last General Dynamics F-111s in 2010 and the availability of its future Lockheed Martin F-35A Joint Strike Fighters, the Super Hornet is "proving to be invaluable as a true force multiplier", said Group Capt Steve Roberton, officer commanding the service's 82 Wing.

Australia's two-seat F/A-18Fs are assigned to the air force's 1 and 6 squadrons at Amberley.


Hmm...gott om flygplan har australiensarna, men ryktet säger att de tydligen har svårt att rekrytera och behålla piloter.

Det här innebär att Boeing för tillfället inte har några exportleveranser av F-18. Det är bara de sista flygplanen till USN som finns kvar i produktionen. Mer än 500 F-18E/F/G har levererats till US Navy som därmed klarar sig ett tag innan man behöver sina F-35C. Så sent som 2010 beställde US Navy ytterligare 124 stycken F-18E/F/G som beräknas levereras färdigt någon gång 2013.

Affären i Indien missade Boeing. Schweiz hoppade man av, då F-18E/F helt enkel är för dyr för att vara ett realistisk ersättare till F-5. I Brasilien så var man ute ur matchen ett tag, men den nya brasilianska presidenten verkar vilja ha ett amerikanskt alternativ med i utvärderingen.

De äldre F/A-18 A/B/C/D genomgår nu gångtidsförlängningar i avvaktan på F-35. Många av har nått maximal livslängd på 8-10.000 fh.

That will mean more work for depot crews once the planes come home. Taking the Marines usual can-do attitude into account, an observer still has to wonder when wings will begin to crack and other bits fall off or fail.

To that point, Block said that Marine Corps crews "are conducting routine maintenance at an accelerated pace due to higher utilization" of the Hornet in theater.


F-35B troligtvis får stryka på foten i samband med den kommande försvarsbudgeten så innebär det att US Marines har stora problem. US Navy klarar sig ett tag till.

En intressant skillnad som man kan se i synen på F-35 är att US Navy tänker använda F-35 som attackflygplan och F/A-18E/F som jaktflygplan i väntan på en ersättare till F-22 och F-18, medan RAAF och US Marines tänker sig ersätta allt annat med F-35.

Fallet blir högt

Jag måste erkänna att jag har en viss svaghet för filmer som sågas av kritikerna i dagspressen. När jag söker en stunds avkoppling på en biograf med en kartong full med Popcorn så är det filmerna som får två getingar eller rattmuffar som faller mig på smaken. Bergman och Woody Allen lyser med sin frånvaro.

En typ av film är särskilt lockande en mörk oktoberkväll och det är de eviga katastroffilmerna om jordens undergång. Jordbävningar, meteorer, vulkanutbrott, klimatändring m.m. Fantasin har ingen gräns när det gäller att ta kål på mänskligheten. Ond bråd död passar dessutom bra ihop med Popcorn!

Hemma så brukar jag till frukost titta på gamla TV-serier på datorn. Den senaste tiden så har det varit BBC serien "Survivors", en nyinspelning av den gamla 70-talsklassikern. Här är det ett simpelt förkylningsvirus som muterar och slår ut 99% av jordens befolkning. De överlevande inser snart att alla bekvämligheter har försvunnit och tyvärr så var det inte bara de goda som överlevde. Överlevande blir mer än bara överleva själva sjukdomen. Det blir kamp om att överleva i världen efter sjukdomen.

Till min stora förtjusning så har nu filmen "Contagion" premiär som har samma tema. Till min stora förvåning så får den bra betyg av både DN och SvD.

”Contagion” skildrar hur en smitta kastar sig över världen, hur ett dödligt virus skickligt och snabbt skulle kunna förmera sig. Vi skulle vara skyddslösa, säger filmen, fysiskt och andligen. Viruset i ”Contagion” bryter ner vårt immunförsvar, men även etik och moral kollapsar när viruset närmar sig den egna familjen.

Som gammal militär och friluftsmänniska så kan man ställa sig frågan: "Vad skulle hända om ett liknande virus fick samma förlopp som i TV-serien?" Skulle Sverige årgång 2011 klara av det?

