Chefsingenjören

Gömt i källaren

2012-02-01T19:21:00.000+01:00

Det finns stora delar av vår militär- och teknikhistoria som är okänt för många svenskar. Som tur väl är så börjar man lägga ut mer och mer information om det som en gång var mycket hemligt på Internet.

När jag pluggade på universitetet i Linköping så var lektionssalarna ganska så tråkiga. Det mesta påminde om temporära rum uppställda i en industribyggnad. Ryktet sade att när lokalerna en gång i tiden byggdes så var det ett krav att de snabbt vid behov skulle kunna användas för produktion av flygplan. Ryktet var nog inte helt sant. Det finns andra bättre ställen att bygga fler flygplan på.

Hur många känner t.ex. till att Saab AB har en källarvåning?

Programmet är ett avsnitt ur serien "Hemliga svenska rum".

Ett logiskt steg

2012-01-30T22:11:00.001+01:00

En hel del verkar vara förvånade över Försvarsmaktens planer på att sänka kraven för antagning av soldater. Jag anser att det är en helt logisk utveckling.

- Varför ha samma antagningskrav för tre helt olika kategorier av anställda? Antagning till GMU sker genom att klara av fysiska och psykiska krav. Sorteringen i soldater, specialistofficerare och officerare sker efter önskemål och tidigare utbildning där soldatkategorin har lägst antagningskrav och officerskategorin högst. I slutändan så är det dock befattningens krav som styr, men eftersom PRIO ligger nere under ca en månads tid för tillfället så vet nog ingen vilka krav de olika befattningarna har längre, om inte någon var smart och skrev ut hela PRIO på papper innan driftstoppet. Försvarsmakten är helt enkelt tillbaka ca 66 år i utvecklingen där pojkar med studentexamen kunde piloter och de med realexamen eller lägre kunde bli fältflygare. Det fungerade förr och kommer att fungera igen.

- För att kunna hålla lönerna nere så kan man inte anta personal med för höga kvalifikationer. De kommer antingen att driva lönerna uppåt, eller sluta för tidigt. Bägge alternativen blir i längden för kostsamma och då kan Försvarsmakten inte räkna hem vinsterna med det nya insatsförsvaret kontra att utbilda insatsenheter vid behov.

Inse att Försvarsmakten inte har råd att ha soldater på insatser med den blandade bakgrund som man haft förr med tidigare värnpliktiga som i det civila arbetar som allt från busschaufför till civilingenjör. Nu måste man nöja sig med att lägga sig på den lägre delen av skalan. De deltidstjänstgörande kontrakterande soldaterna är en hel annan femma. Där kan vi fortfarande ha förhoppningar om en blandning som visat sig fungera alldeles ypperlig på fredsbevarande insatser i allt från Kongo till Bosnien.

Märk väl, det är inte skolgången som är avgörande om en person blir en bra soldat eller inte (jag brukar säga att jag har lyckats trots min skolgång). Det är människan i grunden samt den praktiska utbildning han eller hon får under sin tjänstgöring som är avgörande. Plockar vi bara ut bra människor och ger dem en utbildning värd pengarna så blir det bra soldater. Har vi sedan välutbildade NCO och officerare så ska även helheten bli bra. Men allt hänger på att attrahera rätt personer samt att få råd till utbildningen samt att betala löner så att alla stannar kvar tillräckligt lång tid för att ge effekt. Man brukar säga att det tar 10.000 timmar att bli bra på något. Det innebär att efter ca sex år så ger en anställd full effekt på sin position. Traditionellt sett har Försvarsmakten dock alltid lyckats förflytta duktiga personer innan dess, då grad och inte kompetens ger mera klirr i plånboken. Alternativt så har de tröttnat på systemet, slutat och gått till mer lönande civila yrken.

Tolgfors applåderar inte Försvarsmaktens planer, eller vad är det egentligen han säger?

Vi känner inte till några utvärderingar som säger att teorikraven generellt med fördel kan sänkas. Om det efterhand kommer erfarenheter som säger att det är vanligt förekommande att i alla andra avseenden mycket lämpliga rekryter hindras av att de inte nått gymnasieskolans teorikrav i något enstaka ämne, så kommer framtida utvärderingar att visa detta. Där är vi inte idag.

"Vi" Tolgfors? Jag trodde första person pluralis var tillåtet enbart för engelska kungligheter. Tidigare har vår Försvarsminister uttryckligen sagt att han inte lagt sig i dåliga personalbeslut utan hävdat att det är upp till ÖB att besluta om detta. Får se om han orkar hålla fingrarna ur syltburken denna gång.

Samtidigt, någon annanstans rycker nya rekryter in...

I samma ämne: Försvar och säkerhet, Wiseman, Peter Hammarberg, Tokmoderaten, Morgonsur, Cynisk och Sinuhe.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5

Bakre grinden på F 15

2012-01-29T12:00:00.002+01:00

När jag gick i låg- och mellanstadiet så brukade vi efter skolan cykla bort till bakre grinden på F 15. Den låg vid taxibanan mot bana 30.

Visa större karta

Där brukade vi stå och titta på när AJ 37 och SK 37 Viggen från Olle Röd och Olle Blå taxade ut för att genomföra sina uppdrag. Vi vinkade till piloterna och de brukade vanligtvis hälsa tillbaka. En av mina klasskamrater var en riktig flygfantast. Han förde ett register över alla flygplansindivider med serienummer, märkning m.m. Han var dessutom en mästare på att bygga flygplansmodeller och hans AJ 37 kamouflagemålningar är fortfarande bland de bästa jag stött på. Ett himla pill i skala 1:72.

Bredvid vägen ut till grinden så gick ett lokalt järnvägsspår. Där brukade tåg med vagnar fulla med flygbränsle till flygplanen köra någon gång då och då. De kom från den lokala hamnen och gick sedan in över fältet. Tåget gick mycket långsamt, så ibland så brukade vi hoppa upp på en vagn till förtret för lokföraren. Att ingen av oss skadade sig visar bara på att gudarna skyddar de dumdristiga eller de som inte vet bättre. Tåget ersattes senare med tankbilar. Om det visar på att man flög mindre och därmed förbrukade mindre bränsle eller om tankbilarna blev effektivare kan jag inte uttala mig om.

Ibland så smet vi in på flottiljen. Det var ingen större svårighet att hoppa över grinden och vakterna såg vi aldrig till. Ett intressant område var brandträningsplatsen där det stod gamla vrak i form av J 29 Tunnan och A 32 Lansen som brandmännen skulle öva på. En och annan souvenir har nog genom åren förflyttats från dessa vrak. Förhoppningsvis preskriberat i dagsläget. Kanske dessa delar någon gång i tiden kommer att återfå sitt liv då man restaurerar veteranflygplan?

När jag idag pratar med mina flygnördskompisar så är det förvånansvärt många som haft samma upplevelser som ung. Deras första kontakt med Flygvapnet har varit genom att stå vid ett staket eller en grind till den lokala flygflottiljen och titta på flygmaskiner.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Ja, förutom att vara en liten nostalgisk tillbakablick på 70-talet och de fritidsintressen man hade när det bara fanns två TV-kanaler och Internet inte ens var uppfunnet så pekar det på hur väl integrerat Försvarsmakten var i samhället på den tiden. Vi som växte upp bredvid en flottilj eller ett regemente blev med stor sannolikhet förr eller senare anställda där. Rekryteringen var enkel. Vänner och släktingar berättade historier om livet i Flygvapnet. På vintrarna gick vi kurser inom ramen för Flygvapenpojkarna. På somrarna var det sommarläger. Tittar man bland Flygvapnets piloter så finns det förvånansvärt många som har en far som själv varit pilot. Eller en bror som flyger på någon annan division. Sprider man ut nätet och tittar på alla yrkeskategorier inom Flygvapnet så finns det ännu fler träffar.

Det är denna koppling mot samhället som Försvarsmakten gradvis tappat i och med alla nedläggningar av bygderegementena/flottiljerna. Slopandet av värnplikten kommer att ytterligare öka klyftan mellan det civila samhället och Försvarsmakten. Givetvis kommer det att påverka rekryteringen. Reklam i all ära, men den bästa reklampelaren är vänner och bekanta med insikt i vad Försvarsmakten gör.

Rekryteringen av de nya soldaterna har trots allt fungerat rätt så bra. Frågan är bara om det är rätt personer som vi rekryterar? Avhoppen har varit ganska så stora. Nu senast i GMU 2 var det 25% som slutade.

Intresset var stort: 3068 personer sökte till GMU 2 och efter tester antogs 381 till utbildningen. Vid starten den 26 april kom 326 rekryter till kaserngrindarna. Men för flera av dem blev mötet med militärlivet tufft. Den 1 juli kunde SvD i ett reportage från Amfibieregementet i Haninge redovisa att var femte rekryt, 20 procent, inte klarade av utbildningen. Orsakerna var främst medicinska, som problem med leder och knän.

Totalt avbröt till slut 79 rekryter utbildningen – det vill säga hela 24 procent av dem som ryckt in. Det visar statistik som SvD har begärt ut från Högkvarteret. Jämfört med GMU 1, som genomfördes 2010, där 16 procent hoppade av blev det alltså en kraftig ökning.

–De många avgångarna i andra omgången berodde på att vi gjorde fel i Försvarsmakten och beställde 60 rekryter med för lågt satta krav. Det var en engångsföreteelse som vi nu rättat till. Vid slutet av 2011 hade vi nått de mål för rekryteringen som vi satt upp, säger överstelöjtnant Thomas Andersson vid Högkvarterets produktionsstab.

Effekten av avhoppen i GMU 2 blev stora. Försvarsmaktens behov var 401 tjänster, men antalet rekryter som till slut fick provanställning blev 217. Det innebär ett bortfall på 184 personer, eller 45 procent. Det kan jämföras med GMU 1 där motsvarande siffra var 18 procent.

Nu kanske vissa säger att avhopppen var stora även från värnplikten. Skillnaden var att där togs mer eller mindre alla in. D.v.s. med stora variationer i fysik och med stora variationer i motivation. Ville du slippa så fanns alltid möjligheten med frisedel på grund av fysiska eller psykiska problem.

Att så många hoppar av från något som de borde ha varit mycket välmotiverade till tyder på att något gått snett. Har vi lurat ungdomarna? Missar reklamen att föra fram budskapet att du bör ha spelat fotboll under hela din uppväxt och inte bara slöat framför PS3:an? De fysiska tester som genomförs är inte mycket att hänga i julgranen. Pannbenet är en mycket viktig del av ekvationen. Försvarsmakten behöver inte broilers som byggt upp muskler på gymmet utan Wassbergkopior som med snor i skägget envist kasar sig runt på en femmila i yrsnö och minusgrader.

Vår kära Försvarsminister uttalar sig, trots allt som hänt, som vanligt i positiva tongångar. Nu senast så hänvisar han till en undersökning som säger att fler svenskar vill ha ett yrkesförsvar än att återgå till värnplikt. Självklart! Vem vill frivilligt göra lumpen om man kan slippa? Skulle man göra en medborgarundersökning och ställa frågan om folk vill betala skatt eller inte så skulle svaret bli lika självklart nej! Det handlar i slutändan inte om vad Svensson i allmänhet tycker, utan vad som är bäst för Sverige. Vi har folkomröstat om andra viktiga saker som införandet av högertrafik och avveckling av kärnkraft. I bägge fallen så har politikerna för Sveriges bästa gått emot folkets vilja.

För övrigt så anser jag att utplånandet av försvarsgrenarna var det dummaste man gjort ur rekryteringshänseende. Vem känner samhörighet med begreppet "Försvarsmakten"? Möjligtvis generalerna. Det är Marinen, Armén och Flygvapnet som skapar identiteterna och sammanhållningen. Försvarsgrenarnas upphörande innebar också att de olika profilkläderna fick dras in. Handen på hjärtat. Vem sjutton köper på en flygdag en T-shirt eller en keps med "Försvarsmakten" på när man vill ha en som det står "Flygvapnet så högt man kan komma"?

Att Kadetterna dessutom inte vet vilka flottiljer eller regementen de kommer att hamna på förrän mycket sent under sin utbildning är också under all kritik. När jag en gång i tiden utbildade mig till tekniker så var det min hemmaflottilj som skickade iväg mig på utbildningen. På Flygskolan var det en smula annorlunda då det var en central uttagning och en del hade inte ens gjort lumpen. Men vi visste ganska så snart vilka platser vi hade att välja mellan och sedan blev det till att komma överens eller låta lotten besluta var man skulle hamna. För det mesta blev det bra.

Lojalitet och samhörighet skapar man från grunden. Divisionen/kompaniet, förbandet, försvarsgrenen och sedan landet. Rekrytering måste byggas upp på samma sätt.

Sidvind

2012-01-28T12:19:00.000+01:00

SvD har noterat ett klipp på Youtube där allmänheten förfasar sig över hur flygplan beter sig under start och landning i höga vindstyrkor. Personligen tycker jag att det ser ganska så bra ut. Att en pilot väljer att avbryta en landning när det uppstår svårigheter tyder också bara på sunt förnuft, något som passagerarna borde uppskatta.

Flygrevyn gjorde för ett antal år sedan en grafisk illustration över när under en flygning ett haveri inträffade. Man hade sammanställt data från 181 haverier de senaste 10 åren. Den överlägset farligaste fasen var landningen. 40 haverier inträffade i själva sättningen och 35 haverier under utrullningen. Oftast beror det på felaktig pilotteknik. Sidvind är i många fall en bidragande faktor.

För några år sedan så såg Transportstyrelsen en oroväckande trend. Man hade lyckats sänka det procentuella antalet haverier per flygtimme till en konstant låg nivå. Men då det flögs mer och mer så skulle det trots allt innebära att det totala antalet haverier per år i Sverige skulle öka. Tyvärr så innebär varje haveri att tidningarna rackar ner på flygsäkerheten då de helt enkelt inte förstår sig på statistik.

För att motverka trenden startade man upp projekt H50P - Halvering av privatflyghaverierna. Resultatet av projektet blev ett antal kompendier som sammanställdes i "Privatflygarens drifthandbok" och som sedan användes vid utbildningskvällar hos landets flygklubbar.

Kompendiet "sidvind" kan vara värt att titta närmare på.

Som vanligt är viktigt att kontrollera väderprognosen samt förstå vilka konsekvenser det kan få för din landning.

När vinden ökar i styrka i samband med en vindby vrider den i regel mot ett högre gradtal. Om vinden kommer från vänster är detta ofta positivt eftersom vindvridningen kan minska sidvindskomposanten eller i vart fall mildra ökningen. De negativa faktorerna blir större om vinden kommer från höger vid landning. Då ger både vridningen och vindökningen ökad sidvindskomposant. Här kan det kanske till och med bli en vindvridning som leder till medvindskomposant. Vid rak sidvind på en bana vid i övrigt likvärdiga förhållanden väljer piloten således med fördel att landa med vind från vänster.

Ett problem för piloter som mig, som är grundtränade på att flyga med spak i.s.f. ratt, är att det finns risk att man hanterar ratten på samma sätt som i en bil. D.v.s. om nosen vrider sig så trampar man inte sidroder för att hålla kursen utan vrider på ratten och därmed skevrodret.

I stridsflygplan så handlar det om betydligt högre farter än för privatflyg och behovet av sidroder under normal flygning är därför inte särskilt stort. För flygplan med digitala styrsystem som t.ex. Gripen är behovet av sidroder mer eller mindre obefintligt eftersom flygplanet trimmas helt automatiskt i alla ledder. Men under grundutbildningen på SK60 så lär man sig att flyga rent, d.v.s. med kulan i mitten, under landningen och hålla upp nosen mot vinden för att motverka avdriften. När J 29 Tunnan introducerades så blev det extra kännbart då pilvingen var mycket känslig för snedanblåsning. En "oren" inflygning kunde leda till att flygplanet vek sig på kort final med ödestigert resultat. Viggen behövde man inte ens trampa upp vid sättningen. Tandemplaceringen (två huvudhjul monterade i linje) på huvudställen rätade automatiskt upp flygplanet i färdriktningen. Gripen behöver dock en snabb upptrampning precis innan huvudställen slår i banan på samma sätt som vilket annat flygplan som helst.

- Följ mittlinjens förlängning (grundlinjen) genom att hålla upp mot vinden. Vinden avtar normalt i styrka med minskad höjd varför upphållningen efterhand troligen kan minskas. Flyg rent under hela finalen fram till upptagning.

- I samband med upptagningen ger du samtidigt sidroder så att nosen kommer att peka i banans förlängning och skevroderutslag med åtföljande lutning mot vinden så att flygplanet följer mittlinjen.

- I detta läge flyger du orent med en vingglidning mot vinden som är lika stor som luftens hastighet i sidled över banan. På detta sätt kommer flygplanet att ha en rörelseriktning parallell med landningsbanans riktning och utan upphållning mot vinden. Själva landningen kommer att ske med lovartshjulet först i banan.
...
- Det allra svåraste är när piloten skall förändra detta läge vid utflytningen. Varierande vindar tvingar piloten att anpassa avdriften i luften. Minskar vinden måste lutningen minska men som följd måste också sidroderutslaget minska. I annat fall kommer flygplanet att gira med vinden. Om vinden ökar måste lutningen öka. För att inte flygplanet skall svänga mot vinden måste då också sidroderutslaget ökas. Om flygplanetfjärmar sig från mittlinjen, t.ex. med vinden som är det vanligaste, och sidroderutslaget samtidigt är för litet så att nosen pekar mot vinden känns det väldigt onaturligt att luta åt samma håll som nosen felaktigt pekar. Här gör många misstaget att skeva med vinden för att ”svänga” flygplanet till rätt riktning. Följden blir ofelbart och omedelbart en avdrift som kanske gör det svårt att stanna inom banans bredd. Rätt åtgärd i det beskrivna läget: öka sidroderutslaget så att nosen kommer i rätt riktning och öka lutningen mot vinden. Under hela upptagningen och landningen behandlas höjdrodret som vanligt.

Personligen så tar det emot en del i just detta moment. Att sitta under en längre tid och flyta ut med korsade roder, s.k. spinnroder i låg fart känns inte helt OK. Jag föredrar att trampa upp precis innan sättningen. Det skiljer dock en hel del mellan militär och civil landningsteknik. Militärt så sätter vi oss i en betydligt lägre vinkel och närmare stallfart. Oftast går man in i rött/rött på PAPI:n, vilket civila instruktörer brukar fasa över. Sedan flyter man inte ut lika länge, då detta är ett ganska så okontrollerat läge där man är känslig för sidvind, utan sätter sig rätt så markant. Detta ger att tekniken är ungefär densamma dager såväl som mörker. I mörker bör man definitivt undvika att flyta ut allt för länge då det är svårt att se sidoavdriften.

För propellerflygplan så påverkar propellerns slipström vindens påverkan.

Det är viktigt att gaspådraget görs kontrollerat så att piloten har full kurskontroll med hänsyn till vinden. Pådraget i sig gör att nosen vill gira som följd av propellerns slipström (normalt åt vänster). Detta innebär att pådraget kan förstärka (förvärra) eller mildra vindens påverkan på kurshållningen beroende på från vilket håll sidvinden kommer.

Det grundläggande problemet med sidvind är att man inte tränar tillräckligt. Är det byigt väder så drar sig många piloter för att flyga. Under grundutbildningen så kanske det inte alltid ges tillfälle för tillräckligt många landningar i kraftig och byig sidvind. Första gången man ska landa i kraftig sidvind så sker det därför oftast oplanerat och på egen hand utan lärare. Sidvind är sällan den enda faktorn som är orsak till ett haveri, men i kombination med andra "ofarliga" misstag så kan det vara droppen som får bägaren att rinna över.

Fast å andra sidan sägs det ju att "en landning är bra så länge man kan gå ifrån flygplanet". Allt kan hända!

Här är ett antal exempel på haverier som inträffat under landning. Här är en annan sida som har bra sammanfattningar avseende olika landningstekniker.

Se även Flight Global.

Närvaro eller projektion?

2012-01-25T19:19:00.002+01:00

Som känt så drar USA ner på sin försvarsbudget. 5% kanske inte låter som så mycket, men eftersom USA är mitt i en period av materiell förnyelse med bl.a. F-35 och KC-X så blir det inte så mycket över för driften av förbanden. Enda sättet att hålla sina soldater tränade är att minska på storleken av förbanden.

Doktrinen håller på att ändras från närvaro på marken, s.k. "boots on the ground" till projicering av kraft och vilja från ett visst avstånd. Med andra ord så kommer framför allt US Army att få skära ner till förmån för US Navy och US Air Force. US Marines kommer att gå tillbaka till sin "klassiska" uppgift, d.v.s. att tillsammans med US Navy ta och hålla invasionsområden. Patrullering i Bagdad får stå tillbaka.

En viktig delkomponent i denna projicering av vilja är US Navy hangarfartyg. Inte minst visas detta av hur man hanterar den ökande spänningen i Hormuz-sundet där USA och Iran spänner musklerna i en kraftkamp och EU backar upp med sanktioner mot Iran. Inom marintaktik kallas detta för "Fleet in being", d.v.s. man behöver inte nödvändigtvis ta till vapen. Det räcker med att man har förmåga att göra detta! Försvarsminister Leon Panetta har nyligen uttalat sig att den amerikanska varvsindustrn kan räkna med att fortsätta tillverka hangarfartyg.

Huntington Ingalls, the shipbuilding unit spun off from Northrop Grumman Corp (NOC.N) last year, welcomed Panetta's stated commitment to an 11-carrier fleet.

The company is building the first of the new Ford class of carrier ships at its Newport News, Virginia shipyard, and also handles refueling and overhaul of the giant nuclear-powered vessels - work that could be lost if the Navy does not replace its aging carriers when they need to be retired.

"We are pleased to hear that Secretary Panetta is committed to maintaining an eleven carrier fleet and recognizes the importance of these ships that are statements of national purpose," the company said in a statement.
...
There had been some talk of shrinking the carrier fleet, perhaps by slowing construction of ships to replace older ones like the Enterprise, but the Pentagon's new focus on the vast Asia Pacific region made continued operation of carriers more important than ever, analysts say.

There will already be a nearly three-year gap between the time that the Enterprise goes offline in November and its replacement, the USS Gerald R. Ford, comes online in 2015.

CVN-78 Gerald R Ford

För Europa är detta dåliga nyheter då man helt plötsligt får klara sig själva om man vill göra något annat än att deltaga i USA:s satsningar i Stilla Havet och Asien. För länder med havererad ekonomi är det inte riktigt rätt läge att köpa på sig det som USA tidigare ställt upp med.

Men värst är det kanske för Storbritannien. Man har i alla år varit USA:s bästa kompis i Europa och ställt upp på det mesta som USA hittat på. Även när övriga NATO har tvekat, som t.ex. Irak 2003, så har Storbritannien ställt upp. Men om nu USA ändrar spelregler så gäller det för britterna att ha rätt utrustning.

Har man då det?

Två hangarfartyg är på väg in till Royal Navy. HMS Queen Elisabeth är tänkt att levereras 2015. Men den är fortfarande designad för F-35B med hoppramp. Då F-35B fick problem så ändrade sig britterna och planerar numera att köpa in F-35C för normal CATOBAR. Det andra hangarfartyget HMS Prince of Wales är redan under konstruktion för detta. Vad som händer med HMS Queen Elizabeth är i dagsläget oklart, men det lär inte bli gratis att bygga om flygdäck m.m efter leverans. Avsaknad av en strategisk förmåga kan leda till ändrade strategiska möjligheter. Bristen på brittiska hangarfartyg har bl.a. lett till att Argentina kan ändra tonläge avseende "Islas Malvinas".

Som jag har tagit upp tidigare så har även F-35C problem. Detta med bl.a. den viktiga kroken som ska medge landning på HMS Prince of Wales. Nu har den brittiska pressen fått nys om problemen och drevet lär med andra ord starta.

Britain is due to buy around 50 aircraft at a total cost of about £5 billion but senior Navy sources admitted last night that on current budget, the MoD will have just six available by 2020.

They also told The Daily Telegraph that the flaws could place the entire JSF programme in jeopardy amid fears it could be axed all together despite billions of pounds spent by the British and American governments and other “partner nations”.

They further suggested that the flaws could also have major implications for the Royal Air Force and its manned fighter programmes. Labour called on the government to “come clean on the full impact of the defence review”.

Jim Murphy, the shadow defence secretary, said: "An island nation like ours should be able to operate aeroplanes from an aircraft carrier.

Men i detta läge så börjar USA komma med nya inriktningsbeslut för F-35.

- Panetta har gett Lockheed Martin ytterligare ett år att visa framsteg i utvecklingen av F-35B innan USA tar beslut om fortsatt utveckling eller inte.

- USAF går vidare i sina planer för att bygga ett utbildningscentrum för F-35. Valet står mellan fyra alternativa platser.

The current Air Force and Air National Guard installations under consideration are: Boise Air Terminal Airport Air Guard Station, Idaho; Holloman AFB, N.M.; Luke AFB, Ariz.; and Tucson International Airport Air Guard Station, Ariz.

Jag kan tänka mig en viss strid just nu i amerikanska senaten om detta. Liksom sameruropeiska försvarsprojekt lider av att alla inblandade länder ska göra var sin del, snarare än att låta den som är bäst levererar, så lider USA av att alla stater ska ha sin del av kakan. Försvarsindustrin tycker detta är bra, då det innebär att man får en massa senatorer på sin sida som vill rädda arbetskraft i just sin stat.

"Our aging fourth-generation aircraft lack modern stealth technology and integrated avionics, and will become increasingly less useful against burgeoning adversary anti-access and area-denial strategies and capabilities such as air defense systems, radars, missiles, and aircraft," Air Force Chief of Staff Gen. Norton Schwartz said. "As such, we remain committed to the fifth-generation F-35, which represents the future of tactical aviation for the Air Force."

Hmm...kravbilden för F-35 är inte inriktad för en insats liknande den i Afghanistan. CAS är just en av de förmågor som F-35 uppvisar brister i. Snarare är F-35 anpassad för en insats i Iran eller Nordkorea. Undrar just vad norrmännen tänker använda sina F-35 till?

Hur mycket av detta som är ren industripolitik eller amerikansk desperation att få ett flygplan som passar US Marines när deras Harrier II går in i graven är oklart. Helt klart är att britterna inte har ett lätt beslut. Vänta med att bygga om Queen Elisabeth och i ett sent läge kunna växla till F-35B eller fortsätta med inriktningen mot F-35C. Sedan ska man inte glömma att Eurofighterkoncernen tittar på en hangarfartygsbaserad variant. I och för sig var det nog i första hand för att intressera indierna, men det skulle kunna bli en alternativ lösning för att ta till om F-35C inte håller måttet.

För Sverige kommer detta att innebära förändringar. Hur deltar vi i liknande insatser? Sväljer stoltheten och bidrar med "boots on the ground", den förmåga som USA förkastat? Eller dras in i den nya modespiralen. Alternativet skulle ju givetvis kunna vara att fokusera på försvaret av Sverige och närområdet i första hand som ÖB vill, men det vore nog en smula för visionärt.

Snart på en bio nära dig

2012-01-22T19:18:00.000+01:00

Det var länge sedan det dök upp en film med bra flygscener i. Men nu är det kanske dags att gå på bio. George Lucas har precis blivit klar med sin film "Red Tails" som handlar om USAAF första svarta (african amerikan) division, de legendariska Tuskagee Airmen ur 332 Fighter Group.

Det har i många år cirkulera en myt om 332 Fighter Group, och det var att de inte förlorade ett enda av de bombflygplan som de eskorterade under VK2. Senare tids forskning har dock visat att denna myt inte var riktigt sann. Men sant är att divisionen hela tiden hade pressen på sig, att som första svarta division så måste de vara bättre än alla andra för att accepteras av omgivningen. Besättningen i de bombflygplan som 332 skyddade brydde sig nog inte särskilt mycket om färgen på piloten som flög den P-51 Mustang som skyddade dem från fientlig jakt. De såg bara att när flygplan med en rödmålad fena fanns på plats så kunde de vara säkra på att piloten i jaktflygplanet skulle göra allt för att se till att så många bombflygplan som möjligt överlevde sitt uppdrag.

P-51C Mustang, U.S. Army Air Force, "Tuskegee Airmen," (42-103645) (N61429)

1948 så togs rassegregeringen bort i amerikanska försvaret. Först år 2007 fick de kvarvarande medlemmarna från 332 Fighter Group det erkännande de förtjänat när de tilldelades Congressial Gold Medal för sin insats under och efter kriget.

"Even the Nazis asked why African-American men would fight for a country that treated them so unfairly," Bush told the group of legendary black aviators, who received a Congressional Gold Medal — the most prestigious Congress has to offer.
...
"The Tuskegee airmen left a segregated country to fight in war, and unfortunately returned to one that was still segregated," said House Speaker Nancy Pelosi, D-Calif. "Though Hitler was defeated, prejudice was not. ... Today we are trying to right that wrong."

Jag hade hoppats på att så många som möjligt av de veteranflygplan som finns i drift i USA kunde delta i denna film för att flygscenerna skulle bli autentiska. Men tyvärr så är de flesta scener datorgenererade.

Tyvärr så får filmen halvbra kritik, men kritiker har ju aldrig haft rätt tidigare så fram med popcornen!

Ny USAF doktrin

2012-01-22T18:47:00.002+01:00

Försvarsmakten har precis kommit ut med en uppdaterad Militärstrategisk doktrin. Inte en dag för tidigt då de senaste årens verksamhetsproblem tyder på att det saknas en övergripande vision om hur Försvarsmakten ska användas. Detta är just vad en doktrin ska användas till. Att tala om för omvärlden hur man tänker agera, styra upp den egna verksamheten samt använda för utbildning av nya officerare. Jag väntar ivrig på uppdateringen av doktrinen för luftoperationer. Det behövs för att bl.a. ensa ledningen av flygstridskrafter i Sverige. Det ska bli intressant att se var fokus kommer att ligga. Är det den nationella eller internationella arenan som driver utvecklingen av flygstridskrafterna?

