torsdagen den 23:e februari 2012

Potentiella terrorister eller bara vanliga idioter?

Nu har det hänt igen. En pilot på ett SAS-flygplan bländades av en grön laser. Jag har tidigare tagit upp hotet från grön laser. Tyvärr så är det ett faktum att när det skrivs om olika typer av brott så avskräcker det inte alla människor utan snarare uppmuntrar vissa att bli s.k. Copycats.

Som ung ingenjör så experimenterade jag med det mesta. En klasskamrat lyckades vid ett tillfälle få tag på en laser från Sovjetunionen med närmast kirurgiska prestanda. Han hade fått för sig att skapa en produkt som kunde rita reklam på moln genom att snabbt svepa med lasern. Den höga effekten gjorde att de lasereffekter som används på diskotek stod sig slätt. Vi satt hemma hos hans föräldrar och roade oss med att rita figurer på vattentornet i Söderhamn som låg några kilometer därifrån. Till vårt försvar så hade vi inte en aning om regelverket kring användning av laser. Frågan är om det ens fanns ett svenskt regelverk avseende laser? Det här var långt före lasermannens eskapader och lång före att laserpekare fanns att köpa i varje elbutik värd namnet. Syftet med våra experiment var heller inte att skada utan ren upptäckarglädje.

Idag är det tyvärr annorlunda. Samtidigt borde man idag vara betydligt smartare med tanke på allt som skrivits i tidningarna och de som trots allt dömts för ofredande efter att ha "mordhotat" folk genom att peka med en laserpekare och låtsas att det är lasersiktet på ett gevär.

Frågan är bara om de vet vad konsekvenserna kan bli? Risken är stor att vi förr eller senare får ett haveri som beror på att piloten i ett sent läge bländas och begår ett misstag. Som tur väl är så finns det oftast två piloter ombord och risken att bägge bländas samtidigt är inte så stor. Brottet är därmed inte bara ett försök att msshandla piloten utan ett mordförsök på samtliga ombord.

Det är inte så lätt att skydda sig mot detta hot. I stridsflygplan så används ofta laserskydd för att skydda piloten mot bl.a. laseravståndsmätare på vissa typer av luftvärn. Dock så är de inte så effektiva mot just grön laser, då man av flera anledningar vill behålla möjligheten att se denna färg. Bl.a. så är HUD - Head Up Displayer oftast gröna.

I militära sammanhang så räknas en laser som ett vapen. Att belysa någon med laser räknas som att öppna eld. Enligt internationella regelverk så är vapen som avsiktligt gör fienden blind att räkna som inhumana och därmed också förbjudna.

The main tasks of the Review Conference were: to strengthen the provisions of Protocol II on the use of land-mines, booby-traps and other devices; and to consider the proposal for an additional protocol to restrict the use of certain laser weapons. Only the second task was completed, and an additional protocol was adopted - the Protocol on Blinding Laser Weapons to the CCW Convention, or Protocol IV. It prohibits the use of laser weapons that are specifically designed to cause permanent blindness to unenhanced vision and the transfer of blinding laser weapons to any recipient. Blinding as an incidental or collateral effect of military use of other laser systems, including lasers used against optical equipment, is exempt from the prohibition and the production of blinding laser weapons has not been outlawed.

Although the military utility of blinding laser weapons is limited, the adoption of Protocol IV was an important achievement. Blinding is a particularly abhorrent way of wounding the enemy and is more debilitating than most battlefield injuries because sight provides 80-90% of a person's sensory stimulation. Protection against the threat of blinding laser weapons is virtually impossible. This is the first time that both the use and the transfer of a specific weapon have been banned by the international humanitarian law of armed conflict.


Faktum är att med dessa regelverk så är det mindre allvarligt att fälla en bomb än att använda den laserpekare som ska styra bomben!!

Hur klassar vi i Sverige ett brott som begås med vapen som klassas som inhumana och därmed också är ett brott mot mänskligheten?

Tyvärr är det nog så att skulle någon tas på bar gärning så blir straffet mindre kännbart är att smita från skatt, undvika betala TV-licens eller piratkopiera filmer. Personligen så skulle jag i dessa fall vilja tillämpa de gamla hederliga kristna lagarna. "Öga för öga, tand för tand".

I Sverige är, trots allt tal om Al Qaida och insatser i Afghanistan, terrorister inte det stora hotet. De valniga hederliga idioterna är ett betydligt större hot. Frågan är bara hur man lagstiftar bort dumheten?

tisdagen den 21:e februari 2012

Sändförbud

Jag har i ett antal tidigare inlägg (bl.a. här, här och här) oroat mig för vår tilltro till civil teknik i militära applikationer. Civila radarstationer saknar primärradar och bygger på att de flygplan den söker efter har en transponder, vilket knappast lede fi eller ett flygplan i nöd med utslaget elsystem lär ha. Civil GPS saknar störskydd och kan t.o.m. "spoofas", d.v.s. via falsk signalering ge felaktig inmätning.

Ett exempel på GPS störkänslighet är det nya mobiltelefonnät som företaget Lightsquared planerade att bygga ut i USA. Deras sändfrekvens ligger obekvämt nära en av de bärfrekvenser som civil GPS använder sig av. Detta samtidigt som amerikanska flygtrafiken blir mer och mer GPS-beroende då man bl.a. är på väg att montera ner de gamla VOR-navigeringsfyrarna på alla mindre flygplatser.

Men nu är det slut för Lightsquared. Federal Communications Commission (FCC), den amerikanska motsvarigheten till PTS - Post och Telestyrelsen här i Sverige drar in Lightsquareds sändningstillstånd. Detta efter att tester visat på att 75% av alla GPS-mottagare störs ut av Lightsquareds signaler.

LightSquared proposed to build an open-access, wholesale wireless broadband network integrating satellite and terrestrial technology, but government testing showed that the network would harm performance of 75 percent of GPS devices. GPS makers and the airline industry (which is building a GPS-based navigation system) were among numerous groups objecting to the plan, raising pressure on the FCC to block it. LightSquared can still fight on, but the NTIA recommendation and subsequent FCC decision dramatically reduce its chances of final success.
...
"This proceeding has revealed challenges to maximizing the opportunities of mobile broadband for our economy," the FCC said in a statement. "In particular, it has revealed challenges to removing regulatory barriers on spectrum that restrict use of that spectrum for mobile broadband. This includes receivers that pick up signals from spectrum uses in neighboring bands. There are very substantial costs to our economy and to consumers of preventing the use of this and other spectrum for mobile broadband. Congress, the FCC, other federal agencies, and private sector stakeholders must work together in a concerted effort to reduce regulatory barriers and free up spectrum for mobile broadband. Part of this effort should address receiver performance to help ensure the most efficient use of all spectrum to drive our economy and best serve American consumers."


Är det rätt väg framåt? Borde inte det vara bättre att förbättra GPS-mottagarnas störkänslighet? Problemet är att det sitter GPS-mottagare i allt från en iPhone till en Airbus 380. Den civila världen har byggt sig fast i en teknik som kommer att bli oerhört svår att förbättra. I militära applikationer bör man nog tänka efter både en och två gånger.

Civilt så utvecklar man nu L5 bärsignalen som bl.a. ska förbättra störkänsligheten. Det lär dock ta ett tag innan den är fullt utbyggd och äldre mottagare kan givetvis inte ta emot denna signal. Sedan tidigare har man utvecklat L2C (c/a signalen skickas även på L2 i.s.f. bara på L1) samt L1C.

Det finns även en L3 frekvens som för tillfället enbart används för att detektera kärnvapenprov.

De enda som inte blir glada över förbättrad GPS-teknik är radioastronomer. L3 signalen blockerar vissa av deras mätningar. Man försöker nu att aktivt dämpa effekten av L3 signalen. Men det går tyvärr inte att göra alla nöjda. Med dagens komplexa kommunikation så bör nog de flesta mätstationer placeras i omloppsbana med antennerna riktade utåt. Annars dränks allt intressant i det omgivande bruset.

Alla är inte ledsna över att GPS-signalerna går att störa. Med rätt kontakter kan man skaffa en GPS-störare om man t.ex. hypotetiskt sett skulle vilja stjäla en bil med GPS-spårning i. Troligtvis inte helt lagligt att anskaffa här i Sverige, men jag blir inte helt förvånad om de redan finns tillgängliga på den svarta marknaden. Bara att fråga första bästa skurk som säljer varor på Sergels torg!

Det nya nya försvaret

Jag har skrivit tidigare om modetrender från Washington och hur de förr eller senare påverkar svenska Försvarsmakten. Invasionsförsvaret byggde på en hotbild, realistisk eller inte. Men när det gäller internationella insatser så gäller det att kunna leverera förmågor som är efterfrågade och som passar in i de enheter som används i aktuella konflikter. Att det t.ex. gick bra för Gripen i Libyeninsatsen beror på att den anpassats mycket väl till NATO-ledda insatser med COMAO - Composite/Combined Air Operations som huvuduppgift.

Men vad är det som står runt hörnet? Vilka typer av förband är det som kommer att användas framöver?

Reguljära insatser kommer alltid att vara en möjlighet, även om inte en huvuduppgift. Nordkorea skramlar med sablarna och tonläget mot Iran går från den ena ytterligheten till den andra. Dock så tror jag att USA:s erfarenheter från Irak och Afghanistan medför att det ska oerhört mycket till innan något händer. Man kan kanske spekulera om olja som orsak till ett krig, men vinsten av att t.ex. få kontroll över Iraks olja uppväger knappast kostnaderna för USA:s krig. Och i Afghanistan är vinsterna obefintliga förutom att man visat grupper som Al Qaida att det inte sparas något krut i jakten på de som direkt utmanar USA.

Ska man se mer aktuella trender så är det Nord/Östafrika som gäller. Hit har USA sedan ett par år flyttat sitt fokus i jakten på internationell terrorism. Detta då Al Qaida till stor del har övergett Afghanistan, men hittat andra grogrunder för sin lära.

Much of the day-to-day fight against al-Shabab is outsourced to African peacekeepers. But the raids and strikes that U.S. commandos have launched against specific Shabab targets are becoming more frequent. Cruise missiles and even, apparently, U.S. helicopter strikes have also hit the group. Special operators even launch raids at sea: this spring, they captured captured one Shabab affiliate, Ahmed Abdulkadir Warsame, offshore in the Gulf of Aden before detaining him for weeks aboard the U.S.S. Boxer.

Then comes the drone war. Lemonnier isn’t the only U.S. base near the Horn. Throughout the last decade, the military ran a smaller special-operations base in Kenya and another in Ethiopia. Now an Ethiopian outpost will become a launchpad for U.S. drones, as will a facility nearby in the Seychelles, all to launch strikes against al-Qaida allies in East Africa. The most recent of them struck Sunday outside Mogadishu, killing a British-born militant
.