Under VK2 så klarade sig Sverige ganska så bra trots ransoneringar. Svenskarna visste hur man odlade potatis på bakgården till husen på Söder i Stockholm. Det fanns alltid någon som jagade och fiskade i familjen som kunde bidra med mat. Bilarna var tekniskt enkla och kunde konverteras till gengas.

Idag är vi mycket mer teknikberoende. Folk lever från dag till dag och har sällan ett förråd hemma i lägenheten. Även om man köper mat så är den beroende av ström till frys och kyl för att överleva någon längre stund. Hus byggs numera utan möjlighet till en riktig sval, d.v.s. ett rum med bra luftcirkulation där man kan förvara mat under längre tid. Jordkällare är det nog ingen som vet vad det är längre. Hur värms lägenheterna upp? Direktverkande el och fjärrvärme lär inte fungera någon längre stund när det inte finns personal som kan ta hand om näten och kraftstationerna. Hur många har idag en kamin för att värma upp lägenheten om elen försvinner?

I dagsläget så måste vi vara beredda att ta hand om oss själva. Förr så fanns det regementen på många svenska orter med värnpliktiga som kunde åka ut i terrängfordon och hjälpa nödställda. Denna resurs finns i stort sett inte längre. Hemvärnet och bevakningspersonalen på de få kvarvarande förbanden är de som kan ställa upp från Försvarsmakten. Sedan så får man lita på att Polis, brandkår m.m. har de resurser som behövs. Tyvärr så är de liksom så mycket annat i Sverige slimmat till någon slags normalsituation. Överkapacitet för det väntad oväntade är det ingen som vill finansiera.

Handen på hjärtat. Hur mycket av följande saker finns i genomsnittssvenssons hem:
- Sovsäckar för att hålla värmen på nätterna.
- Trangiakök för att laga mat utan el.
- Konserver eller torkad mat som föder familjen upp till en vecka.
- Ett par flaskor med vatten.
- Tändstickor och ficklampa.
- Batteridriven radio.
- Första hjälpen utrustning.

Även om sakerna finns så är det tveksamt om man kan hantera dem. Slopandet av värnplikten fick som konsekvens att numera så ges ingen "breddutbildning" i överlevnadsteknik. Förr fick i varje fall större delar av den manliga populationen någon slags utbildning i att sova i tält, tända en brasa samt att ge första hjälpen till någon som är skadad. Nu försöker man nog att Googla till sig den kunskapen!

Kanske det är dags för en ersättning till värnplikten? I grundskolan får eleverna lära sig praktiska ämnen som barnkunskap, hemkunskap och slöjd. Kanske dessa ämnen skulle kompletteras med ett par veckors överlevnadsutbildning på somrarna? Bara det att folk i allmänhet kan hjärt-lungräddning och första hjälpen skulle nog i längden innebära att systemet skulle vara självfinansierande. Dessutom så är Sverige betydligt mindre känsligt när nästa stormen Gudrun, snökaos eller översvämning dyker upp.

Under VK2 gick Per Albin Hansson ut och sade "Vår beredskap är god". Tyvärr så hör man allt för ofta liknande uttalanden av dagens politiker. Det är kanske inte Tyskland eller Ryssland som är den stora fienden längre. Men helt utan faror kommer världen aldrig att vara.

lördagen den 22:e oktober 2011

Taket höjs?

Peter Neppelberg har i ett antal inlägg på bl.a. Wiseman (del1, del2, del3) kommenterat förmågeglappet i det svenska ledningsystemet. Fokuset på internationella insatser och interoperabilitet med framför allt NATO har lett till att man glömt bort att det behövs en infrastruktur även i Sverige. Neppelberg har även haft inlägg på SvD och Allan Widmans blogg.

I en ideal värld så skulle detta agerande hyllas. En officer som slåss för att han ska kunna göra sitt jobb på bästa möjliga sätt. Men världen är långtifrån ideal. Att sticka ut huvudet är allt annat än bra för karriären.