I USA har man haft samma problem. USAF senaste doktrin kom ut 2003, d.v.s. ungefär samtidigt som den senaste svenska. Den beskrev till stor del det arbetssätt man haft under Kalla Kriget. Erfarenheterna från Gulfkriget 1991 och Kosovo 1999 hade inte riktigt hunnit slå igenom och den långa närvaron i Afghanistan 2001-? hade inte hunnit sätta sig. Irak 2003 hade knappt hunnit påbörjas. Omvärlden förändrar sig med andra ord snabbare än de styrande dokumenten.

Men nu har en ny USAF doktrin sett dagens ljus.

Before the update, the doctrine was still grounded in a Cold War mentality of near and identifiable combatants going into battle, Andersen said. A decade of war has magnified the joint war-fighting efforts such as the service’s ability to provide close-air support to protect ground forces, providing supplies to remote forces, humanitarian relief and training coalition partners. The service performed all these missions while increasing its intelligence-gathering and surveillance and reconnaissance capabilities.

In addition to a new definition of air power, the doctrine distinguishes between traditional and irregular war and emphasizes the role that culture plays in war.

Här kan ni hitta den kompletta "AFDD 1 - Air Force Basic Doctrine,Organization, and Command".

I den kan man bl.a. läsa denna intressanta skrivning om Air Expeditionary Force.

To address growth in diverse regional commitments, the Air Force established the air expeditionary force (AEF) concept as a means to provide Air Force forces and support on a rotational, and thus, a relatively more predictable basis. These AEFs, however, only provide a source of readily trained operational and support forces. Because they do not provide for a commander (specifically, a COMAFFOR) or the necessary command and control mechanisms, AEFs, by themselves, are not discrete, employable entities.

Kan vara något att ha i bakhuvudet när vi funderar på hur våra insatsenheter och då särskilt EAW är uppbyggda. Ska de vara ett fråstående förband, ledas från Sverige eller vara en integrerad del av en multinationell styrka?

För att sammanfatta USAF syn på sin doktrin så skulle jag vilja citera dåvarande Brigadgeneralen Ronald Keys under ett doktrinsymposium, 1997.

There is no end to the number of people who will line up to make flippant remarks that the doctrine is too long, too short, has too many pictures, is too academic, is not academic enough…. The acid test is do we read it, do we understand it, and do we use it, and DOES IT WORK? … “all else is rubbish” to borrow from Baron von Richthofen.

Our doctrine does not mirror the Navy’s, nor the Marine’s, nor the Army’s… it is aerospace doctrine… our best practices… and we should not be bashful about how we write it or what it says.

Hear, hear!

SUL-projekt, del 2

2012-01-21T00:11:00.000+01:00

Jag hade tänkt mig att del två av mitt simulatorprojekt skulle handla om hårdvaran. Men då de pekskärmar jag beställt behagar att dröja ett par dagar till så börjar jag med mjukvaran i stället.

Första valet var operativsystem. Jag satt och funderade ett tag på Linux, men fick helt enkelt acceptera att det är till Windows de flesta program finns att få tag på. Windows 7 funkar faktiskt rätt så bra på min bärbara dator och utnyttjar hyffsat möjligheten att köra flera program samtidigt i en Intel Core processor.

Genom valet av Windows 7 så har jag tyvärr släppt möjligheten att köra en del av mina äldre simulatorer som jag hade liggande i bokhyllan. Flight Simulator 2000 Professional, Combat Flight Simulator 1-3 och Falcon 3 Gold är bara att glömma.

Däremot så hoppas jag att de andra programmen ska gå att köra:

Flight Simulator X och Flight Simulator 2004. Att Flight Simulator 2004 är "still going strong" beror på att många satsat stora pengar på att köpa terrängdatabaser och flygmodeller och därför inte vill byta upp sig till FSX. Dessutom krävde FSX när den kom mycket av hårdvaran i datorerna så många ansåg att de helt enkelt inte hade råd att byta. Numera så finns det bra grafikkort, processorer och minne och hårddiskar är billigt. Så för min del är valet enkelt mellan FSX och FS 2004. Dessutom har den hårdvara jag köpt endast drivrutiner för FSX. Dock så har jag "Just Flights" C-130 Herculesmodell som jag nog ska ladda in och testa med FS 2004. Men, eftersom det är en ny Microsoftprodukt på gång så får vi se hur långlivad FSX blir, se nedan.

Il-2 Sturmovik. En gammal goding som i sina senaste utgåvor ska fungera på Windows 7. Att deltaga i Slaget om England med upp till 128 andra flygplan ska bli skoj. Jag kommer nog att välja den onda sidan, "Achtung Spitfeuer!".

Falcon 4. Den senaste versionen "Allied Force" tillsammans med Benchmark Sims Freeware ser lovande ut. Falcon 4 var när den kom ett mästerverk och hade framför allt mycket realistisk flygmodell och taktiska modeller. I gamla goda Falcon 3 Gold fick man dessutom med videoinstruktionen "Art of the Kill" med F-16 piloten Pete Bonanni, se nedan.

A-10C Warthog. Denna simulator har jag aldrig prövat tidigare, men den har fått mycket bra recensioner. Enligt bolaget så är det en avhemligad version av den A-10 bordssimulator som används av US Air National Guards! Vi får se vad den går för.

Hittat i hyllorna.

Jag är dessutom, under tiden jag väntar på de nya programmen nedan, lite sugen på senaste utgåvan av "Rise of Flight" som släpptes förra året.

Det som ska bli intressant är att se hur de olika simulatorerna stödjer körning på flera skärmar. Jag planerar att ha två pekskärmar som kabin och en HDTV som omvärld. Windows 7 stödjer detta mycket bra, men det är inte helt säkert att simulatorerna klarar av att utnyttja flera grafikkanaler.

2012 är ett intressant år för oss simulatornördar. Två mycket intressanta produkter kommer att tävla om förstaplatsen. Bägge var utlovade under 2011, men har av olika skäl blivit försenade.

X-Plane 10
X-Plane har alltid haft bättre simuleringsmodeller än MS Flight Simulator. Dock så har omvärldsmodellen varit en smula tristare. En lösning har varit att flyga omkring med en X-Plane-modell och låta FSX enbart styra omvärlden. Men nu med släppet av utgåva 10 så ser det mycket lovande ut. Grafiken har snäppt upp sig flera klasser och om flygmodellerna fortfarande är lika bra så kommer X-Plane att bli ett allvarligt hot mot Microsoft.

SR-71 i X-Plane 10

Det finns också möjligheten att uppgradera till Professional-utgåvan. Den ger följande möjligheter:

- It takes the simulator out of demo mode, allowing for unlimited flight,- It certifies the simulator for commercial use,- It provides hardware and frame-rate checks required for FAA certification of the simulator, and- It unlocks features of the simulator not available in X-Plane 10 Global. These include the ability to run EFIS App on your computer, the ability to use cylindrical and spherical projection (as found in large simulators), and the ability to drive real Garmin 1000, Garmin 430, Garmin 430 WAAS, Garmin 530, and Garmin 530 WAAS units.

JA 37 Viggen finns redan med som modell i X-Plane (byggd av min "kollega" Erik). Givetvis så kommer jag att ladda ner hans JAS 39 modell och pröva flygegenskaperna. Andra intressanta modeller som följer med i grundpaketet är X-15, SR-71 och V-22 Osprey. Tröttnar man på dessa finns ca 1.400 modeller att ladda ner från nätet.

X-Plane 10 finns att köpa från tillverkarens hemsida. Det är dock än så länge bara en demoversion, men i köpet ingår fria uppdateringar när den riktiga versionen släpps. Jag återkommer med en recension. Under tiden finns en hel del att läsa på X-plane 10 blogg.

MS Flight
Riktigt vad Microsoft är ute efter att göra med MS Flight är oklart. Ska det bli en ersättare till FSX eller ett komplement? 2009 sade Microsoft upp sitt team som arbetade med Flight Simulator, men det verkar som det bara var en rökridå för att utveckla MS Flight i smyg. Det jag har sett av grafik ser mycket lovande ut. Kan den dessutom utnyttja modern hårdvara på ett bättre sätt än FSX så är det ytterligare ett plus. Men kommer gamla modeller och databaser vara kompatibla med MS Flight? Misstaget man gjorde med FSX var att inte fullt stödja äldre versioner och då ansåg en hel del användare att det inte var värt att uppgradera då de förlorade modeller m.m. som de investerat en hel del i.

Boeing Stearman i MS Flight

MSF kommer att släppas någon gång under våren 2012. Det går att ladda ner en betautgåva på Microsofts hemsida.

Jag kunde inte låta bli och lägga ut "Art of the Kill". Titta på eleverna i bakgrunden. "The best of the best of the best". Gräddan av Top Gun aspiranter!

100+75

2012-01-19T21:38:00.001+01:00

För två år sedan firade flyget i Sverige 100 år med flyguppvisningar över Gärdet i Stockholm samt på Malmslätt i Linköping. I år så är det dags igen. Det militära flyget i Sverige fyller 100 år och Saab AB fyller 75 år som flygplanstillverkare.

Militärflyget i Sverige startade med att den s.k. "Bryggarkärran", en Nyrop Blériot 3 köptes in 1911.

Maskinen var konstruerad efter en engelsk modifiering av Blériot XI som kallades "Big Bat" och var varvets tredje flygplansbygge (Nyrop 3). Planet var tvåsitsigt och stolarna var placerade bredvid varandra. I Sverige fick det namnet "Aeroplanet nr 1" eller "Kiddy". Neumüller skänkte flygplanet till Sjöförsvaret "för spaning till sjöss". Neumüllers gåva av "Aeroplanet nr 1" kom att kallas för "Bryggarkärran". Maskinen överlämnades till marinen i december månad och blev därmed svenska försvarets första flygplan. Den 3 februari 1912 flög Olle Dahlbeck för första gången i militär regi med detta flygplan. Starten skedde från Värtans is vid ön Stora Skraggen.

"Bryggarkärran" i luften.

Efter att Louis Blériot korsade engelska kanalen 27 juli 1909 så skulle alla bygga Blériotkopior, inte minst vi svenskar. Det resulterade i att Sverige låg långt framme med ett antal stora flygplanstillverkare redan innan VK1.

Hade inte Enoch Thulin omkommit i en flygolycka 1919 så hade kanske svensk flygindustri varit ännu större än vad den är idag. Redan då hade Thulinverken (som tagit över Hjalmar Nyrops tilverkningslokaler) ca 1000 anställda medarbetare! Nyrop själv avled 1915 i sviterna av de skador han fick under ett haveri.

Under mellankrigsåren så började Flygvapnet att byggas upp. Riksdagsbeslutet 1925 blev starten för att Flygvapnet bildades som egen försvarsgren 1 juli 1926. Till och börja med hade man en mycket blandad flotta av flygplan som köpts in från olika håll i världen. Inledningsvis bl.a. genom att föreningar runt omkring i Sverige anordnat insamlingar för att köpa in och skänka flygplan till försvaret! Kanske något att ta efter i dagens budgetneddragningar.

AB Svensk Flygindustri som ägdes av tyska Junkers byggde flygplan på licens och tillverkade även ett antal egna flygplanstyper, men lades ner 1935. Svenska Aero AB ägdes av tyska Heinkel och tillverkade också på licens. 1932 togs Svenska Aero över av ASJ - AB Svenska Järnverkstäderna i Linköping. ASJ bildade sedan sin Aeroavdelning som tog namnet ASJA. ASJA producerade bl.a. J 6 - "Jaktfalken".

Parallellt med att ASJA tillverkade flygplan så köpte Bofors 1936 upp Nohab Flygmotorfabriker som tillverkade flygplansmotorer i Trollhättan.

Flygvapnet krävde dock att de samarbetade och i mars 1937 bildades AFF - AB Förenade Flygverkstäder av ASJA och Saab (som var under bildande av Bofors i Trollhättan). Saabs födelseort är med andra ord inte Linköping! Den 2 april 1937 bildades så slutligen Saab - Svenska Aeroflygplan AB som ägdes av Bofors-Nohab och AB Ars som i sin tur var en del av Electrolux under ledning av Axel Wenner-Gren. I Trollhättan tillverkades mediumtunga bombare och Linköping lätta bombare och skolflygplan.

Det första flygplanet som tillverkades av Saab (i Trollhättan) var inte som många tror B 17, utan tyska Junkers Ju 86K som i svensk tjänst hette B 3! I Linköping byggde ASJA B 5 - Northrop 8A-1, SK 14 - North American NA-16 samt SK 12 - Fw 44J Stieglitz.

Det krävdes ett nytt världskrig för att få upp farten på svensk flygplansindustri. "Fred i vår tid" sade Chamberlain. "Vår beredskap är god" sade Per Albin Hansson. Bägge uttalandena var långt ifrån sanningen. Sverige försökte köpa flygplan över hela världen, men när kriget närmar sig vill ingen sälja det man har. Amerikanska flygplan beslagtogs och deltog i strid över Stilla Havet med svenska kronmärken på skrovet. Vi svenskar fick därför nöja oss med det som italienarna inte ville ha i form av jaktflyg, bombflyg och jagare.

Saab och ASJA var en dålig kombination. Bolagen konkurrerade sinsemellan och i mars 1939 så bröts Saab loss från Nohab och tog över ASJA. Det nya bolaget Saab fokuserade på att tillverka flygplan och Nohab (senare Volvo Flygmotor AB) byggde flygplansmotorer. Därmed så blev också Linköping hemvist för Saab!

Saab fortsatte att producera licenstillverkade flygplan, men den 18 maj 1940 flög prototypen till det första egna producerade flygplanet, Saab B 17A. Resten är redan historia.

Den 3 Juni 2012 blir det därför flygdag på Malmslätt där man firar både militärflyget och Saab med den gemensam "födelsedagsfest". Vi kan bara hoppas på att det blir lika bra som 2010. Tyvärr så blir det svårt att hålla en bra flygshow på Saabfältet med tanke på de vägbyggen som på ett effektivt sätt inneburit att fler och fler Saab-anställda tar cykeln till jobbet. Hmm... jag anar en slug tanke bakom det hela...

Den 12 maj 2012 genomför Flygvapenmuseum i Linköping en specialvisning för att fira Saab:s 75-årsdag.

Givetvis så kommer flygplanen att stå i fokus. Vad står då på min önskelista?

- Tregrupp Vampire. Skulle ha flugit på Västerås flygdag förra året, men ett av flygplanen fick motorproblem.
- Rote Tiger Moth. Skulle också ha flugit på Västerås flygdag förra året, men ett flygplan råkade få ena vingen skadad i en taxningsolycka på marken.

Just nu finns det många flygvärdiga veteranflygplan som flugit i Flygvapnet, B-17, J-29, J-32, J-35. Dessutom finns det i Sverige ett antal flygplanstyper som också tjänstgjort som J-26 Mustang, S-31 Spitfire, DC-3/C-47 m.m. Ibland så hör man kritik att dessa gamla veteraner skall stå på museum och inte riskera haverera under flyguppvisning. Det folk inte förstår är att utan flyguppvisningarna så skulle det aldrig ha uppstått ett intresse att finansiera de omfattande restaureringar som genomförts på flygplan som i många fall har varit rena vrak, eller att betala driftskostnaderna. Ett stridsflygplan drar mycket bränsle och motorer har inte särskilt lång livstid. Jag har i tidigare inlägg framfört min oro över att vår J-29 inte har så många timmar kvar innan dess motor är slutkörd, men bekanta till mig hävdar att så inte är fallet.

Det ska givetvis också bli intressant att se de nya HKP 16 - UH-60M Blackhawk.

AJ 37 på F7 Såtenäs i december 2011

Men mest av allt längtar jag efter en aluminiumren AJ37 Viggen från F7 i Såtenäs. D.v.s. i den "färg" som flygplanen ursprungligen levererades till svenska Flygvapnet. Det har varit en omfattande procedur att få alla papper klara för en civil registrering. 2010 misslyckades man, men kanske det blir klart till sommaren 2012? Mullret från en RM8A slår det mesta i flygväg.

Kanske det kan resultera i en ny "blandgrupp" med det mesta som Saab genom åren producerat åt det svenska militärflyget? B 17, J 29, J 32, J 35, JAS 39 och SK 60 finns tillgängliga. Och kanske AJ 37. Mumma för en flygnörd!

Jag ser dessutom fram emot att få fylla min redan överfyllda bokhylla med en eller ett par jubileumsböcker. Med tanke på hur fort utvecklingen gick för flyget i Sverige så lär det finnas gott om tillfällen att fira jubileum de närmaste åren. Tyvärr så har avvecklingen gått ännu snabbare så det börjar bli dags att fira "jubileum" i form av gravöl på diverse flygmuseum placerade på nedlagda flottiljer runt omkring i Sverige.

Min kalender är i varje fall bokad helgen den 2-3 Juni 2012!

Se även Flyghuvudstaden.

Tills vidare så får ni nöja er med lite historia på film.

Rond två! (uppdaterad)

2012-01-16T20:52:00.002+01:00

Tyvärr så har den säkerhetspolitiska debatten mellan blocken mest bestått av att kritisera vad den andra sidan inte gör snarare än att ha ett eget realistiskt alternativ. Se bara på Juholt. Som ordförande i försvarsberedningen så kunde han uttala sig i tid och otid med det ena förslaget efter det andra. Efter det att han tog över som partiledare och helt plötsligt måste stå för det han säger så har det blivit andra tongångar. Å andra sidan så står han ju inte alltid för det han säger.

På Rikskonferensen så uppfyllde han allas förväntningar och levererade en ny groda när han beskyllde regeringspartierna för samarbete med (sd) avseende beslut som togs INNAN (sd) kom in i Riksdagen i valet 2010.

Tolgfors tackade givetvis för den inbjudan till en debatt som kunde föra bort fokuset från försvarsfrågorna en liten stund och går till moteld i både press och på sin blogg.

Men förutom att placera foten i fel mun så vad hade Juholt att säga?.

Han inledde med en del filosoferande om omvärlden som egentligen inte sade något om vad Sverige vill förutom en sak:

Jag deklarerar klart och tydligt. Sverige ska erkänna staten Palestina, Sverige ska rösta för, och det går inte att villkora med att det ska finnas ett fredsavtal färdigförhandlar och klart. Sverige kan inte upprepa sitt misslyckande som skedde under UNESCO-omröstningen.

Lätt att säga när man sitter i opposition. Betydligt svårare när realpolitiken kommer in. Personligen tycker jag också att man ska erkänna Palestina, men vilka gränser är det som ska gälla?

Det enda uttalandet jag kunde hitta som var kopplat till Försvarsmakten var följande:

Socialdemokratisk säkerhetspolitik vilar på fyra viktiga fundament.
- den militära alliansfriheten,
- ett ökat samarbete i Norden och en inte minst Östersjön,
- ett stärkt EU-samarbete och
- ett starkare Förenta Nationerna

Jag är övertygad om alliansfrihetens fördelar. Den beskrivning som gjordes av svensk säkerhetspolitik 2002, och som hade brett stöd bland riksdagens partier, är fortfarande giltig.

Vad är skillnaden i detta uttalande mot den nuvarande politiken? Det som är dagens problem är inte om vi på papperet är alliansfria eller inte utan att vi i praktiken agerar som om vi vore en medlem i NATO. Detta utan att kunna dra nytta av den säkerhetspolitiska förankringen som ett medlemskap innebär.

Resterande delen av talet handlade om mest om arbetslöshet, invandarhat och social oro. Helt klart viktiga faktorer som påverkar säkerhetspolitiken både inrikes och mellanstatligt. Ska man ta detta uttalande som ett tecken på vad (s) vill fokusera på så är det mer polisiära uppgifter. Om det nu helt enkelt inte bara är så att man vill återinföra värnplikten för att minska arbetslösheten?

Juholt gav i sitt tal reportrarna 50% av det de sökte efter. Ett uttalande efter en månads tystnad, men inte mycket om Försvarets uppgifter.

Peter Hultqvist (s) gav mer kött på benen. Han inledde med en tydlig pik till Tolgfors retorik.

Ett alltför propagandistiskt perspektiv när vi beskriver dagens utveckling tror jag faktiskt kan ha motsatt effekt. Problem döljs eller skyfflas åt sidan när de istället behöver belysas och åtgärdas.

Att om fem år och om tio år kunna säga att den nya organisationen blev bra kräver en lyhördhet för synpunkter på löner, premier, villkor för studier, bostäder, sociala förutsättningar, livet efter tiden som soldat, tjänsten innehåll, övningarnas frekvens och kvalitet samt utlandsmissioner. Om vi inte arbetar med just detta intensivt är risken stor för avhopp vilket leder till nya kostnader, ny rekrytering och försämrad kvalitet i organisationen. Om inte åtgärder vidtas är risken stor för avhopp och att den nya personalförsörjningen undermineras. Därför måste en omedelbar översyn av villkoren startas nu! Soldatyrket får inte bli ett nytt låglöneproletariat.
...
Att det nu två och ett halvt år efter att regeringen bestämde sig för ett yrkesförsvar inte är utrett vilka regelverk som ska gälla är allvarligt. Det hade varit en fördel om detta varit berett och beslutat redan från början när den nya personalförsörjningen trädde ikraft. Redan då pekade vi från socialdemokraternas sida på denna svaghet.

Helt riktigt. Det finns på tok för många saker som inte är på plats fastän Försvarsmakten ångar på i full fart med att ställa om sin organisation. Tolgfors fokuserar på rekrytering när det stora utmaningen blir att behålla rätt personal. Jag ogillar när Tolgfors uttalar sig om att det nya personalsystemet ska frigöra pengar från de fasta lönekostnaderna till operativ verksamhet. Det visar bara på att han anser att soldater och Specialistofficerare är ett billigare alternativ till de dyra officerarna.

Vi måste m a o våga värdera och pröva nya idéer. En sådan kan vara att förändra hemvärnet/nationella skyddsstyrkorna så att de nya tidvis anställda soldaterna får sin grundläggande hemvist där. Utöver kontraktet som tidvis anställd soldat så har de sin bas i och står till förfogande för hemvärnet/ nationella skyddsstyrkorna, kan delta i dess verksamhet och har en lokal bas där i den svenska territorialarmén.
...
Att stärka hemvärnet/nationella skyddsstyrkorna är en del av ett tänkande som långsiktigt kan lägga grunden för ett system där den grundläggande militära utbildningen, GMU, genomförs i alla delar av landet. Att stärka de lokala/regionala utbildningsgrupperna och därmed kunna erbjuda militär grundutbildning på flera platser i landet måste vara en viktig del i en strategi där försvarets rekrytering blir lokal och finns närvarande i landets olika delar.

Ett mycket bra förslag. Jag tror mycket på Hv samt frivilligorganisationernas roll i framtiden. De är de som kommer att stå för folkförankringen och bidra till rekryteringen. Den reklam som Försvarsmakten satsat på må vara bra, men det måste finnas en militär närvaro här hemma i Sverige så att blivande medarbetare vet vad de ger sig in på. Jag skulle personligen vilja gå steget längre och införa obligatorisk GMU för alla ungdomar. Bra för samhället, bra för rekryteringen och bra för deras personliga utveckling.

I Arktisområdet så markeras ambitioner som har en tydlig säkerhetspolitisk dimension. Ryssland har begärt gränsförändringar och en ökad militär övningsverksamhet från flera håll kan noteras. Vi kan också se hur de ökade gas- och oljetransporterna i Östersjön ställer nya krav på bl a sjöövervakningens område. En förbättrad rysk militär förmåga i kombination med en ökad övningsverksamhet i Östersjöområdet ska också beaktas. Det skapar i sin tur ett särskilt behov av uppmärksamhet kring Gotlands situation. Utvecklingen i vårt närområde kräver analys på såväl kort som lång sikt. En eventuellt förändrad amerikansk strategi i förhållande till omvärlden och Europa påverkar också. Hur vi bygger en fungerande säkerhet kring Arktis och Östersjön är från svenskt perspektiv oerhört viktiga framtidsfrågor.

Helt klart har omvärlden förändrats de senaste åren. Tyvärr så har Regeringens inriktning för Försvarsmakten inte riktigt hängt med. Jag saknar dessutom i Hultqvist inlägg (s) analys av vad som behöver göras. Vad är det egentligen som är det lackmustest som krävs för att den strategiska time-outen skall anses vara över?

Allt detta sker i en tid då den tekniska utvecklingen går framåt med stormsteg. De säkerhetspolitiska hoten som har sin grund i den allt mer komplicerade cyber- och IT-världen växer. Cyberattacker har genomförts mot såväl enskilda stater som emot företag. Här förekommer dessutom en omfattande underrättelseverksamhet där både stater och företag men också kriminella element finns representerade. Vår förmåga att försvara oss men även neutralisera system och intressen som hotar oss måste på detta område utvecklas.

Jag delar tankarna. Frågan är bara hur de realiseras och vilken offentlig insyn som går att få? Det här är delar av Försvarsmaktens verksamhet som man inte vill tala särskilt högt om då de ligger snubblande nära det som SÄPO och FRA vill ha kontroll över.

Sammanfattningsvis så kan nog Juholts tal mest ses som en inledning till Hultqvists.

Suck, tänk den som kunde få se en smula boxning i debatten i stället för sandkastning!

SvD1, SvD2, DN1, DN2

Uppdaterad 12-01-16, 21:14
Rond tre har startat. Allan Widman har kommenterat Juholts tal i ett inlägg på SvD.

Till skillnad från Håkan Juholt menar de flesta bedömare nu att osäkerheten om framtiden har ökat, också i Sveriges närområde. Denna osäkerhet är i sig tillräcklig för att Försvarsmakten nu fått order om att återuppta försvarsplaneringen och i den nya insatsorganisationen inta en väsentligt högre beredskap.
...
Erfarenheten talar för att militär våldsanvändning kommer plötsligt och överraskande. Att tro att det ska finnas möjlighet att i lugn och ro tillföra materiel och personal samt öva och krigsplanlägga ter sig ganska naiv. Att ha också mycket begränsade resurser utgångsgrupperade i våra strategiskt mest betydelsefulla områden kommer att ge en hög tröskeleffekt.

Många talar nu om nationell dimension. Det är bra, men det räcker inte. Ska något bli gjort krävs tydlighet och konkreta förslag. Låt oss börja med Gotland.

Jag tycker att mycket av det som Allan Widman tar upp i försvarsdebatten är mycket bra inlägg. Det som dock gör mig en smula deprimerad är att Widman och (fp) verkar ha mycket lite att säga till om i Regeringssamarbetet. Dessutom har helt klart Finansdepartementet mer att säga till om i försvarspolitiken än Försvarsditot.

Se även Wisemans kommentar på Allan Widmans inlägg.

Legitimerad busflygning

2012-01-16T19:12:00.000+01:00

Haveriet med Costa Concordia verkar bero på att Kaptenen i sin iver att visa upp sitt fartyg för invånarna på ön Giglio kommit för nära land och träffat ett rev som inte var utmärkt på kartan. Fakta är i varje fall att han var 5 kilometer utanför tänkt färdväg.

Nu skyller rederiet allt på Kaptenen. Jag tvivlar dock på detta. De har nog varit mycket medvetna om vad som förekommit, men ansett att det var bra reklam för bolaget.

Costa Concordias sista färd.

I flygsammanhang så har liknande tendenser förekommit under alla år. Tyvärr allt för ofta med katastrofalt resultat. Det finns exempel från Flygvapnet med olyckor med dödlig utgång där en pilot i sin iver att visa upp sig och sin flygmaskin kraschat i närheten av föräldrahemmet med familjen som åskådare. För att motverka liknande händelser så brukar man under flygutbidningen ge möjlighet för elever att flyga över den plats de kommer ifrån, men under kontrollerade förhållanden.

Tyvärr så löser det inte alltid problemet. I Ungern hade man för några år sedan ett tragiskt haveri med en L-39 Albatross. En elev som senare skulle till Sverige för att flyga in sig på Gripen var ute på en navigering med en lärare. Han flög förbi sin hemstad och där stod vänner och bekanta och filmade när läraren gjorde ett par branta manövrar på låg höjd. Tyvärr så blev resultatet haveri och både eleven och läraren omkom. Det finns videofilmer från händelsen där man ser eleven sitter i framsits och fotograferar sina släktingar som står på marken.

Oftast får fel person skulden. På F 16 inträffade för ett par år sedan en tragisk händelse när en yngre pilot skadade ett antal åskådare som samlats för att titta på när flygplanen startade. Han gjorde en mycket låg utflygning och flög över den kulle där åskådarna stod. Konsekvensen blev att flera brännskadades av lågan från motorn. Konsekvensen för piloten blev att han fick sparken och blev polisanmäld för misshandel. Divisionsledning och flottiljledning gick helt skuldfria från händelsen. Vad som inte blev förtydligat i SHK rapport var att liknande utflygningar hade gjorts vid ett flertal tillfällen tidigare. Jag har själv sett foton från ett av dem. Skillnaden var att dessa gånger så gick det bra. Divisionsledning och flottiljledning var med andra ord mycket väl medvetna om vad som föregick och hade haft flera tillfällen att stoppa olyckförloppet innan det ledde till skadade människor.

Samma sak gäller nu rederiet som äger Costa Concordia. Om det kommer ut att kaptenen gjort sin felaktiga manöver med rederiets goda minne så bör det inte bara bli kaptenen som åker dit. Men med tanke på aktieägarna så kommer man säkert att utse en syndabock.

SvD1, SvD2

Mellan raderna

2012-01-15T18:42:00.002+01:00

Folk och Försvars Rikskonferens 2012 har inletts. Tolgfors inledningstal finns utlagt på Rikskonferensens hemsida. Jag orkade inte se på videoversionen utan valde att läsa pappersutgåvan, trots att den tydligt säger att "det talade ordet gäller".