Indirekt så tar Sverige redan del i dessa insatser då vi har officerare på plats i regionen som utbildar soldater och förbandschefer som en del av FN och AU:s utbildningsuppdrag.

Vad är det då för typ av förband som används?

UAV är huvudredskapet. Återigen så är det erfarenheterna från Irak och Afghanistan som gör att USA passar sig noga för att bygga upp en stor närvaro på marken, då marktrupper bara är mål för IED, självmordsbombare m.m. I stället så blir det insatser på avstånd kombinerat med små förband bestående av specialstyrkor som jagar upp enskilda personer och stöttar de lokala förbanden med ledning och utbildning.

För flygstridskrafeernas del så är det en kombination av Low- och Hightech som gäller. F-16, F-18 m.m. lyser med sin frånvaro. I stället så är det vanliga "civila" småflygplan som utnyttjas som sedan proppas fulla med sensorer och ledningsutrustning. Ett exempel är den U-28 som nyligen havererade i närheten av Camp Lemmonier.

Their plane, a U-28, is a tricked-out version of a Pilatus PC-12 turboprop. Similar to the small, commercial piloted planes converted into flying spies by the military’s Project Liberty program, the U-28 carries a suite of sensors and cameras to scout for special operators on the ground. It also doesn’t need a long runway — in fact, it’s able to land on dirt and grass — increasing its appeal for unconventional forces.

Oliver said the airmen hadn’t been at Lemonnier for very long. Air Force special operations deployments typically last two months, she said. But like many of their fellow elite troops, the four men who died had served multiple tours: this was Hall’s seventh deployment, Whitlock’s fifth, Wilkens’ third and Scholten’s third.


Kanske något att fundera på när Sverige förr eller senare anskaffar nya skolflygplan?

måndagen den 20:e februari 2012

Träning pågår inför beach 2012

Jag satt och strölyssnade på radio i bilen på väg till jobbet för någon dag sedan så jag råkade i mitt kanalsökande hamna på ett reportage om Vladimir Putins koppling till rysk kampsport. Putin har sedan ung tränat den ryska kampsporten SAMBO. Men det är inte bara det personliga intresset utan det är också en del av hans image som karlakarl som han använder för att fiska röster till valet den 4 mars som han med stor sannolikhet kommer att vinna. På så sätt så bygger Putin upp en stark image av sig själv hos det ryska folket. Det kanske kan behövas efter den rad av mer eller mindre halvalkoholister som styrt landet efter Murens fall.

Men förutom sin egen image så försöker Putin även att bygga upp Rysslands image. Som gammal KGB-medlem så måste han lida när han ser i vilket skick hans försvarsmakt befinner sig. Fortfarande är spjutspetsteknologin på framkant, men den stora numerären i den ryska försvarsmakten är numera av andra rangens sortiment. Det är också denna bild av rostande fartyg i Murmansk hamn som inneburit att det svenska invasionsförsvaret har kunnat rustas ner. Men nu så är det slut på neddekandet. Nu skall den gamla "kroppen" bli "fit for fight" igen. Som led i sin valkampanj lovar Putin 5 biljoner kronor till satsningar på den ryska försvarsmakten under de närmaste 10 åren.

I Sverige så kanske vi bara ser stabilitet i vårt närområde. Putin och Ryssland har en annan åsikt.

Inför våra ögon, blinka alla nya regionala och lokala krig. Det finns områden i instabilitet och artificiellt uppvärmda, kontrollerad kaos. Och spåras avsiktliga försök att provocera sådana konflikter i omedelbar närhet av Rysslands gränser och våra allierade. Vi ser hur devalveras och förstörde de grundläggande principerna i internationell rätt. Särskilt i fråga om internationell säkerhet.

Ryssland under dessa förhållanden kan inte bara förlita sig på diplomatiska och ekonomiska metoder för att avlägsna motsägelser och konfliktlösning. Vårt land är en uppgift för utvecklingen av militära resurser i inneslutningen strategin och nivån på försvaret tillräcklighet. Och de väpnade styrkorna, underrättelsetjänster och andra brottsbekämpande organ måste vara beredda att reagera snabbt och effektivt på nya utmaningar. Detta är en nödvändig förutsättning för Ryssland att känna sig trygga, och argumenten för vårt lands uppfattas partner i olika internationella format.

Tillsammans med våra allierade, måste vi också stärka kapaciteten hos det kollektiva säkerhetssystemet fördraget. Inklusive Collective snabbinsatsstyrkan. CSTO är redo att fullgöra sitt uppdrag garant för stabilitet i Eurasien rymden.
...
I Air Force etablerat sju stora flygbaser med en stark infrastruktur. Uppgraderas flygfält nätverket. Under de senaste fyra åren - första gången på 20 år - reparerad 28 flygfält. I år det planerade arbetet för ytterligare 12 militära flygfält.

Vi byggde upp möjligheten av en allvarlig varning för missil attack. Redan uppdrag spåra stationen i Leningrad och Kaliningrad regioner i Armavir, började testa en liknande anläggning i Irkutsk. Alla lag i flyg-försvaret komplex utrustade med moderna medel för automation "Universal-1C." Utplacerade på heltid rum gruppering system "GLONASS".

Förutsatt tillförlitliga stabilitet och tillräcklighet av mark-, sjö och luft strategiska kärnvapen i Ryssland. Andelen moderna markbaserade missilsystem under de senaste fyra åren har ökat från 13 till 25 procent. Det kommer att fortsätta under ytterligare 10 re-missil regementen strategiska komplex "Topol-M" och "Yars." I den långväga flygplan är helt underhålls flotta av strategiska bombplan Tu-160 Blackjack och Tu-95MS, gå att arbeta för att modernisera dem. För våra "strateger" på antagandet av en ny väpnad kryssningsrobot luft-lanserade lång räckvidd. Sedan 2007, på en fortlöpande återupptas flygningar på strategisk luftfarten i områdena bekämpa patruller. Det börjar med utvecklingen av lovande flygets komplex för långväga flyget.

Inkräktar i tjänst strategiska missilen ubåt av det nya projektet "Northwind". Båtar av denna klass - "Yuri Dolgoruky" och "Alexander Nevskij" - genomgår statliga tester.
...
Vår flotta återupptog sin närvaro på strategiska områden i haven, bland annat i Medelhavet. En sådan demonstration "av den ryska flaggan" kommer nu att permanent.
...
Under nästa årtionde kommer att gå till trupperna mer än 400 moderna interkontinentala ballistiska missiler, mark-och sjöbaserade missiler åtta strategiska kryssare ubåt, en del 20 ubåtar attack, 50 krigsfartyg yta och cirka 100 militära satelliter, mer än 600 moderna flygplan, inklusive stridsflygplan femte generationen, över tusentals helikoptrar, 28 uppsättningar av regementets luftvärnsrobotsystemet system S-400, 38 uppsättningar av divisionschef luftvärnssystem "Hero", 10 brigad uppsättningar av missil komplex "Iskander-M", över 2 tusen 300 moderna stridsvagnar, ca 2 tusen mobil artillerisystem och verktyg, samt mer än 17.000 bitar av militärfordon.


(Översättning från ryska via Google translate.)

Fortfarande en bit efter USA:s försvarsbudget, men ljusår mer än under de senaste 20 åren i Ryssland. Frågan är om den nya försvarsmakten skall användas till mer än parader på Röda Torget? För att ett svärd skall vara användbart i internationell säkerhetspolitik så måste du med jämna mellanrum svinga det. Se bara på USA.

Jag vill inte kalla Putin för Hitler, men det finns trots allt vissa paralleller mellan Ryssland idag och Tyskland strax efter VK1. Visst är Ryssland en ekonomisk stormakt, men pengarna är ojämnt fördelade och det finns allt för många ryssar som minns den gamla Sovjettiden med ett visst mått av vemod. Alla hade det dåligt, men alla hade det i varje fall lika dåligt. Informationsteknologin gör de flesta människor runt om i världen medvetna om att det går att få det bättre. Hade den arabiska våren kunnat starta utan denna längtan? Som rysk statsledare så fruktar nog även Putin att den ryska befolkningen skulle komma på liknande tankar, tappa tron på den ryska ledningen och genomföra en Glasnost & Perestrojka 2.0.

Vad blir då nästa steg i uppbyggnaden av den ryska självkänslan? För att skapa en inre sammanhållning så brukar det bästa sättet vara att bygga upp en yttre fiende. Vore jag Georgien och kanske t.o.m. Baltikum så skulle jag frukta ett nytt "Anschluß". Kanske inte rent fysiskt som i fallet Österrike innan VK2, men ekonomiskt i form av ensidigt fördelaktiga avtal om leveranser av energi eller utplacering av trupp för att "skydda ryska intressen".

Den ryska björnen må kanske inte vara intresserad av Sverige som sådant, men hans intressesfär kolliderar helt klart med vår egen. Georgien 2008 var bevisligen inte ett tillräckligt bra lackmustest för att överge Långtbortistandoktrinen. Kanske är den ryska militära upptrappningen 2012 tillräckligt?

I dessa dagar av "fred i vår tid" så är det lätt att bli anklagad för att vara rustningsivrare om man anser att omvärldsläget håller på att ändras och att med det borde också vår säkerhetspolitik. Helt klart är i varje fall att den strategiska timeouten över. Frågan är bara vad den nya situationen kommer att leda till? Kommer det att byggas upp ett nytt Kallt Krig mellan blocken som kommer att blockera FN säkerhetsråds resolutioner? Vi ser tendenser av detta i hanteringen av Syrienfrågan. Detta skulle i så fall omöjliggöra framtida internationella insatser liknande den i forna Jugoslavien och Libyen. Dags att fokusera lite mer på hemmafronten och vår egen Försvarsmakts figur? En upprustning av försvaret på Gotland är kanske ett steg i rätt riktning?

Se även Gyllenhaal, Observationsplatsen och Försvar och Säkerhet.

Lyssna: Putin och kampsporten

SvD

söndagen den 19:e februari 2012

Återanvändning

Nya försvarsprojekt blir allt dyrare och komplexare, vilket medför den ena förseningen efter den andra.

Men kanske är det en ny trend på gång?

Förseningen av bl.a. F-35 tvingar USA till att modernisera sina gamla system för att klara av tiden fram tills dess att ersättarna levereras.

- Lockheed Marin utvecklar en billigare version av C-130J Hercules kallad C-130XJ. Kanske något för svenska Flygvapnet att fundera på? Frågan är hur mycket den versionen har gemensamt med de danska och norska "vanliga" C-130J?

- Raytheon återupptar produktionen av AGM-65 Maverick. Kanske något för Sverige att ersätta våra insomnade Rb 75 med?

- USAF förlänger gångtiden på sina U-2. Många tror att förarlösa flygplan helt ska ta över spaningsarenan, men gammal är äldst. Bemannade system är kanske inte lika uthålliga som förarlösa, men faktum är att när det kommer till jämförelse mellan U-2 och Global Hawk så vinner U-2:an när det gäller flexibilitet. Libyen väckte de gamla kunskaperna och visade på spaningsbehovet för en insats. USA kanske förbereder sig för en upptrappning i ordkriget mot Iran?