Reaktionen från Försvarsmakten har inledningsvis varit mycket defensiv. Man valde att granska om inläggen brutit mot några sekretessbestämmelser. Neppelberg hade dock valt att i förhand skicka inläggen till Försvarsmakten som sedan bl.a. delat ut dem till intresserade svenska tidningar, då det är att anse som offentliga handlingar. Då informationen tidigare spridits via bl.a. Försvarsmaktens egna öppna forum och då man dessutom kan lämna ut den till dagstidningarna så är den knappast att anse som hemlig.

Så helt plötsligt så väljer informationschefen Erik Lagersten att göra helt om och i stället för att försöka stoppa informationen så sprids den på Försvarsmaktens egen blogg innan den hinner komma ut på andra forum! Mycket intressant!!

Många tycker att de försvarsinriktade bloggarna bara gnäller och inte bidrar till något. Men faktum är att det senaste året har Försvarsmakten tvingats till stora ändringar. Från att inget fick sägas, via en policy för hur anställda får använda sociala medier till att man har egna bloggar där informationen åtminstonde delvis sprids helt utan spärrar. Vem vet, snart kanske också bloggarna vågar framträda med egna namn utan att riskera att karriären stoppas? Peter Neppelberg är modigare än de flesta.

Lite synd bara att vår Försvarsminister i sammanhanget visar mycket dåligt föredöme och försöker sätta stopp på debatten kring Solidaritetsförklartingen.

Slutet gott, allting ...

USA kommer att helt lämna Irak under detta år.

Samtliga 39 000 återstående amerikanska soldater i Irak ska vara tillbakadragna innan året är slut, lovar president Barack Obama. ”Det långa kriget i Irak tar slut i år”, säger han.

Frågan är om jobbet kan anses som avklarat eller om Obama bara väljer att uppfylla sin löften om att lämna Irak och minska i Afghanistan innan valkampanjen börjar på allvar till presidentvalet 2012? Det officiella skälet är att Irak inte vill ge full amnesti åt amerikanska trupper, något som jag har full förståelse för. Nu när USA stöttat uppbyggandet av den nya regimen så är nog det minsta man kan begära att USA ska kunna lita på att deras juridiska system fungerar.

Är verkligen Irak år 2011 säkrare för omvärlden än Irak 2003? Visst så har en ny centralregering tagit över, men landet är fortfarande till stora delar splittret mellan Shia, Sunni och Kurder. Turkiet kommer säkerligen med USA:s mer eller mindre officiella välsignelse att ta över övervakingen av de norra delarna och Iran kommer lika säkert att närma sig Shiamuslimerna. Under Saddam Hussein var Shiamuslimerna nedtryckta och de mängder av terrorattentat som förekommit i landet har lika mycket varit riktade mellan de bägge grupperingarna som mot de amerikanska soldaterna. Nu när USA lämnar landet så kommer våldet att endast ha en väg kvar att ta och det är mot varandra. Risken är därmed stor att Irak i framtiden kommer att vara ett större hot mot omvärlden än 2003, då en del av frustrationen kommer att exporteras i form av villiga rekryter till internationell terrorism. Bush Jr hittade aldrig några massförstörelsevapen, men kriget som han startade kan mycket väl vara starten på konstruktionen av just de vapen han fruktade.

Men även om de amerikanska soldaterna lämnar landet så innebär det inte att den amerikanska närvaron minskar. Det finns gott om amerikanska företag kvar i landet och de har mängder av mycket välbeväpnad "säkerhetspersonal". En del av soldaterna som nu lämnar Irak kommer med stor sannolikhet att dyka upp igen fast med en civil arbetsgivare. Efter alla kostnader som USA har haft med kriget i landet så är det dags att börja dra in pengar. Frågan är bara om det någonsin kommer att motsvara kostnaderna med kriget och nästan 10 års ockupation? 1.000.000 soldater har tjänstgjort i Irak och 4797 har fått sätta livet till.

I Libyen så har ytterligare en despot fått sätta livet till. Sverige lämnar insatsen om ett par dagar. NATO har meddelat att man avser att avsluta insatsen inom en månad. Trots att striderna ännu inte har tagit slut så vill Storbritanniens försvarsminister att brittiska bolag passar på att bygga upp verksamhet i landet.