En sak som är klartär att Tolgfors har bra koll på utvecklingen i Europa och vilka konsekvenser det kan få för det militära samarbetet. Men den väsentliga frågan som Officersförbundet framfört väljer han att inte besvara, "Blir det verkligen billigare?"

Ett par kommentarer till innehållet.

Natoländer som inte bidrar till trovärdighet eller insatser kritiseras hårt av USA och ses som ”free riders”. Partnerländer som Sverige, Australien och Nya Zeeland har uppvärderats väsentligt i USA:s och Natos ögon. Det var tydligt i diskussionerna om Natos nya strategiska koncept 2010 och kommer manifesteras inför Chicagomötet i vår.

I Libyen visade sig Sverige vara mer interoperabelt och kapabelt än många Natoländer. Vi använde Länk 16, flygtankande enligt Natostandard, hade förmåga till precisionsbekämpning även om vi valde att inte bruka den, Gripen hade förmåga att snabbt växla mellan olika roller och genomförde högkvalificerad flygspaning och fototolkning.

Givetvis får Sverige beröm då vi som icke-NATO medlem ställer upp med mer förmågor än de flesta NATO-länder. Men vi måste se detta som förförelsefasen innan förhållandet inleds. När någon gör något som det inte förväntas av en så är det självklart att man får beröm. kanske är detta den stora anledningentill att Sverige ställer sig utanför NATO? Om vi var medlem skulle kraven vara högre och berömmet med stor sannolikhet utebli. I Afghanistan finns termen "non-swimmers" om de länder som är med, men inte tar del av grovjobbet. Gissa vad, Sverige definieras inte som en av "swimmer" nationerna. Vi gör ett bra jobb i vår lilla del av insatsen, men vi bidrar inte till att insatsen som helhet lyckas. Vad gör det om alla är glada kring MeS om vi 2014 tvingas dra oss hemåt med uppdraget halvfärdigt?

Nordkorea har en miljonarmé och kärnvapenkapacitet. Spänningen på den koreanska halvön har ökat det senaste året med torpederingen av korvetten Cheonan och artilleribeskjutning av sydkoreanska öar. Sverige spelar sedan länge en viktig roll för utvecklingen på den Koreanska halvön.

Sverige gör ett bra jobb som en av medlemsstaterna i övervakningskommisionen. Men anledningen till att Sverige en gång i tiden blev tillfrågad var att vi var neutrala. Frågan är om vi verkligen kan anses vara det längre? Vi deltar mycket aktivt i NATO operationer och t.o.m. i övningar som handlar om grundbulten för NATO, d.v.s. Article 5.

Krisens geografi är en avspegling av att Natos nya säkerhetsdoktrin åter fäster större vikt vid det gamla uppdraget (försvarsallians), medan inbjudan till Sverige (och Finland) att delta i en artikel5-övning avspeglar det nya Nato.

Jag tycker att det är helt rätt att vi samarbetar med NATO. Dock så har jag mycket svårt för att vi inte erkänner vårt beroende av NATO samt att EU inte är en säkerhetspolitisk partner att lita på. Den bristande ekonomin i Europa innebär att alla länder förutom Sverige, Finland och Irland inte vill bygga upp en parallell struktur vid sidan av NATO.

Neddragningar sker över hela Europa. Finland påbörjar nu en tioprocentig neddragning och Danmark har aviserat en tioprocentig neddragning av försvarsanslagen. Lettland har skurit bort halva försvarsbudgeten. Österrike skall spara ca tio procent, Nederländerna är i färd med att skära tolv procent av anslagen. Tyskland omstrukturerar och syftar till att spara 8 miljarder Euro under fyra år.

Sverige, Norge, Estland och Polen hör till undantagen, med oförändrade eller ökande anslag.

Helt riktigt. De flesta europeiska länder har risig ekonomi och deras försvarsmakterna får ta hårda smällar. Detta har tvingat fram osannolika samarbeten som t.ex. Frankrike och Storbritanniens samarbete kring att vidmakthålla britternas förmåga att operera från hangarfartyg. Men ett ökat europeiskt samarbete innebär inte att kostnaderna för Sverige minskar. Tvärt om så vill nog de flesta andra länder som har brist på pengar att Sverige som bevisligen har råd tar större del av ansvaret. USA har kritiserat Europas förmåga och nu valt att fokusera på andra områden i världen och därför måste den totala effekten för Europas försvar ökas.

Förmågesamarbetet kan äga rum inom ramen för EU, eller Nato, såsom SAC-samarbetet om C17-planen. Men oftast kommer det att ske bilateralt eller regionalt. Norden är den naturliga arenan för Sverige. Nästa steg är samverkan med Norge och Danmark om C130 Hercules, gällande utbildning, övning, logistik, underhåll och operativ samverkan.

Det här tänkta samarbetet är mycket intressant! Sveriges Tp 84 eller C-130H är gamla och håller på att falla för åldersstrecket. Man har under ett antal år hållit på och våndats över om en AMP - Aircraft Modernization Program. Tidigare brukade norska och danska piloter hyra in sig på Tp 84 simulatorn på F7 i Såtenäs. Men efter det att Norge och Danmark sålde sina gamla C-130 och köpte in den senaste versionen C-130J så har det behovet utgått. Simulatorn har inte den s.k. "glass cockpit" som finns i C-130J. Ett ökat samarbete kräver att även Sverige köper C-130J. Först då finns det något att vinna på reservdelar, träning m.m. Bäst av allt vore att samgruppera alla flygplanen på ett ställe då man verkligen kan dra nytta av varandra. Detta ställe skulle logiskt sett inte vara i Sverige, då vi ligger får långt från händelsernas centrum. Kan man tolka försvarsministerns tal som att det är nya flygplan på G?

Flexibilitet i användningen av förmågor måste öka. Det viktiga är att vi gör skillnad, inte att varje organisation har separata uppsättningar förmågor. I Libyen använde vi den Nordiska Stridsgruppens stridsflygenhet. NBG stod till EU:s förfogande, men användes för civilas och Europas säkerhet under Natoflagg.

Nu i efterhand så dunkar alla politiker sig för bröstet och tar åt sig av äran för Libyeninsatsen. Som jag minns det så var de flesta emot att ta EAW som var en del av NBG då man var rädda för att EU skulle anse att man inte stod i beredskap med NBG längre. Till viss del politisk vånda, men även rädsla för kostnader som uppstod när ett beredskapsförband till allas förvåning skulle användas. Lika stor politiskt gnabbel var det vid bägge tillfällena då insatsen skulle förlängas. Till slut blev det beslut med "brett stöd i Riksdagen", d.v.s. man fick absolut inte använda sig av några vapen. Grovjobbet fick de andra länderna göra. Sverige fick inte smutsa ner händerna. Om vår trovärdighet som europeisk partner ska fortsätta att hålla i sig så måste vi någon gång utföra de mindre politiskt korrekta delarna av en insats. Annars så fastnar vi i träsket av "non-swimmers".

Under 2012 skall officersyrket omvandlas, flera tusen specialistofficerare skall rekryteras och stabsofficerarna bli betydligt färre. Enligt ÖB skall individens kompetens matchas mot befattningskraven i specialistofficersrollen. Regelverk för de nya graderna och befattningarna skall läggas fast. Specialistofficerarna kommer att bli Försvarsmaktens ryggrad.

Detta är viktigt för försvarets förmåga, och har ekonomiska konsekvenser. Försvarsmaktens personalkostnader var innan införandet av anställda soldater 11-12 miljarder kronor per år. Alltså mer än tre gånger mer än vad lönerna för anställda soldater och sjömän beräknas kosta.

Jag tycker att det är bra att man för in Specialistofficerskategorin. Den har behövts länge. Dock så tvivlar jag tyvärr på att man kommer att lyckas med löne- och kompetensutvecklingen av dessa kategorier. En Specialistofficer är vad det låter som, en specialist på stridsteknik och stridstaktik. han är inte ett billigare alternativ till en officer!

Som vanligt när man lyssnar till en politiker så måste man lyssna lika mycket på vad som inte sägs som vad som står i talmanuset. Undrar vad det är som INTE kommer att sägas under resten av Rikskonferensen?

Se även Tolgfors inlägg på sin "egen" blogg samt Försvar och Säkerhet.

Låtsasvänner

2012-01-15T17:48:00.002+01:00

Jag har skrivit ett par inlägg om den ökade vänskapen mellan USA, Ryssland och Europa när det gäller satsningar mot Rymden. Men är det äkta vänskap vi ser eller är det helt enkelt så att man tvingats till samarbete? USA och Europa behöver någon som skjuter upp satelliter och levererar utrustning till ISS och Ryssland behöver helt enkelt pengar.

Ibland så spricker fasaden. Just nu rasar delar från den ryska marsfarkosten Phobos-Grunt mot jorden. Beror det på en misslyckad uppskjutning eller sabotage? Chefen för den ryska rymdstyrelsen, Vladimir Popovkin hävdar nu att haveriet kan bero på andra orsaker än dålig teknik.

Mr. Popovkin’s remarks to the newspaper Izvestia were the first high-level suggestion of nefarious interference. A retired commander of Russia’s missile warning system had speculated in November that strong radar signals from installations in Alaska might have damaged the spacecraft.

“We don’t want to accuse anybody, but there are very powerful devices that can influence spacecraft now,” Mr. Popovkin said in the interview. “The possibility they were used cannot be ruled out.”
...
Mr. Popovkin did not directly implicate the United States in the interview. But he said “the frequent failure of our space launches, which occur at a time when they are flying over the part of Earth not visible from Russia, where we do not see the spacecraft and do not receive telemetric information, are not clear to us,” an apparent reference to the Americas.

Har han fog i sina misstankar? Helt klart så vill USA nå till Mars före både Ryssland och Kina. Å andra sidan så vill de nog inte påverka samarbetet kring ISS.

Det kan också ha varit så att ett tekniskt fel gjorde att Phobos-Grunt inte nådde rätt bana. I det läget så valde USA att skjuta ner satelliten. Både för att skydda sig själva mot farligt nedfall (satelliten innehöll bränslet Hydrazine) och bevisa för omvärlden att man har kapacitet att skjuta ner satelliter. USA har tidigare skjutit ner en egen satellit som varit på väg in mot jorden med en tank fyll av Hydrazine, något som redan då kritiserades av Ryssland och Kina, då de ansåg att nedskjutningen var mer en demonstation av USA:s förmåga snarare än ett sätt att minska hotet från nedfall. Hydrazine är giftigt och en tank kan mycket väl överleva nedförden mot jorden även om experterna anser att den kommer att brinna upp. Men å andra sidan så används Hydrazine inom en hel del områden, bl.a. som bränsle till F-16 nödkraftenhet. Något som räddningspersonalen får lära sig när de ska hjälpa en pilot i en havererad F-16.

Kalla Kriget är inte riktigt över. Rond 2 är på gång att starta igen.

När de civila initiativen finns färdiga och kan agera skyttel fram och tillbaka till ISS och när USA:s budget är på fötterna igen så att NASA kan börja satsa på egen hand så lär vi få se andra tongångar.

SvD, DN

Dödsspiral

2012-01-15T11:47:00.000+01:00

Idag startar Folk och Försvars Rikskonferens 2012. Fokus på diskussionen kommer givetvis att ligga kring övergången till ett insatsförsvar baserat på yrkessoldater i.s.f. värnpliktiga. Officersförbundet har kastat in en brandfackla i diskussionen genom sin rapport som pekar på att det nya försvaret är underfinansierat.

SvD ökar temperaturen ytterligare med ett inlägg som pekar på att insatsberedskapen idag är betydligt lägre än vad Tolgfors ansett vara målet med reformen. Två år år i.s.f. 10 dagar! Frågan är om Försvarsmakten någonsin kommer att ha råd att nå det mål Tolgfors önskar?

Men i ett svar till SvD uppger Försvarsmakten att lägsta beredskap 2012 är ”720”, alltså 720 dygn eller två år. Så lång tid tar det om regeringen i dag beordrar att hela insatsförsvaret ska sättas på fötter till sista man och kvinna. Det kan gå snabbare, men då endast om krigsförbanden får mindre kvalificerade uppgifter som att ”skydda och bevaka” men då är de alltså inte fullt krigsdugliga.

Kärnan i Officersförbundets rapport är att den pekar på en nedåtgående dödsspiral baserat på åratal av underfinansiering.

I korta drag så har brist på pengar lett till förbandsnedskärningar. Försvarsmakten har blivit mindre och mindre. Detta har inneburit att varje enskilt förband som är kvar måste ge större effekt. För att kunna ge större effekt måste det ha bättre utrustning och träna mer. Vilket givetvis är dyrare och då är vi tillbaka på steg ett i dödsspiralen.

De närmaste åren så kommer tyvärr dödsspiralen att förvärras.

Brist på pengar kommer att resultera i nedskärningar av antalet och omfattningen av övningar. Detta kan resultera i att våra yrkessoldater inte har något att göra här hemma i Sverige. Förr eller senare kommer de att sluta i förtid på grund av att de helt enkelt blir uttråkade. Detta i sin tur leder till ett behov av att utbilda fler för att fylla på luckorna, vilket ökar kostnaderna. Återigen tillbaka på steg ett.

USA drar som känt sig ur Europa och fokuserar på Asien. Detta ger två effekter.

- Det blir svårare att genomföra internationella insatser då vi kommer att sakna den infrastruktur vi byggt upp insatserna på. År 2014 då USA ska vara ute ur Afghanistan kommer att innebära att alla andra också måste dra sig ur oavsett säkerhetsläget. Risken är stor att den typ av internationella insatser (och som också var grunden till behovet av yrkessoldater) kommer att minskas kraftigt. Återigen kommer detta att påverka motivationen hos våra soldater som riskerar att sluta. Konsekvens: behov av större mängd utbildade soldater eller ökad lön för att behålla de man utbildat och tillbaka till steg ett.

- Europa måste bygga upp egen kapacitet inom de områden som USA tidigare stöttat. Lufttankning, transport m.m. Detta kostar pengar. Sverige måste ta sin del av kakan, vilket ger minskad budget för t.ex. övning av förband. Alternativt måste budgetramen för Försvarsmakten ökas. Tillbaka till steg ett.

Alternativet är att deltaga i de insatser som USA drar igång. Men hur ska vi motivera för svenska foilket att t.ex. vara med i upptrappningen mot Iran, eller skuggkriget i Somalia? 6000 km från Bryssel som är NBG operationsradie har en viss politisk betydelse trots allt.

Tyvärr så har våra svenska politiker byggt upp Försvarsmaktens existens på "Långtbortistandoktrinen", d.v.s. Sverige försvaras bäst utomlands. Men vad händer om vi inte klarar av denna uppgift? Har existensberättigandet för Försvarsmakten försvunnit? Detta samtidigt som värnplikten och därmed folkförankringen lagts ned. Vilka svenskar är det egentligen som i framtiden kommer att veta vad Försvarsmakten sysslar med? Jag misstänker att Försvarsmakten på grund av just avsaknad av folkförankring och motivering till verksamhetens genomförande kan räkna med en framtid som består av minskad budget snarare än ökad.

Försvarsmaktens problem är tyvärr i dagsläget inte bara underfinansiering utan undermotivering. Om vi inte tar tag i denna dödsspiral så kommer Försvarsmakten att gräva sin egen grav. Grunden måste hela tiden vara försvaret av Sverige, hur osannolik den uppgiften än är.

Mina bloggkollegor är morgonpigga verkar det som. Många inlägg i ämnet av bl.a. Tokmoderaten, Morgonsur, Wiseman, Cornucopia, Peter Hammarberg samt Försvar och Säkerhet.

Is, fortfarande en fara för flyg

2012-01-15T10:47:00.002+01:00

Den 15 januari 1977 havererade Linjeflyg Flight LF 618, en Vickers 838 Viscount på väg inför landning på Bromma flygplats. Alla 22 (19 passagerare och 3 besättningsmän) ombord omkom vid nedslaget på en parkeringsplats i Kälvesta. Ingen på marken skadades. Flygplanet tillhörde charterbolaget Skyline som tillfälligt opererade för Linjeflyg.

Vädret var typiskt för januari med en temperatur på 0 grader och molnbas på ca 600 ft. Efterhand som man närmade sig Bromma från nordväst på ILS bana 12 togs klaffarna ut och landningen förbereddes. Efter att ha passerat ytterfyren OB i Jakobsberg togs det sista steget klaff - från 32 till 40 grader - på 300 meters höjd.

SE-FOZ i Skylines färger

Orsaken till haveriet var enligt utredningen isbildning på stabilisatorn.

The Linjeflyg flight originated at Kristianstad (KID) with stops at Växjö (VXO) and Jönköping (JKG) en route to Stockholm (BMA). The aircraft suddenly pitched down from an altitude of 1150 feet, went into a vertical dive and crashed on a parking lot in the Kälvesta neighbourhood. Because the no. 2 and no. 3 engines had been running with reduced power for a long time, the anti-ice system temperature was too low.

PROBABLE CAUSE: Ice on the leading edge of the stabilizer resulted in flow separation and stabilizer stall.

För att förstå hur olyckan går till så får man titta på hur vingarna, roder och klaffar fungerar och hur lyftkraft genereras. När piloten går inför landning så vill han sänka farten så mycket som möjligt. För att möjliggöra detta så fäller han ut landningsklaff som medger ökat lyftkraftsuttag vid lägre fart (det ökar också motståndet vilket innebär att man måste öka gas). Men för att motverka vridmomentet från huvudvingen så måste även högre lyftkraft tas ut från stabilisatorns höjdroder. Om stabilisatorn är nedisad så försämras luftflödet och det skapas virvlar som sänker lyftkraften. Den utstallade stabilisatorn orkar inte hålla emot och flygplanet viker sig. Den kraftiga vikningen innebar att flygplanet kom att träffa marken i stort sett vertikal läge vilket resulterade i att nedslagsplatsen blev mycket begränsad. Att det sedan träffade en av de få obebodda områdena kring inflygningen till Bromma får nog anses som ren tur i oturen.

Nedslagsplatsen i Kälvesta

Olyckan är fortfarande ihågkommen hos många svenskar, men mest för att världsmästaren och förbundskaptenen i bordtennis Hans Alsér är en av de som omkommer. För oss flygintresserade så är det dock konsekvenserna av isbildning som är det vi har lärt oss mest av. Dessutom så var tillverkaren bevisligen medveten om problemen, men hade inte meddelat detta tillräckligt tydligt vilket resulterade i att besättningen gjorde fel. Hur ofta har vi inte hört detta?

Men, har vi verkligen blivit klokare sedan dess?

Större flygplan har numera bra avisningssystem (saknas ofta på mindre flygplan som därför bör undvika att flyga i kraftig isbildning). Man har även noggranna rutiner där både piloter och markpersonal inspekterar flygplanet. Innan start så används avisningsvätska för att säkerställa att vingar och stabilisator är fria från is. Avisningsvätska hjälper dock inte inför landning. Där är det framför allt rätt agerande från piloten som gäller. Har man is på vingarna så tar man inte ut full klaff utan håller i stället högre fart vid landningen.

Is är dock fortfarande en fara för flygplan. Ett par exempel.

- 27 december 1991, haveriet i Gottröra. Orsaken var klaris som bildats på vingarna under natten. Det kalla bränslet innebar att isen inte smälte loss som tänkt när flygplanet avisades. Vid starten bröts isbitar loss och dessa slog ut bägge motorerna. I kombination med felaktigt handhavande av piloterna (som inte var tillräckligt utbildade på flygplanstypen, en Douglas DC-9-81 (MD-81), och kände till att motorn hade en automatisk pådragsfunktion som skulle motverka en motorskada i den andra motorn). Turen var med alla ombord och ingen omkom i haveriet.

- 31 oktober 1994. American Eagle Flight 4184 en ATR 72 havererar inför landning. 64 passagerare och 4 besättningsmän omkommer. Orsaken till haveriet var isbildning och stabilisatorstall. Tillverkaren var medveten om problemen, men besättningen kände inte till dessa. När jag arbetade i USA så hände det att vi åkte med mindre flygplan på inrikesrutterna. Ett flygplan som jag inte var särskilt förtjust i att åka var just ATR 72. Vid ett tillfälle när jag skulle åka från Detroit så snöade det kraftigt och temperaturen låg kring nollan. Precis innan avfärd så meddelade flygbolaget att flighten var inställd på grund av tekniska problem. Antagligen så kände besättningen som jag att detta inte var väder för en ATR 72 att flyga i.

- 1 juni 2009, Air France Flight AF 447. På vägen från Brasilien till Paris så havererar flygplanet, en Airbus A330-200, och 228 människor (216 passagerare och 12 besättningsmän) omkommer. Orsaken till haveriet var isbildning i pitotrören som ger konstiga värden till flygplanets styrautomat. Piloterna lyckas inte tolka felbilden och försöker hela tiden stiga trots att flygplanet är helt utstallat.

Även Flygvapnet har haft sin beskärda del med tillbud orsakade av isbildning. Jag minns bl.a. en incident med en SK60 (som har en högt placerad stabilisator och dessutom en gummiduk mellan vinge och roder). Jag har för mig att det var vår gamla ÖB Wictorin som flög och startade från just Bromma. Under stigning så frös hödjrodren i stabilisatorn fast då det kom in nedkylt regn som fastnade i gummiduken. Som tur väl var så klarade flygplanet av att hålla farten med den aktuella stigvinkeln och när det kom ur isbildningsförhållandena i molnet så lyckades han bryta loss rodren och avbryta stigningen som annars hade lett till låg fart och stall. Jag har själv råkat ut för en anfallsvinkelgivare som frös fast på en SF 37 inför landning p.g.a värmeelementet gått sönder. Då 37 använder anfallsvinkeln som fartreferens vid landning så var det mycket nära att jag råkade illa ut. Det var först när jag sänkt farten till mycket nära minfart som jag insåg att något var fel och tryckte nosen nedåt samtidigt som jag drog på full gas. Därefter så fick jag använda den vanliga fartmätaren som referens under landningen.

Nya tekniska system hjälper alltså inte mot naturens krafter. Isbildning lurar sensorer som matar datorer med information om fart och höjd. Dessutom ändras flygplanets egenskaper. Tillsammans ger dessa effekter att det är mycket svårt för ett automatiskt system att helt på egen hand hantera ett flygplan. Piloten som numera mest övervakar automatiken kommer med andra ord att ha en hel del att göra även i framtiden. Men det krävs träning för att förstå när instrumenten visar fel.

Holländsk vånda

2012-01-14T16:35:00.001+01:00

Holland vacklar fortfarande i hur man ska ställa sig till F-35 eller inte F-35. Bevisligen så har man ont om pengar och den holländska opinionen är stark mot att inte köpa ett nytt dyrt flygplan. Den holländske försvarsministern har därför besökt Lockheed Martin för att sätta press på företaget.

Defence Minister Hans Hillen says he did not avoid thorny issues during his recent visit to the JSF factory in Texas. “Lockheed Martin knows it will have to work hard to keep us on board,” he said afterwards.
...
Minister Hillen said he informed his hosts of the thorny issues regarding the purchase of the Joint Strike Fighter that are causing political headaches in The Hague: “The price, the rumours about technical shortcomings. Are they true, and if they are not: why is it that they keep doing the rounds?”

Mr Hillen said his biggest challenge was “to see whether we can convince a majority of the Dutch people and of parliament to choose this excellent plane as the successor to the F-16.”

At present, such a majority does not exist. Geert Wilders’ Freedom Party, on which Prime Minister Rutte’s minority cabinet depends for parliamentary support, is opposed to the multi-billion euro investment in the F-35. Under the terms of the coalition agreement, the next cabinet will take the final decision on a definitive order.

För att sänka kostnaderna så tittar man på ett samarbete med Norge och Danmark. Detta har man gjort tidigare då Norge och Danmark köpte sin F-16 MLU samtidigt som Holland och Belgien. Norge är redan inne på F-35 spåret, danskarna tvekar och för Belgiens del så är det tveksamt om det ens är ett enat land om 10 år. Än mindre lär belgarna kunna enas om anskaffning av ett nytt flygplan. Holländarna saknar de norska oljemiljonerna och jag skulle inte bli helt förvånad om Holland och Danmark gör upp om en gemensam lösning. Den danska försvarsministern verkar i varje fall gilla det holländska förslaget.

Og den tanke tiltaler forsvarsminister Nick Hækkerup (S):

- Det lyder overordentlig spændende. Sidste år blev vores køb af kampfly sat på standby, men processen skal genoptages, og noget af det, vi skal lægge vægt på, er, om vi kan samarbejde med andre om indkøbet og vedligeholdelsen, siger Nick Hækkerup til Ritzau.

Et samarbejde vil nemlig både betyde, at Danmark kan spare penge, og at de danske kampfly lettere vil kunne indgå i internationale missioner med andre landes flyvevåben:

- Hvis vi køber med andre lande, kan vi forhandle en bedre pris og vilkår. Og efterfølgende kan man lave fælles vedligeholdelse af kampflyene og uddannelse af piloterne, siger Nick Hækkerup.
...
Ud over F-35 overvejer Danmark også det svenske Gripen og det amerikanske F-18 Superhornet.

Vi har erhvervsaftaler om F-35, og landene omkring os vælger F-35. Peger det ikke entydigt på, at det er det fly, vi ender med at købe?

- Vi har forskellige fly i spil, og dem skal vi alle sammen vurdere på ud fra de behov, Danmark har. Vi skal se på, hvad de kan, men også på hvordan vi vedligeholder dem, og hvordan vi træner piloterne.

- Og for mig betyder det også noget, at vi får et fly, som flyver i andre lande. Vi skal ikke være first movers, når det gælder kampfly, siger Nick Hækkerup.

Problemet för Hollands del är att man har gått betydligt längre än danskarna och därmed inte har samma flexibilitet i sina valmöjligheter och säkerligen inte samma möjlighet till förhandling med Lockheed Martin (vilket nog är en av orsakerna att man söker samarbete med Norge och Danmark). Man har redan köpt två flygplan för att använda i den initiella utprovningen och utbildning av holländska instruktörer. Det första är redan under tillverkning. Man har dessutom fått en hel del tillverkning av delar till F-35 i Holland. Med andra ord så lär den holländska industrin gå miste om en hel del om projektet avbryts.

Klor till "Örnen"

2012-01-14T10:40:00.001+01:00

Vår nya UAV "Örnen" har redan tagits i tjänst i Afghanistan. I Försvarsmakten så går den under namnet TUAV eller UAV 03. I USA så heter den RQ-7 Shadow 200B.

Shadow 200 är i dagsläget en ren spanings UAV. Den är helt enkelt för liten att bära vapen. Men nu har den amerikanska armén tröttnat på att se terrorister stå och vinka åt dem, då de vet att en UAV i sig själv sällan gör stor skada (Den kan givetvis indirekt skada då den kan styra andra typer av insatser. I Irak 2003 gav irakiska förband upp och viftade med vit flagga åt UAV:n då de visste att efter ett par sekunder så riskerar de få artillerigranater på den plats som UAV:n har hittat). Man har därför beslutat att utveckla vapen som passar även RQ-7 Shadow.

That experience prompted the marines to launch a combat demonstration aimed at proving the feasibility of dropping guided bombs weighing under 11.5kg (25lb) from the RQ-7. The plan was delayed several months by policy reviews of treaty compliance, but cleared by the US State Department last July.

In late December, the army awarded AAI a $10 million contract on behalf of the marines to start working on the demonstration. The funding covers a 12-month first phase, which will install and certificate the RQ-7 to drop weapons. A follow-on, $7 million contract will then be awarded to deploy eight armed RQ-7s to Afghanistan, Reid said.

The marines' interest in weaponising the RQ-7 has sparked a cottage industry of miniature guided weapons, including the ATK Hatchet, MBDA Saber and Raytheon small tactical munition.

ATK Hatchet miniatyrbomb

Faktum är att dessa typer av vapen även skulle kunna vara intressanta för tungt stridsflyg. Dels så är de så små att det går att bära massor av dem och de kan få plats internt i flygplanet eller i särskilda kapslar, vilket är bra för radarsignaturen. Jag skulle kunna tänka mig att stealthanpassade flygplan som t.ex. F-35 borde vara mycket intresserade, då de inre lastutrymmena inte rymmer särskilt mycket. SDB - Small Diameter Bomb utvecklades just för F-35 och eventuellt F-22. Dels så har de en mycket liten sprängladdning, vilket är mycket bra för att minska risk för skada på tredje person. Insatserna kan därmed göras närmare egen trupp och civila. Enda orostecknet är att miniatyriserade målsökare kanske inte är lika robusta som fullstorlek och därmed så ökar risken för en miss av målet. Detta är just faran med precisionsinsatser. Man lockas att göra insatser för nära personer och byggnader som inte är accepterbara mål. Ett tekniskt fel eller en felaktig koordinatinmätning alternativt ett rent misstag där någon pekar ut fel hus leder till katastrofala resultat vilket vi har sett gång på gång i Afghanistan, Irak och Pakistan.

MBDA Saber

Dessa vapen må vara bra i fredsbevarande/fredsframtvingande insatser. Men de är inget att ha i ett krig mot en välbeväpnad motståndare då de knappast ens skrapar på ytan på en stridsvagn eller en nedgrävd bunker. Å andra sidan så ger de flygstridskrafterna en bredare skala av insatser. I dagsläget så saknas ett mellanting mellan "Show of Force", d.v.s. överflygningar i hög fart eller fälla facklor för att visa att man finns som ett hot, och att släppa skarpa 125 kilos bomber.

Det här kan innebära en intressant utveckling. Svenska politiker verkar inte vara särskilt sugna på att låta svenskt stridsflyg släppa bomber, vilket visas av begränsningarna i Libyeninsatsen. Å andra sidan så tvekar man inte att låta svenska FAC - Forward Air Controllers leda insatser med utländskt stridsflyg i Afghanistan! Vad är egentligen skillnaden? I praktiken så är piloten och flygplanet bara en "dum" bärare av vapen. De fäller bomber på det mål som FAC:en pekar ut. Är det insatser med GPS-bomber så behöver de inte ens se målet, bara lita på att koordinaten verkar rätt.