Sist, men inte minst. På flygmässan i Singapore så visar Lockheed Martin sitt senaste flygplan. Nej, det är inte F-35 utan F-16V.

Lockheed Martin has announced a new variant of the F-16 fighter, which will include an active electronically scanned array (AESA) radar, new mission computer and other cockpit improvements.

The F-16V configuration will be available as an upgrade for most F-16s as well as new production jets, said George Standridge, vice-president of business development at Lockheed Martin Aeronautics. The "V" in the aircraft's name stands for "Viper", the nickname given to the type by US Air Force pilots.

During a presentation at the Singapore Airshow, Standridge noted that most legacy F-16s can be upgraded to the F-16V standard, which is roughly equivalent to the F-16 Block 60.


Saab döpte den sista versionen av Draken till J 35J för "Johan" som var den enda kvarvarande svenska Drakenflottiljens anropssignal. Är F-16v för "Viper" kanske det sista dödsrycket i utvecklingen av F-16? Eller är det ett seriöst försök av Lockheed Martin att erbjuda ett alternativ till de kunder som inte längre har råd med F-35?

fredagen den 17:e februari 2012

SUL projekt, del 3

Diverse strul med hårdvara och en envis förkylning har fördröjt mitt simulatorbygge, men nu börjar det äntligen att rulla på igen.

Först så prövade jag med att skicka in en beställning till Webhallen. Men efter att ha väntat i en vecka utan att få besked när de kunde leverera de pekskärmar som jag var ute efter så valde jag att avbeställa rubbet. I stället så blev det återigen Dustin som fick äran att bli hovleverantör.

Först så kom valet av låda. Fractal Design gör utmärkta lådor med gott om utrymme och bra design. Jag valde en Miditower Define R3 USB3. Storleken är lagom för att sedan montera in den i simulatorn. Lådan har dessutom mycket bra möjligheter med kylning. Nätdelen valde jag också från Fractal Design. En Newton R2 650 W. Det skulle räcka (trodde jag). Fördelen är att den är modulärt uppbyggd, d.v.s. du väljer enbart de kablar du behöver.

Sedan kom valet av moderkort, processor och minne. Jag fastnade för ASUS P8Z68-V PRO/GEN3. Mest för att den fått bra betyg i tester. Men det visade sig senare i bygget att den hade en intressant design kallad LucidLogix Virtu.

With Virtu software, next-generation PCs with 2nd Generation Intel® Core™ processor platforms will dynamically balance the advanced power-efficient, built-in media features of Intel Core processor graphics with the high-end, DirectX 11 3D, anti-aliasing and performance features of discrete GPUs, while significantly reducing the power drain of traditional entertainment desktops. Ultimately, the consumer is assured optimal simultaneous performance in 3D gaming and video functions like transcoding and HD playback without the need to swap video cable connections between GPUs.

Processor blev Intel Core I5 2500K 3.3 GHz. Kanske inte den snabbaste processorn på marknaden, men den ska tåla massor av överklockning, vilket jag tänker testa senare. Till detta så blev det 16 Gb minne i form av 4x4Gb Kingston DDR3 HyperX 1600MHz. Minnet kommer inledningsvis dock bara att köra i 1333 MHz då detta är vad moderkortet är specificerat för.

Simulatorer kräver mycket lagringsutrymme för terrängdatabaser. Oftast får man kompromissa mellan snabbhet och säkerhet. Jag valde att satsa på bägge alternativen. Som bootdisk så installerade jag en Intel 2.5" 320 Series 120 Gb SSD. Den monterade jag på 6 Gbit SATA buss. Sedan installerade jag två stycken Seagate Barracuda Green 2TB SATA hårddiskar i RAID 1 koppling. Därmed så får jag dels en snabb uppstart från SSD disken och dels backup på mina installerade data via de RAID-kopplade hårddiskarna.

För att simulera kabinen med instrumentbräda så valde jag två stycken 17" TFT pekskärmar.

Kronan på allt blev ett ASUS Radeon HD6950 2Gb DCII grafikkort. Inte det allra senaste grafikkortet, men inte heller det sämsta. Det har fått bra recensioner och är bra lämpat för överklockning. Det jag föll för var 6 stycken grafikkanaler ut. Skulle jag vilja expandera bilden framför simulatorn så finns det därmed en hel del möjligheter att bygga ut systemet.


Julafton för en ingenjör!

Givetvis så hade jag missat att skaffa en del småprylar så det blev till att besöka Kjell och Company där jag bl.a. skaffade en DVD-brännare, lite kablar och viktigast av allt en Noctua NH-U9B SE2 processorkylare. Ska man överklocka så gäller det att ha bra kylning. Jag tänker dock inte gå så långt till att installera vattenkylning. Det är för omständigt.

Så var det dags för att börja sätta ihop delarna. Lådan och nätdelen var inga problem. Allt passade bra ihop. Sedan så monterade jag in moderkortet, processor och minne. Inga problem det heller. SSD-disken, DVD-brännaren och hårddiskarna kom också in utan större problem. Som vanligt så är kablarna till strömmatningen inte vridna på ett optimalt sätt vilket gör att kablaget fick dras längre väg än nödvändigt.

Så till det stora ögonblicket. På med strömmen!

Under av alla under. Allt fungerade så här pass långt. Jag studerade manualen till moderkortet och insåg att det var bäst att börja med att uppgradera BIOS. Givetvis så är det inte senaste versionen som finns installerad eller ens medskickad på DVD. ASUS har dock en bra hemsida med de senaste versionerna av sina drivrutiner.

Jag installerade Windows 7 och skapade en RAIM 1 partition på mina hårddiskar. Så långt allt väl. Nu började problemen.

Jag installerade mitt HD6950 grafikkort och inget hände. När jag prövade att starta upp datorn så blev allt svart. Jag kopplade tillbaka TV:n till det inbyggda grafikkortet på moderkortet och fick bild igen. Det var alltså inte datorn som var död, utan grafikkortet. Manualen till grafikkortet var dock under all kritik. Den visade hur man skulle koppla in ett grafikkort, men det var en generisk instruktion på två sidor som inte ens visade rätt grafikkort! Den elektroniska manualen som följde med på skivan med drivrutiner var snäppet bättre, men inte mycket.


Grafikkort installerat

Jag misstänkte att grafikkortet inte fick tillräckligt med ström. Därför så kopplade jag två kablar direkt från grafikkortet till nätaggregatet. Det hjälpte. Äntligen så fick jag bild från HD6950 kortet.

Min plan nu var att koppla in de bägge pekskärmarna till DVI-utgångarna på HD6950 kortet (det krävdes dock en DVI-VGA adapter) samt 42" TV:n till en av de fyra DP - Display Port utgångarna (krävdes en DP - HDMI adapter). Inget fungerade! Nu fick jag problem igen. Vad berodde felet på? Jag gick in på Sweclockers forum och frågade om någon hade erfarenhet av HD6950 kortet. Svaret blev att jag hade "snålat på nätaggregatet".

Jag upptäckte dessutom att HD6950 kortet bara hade en VGA kompatibel DVI-utgång. Jämmer och elände. Hur skulle detta lösas? Jag knatade ner till Webhallen och köpte en ny nätdel. Denna gång tog jag i en smula mer med en Corsair Gold AX 750 W. Jag köpte också ett ASUS Geforce G210 grafikkort för att kunna koppla till pekskärmarna.

Åter hem och experimentera. Nu uppstod ett intressant fenomen. Jag kunde installera det nya grafikkortet, men jag kunde inte få bild på alla tre skärmarna samtidigt utan att strula en del. Startade jag upp datorn med alla sladdar ikopplade så startade bara G210 kortet. Startade jag upp med endast kablar till HD6950 kortet och sedan flyttade om kablarna så såg allt bra ut, men så fort jag startade om datorn så blev det svart på två skärmar igen. Suck. Återigen så fick jag gå in på Sweclockers forum. Tipset blev att AMD Radeon och Nvidia Geforce drivrutiner inte gillar varandra. Bolagen konkurrerar med varandra och ibland så är det rent av medvetna fel som gör att det strular.

Vad göra?

Jag kom då att tänka på det inbyggda grafikkortet på moderkortet. Jag läste i manualen att det kunde användas samtidigt med ett annat grafikkort och att den s.k. LucidLogix Virtu mjukvaran kunde medföra att grafikprocessorn i HD6950 kortet och den i moderkortet kunde vid behov stötta varandra. Så ett par inställningar i BIOS och kablaget omkopplat så att en VGA-kabel gick från moderkortet till en 17" skärm, en VGA-kabel vida DVI adapter från HD6950 kortet till den andra 17" skärmen och en DP - HDMI kabel till 42" TV:n. Allt fungerade!

Nu blev det dags att ställa in skärmarna. Jag installerade drivrutiner för pekskärmarna och konfigurerade upp Windows skrivbord så att de tre skärmarna fungerade som en enda stor. Där är tanken att jag sedan ska kunna lägga ut olika skärmar från de flygsimulatorprogram som jag ska installera senare. Pekfunktionen fungerade bra. Skärmarna är kanske en smula okänsliga, men jag räknar med att kunna optimera dem senare.

Nu börjar det att likna en simulator!


Systemet uppstartat med en SR-71 kabin som bakgrundsbild

OBS: Jag är på inget sätt sponsrad av någon av dessa leverantörer. Det är bara en recension av det bemötande jag fått under vägen. Samtliga butiker accepterade att jag skickade tillbaka de delar som jag inte lyckats få att fungera i mitt system. D.v.s. nätdelen till Dustin, G210 grafikkortet till Webhallen och en kabel till Kjell och Company.

Se tidigare del 1 och del 2 om projektet. Nästa inlägg kommer att handla om konstruktionen av en instrumentbräda.

Bra sidor med tips om lämplig hårdvara finns på Sweclockers och Tom´s Hardware Guide.

torsdagen den 16:e februari 2012

Starkt?!!

Vår Försvarsminister jublar över förra årets resultat för Försvarsmakten. Är det den lyckade insatsen i Libyen han talar om? Det förbättrade säkerhetsläget i Afghanistan som medger att ISAF kanske kan lämna landet redan 2013? Eller är det kanske den snabba leveransen av HKP 16 Blackhawk.

Näppeligen. Anledningen till jublet är att Försvarsmakten än en gång lyckats få verksamheten att gå iland UNDER budgetramarna. Det gäller att glädjas över det lilla.

Den första är att tiden med ständiga svarta hål i Försvarsmaktens ekonomi uppenbarligen är över. Myndigheten gör betydande ansträngningar för att ligga inom ekonomisk ram. Detta kan till del bero på politisk styrning, men avgörande tror jag är insikten om hur skadliga för verksamheten hastigt uppkomna svarta hål med påföljande panikartade bromsåtgärder är.