Man uppskattar att återuppbyggnaden av Libyen kan ge utländska företag förtjänster på upp till 130 miljarder pund, motsvarande 1 360 miljarder kronor, skriver tidningen.

Innan upproret inleddes i februari uppgick de brittiska affärsintressena i Libyen till 1,5 miljarder pund.

Brittiska företag har gjort stora förtjänster på återuppbyggnaden i Irak. År 2006, tre år efter att Saddam Hussein störtades, avslöjade Independent att 61 brittiska företag gynnats med minst 1,1 miljarder pund i kontrakt och investeringar.


Frågan är vilka svenska företag som kommer att passa på att bygga upp sin verksamhet i Irak och i Libyen? Under Saddam Hussein var det en hel del svenska företag som hade affärer i Irak. Svenska ambassaden i Bagdad, Exportrådet och vår handelsminister marknadsför svenska företag i Irak. Jag misstänker dock att kontrakten efter kriget 2003 går mest till amerikanska bolag. I Libyen så kommer det nog att bli ett liknande resultat. De länder som bidragit till insatsen kommer att få förtur. Tolgfors kanske har helt rätt i att internationella insatser är till för att skydda svenska värden och intressen.

Ett stort problem för NATO är att man har mycket få marktrupper i Libyen. De som finns där är inte officiella, då FN-mandatet inte tillät marktrupper i Landet. Det innebär att man måste stötta den nya libyska regimen på avstånd för att bl.a. säkerställa att alla Khadaffis vapen inte sprids för vinden. Risken är därför stor för ett inbördeskrig i Libyen om inte den nya regimen snabbt får kontroll över landet. Det kommer inte att vara religiösa motsättningar på samma sätt som i Irak utan konflikter mellan stammar och olika grupperingar om att ta över makten i landet. Fram tills nu så hade de Khadaffi som gemensam fiende. Risken är stor att de splittras nu när han är borta.

Insatserna är snart slut i Irak och Libyen. NATO och USA kan då fokusera på Afghanistan och förbereda uttåget som är planerat till 2014. Men för befolkningen i alla dessa länder så väntar år av återuppbyggnad. Sverige bör därför följa utvecklingen och hela tiden ställa frågan: "Gör våra internationella insatser nytta?" och "Vilka svenska intressen är det som vinner på de internationella insatserna?"



Washington Post, BBC

Rådrum påkallat

"Rådrum" är ett begrepp som används i svenska Flygvapnet. När pilotkåren anser att något är farligt och påverkar flygsäkerheten så kan man utan direkta fysiska bevis ställa all flygverksamhet under en kortare tid. Magkänsla och misstanke om att det finns problem räcker som argument. Detta kan vara lokalt på en flygflottilj eller över hela flottan. Det yttersta ansvaret för att lösa problemen ligger enligt RML på central teknisk chef och central flygchef som del av FMFO - "Förvarsmakten en Flygoperatör".

Denna ansvarsfördelning brukar vara mycket svår att förstå för de övriga försvarsgrenarna. Bl.a. så körde ÖB och C INS över C PROD Flyg, som högste företrädare för flygverksamheten, när han ville avakta med flygningar till Afghanistan med Tp-102 Gulfstream G IV under utredningen av det allvarliga tillbudet 2010 när en Tp-102 slog av nosstället vid taxning i mörker med släckta lampor på den tyska basen Marmal i närheten av Mazar-e Sharif.

Även utomlands så har pilotkåren mycket stort inflytande när det kommer till att värna om flygsäkerheten. Pentagon klarerade nyligen F-22 för fortsatt flygning, trots att man inte kunnat gå till grunden med de syrgasproblem man haft under lång tid. Anledningen var att man ansåg att orsaken till det senaste haveriet berodde på något annat. Tyvärr så var detta "något annat" hemligstämplat!

Piloterna i USAF anser dock att problemet inte är löst och att det påverkar flygsäkerheten. Så efter nya utfall så ställs F-22 flottan återigen på backen.