Eftersom vi redan har UAV-03 nere i Afghanistan och svenska soldater bevisligen får leda insatser med bombflyg så vore det rätt så logiskt att även beväpna våra UAV:er på samma sätt som USA kommer att göra. På så sätt så har svenska förband en resurs tillgänglig utan att behöva vänta på att det finns ett stridsflygplan eller en UAV från någon annan nation ledig för en insats. Nu är i och för sig UAV, stridsflyg och helikoptrar en gemensam ISAF resurs, så det kan innebära att svenska UAV:er i framtiden får fälla bomber på uppdrag av andra nationers trupp. Men eftersom UAV-förbandet på samma sätt som de svenska helikoptrarna finns grupperat i närheten av det svenska markförbandet så ökar trots allt möjligheterna för att få en resurs när man behöver den.

Men när det gäller UAV så kan man tyvärr inte alltid räkna med att den finns tillgänglig. Det är inte helt problemfritt att flyga med en UAV. Jämfört med stridsflygplan så havererar de betydligt oftare.

Men Shadow är också den UAV-typ som kraschat oftast. Under USA-invationen av Irak kraschade totalt 200 UAV-farkoster varav 89 Shadow-plan, enligt dokument som Wikileaks publicerat.

Trots att Örnen inte har varit i tjänst särskilt länge i Afghanistan så har den redan varit med om minst ett haveri.

Det var vid en flygning tidigt på morgonen söndagen den 21 augusti som ”piloten” i sin dator på marken fick felvarningar som indikerade motorstopp på det 170 kilo tunga planet.

Han lyckades styra planet i glidflykt några kilometer till ett fält nära staden Balkh, där det lätt skulle kunna landa.

Det blev en kontrollerad nödlandning men ändå skadades planet allvarligt, rapporterar Försvarsmakten på sin hemsida.

Liksom våra nya HKP 16 Blackhawk så gick UAV 03 mycket snabbt att köpa in till Försvarsmakten. Detta därför att man köpte ett beprövat system som finns på marknaden. Nu kan det finnas färdiga lösningar på marknaden att beväpna våra UAV:er med. Frågan är om Försvarsmakten kommer att hänga på denna senaste trend? Insatser med UAV är trots allt det som framtiden bär i sitt sköte. "Örnen" har just nu skarp syn, men den skulle också kunna få vassa klor.

Hmm... "Eagle Claw" får mig att tänka på ett klassiskt misslyckande...

Se även tidigare inlägg om "Örnen".

Flight Global, UAS Vision, Unmanned

Gästinlägg: Närbild på horisonten, en betraktelse

2012-01-12T22:10:00.000+01:00

De flesta har sett den – horisonten - men ingen har varit där. Den gäckar oss ständigt och vi kan inte komma dit.

Sedan mänsklighetens tillblivelse har man sett den, natthimlens näst största himlakropp, Venus. Ingen har varit där och själva den skenbara storleken beror på att vi är dömda att anlägga det enda tillgängliga perspektivet, nämligen från vår egen planet och ut i evigheten.

Inte heller framtiden låter sig så lätt fångas och ingen har varit där. Vi kan tänka på den, diskutera den och planera för den och vi kan anlägga vilket perspektiv vi vill på den. Det enda vi med säkerhet kan säga är att den aldrig varit så nära som nu.

”Ett språk är ett fantastiskt redskap, ett otroligt sätt att kommunicera, uttrycka känslor och förhoppningar, berätta om drömmar och händelser”, läser jag på ett ställe. Det kan även användas till att diskutera den undflyende framtiden.

Språket är samtidigt en sköka som lånar sig till lite av varje, förvandlar svart till vitt, sant till falskt. Hur man än vänder sig har man ändan bak är ett sant påstående men om man drar ner byxorna kommer ändan fram. Språket är en sköka.

Språket kan också vara ett arbetsredskap. Som för våra politiker och ledande militärer, där språkets böjlighet, formbarhet och ibland brist på exakthet väl närmast betraktas som en fördel. Frasen ”En Budget I Balans” kan dölja oceaner av andra obalanser och brister och gör det också. ”Svarta Hål” kan inväxlas i inställda övningar, uppskjutna materielprojekt och avskedade anställda. ”Ett Insatt Insatsförsvar” kan inväxlas i undermålig beredskap och utrustning, vakanser och eftersatt underhåll. ”Sveriges Bästa Arbetsgivare” däremot låter sig inte så lätt växlas in, mot den fond som timade händelser erbjuder.

Språkets motsats – tystnaden - kan också vara ett effektivt arbetsredskap. Ta Håkan Knohult som exempel. Han gör inga intervjuver. Klok karl även om tystnaden kom väl sent. En annan som sägs ha valt tystnaden som arbetsredskap enlig somliga är Rikets Överbefälhavare. Det skall emellertid bli spännande att ta del av vad generalen har att säga om framtiden i stundande Sälental.

Vad framtiden bär i sitt rymliga sköte ligger väl bortom både din och min horisont, utöver ”En Budget I Balans” och ”Ett Insatt Insatsförsvar”?

/Sumatra

Strategisk dolkstöt

2012-01-11T19:50:00.001+01:00

Temperaturen inför Folk och Försvars Rikskonferens 2012 i Sälen höjdes kraftigt då Officersförbundet släppte sin analys av Försvarsmaktens underfinansierade budget.

Var beredd att öka försvarets budget med över åtta miljarder, eller skär ned sex miljarder. Det är slutsatsen i den rapport som Officersförbundet presenterar idag.

– Vi har i rapporten utgått från forskning som visar hur Försvarsmaktens köpkraft successivt urholkats de senaste tio–femton åren. De ständiga neddragningarna till följd av underfinansiering skadar försvarets förmåga och hotar omställningen till ett anställt försvar, säger Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.

I rapporten framkommer att Försvarsmakten har ett ytterst ansträngs ekonomiskt läge. Myndigheten ser stora svårigheter att finansiera den nya insatsorganisation och samtidigt förnya föråldrad materiel. Officersförbundet vill se en parlamentarisk försvarsutredning som snarast utreder både försvarets ekonomi och de stora globala förändringar som sannolikt väntar de kommande tjugo åren.

Inte helt oväntat går Tolgfors ut med ett försvarstal.

Försvarsmakten har under ett antal år visat full ekonomisk balans. Mycket talar för att det blir balans eller mycket nära balans även för 2011, även om redovisningen ej är klar. Den ekonomiska utmaning Försvarsmakten hade 2011 berodde på att myndigheten fann kostnader för pensions- och ledighetsskuld, som man tidigare inte känt till. Detta har man under 2011 vidtagit åtgärder för att balansera, till synes framgångsrikt. Det hade ingenting med materiel att göra.
...
De mycket betydande försvarsnedskärningar som sker över Europa idag gör att inget land har vare sig pengar eller vilja att fortsätta med nationell utveckling och anskaffning av materiel, såsom Officersförbundets historiska siffror bygger på. Europa går med nödvändighet mot gemensam utveckling och anskaffning av materiel, och nya materielförsörjningsstrategier som bygger på inköp av beprövad materiel från längre serier.

Sin vana trogen är Tolgfors optimist och räknar hem för mycket av potentiella vinster samtidigt som han negligerar potentiella kostnader. Samarbete innebär inte nödvändigtvis besparingar! USA:s neddragning i Europa kommer att innebära att Europa måste ta större delar av kostnaderna för internationella insatser. Vi måste bygga upp gemensamma resurser i form av bl.a. luftankning och transportkapacitet. Då Sverige dessutom är ett starkt ekonomiskt land inom Europa så kommer de övriga länderna att kräva att vi tar en större del av kostnaden för kakan och inte bara äter av den. Internationella samarbeten innebär att både ge och ta!

Som vanligt kommer dessutom begreppet "ekonomisk balans" balans upp i Tolgfors argumentering, d.v.s. utgifter = statsbidrag. Tyvärr innebär vägen till ekonomisk balans alldeles för ofta att Försvarsmakten genomför neddragningar på övningar, resor, flygtid, utbildning m.m. Försvarsmakten kostar lika mycket, men får inte ut någon effekt. Att det sedan dyker upp nya svarta hål pekar dessutom tydligt på att det nya ekonomiverktyget PRIO inte fungerar som det borde. Mer bortkastade miljarder med andra ord. För att inte tala om bortslösad arbetstid för alla som tvingas att lägga ner stor del av sin arbetstid till administration.

Hur mycket försvarsmakten kostar och vad de gör av med pengarna på är egentligen ointressant. Det handlar om vad Sverige har råd med och det som är viktigt är vilket resultat får vi ut av Försvarsbudgeten. Hur många förband är i verkligheten insatsberedda? Då menar jag inte friserade siffror där förbandschefer tvingas höja KDU-värden till de som politiker och HKV önskar utan verkliga insatsberedskap). Ett exempel på friserade siffror är att HKV anmält fartyg till internationella insatsregister och att de sedan, när man fundera på att skicka dem till Libyen, visade sig inte alls var beredda. Eller stridsflygdivisionen som redan var upptagen inom ramen för NBG och det krävdes en stor offentlig övertalning av politiker och HKV att nyttja förbandet EAW. Från många inblandade var det omöjligt att skicka EAW till Libyen då det stod i NBG-beredskap.

Vägen dit består av träning och övning, vilket kostar massor av pengar. Ska dessutom stora delar av Försvarsmakten vara beredda "här och nu", så kommer det att kosta ännu mer då den förmågan inte alls finns idag.

Vi kanske skulle genomföra någon typ av centralprov motsvarande det som skolornas elever får genomföra. Klarar Försvarsmakten inte av att leverera välutbildade insatsförband så dras statsbidragen in. Mitt förslag är att genomföra motsvarande NATO TACEVAL under KFÖ för alla svenska förband. Detta borde genomföras av en neutral enhet som inte är beroende av Försvarsbudgeten. Inom flygverksamheten finns FLYGI som ställer upp regelverk samt godkänner materiel och verksamheter. FLYGI är en oberoende inspektion direkt underställda ÖB. Det finns HKV PROD Flygsäk som övervakar att verksamheten genomförs på ett flygsäkerhetsmässigt bra sätt. Men det kanske också borde finnas någon som inspekterar förbanden och ser till att de klarar av sina taktiska uppgifter? OBS: Detta får inte vara krigsförbands- eller prodförbandsansvariga. Kanske det borde vara Försvarsberedningen?

Allan Widman verkar inte så förtjust i en Försvarsutredning, trots att han flera gånger uttalat sig positiv för en Luftförsvarsutredning.

Rapportens slutsats är att det nu behövs en "stor försvarsutredning". Mellan raderna kan man förstå att förbundet har äldre tiders utredningar i tankarna. Då ministrar och ledande allmänpolitiker i riksdagen engagerade sig i planeringen av rikets försvar. Då kunde till och med en LO-bas som Gunnar Nilsson sitta i försvarsberedningen. Den tiden torde dock vara förbi.

Försvars- och säkerhetspolitiken är inte lika het som den en gång var. Det underliggande skälet är försvarets bristande förankring hos det svenska folket.

Nej, bättre då att Officersförbundets goda exempel får fler efterföljare. Det är i en öppen och frejdig försvarsdebatt som saker kan påverkas, inte i första hand bakom utredningarnas lyckta dörrar.

Jag håller med om att det behövs en debatt. Men samtidigt måste vi någon gång gå från ord till handling. Officersförbundet har i varje fall med en strategisk dolkstöt i ryggen på Försvarsdepartementet öppnat dörren för en livlig debatt om bara några dagar. Jag kommer givetvis med nöje att återkomma till den diskussionen!

"Et tu, Brute?"

Se även Wiseman och Försvar och Säkerhet.

SvD, DN

Vittnen talar

2012-01-11T19:08:00.002+01:00

Ibland så får man ångra valet att lämna huvudstaden. Utbudet är inte alltid lika bra som i Stockholm.

Under rubriken "Vittnesseminarier" så kommer FHS - Försvarshögskolan tillsammans med Södertörns Högskola att måndagen den 16 januari att genomföra ett mycket intressant seminarie kallat "Förnyelse eller förfall? Svenska försvaret efter kalla kriget". Det som är intressant är att man lyckats bjuda in samtliga "skyldiga" till Försvarsmaktens strategiska timeout. Deltagarlistan innehåller tunga namn som Owe Wiktorin, Johan Kihl och Björn von Sydow.

Hade jag haft en möjlighet så skulle jag vilja gå och ställa frågan "Vem sjutton var det som uppfann NBF?".

I min uppfattning av det som skedde så var det så att alla inblandade insåg att Försvarsmakten var körd i botten. Något behövdes göras. Konsultfirman SAIC dök upp och sålde in konceptet NBF med radarstationer upphängda i ballonger m.m. Alla inblandade köpte konceptet. Något behövdes göras och nu hade man en plan på vad som skulle göras. problemet var att planen vare sig var byggd på ett strategiskt behov eller ens tog hänsyn till det som redan fanns i form av bl.a. Marinens och Flygvapnets stridsledningssystem. Det var egentligen inget nytt som behövdes, bara kittet mellan delarna så att informationsflödet fungerade.

Det är bra att man nu börjar gräva i Kalla Krigshistorien och även övergången till Insatsförsvaret. Det är alldeles för lätt att historien döljs eller förskönas för att motivera beslut. Detta kommer bara resultera i att vi aldrig kan lära av historien då historien är falsk. I sammanhanget skulle jag vilja rekommendera FOKK - "Försvaret och Kalla Kriget", ett samarbete mellan Försvarshögskolan, Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Örlogsmannasällskapet. Desssa böcker finns tillgängliga i bokhandeln samt hos SMB.

SUL-projekt, del 1

2012-01-09T21:15:00.000+01:00

Mörka vinterkvällar innebär gott om tid över för det mesta. Eftersom jag aldrig tittar på TV så får jag hitta på något annat. Idrotta, blogga och pwna mina gamla kollegor i BF3 är i och för sig trevligt. Men jag behöver ett rejält projekt att bita i.

Eftersom jag håller på att ta civilt flygcertifikat och planerar att ta instrumentbevis så behöver jag någonstans att träna. Men, varför slösa bort dyrbar flygtid på regn, rusk och monotomt stirrande på flyginstrumenten? Instrumentflygning är ju trots allt något som man lika gärna kan flyga i en simulator. Då jag har arbetat som instruktör på Flygvapnets Gripensimulatorer under många år så passar det som handen i handsken att snickra ihop något eget att öva i.

Mitt vårprojekt blir därför ett hemmabygge i form av en flygsimulator.

Det första designvalet var om jag skulle simulera något specifikt flygplan eller om det skulle bli något mer generiskt. Detta var ett svårt val. I och för sig så vore det kul att som en del flygsimulatornördar kunna bygga upp en komplett Boeing 747 kabin i källaren. Men det skulle å andra sidan bli ganska så tråkigt. Jag vill kunna variera mig. Varför inte flyga rymdskyttel som omväxling till Cessna 172?

Det andra designvalet stod valet av styrspak för. Då jag dels vill träna på små klubbflygplan, men även kunna flyga stridsflygplan för skojs skull så valde jag att satsa på både och. Det innebär att jag måste enkelt kunna byta från styrspak och gasspak på vänster sida enligt militär modell till ratt och gasspak på höger sida enligt civil modell.

Som leverantör av dessa delar så valde jag Saitek. Helt enkelt bäst prestanda till ett överkomligt pris. OBS: Jag får inte betalt för att göra reklam!

Saitek X-52 PRO styrspak och gasspak

Saitek Pro Flight Cessna Yoke

Saitek Combat Rudder Pedal

För simulering av instrumentpanelen så stod valet mellan helt virtuell eller riktiga knappar och instrument. Knappar ger mer realistisk känsla, men det ger samtidigt begränsningar i vad man kan simulera. Jag valde därför en mellanväg. Större delen av instrumentbrädan kommer att bli virtuell, men viktiga knappar och reglage blir hårdvara.

Även här så har Saitek en hel del intressanta lösningar med passande drivrutiner.

Pro Flight Multipanel och Radiopanel

Pro Flight Switchpanel

Första intrycket är lovande. Knapparna känns fullt OK. Gasspaksreglaget som följde med Cessnaratten känns en smula vek. Det är nog inget för grannbarnen att komma och leka med. Men styrspak, joystick och sidroderpedaler känns mycket bra. Jag ser fram emot att börja installera drivrutinerna när väl datorn dyker upp, så att jag kan få se hur panelernas fungerar i drift.

Jag är mycket imponerad av Dustin som leverantör. Trots att grejorna inte fanns på lager så tog det bara en vecka från beställning till leverans och jag fick kontinuerliga uppdateringar om status på beställningen. Kanske inte den billigaste leverantören, men med mycket bra service.

För att få lite mer kött på benen så ska jag nog åka runt och besöka en del av mina flygnördskollegor under våren. Vem vet, det kanske kommer något "hemma hos" reportage?

Jag kommer att återkomma i fler inlägg allt eftersom projektet går framåt. Nästa inlägg kommer att handla om datorhårdvaran.

Riktigt så här ambitiös avser jag inte att bli! :-)

Inte ens så här...

Givetvis så ska jag ha stridsledning!

Men det finns mycket man kan välja på där ute.

The sky has no limit!

Ursäkta, var är kriget?

2012-01-08T19:04:00.000+01:00

Efter mitt förra inlägg om hur många anställda i FL01/FL02 upplevde att de blev behandlade under insatsen i Libyen så var det fascinerande att läsa kommentarerna.

"En bra behandling av samtlig personal är grunden till en sund organisation. I det ingår tex att vissa inte åker räkmacka. Det handlar inte om avundsjuka utan om rättvisa."

"En insats i Tchad, Sudan, Kongo eller liknande hade tvingat en större del av FV att verka under mer primitiva förhållanden och hade tydligare visat vad hela flygvapnet har för förmåga."

"Jag önskar så här i efterhand att flygbasen för FL01-02 låg i Sudan eller Tchad. Då hade vi kunnat trumfa ut alla andra vad gäller fältmässig utrustning, bred utbildning och dessutom fått ett riktigt fälttest på förbandet. Nu vet vi att förbandet inte riktigt klarade av att hantera omställningen till skarp tjänst utan friktioner."

Det jag stilla undrar över är vad har rättvisa och boendestandard med resultatet av en insats att göra?

Tyvärr så att trots allt prat om en gemensam Försvarsmakt så är det nog så att många inte förstår att det finns och alltid kommer att finnas skillnader mellan vapengrenarna. Det beror inte på att någon är finare eller mer värd än de andra utan helt enkelt beroende på hur man bedriver ett krig.

Jag kommer säkert att få en del kritik även för detta inlägg, då ämnet verkar dra åt sig en massa tyckande baserat på egna erfarenheter som givetvis kan skilja sig från andra insatser under andra omständigheter.

Flygstridskrafter har en inneboende styrka och det är att man kan operera på mycket långa avstånd. Samtidigt har man en inneboende svaghet och det är beroendet av ett skyddat basområde för att underhålla flygplanen. Traditionellt sett har man därför valt att lägga baserna utanför stridszonen. I många fall i helt andra länder. Under t.ex. Vietnamkriget så opererade flygstridskrafterna från Japan, Thailand m.m. Där var det många piloter som t.o.m. skaffade en familj och bodde utanför baserna.

Det här innebär ett helt annat slags krig än det Armén utkämpar. Armén är av nödvändighet förlagda nära fronten där förutsättningar för boende, mat m.m. är betydligt sämre. Inte för att det ska vara så, utan för att förutsättningarna inte medger annat.

Det innebär också en viss risk för stora kontraster mellan Armé - Flygvapen, mellan personalkategorier i Flygvapnet och för piloterna mellan miljön på basen och i stridsområdet.

- Teknikern ser i stort sett aldrig kriget. Han kan få ta hand om en skadat flygplan och i värsta fall en skadad pilot efter insats. Han får stå ut med den förhöjda säkerhet som råder på basen, men längre än så blir det inte så länge motståndaren saknar resurser att slå tillbaka (vilket var fallet i Libyen). I annat fall som t.ex. för RAF under VK2 så befinner han sig mitt i ett av de viktigaste målen för bombflyg, raketbeskjutning m.m. Det enklaste sättet att slå ut flygplan är trots allt på marken. På Sigonella bedömdes markhotet vara obefintligt. Ett bevis på detta är att man inte gjorde särskilt stora ansträngningar på att ge personalen tid att passa till skyddsmasker och skjuta in sina vapen innan personalen skickades iväg på insats. Det behövdes helt enkelt inte. Skillnaden i arbetssätt var därför inte så stor från hur det går till hemma i Sverige. Givetvis så fanns det en mental skillnad då alla t.ex. var mycket väl medvetna om behov av att systemet ska fungera. I fred kan man flyga ett pass med en radar som strular, men samma sak över Libyen är otänkbart. Det markpersonalen hade som uppgift och som de utförde på ett mycket bra sätt var att flygplanen skulle vara i bra skick och att de skulle finnas startklara på plattan när uppdraget skulle påbörjas.

- Piloten måste ställa om sig för varje uppdrag. När han börjar planeringen för uppdraget så går han in i sitt s.k. "Flying Window". Skillnaden mellan miljön på basen och i insatsområdet är stor. Ett par timmar efter att han vaknade upp i ibland "vita lakan" kan han behöva kämpa för sitt liv nedskjuten lång bort på andra sidan fronten där hjälp kan vara mer eller mindre omöjlig att få. Denna mentala omställning har alla piloter i alla tider fått klara av. Samma piloter som under brinnande Vietnamkrig på leave gick på barer i Tokyo var också de som riskerade att senare sitta som fångar i Hanoi Hilton. För piloterna i FL01/02 så fanns risken att bli nedskjuten över Libyen och hamna i 50 graders hetta bland en befolkning som inte har hört talas om Genevekonventionen. Visst så var kanske risken inte så stor efter NATO:s inledande anfall, men den fanns där hela tiden. Därav ett stort fokus på att bl.a. få missionsanpassad utrustning i form av ökenanpassade overaller och kängor. Var detta "gnäll" eller var det fokus på insatsen?Jämför med t.ex. de diskussioner som varit om skyddsvästar och bepansrade stridsfordon i Afghanistan. Ibland behövs "orderbrott" som att t.ex. använda egna stridsvästar.

Extremfallet kan man se på de amerikanska piloter som flyger UAV över Irak och Afghanistan. De gör det via satellit från Creech AFB i närheten av Las Vegas. De kan släppa av barnen på morgonen, flyga åtta timmar över Afghanistan där de släpper bomber på talibaner och sedan plocka upp barnen från dagis på vägen hem, köpa en pizza och titta på något roligt program på TV. Absurt? Ja, kanske. Men det är en tjänst som många tycker är "familjeanpassad". Och insatserna funkar lika bra som om de satt i Afghanistan. Kommunikationen måste gå via satellit hur som helst. Enda problemet är att psykologerna varnat för att UAV-piloterna kan tappa verklighetskopplingen och se det som ett gigantiskt TV-spel. Med USA:s nya strategi så är detta en typ av krigföring vi kommer att se mer av. Mindre "boots on the ground" och mer fjärrstyrda insatser med UAV, bombflyg och kryssningsrobotar.

Ett mellanting är Harrierinsatserna som jag skrev om i ett tidigare inlägg. De baseras nära fronten och piloterna fick stå ut med att vara beskjutna med raketer och granatkastare.

Vad är rätt eller fel? Vad är bra eller dåligt? Det måste vara insatsen som avgör. I övrigt skall man som chef alltid göra sitt bästa för att personalen ska ha det bra. Att säga "bit ihop" för att man gjort ett dåligt jobb håller inte.

Många verkar reta sig på att Libyenförbandet inledningsvis bodde på hotell. Få verkar förstå vad som var orsaken till detta. Sigonellabasen som i normala fall har ett 1000-tal anställda fick helt plötsligt ta emot flygplan och personal från Sverige, Danmark, Förenade Arabemiraten, Turkiet, USA m.m. Då det svenska förbandet på nedresan inte ens visste vad som skulle bli slutdestinationen så fick man handla upp det boendet som fanns tillgängligt. Antagligen så blev det betydligt billigare än att behöva släpa med sig boendecontainrar a la Afghanistan. Det jag skulle vilja förstå är vad boendet har med saken att göra? Är det inte resultatet av insatsen som är det väsentliga?

De prylar som förbandet tog med sig hem och som också ledde till anklagelser om smuggling tycker jag var oerhört dåligt hanterat och inte bara förbandsmedlemmarnas fel. Man bodde mitt i Europa och hade rent utav en del fritid. Förbandet flög vanligtvis två insatser per dygn och endast dagtid. I övrigt så var det tjänst inom ramen för vad som behövdes för att klargöra flygplanen inför nästa dag samt att planera nästa uppdrag). På den fritid som medgavs så kunde piloter och tekniker utöva fysisk träning med bl.a. cyklar man köpt på plats nere i Italien. I Afghanistan är detta av förklarliga skäl omöjligt. Det uppstod därför ett behov av att ta med sig saker hem. Till skillnad från Afghanistan så är Italien en del av EU och därför finns det inga lagliga begränsningar för vad man får ta med sig eller inte. Om det får plats på den militära flygtransporten eller inte är en helt annan sak. Detta borde ha kunnat skötas snyggt och prydligt av förbandschefen. I värsta fall hade de som ville ta med sig extra saker hem kunnat skicka det på civil transport och betalat för det.

Dessutom allt snack om att Flygvapnet tar för stor hänsyn till flygsäkerhet är rent struntprat. Man får skilja på operativt risktagande och onödiga risker. Vanlig flygning hemma i fredstid leder tyvärr ibland till dödsfall. Till detta kan man i en insatszon addera väder, stress, outbildad personal som rör sig bland flygplan, besättningar från civila bolag som inte vet hur man agerar på ett militärt flygfält samt rena tillbud beroende på oklarheter i ledning. (se exemplet med den UAV som häll på krocka med en Harrier i mitt förra inlägg). Det man alltid måste göra är att minimera risker. Ett sådant sätt kan vara att om möjligt se till att personalen är utsövd. Jag tror även att om man tänker efter så vill nog de flesta ha en utvilad pilot bakom spaken när han ska fälla en bomb ett par hundra meter bredvid ens egen position. De flesta dödsfall för flygande förband under de senaste krigen har skett genom rent slarv. T.ex. har våra kanadensiska kollegor utrett ett antal haverier med dödlig utgång i Afghanistan och har funnit att de flesta hade kunnat undvikas genom att ha ett större (inte mindre) flygsäkerhetsmedvetande.

Det Försvarsmakten måste lära sig är att alla insatser är inte som den i Afghanistan. Marinen bor trångbodda på sina fartyg och får i värsta fall dela sängar i skift. Men de har ofta tillgång till mycket bra kockar och mat och när ett fartyg angör en hamn kan det finnas tid över för turistande samtidigt som fartyget bunkrar. Det finns dessutom möjlighet att stuva undan en och annan souvenir bara det får plats i hytten och fartyget inte sjunker av överlast. Flygvapnet baseras ofta långt ifrån insatsområdet och kan den tid de inte tjänstgör ha ett liv som inte skiljer sig allt för mycket från det där hemma. Med detta i bakskallen så måste det tas fram ett regelverk som är situationsanpassat, inte ett som är "rättvist".

För de som vill lära sig (på ett mer humoristiskt sätt) skillnaden mellan hur Flygvapnet ser på krig och hur Armén gör det så rekommenderar jag Blackadder och avsnitet "Privat Plane". Squadronleader Lord Flashheart ramlar ner i Blackaders skyttegrav. Blackadder är måttligt imponerad på Flashhearts skrytande. Men han får reda på att piloterna bara behöver kriga i 20 minuter, resten av tiden så får de bo bekvämt, äta bra mat och ha snygga uniformer på sig. Dessutom får de med jämna mellanrum åka till Paris och festa med Champagne och fina flickor. Givetvis så söker han sig till Royal Flying Corps. Att sedan verkligheten ser en smula annorlunda ut är något han får lära sig den hårda vägen.

Nedan är en mer realistisk dokumentär om flygaressen under VK1 och VK2. Hjäteglorian som byggdes upp kring ässen gjorde att de flesta missade att majoriteten av piloterna aldrig blev äss. De dog under något av sina första 10 uppdrag. Det amerikanska bombflyget under VK2 hade förlustsiffror bland besättningarna som översteg det hårdast drabbade arméförbandet. Red Flag och Top Gun är övningsanläggningar i USA som ska simulera dessa första 10 uppdrag för att öka en pilots chans att överleva i strid.

Senaste modet från Washington

2012-01-08T00:14:00.000+01:00

Vi svenskar brukar vara snabba att hänga med i internationella trender. Inte minst inom säkerhetspolitik. Vi var en hårsmån från att skaffa kärnvapen när det var det bästa man kunde ha. Vi lekte NBF som en förlängning av USA:s Star Wars. Vi fokuserade på insatsförband eller "boots on the ground" för att leka med de stora grabbarna i Afghanistan och inom ramen för EU Battlegroups.

Men nu när USA ändrar sin strategi så gäller det att hänga med så att vi inte blir ensamma om förra säsongens kläder.

Vad kommer USA att satsa på?

Though specific programmatic cuts will be outlined within the next month, the strategy calls for a reduction in the end strength for U.S. Army and Marine Corps ground forces and a likely commensurate cut in numbers for their equipment. Program terminations are also probable, as Obama said he wants to dispose of Cold War weapon systems.

By contrast, a boost is expected in the longer-range strategic forces capable of conducting campaigns in anti-access environments such as China, Iran and North Korea. The strategy specifically calls for a new stealthy bomber, which has been an on-again, off-again project led by the U.S. Air Force, though it does not provide a fielding date. Also specifically referenced in the strategy are improvements to missile defenses, likely building off of the nascent Phased Adaptive Approach being fielded to protect Europe and the Eastern U.S. from both regional and intercontinental ballistic missiles. Improved “resiliency and effectiveness” of space-based capabilities is also specifically mentioned.