Det här får mig att bli en smula grön i ansiktet.

För det första visar det på hur dålig koll Försvarsmakten har på sina pengar trots PRIO.

I somras framkom oro för att Försvarsmakten skulle överskrida utrymmet på förbandsanslaget med ett par hundra miljoner. När 2011 summeras visar det sig att resultatet blev ett underskridande av ramen – eller med mer vardagliga ord, ett ekonomiskt överskott – med mer än 400 miljoner kronor på detta anslag.

För det andra pekar det på att förbandsverksamheten och med det framför allt övningar och utbildning av nya soldater och officerare inte har nått fullt resultat. Hur är det egentligen med det insatta insatsförsvaret? Utan övning så är man knappast insatsbar.

Men viktigast av allt så är Försvarsmaktens syfte inte att spara pengar. Om så vore fallet så kan vi lika gärna stänga ner verksamheten och spara 40 miljarder per år. Försvarsmaktens syfte är att ge mest pang för pengarna eller snarare störst säkerhet för budgeten.

Så resultat var det, ekonomiskt likaså, men starkt? Knappast!

Se även Wiseman samt Försvar och Säkerhet.

onsdagen den 15:e februari 2012

Fortsatt fokus utåt (uppdaterad)

Idag presenterades Regeringens utrikesdeklaration.

Återigen så upprepades den s.k. "solidaritetsförklaringen". Tyvärr fortfarande ensidig. EU saknar i stort sett helt och hållet egna militära resurser. Det man använder sig av är NATO. Då de europeiska länderna har dålig ekonomi så innebär det att det knappast ökar möjligheterna att bygga upp EUMC förmåga som komplement till NATO.

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Sveriges säkerhet byggs solidariskt med andra. Hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer. Medlemskapet i Europeiska unionen innebär att Sverige ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska både kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt.

Samarbete inom Norden lyfts fram. Vad man glömmer att säga i sammanhanget är att Danmark och Norge bygger sitt försvar på medlemskapet i NATO. Det innebär indirekt att vi åter bygger vår säkerhet på NATO.

Säkerhet och samverkan i vårt nordiska närområde är av särskild betydelse. I april förra året antogs en nordisk solidaritetsförklaring, som komplement såväl till vår egen som till våra grannländers säkerhetspolitiska val.

Nordic Battlegroup lyfts åter fram. De enda europeiska länder som utbildar specifika Battlegroups är Sverige, Finland, Irland och de baltiska staterna. De baltiska staterna då de inte har tillräcklig förmåga att erbjuda något annat. Sverige, Finland och Irland för att vi inte är medlemmar i NATO. Övriga Battlegroups har i stort sett utan undantag varit NATO QRF - Quick Reaction Forces. D.v.s. enheter som ändå finns i beredskap och där det inte kostar något extra att sätta upp dem på EU-kontot parallellt med NATO.

Sverige fortsätter sitt engagemang inom Europeiska unionens stridsgrupper. Vi verkar för att dessa stridsgrupper vid behov ska kunna ställas till Förenta nationernas förfogande också i händelse av större katastrofer. Europeiska unionens förmåga att bistå med krishantering, statsbyggande och humanitärt stöd i utsatta länder bidrar till ett starkt och enat Europa. Sverige tar sitt ansvar för en aktiv europeisk roll i sådana insatser. Vår förmåga att effektivt bidra till krishantering, efter beslut i FN:s säkerhetsråd, visade vi genom att sända svenska Gripen-plan till Natos insats i Libyen förra året, kombinerat med omfattande humanitärt stöd.

Att snabbt och flexibelt kunna bidra till insatser där behov uppstår är viktigt för Sverige. Vi vill vara en trovärdig samarbetspartner, oavsett om insatserna leds av FN, EU eller Nato.


Att Sverige snabbt kunde skicka Gripen till Libyen var inte i första hand tack vare att de stod i beredskap för EU. Tvärt om så var det många kloka förståsigpåare som ansåg att vi inte kunde skicka iväg Gripen då det skulle försvaga vår EU-beredskap. Den politiska viljan var heller inte så imponerande vilket bl.a. visas av kompromisserna som ledde till att vi fick nöja oss med spaningsuppgiften och att insatsen beslutades i tremånadersinkrement.

Att snabbt kunna skicka iväg förband utomlands kommer i slutändan alltid vara en budgetregulator. För att vara insatsberedd så måste man vara vältränad och utrustad med rätt materiel. T.ex. fick Gripen-förbandet som åkte ner till Italien inte ut ökenuniformer trots att temperaturen kan bli väl så hög på Sicilien. Anledningen var helt enkelt att dessa uniformer tagit slut i de svenska förråden och därför var prioriterade till Afghanistan. Kommer politikerna att ge tillräckligt med pengar till Försvarsmakten så att de får träna? T.ex. ska en insatsberedd pilot inom NATO ha 180 h flygtid per år. Om samtliga fyra insatsdivisioner samt två utbildningsdivisioner ska ligga på dessa nivåer så kommer det att kosta!

Regeringen lyfter fram läget i Syrien. Med tanke på vad som sagts tidigare vid insatsen i Libyen så har både Regeringen och oppositionen satsat högt. Om FN får igenom en resolution om en insats så har Sverige inte många andra alternativ än att ställa upp. Arabförbundets vädjan innebär att möjligheterna för en internationell insats ökar. Nedtrappningen i Afghanistan kommer med andra ord innebära en ökad svensk närvaro i Mellanöstern och Nordafrika. Tolkskolan får nog ändra fokus igen. Från det klassiska Ryska, till Persiska, till Arabiska.

Nu är utvecklingen i Syrien i fokus. Vår inställning är klar: våldet måste stoppas, president Assad måste stiga åt sidan, och en demokratisk övergångsprocess, representativ för hela det syriska samhället, måste omedelbart inledas. Endast så kan ett inbördeskrig, som skulle vara förödande för hela regionen, undvikas. EU stöder helt och fullt Arabförbundets ansträngningar och fredsplan. Vi beklagar djupt att två veton förhindrade FN:s säkerhetsråd att ta samma ställning.

Man lyfter även fram Israel - Palestina frågan. Bra, men en mycket svår fråga att lösa. Vilken roll har Regeringen tänkt att Sverige ska ha? Fredsmäklandet har Norge sedan tidigare tagit hand om. Att sedan (s) passar på att vara extra pådrivande är inte förvånande. Som oppositionsparti så har man råd att trycka på omöjliga frågor. Hade de själva suttit i Regeringen så hade nog tongångarna varit annorlunda.

Vi är djupt bekymrade över bristen på framsteg i strävan efter fred mellan israeler och palestinier. Vi ser betydande faror för framtiden i dagens utveckling. Det gäller inte minst den fortsatta bosättningspolitiken. Vi stöder politiskt och konkret arbetet med att bygga upp en livskraftig, sammanhängande och demokratisk palestinsk stat. Vi ser fram emot den dag då Israel och Palestina kan leva i fred med varandra , och Israel i fred och säkerhet med hela den arabiska världen.

I brist på NATO-medlemsskap så är USA mycket viktiga för Sveriges säkerhet. Regeringen bör vara orolig för USA:s minskande intresse i Europa. Man bör också vara orolig över att Europa i framtiden själva måste stå för ledning, logistik m.m. under internationella insatser. Handen på hjärtat. Hade utvecklingen i Jugoslavien varit möjlig utan NATO och USA:s deltagande? Hade insatserna i Afghanistan eller Libyen varit möjliga utan USA:s deltagande? Det man bör fråga sig är hur mycket Sverige egentligen är beroende av amerikanskt stöd? Hur mycket måste vi ställa upp med för att få det stödet? NATO-medlemmar tvingas till insatser för att bevisa att de är värdiga NATO-medlemsskapet. Storbritannien tvingas ofta till insatser för att visa att man är värdiga USA:s stöd. Vad är egentligen Sverige syfte med internationella insatser? Bidra till fred och säkerhet eller säkra NATO och USA:s stöd? Bristen på NATO-medlemsskap kan på så sätt öka kravet på svenskt deltagande snarare än att vi skulle få valfrihet om vi står utanför.

USA är Europeiska unionens främsta strategiska partner. I tider av ekonomisk kris och turbulens i omvärlden tydliggörs det ömsesidiga beroendet och vikten av transatlantisk samverkan. Vårt breda samarbete med USA bidrar till säkerhet och välstånd globalt och i vårt närområde. USA är också en viktig partner i främjandet av frihet och säkerhet på nätet.

Regeringen nämner inget om att insatsen i Afghanistan kan ta slut redan 2013. Jag ser heller ingen plan för den "civila" insatsen efter 2013.

Det svenska engagemanget i Afghanistan är långsiktigt och grundar sig i en bred politisk samsyn. Under 2012 reduceras den svenska militära närvaron i takt med att afghanerna själva tar över ansvaret för säkerheten. Senast sommaren 2014 kommer den svenska militära insatsen i sin nuvarande form att ha avslutats. Vi är öppna för en fortsatt insats för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna.Det svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan kommer samtidigt att öka, och syftar bland annat till att stärka det civila samhällets organisationer. En fredlig och demokratisk utveckling står i fokus, liksom främjandet av jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen. Övergången till civil ledning av den samlade svenska insatsen kommer att ske under våren.

Carl Bildt lyfter fram journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. De får bara hoppas på att det inte går lika långsamt som för Dawit Isaac. Den s.k. "tysta diplomatin" är inte alltid så framgångsrik.

Arbetet för den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks frigivning fortsätter. De två svenska journalister som fängslats och dömts i Etiopien bör försättas på fri fot.

Se Carl Bildt på SVT Play.

(s) har givetvis tagit fram sin egna alternativa utrikesdeklaration.

- Socialdemokratisk säkerhetspolitik ligger fast. Sverige ska inte gå med i Nato.
- Socialdemokraterna vill öka det svenska deltagandet i FN-operationer.
- Konceptet med EU:s stridsgrupper bör ses över.


Här ser man tydligt ett av Regeringens problem. Man har en säkerhetspolitik som knyter oss mer och mer mot NATO samtidigt som man saknar alla som helst möjligheter att få en "bred politisk förankring" på ett sådant beslut. Detta förklarar mycket av den strutspolitik som genomförs numera där man i ord och handling lever i två helt olika världar.

(s) tankar kring stridsgrupper håller jag helt med om. Fokuset på FN-operationer tycker jag är en smula löjligt. Det är inte vem som leder insatsen som är viktigt, utan syftet med insatsen. De insatser som Sverige deltar i baseras på FN-mandat och läggs sedan ner på en lead-nation eller organisation som leder insatsen.

FN-förbundet kritiserat Sveriges dåliga deltagande i FN-ledda insatser.