Investigators suspected a design flaw in the Raptor’s oxygen generator that was allowing high levels of unbreathable nitrogen to leak into the pilot’s air supply. But they could never pin down the precise flaw, and last month the Air Force brass ordered the 170 F-22s — accounting for nearly half of the Pentagon’s air-superiority force — back into the air. “We now have enough insight from recent studies and investigations that a return to flight is prudent and appropriate,” said Gen. Norton Schwartz, the Air Force chief of staff.

As added insurance, Raptor squadrons installed an extra air filter on the radar-evading jets built by Lockheed Martin. But the filter appears not to have solved the problem, if the Virginia incident is any indication.

The Air Force is being cagey about the new grounding. “Part of our protocol is to allow units to pause operations whenever they need to analyze information collected from flight operations to ensure safety,” the flying branch said in a statement. “That is what is happening at Langley at the moment, and we support that decision.”


I Pentagon så lär nog en och annan general vilja tvinga upp piloterna på samma sätt som man gjorde i Sverige. Även i USA så skiljer sig synen på flygsäkerhet mellan försvarsgrenarna. Marinkåren har under flera år mörkat problemen med V-22 Osprey. Utav någon anledning så klassar USA sina incidenter efter hur mycket de kostar att åtgärda, inte efter hur allvarliga de är!

After the military raised the Class A threshold in October 2009, the Naval Safety Center “changed the reporting requirements and reclassified mishaps to accurately report them under this guideline,” Holden said on September 21. In other words, some Marine V-22 incidents that might have been officially serious mishaps prior to 2009 magically became less serious. Any incidents costing more than $1 million but less than $2 million disappeared, all with the stroke of a pen.
...
In other words, a non-fatal mishap is only as severe as the Marines say it is — and might not count at all if there was no “intent for flight.” Inconsistent public statements, the “intent” loophole and a track record of falsifying records at the squadron level both cast into doubt the military’s reliability when it comes to reporting the true cost of an accident.


Vi får se vad de extra utrustningarna ombord kan ge för resultat i utredningen av den senaste incidenten.

One precaution the service took when returning the jets to service was to add carbon filters to the pilot's oxygen supply, one source said. Additionally, pilots were required to give blood samples to use as a baseline to measure against in case of future incidents and are now required to wear a device called a pulse oximeter. The device is supposed to alert the pilot if there is a physiological problem.

Med tanke på de problem USA har i sitt andra stora flygplansprojekt, d.v.s. F-35, så är det inte att undra på att flygplanstillverkarna börjar titta på möjligheten att förlänga produktionen av de nuvarande F-15, F-16 och F-18.

"Rådrum" är ett verktyg som sätter press på alla inblandade. Leverantörerna får press på sig att fixa problemen. Ledningen får press på sig då viktig operativ verksamhet inte går att genomföra. Därför så används alltid "Rådrum" med yttersta försiktighet så att man inte slösar bort denna möjlighet med att ropa vargen kommer i onödan. Efter ett par falsklarm så skulle ingen av de berörda lita på att anledningen till rådrummet verkligen existerar och då fyller det ingen funktion nästa gång.

Se även Klart Skepp i samma ämne.

fredagen den 21:e oktober 2011

Blackhawk up!

Snart får Försvarsmakten leverans av sina HKP 16 Blackhawk. De första besättningarna genomför utbildning i USA på LOWE Army Helicopter Port/Ft Rucker Alabama. Som av en slump på samma ställe som svenska piloter genomförde helikopterutbildning för att deltaga i insatsen i Kongo 1960!

Korrigering: Teknikerna genomför sin utbildning på Ft Eustis.

HKP 16, Blackhawk, är en välbeprövad helikopter och kommer med stor sannolikhet att göra ett mycket bra jobb. Om den sedan hinner skickas till Afghanistan innan ISAF drar sig ur är en helt annan fråga. Flygvapeninspektören Anders Silwer har i varje fall lovat att avgå om så inte blir fallet.

HKP 14, NH-90, är en helt annan fråga. Den är fortfarande att betrakta som kvar i utprovningsstadiet. Hur länge ska vi försöka innan vi ger upp? Holländarna har stora problem med sina NH-90.

The already delayed introduction of the NH Industries NH90 maritime helicopter in the Netherlands has suffered a fresh setback, with the commander of its Defence Helicopter Command having reported worse-than-expected performance during initial activities with the type.