While ground forces associated with the counterinsurgency (COIN) operations will be reduced, the aircraft designed to assist them will not lose support, says Deputy Defense Secretary Ashton Carter. “A lot of what we have learned in the COIN business transcends the COIN business,” says Adm. James Winnefeld, vice chairman of the Joint Chiefs of Staff. This points to longevity in such fleets as the Air Force’s MC-12W Project Liberty intelligence, surveillance and reconnaissance aircraft, designed specifically to support COIN and anti-improvised explosive device operations in Iraq and Afghanistan. It is unclear, however, whether new projects in these areas, such as expanding the Army’s Enhanced Medium-Altitude Reconnaissance and Surveillance System, will be funded.

USAF och USN får alltså ny teknik på bekostnad av US Army och USMC fotsoldater.

Det finns därmed tre alternativa vägar för Europa och Sverige.

1 - Att hänga på den amerikanska trenden och satsa på längräckviddig verkan. Nya fartyg för att verka på de stora haven till Marinen och mera långräckviddiga vapen och sensorer till Gripen samt ett eller två transportflygplan med lufttankningskapacitet. Kanske A-310 MRTT?

2 - Att komplettera de amerikanska resurserna. Då blir det att nöja sig med det som blir över, d.v.s. markförband. USA står för High Tech och Europa står för numerären på marken.

3- Inse att man måste i första hand ha en egen strategi och inte bara kopiera dem med större plånbok.

Frågan är vad politikerna i Europa gör? Att köpa det senaste modet från de dyra märkesvaruhusen eller att svälja stoltheten och åka till H&M och köpa de billiga massproducerade kopiorna. Eller varför helt enkelt inte sy något eget?

Recension: Joint Force Harrier

2012-01-07T21:08:00.000+01:00

Under julen så brukar jag passa på att försöka tömma mina växande högar av olästa böcker. Medlemsskapet i SMB innebär tyvärr allt för många frestelser. Det borde även ingå en prenumeration på bokyllor i bokklubben.

Men ibland så får jag böcker även från andra håll. En kollega lånade mig en bok i höstas som han tyckte jag borde läsa. "Joint Force Harrier" av Commander (RN) Adrian "Ade" Orchard (spökskriven av James Barrington).

Boken handlar om 800 Naval Air Squadron som återuppsattes 2006 med Ade som divisionschef och med uppgift att stötta marktrupper i Afghanistan som del av Operation Herrick.

Boken kan läsas med flera ögon. Först och främst så är det en bra historia som visar på hur flygstridskrafter samverkar med marktrupper i Afghanistan. Men den pekar också på utmaningarna som engelska marinen och flygvapnet genomgått de senaste åren. Liksom i Sverige så har de saknat en fiende och sakta men säkert lagts ner beroende på bristande budget och ett fokus på insatser i Afghanistan.

Steget är långt från Royal Navys hangarfartyg och jaktstrid till Afghanistan och att bli en s.k. "Mud Mover", d.v.s. attackspecialist med fokus på CAS - Close Air Support.

Boken inleds med att Ade tänker tillbaka på sin karriär som pilot på Sea Harrier och hur flygplanen hjälpte till att försvara Falklandsöarna. Men den ultimata Sea Harriern FA2 som kunde bära AIM-120 AMRAAM lades ner till förmån för Tornado F3. Detta då RAF ansåg att Tornado F3 var en bättre maskin för QRA - Quick Readiness Alert. Detta trots att Harrier med en starttid på 5 minuter kommer i luften betydligt snabbare än en Tornado och att en Tornado med full last har en maxhöjd på ca 25.000 ft jämfört med Harrierns 35.000 ft. Harriern är dock en underljudsmaskin med maxfart M0.85, vilket är dess akilleshäl och det som fällde avgörandet.

Ade är givetvis för ung för att ha fått deltaga i Falklandskriget. Första Gulfkriget 1991 tillbringade han på HMS Ark Royal i Medelhavet, långt från händelsernas centrum. Sea Harrier var inte användbar över Irak. 2003 var han dock i Irak och flög RAF Harrier GR7 som en del av Operation Telic. Som en jaktpilot så fick han träna, men aldrig utföra sitt uppdrag skarpt. Sista gången ett RAF jaktflygplan sköt ner ett fientligt flyg var under Falklandskriget. I Harrier GR7 så fick han hela tiden utföra den uppgift han var utbildad för.

På vägen till Afghanistan så opererade divisionen från HMS Illustriuous. För de yngre piloterna i divisionen så var det första gången de opererade från ett hangarfartyg! Joint Force Harrier hade hela tiden opererat från RAF Cottesmore och de yngre piloterna hade enbart flugit Harrier GR7. De piloter som kommit från RAF in i divisionen hade heller aldrig satt sin fot på ett hangarfartyg. Kunskaperna från Kalla kriget hade helt enkelt fallit i träda.

Att operera från Kandahar var en stor utmaning för flygsäkerheten. Många civila bolag s.k. "contractors" använde sig av flygplan och besättningar från forna Sovjetunionen där allt för många vare sig förstod engelska eller hade ens grundläggande kunskaper om flygsäkerhet. Vid ett par tillfällen så kom flygplan in och landade i fel banriktning trots att det stod Harrier beredda att starta åt motsatta hållet. Bara att taxa ut till startbanan var en utmaning då det vimlade av flygplan och fordon som utan tillstånd for fram och tillbaka över taxibanan och plattor. Arméfordon och afghaner var ett lika stort hot som Talibanerna. Ade oroar sig över att förlora personal på marken och inte, som vanligt i krig för flygvapnets del, i luften.

En "motståndsrörelse" var de lokala papperssoldaterna. Ade håller på att bli stoppad för fortkörning när de sitter under utryckning på väg mot sina flygplan. Givetvis kör de rakt igenom spärren. Den uppretade trafikkontrollanten följer piloterna ända fram till flygplanen, så teknikerna får hindra honom från att lägga sig i. Vid ett anat tillfälle försöker en inspektör få divisionen att riva ett solskydd då det anses som farligt. Detta samtidigt som divisionens barack då och då är utsatt för raketanfall. Det finns många typer av "talibaner" och alla har inte skägg.

I strid gäller det att vara oförutsägbar. Standardiserade utflygningar/inflygningar bjuder bara in Talibanerna att placera ut en luftvärnsrobot i rätt riktning från en bas. En normal utflygning gjordes med mellanrum mellan flygplanen, s.k. utdragen start och inget flygplan svängde åt samma håll efter start.

För att underlätta CAS-insatserna hade piloterna bl.a. med sig små handburna laserpekar som de använde för att peka ut mål i terrängen. För att hitta mål så använde man sig av gyrostabiliserade kikare. Ett försöka hitta mål med hjälp av en LDP - Laser Designator Pod är svårt, då den har en mycket inzoomad bild. Det är bäst att först nyttja kikaren för att i grova drag identifiera målet och sedan använda LPD:n.

Harrier har en stor fördel jämfört med många andra stridsflygplan. De korta start/landningssträckorna innebär att de kan baseras på vilken flygplats som helst och därmed nära fronten. Det gör att Harrier är extra användbar för CAS då de snabbt kan vara på plats för en insats även om de står i beredskap på backen. Men närheten till fronten innebär också problem. Flygplatsen i Kandahar var ofta utsatt för beskjutning med talibanernas raketer. Detta innebar att man fick sätta undan stora resurser från RAF Regiment som patrullerade omgivningen och som med hjälp av artillerilokaliseringsradar (svenska Arthur?) slog ut raket- och granatkastarställningar. Detta tvingade talibanerna till att fjärravfyra sina raketer med betydligt mindre möjlighet till precision.

Vid flera tillfällen så framför Ade tveksamheter över möjligheten att lyckas i Afghanistan. Han vet att hans enhet gör ett bra jobb och att de räddar liv på koalitionens soldater på marken. Men är detta verkligen "Hearts and Minds"? Lösningen i Afghanistan är inte militär, men talibanerna har lyckats dra in ISAF i striderna så de inte får tillräckligt med tid över till det som betyder något. Insatsen i Afghanistan går i Storbritannien under namnet GAFA - "Great Afghan Fuck All".

Jag tänkte avsluta med ett utdrag ur boken som visar på hur flygning kan gå till i krig. Murphy finns alltid med uppe ibland molnen.

"That night, as Duncan´s laser-guided bomb detonated precisely on target, I suddenly felt the hairs on the back of my neck start to rise. I checked my instruments again - I´d been checking the regularly as part of my normal cockpit drills - but all the indications were still normal. At night pilots have to rely completely on their instruments because they usually have no visual cues outside the cockpit to let them know what their aircraft is doing.

That night the aircraft seemed to be handling properly. I could see my wing-man clearly, and there was no threat from the insurgents on the ground as far as I knew. I almost felt as I was being watched, that there was someone behind me. It was a ridiculous idea in the circumstances, yet I begun to feel very uncomfortable.

My aircraft was at 20.000 feet, with Duncan 1.000 feet below. The firefight had been properly notified, so there should have been no other coalition aircraft anywhere near the area. But I still felt that something was wrong, a kind of horrible prickling sensation that simply wouldn´t go away. I carried out a rapid scan around my aircraft starting with the right rear. When I´d finished it I lokked up and to my left.

And to my absolute astonishment, through my night-vision goggles I could see about half the Wingspan of a Predator UAV.

My heart rate bolted, and for a long, horrible second I was cought for breath.

Then I acted. I pushed the Harrier into a steep dive to avoid the Predator and transmitted immediate instructions to my wing-man.

"Four Eight, Four Seven. Descent 1.000 feet to one eight zero immediate. There´s a Predator at my level".
...
As I turned back my Harrier away from the TIC to head south-east for the transit back to Kandahar, I felt that yet another of my nine lives have been used up that night."

Ade lyckades bra med sitt uppdrag och förlorade vare sig flygplan eller personal under sin insats. Dock så har RAF förlorat Harrier i olyckor i Afghanistan. Även det vardagliga kan innebära stor fara i okänt luftrum och med massor av små saker som kan ställa till ett elände för piloter och flygplan.

Boken avslutas med Ades förhoppning om att få flyga Harrier GR9 som han ansåg skulle bli det bästa CAS-flygplanet i världen. Med HMD skulle den till och med slå A-10! Lite visste han att Harriers saga snart skulle vara slut och att Royal Navy i avvaktan på sina nya hangarfartyg och F-35C inte längre har förmåga till flygoperationer till havs. 800 Naval Air Squadron lades ner 2010 som en del av de brittiska försvarsnedskärningarna. De engelska luftstridskrafterna haltar just nu med en Eurofighter som inte riktigt blir klar och en F-35 som inte blir levererad i tid.

Sammanfattningsvis en utmärkt bok som jag rekommenderar varmt! Fem rattmuffar!

Arbetsbrist?

2012-01-07T10:59:00.001+01:00

Hur påverkar USA:s nya försvarsinriktning Sverige?

USA erkänner att man inte längre har möjlighet att utkämpa två krig (MRC - Major Regional Contingency) samtidigt. Erfarenheterna från Irak och Afghanistan pekar på just detta.

Flash forward 60 years: the U.S. and its allies couldn’t prevail in Afghanistan – assuming they ever will – once President George W. Bush had decided to invade Iraq. “It is simply a matter of resources, of capacity,” Admiral Mike Mullen, chairman of the Joint Chiefs of Staff, told Congress in late 2007. “In Afghanistan, we do what we can. In Iraq, we do what we must.” That, in a nutshell, is a definition of a nation lacking the ability to wage and win two wars at once.

Det uppenbara är att man därför minskar fokuset på Europa = NATO och därmed indirekt EUMC och Sverige, då EU-försvaret helt lutar sig på NATO-resurser. Följden blir att Sverige kommer inte säkerhetspolitiskt kunna luta sig mot övriga Europa då de i sin tur lutar sig på amerikanska resurser som kanske inte längre finns tillgängliga. Frågan hur detta kommer att påverka ett eventuellt svenskt behov av att förstärka det nationella försvaret? Just nu anpassar vi oss att ta emot en hjälp som kanske aldrig kommer.

Men det påverkar även Sveriges möjlighet att deltaga i internationella insatser. Ta en operation liknande Unified Protector i Libyen. Där var det USA som ställde upp med Tomahawkrobotar för de inledande anfallen som slog ut luftförsvaret. Det var USA som ställde upp med stora delar av logistikresurserna i form av bl.a. lufttankning och AWACS. Dessutom var det USA som bemannade stora delar av ledningsfunktionerna inom NATO.

Sveriges försvarspolitiska inriktning bygger på att vi ska kunna "ge och ta emot hjälp" i samband med kriser i Sverige, i närområdet, i Europas intressesfär och i de operationer som FN anser att det behövs hjälp inom. Men vilka är det egentligen vi förlitar oss på att ska hjälpa oss? Kan vi ens hjälpa till om inte någon annan samtidigt gör det?

- Ett Europa som skär ner på försvarskostnaderna med 50%. Där länder som Tyskland säljer ut allt som finns i deras förråd i form av Patriotrobotar och Eurofighter-stridsflygplan eller som Storbritannien som förköpt sig på F-35, Eurofighter och nya hangarfartyg och därmed inte har råd att ha kvar de existerande stridsflygplanen i form av Harrier och Tornado som trots allt fortfarande är de flygplan som har förmåga att göra grovjobbet.

- Ett USA som minskar fokus på Europa för att i stället satsa på Asien (läs Kina och Nordkorea) samt Mellanöstern (läs Iran). Knappast operationer som Sverige önskar deltaga i. Efter de dåliga erfarenheterna med utdragna krig som binder stora resurser i Irak och Afghanistan så kommer doktrinen att ändras från "boots on the ground" till "precense on the ground". D.v.s. i stället för stora markförband som bara blir utsatta för IED, självmordsbombare, krypskyttar m.m. så sätter man in små specialstyrkor (CIA, Gröna baskrarna, Army Rangers m.fl.) som utbildar de lokala styrkorna och använder sig av UAV och stridsflyg för att få effekt i målet. Se bara på insatserna i Jemen. Vill våra svenska politiker att svenska soldater deltar i gemensamma insatser med CIA?

Det ironiska är att Sverige precis bygger om sin försvarsmakt för att passa den typ av internationella operationer som jag misstänker kommer att minska i omfattning. Handen på hjärtat hade t.ex. insatserna i Kosovo eller Afghanistan varit möjliga utan amerikansk hjälp? Det var de amerikanska (NATO) bombningarna av Belgrad samt invasionen av Afghanistan som ledde till skapandet av bägge insatserna. Utan deras hjälp så hade det varit fortsatta tandlösa FN-operationer utan mandat att ta till vapen. Samma sak gäller EU-styrkorna. Utan amerikansk infrastruktur kommer EU aldrig att kunna göra något.

Vår utrikesminister Carl Bildt hoppas på att FN kommer att ta över det som USA nu lämnar efter sig.

Kanske finns det anledning att på allvar se på möjligheterna för en förstärkt roll för FN i dessa frågor? Men det förutsätter ett säkerhetsråd som kan nå enighet om de nödvändiga besluten, och där är det långt ifrån säkert att vi är där.

Men historiskt har FN inte haft vare sig makt, ekonomi eller resurser att göra något. Liksom inom EU så finns det för många många käbblande politiker som sällan kan komma överens. Och även om de någon gång skulle komma överens om vad som ska göras så är det ingen som vill/kan hosta upp de pengar som behövs.

Carl Bildt erkänner också Europas och Sveriges behov av USA.

Men för trovärdigheten i åtagandet gentemot de olika Nato-länderna är det avgörande att det också finns andra viktiga förstärkningsresurser. Flyg- och markstridskrafter.

Och detta åtagande är viktigt för stabiliteten i Europa i dess helhet. Också vår del.

Långt innan användandet av t ex ett missilförsvar blir relevant har en konfrontation gått igenom andra faser med andra krav på resurser.

Ökade försvarssatsningar i Europa lär knappast vara aktuella i de budgetlägen vi nu ser i olika länder.

Inga internationella insatser eller i varje fall en helt annan typ av insatser innebär att vår nya yrkeskår, den heltidsanställda soldaten GSS/K, riskerar att i framtiden stå utan arbete. Behovet av välutbildade soldater för att fylla upp stora förband i insatser liknande den i Afghanistan kommer att minska. Insatserna kommer i stället att vara av tre typer som egentligen behöver en annan typ av soldat:

- Utbildningsinsatser efter att en fred skapats eller innan ett krig bryter ut. Här behövs det erfarna officerare och specialistofficerare/NCO som är vana att utbilda trupp och leda förband. Ironiskt nog så är det just denna kategori av äldre erfarna officerare som Försvarsmakten planerar att göra sig av med under 2012. Det s.k. "köttberget". Att skicka vanliga soldater är bara att glömma. Möjligtvis så kan ett fåtal komma med på samma sätt som vi har skyddsgrupper kring våra OMLT i Afghanistan. Officerarna och specialistofficerarna gör jobbet och soldaterna vaktar dörren. Men det är inga mängder soldater vi talar om och det skulle lika gärna kunna lösas av GSS/T.

- Fredsframtvingande insatser med specialförband. Här är det inte den vanlige gemene soldaten vi talar om utan jägarförband eller SOG. Tittar man internationellt så är majoriteten av dessa förband uppbyggda av underofficerare. Soldater som gjort ett antal år i vanliga regementen och som sedan via en urvalsprocess rekryterats till specialförbanden. Visst skulle vi kunna ha en massa GSS/K för att personalförsörja specialförbanden, men det vore mer logiskt att i stället rotera våra specialistofficerare inom dessa befattningar. Att rekrytera till dessa förband är nog inte så svårt. Frågan är bara hur vi får tag på rätt soldatämnen? I en stor försvarsmakt kan man plocka ut eliten av soldaterna, men att bara rekrytera elit kan bli mycket svårt. Möjligtvis kan vi ur en mängd GSS/T hitta en elit som likt reservofficerarna inom specialförbanden kan tillföra den kompetens som behövs.

- Insatser inom ramen för fredsbevarande verksamhet. Här har det historiskt visat sig att våra svenska soldater, med grunden i värnpliktssystemet och i normalfallet tjänstgörande i ett civilt arbete, har gjort ett utmärkt arbete. Den civila kompetensen som snickare, elektriker m.m. har inneburit att de är mycket mer flexibla än motsvarande amerikanska yrkessoldater. När en camp ska byggas upp så ställer de själva upp medan amerikanarna sitter på sina stolar och väntar på logistikförbanden. Dessutom så har de en lugnare attityd och är inte lika "trigger happy" då de oftast är äldre och mer erfarna människor med familj och barn. Vårt gamla värnpliktsförsvar eller våra GSS/T skulle göra utmärkt arbete bara de får ekonomi för att genomföra reputbildning och KFÖ - krigsförbandsövningar. Det var inte kvaliteten på våra värnpliktiga i sig som gjorde att invasionsförsvaret urholkades, utan kvaliteten på materiel och utbildning samt framför allt avsaknad av ekonomi för KFÖ som resulterade i värnpliktsförband med tveksam kvalitet.

Mitt förslag är därför:

- Lägg ner GSS/K eller reducera åtminstone hela konceptet till ett fåtal. Det finns inget större behov av stående förband och när det väl blir insats så kommer det alltid att behövas utbildning inför insatsen på samma sätt som vi t.ex. gör inför internationell beredskap som NBG (tränade i ett år) och Afghanistanförbanden (tränar ca 6 månader).

- Låt den stora massan bestå av GSS/T och se till att de får regelbundna KFÖ som tränar soldaterna, men också specialistofficerarna och officerarna i deras befattningar.

- Låt insatsförbanden byggas upp av officerare och underofficerare som roterar mellan insatsförband och utbildningsförband där GSS/T utbildas.

- Låt de internationella fredsbevarande insatserna vid behov bemannas av GSS/T. Det måste dock finnas en sådan pass mängd GSS/T att de frivilligt kan söka insats. Annars tror jag inte Sveriges arbetsgivare kommer att acceptera GSS/T principen om en viktig medarbetare plötsligt försvinner under ett år när han som mest behövs på arbetsplatsen.

Vi är då tillbaka till något som liknar värnpliktsförsvaret, men ändå har en viss form av beredskap för arméförbanden. Kvaliteten och mängden insatsförband beror då på ekonomin och mängden KFÖ.

"Yrke soldat" blir därmed bara en parantes i den svenska militärhistorien. Men bättre det än att börja fylla på Försvarsmakten med en kategori medarbetare som inte kommer att användas och som då bara får gå och "sparka kottar" på kaserngården. En mindre mängd GSS/K soldater behöver vi för att tillsammans med officerare och specialistofficerare kunna utbilda GSS/T. De kan efter ett par år övergå från GSS/K till GSS/T. De GSS/K som vi anställer idag kommer att få sägas upp om några år med motiveringen "arbetsbrist". De som är intresserade kan givetvis användas för att fylla på i den mängd GSS/T som kommer att behövas.

Att Försvarsmakten hela tiden måste omstruktureras beror på vårt beroende av omvärlden. Det är inte längre Sveriges säkerhetspolitiska behov som styr Försvarsmaktens förmågor. Då hela tiden omvärlden ändras så kommer vi att behöva andras med den. Tyvärr så hamnar vi allt för ofta i efterkälken. Vi reagerar och bygger om för att upptäcka när vi byggt klart att den nya strukturen endast passar förra årets mode. Alternativet är att ha en mer långsiktig strategi för Sverige och låta de internationella insatserna komma som en följd av denna strategi, men där saknas den politiska visionen.

För att avsluta med Carl Bildts ord "Också här uppe i Norden har vi ju anledning att tänka djupare i dessa termer."

Vem vill egentligen ha Eurofighter?

2012-01-06T12:15:00.003+01:00

I Indien så närmar det sig beslutsdags i MMRCA-affären. Valet står mellan franska Rafale och sameuropeiska Eurofighter. De som har lite insikt i affären säger att indierna kommer att välja Eurofighter.

Jag har personligen mycket liten förståelse för detta. I valet mellan Eurofighter och Rafale så skulle jag välja Rafale 10 gånger av 10. Men det är väl något industripolitiskt val som är avgörande och dessutom så har nog fransmännen som vanligt varit för opolitiska. Ödmjukhet tillhör inte det franska folkdraget och de har trots allt redan en gång tidigare straffat ut sig ur MMRCA utvärderingen, då de vägrat att ge indierna de data de önskade. Samma sak i UAE. Fransmännen trodde att de hade affären i en liten ask, men nu lutar det mer åt något amerikanskt. Det är dock inte bara teknik och politik som avgör utan även hotbilden just nu. I ordkriget mellan USA och Iran så väljer de flesta stater kring persiska viken USA:s sida. UAE har precis köpt amerikanska THAAD luftvärnsrobotar och Saudiarabien köper fler F-15 och uppgraderar dessutom sina gamla.

Men åter till Eurofighter.

I operation Unified Protector över Libyen så visade det sig att Eurofighter har mycket kvar för att nå tillräcklig mognadhetsgrad. De enda som idag har markförmåga med sina Eurofighter är britterna. De inledde med ett antal anfall mot markmål, men ersatte snart sina Eurofighter med Tornado då de har tillgång till en mycket större uppsättning vapen och dessutom har spaningsförmåga. Italienarna satte inledningsvis in sina Eurofighter som jaktskydd, men valde efter ett tag att ersätta dessa med fler Tornado och F-16 då jaktbehovet inte var särskilt stort efter de inledande insatserna som slog ut stora delar av Khadaffis luftförsvar (det fanns många flygplan kvar på marken i de inre delarna av Libyen, men likt det irakiska flygvapnet under Gulfkriget 1991 och Irakkriget 2003 så insåg de att de var chanslösa och startade inte).

Tyskland valde som bekant att inte ställa upp i insatsen över Libyen.

Britterna modifierade sina Eurofighter för att de skulle användas i Afghanistan. Men även där blev det begränsade insatser. Det var i slutändan Tornado och Harrier som fick göra grovjobbet tillsammans med amerikanska flygplan. Tyskarna ställde upp i Afghanistan med sina Tornado, men har inte haft vare sig möjlighet eller lust att ställa upp med Eurofighter.

Eurofighter saknar alltså stora delar av markförmågan i och med att beslutet togs att stoppa utvecklingen av Tranche 3B. Detta p.g.a. den dåliga ekonomin i Europa.

Nu ska Tyskland återigen ställa upp inom ramen för NATO:s luftbevakning över Baltikum. Men det är inte Eurofighter som får göra jobbet, utan det blir återigen de gamla F-4 Phantom som får ställa upp. När tjeckerna drog sig hem från Baltikum 2009 efter sin mycket lyckade insats med Gripen så var det meningen att Eurofighter skulle ta över. De kom och de stannade på marken på grund av en massa felutfall. Tjeckerna fick stanna kvar en dag extra och efter ett par veckor gav tyskarna upp och ersatte Eurofighter med sina gamla F-4. I Tyskland så kallar de gamla rävarna som flyger F-4 sina högteknologiska kollegor som flyger Eurofighter för det något nervärderande "Wunderwaffe". De tyska F-4 skulle redan ha blivit ersatt av Eurofighter, men "gammal är äldst" som det brukar heta.

Tyskland har lyckats bli av med sina äldsta Eurofighter i en affär med Österrike. De österrikiska piloterna är nog inte så nöjda. Visst så har de ett högprestandaflygplan, men det är bara när det flyger. Underhållskostnaderna ligger på ca 30.000 Euro per flygtimme. Att jämföra med Gripens ca 30.000 kr! Detta har resulterat i att de österrikiska piloterna inte får så värst mycket flygtid per år.

Bevisligen har tyskarna ont om pengar till sitt försvar. Likt Sverige så monterar de i rask takt ner allt som kostar pengar. Den senaste affären var de Patriotrobotar som stoppades i Finland på väg till Sydkorea. Man har liksom Sverige skrotat sin värnplikt och infört en yrkesarmé med än så länge tveksamt resultat.

Nu försöker tyskarna ryktesvis kränga en del av sina Eurofighter till tjeckerna. Jag tvivlar dock på att det blir en affär. Tjeckerna är mycket nöjda med sina Gripen och lär inte ha råd att operera Eurofighter. Det är inte undra på att den tjeckiska regeringen förnekar alla sådana rykten.

Problemet för Eurofighter i allmänhet och tyskarnas försök att bli av med sina dyra maskiner i synnerhet är att de potentiella kunderna finns i två kategorier:
- De som har råd. De väljer hellre amerikanskt för att få en allierad som ställer upp, vilket Tyskland sällan gör.
- De som inte har råd. De skulle kanske vilja ha Eurofighter, men som oftast så är det ekonomin som får styra storleken på länders försvarsmakt snarare än behov eller hotbild.

För leverantörer av små billiga stridsflygplan som ger "mycket pang för pengarna" så borde marknaden se lysande ut. Problemet är nog bara att allt för många länder är i dagsläget ganska så panka. För dem handlar det om stridsflyg eller inte stridsflyg snarare än vilket flygplan de skall välja.

Svenska exportsuccéer

2012-01-05T21:42:00.001+01:00

Absolut Vodka, IKEA, ABBA, Volvo, Battlefield m.m. Listan med svenska export succéer kan göras lång. Att svenska bolag är duktiga på att tillverka militär utrustning som flygplan, ubåtar och terrängfordon är nog heller inte okänt. Försvarsmakten stöttar dessa exporter genom att vid behov låna ut personal. Då staten står som försäljare så kan det ske genom att hela förband hyrs ut som t.ex. Gripensupportgrupperna i Ungern, Tjeckien och Thailand eller varför inte ubåtsförbandet som lånades ut till US Navy för att de skulle kunna träna mot den nya generationens tysta ubåtar.

Men på senare år så har det börjat dyka upp nya typer av exportvaror som ligger inom gråzonerna. Vi har börjat exportera ren militär kunskap.

Neddragningar i Försvarsmakten har inneburit att en hel del välutbildade medarbetare har passat på att byta sida av staketet. De kunskaper de för med sig ligger givetvis mest inom det militära området. En hel del återanställs som konsulter. Antingen direkt till Försvarsmakten eller via FMV eller Försvarsindustrin. Om detta i praktiken innebär besparingar får någon ekonom uttala sig om. Traditionellt sett har detta mest varit överstelöjtnanter och uppåt, men på senare tid så har även specialister som t.ex. helikoptertekniker funnit en arbetsgivare som är mer nöjd med deras kunskaper.

Men med övergången till ett yrkesförsvar så kommer det att dyka upp en helt ny typ av kunskap som erbjuds och som eftersöks. Och detta inte bara inom Sverige. Det rör sig om duktiga soldater, underbefäl och officerare som vill utbilda andra Försvarsmakter eller helt enkelt jobba som s.k. "contractors" i oroshärdar som Irak eller Afghanistan.

USA har officiellt dragit sig ur Irak. Det ska inte finnas några soldater kvar. Men det vimlar av bolag som Blackwater/Xe, Halliburton/KBR m.m. som har välutbildade och välbeväpnade "skyddsvakter". Även svenska bolag har startats upp av f.d. medlemmar ur de svenska specialförbanden. Dess bolag konkurrerar delvis med de svenska militära internationella insatserna. I t.ex. den civila sjöfarten har det börjat dyka upp bolag som erbjuder beväpnade vakter ombord på civila fartyg. I brist på att länder som Sverige skickar fartyg ner till Adenviken så kan vi vara säkra på att det jobbar en och annan beväpnad svensk ombord på utländska fartyg.

Det senaste exemplet på kunskap som exporterats är de stridsbåtar som köps av Indonesiska marinen.