– Hur Sverige ska upprätthålla trovärdigheten i det internationella fredsarbetet är svårt att förstå när endast 23 soldater och militärobservatörer från Sverige deltar i de FN-ledda insatser som i dag sysselsätter 100 000 uniformerade personer och som är avgörande för säkerhet och utveckling, inte minst i Afrika, säger Svenska FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic.
...
Svenska FN-förbundet har tidigare granskat hur FN respektive EU har hanterats i regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer av regeringarna Persson och Reinfeldt. Årets utrikespolitiska deklaration följer de senaste årens trend med allt större fokus på EU och närområdet. Europeiska unionen omnämns 29 gånger i årets deklaration. Förenta Nationerna omnämns vid 13 tillfällen.


SR, SVT

Uppdaterad 12-02-16, 07:15
Carl Bildt var i varje fall nöjd med debatten.

tisdagen den 14:e februari 2012

Alla hjärtans dag

Invidzonen stöttar familjer till svenska soldater på internationella insatser. Under helger är det ofta extra svårt att vara separerade från familj och vänner. Därför så har Invidzonen just nu en extra kampanj för att visa uppskattning för de vi tycker om som just nu är långt borta. Läs mer på Invidzonens facebookgrupp samt diskussionsforum.

Givetvis så stöttar jag denna kampanj. Så även Wiseman.

söndagen den 12:e februari 2012

Helt enligt plan, eller?

Hur kommer Afghanistan att fungera efter det att ISAF och USA drar sig ur? Ja, det är nog bara att titta på Irak och räkna med en faktor 10 på allt elände som händer där. Irak var trots allt en fungerande stat innan USA invaderade. Man få säga vad man vill om Saddam Hussein, men han var en faktor som höll ihop ett land som precis som så många andra länder i regionen bara är linjer på en karta och ett arv efter kolonialismen. Afghanistan har i stort sett aldrig varit en stat och det är mer än trettio år sedan det fanns en centralmakt värd namnet. Med tanke på att medellivslängden i Afghanistan ligger strax över 44 år så finns det inte många afghaner som har ett minne av Afghanistan innan 1979 års revolution och sovjetiska invasion.

Den senaste attacken på svenska soldater av "allierade" visar på hur katotiskt landet är. Vem är vän med vem?

Tolgfors stöttar CIP-milisen och jag håller faktiskt för en gångs skull med honom.

Satsningen omfattar 1500 afghanska män i Norra Afghanistan som för 150 dollar i månaden ska bistå de Nato-ledda styrkorna i norr i kampen mot talibanerna.

Men projektet har mött kritik. Människorättsorganisationen Human Rights Watch har larmat om övergrepp begångna av miliser – som varken är poliser eller militärer – på lokalbefolkningen.

Och Svenska Afghanistan-kommittén påtalar risken för att Cip-vakterna i framtiden kan komma att byta sida. Då de internationella styrkorna lämnar landet 2014 kan där finnas fler skjutkunniga män – i värsta fall utrustade med vapen – än någonsin tidigare.


Vad Tolgfors glömmer att säga är dock att detta går helt emot EU:s officiella mål att hjälpa till och bygga upp en afghansk stat. President Karzai är livrädd för en beväpnad milis och detta med all rätt. Det kommer att öka autonomiteten i regionerna. Det kommer att stärka de lokala krigsherrarnas makt. Det kommer att öka risken för ett inbördeskrig den dag ISAF lämnar landet.

Jag har i ett flertal tidigare inlägg lyft fram fördelarna med en lokal milis. För att kunna lämna Afghanistan i ett någorlunda bra skick måste vi kunna garantera säkerheten på landsbygden. ANA/ANP kommer inte att hinna byggas upp tillräckligt för detta. Då är det bättre att bygga upp den stamkultur som alltid har funnits. En lokal milis för skyddet, byäldste som leder stammöten (Jirga) och kanske tyvärr också lokala Shariadomstolar för rättssäkerheten. Att talibanerna en gång i tiden kom till makten berodde på att de just bidrog med denna säkerhet, något som de centrala ledarna inte lyckades göra under inbördeskrigen efter att Sovjetunionen lämnade landet. Genom att bygga upp de byäldstes maktposition så kommer de unga att tappa en del av den makt som de idag får genom att stötta talibanerna.

Fördelen med CIP är att de inte gillar talibanerna och känslorna är ömsesidiga.

När jag kommer in på den torra gårdsplanen i distriktet Char Bolak i norra Afghanistan, där svenska soldater har säkerhetsansvaret, möts jag av en stor grupp afghanska män med raketgevär och kalasjnikov.

- Sex av mina män har dött och flera har fått sina fötter avskurna. För åtta dagar sedan hällde talibanerna bensin i munnen på en av oss och tände eld på honom. Klart vi har vapen, säger kommendant Lal Mohammad.

Gruppen har funnits i 13 månader då de bildade en så kallad arbaki, en beskrivning som används på löst sammansatta beväpnade grupper som ofta beskrivs som en maffiarörelse med starka band till ömsom krigsherrar, ömsom talibaner.


Allt enligt principen att "min fiendes fiende är min vän". Men det är inga duvungar vi allierar oss med.

Den svenska försvarsmakten beskriver CIP som en lokal grupp som ska skydda sin egen by och rapportera till polisen om något sker. Vid rekryteringen har de fått en armbindel och en visselpipa men ingen träning eller vapen. Ändå har alla vapen och dessutom bär flera av dem polisuniform, trots att de inte är registrerade som poliser. I själva verket är CIP bara ett annat ord för milis. På den svenska basen är frågan känslig och inte alla är bekväma med att vara involverade.

- CIP är en rysare och ungefär som att Stockholmspolisen skulle anlita och betala Hells Angels för att hålla ordning i Rinkeby utan att ställa några frågor om hur de går till väga, säger en svensk soldat med insyn i projektet.


David Kilcullen beskriver i sin bok "The accidental guerilla" två händelser som får anses som typiska för det afghanska krigarsamhället.

- Efter att talibanerna förlorade slaget om Kabul 2001 så bytte många av soldaterna sida och välkomnades med öppna armar av den Norra Alliansen. I Afghanistan så stödjer man den som är stark och det är accepterat att man då och då byter sida till den som för tillfället har makten. Frågan är hur afghanerna ser på västvärlden. Ser de oss som mäktiga nog att styra landet? Ser de oss som uthålliga nog att bekämpa talibanerna så läge som det behövs? Jag skulle vilja hävda att tidslinjalen 2014 som numera är 2013 tydligt visar för lokalbefolkningen att vi kommer att lämna landet och då gäller det att stödja den som kommer att vara starkast när ISAF inte finns kvar. Är det Karzai eller är det talibanerna? Jag tror att Karzais enda chans kommer att vara att förhandla med talibanerna, något som enligt rykten redan pågår med USA:s hjälp. ISAF väljer i deta läge att blunda.

- Efter en eldstrid där lokala stammedlemmar beskjutit amerikanska soldater så frågade Kilcullen varför stammen deltog i striden. Svaret blev "det pågick en strid och hedern krävde att de deltog. Men de kunde inte välja sida med utlänningarna". Här har vi också svaret på hur "the accidental guerilla" uppstår. Mycket av det motstånd vi ser i Afghanistan kommer inte från Al Qaida eller från talibanerna, utan från lokala stammar som följer de traditioner som funnits i många hundratals år.

Engelsmännen och ryssarna och innan dem mongoler, Alexander den stora, turkar m.m. har alla fått inse att frånvaron av en centralmakt gör Afghanistan oerhört enkelt att invadera, men också oerhört svårt att härska över. Alexander den store kallade regionen för "de tusen språkens land". Detta då varje dal var ett eget rike med en lokal härskare, eget språk och egen tolkning av religionen.

Genom att nyttja denna struktur i form av byäldste och stammilis så kan vi få lokalbefolkningen att skydda sig själva. Men sedan måste vi snabbt lämna landet då det knappast kommer att uttrycka sin stora tacksamhet för vår närvaro. Tvärt om kommer förlängd närvaro bara att ge dem någon att slåss emot och talibanerna en symbol att ena grupper i kampen mot inkräktarna.

Men EU:s plan om en centralregering med lagar, polis m.m. är nog tyvärr bara att glömma för ett antal år framöver. Det bästa vi kan hoppas på är att landet sakta men säkert bygger upp ekonomiska förbindelser med omgivande länder. Turkiet, Iran och Pakistan har helt klart intressen att försvara i regionen. Men detta kanske är den nya planen, eller? Även de bästa planer brukar efter stridens inledning få justeras efter verkligheten.

SvD

Sista striden

Det finns många berömda flygstrider, 617 sqn "The Dambusters" anfall på tyska dammar, Torpedo sqn 8 VT-8 anfall under inledningen av slaget om Midway, Doolittles räd mot Japan m.m.

Men en av de mest heroiska striderna är 825 sqn anfall på slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau samt den tunga kryssaren Prinz Eugen under deras försök att förflyttas från Brest till Kiel och vidare upp mot Norge, den s.k. "Channel Dash" eller Operation Cerberus som den kallades i Tyskland.

Idag är det precis 70 år sedan 825 sqn genomförde sitt lönlösa anfall. Den engelska flottan och flygvapnet togs på sängen och var inte beredda på tyskarnas försök. Man fick därför samla ihop de resurser som fanns tillfängliga. Sex stycken Fairey Swordfish torpedflygplan med totalt 18 mans besättning under ledning av Lt Com Eugene Esmonde VC, DSO fick göra det första försöket. Flygplanen var gammalmodiga dubbeldäckare, men hade tidigare gjort bra ifrån sig under bl.a. anfallen på Bismark och anfallet på den italienska marinen under slaget vid Taranto. Men till skillnad mot Taranto, där man tog italienarna med överaskning, så hade man denna gång ett berett luftförsvar hos två tyska slagskepp, en kryssare och ett antal andra fartyg samt alla tillgängliga delar av tyska Luftwaffe som under ledning av Adolf Galland hade fått uppgift att skydda fartygen från luften. Operation Donnerkiel hade tillgång till ca 300 flygplan, varav 250 jaktflygplan i form av Fw 190 och Me 109.


Fairey Swordfish som än idag flygs av Royal Navy Historic Flight

RAF fick order att skydda 825 sqn anfall, men av 42 flygplan som tilldelats uppgiften så dök endast 10 upp! Trots detta så bestämde Eugene Esmonde sig för att uppdraget skulle genomföras.

På väg mot fartygen så blev de anfallna av tyska jaktflygplan från JG 2 och JG 26. Alla Swordfish blev skadade i anfallen och deras jaktskydd spreds för vinden. När de närmade sig de tyska fartygen blev de utsatta för luftvärnseld och Eugenes flygplan skadades svårt. 2600 meter från de tyska fartygen blev Eugene träffad av eld från en tysk Fw 190 och krashade i vattnet. Inget av de andra fem flygplanen lyckades med sina anfall.