Dutch personnel have so far achieved only 50% of the intended flying hours using an initial four aircraft that have been delivered in a so-called "meaningful operational capability" standard. A fifth will arrive in November.

Issues relate mainly to maintenance support and availability of spare parts, prompting a fresh six-month delay for the NH90 to meet its first operational commitments, said Air Cdre Theo ten Haaf. He also identified the aircraft's radar as having failed to meet specifications while searching for small objects in high sea conditions.


Tja, holländarna verkar i varje fall inte ha gett upp. Det kanske finns anledning att fortsätta med tre olika helikoptertyper trots allt, även om logiken säger att det blir dyrt med underhåll, reservdelar och tre utbildningsystem för piloter och tekniker.

Som en liten krydda i helikopterdebatten så fick jag denna bild på en Boeing Vertol 107 (a.k.a. HKP 4) som är på väg till Afghanistan. Det går alltså att flyga utan modern utrustning...

torsdagen den 20:e oktober 2011

Med hedern i behåll

Khadaffi är död och få kommer att sakna honom. För NATO så visar detta att man trots raserad ekonomi lyckades hålla ihop insatsen ända in i målsnöret. I Sverige så är det nog många politiker som drar en lättnadens suck. Beslutet att dra hem det svenska förbandet var redan taget. Den 24 oktober ska det sista passet flygas och sedan är det dags att bege sig hemåt. Hade inte Khadaffi tagits till fånga eller bevisligen dödats så hade man fått göra det utan att det militära uppdraget varit genomfört till fullo.

Nu har den militära delen av Sveriges internationella insatsförmåga gjort sitt i Libyen. Nu är det dags för de humanitära och ekonomiska insatserna. Omvärlden har hjälpt rebellerna att bryta ner den gamla regimen. Om inte omvärlden hjälper till även efter striderna så kan den militära insatsen ha varit förgäves.

För Libyen så börjar det svåra arbetet efter de militära insatserna. Striderna höll ihop folket då de kände att de hade ett gemensamt mål att nå. Risken är stor för att det uppstår motsättningar mellan olika grupperingar i Libyen. Samma sak kanske även gäller för Flygvapnet. Arbetet med att driva verksamheten nere på Sigonella har inneburit att alla jobbat åt samma håll. Risken är att det uppstår ett vakuum efter insatsen då ingenting händer.

Tolgfors går som vanligt ut i pressen och slår sig för bröstet avseende den lyckade insatsen. Och visst så finns det mycket som vi ska vara nöjda med. Men det finns också mycket som vi borde dra erfarenheter av och förbättra.

Att vi kunde skicka ut ett förband med kort varsel var beroende på att EAW redan stod i beredskap som del av NBG11. Att tro att man kan ta vilken division som helst i Sverige och skicka iväg är inte rätt. I den framtida visionen om ett insatt insatsförsvar så ska fyra stycken Gripendivisioner hålla rätt status för att vara insatsberedda med kort varsel. Men detta kräver framför allt övning, och övning kräver budget!

Materielen har visat att den håller hög klass, även om det finns en hel del även där att finslipa, men det är organisationen och personalhanteringen som behöver de stora ändringarna. Det saknas nyckelkompetenser inom förbanden som inneburit att vissa medarbetare har dragit ett mycket tung lass under detta år.

Se även Wiseman.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4

måndagen den 17:e oktober 2011

Pilgrimsfärd

En spaningsflygare har traditionellt sett tre budord, "Flyg lågt, flyg fort och flyg ensam". Det är inte av en slump som devisen för 1:a (spanings)division F21 är "Akktu Stakki" - "Ensam Varg" och 3:e divisionen F 11 var "Solus fortis est" - "Ensam är stark".

Numera så ser det dock inte riktigt så ut, då spaningsinsatsen i Libyen sker på medelhög till hög höjd för att undvika handburna robotar och eldrörsluftvärn och dessutom alltid i rote för att kunna skydda varandra. Till skillnad från 35 och 37 så har dessutom Gripen möjlighet till avancerad jaktbeväpning samtidigt som det finns spaningsmöjligheter. På S 35 så offrade man kanonen för kamerainstallation och på SF 37 så bar man oftast hellre motmedel än vapen.