John Lundin är uppfödd med båtar. Pappa Allan grundade Swedeship som bland annat drev Gotlandsvarvet och Djupviks varv. Swedeship var efter den svenska varvskrisen Sveriges största privata varv.
...
Miljön är också på många sätt idealisk: lönekostnaderna för en patrullbåt liknande den svenska Stridsbåt 90 – som Swedeship byggde hälften av och nu är amfibiebataljonens viktigaste transportbåt – är 10 procent i Indonesien jämfört med 50 procent i Sverige.
...
Med färska intryck ritades och testades det missilfartyg som nu håller på att ta form och det finns svenska ingredienser. Vattenjet kommer från Östersjöbruk och det är svenska Spectremarin som utbildar personalen i att köra fort och bordningsteknik.

Spectremarin består av officerare från amfibiebataljonen som insåg att de tjänade betydligt bättre på att utnyttja sina kunskaper till att utbilda internationella besättningar än svenska soldater.

Just bordningsteknik har blivit internationellt efterfrågat i takt med att fartygskapningar världen över har ökat.

Här har ISP inget för att lägga sig i. Det är helt enkelt ett indonesiskt företag som säljer indonesiska båtar. Detta trots att en av huvudpersonerna var med och konstruerade våra svenska stridsbåtar och besättningarna utbildas av instruktörer från gamla amfibiekåren! Kanske t.o.m. delar av den bordningsstyrka som Juholt ville skicka till Libyen?

Med nedrustningen av det svenska invasionsförsvaret så har förutom officerare en hel del svensk militär materiel funnit villiga köpare runt jorden. Men hur bra koll har vi på vart materielen tar vägen? ISP kräver intyg från svenska bolag när de säljer militära produkter, men frågan är hur hård man är när FMV säljer ut överskottslager? I Libyen har man t.ex. hittat gott om belgiska vapen. Nu senast hamnade Tyskland i blåsväder när en båtslast med Patriotrobotar dök upp oanmäld i en finsk hamn.

För några år sedan sålde FMV ut sex st av våra gamla patrullbåtar av Kaparenklass till RCI Group Ltd i Storbritannien. Här är FMV annons. Ryktet säger att de var tänkta att hamna utanför Somalia som bevakningsbåtar (även om jag tror att de skulle få problem om de är långt ute till havs). Då de såldes utan motorer och utan militär bestyckning så är det osäkert om den ens räknades som militär materiel och väckte ISP:s intresse.

Det vore mycket intressant att få en redogörelse var vår sålda materiel tagit vägen. Och nu menar jag inte bara den första köparen som köpte ett paket med utrustning, utan den slutgiltiga användaren. Lika intressant vore om Officersförbundet skulle kunna göra en undersökning om vilken typ av anställning som avdankade officerare och soldater får.

Tolgfors pratar om att våra soldater ska få civila meriter och civilt mervärde av sin militära tjänst. Men de som kommer att skrika högst efter välutbildade soldater är inte civila bolag utan de som jobbar inom den grå sektorn. Och då är det inte det civila mervärdet de är ute efter utan de rent militära kunskaperna.

Man brukar säga att varje land har ett försvar. Sitt eget eller någon annans. Numera kanske man kan säga att Sveriges Försvarsmakt finns i många länder. Sverige är dock snart inte den största arbetsgivaren.

Frågan är om ISP kan sätta begränsningar på att sälja sin kunskap till utländska bolag? För anställda i civila bolag så finns det regelverk kring att byta arbetsgivare och ta med sig kunskaper från ett bolag till ett annat. För Försvarsmaktsanställda så verkar det inte finnas några sådana regler över huvud taget. Tystnadsplikten täcker mest bara operativa aspekter på hur Försvarsmakten fungerar, men stridsteknik, taktik m.m. är mer generella kunskaper.

Kanske Sverige i framtiden blir som Schweiz varit under många år. Neutralt och fredligt och en av de största exportörerna av legosoldater till alla slagfält i Europa under stormaktstiderna. Resterna av detta kan man bl.a. se av Schweizergardet i Vatikanen. Men å andra sidan så är Sverige kanske bara tillbaka där vi en gång i tiden startade då svenska "väringar" stod högt i kurs i Byzans arméer.

Military Photos

Pensionsdags, eller?

2012-01-04T19:29:00.001+01:00

Sverige och USA står liksom många andra länder inför stora utmaningar de närmaste åren. Under Kalla Kriget satsades stora pengar på ett försvar som aldrig användes. Nu minskar försvarsbudgetarna samtidigt som de militära resurserna används mer och mer operativt. Ett problem är då snedbalansen inom åldersstrukturen. Det finns många överstelöjtnanter och majorer som trivs bra under sina korkekar och allt för få sergeanter som har vilja, utbildning, familjesituation och fysik som medger att åka till Afghanistan.

I Regleringsbrevet för 2012 går det att läsa att:

Försvarsmakten ska anpassa myndighetens personalvolymer, främst avseende officerare och civila, efter krigsförbandens behov.
...
Försvarsmakten ska redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att övertaliga officerare som inte kan placeras på specialistofficersbefattningar kan lämna Försvarsmakten för att nå en mer ändamålsenlig ålders- och kompetensstruktur.

Förutom problemet med övertaliga äldre som inte riktigt har en plats i insatsorganisationen så är det givetvis också en fråga om lönekostnader. En övestelöjtnant är helt enkelt minst dubbelt så dyr i drift som en sergeant!

Första steget i att bli av med "köttberget" var det nya anställningskontraktet. Tyvärr så fick det inte riktigt det resultat som ÖB önskade, då många officerare helt enkelt insåg att det var riskfritt för dem att skriva på det nya anställningskontraktet. Risken att åka ut var ändå inte så överhängande då långt ifrån hela försvaret är insatsberett och med tanke på ekonomin kommer aldrig hela försvaret att någonsin vara det samtidigt (övning och utrustning saknas). Det gäller bara att undvika att befinna sig på fel tjänst vid fel tillfälle för att undvika utlandstjänst om man så vill.

Nu kommer steg 2 i Försvarsmaktens omställning, d.v.s. övergången till insatsförsvaret genom att inta FM Org 13. Detta går givetvis att göra på många olika sätt. Betala för att bli av med personal, låta dem gå i förtidspension eller sparka dem. I vanliga fall så är det inte förenligt med LAS att anställa en person samtidigt som man sparkar en annan. Detta har dock i alla tider gått att undvika genom att använda s.k. turordningskretsar där man gör sig av med en förmåga för att skaffa en annan.

USAF, som har samma problem som Sverige, har försökt att sparka icke önskvärd personal, d.v.s. de som är för gamla, för trötta och har fel utbildning.

The Air Force has elected to deal with the looming budget cuts facing all the services by moving the goal posts for 157 of its officers who entered their 15th year of service in 2011: traditionally, the services let officers who don’t get promoted in their final six years of duty finish their 20-year Air Force careers as majors. Last year, the service changed that six-year protection to five.
...
These officers came of age during the military’s post-9/11 role, and valiantly stepped forward: Mosley flew nearly 4,000 hours and 269 combat missions in support of the wars in Afghanistan, Iraq and Libya. He and the others caught in this Air Force change of heart feel betrayed by the service many have served for close to 20 years (if they, like Mosley, attended the Air Force Academy).

Mj Mosley kan mycket väl ha varit en av de lufttankningspiloter som tankade våra svenska Gripen över Libyen. Men att ställa upp på internationella insatser när landet och folket kallar är inget som visar sig i pensionsbeskedet.

Inte så konstigt kanske? I USA har aldrig anställningstrygghet varit något som stått högt på agendan. Du kan komma till jobbet och hitta en lapp på ditt skrivbord där det står att du fått sparken, du får tömma din översta högra skrivbordslåda på personliga saker och sedan lämna in nyckeln hos vakten. När jag för ett antal år sedan tjänstgjorde hos Lockheed Martin så hände detta mer än en gång. Som kompensation för sin anställningsotrygghet så hade de dock en betydligt högre lönenivå än i Sverige.

Men i detta fall så får USAF känna på motstånd från juridiskt håll.

Mosley’s attorney is Kyndra Miller Rotunda, who is also representing, pro bono, another dozen officers in the same fix as executive director of Chapman University’s AMVETS Legal Clinic in Orange, Calif. “We’re asking the Air Force to simply follow its rules,” she says – either put the 157 back on active duty until they’ve got their 20 years, or grant them early retirement, as she says was done during a 1990s build down. “People come in and stay in for that retirement, and our clients have done 95% of the work – they’ve done everything they were ever asked of them — and now the service is deciding not to hold up their end of the deal.” She doesn’t have an estimate of how much these options would cost the service. “But it’s nothing,” she says, “compared to the cost of a bomber.”

Detta skulle aldrig kunna hända i Sverige, eller? Fel, Försvarsmakten har redan försökt! Fast åt andra hållet.

Militära piloter har idag ett kontrakt på att om de stannat i flygtjänst under 25 år så är de garanterade att gå i pension vid 55 års ålder. Detta kontrakt kom till på 80-talet när många dyrt utbildade militära piloter lämnade Försvarsmakten för en bättre betald civil karriär. Men i takt med att konkurrensen från den civila marknaden minskat så har intresset från Försvarsmakten minskat att förhandla om detta kontrakt. Det som för tjugo år sedan innebar ett bra lönetillägg är numera uppätet av inflation samt att den övriga arbetsmarknadens löner ökat procentuellt med mycket högre takt.

Hos Wiseman kan man läsa att:

Följden blev därför ett stort misstroende och ökad vilja att söka civilt, när en pilot i somras helt i strid med PA-03 av Försvarsmakten nekades pension vid 55. Officersförbundet redde senare ut detta med Arbetsgivarverket.

Men bara för att man misslyckas i ett fall så lär det inte hindra att man försöker igen. Det ska därför bli mycket intressant att följa hur Försvarsmakten tänker hantera sina överflödiga anställda. På ÖB chefsmöte har man i varje fall presenterat en strategi för hur man ska säkerställa att personalhanteringen inte leder till oönskade olyckor eller att fel personer slutar. Men viljan att sköta det snyggt kan mycket väl begränsas av ekonomin.

I Sverige blev det facket som stoppade arbetsgivarens planer. I USA så blir det advokaterna. Jag misstänker dock att skadeståndsbeloppen i USA kan hamna på betydligt högre nivåer än i Sverige. Den s.k. Trygghetsstiftelsen är precis vad den låter som, enbart ett sätt att ta hand om de som inte lyckas få ett nytt jobb. De som sparkas får ingen som helst ekonomisk kompensation för att de kastat bort 20-30 år av sitt liv på en arbetsgivare som nu inte vill annat än bli av med de överflödiga. Som Sumatra skrev i sitt förra inlägg så "lever Försvarsmakten i intressanta tider".

Gästinlägg: Retorik, en kort betraktelse

2012-01-03T22:30:00.000+01:00

Aristoles t.h. på bilden, retorikens fader, här i samspråk med Sokrates.

Vi har mycket att tacka demokratin för. Bland annat för utvecklingen inom retoriken. Redan de gamla grekerna insåg värdet av vältalighet. Själva styrelseskicket i det antika Grekland gynnade det offentliga talandet och de öppna debatterna. Detta skapade den efterfråga på kunskap inom talekonsten som ledde till uppkomsten av retorik. Tacka demokratin för det!

Sedan dess har månget ord sagts och skrivits och många tal hållits. Några känner vi alla till, som de 272 ord Abraham Lincoln använde i talet vid Gettysburg.

Med orden “Let us not wallow in the valley of despair…”, inledde Marin Luther King sitt berömda “I Have a Dream”-tal.

Även i vår tid finns det duktiga talare. Ett exempel är USA:s nuvarande president. Ett välsmort munläder, där tyvärr inte talens innehåll följs upp i handling, där god retorik faller på hälleberget, där det som blir sått inte slår rot och där själva retoriken blir sin egen fiende. Retorik som går under beteckningen politikersnack är oftast ingen bra retorik. Nu har det även utkommit en bok i ämnet. Blev du också bedragen och lurad av […] Barack Obamas ”Yes, we can!”, som en recensent skrev.

Vem blir först ut med boken om det svenska politikersyndromet?

Nu finns det ju gott om exempel på bra och fungerande retorik inom politiken även i vår tid. Jag tar den amerikanske presidentkandidaten och Texasguvernören Rick Perry som exempel på slagkraftiga uttalanden. På frågan om hans inställning i den ständigt återkommande frågan om ”Gun Control” svarade Perry att han var helt för ”Gun Control”.

Retorik, om än aldrig så bra och väl framförd, tar en bara s å l å n g t. Fel tal eller skrift till fel publik är inte ovanligt. Det gäller att bestämma sig för vem man vill ”lura”. Tomt prat till kunnig publik faller ofta platt och ett bra sätt är då att göra sig oåtkomlig för repliker och kommentarer. Det gäller även att veta när det är dags att bryta och inse att mer och fler verbala kullerbyttor bara försämrar läget. En svensk politiker som har svårt för att bryta i tid men som ändå är tillgänglig för repliker och kommentarer är Håkan Knohult. Ju mer han pratar, ju sämre dager framstår han i. Som Oscar Wilde uttryckte saken: ”Moral är ett ord som saknar pluralform”.

Mycket som har sagts genom årtusendena bär fortfarande. Sokrates, han med det retoriskt berömda försvarstalet, lär en gång ha sagt, ”Bemöda dig av alla krafter att bli gift. Får du en god hustru blir du lycklig. Får du en dålig hustru blir du filosof”. Själv var han gift med Xantippa och blev följdriktigt filosof och vältalare.

/Sumatra
Lyckligt gift

F-35 (L)RIP

2012-01-03T20:01:00.000+01:00

Jag har skrivit en hel del tidigare om fördyrningar och förseningar på F-35 projektet. Nu har ytterligare nya faktum dykt upp då en utvärderingsrapport (QLR - Quick Look Review) läckt ut på nätet. Den är i och för sig inte hemlig, men var egentligen inte tänkt för allmänhetens ögon.

Grunden till de problem man nu står inför bygger på att man valt att dra igång initial produktion av F-35, s.k. LRIP - Low Rate Initial Production, trots att utprovningsprogrammet är långt ifrån genomfört. Detta beslut baserade man på att det fanns nya datorbaserade analysverktyg samt att man genomfört en noggrann utvärdering där flera leverantörer tävlat mot varandra och där man slutligen tvingat de två huvudkonkurrenterna Boeing (X-32) och Lockheed Martin (X-35) att bygga demonstrationsplattformar.

Men trots detta har en mängd problem dykt upp under utprovningsprogrammet. Fel som nu måste korrigeras i flygplan som redan är under byggnad på Lockheed Martin. Fel som upptäckts och där man redan hittat en lösning kommer att ta 6 månader till 2 år att få in i produktionen. Under tiden hinner fler flygplan byggas. Inte nog med att dessa korrigeringar kommer att kosta stora summor att ta fram. Upp till 300 av de första tillverkade flygplanen kan komma att behövas byggas om eller få stora restriktioner i livslängd eller användningsområde.

Vilka delar av systemet är det som har problem?

Five issues were found where major consequence issues have been identified, but root cause, corrective action or fix effectivity are still in development: Helmet Mounted Display System, Fuel Dump Subsystem, Integrated Power Package, Arresting Gear System (CV variant) and a classified issue [Aviation Week’s Bill Sweetman believes the “classified issue” refers to something related to the JSF’s stealth capability]. Three issues were found where potentially major consequence discovery is likely pending outcomes of further discovery: Buffet, Fatigue Life, and Test Execution. Five issues were found where consequence or cost is moderate, but the number of moderate issues poses a cumulative concurrency risk: Software, Weight Management, Thermal Concerns, Autonomic Logistics Information System and Lightning Protection.

- HMD - Helmet Mounted Display. I F-35 är HMD en mycket viktig presentationsyta. Det var från början tänkt att HMD helt skulle ersätta HUD - Head-Up Display. Detta är dock mycket svårt vid bl.a. skjutning med kanon eller start/landning då det är höga krav på precision i utpekningen. HMD saknar idag förmåga till att nyttjas i mörker. F-35 projektet har därför valt att parallellt upphandla en hjälm med traditionell NVG -Night Vision Goggles i.s.f. den tänkta NVC - Night Vision Camera som helt enkelt är för dålig. Bilden i HMD vibrerar mycket (bl.a. beroende på höga vibrationsnivåer/buffeting i flygplanet) och kan komma att behöva någon typ av accelerometrar som känner av hur mycket hjälmen vibrerar och motverkar detta genom att skaka på presentationen. Detta låter i mina öron mycket komplicerat. Dessutom är tidsfördröjningen för lång (130 ms för video och 50 ms för bild mot kravet 40 ms/30 ms). Detta kan ge upphov till åksjuka då fördröjningar ger upphov till skillnad i information mellan öga och balanssinne.

- Bränsledumpning. För att kunna landa på hangarfartyg med F-35C eller vertikallandning med F-35B så krävs att landningsvikten inte överstigs. Då flygplan i dagens krigsscenarier ofta landar med vapenlast kvar så krävs att bränslenivån är tillräckligt låg. Om en nödsituation uppstår där ett flygplan måste landa snabbt så har USA krav på att bränslet i tankarna skall kunna tömmas snabbt. På F-35 så rinner bränslet ut längs med vingar och skrov vilket ökar brandrisken oerhört mycket. Särskilt då för F-35B. Om man inte ändrar denna design kan F-35 behöva fälla oanvända vapen inför en nödlandning, vilket dels är en fara för omgivningen men även innebär en hög kostnad då vapen inte är gratis.

- Integrerad Kraft. I F-35 har man integrerat motorstart, generator coh luftsystem i samma enhet. Denna enhet har i dagsläget för högt felutfall och då blir piloten av med tre mycket viktiga delsystem på en och samma gång. Under en period låg MTBF - Mean time Between failure på detta enda system på 13 timmar. Då i- och urmontering av detta system tar längre tid än byte av motor så innebär det också mycket jobb för underhållspersonalen.

- Bromskrok. Grunden till detta problem är det korta avståndet mellan huvudställ och krok. När F-35C landar på ett hangarfartyg så trycker stället ned vajern som inte hinner åka upp innan kroken passerar. Av sju genomförda tester så har sju misslyckats. Att ändra placeringen av kroken kommer att bli oerhört dyrt då bl.a. kroppsstrukturen kan komma att behöva ändringar med infästning i skrovspant m.m. I stället så tittar man på att modifiera själva kroken med en vassare kant (som kommer att slita mer på bromsvajrarna med tillhörande kostnadsökningar på underhåll av hangarfartyg) samt fjädring i kroken som gör att den ska bli mer följsam vid den hårda sättningen på ett hangarfartyg.

- Hemlig systemfunktion som har med överlevnadsförmåga. Skrivelsen går inte in i särskilt mycket detalj om detta, men det har med taktisk förmåga att överleva luftstrid. Som jag tolkar det kan det vara antingen vapen, sensorer, motmedel eller i värsta hand Stealthförmåga. Är det det sista så försvinner en mycket stor del av F-35 förmåga. I rapporten kan man dock läsa att flygplanets prestanda är tveksamt, vilket också kan vara kopplat till överlevnadsförmåga.

Utöver dessa fem stora problemområden så har man upptäckt ett antal fel som är klassade som potentiella problemområden (man är helt enkelt inte säker på läget baserat på att utprovningen inte nått tilräckligt långt):

- Buffeting. Trots att man ännu inte varit inne i högalfaområdet så har flygplanet kraftiga vibrationer. Detta kan komma att kräva förstärkningar i bl.a. fenor för att den strukturella hållfastheten skall vara rätt designad. Då högalfaproven kommer att ske först 2014 så är det först då man med säkerhet kommer att veta hur stort detta problem är.

- Strukturell hållfasthet. Redan idag har man identifierat ett antal punkter där flygplanet är underdimensionerat. Bl.a. ett antal spant som bygger upp skrovet. Att byta ut dessa är oerhört kostsamt. Alternativet är forkortad livslängd eller utökat underhåll. Hållfasthetsprovningen har dock bara nått 3.000h i F-35A, 1.500h i F-35B och har ännu inte startat i F-35C. För att klara av livslängskravet på 8.000 h så måste prövningen hålla på i 16.000 h.

- Mjukvaruutveckling. Tre versioner (F-35A/B/C) och ett antal olika parallella utvecklingsspår kräver ett omfattande arbete att hålla koll på konfigurationen i flygplanet.

- Vikt. Redan 2004 insåg man att det började barka åt pipan med flygplanets vikt vilket framför allt är ett problem för F-35B. I dagsläget kommer man att nå viktmaximum 2015 vilket är långt före IOC - Initial Operational Capability. D.v.s. upptäcker man behov av tillägg efter leverans så kommer varje ny pryl innebära att något annat måste tas bort. Historiskt sett har alla tidigare flygplanstyper blivit tyngre när de tagits i operativ drift.

- Värme. Brist på kyla i kabinen innebär att piloten och elektroniken blir mycket varma. Detta påverkar hur länge en pilot kan arbeta i flygplanet samt hur länge elektroniken håller och kan dessutom ge problem vid start i höga temperaturer då elektroniken helt enkelt vägrar att starta. Då bränsle används som kylmedium så kan höga temperaturer resultera i att motorns bränsleregulator (FADEC - Full Authority Digital Engine Control) slutar fungera, vilket kan leda till motorbortfall. man har fört in ett antal ändringar i provflygplan BF-5, men de är ännu inte testade. Vid testflygningar med EBK - Efterbrännkammaren i gång under längre perioder kring fart M1.6 så har man upptäckt risker för strukturella värmeskador i fenorna. Idag har F-35 en begränsning på M1,0 och EBK i max 2 minuter.

- Blixtskydd. Då F-35 till stora delar är byggd i komposit (som dessutom har radarabsorberande egenskaper) så är det svårt att skapa ett bra blixtskydd.F-35 har idag problem med OBIGGS - On-Board Inert Gas Generating System som ska fylla bränsletabkarna med Kvävgas för att minska risken för brand på grund av statisk uppladdning. Detta är ett krav för att kunna operera på hangarfartyg. Idag har F-35 restriktioner i dykvinklar samt flygning i åskväder. Restriktionerna är tänkta att hävas 2014-16.

Status F-35 utprovning

Vad som är mycket oroande för F-35 programmet är att stora delar av utprovningen fortfarande är kvar (se ovanstående bild). Man har t.ex. inte nått höga anfallsvinklar och sensorpaketet och vapensystemen är inte utvärderade ännu. Bland dessa kvarvarande prov kan det givetvis dyka upp nya problemområden som kommer att vara ännu värre/dyrare att lösa.

F-35 var tänkt att ersätta många av dagens flygande system. Man uttrycker i rapporten farhågor mot förmågan till CAS där F-35 är tänkt att ersätta bl.a. A-10 och F-15E. För jaktförmågan så finns brister i den strukturella hållfastheten. För attackförmåga finns stora brister i mörkerförmåga.

För Storbritannien så innebär de funna riskerna stora frågetecken. F-35B har problem med vikt. F-35C har inte nått särskilt långt i sin utprovning och har problem med bränsledumpning och bromskrok, vilket är system som måste fungera för att de skall kunna baseras på hangarfartyg.

Beslutet att dra igång LRIP var i mina ögon egentligen inte fel. Man har dock helt klart överskattat nyttan av datorbaserad utvecklingsmetodik samt prototyper. Verkligheten skiljer sig lite för mycket från idévärlden. Detta sätt att utveckla på kanske fungerar för civila flygplan där det oftast är lätt att specificera användningsområdet exakt, men militära flygplan skall ha en förmåga att anpassa sig till situationen samt dessutom kunna utvecklas för att nå idag okända förmågor. USA satt dock i en situation där man var tvungen att chansa för att få fram en ersättare till F-15 och F-16. Nu visar det sig att den chansningen inte helt gick hem.

Frågan är hur de internationella kunderna som t.ex. Norge och Holland påverkas av detta? Hur många av de första 300 flygplanen är tänkta att levereras utomlands? I varje fall så är det minst ett flygplan per kund, då Holland redan beslutat om anskaffning av två LRIP F-35 för utbildning av instruktörer som förbereda sitt flygvapen för det kommande flygplanet. Norge har planerat att anskaffa fyra LRIP F-35. Beroende på hur snabbt kunderna vill ha sina flygplan, desto större antal flygplan kommer att vara i behov av modifiering efter leverans. Både Norge och Holland är i mycket snart behov av att få sina F-35, då deras F-16 snart faller för åldersstrecket.

Sammanfattningsvis så har utvärderingen inte hittat något som innebär att F-35 programmet bör stoppas, men många saker som kommer att leda till ytterligare fördyrningar/förseningar.

Läs mer på F-16 Net.

Se även Försvar och Säkerhet.

Defence Aerospace, Ottawa Citizen.

Gästinlägg: Må du leva i intressanta tider

2012-01-02T21:28:00.000+01:00

Ordspråket i rubriken – som är en förbannelse - gjordes känt av Robert Kennedy i ett tal på 60-talet.

“There is a Chinese curse which says, "May he live in interesting times." Like it or not, we live in interesting times. They are times of danger and uncertainty; but they are also more open to the creative energy of men than any other time in history.”

Inte bara det att man går i en ständig väderspänning p.g.a de stormar som ligger som ett pärlband över Atlanten och som dansar in över Riket, utan även det faktum att man som försvarsmaktsanställd – civil eller militär – utsätts för ”Ständiga Förbättringar” i form av omorganisationer och nerdragningar. Förutom alla andra problemområden har nu de personella obalanserna kommit på modet. Wiseman har i ett utmärkt inlägg Försvarsmaktens köttberg kommenterat Försvarsmaktens problem med just de personella obalanserna. Den kreativa energi som Robert Kennedy talade om är nog inte det första man kommer att tänka på i samband med Försvarsmaktens olika omorganisationer de senaste årtiondena.

Under innevarande år skall FMOrg 13 bemannas och den överflödiga personalen ”hanteras”. I detta sammanhang har FM och ATO gjort en gemensam riskanalys för verksamheten. Den har tidigare kommenterats här hos CI. Under året prioriteras att Basorg 13 bemannas med personal med tillräckliga kvalifikationer. I det här sammanhanget skall arbetet med befattningsstrukturen (Ag BoK) bakas in i omstruktureringsarbetet. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2013 bygger ekonomiskt på att FM under året kommer att avveckla såväl YO som civila. För att få ekonomisk effekt torde det krävas en inte ringa numerär enligt mitt förmenande.

Hur skall vi då uppnå personell balans i Försvarsmakten? Problemet kan delas upp i tre delar. (i) Militärer och civila som uppfyller kriterierna för de kvalifikationer som efterfrågas men som inte går med på att familjen drabbas av en ny flyttkarusell och därför tackar nej till ny befattning på annan ort. (ii) Anställda som har otillräckliga kvalifikationer och här gäller det nog främst äldre som inte kan leverera fullt ut i den fysiska stridsmiljön. Det slår dock lätt fel med detta som enda urvalsfaktor. Det är ett begränsat antal som löser sina stridsuppgifter genom att till fots förflytta sig med 60 kg packning och handburna vapen. Särskilt på den civila sidan. (iii) Sedan har vi myntets andra sida, nämligen vakanta befattningar som inte kan bemannas, eftersom FM idag inte har tillräckligt många medarbetare med rätt kvalifikationer för vissa befattningar. Som exempel kan nämnas teknisk personal, med flygtekniker som det kanske mest bekanta exemplet.

Därefter kommer den spännande frågan om det är möjligt att anställa och avskeda samtidigt. Här tror jag att Försvarsmakten är av uppfattningen att t.ex. OP 09-12 går att anställa trots alla uppsägningar i övrigt. I förra uppsägningssvängen gick det inte att nyanställa, så vi får väl leva i ovisshet ett tag till. Jag vet inte vad ATO har för synpunkter i ärendet, men det lär väl ge sig.

Sedan har vi kolleger inom FMLOG som skall överföras till FMV. Här finns det en rad frågor som dyker upp. Hur går det med deras pensionsålder är en sådan fråga och hur går det för dem som inte vill följa med till en ny, civil organisation? De som väljer att tacka nej till att byta myndighet, kommer med stor sannolikhet att sägas upp p.g.a. arbetsbrist, eftersom verksamheten (befattningen) inte längre finns kvar i Försvarsmakten. Trygghetsavtalet och Trygghetsstiftelsens åtgärder – såsom förlängd uppsägningstid, PE, m.m. – gäller nog inte för dem som säger nej till att följa med verksamheten till den nya myndigheten.

Sedan har vi FortV personal i omvänt förhållande. Denna personal drabbas av arbetsbrist, då deras myndighet helt enkelt läggs ner. De som så väljer, förs över till Försvarsmakten. Om dessa skall ingå i Basorg eller ej är i nuläget inte utrett.

Vad det skulle innebära för Försvarsmaktens funktioner om personalen väljer att inte följa med i organisationsbytena kan vara föremål för vars och ens gissningar och spekulationer. En annan fråga är om utlandsobligatoriet följer med till FMV. Eljest kan vi få logistikproblem.

Försvarsmaktens omstruktureringsorder kommer enligt liggande plan att ges ut i februari 2012. Då blir det orderuttagning för förbandscheferna i sällskap med HR- och Info-chefer. Då kommer dessa att utrustas med de så moderna talespunkterna för kommunikation med underställd personal vid hemmaförbandet. Kanske enklare då att lägga ut talepunkterna på EMIL, så kan vi läsa själva. Därefter lämnas också information till de anställda och media, efter det att förbandscheferna har blivit informerade.

Nytt för i år är även att Försvarsmakten har ambitionen att uppträda som en korrekt och tydlig arbetsgivare genom hela processen. ”Reglerna på svensk arbetsmarknad gäller också Försvarsmakten och dess medarbetare!”, som det uttrycks.

Är det bara jag som tycker att det börjar bli svårt förstå varför alla förändringar kommer samtidigt och som undrar vem som har kontroll på att alltsamman bär mot ett mål och i sådant fall vilket?

Finns det någon där ute som kan ge försvarsmaktsledningen något gott råd inför stundande omstrukturering? Är det någon särskilt aspekt av arbetet, med den erfarenhet ni har av tidigare omstruktureringar, som ni kan hjälpa Försvarsmakten med?