825 sqn anfall kan liknas vid lätta brigadens anfall vid Balaclava. Lönlöst, idiotiskt, utan resultat, men också oerhört modigt. Eugene Esmonde tilldelades Victoriakorset. Alla sex flygplan blev som förväntat nedskjutna och av 18 man överlevde endast 5. Eugene Esmonde var inte en av dessa.


Eugene Esmonde, tvåa från vänster, när han mottog DSO efter sitt anfall mot Bismarck

The courage of the gallant Swordfish crews was particularly noted by friend and foe alike. Admiral Bertram Ramsay later wrote, "In my opinion the gallant sortie of these six Swordfish aircraft constitutes one of the finest exhibitions of self-sacrifice and devotion to duty the war had ever witnessed", while Admiral Otto Ciliax in the Scharnhorst described "The mothball attack of a handful of ancient planes, piloted by men whose bravery surpasses any other action by either side that day". As he watched the smoking wrecks of the Swordfish falling into the sea, Captain Hoffmann of the Scharnhorst exclaimed, "Poor fellows, they are so very slow, it is nothing but suicide for them to fly against these big ships". Willhelm Wolf aboard the Scharnhorst wrote, "What an heroic stage for them to meet their end! Behind them their homeland, which they had just left with their hearts steeled to their purpose, still in view".

BBC1

fredagen den 10:e februari 2012

Givakt!

Det är fredag, jag har varit förkyld i två veckor och jag får inte det rackarns grafikkortet till min simulator att fungera. Jämmer och elände. Vad ska man göra? Bara att lägga sig i soffan och tänka på bättre tider.

En droppe maltdryck (för att bli av med förkylningen) fick mig att komma ihåg en tid när Försvarsmakten klarade av allt (nästan).

Under min värnplikt som stf klargöringsgruppchef på AJ 37 Viggen så fick F 15 "äran" av att utstå en Givaktövning. Givakt var en beredskapsterm som innebar att man skulle klara av krigsuppgifter med fredspersonal. Med andra ord så låstes portarna på F 15 med personalen på "fel" sida porten och de skarpa vapnen plockades fram.

För egen del så blev det till att dra på sig m/59:an, hjälm, skyddsmask och min gamla trogna K-pist m/45B med full uppsättning av fyra magasin med 36 x 9 mm helmantlad ammunition.

Sedan fick vi fara skytteltrafik mellan ammunitionsförrådet och hangarerna. Ut på linjen skulle två divisioner med fullastade AJ 37 ut. Det innebar en blandad last med 120 kg sprängbomber, KA/KB och 13,5 cm raketkapslar. Våra ammunitionsmekar hade fullt upp att göra med att få fram ammunitionen medan vi övriga tankade flygplanen. Sedan blev det dags att hänga vapen. I jämlikhetens Försvarsmakt så ska alla kunna söka alla befattningar. Att klargöra flygplan är dock ett fysiskt arbete. Spinnspön ska enligt regelverket användas, men för att få arbetet klart snabbare så var det i många fall enklare att använda muskelkraft. En Rb 24B Sidewinder på ca 70 kg lyftes enklast av två man. Värre var det med 120 kg sprängbomber. Där använde man två saxar för att lyfta fram bomberna till lavetterna. Vid ett tillfälle så slant ett av greppen och en bomb for med en smäll ner i betongen bredvid flygplanet. Alla sprang givetvis åt var sitt håll och var på väg att sätta personligt rekord på 100 m när en av de äldre teknikerna ropade att "bomben har en armeringstid på 4 s, hur långt tror ni att ni hinner?". Något slokörade fick vi inse att sprängradien var betydligt större än så och det enda riktiga i det här fallet var att blunda, hålla för öronen och hoppas på det bästa. Gud skyddar de enfaldiga, som det brukar heta.

Nåväl, efter en stunds svettigt arbete, som inte blev enklare av att man med hjälm och K-pist på ryggen slog i vingar, vapenbalkar, stegar m.m., så var det dags för lunch. In med troppen i en Dallas-jeep och en bogbil. Till vår stora förvåning hade vaktplutonen med en nitisk löjtnant X byggt vägspärrar i snö (detta inträffade givetvis mitt i smällkalla vintern) mellan hangarerna och matsalen. Löjtnant X, som tog sitt uppdrag på stort allvar, hade givetvis glömt bort alla han kände och krävde legitimation av alla i fordonen. Detta till stor förbittring för oss andra som var hungriga och inte ville fördröjas i onödan. Senare under övningen resulterade detta i att en tekniker helt enkelt tände varningssaftblandaren på taket, tutade och körde rakt igenom snöhindret till följd att löjtnant X och hela hans vaktpluton fick kasta sig i snödrivorna kring vägen. Inte blev de gladare att en hel klargöringstropp med glada tillrop uttryckte sin skadeglädje över tilltaget. De ibland heta känslorna mellan Armén och Flygvapnet är inget emot känslorna mellan teknikerna på kompaniet och "arméwannabierna" på soldatkompaniet.

Som vanligt när det övas i Flygvapnet så vredgades vädergudarna. Hela veckan så var det kraftigt snöfall och trots att vi försökte avisa flygplanen så hängde det emellanåt istappar från vingar och vapen. Molnen var dessutom låga och det var periodvis inte många meters sikt. Ingen möjlighet att starta och bli av med vapnen på avsett sätt på skjutområdet i Noran. Därför så blev det efter ett par dagars rullande på tummarna dags att desarmera flygplanen. Denna typ av arbete är av förklariga skäl (i normalfallet så skjuts alla skarpa vapen iväg och under övning att hantera vapen på marken används oftast "gröna" övningsvapen) inte särskilt väl intränad och det gäller därför att hålla tungan rätt i munnen när man ska plocka ner vapnen och skruva loss diverse zonrör, anslagsrör, armeringslinor m.m. Ett vapen som krävde särskild hantering var 13,5 cm raketerna. På varje flygplan hängde det fyra stycken kapslar med sex raketer vardera. Raketerna lyftes en och en ur kapslarna. Därefter skulle spränghuvudet skruvas bort från raketkroppen med ett särskilt verktyg. Sedan skulle spränghuvudet delas upp i tändrör och sprängsats. I det aktuella fallet var det ÖHKSAR - Ögonblickligt Högkänsligt Spets Anslags Rör som var monterat. Det såg ut som ett litet spjut i spetsen på rakethuvudet och meningen var att det skulle detonera strax innan målträffen för att ge bäst verkan. Detta anslagsrör krävde en liten förlängnings-"puck" som man monterade mellan anslagsrörer och sprängsatsen.

I ena ögonvrån så såg jag en manöver som såg en smula konstig ut. När jag vände mig om så såg jag en av mina soldater plocka isär spetsanslagrör och spränghuvud och sedan kastade han förlängnings-"pucken" till en annan soldat som stoppade ner dem i sina förvaringslådor. Jag bleknade till och skrek åt dem att stå helt stilla. Förlängnings-"pucken" hade en sprängkraft motsvarande en liten handgranat och bakom soldaten som tog lyra på de kastade "puckarna" så fanns betongtanken med ett antal kubikmeter flygbränsle i som vi använde när vi tankade upp flygplanen. En olycklig träff med en puck i bränsletanken hade kunnat leda till en brand i ett par tusen liter flygfotogen som sedan spridit sig till åtta AJ 37 med 100-tals kilo sprängämnen med ett troligt slutresultat liknande branden på USS Forrestal 1967. Jag tror aldrig att soldaterna förstod hur nära döden de hade varit.

Hur som helst. Dåligt väder till trots så bevisade flottiljen att de med ett par timmars varsel kunde sända upp 16 fulladdade AJ 37 i luften och hålla krigsberedskap under en vecka. Detta med endast fredspersonal tillgänglig! Ett "insatt insatsförsvar" långt innan Tolgfors och Co hittade på termen för att uppfinna på nytt det som redan fanns.

söndagen den 5:e februari 2012

Endast ett år kvar?

Den nya tidslinjalen säger att USA och därmed också ISAF ska dra sig ur Afghanistan redan 2013.

Current NATO strategy, agreed to at a summit in Lisbon in November 2010, calls for coalition forces to gradually shift to a training, advisory and assistance role with the Afghan military on the way to withdrawing all combat troops by the end of 2014.

The alliance has yet to agree on the pace of that process, however, and Panetta went further than what some in the administration were prepared to say publicly about their own deliberations. “Our goal is to complete all of that transition in 2013,” Panetta told reporters en route to a meeting of NATO defense ministers in Brussels. “Hopefully by mid- to the latter part of 2013 we’ll be able to make a transition from a combat role.”


Om det betyder att läget blivit så mycket bättre tidigare än man trott vill jag inte svära på. Den senaste attacken på franska soldater av talibansympasitörer som infiltrerat ANA tyder på att det är långt kvar att gå. Snarare än att det blivit mycket bättre i Afghanistan så är det nog det kommande amerikanska presidentvalet i kombination med risig europeisk ekonomi som får alla inblandade att se framgångar där det ännu är långt kvar att gå.

Men nu när USA flyttat tidsgränsen till 2013 så är det fritt fram för alla andra att göra likaså. Många europeiska politiker kommer att få en giltig anledning att lämna en insats de egentligen inte har råd till. Troligtvis kommer många att ta detta halmstrå nu när det erbjuds.

Vad får det för konsekvenser för Sverige?

- HKP 16 Blackhawk var tänkt att börja operera i Afghanistan under 2013. Om den svenska styrkan under detta år mer eller mindre helt dras ur landet så är det tveksamt om Sverige kommer att skicka några helikoptrar.

- Våra nya terrängfordon, Patria AMV, hinner knappt levereras till Försvarsmakten innan alla soldater är tillbaka. Det lär heller inte de nya BvS 10 Mk IIB som precis beställts.

- Våra soldater kommer att få betydligt mindre att göra. Viss kommer det att finnas OMLT kvar för fortsatt utbildning av ANA och ANP, men dessa kommer till största del bestå av ärrade kaptener och majorer. Precis den kategori av militärer som Försvarsmakten gör sig av med för att fylla på med GSS.

En hel del materiel och förmågor som levereras precis när det insatsen avslutas. Har vi varit med om detta tidigare? Förhoppningsvis så kommer de dock att finna andra användningsområden.

Frågan är hur våra soldater kommer att känna sig när de drar sig hem? Uppdraget genomfört och landet stabiliserat eller lämnar de landet med svansen mellan benen och hoppas på att den afghanska regimen lyckas klamra sig kvar vid makten? Framtiden blir nog inte vad vi svenskar hoppats på. Jag tror tyvärr att den afghanska regimen kommer att få ingå många avtal med talibanerna för att kunna få någon typ av fred i landet. Med stor säkerhet kommer det att betyda ökat religiöst tryck i landet samt mindre kontroll över narkotikaproduktionen.