Till de tre budorden för en spaningsförare borde man kanske lägga in en obligatorisk "pilgrimsresa" till Spaningsmecka, d.v.s. gamla F 11 på Skavstafältet utanför Nyköping. Numera hemvist åt Ryan Air, men förr hemvist åt den samlade spaningsförmågan i Flygvapnet.

Själv så passade jag i helgen på att ta på mig min pilgrimsmantel, stav och musselskal och begav mig till Skavsta för att besöka F 11 70-årsjubileum och Spaningsflygmuseums 20-årsjubileum.

F 11 historik
Flygspaning var den roll som flygplanen först utvecklades för och som det ursprungliga Marin- och Arméflygen använde sina flygplan till. Genom alla år så är det också spaningen som fått dra det tunga lasset då deras roll i fred är mycket lik rollen i krig. Genom åren är det också många spaningspiloter som har stupat under skarpa uppdrag.

En inte allt för politisk korrekt hotkarta i UND-vagnen på F 11. Rött=Lede Fi.

F 11 organiserades 1941. Det första flygplanet blev S 16 Caproni CA 313. Tyvärr så finns inga S 16 bevarade för eftervärlden, då vår övernitiske Flygvapenchef Nordenskjöld beordrade att allt gammalt skulle brännas då Flygvapnet övergick till Readrift. En replika byggdes i samband med TV-serien "Tre kärlekar" och den håller man sakta men säkert på att bygga om till en mer riktig kopia på en B 16 på Flygvapenmuseum i Linköping. S 16 fick ett dåligt rykte då det var många haverier med dödlig utgång. Det man missar är att de flesta flygplan under VK2 var byggda för ett par 100-timmars drifttid. Sedan var de tänkta att vara nedskjutna! I Sverige flög de på tok för många timmar och limmet i vingarna släppte samt brand uppstod i motorer. Minst tre stycken S 16 blev nedskjutna av tyskt jaktflyg under spaningsflygningar över Östersjön mot bl.a. V2 produktionen i Peenemünde.

1945 fick man överta gamla B 3 Junkers Ju 86 som spelat ut sin roll som bombflygplan. Ett sådant finns bevarat på Flygvapenmuseum i Linköping och ska vara det enda bevarade exemplaret i världen! Junkers Ju 86 tillverkades även av Saab på licens och var det första flygplan som Saab producerade. B 17 var bara det första egenkonstruerade flygplanet för Saab! En kort tid användes B 3 även som signalspaningsflygplan, men den rollen togs senare över av Tp 79 Douglas DC 3.

1946 kom det första svenskutvecklade flygplanet i form av Saab S 18A. Endast en B 18 finns bevarad på Flygvapenmuseum i Linköping. Det bärgades 1979 från havsbottnen utanför Härnösand efter att ha fått nödlanda på isen vintern 1946. Då det skulle bogseras in till land så sprack isen och flygplanet sjönk.

S 9 Seversky Republic gjorde en kort sejour som spaningsflygplan på F 11. Detta är lite symptomatiskt för F 11 första år då man fick överblivna flygplan från andra flottiljer som spelat ut sin roll som jakt eller bombflygplan. De hade därför prestanda som var något sämre än de aktuella jakt och bombflygplan som användes i resten av Flygvapnet. Kanske var det detta som skapade en liten nedlåtande ton från jaktpiloterna då de ansåg att de fick flyga de bästa flygplanen? F 11 blev på så sätt också unikt, då man på varje division ofta opererade flera flygplanstyper.

S 14 Fieseler Fi 156 "Storch" var egentligen inte ett spaningsflygplan i sin rätta bemärkelse. Det fungerade bra som armésamverkansflygplan och för eldledning tack vare sina STOL - Short Take Off and Landing egenskaper. Men i övrigt så var prestandan inget att hänga i julgranen.