I sanning intressanta tider.

Själv är jag inte så pigg på att – efter mer än 18 års skolgång och studier, med dithörande studieskulder – bli fanjunkare.

/Sumatra

Hear, hear!

2012-01-02T07:10:00.002+01:00

Kommentarer överflödiga. Jag bara hänvisar till detta inlägg.

10..9..8..7..

2012-01-01T19:14:00.000+01:00

Så här i början av det nya året så är det traditionellt att försöka sammanfatta det år som varit. Redan i somras så skrev jag ett inlägg där jag försökte sammanfatta läget i satsningen på människans expansion ut i rymden. Slutsatsen var att då den amerikanska rymdskytteln flugit sitt sista pass så har det uppstått ett visst vakuum i väntan på att de civila initiativ som NASA stöttar ska leverera resultat.

Men vad har egentligen hänt sedan dess?

Ömsom vin, ömsom vatten. Jag har skrivit ett par inlägg om misslyckade raketuppskjutningar samt satelliter som ramlar ner.

SpaxeX
7 februari 2012 är det datum som NASA planerar att Dragon-kapseln skall genomföra sin första flygning mot ISS.

NASA recently announced February 7, 2012, as our new target launch date for the upcoming mission. In addition, NASA officially confirmed that SpaceX will be allowed to complete the objectives of COTS 2 and COTS 3 in a single mission.

This means Dragon will perform all of the COTS 2 mission objectives, which include numerous operations in the vicinity of the ISS, and will then perform the COTS 3 objectives. These include approach, berthing with the ISS, astronauts opening Dragon and unloading cargo, and finally astronauts closing the spacecraft and sending it back to Earth for recovery from the Pacific Ocean off the coast of California.

Dragon kommer inte att docka själv med ISS, utan manövrera tillräckligt nära för att besättningen på ISS skall kunna fånga den med med "Canadaarmen".

Orbital Sciences
Orbital ligger en smula efter i tävlingen om att nå ISS. Men man har inte varit overksamma. Under hösten har man bl.a. skjutit upp ett antal satelliter för både militära och civila kunder.

Orbital har dock haft en del problem med sin Taurusraket, vilket resulterat i att NASA dragit in kontrakt.

Orbital har idag ett kontrakt på åtta transporter till ISS mellan 2012-2015. Den första Cygnuskapseln har levererats till NASA och tester pågår. Men när Cygnus kommer att besöka ISS för första gången är just nu långt ifrån klart. Den ursprungliga planen var att första försöket skulle ske den 23 februari 2012.

Övrigt
Space Ship One var bara ett första steg för Paul Allen. Tillsammans med Burt Rutan så går han steget längre. Projektet går under namnet Stratolaunch Systems.

Han har låtit Burt Rutan planera för ett flygplan som ska kunna lyfta raketer med vikten upp till 220 ton. Planet i sig väger 540 ton och drivs med sex jetmotorer av den typ som används i Boeings jumbo 747. Mellan vingspetsarna mäter det 117 meter, störst i världen. Det behöver mycket stora startbanor, exempelvis Kennedy Space Center, för startsträckan ligger på 4000 meter. Planet får en räckvidd på 2400 km.
...
Raketerna som är tänkta att användas ska tillverkas av Elon Musks företag Space X. Även Musk har gjort sig en förmögenhet i databranschen med betalsystemet Pay Pal.

Enligt Paul Allen har konstruktionsarbetet inletts vid företaget Scaled Composites i Mojaveöknen. Första provflygning med flygplanet är planerad till 2016.

Hmm. Banan på F 21 i Kallax utanför Luleå förlängdes för ett antal år sedan i förhoppning om att den civila fraktverksamheten mellan USA, Europa och Asien skulle hitta nya rutter över Ryssland. Satsningen föll på bl.a. att den ryska flygtrafikledningen inte höll måttet och intresset därför inte var stort att nyttja rutten över Ryssland. Men det finns fortfarande en 3350 m lång bana kvar som har använts som alternativ nödbana vid uppskjutning av rymdskyttlar om något skulle gått fel i starten. Inte tillräcklig för Stratolaunch system vid start, men kanske för eventuell nödlandning när bränsle m.m. förbrukats?

Under tiden som de kommersiella företagen tävlar om att få ett fotfäste i rymden så fortsätter NASA sin forskningsverksamhet. Den första GRAIL-kapseln ligger nu i omloppsbana kring månen. Man försöker bl.a. ta reda på om Jorden någon gång i historien haft en extra måne.

Här är en fullständig lista över de planerade uppskjutningarna under 2012. Märk väl att Orbital har en plats i februari och maj, men att ännu så är inget datum spikat.

I det förra rymdracet så var det tävlingen mellan Sovjetunionen och USA som möjliggjorde finansieringen och drev på utvecklingen. Slutet på det Kalla Kriget innebar därför också till viss del minskning på pengar till NASA:s forskning. Nu när Kina och Indien börjar komma upp på banan så finns det chans att USA känner sig pressad att öka takten något. Jag skulle inte bli helt förvånad om vi ser en ny satsning på Månen innan projektet att nå Mars sätter full fart.

Läs även Smithsonians sammanfattning av rymdåret 2011. Skribenten är inte så positiv över utvecklingen där man bl.a. lagt ner Rymdskytteln som trots sina brister fungerade i väntan på något som inte riktigt är färdigt.

The year 2011 was an annus horribilis for the national space program. Here’s to the forthcoming year and hopes for a return of sanity to space policy.

Oavsett om man är optimist eller pessimist så ser 2012 ut att bli ett spännande år för rymdfarten. Har ni vägarna förbi Florida i februari så rekommenderar jag att kolla in på NASA:s hemsida för att se om det är några uppskjutningar inplanerade. Jag har haft nöjet att titta på uppskjutning av två rymdskyttlar och en Deltaraket. När raketmotorerna tänder och man efter en stund känner mullret komma farande så inser man att vi människor trots allt kan prestera bra saker och man återfår sitt hopp inför framtiden.

SvD, DI

Backspegel och spåkula

2011-12-31T17:22:00.003+01:00

2011 har varit ett omställningens år för min egen del. Konsekvensen av mitt beslut att inte skriva på det nya avtalet innan alla kort fanns på bordet har blivit nytt jobb i ny stad och jag har sålt min bostadsrätt och fixat en hyreslägenhet. Slutresultatet har dock blivit bra. Jag är nog mer som katten som hamnar på fötterna efter ett fall snarare än mackan som har tendensen att falla med smöret nedåt. (Det finns forskare som funderat att binda en macka med smör på ryggen på en katt och släppa från några meters höjd för att se vilken statistik det är som vinner).

För omvärlden så har det som vanligt varit fullt med katastrofer. Jordbävning, Tsunami och härdsmältor i Japan, massmord i Norge samt givetvis massor av våldsdåd, krig och elände i de regioner av världen som redan har det värst. Enligt Försvarsmaktens rekryteringskampanj så ska Sverige hjälpa till för att minska lidandet i omvärlden, men frågan är hur vi gör mest nytta? Trots ett insatt insatsförsvar så är vi vanligtvis för långsamma för att vara till hjälp.

För Försvarsmakten så har 2011 också inneburit en hel del förändringar, men det är ingenting mot vad som kommer 2012.

- Det blev en insats i Libyen för Flygvapnets del. Detta trots att alla förståsigpåare inledningsvis sa att det var politiskt omöjligt att bryta loss EAW från NBG11. Nu fick skattebetalarna trots allt lite valuta för pengarna det kostade att sätta upp NBG och hålla det i beredskap. Om sedan insatsen gjorde nytta eller skada lär framtiden få visa. Problemen i bl.a. Egypten pekar på att det inte går att införa demokrati från den ena dagen till den andra.

- Anskaffning av HKP 16 har gått med rekordfart. Men hinner de komma på plats i Afghanistan innan Sverige avvecklar den militära delen av insatsen till 2014? Hur ser egentligen framtiden ut för Afghanistan? Irak avskräcker en del. USA har lämnat landet, men lämnat ett vakuum efter sig som riskerar att det blåser upp nya oroligheter.

- Vad händer egentligen efter Afghanistan och hur ser framtiden ut för ett EU-försvar symboliserat av EU Battlegroups? Sverige har ställt om sitt försvar för detta med bl.a. slopandet av värnplikt till förmån till yrkessoldater. Kommer de att gå sysslolösa i framtiden?

- Omställningen mot IO14 och Basorg 13 har startat upp. Framemot Mars 2012 så får vi reda på vilka tjänster som kommer att finnas och mot slutet av 2012 kommer de som har fel kompetens att avskedas på grund av "arbetsbrist".

394 inlägg blev det till slut under 2011. En nedgång jämfört med 433 år 2010. Dock fler än de 347 jag fick ihop 2009, men då var det bara under ett halvår. Så det går utför med produktiviteten.

Jag har försökt sammanställa en "topplista" på de inlägg som gjorts under året. Då jag inte har någon möjlighet att betygssätta inlägg (kanske kommer 2012) så har jag delat upp det i två kategorier. Mest lästa och mest kommenterade. Det pekar i varje fall på vilka inlägg som rört om i grytan. Vilket inlägg som var bäst är upp till er läsare att bedöma.

Mest lästa 2012
1. 4194 sidvyer. "Nya tider väntar", 11 oktober 2011.
2. 2791 sidvyer. "Supportgrupp sökes", 30 november 2011.
3. 2197 sidvyer. "Nu börjas det", 28 januari 2011.
4. 2027 sidvyer. "Mer skvaller från ÖB chefsmöte", 17 februari 2011.

De ligger dock lång efter de två inlägg från 2010 som toppar statistiken. "Råttorna lämnar skeppet" från den 29 november 2010 med 15.144 sidvisningar och 187 kommentarer samt "Bara symboler" från 13 juli 2010 med 15.014 sidvyer och 33 kommentarer.

Mest kommenterade 2012
1. 88 kommentarer. "Att försvara Sverige", 23 juli 2011.
2. 65 kommentarer. "Nu börjas det", 28 januari 2011.
3. 53 kommentarer. "I kanten av envelopen", 26 februari 2011.
4. 52 kommentarer. "Dagens ungdom", 24 februari 2011.

Här blev det en smula bökigare att få fram statistik då jag bytte från Bloggers egna kommentarsfunktion till Disqus. Detta då Blogger var buggigt med vissa Webläsare. Disqus är heller inte helt perfekt då de sparar de bra analysfunktionerna till de, som t.ex. vissa svenska dagstidningar, som vill/kan betala för sig.

Men nu är det snart dags att lämna 2011 åt historieboken. Jag önskar därför alla läsare ett Gott Nytt År och hoppas att allt blir bättre 2012!

Förtroende bra, kontroll är bättre

2011-12-30T10:57:00.000+01:00

Jag har i ett antal tidigare inlägg kommenterat faran med att vara beroende av civil teknik eller teknik kontrollerad av andra länder (t.ex. kryptonycklar för militär GPS). Ett särskilt exempel är GPS. Moderna stridsmetoder kräver precision i insatser och detta kräver noggrann inmätning av positionen på dig själv, målet, egna förband och inte minst vapnets färd mot målet. Utan GPS skulle detta vara mer eller mindre omöjligt. Man är då låst till precisionen hos frifallande vapen eller i bästa fall om man har kontroll på luftrummet så kan man fälla vapen med styrning av laser eller radio. Då är det upp till den som pekar ut målet att göra ett bra jobb och sedan får man hoppas på att tekniken fungerar (målsökare har trots allt en viss felfrekvens och en smart bomb som tappar styrningen kan hamna var som helst).

Men nu börjar det dyka upp massor av alternativa lösningar till det amerikanska GPS-nätet.

- GLONASS. Det ryska GPS-nätet har haft en långsam uppbyggnad då Sovjetunionens fall bromsade utvecklingen, men börjar nu få bra täckning.

- GALILEO. Det europeiska GPS-nätet har länge varit på tapeten. Nu har de första satelliterna skjutits upp med hjälp av en rysk bärraket. Frågan är dock vad som händer med GALILEO med tanke på den europeiska ekonomin?

- Även Indien har sitt program kallat GAGAN.

- Nu har Kinas GPS-nät kallat Beidou, kinesiska för stjärnbilden Stora Björnen(Karlavagnen)/Big Dipper blivit operativt.

China has been working on the system since 2000 to provide an alternative to the US government-run Global Positioning System (GPS).

The move should make China's military less dependent on foreign technology.

A launch earlier this month delivered the tenth of Beidou's satellites into orbit.

Beijing plans to send a further six satellites into space by 2012 to extend the system to most parts of Asia, and then expand the network to a total of 35 satellites offering global coverage by 2020.

Massor av alternativa lösningar!

En positiv människa kan tycka att detta är bra för konkurrensen och ökar tillgängligheten då GPS inte har lika bra täckning överallt. USA är knappast intresserad av att göra livet lätt för ryssar, kineser eller indier.

Men det finns givetvis misstankar om vad systemen kan användas för.

A 2004 study by Geoffrey Forden, a researcher at the Massachusetts Institute of Technology, US, suggested that Beidou could be used to target cruise missiles against Taiwan if a war broke out over the territory. Having its own system would protect China against the risk that the US could turn GPS off.

A 2011 report for the website defensepolicy.org suggested the network could also be used to guide drones to destroy foreign naval forces were China to come under attack.

Det visar att USA, Ryssland, Kina och Europa inte helt litar på varandra och inte vill vara beroende av någon annan. När man bygger upp täckningen över de egna länderna så kommer det nog att betraktas som fullt OK. Men vad händer om t.ex. Kina bygger upp täckning över USA? För kommersiell användning så är detta ju fullt OK, t.ex. att förbättra kinesiska flygbolags långrutter utan att behöva kommunicera med mer än ett system. Men det kan givetvis också användas för mindre önskvärda ändamål.

Köpa COTS och civil teknik kan vara bra ur ekonomisk synpunkt. Men liksom EU inte helt litar på USA så bör Sverige inte helt lita på andra länder. En viss misstänksamhet är bara sund när det gäller säkerhetspolitik.

Vi och de

2011-12-29T19:12:00.006+01:00

När svenska ishockelandslaget spelar så brukar sammanhållningen med svenska folket följa resultatet.

- "Vi vann!". Alla är lyckliga. Dans i fontänen på Sergel Torg och mottagning av hjältarna på Arlanda och i Kungsträdgården. Gärna tal av någon okänd minister som vill dra åt sig lite grand av äran och förbättra läget inför nästa valsäsongs personröstfiskande.

- "De förlorade...". Pressen rasar och drevet går. En skyldig skall utses och vanligtvis så är det förbundskaptenen eller tränaren som ryker. Politikerna lyser med sin frånvaro.

Intressant nog så märker jag en liknande koppling mellan Försvarsminister Tolgfors och svenska Försvarsmakten.

I ena stunden så är det god sammanhållning och ett förhärligande av den lyckade rekryteringssatsningen. Där är den politiska styrningen ett viktigt instrument. Man söker breda politiskt förankrade lösningar. I försvarsbesluten så bestämmer politikerna i detalj vilka förmågor och regementen det ska satsas på. Att som för övriga statliga myndigheter skapa en budget och ge mål och ramar för verksamheten och sedan låta det dagliga arbetet vara generaldirektörens ansvar skulle inte komma på tanke.

I andra stunden så är Försvarsmakten en egen myndighet. Det gäller framför allt när något går dåligt.

Ett exempel är hanteringen av personalens löner. Det har varit en diskussion på bloggar m.m. under det senaste året hur införandet av PRIO har resulterat i att många anställda blivit utan lön under långa perioder. Hårdast har det slagit på de stackare som befinner sig på utlandsmissioner där det ibland kan vara svårt att få till hyror där hemma.

Peter Hultqvist (S) hängde på i nyhetsdrevet med en skriftlig fråga till Tolgfors.

Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att de redan kända bristerna i Försvarsmaktens lönesystem ska åtgärdas?

Svaret blev att problemet ägs av någon annan.

I Sverige är den statliga arbetsgivarpolitiken delegerad till myndigheterna. Det är Försvarsmaktens ansvar att hantera sin lönehantering. Allt med beaktande av gällande regler i såväl författningar som i kollektivavtal.

De beskrivna bristerna i Försvarsmaktens lönesystem är kända både inom och utanför Försvarsmakten. Försvarsmakten har offentligt kommenterat bristerna som oacceptabla. Jag delar myndighetens bedömning och förutsätter att Försvarsmakten skyndsamt och korrekt korrigerar felaktiga löneutbetalningar samt tillser att det inträffade ej sker igen. Försvarsmakten har meddelat att ett sådant arbete pågår med hög prioritet och man har därutöver tagit fram en lista på åtgärder för att lösa bristerna i lönesystemet.

Min stilla fråga blir just nu bara, "när ryker tränaren"?

P.S: "Äras de som äras bör". I Kanada så firas den lyckade insatsen i Libyen med parad, överflygningar och medaljer i överflöd. När tas våra utlandssoldater emot med orkester på Arlanda på samma sätt som för ishockeylandslaget? Firandet på Armémuseum är bra, men lite för mycket av en avtackning av de närmast sörjande snarare än ett offentligt tack från svenska folket.

En kränkt kår

2011-12-29T10:02:00.001+01:00

Jag skrev i ett tidigare inlägg om det missnöje som fanns bland delar av personalen i FL01 som bl.a. ledde till att de blev hotade med att bli anmälda till FPAN - Försvarets Personalansvarsnämnd med risk om att bli uppsagda.

Nu visar en utredning som genomförts av Officersföreningen på F17 att en tredjedel av personalen inom FL01 känner sig kränkta av den behandling de utsattes för under insatsen.

Det finns säker många sätt att analysera den här utredningen:

- Personalen var inte mentalt förberedda på att åka iväg och hur de skulle arbeta under insatsen.

- Förbandet fick styrningar från högre chefer att inget fick kosta pengar innan politikerna beslutat om insatsen och att de därför inte hann genomföra alla förberedelser innan de åkte iväg.

- Förbandet var utbildade för en fristående insats inom ramen för NBG11, men fick genomföra den som en del av en NATO-koalition. Detta krävde en stor omställning för framför allt ledningen av insatsen.

- Insatsen förlängdes två gånger genom mycket sent tagna politiska beslut. Det ska bli intressant att se hur FL02 ansåg att detta sköttes.

För Flygvapnet var det bra att man äntligen fick åka iväg på en skarp insats. För Gripen-systemet var det bra att få visa att det duger bra även utanför Sveriges gränser. Men för Flygvapnets personal så var det kanske inte så utvecklande utan tvärt om ett steg tillbaka när det gäller sammanhållningen mellan chefer och personal.

Internationella Insatser är framtiden för Försvarsmakten. Tidigare var det frivilligt, men numera obligatoriskt. Tyvärr så sköts det inte särskilt snyggt. Exemplen börjar rada upp sig. Förutom behandlingen av FL01 kan man se på den officer från F7 som anmälts till FPAN för att han vägrar utbildas sig till UAV-tekniker för att senare åka till Afghanistan samt inte minst de i personalen på FL02 som blev anmälda för smuggling av officerskollegor beroende på att deras handbagage av utrymmesskäl blev skickat med separat fraktflyg.

Tyvärr så används den nya anställningsformen allt för ofta som ett sätt att släta över dålig politisk styrning och dåligt ledarskap inom Försvarsmakten. Men det kanske var det som var själva tanken? För att motverka avsaknad av flexibilitet i de högre sfärerna så krävs flexibilitet av personalen och deras familjer.

Träff - Sänk

2011-12-29T00:47:00.000+01:00

Den 19 december angjorde det brittiska fartyget MS Johanna hamnen i Karlskrona med en skada i fören. Se fler bilder på skadan här. Nu spekulerades det i att fartyget träffats av en tysk robot.

Frågan är bara vem som egentligen startat "nyheten"? Enligt SvD så kom nyheten från SR Blekinge. De hänvisar i sin tur till BLT som läst tyska tidningar.

Enligt tyska medier så ska fartyget ha träffats av en övningsmissil. Man har också uteslutit att fartyget skulle ha krockat med ett annat fartyg, det genom att analysera radarbilder. Det skriver Blekinge läns tidning.

Jag hittade dock inte nyheten på BLT:s nättidning. Jag har också letat i tyska tidningar, men ännu inte hittat de artiklar som BLT och SR hänvisar till.

Enligt den tyska polisen som utreder händelsen så inträffade "kollisionen" den 18 december 23.30. Man hittade inga spår av sprängämnen och misstänkte först att fartyget syd om Gedser i Danmark kolliderat med en arbetsplattform som slitit sig i det hårda vädret.

Nach einer ersten Auswertung ist davon auszugehen, dass die Beschädigung der MS "JOHANNA" aus einer Kollision mit einem schweren Gegenstand herrührt. Spuren von Explosivstoffen konnten nicht nachgewiesen werden. An Bord der MS "JOHANNA" wurde niemand verletzt.

Nach vorliegenden Erkenntnissen der Bundespolizei See kam es im Vorfeld der Beschädigung der MS "JOHANNA" aufgrund widriger Witterungsbedingungen im betreffenden Seegebiet zu Problemen auf einer geschleppten Arbeitsplattform, in deren Verlauf offenbar eine von vier vorhandenen Stützen verloren ging. Die Stahlstütze mit einer Länge von 36 m Länge trieb nach bisheriger Auswertung wahrscheinlich noch unbestimmte Zeit im Meer umher.

Visa större karta

Området ovan är nog inte helt lämpat för övningar med robotar då det går många fartyg i farlederna söder om Gedser. Tyska marinen åker långt för att testskjuta sina robotar. Vanligtvis så genomförs tester på NAMFI - NATO Missile Firing Installation utanför Cypern. Men man har även varit nere i Sydafrika. Samarbetet med Sydafrika är naturligt då de sydafrikanska Valour fregatterna delar många designlösningar med de planerade tyska F125 fregatterna.

Om det hypotetiskt sett skulle vara ett övningsskott som gått helt galet (även om tidpunkten för träffen är ganska så osannolik för en övning då man oftast vill kunna optiskt följa robotar för att kontrollera träff) så borde tyska marinen gått ut med en varning för att övningen skulle genomföras och avlyst ett område för trafik. Vanligtvis så går man ut med varningar för sjöfarten via NAVTEX på samma sätt som luftfartens NOTAM. Här finns bl.a. den borttappade arbetsplattformen med som hittats syd om Gedser (varningarna kom ut först när man identifierat positionen för arbetsplattformen).

GERMAN NAV WARN 821
282100UTC DEC
WESTERN BALTIC. TSS SOUTH OF GEDSER.
LOST SUPPORT PILE IN
PSN 54-24.83 012-09.04
MARKED BY RED AND BLACK BUOY WITH VERCAL STRIPES AND TOPMARK 2 BALLS’FL2 9 SEC’
SAFE BERTH OF 200M REQUIRED
CANCEL GERMAN NAV WARN 820

GERMAN NAV WARN 800
231530 UTC DEC
WESTERN BALTIC. TSS SOUTH OF GEDSER.
LOST SUPPORT PILE, LENGTH 37 M, REPORTED IN
PSN 54-24.9N 012-10.1E.
DANGER FOR SHIPPING.

Fler NAVTEX-varningar finns här.

Vilken typ av robot skulle det kunna röra sig om? Tyska marinen har bl.a. svenska Rbs-15 Mk3 på sina K130 korvetter. De har nyligen levererats och skulle kunna vara i behov av att testas. Man har även Exocet på sina Typ 143A robotbåtar och F123 korvetter samt Harpoon på sina F122 och F124 korvetter.

Kan en övningsrobot orsaka dessa skador? En sjömålsrobot går i ca M0.9 (ca 1100 km/h) och väger ca 400 kg. Effekten av en träff kan därför bli ganska så kännbar även om roboten saknar skarp stridsdel. Av träffen på bilden att döma så gick roboten på ett par meters höjd, s.k. "sea skimmering". Den var alltså inte i anfallsfas utan i någon typ av navigeringsmod. De flesta sjömålsrobotar stiger vid anfallet för att träffa fartyget ovanifrån där det är känsligast.

Det här får mig att tänka på en incident som inträffade för ett par år sedan i Stockholms skärgård då en skarpladdat robot 70 kom på avvägar och träffade Barnens Ö. Den olyckan berodde på att motorn inte tände som den skulle.

Robot eller plattform på avvägar? Själv så tror jag den tyska polisen har rätt i sina misstankar. VI får se vad den brittiska utredningen leder fram till för slutsats.

De som är intresserade kan läsa mer om framtiden för tyska marinen här. De lär drabbas liksom övriga tyska försvarsmakten av neddragningar i försvarsbudget och svårigheter att behålla fast anställda soldater/sjömän.

Se även Klart Skepp! och Observationsplatsen

SvD, Exp, DN, BLT, Hamburger Abendblatt

Dåliga förebilder

2011-12-28T17:09:00.001+01:00

Vår Försvarsminister Tolgfors brukar i många försvarstal avseende omställningen från värnplikt till yrkesarmé lyfta fram det faktum att Tyskland genomgår samma omdaning och att kan de så kan vi.

Frivillighet ses i Tyskland som nödvändigt för att klara försvarets rekryteringsbehov. I Tyskland har försvaret hittills haft ca tre sökande per plats på den nya frivilliga utbildningen, vilket ses som en framgång. I Sverige har försvaret hittills haft 22 000 ansökningar till 2 400 platser på den frivilliga grundutbildningen (GMU).

Men hur bra går det egentligen för tyskarna? Rekrytering är en sak, det är en helt annan sak att behålla sina soldater när de väl förstår villkoren kring arbete, karriär, lön och boende. Avhoppen har än så länge varit mycket stora i Tyskland.

Germany's first wave of volunteer military recruits has already suffered a major slump. Over a quarter of the Bundeswehr soldiers who joined the service on July 1 have quit, according to German Defense Minister Thomas de Maiziere.

"The figures are high," de Maiziere told daily newspaper Berliner Zeitung in an interview published Wednesday, putting the number at 27.7 percent of July's 3,459 recruits.

Most of those leaving the Bundeswehr had exercised their right to quit within the first six months without providing a reason. De Maiziere said, however, that the most common motivation was "another job offer."

He added that many recruits who had recently graduated from high school ended their service to accept late-arriving university admissions. Others cited "personal reasons."

Det är nog inte svårt att locka unga människor att pröva på tillvaron i det militära. Att få pröva sina gränser är en utmaning. Det svåra är att få dem att stanna kvar. Vad händer när det spännande blir vardag? En mission till Afghanistan är spännande, men den andra kan bli jobbig då man inser vad det är man ger sig in på. Livet som soldat är efter den utmanande grundutbildningen 99,9% tristess och 0,1% ren skär skräck.

Sverige saknar två förutsättningar för yrkessoldater som bl.a. finns i USA:

- En social struktur med en underklass som har svårt att slå sig fram. Att ta arbete i amerikanska försvarsmakten är ekonomiskt bättre än många av alternativen. I Sverige saknar vi en underklass. 17.000 kr/månad för att vara beredd att åka till Afghanistan vart 2:a år jämfört med en väktartjänst på Securitas med 22.160 kr/månad efter utbildningen och inga risker för vägbomber.

- Morötter i form av fri utbildning. Att jobba ett antal år i amerikanska försvarsmakten är ett sätt att slå sig fram i livet och ge den grund som krävs för att kunna komma in på en vidareutbildning. I Sverige är utbildning gratis och alla får lån till boende, mat och litteratur.

Spänningssökarna kommer Försvarsmakten alltid att locka. Frågan är om de är de som man vill ha?

Det är först om några år som vi får se hur det gick med omställningen av Försvarsmakten från ett invasionsförsvar baserat på värnplikt till ett insatsförsvar baserat på yrkessoldater. Det vi måste ta höjd för är att det kan komma att krävas väsentliga satsningar på att bibehålla den personal som utbildas. Alternativet att backa tillbaka till värnplikt finns då inte längre kvar och det skulle vara politiskt självmord att ens försöka. För att inte tala om praktiskt omöjligt då hela infrastrukturen monterats ned.

Wiseman skrev i ett inlägg på Newsmill att "rekrytering är den största utmaningen". Jag skulle vilja hävda att det är den näst största. Den största är att behålla de man rekryterat tillräckligt länge för att få stabilitet i förbanden.

Se även Försvar och Säkerhet.

När katten är borta...

2011-12-28T00:40:00.000+01:00

Argentina har drivit igenom en "blockad" av fartyg under Falklandsöarnas flagg. De får inte angöra hamnar som tillhör Mercosurunionen, d.v.s. Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Rent praktiskt så kommer blockaden inte att ställa till något då de flesta fartyg med falkländsk flagg är fiskefartyg som enbart ägnar sig åt fiske i lokala vatten. Men det är definitivt ett finger i ögat på Storbritannien som envist hävdar rätten till Falklandsöarna (även fast de i praktiken har självstyre).

"So let me be absolutely clear. We will always maintain our commitment to you on any question of sovereignty. Your right to self-determination is the cornerstone of our policy," he said.

"We will never negotiate on the sovereignty of the Falkland Islands unless you, the Falkland Islanders, so wish. No democracy could ever do otherwise."

Malvinerna som Argentina kallar öarna har länge varit ett föremål för konflikter mellan Argentina och Storbritannien. Öarna i sig själva är det knappast någon som vill ha. Min systers man sade att det enda av värde han såg när han tjänstgjorde där nere var Kungspingviner. Men den som besitter öarna har rätt till anspråk på Sydpolen samt farvattnen kring Falklandsöarna där man misstänker att det finns gott om olja.

Förra året gjorde ett brittiskt företag ett stort oljefynd utanför Falklandsöarna, och sedan dess har Argentina ökat sina anspråk på ögruppen. En av presidenten Cristina Fernández de Kirchners vallöften i det argentinska presidentvalet i oktober var tuffare tag mot Falklandsöarna, och hon säger nu att beslutet att porta Falklandsfartygen var lätt att fatta.