SvD

lördagen den 4:e februari 2012

KFÖ, FVÖ och FMÖ

Med det nya "insatta insatsförsvaret" så krävs det massor av träning för att alla insatsberedda insatsförband ska hålla skärpan uppe och klara av sina beredskapstider. Det talas om KFÖ - Krigsförbandsövningar för att våra kontraktuerade deltidstjänstgörande GSS ska få träna likt de repövningar för värnpliktiga som ekonomin förr aldrig tillät. Våra soldater deltar i den ena internationella NATO-övningen efter den andra. Flygvapnet har börjat vakna och genomförde förra året den andra FVÖ - Flygvapenövningen efter många års uppehåll. Även samövningen mellan Luftvärnet och Flygvapnet i form av FOCUS har återuppstått (även om 750 personer inblandade 2010 är ljusår från övningens omfattning för 15 år sedan). Beredskapsövningarna Dagny har pekat på stora brister i samarbetet med civilförsvaret och att transportera trupp till Öland och Gotland, men det är ändå ett steg framåt att de genomförs.

Men det jag saknar är en riktig gammaldags hederlig FMÖ - Försvarsmaktsövning. Som dåvarande ÖB sade redan 1980. "FMÖ syftar till att öva förband från flera försvars­grenar i olika planlagda operationer. Övningarna skall främst möjliggöra samverkan mellan deltagande förband."

Under 1950-talet och början av 60-talet genomför­des ett antal stora s k "manöv­rar" i Sverige. Under 60-talets senare del (1966) omorganisera­des ledningsorganisationen till bl a nuvarande regionala modell med militärbefälhavare och militärom­rådesstab med ett totalansvar för freds- och krigsverksamhet inom resp område, t ex Östra militär­området.

Övningarna kom av många skäl att under 70-talet bli mer "regionala" och av mindre om­fattning. I flera fall övade för­svarsgrenarna var för sig och p g a olika utbildningsrytmer vid olika tidpunkter.

Försvarets uttunnade ekonomi under 70-talet medförde krav på en mycket stark prioritering av verksamheten. Att samla förband från olika delar av landet är dyrt. Därför blev det glest mellan rik­tigt stora övningar under 70-talet.

ÖB skrev dock i sin program­plan 83-88 för det militära för­svaret att en försvarsmaktsöv­ning (=FMÖ) skall genomföras årligen enl särskilda direktiv. Den ökade spänningen i vår omvärld motiverade bl a detta.


Den sista "riktiga" FMÖ:n som genomfördes var "Orkan" 1993. Det var den tionde i ordningen. FHT - Försvarets Historiska Telesamling har en hel del intressant att läsa på sin hemsida. Bl.a. har man lagt ut hela årgångar av Flygvapennytt. Nr 1 1994 hade en lång artikel om just "Orkan". Någon som har denna film tillgänglig?

Jag missade helt "Orkan", då jag började läsa på högskolan just den hösten. Men året innan var jag med på förträningen i form av Flygvapenövningen "Samverkan 92". Mitt minne var att det blåste kraftiga vindar under större delar av den vecka som övningen pågick, så namnet "Orkan" på FMÖ:n året efter var nog rätt så passande.

Som ung fänrik så fick man nästan alltid nattskiftet, d.v.s. att gå på runt 22.00 och jobba fram till 12.00 dagen efter. Mörker var alltid en stor utmaning. Bara en sådan sak som att hitta ut till flygplanet på en flygbas där man iakttar ljud- och ljusdisciplin är en utmaning. För spaningens del så innebar mörkeruppdrag oftast havsspaning med radar. Det gjorde man enskilt då mörkerförmågan med SF 37 var rudimentär. Man var tvungen att komma mycket nära målet för att värmekameran eller mörkerspaningskapslarna skulle fungera och i ett skarpt läge hade det varit rena självmordsuppdraget.

Först lite om det allmänna upplägget. En fredsdivision spaning delades upp i två krigsdivisioner. Vanligtvis placerade på två olika baser. Den bas jag höll till på mest var Byholma, men i detta fall så gick övningen (om jag inte minns helt fel) från Kostabasen.

Uppdraget fick spaningen från E1 i form av en Företagsorder. (Numera heter det enligt internationell standard ATO - Air Task Order). Där stod det när uppdraget skulle genomföras, vilket mål man hade, vilken spaningsuppgift man hade (vanligtvis LOK - Lokalisera eller IDA - Identifiera), hur det skulle rapporteras (snabbrapport i luften via radio var bra, men röjde flygplanets position), utflygningsrutter genom eget luftvärnsområde, eventuell snabbtankning på bas närmare operationsområdet och beväpning. För en SH 37 var det inte mycket att välja på, standardutrustningen var alltid en KB - remsor/facklor, en KA/U22 - elektronisk störning, en SKA 24D avståndskamera (oanvändbar i mörker), en Rb24 Sidewinder och en XT - Extratank med bränsle.

När vi kom till bascentralen eller var vi nu höll till så fick vi alltid en gemensam lägesgenomgång. Meteorologen drog vädret, klargöringschefen statusen på flygplanen, trafikledaren drog läget på basen och taxivägar. Då en flygbas i krig är fylld med hundratals fordon och 1000-tals personer så är risken för krock stor, särskilt i mörker (då har jag inte räknat in en och annan förvirrad älg).

I vårt planeringsrum hade vi en stor planeringskarta i 500.000 del över hela operationsområdet med viktiga detaljer inritade. Vanligtvis brukade övningsområdet krympa allt eftersom det dök upp bullerklagomål. På natten flög vi inte lågt, men folk sover och buller sprids mycket bättre när det är tyst och kallt. Dagteamet fick desto mer bullerklagomål då de sysslade med "spaningsjakt" som förberedelse för AJS 37 modifieringen som var på gång.

Den som för tillfället var chef gick igenom uppdraget och gav mig de uppgifter som jag behövde för att planera mitt uppdrag mer i detalj. Av UND-personalen så fick jag en genomgång av det aktuella läget i övningen. Var jag hade fientliga styrkor och vilket lufthot jag kunde vänta mig. För mig som spaningspilot så var det framför allt det fartygsburna luftvärnet jag var oroad över. De har bra möjligheter att bekämpa i alla riktningar och det gäller att hålla sig utanför max skjutavstånd.

Jag satte mig ner framför vår helt nya datoriserade planeringsutrustning kallad FASA - Företags Analys Spaning Attack. Där kunde jag få upp detaljerade kartor och foton över målområden. Jag kunde också utvärdera olika flyghöjder och rutter för att se om jag blev upptäckt av radarbevakning eller riskerade att bli bekämpad av fientligt luftvärn. Jag lade in mina brytpunkter och eventuell bränslereserv vid landning. Vid mörker så hade vi alltid en alternativ bas för landning. Därefter så skrev jag ut ett brytpunktsprotokoll med koordinater som jag sedan skulle knappa in manuellt i flygplanets dator. (Det var först med AJS37 modifieringen som den s.k. "datastaven" kom som medgav att piloten fick med sig alla data elektroniskt till flygplanet.)

När den digitala planeringen var klar så gick jag över till den analoga. Som spaningspilot hade man alltid ett par kartor med sig "utifall att". Oftast var det en 500.000 del med uppdraget inritat på. En 1.000.000 del med alternativa baser på. Samt en s.k. radarkarta där jag kunde rita in det område som jag skulle övervaka med radarn på samt eventuella intressanta mål. Allt var bra att ha som reserv utifall något elektroniskt brakade ihop. Annars skulle hela spaningspasset vara misslyckat och någon skulle tvingas göra om det.

När jag hade hela planeringen klar så visade jag den för beslutande chef som gav mig BOF - beslut om Flygnings genomförande.

I luften gällde det att dokumentera allt man sett. Vissa piloter ritade ner information på kartan med de 5-7 S:en, stund, ställe, styrka, slag, sammansättning, sysselsättning och symbol. Jag brukade prata på talbandspelaren som man dels kunde starta manuellt och som dels startade varje gång man aktiverade kamerorna.

När uppdraget var genomfört så möttes jag av klargöringstroppen och kamerabilen där en undassistent plundrade flygplanets kameror. Därefter var det transport till undvagnarna för genomgång av vad jag sett under uppdraget. Så fort film från kameror och radar var framkallad så satte man sig ner med en undassistent och försökte skriva ner det man sett under uppdraget.

Jag kommer ihåg tre uppdrag under övningen.

- Radiotyst. Ett av mina uppdrag skulle genomföras radiotyst. Det innebar att jag fick hela mitt färdtillstånd via slingan, d.v.s. en trådförbindelse som gick från flygplanet in till KC - Kommandocentralen och sedan vidare till stridsledningen. Uppdraget var en tidig morgon, så jag taxade ut och följde en trafikledarassist på motorcykel som visade vägen till banan. Spaningsflygplanen stod vanligtvis långt från själva fältet så det var ett par kilometers taxning. Vid ett tillfälle passerade vi en telefonledning som gick lågt över vägen, men jag fick helt enkelt lita på att någon hade mätt höjden så att en 37:a med dess höga fena kom under utan att riva ner ledningen. Det gick bra, men särskilt många centimeters marginal var det inte.

Sedan var det bara att ställa upp och gå igenom de sista punkterna på checklistan för att sedan tända Zon 3 på efterbrännkammaren och accelerera utmed banan. Att starta i tidigt gryningsljus är en upplevelse. Själva uppdraget var ren rutin, men det dröjde inte mer än 45 minuter innan stridsledarna började bli nervösa och ropade efter mig. Då jag hade planerat att flyga radiotyst så svarade jag inte på en gång. Det krävdes ett par tre anrop från STRIL innan de fick ett buttert svar från mig där jag vänligt men bestämt bad dem hålla radiodisciplinen om det inte var något akut.

- Blåsig landning. Under övningen så blåste det upp. Vindstyrkorna över hav överskred med god marginal 50 kilometer i timmen och därför ställdes stora delar av övningen. Att hoppa i fallskärm i mer än 50 km/h vind är ingen angenäm upplevelse och flygräddningen får problem att hitta dig när du sitter i en liten livbåt på ett stormande hav. De enda som flög den natten var spaningen. Vi kunde ligga över land och med radar spana av över Östersjön. Vi körde ett antal uppdrag och lämnade över koordinaterna på intressanta mål radio till nästa flygplan som skulle bevaka havet. Blåsten ställde dock till vissa problem med inmätningsnogranheten. Vi upptäckte efter ett tag att ett av de tydligaste ekona som vi mätt in med ett par knops fart åt olika håll i själva verket var ön Blå Jungfrun väster om Öland. Men med tanke på att det enligt legenden ska vimla av häxor där så kanske ön rör på sig stormiga nätter.