1948 kom det första riktiga spaningsflygplanet med mycket goda prestanda i form av S 31 "Spitfire". Med detta flygplan så genomfördes mycket aggressiv spaning mot Sovjetunionen strax efter VK2. Svenska piloter flög långt in över ryskt territorium och korsade även Finland på väg mot Murmanskbasen. Jag rekommenderar boken "Bortom horisonten" om dessa flygningar. Även om de första jetmaskinerna var på väg in på bred front i Flygvapnet så stod sig Spitfire väl i konkurrensen. Spitfire kunde svänga betydligt bättre och hade även mycket goda fartegenskaper.

S 28B DH100 MK50 "Vampire" var bara ett mellansteg för att träna upp spaningspiloterna på readrift inför leveransen av S 29 "Tunnan" 1954. Med "Tunnan" så deltog piloter från F 11 i insatsen i Kongo på F 22. Ett kort tag hade S 29 också världsrekordet i hastighet för jetflygplan.

S 32 "Lansen" blev 1958 det första spaningsflygplanet med radar och fokuserades därför mot havsövervakning. Med två mans besättning var det ett mycket kompetent spaningsflygplan.

Kamerainstallationen i en S 32 "Lansen"

S 35 "Draken" blev 1965 det sista flygplanet på F 11 och 1980 lades flottiljen ned. Spaningsdivisionerna flyttades till 2:a division F 17 som fokuserade på havsövervakning och 1:a division F 21 som fokuserade på spaning över land. Bägge divisionerna blev utrustade med SF/SH 37. Något fler SH på F17 och något fler SF på F21.

Kamerainstallationen i en S 35. Märk väl att den sitter på platsen för kanonen på "vanliga" 35:or.

Jag har i tidigare inlägg beskrivit en del om spaningsflyget under Kalla Kriget.

F 11 var som sagt med nere i Kongo med två stycken S 29 "Tunnan". På något sätt så känns det därför logiskt att "50-årsjubileet" i form av insatsen i Libyen även den fick fokus på spaning. S:et i JAS 39 blev med ens viktigare än A:et som allt för länge fått stort fokus då Försvarsmakten ominriktade sig till att drivas i utveckling av bl.a. NBG08 där Flygvapnets roll var understödjande i form av CAS - Close Air Support.

Flygdagsaktiviteter
Lördagen kom med mycket vacker väder. En smula höstkall klar luft som ger bra dragkraft och bett i svängarna. Flyguppvisningen bestod i den första flygningen på två år med B 17 "Blå Johan", J 29 "Gul Rudolf" som nog sjunger på sista versen om man inte inom snart får tag på en ny motor, J 32 "Lansen" och tre JAS 39 "Gripen".

Det var tänkt att hållas föredrag om spaningssystemet samt om insatsen nere i Libyen. Jag missade föredraget om spaningssystemet och sedan så packade tekniken ihop så Libyenföredraget blev inställt.

Museet passade på att inviga sin nya Viggensimulator där hugade spekulanter framöver kan boka tid för att få känna på hur det känns att flyga en Viggen.

Tyvärr (för min del) så var det på tok för mycket folk för att man skulle kunna titta på saker och ting i godan ro och flyguppvisningsprogrammet innebar därför att jag inte hann titta på allt. Men jag får nog ta en ny pilgrimsresa inom kort.

Jag kan helt klart rekommendera ett besök på Spaningsmuseet på gamla F 11. Här är det kamerorna och de flygplan som bar dem som står i fokus. Till skillnad från Flygvapenmuseum i Linköping som är mycket fint, men en smula sterilt så tycker jag att våra förbandsmuseum håller mycket hög klass då fokus där är på användningen av flygplanen. Utställda i hallen på Spaningsmuseum finns S 29 "Tunnan", S 32 "Lansen", S 35 "Draken", SF 37 "Viggen"(framkropp) samt givetvis mängder av olika kamerasystem. Det finns en gammal UND-vagn där fototolkarna utvärderade bilder och förberedde piloterna inför nästa uppdrag. Det finns beskrivningar av spaningsuppdragen med S 31 "Spitfire" mot Baltikum och Murmansk strax efter VK2 samt uppdragen inom ramen för F 22 i Kongo.

Se även LAE:s inslag om flygdagen här och här.