För min del kom den intressantaste delen av uppdraget när jag skulle in och landa. Banan låg i nord/sydlig riktning. När jag kom in på 500 meters höjd så mätte jag 270 grader och 99 km/h vind med min doppler! Viggen hade en maxgräns på 55 km/h i sida. Flygledaren angav dock att vinden var maximalt 55 km/h i byarna i rak sida. Till råga på allt fungerade inte inflygningsljusen. Första insvängen slutade med en rejäl päronsväng. Jag hade i mörkret totalt missbedömt den upphållning som krävdes i vinden. Andra försöket var mycket svettigt. Då vinden var kraftig så var presentationen i min HUD - Head Up Display fullt utstyrd i sida. Jag fick därför sikta en smula bredvid banan för att få tillräcklig upphållning. Det blev en mycket markant sättning och sedan snabbt ned med nosen för att kunna hålla riktningen. Man inser naturens krafter då inte ens en 16 tons Viggen inte har mycket att säga till om när det blåser.

- Spridning. Övningsledningen hade säkerligen tråkigt, då det dåliga vädret inte gav möjlighet till många övningar. Det är i dessa lägen som det alltid dyker det upp ett s.k. "spelkort" i en övning. I vårt fall så blev det en utrymning av basen då den var nära att intas av lede fi. Lösningen i detta fall är spridning, d.v.s. att skicka iväg alla flygplan och låta de få ledning till första bästa bas som kan ta emot och klargöra. Jag hamnade på Rådabasen i närheten av F7. På marken så fick jag taxa i vad jag tyckte var närmare 30 minuter och sedan kupera motorn någonstans ute på "Schlätta". Jag klev ur och tittade mig omkring och hade inte en aning om var jag befann mig. Jag stod inte på en klargöringsplats, utan mitt på en väg mellan två åkrar. Men inte mycket att göra än att kliva ur och vänta på att en bil skulle komma och hämta upp mig för transport till flygbaracken som var inrymd i något litet klubbhus där jag fick en varm kopp kaffe i näven.

Liten FMÖ-kavalkad, eller kanske en "Best of"! Totalt blev det 10 stycken FMÖ genomförda. Övningarna sträckte sig oftast över två veckor. I de fall som datumen nedan är kortare än så så rör det sig enbart om den del av övningen när det fanns flyg i luften. Då det krävs tid för arméförbanden att mobiliseras så är det inte effektivt att flyga under hela övningen.

1993 - "Orkan". September 93. Totalt deltog i övningen ca 20.000 man varav ca 3.000 man ur Flygvap­net. Samtliga Flygvapnets staber, flottiljer och skolor bidrog med personal till FMÖ 93. Personalen deltog antingen i krigsförbanden eller övningsledningen. Repetitionsutbildning genomfördes av basförbanden vid Hässlö, Sträng­näs och Tullinge samt av vissa led­nings- och sambandsförband. Fem jaktflygdivisioner (varav en Draken-division), en attackflygdivision, två attackflyggrupper, en lätt attack­flygdivision, två spaningsflygdivisio­ner, två flygräddningsgrupper och fyra transportflygdivisioner deltog. Dessut­om deltog civila Boeing 737 och SAAB 340. Totalt genomförde A- och B-sidan 2828 flygplansföretag. Dessa genere­rade minst samma antal klargöringar och ett antal service-åtgärder. Uppgif­ter som löstes av klargörings- och ser­viceförbanden. Flygtrafikledningen hade att hante­ra de 2828 flygplansföretagen i sam­band med start- och landning. Strilorganisationen genom ett stort antal ledningsuppdrag, ofta under svåra förhållanden med störning och många samtidigt inblandade flygplan. Huvuddelen av jaktstarterna resul­terade i kontakt med angriparens flyg. Attackflygförbandens skarpskjut­ningar genomfördes med gott resultat. 99,5 procent av beordrade spa­nings- och transportflygföretag löstes.

1991 - "Nordanvind". 8-18 mars 91. Totalt deltog i övningen ca 20 000 man, varav ca 3 000 ur flygvapnet. P g a att jaktviggen var belagd med tillfälligt flygstopp omplanerades öv­ningen i ett relativt sent läge. JA 37 utgick ur övningen. F 10:s Drakenförband kom att utgöra huvudkompo­nenten i jaktförsvaret. F 13:s spanings­division övergick från anfallssidan till försvarssidan och med huvuduppgift jaktförsvar! Omplaneringen av övningen ge­nomfördes på "rekordtid" - mindre än fyra veckor före övningsstart. Ett tyd­ligt bevis på flygvapnets flexibilitet. Detta visar också på vikten av att ha olika system i drift. Om något system drabbas av fel så kan man använda det andra. Se t.ex. Storbritanniens Eurofighter och F-35, men framför allt USA:s många olika typer av flygplan. De är inte specialiserade på en uppgift, utan kan användas som komplement till varandra. T.ex. så tar F-16 över jaktförsvaret när F-22 drabbas av syrgasproblem. Dock så kostar denna förmåga oerhörda summor och är knappas möjligt för någon av de mindre aktörerna.

1990 ? Någon som har koll på vad den 8:e FMÖ:n kallades och när den hölls?

1989 - "Sydfront". 5-17 september 89. "Sydfront 89" var resursmässigt en av de största av genomförda FMÖ. För FV:s del var dock "Väst 86" större såväl avseende resurser som tillämpat övningsområde. Ca 30 000 personer deltog i övningen med drygt 3 000 hjulfordon, 225 bandfordon, ett 60-tal båtar och fartyg samt omkring 125 flygplan och helikoptrar. Ur FV deltog C El, C Se S och C Se M med staber, C Se M i begränsad omfatt­ning. Deltog gjorde också två strilbataljo­ner, ett flertal basbataljoner (varav två i huvudsak krigsorganiserade) samt alla flygförbandstyper. Totalt involverades cirka 4000 personer ur FV.

1987 NN - "Mitt Sverige". Detta år infördes parallellt begreppet TFÖ - Totalförsvarsövning. TFÖ 87 var resurs­mässigt inte någon av de större övningar­na i FMÖ-serien. Cirka 15.000 personer deltog med 3.000 fordon, ett 30-tal fartyg och båtar samt 100 flygplan och helikopt­rar. Till detta kommer 2.000-3.000 civila samt personal ur frivilligorganisationerna. Ur FV deltog bl a C El, C SeNN, C Se­ ÖN med staber, en strilbataljon, ett flertal basbataljoner varav två i huvudsak krigs­organiserade. Deltog gjorde också alla flygförbandstyper samt civila transport­ flygplan - DC-9 och F28 - för sjuktrans­porter. 1987, för bara 14 år sedan så sade vi att fler än 18.000 inblandade i en övning inte var "någon av de större"...

1986 V - "Väst". 27 september - 1 oktober 86.Bl a deltog C El, C SeS, C SeM med sta­ber, fem strilbataljoner, 14 luftbevakningskompanier, ett flertal basbataljoner var­av två i huvudsak fullt krigsorganiserade samt huvuddelen av FV:s flygförband med ca 150 flygplan. Mer än 4 000 kvinnor och män, varav 25 proc frivilligpersonal, har bidragit till att strilfunktionen på ett förtjänstfullt sätt löst sina uppgifter. Numera är optiska luftbevakningen nedlagd, men denna FMÖ visar med all tydlighet på vikten av frivilligorganisationerna i invasionsförsvaret. Då Försvarsmakten idag fokuserar på internationella insatser så blir vikten av liknande övningar för att samölva med bl.a. Hemvärnet allt större.

1985 B - "Västgräns". 19-27 februari 85. För att representera angriparen både för arme- och flygvapenförband verkade en di­vision J 32E och en grupp AJ 37 från F7/Såtenås. Uppgifterna bestod bl a av bakgrunds- och medstörning under attack- och bombuppdrag. Störning är en uppgift som försvunnit från Flygvapnet. Numera hyr man in den förmågan. Dock så är det en resurs som är mycket efterfrågad internationellt. I t.ex. Libyen hade störning varit en förmåga som vi hade kunnat erbjuda till den initiala bekämpningsfasen.

1983 Ö - "Ostkust". 26 september - 5 oktober 83. Cirka 20 000 man deltog i öv­ningen, varav ca 2 000 från FV. Detta utgjorde givetvis endast en mindre del av MB O:s totala re­surser. C E1 genomförde en eskader­övning under samma tid som OSTKUST pågick. Övningarna var till större delen integrerade. Närmare 2000 personer bevittnade bomb- och skjutdemonstrationen på Tofta skjutfält/Gotland. Därav var 35 utländska journalister. Under övningen provades bildfax med mycket gott resultat Tekniken har med andra ord gått framåt! Även etermedierna och riks­press hade en viss uppföljning. Men det tycks som om avståndet till händelsernas centrum avse­värt minskade förståelsen för vad Ostkust-övningen egentligen var uttryck för. Eller vad skall man t ex tro när en morgontidnings ledning låter rubriksättarens "Låtsaskrig" få komma i tryck? Detta värdenedsättande uttryck är en skymf mot alla de som un­der mer än ett år planlagt övning­en med insats av mycken övertid och de som dag och natt tränade sig att på bästa sätt försvara Sveriges territorium. Det handlar inte bara om trovärdighet utåt sett, utan lika mycket om trovärdighet inåt inför uppdragsgivarna regering och riksdag.

1982 S - "Sydfront". 25-29 september 82. På en annan bas har utbygg­nad till Bas 90 påbörjats. I områ­det kring den typ av start- och landningbana som vi har i da­gens bassystem byggs ett flertal s k vägbas 90. Dessa byggs så långt möjligt på befintliga vägar. Detta är tillräckligt för flygplan 37 Viggen och för 90-talets kom­mande flygplan JAS 39. Till­gång till många rullbanor, ett va­rierat utnyttjande av dessa och det stora antalet klargöringsplat­ser, ökar avsevärt vår uthållighet. 1982 var BAS-90 helt nytt. Idag är det mer eller mindre borta.

1982 ÖN - "Norrsken". 6-9 mars 82. Totalt deltog av flygande förband 21 divisioner, två helikoptergrupper och en sambandsflyggrupp. För första gången i en större övning genomfördes trupptransporter också med Tp 84. "Hercules" transporterade ca 7.400 man. Total flygsträcka = 4 varv runt vårt jordklot!

ÖB hade lagt fram tankar om en liknande övningsserie redan 1980, men de startade först 1982. Vad var det egentligen som hände där emellan som fick politikerna att öppna på plånboken så att Försvarsmakten till slut fick öva? Kan det vara en viss rysk ubåts felnavigering 1981? Det krävs med andra ord en rejäl tankeställare för svenska politiker innan man börjar hosta fram pengar för övning. Efter ett par år så infinner sig tryggheten igen. Där har vi varit ett tag. Undrar vilket utfall på lackmustestet det ska krävas nästa gång?

Jag säger inte att det var bättre förr, men det fanns i varje fall en viss konsekvens i det man gjorde. Hotbilden låg som grund för övningar. När det saknades pengar så anmälde man att det uppstod förmågebrister. Man omfördelade inte så att det uppstod "balans i budgeten"!

Läs mer om "Orkan" hos Hans J.

Några intressanta diskussioner att fördjupa sig i: SoldF om FMÖ "Nordanvind" 1991 och Skalman om storövningar 70-90-tal.