– Malvinas är inte en argentinsk fråga, det är en global fråga, för på Malvinas tar de vår olja och våra fiskeresurser, säger Cristina Fernández de Kirchner till The Independent.

För tillfället är oljan kanske en smula för dyr att utvinna, men den dagen oljepriset stiger på grund av minskad produktion på de övriga fälten så kommer Falklandsöarnas värde att stiga.

Det är snart 30 år sedan Falklandskriget. Argentina intog öarna utan allt för mycket problem och trodde att det skulle bli för svårt/dyrt för Storbritannien att utmana. Man hade inte räknat med Margaret Thatcher och den brittiska beslutsamheten. Snabbt så plockades en hel del utrustning fram ur malpåsarna. Man hade precis lagt ner Vulcanflygplanen och sålt HMS Invincible till Australien. Den gamla HMS Hermes var planerad att tas ur srift 1982. Men genom en kraftig upprustning så lyckades man bomba Port Stanleys flygplats och sedan anlända med en flottstyrka med hangarfartygen HMS Hermes och HMS Invincible i spetsen. Ett antal RAF piloter hade då fått konvertera till Sea Harrier på vägen ner mot Falklandsöarna. Läs det här tidigare inlägget om luftkriget över Falkland.

Idag är läget för Royal Navy om möjligt ännu sämre än 1982. Sea Harrier FA2 är lagd i malpåse för flera år sedan. Harrier Gr9 lades i malpåse under 2010. Med bristande budget så var britterna tvungna att välja och då var valet Eurofighter för jaktförsvar och Tornado för attack (trots att Harriers jakt/attackbeväpning egentligen är bättre än Tornado med undantag för Storm Shadowrobotarna).

Axing the Harrier is set to save £450m over the next four years and £900m in total, and involve the loss of 12,000 jobs in the Harrier force.

The government's strategic defence and security review (SDSR) outlined the decision to scrap the Joint Force Harrier jet, which served the RAF and Royal Navy.

Last month, a formation of Harriers made a final journey from HMS Ark Royal - the last such flight from a Royal Navy aircraft carrier for about 10 years.

Britternas sista operationella hangarfartyg HMS Ark Royal är likaså lagda i malpåse. Möjligtvis så kan HMS Illustrious återanvändas (hon är ombyggd för att enbart hantera helikoptrar). HMS Prince of Wales är inte klar på många år (planerat till 2018). HMS Queen Elizabeth är planerad att hamna direkt i malpåse då den för tillfället är felbyggd för den icke anskaffade F-35B. F-35C är det ingen som vet när den dyker upp, trots att planen var att den skulle ersätta Sea Harrier 2012. I och med detta så har Storbritannien inget flyg att sätta in på samma sätt som läget var 1982.

Det som just nu finns tillgängligt på Falklandsöarna är ett par stycken Eurofighter som används för QRA - Quick Readiness Alert. De har dock inget att sätta in om det skulle komma fartyg som närmade sig fastlandet då de enbart är utrustade med jaktvapen.

Vissa analytiker anser att det som fick Argentina att försöka ta över Falklandsöarna 1982 var det faktum att Storbritannien på grund av budgetnedskärningar började minskade på närvaron i södra Atlanten.

Britain was initially taken by surprise by the Argentine attack on the South Atlantic islands, despite repeated warnings by Royal Navy captain Nicholas Barker and others. Barker believed that the intention expressed in Defence Secretary John Nott's 1981 review to withdraw the Royal Navy ship HMS Endurance, Britain's only naval presence in the South Atlantic, sent a signal to the Argentines that Britain was unwilling, and would soon be unable, to defend its territories and subjects in the Falklands.

Frågan är vilken sida USA kommer att ta? I kriget 1982 så var Storbritannien i behov av amerikansk stöd. Bl.a. i form av den senaste generationens AIM-9L Sidewinder. Storbritannien är en nära allierad och de har ställt upp i allt som USA hittat på (Afghanistan och Irak m.m.). Men samtidigt är Sydamerika en mycket viktig marknad för USA. Bl.a. vill man sälja F-18 till Brasilien. Just nu ser inte läget så lysande ut för britterna då Obama i officiella uttalande kallat Falklandsöarna för Malvinerna.

From there, the U.S. implicitly backed an OAS document calling for talks last June and again Tuesday at a conference in El Salvador. The latest declaration, which refers to the islands as the Malvinas Islands, calls for exploring "all possible avenues towards a peaceful settlement of the dispute" and resuming sovereignty negotiations "as soon as possible."

It was accompanied by some tough words toward Britain. In an OAS press release, Argentine foreign minister Hector Timerman said: "Unfortunately, Britain still declines to resume bilateral dialogue, in violation not only of repeated resolutions of the United Nations and this Organization." Timerman called for a "peaceful settlement to the dispute."

Realpolitik är alltid realpolitik. Att ställa upp på internationella insatser innebär bevisligen inte att man får hjälp när man behöver.

Om det blir en internationell förhandling om Falklandsöarna så har både Storbritannien och Argentina starka argument. Befolkningen vill inte tillhöra Argentina. Öarna ligger dock geografiskt nära Argentina. Jämför med Åland. Den åländska befolkningen ville tillhöra Sverige, men svenskarna visade svagt intresse. Kanske Falklandsöarna blir en avmilitariserad zon, precis som Åland, med koppling till Argentina?

Likheterna med 1982 är därmed mycket stora. Kommer Argentina att försöka igen? Det Storbritannien nu får känna på är det faktum att är du svag så kommer din motståndare att utnyttja din svaghet. Den tysta diplomatin funkar tyvärr mycket sämre när man inte har ett äss i ärmen i form av en laddad pistol. Man skulle kunna säga att "När katten (Royal Navy) är borta, dansar mössen (Argentina) på bordet (Falklandsöarna)".

BBC, Guardian, Defence Talk, SvD1, SvD2, GP

God Jul!

2011-12-24T08:00:00.002+01:00

Dagen före dopparedagen. Snön lyser med sin frånvaro i min del av Sverige. Men i morgon kommer tomten... kanske.

Framtiden ser nämligen inte så ljus ut för tomten. Det cirkulerar allt för många luftvärnsrobotar på den svarta marknaden och det lär nog inte dröja länge innan de hamnar i händerna på någon skum individ på ett globalt Jihad mot Tomten. Kanske tomten borde utrusta sin släde med någon typ av varningssystem eller åtminstone täcka för Rudolfs röda nos så att den inte attraherar IR-robotar?

Läs den här julhistorien som beskriver USA:s krigföring mot Santa Claus.

On Christmas Eve, 1916, a British pilot patrolling the English Channel mistook Santa Claus for a German airplane and opened fire. Santa was fortunately unharmed. The event was later classified while British emissaries were dispatched to formally apologize for the incident. However, they were unsuccessful at locating him. In the years that followed, Santa Claus adopted more erratic flight patterns when delivering toys inside warzones.

Krig har inte gjort uppehåll för Julafton, med möjligt undantag för den berömda Julfreden 1914. Så soldater över hela världen har fått göra sitt bästa för att göra skyttegraven eller flygplanet en smula mer jul-lik.

I USA så ställer försvarsmakten upp för de amerikanska barnen i juletid. NORAD har sin vana trogen reserverat delar av sin stora radarövervakningsanläggning på att söka efter tomten. Kanske ÖB borde låta den svenska incidentjakten deltaga i det globala jakten på tomten?

Själv så tar jag också lite julledigt och önskar alla där ute en God Jul och ett Gott Nytt År!

P.S: Tomten har det inte lätt även här i Sverige!

SvD, DN

Skuggkrig (uppdaterad)

2011-12-23T19:17:00.002+01:00

Incidenten med Thor Liberty som fastnade hos tullen i den finska staden Kotka med 69 Patriotrobotar i lasten får mig att fundera en smula. Nu hävdar i och för sig tyska myndigheter att det var laglig export, men det finns många frågetecken.

Vem skulle egentligen ha lasten? Det går många rykten, men Sydkorea verkar vara det troligaste alternativet (det finns dock redan amerikanska Patriot 3 utplacerade i Sydkorea). De är nog ganska sugna på att förbättra sitt försvar nu när Nordkorea går in i en instabil period efter Kim Jong-Ils död. Lasten var märkt "fyrverkeripjäser", vilket i sammanhanget kan vara en smula roande. Dagens vapensmugglare har tydligen en stor portion humor!

Fartyget Thor Liberty har dansk ägare, men är registrerat på Isle of Man. Ägarbolaget Thorcos vd Thomas Mikkelsen säger till FNB att han är överraskad över vapenfyndet och att han själv inte kände till vad som hänt.

En annan anställd på Thorco som inte vill framträda med namn säger att luftvärnsrobotarna kan ha lastats på fartyget "av misstag" utan att närmare gå in på hur det misstaget skulle ha gått till.

Thor Liberty was built in Germany in 1994 and belongs to Dania Marine, which is registered on the Isle of Man. The crew reportedly consists of citizens of Ukraine.

På Dania Marines hemsida finns dock inte Thor Liberty med. Om de har sålt eller leasat ut fartyget till Thorco är oklart.

Vem är det egentligen som säljer? Varför skickas den via dessa omvägar när den lika gärna hade kunnat lastas ombord på en C-17 för direkt transport till kunden? Frågan är också varför Tyskland står som avsändare av paketet? En förklaring kan vara att när det gäller känslig amerikansk teknik så brukar den föras in i Europa via Ramsteinbasen i Tyskland. Att robotarna sedan av misstag skulle packats i fel låda är rent nys. Det var nog en slug plan att skicka dem så anonymt som möjligt för att omvärlden inte skulle vara medveten om att man byggde upp ett robotförsvar.

Parallellerna med Arctic Sea är många. Fartyget hade även då stannat i en finsk hamn för att ta ombord timmer. Även då var besättningen från forna Sovjetunionen. Det fanns misstankar om att det transporterade ryska S-400 luftvärnsrobotar på väg till Libyen eller Syrien. Med tanke på utvecklingen i Libyen och Syrien sedan dess så ska vi nog vara glada att de inte kom fram. S-400 är en helt annan kaliber av hot än SA-5. Den ryska insatsen att stoppa Arctic Sea gjorde dock att alla rykten kunde stoppas innan de hann göra allt för mycket skada.

En Patriotrobot är inte vilken luftvärnsrobot som helst. Ursprungligen var den designad att skjuta ner ballistiska robotar. Under första Gulfkriget och även under Irakkriget 2003 så användes den för att skydda koalitionen och Israel från Irakiska Scudrobotar. Numera så har Patriot ersatts av THAAD som den främsta amerikanska luftvärnsroboten och Patriot finns därför till salu på internationella marknaden.

USA har under de senaste åren arbetat på att bygga upp en robotsköld i Europa. En hel del av de ivriga nya länderna (Tjeckien, Polen m.m.) i NATO har gått med på att bygga upp en kedja av radarstationer samt placera ut luftvärnsrobotar på sitt territorium. Protesterna har dock varit stora och USA satsar nog därför också på alternativa lösningar.

Hotet är inte längre bara Ryssland utan Iran pekas ut som en potentiell fiende som har kapacitet att med Shahab 3 och Sajjil (utvecklade Scudrobotar) nå Europa. Shahab 6 är under utveckling och har en tänkt räckvidd på mer än 6000 km. Med raketen Safir har Iran skickat upp satelliter 2009 och 2011.

Det finns en koppling mellan Iran och Nordkorea, då Iran startade sitt ballistiska robotprogram genom att köpa No-Dong/Scudrobotar från Nordkorea i mitten av 80-talet. Detta för att kunna svara på hotet från de irakiska Scudrobotarna under kriget mot Irak. På den senaste International Astronautical Congress som hölls i Kapstaden så chockade Iran omvärlden med att för första gången visa upp sitt rymdprogram helt öppet. Om det är för att visa att man blivit ett mer öppet land, eller för att indirekt hota omvärlden med sin nya förmåga är upp till var och en att bedöma.

Även om Scudroboten kanske inte är så sofistikerad så utgör den ett reellt hot. Utrustad med känstridsspets eller kemiska stridsmedel så kompenserar den för sin dåliga precision. Under första Gulfkriget så fick koalitionen reservera stora resurser för s.k. "Scudhunting". Delvis för att skydda sig själva, men framför allt för att skydda Israel. Hade Israel dragits in i kriget mot Irak 1991 så hade koalitionen med stor sannolikhet rasat ihop och USA sparkats ut från Saudiarabien.

Läs mer om det iranska robotprogrammet här.

Frågan är om världen är på väg in i en ny period av Kallt Krig där länder som USA och Ryssland hela tiden har sitt finger med i spelet och väljer de metoder som passar för stunden? Kommer ni ihåg Iran-Contrasaffären där Oliver North tog på sig hela skulden. Trots att Iran redan då sågs som den store fienden så valde USA att via omvägar sälja vapen till Iran för att bl.a. få loss amerikansk gisslan. Hur många liknande affärer har förekommit där detaljerna inte läckt ut?

Finska polisen har tillsammans med finska försvarsmakten kontrollerat robotarna och de är packade på rätt sätt. Möjligtvis så har de finska myndigheterna fått ett samtal från USA att det vore bra för deras relationer om de valde att titta åt ett annat håll. Frågan är bara om transporten kan fortsätta ombord på Thor Liberty? Nu har fartyget en stor stämpel som säger "vapen ombord" som gör att det kan attrahera diverse skumma organisationer. Både de som vill komma över robotarna och de som vill förhindra att de når adressaten. Problemet är under tiden så har hotet mot det land (ev. Sydkorea) som skulle få robotarna höjts. En eventuell motståndare kan inse att om han inte gör något snart så kommer det att finnas ett robotförsvar som gör hans attackvapen verkningslösa. Enligt Kalla Krigslogiken så råder fred bara så länge det finns balans. allt som hotar balansen kan tvinga fram en reaktion. När väl ett land har ett terrorvapen eller ett skydd mot terrorvapen så är det för sent att göra något.

Se även Klart Skepp och Väpnaren.

Not: Qaim är inte namnet på roboten i sig själv. Al-Qa´im är en helig person inom Shia islam. Ironiskt nog är dessutom Al Qaim det område i Irak där de irakiska Scud-robotarna tillverkades. Också känt under namnet "Scud Boulevard".

Defence Talk, DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP, Vasabladet, HBL, Washington Post, China Daily, RT

Uppdaterad 12-01-06, 11:13
Sydkoreanerna vill nu ha sina Patriotrobotar, ASAP.

South Korea hopes that a shipment of Patriot missiles it purchased from Germany, currently impounded in Finland, will be turned over as soon as possible. The South Korean Ambassador to Helsinki told YLE he believes that the interruption of the shipment was the result of poor communication among the European parties involved.
...
"It's a European operation up to now. The point of origin is in Europe. It's a European shipping company and the port the materials are in is in Finland. So I think you don't speak the same language, even among Europeans."
...
"This is, after all, for peace and stability and even for prosperity in the sense that this is a trade between the EU and Korea. These are purely defensive materials, not any offensive materials. So, good for peace, good for stability, good for our prosperity."

Hmm. De säger att vi vita har svårt att skilja mellan olika asiater, men i Sydkorea tror de tydligen att Europa är ett land med ett antal delstater liknande USA. Hur som helst så lär detta sätta press på finnarna och EU. Finland lovar nu att göra allt de kan för att få iväg robotarna.

The government will discuss granting a transit permit to the South Korean Defence Ministry on Wednesday in a move that likely concerns Patriot missiles found on the Thor Liberty vessel, which has been docked at Kotka Harbour since before Christmas.

The government’s agenda for Wednesday includes a proposal from the Finnish Ministry of Defence to grant a transit permit to “the Republic of Korea’s Defence Acquisition Program Administration.” The agenda was published on Tuesday, but no additional information was given.

Av en slump så står det just nu en AN-225 på Arlanda och av en slump så är den på väg till just Sydkorea. Finnarna kanske ska passa på och utnyttja överblivet lastutrymme? Nu när EU får dåligt rykte så kanske Sverige får ställa upp för att rädda Tyskland och Finlands ansikten?

När strålkastaren släcks

2011-12-21T20:03:00.001+01:00

Någon som kommer ihåg Jessica Lynch? Den kvinnliga soldaten som råkade köra in i fel kvarter under USA:s anfall på Irak 2003. Hon blev slogs som en tiger, blev tillfångatagen och enligt amerikansk PR torterad innan hon fritogs i en magnifikt utförd operation. Resultatet blev att hon utsågs till amerikansk helyllehjälte och det skapades fanclub-sidor på nätet.

Sanningen kom ut ett tag senare och visade på att hon först misshandlades av de irakiska soldaterna, men att hon sedan blev förd till ett irakiskt sjukhus där hon vårdades för sina skador och när de amerikanska soldaterna kom för att fritaga henne så möttes de enbart av irakiska läkare. Fritagningsoperationen kom till för att USA behövde positiva nyheter i pressen för att motverka bristen på framgångar under de inledande skedena på kriget.

Det här är inte den enda händelsen där USA försökt skapa PR genom att skarva på enskilda soldaters öden. Pat Tillman var en berömd amerikansk fobollsspelare som efter 9-11 valde att åka till Afghanistan där han dog i en eldstrid när han i förvirringen blev beskjuten av egna trupper. För att dölja misstaget så blev han utsedd till hjälte och tilldelad medalj. Jag rekommenderar Jon Krakauers bok "Where men win glory". Pat Tillman var helt klart en hjälte, men inte för sättet han dog på utan för sättet han levde på.

Vissa kritiserade henne personligen, trots att felet egentligen låg hos amerikanska försvarsmakten. Själv så blev jag snabbt ganska så uttråkad på det hela och lade in henne i mitt mentala arkiv för ointressanta historier. Detta ända tills jag snubblade över den här artikeln som handlar om hennes liv efter att pressen tappat intresse för henne.

When I came home to America after nine days in captivity and a dramatic rescue by U.S. forces, I faced a new battle: an array of surgeries to fix my spine, arms, legs, and feet. Though I didn’t know it at the time, the military and the media labeled me a hero. They said I’d gone down guns blazing, like Rambo, when really my rifle had jammed and I hadn’t shot a soul. I clarified this as soon as I could—and then people were angry that I’d been called a hero in the first place....I don’t want anyone to feel sorry for me, or to think I don’t know how fortunate I am. Everyone else in my vehicle in Iraq was killed. My best friend, Lori Piestewa, died as a prisoner of war. I’m still here.

...

In the eight years since my captivity, I’ve had 21 surgeries. I have metal parts in my spine, a rod in my right arm, and metal in my left femur and fibula. My right foot is held together by screws, plates, rods, and pins. I have no feeling in my left leg from the knee down, and I wear a brace every day. Sometimes I’ll get a flash of pain, or feel upset because I can’t run, and then I’ll remind myself: I’m alive. I’m here. Take some ibuprofen.

Där kommer den verkliga hjälten fram! En person som trots svåra skador kämpar sig fram och skaffar den högskoleutbildning som hon hade som mål när hon tog anställning som soldat. Liksom många amerikanska soldater från framför allt de från fattigare familjer, så var det värvningspremien och stödet att få en utbildning som lockade.

Frågan är hur det är i Sverige? Jag rekommenderar bloggen "Efter bomben" som drivs av en av de soldater som skadades vid en IED-attack i Afghanistan 2009. Den visar på hur lång tid det tar att komma tillbaka efter en svår skada. I debatten har det förekommit röster som ifrågasätter varför veteraner ska ha bättre vård än övriga svenskar. Det viktigaste skälet som jag ser det är att visa att vi bryr oss om de som skadat sig i statens tjänst även efter deras tjänstgöring i Försvarsmakten avslutats. Detta är samma anledning till att bl.a. amerikanska flygvapnet satsar stora pengar på räddningshelikoptrar för att plocka upp nedskjutna piloter. Visst så är det delvis för att rädda en dyr investering. Men framför allt är det för att de som åker iväg på uppdrag ska veta att vi satsar allt för att de skall överleva och tas hand om om de skadas i tjänsten. Varför skulle de annars riskera sina liv?

Veteranvården ska bli bättre har Försvarsmakten lovat. Än så länge så finns det dock en hel del kvar att bevisa.

Jag har funderat en del på hur vi gör med våra fast anställda eller tidvis tjänstgörande soldater. Tidigare när en frivillig soldat skadades så lämnades han eller hon ganska så snabbt över till det civila samhällets vårdapparat. Men hur gör man med en anställd soldat? Kan man sparka en soldat som är skadad från sin tjänst för att han har fått en skada som gör att han inte längre kan tjänstgöra där? Har Försvarsmakten en skyldighet att hitta en ny tjänst? Kan en invalidiserad soldat vara tvungen att ha ett krav i sitt anställningskontrakt om obligatorisk utlandstjänst? vad händer när de åtta årens anställningstid går ut, vilka krav har Försvarsmakten att stötta den invalidiserade soldaten att hitta ett nytt lämpligt jobb?

Många frågor och än så länge få svar.

Nackdelen med medias strålkastarljus är att det belyser enbart enskilda händelser och missar helheten i mörkret runt omkring. När mediaintresset tar slut så försvinner historierna från löpsedlarna och därmed också allmänhetens medvetande. Journalister brukar säga att svenskar i allmänhet kan bara hantera en nyhet i taget. För att få plats med en ny måste den gamla tas bort. Kanske är det nu dags för en svensk historieskrivning över våra veteraner och hur de anpassar sig till livet efter kriget? Jag vill dock inte se några snyfthistorier för att sälja lösnummer, utan rena skära fakta.

Omvärlden styr

2011-12-20T22:36:00.000+01:00

Kim Jong-Il må ha lämnat jorden, men det står en mängd despoter beredda att ta över hans plats som inofficiell eller officiell ledare för ett av världens mest totalitära länder.

Nordkoreas grannar inser nu att de kommer att få leva även fortsättningsvis med en granne som kan ställa till stora problem.

Japan har sedan VK2 varit mycket defensiva med användningen av sin krigsmakt (det heter till och med Japan Self-Defence Forces precis som Sverige bytte namn från Krigsmakten till Försvarsmakten). Men med tanke på sin historia och grannländer som Kina, Ryssland och Nordkorea så prioriteras försvaret av hemlandet högt. Man har deltagit i fredsbevarande insatser, men deltagandet i Irak kan ses som ett sätt att visa USA att man är en god allierad.

Nu har detta gett resultat. Japan har beslutat sig för att köpa F-35A.

In a deal estimated to be worth more than $4 billion, Japan plumped for the trouble-plagued jet to replace its ageing fleet of F-4 fighters.

"The government shall acquire 42 units of the F-35A after fiscal 2012 in order to replenish and to modernise the current fleet of fighters held by the Air Self-Defense Force," the cabinet said in a statement.

Ytterligare en förlust för Eurofighter och F/A-18E/F.

Vi får se om detta innebär produktion i Japan (som Mitsubishi F-15J) och specifika japanska varianter (som F-16 kopian Mitsubishi F-2). Jag är dock mycket tveksam till det senare då t.o.m. USA tvekar att fortsätta utveckla alla tre versioner som finns idag.

Det ska också bli intressant att se vad Sydkorea gör. Banden till USA är starka och Sydkorea opererar en av de mest avancerade versionerna av F-15 i form av den s.k. F-15K "Slam Eagle" med förmåga att bära sjömålsroboten Harpoon II och den avancerade attackroboten SLAM ER. För tillfället så finns det planer på egenutveckling av F-X. Men om det börjar blåsa kallare vindar kring 38 breddgraden så kanske även Sydkorea väljer F-35 för att binda upp sig hårdare mot USA.

Frågan är om Japan och eventuell Sydkorea i så fall får ångra sitt beslut med tanke på alla problem som drabbat utvecklingen av F-35?

Det är bara att inse att bor man i ett fredligt hörn av världen så kan politikerna ha egna mål med sin försvarspolitik. Men i vissa delar av världen så bestämmer man inte själv, utan det är omvärlden som ställer till problem och det är omvärlden som kan bidraga med lösningar på problemen. Det gäller bara att hålla sig vän med rätt sida.

SvD, DN, Telegraph, Flight Global

Vad har Sverige att dölja? (uppdaterad)

2011-12-19T19:43:00.000+01:00

För ett halvår sedan skrev jag ett inlägg där jag kritiserade faktagranskningen i en artikel i FIB om misstänkta transporter till och från "Lekeberga flygplats"/Örebro Airport utanför Örebro. Majoriteten av de oreguljära flygningar som genomförs till Örebro är inom ramen för Försvarsmaktens verksamhet. Att som FIB misstänka att det skulle ha och göra med smuggling av DU - Depleted Uranium är att dra lite väl långtgående slutsatser av ganska så vaga data.

Dock så fanns det helt tydligt tecken på konstiga flygningar som misstänktes vara inom ramen för CIA:s fångtransporter.

Nu är Sverige ett av de länder som vägrar offentliggöra data kring dessa misstänkta transporter. Varför kan man fråga sig?

Danmark, Finland, Norge och USA är bland sju länder som informerat - Sverige, Kanada och Portugal vägrar. Andra länder säger de inte har information, ytterligare andra svarar inte, enligt Access Info Europe, en av organisationerna.

...

Amerikanska luftfartsmyndigheter har släppt 27 128 dokument om flygningarna till de två organisationerna, Reprieve och Access Info Europe.

Förutom Sverige, Kanada och Portugal har också den europeiska luftfartsmyndigheten Eurocontrol vägrat lämna ut information.

Fem länder, däribland Storbritannien, säger sig inte ha den efterfrågade informationen, medan 13 länder mött begäran från organisationerna med tystnad.

Vilka är då organisationerna Reprieve och Access Info Europe?

Reprieve som har sitt huvudkontor i Storbritannien driver frågor om lagliga aspekter av humanitära rättigheter för fångar. Man har fokuserat sina insatser på bl.a. dödsstraff och fångarna som sitter i det amerikanska militärfängelset på Guantánamo Bay på Kuba.

We were among the first lawyers into Guantánamo Bay and in total have acted for 83 prisoners there, 66 of whom have now been freed. We are also representing over 70 people facing execution abroad, and our death penalty team has worked in 16 different countries.

Access info Europe är en humanitär organisation som arbetar för att till att offentliggöra information i Europa för att på så sätt kunna driva olika kampanjer om medborgarrätt.

Två mycket officiella organisationer med en god tanke bakom sitt agerande. De samarbetar med en hel del andra organisationer, bl.a. Amnesty. Här är en länk till deras gemensamma rapport.

Visst så är denna kampanj kanske en medial cirkus. Men det är också ett sätt att visa hur europeiska länder döljer dåligt agerande under en täckmantel av att information skulle vara känslig att sprida. Information om flygplans rutter är känslig före och under en flygning då det finns risk för attentat, smuggling m.m. Men när flygningen är genomförd så borde denna allmänna hemligstämpel i de flesta fall kunna lyftas. Om inte så borde man åtminstone kunna förklara varför man inte lyfter den från fall till fall.

As the findings show, we encountered systemic problems, including administrative silence, lost requests, incomplete responses, a failure by governments to safeguard potentially important data, and various excuses designed to prevent the release of information. On the other hand, we also found that, when public bodies processed our requests in the framework of national access to information laws, the majority found that the material requested was not confidential.

Har det då förekommit illegala transporter av fångar i Europa? Ja, det har redan bevisats i en EU-rapport. Bromma tas upp som en flygplats där enstaka flygningar genomförts.

Tyvärr så har USA i kampen om att stoppa den globala terrorismen utnyttjat en del mindre länders önskan att komma närmare NATO och USA. Länder som Rumänien och Litauen gör nog både det ena och det andra för att få amerikanskt stöd. Frågan är vilka påtryckningar som USA använt mot Sverige för att vi skall vara så lojala och hålla tyst? Visst så är kanske Sverige ärligare än de flesta andra som antingen nekar att de har data, eller skyller på administrativa rutiner.

Det intressanta är att organisationernas frågor syftar till att testa europeiska länders villighet att ge ut öppen information. Sverige har alltid skrutit om vår offentlighetsprincip. Men nu visar det sig att USA m.fl. är mer öppna än oss (eller i varje fall väljer att släppa den information de anser vara öppen). Om inga misstänkta flygningar har skett så borde det inte vara allt för svårt för Sverige att säga så? Om så inte är fallet så borde det också vara enkelt att sortera ut den misstänkta informationen. Då flygning genom Sverige bör vara mer eller mindre omöjligt utan OK från trafikledningen (eller ingripande från incidentflyget) så bör dessa hemliga flygningar finnas med bland lagrade färdtillstånd och inspelade plottar från övervakningsradar.

Men den svenska tveksamheten kan också bero på att vi inte vill avslöja vår låga beredskap? Tyvärr så finns det luckor i de civila radarsystemens övervakning då de bygger på att flygplanen har sin transponder på, s.k. sekundärradar. De militära radarsystemen är inte beroende av transpondersvar utan läser s.k. primärradar. Men frågan är vilken beredskap och täckning våra militära system har idag? Incidenten med Arctic Sea för två år sedan sedan pekar på dålig täckning när det gäller sjöbevakningen.

Vad är egentligen mest jobbigt för svenska politiker, att erkänna att vi stöttat USA i tveksamma operationer eller att erkänna att vi inte har full koll på vårt luftrum?

DN1, DN2

Uppdaterad 11-12-20, 18:36
FIB har en ny artikel om Reprieve och Access info Europes rapport. Man länkar i artikeln till en dokumentär på Youtube om de misstänkta CIA-flygningarna. Det är ett avsnitt kallat "CIA Mystery Flights" från CBC dokumentärserien "The Passionate Eye".

Hmm. FIB:s reportage har även med detta inlägg som referens, så nu kan det bli en intressant rundgång på Internet där jag helt plötsligt indirekt länkar till mig själv.

Skyll på de döda

2011-12-18T19:59:00.001+01:00

När jag 1990 reste runt i USA så pågick en medial process i amerikanska domstolar där änkorna till F-16 piloter som omkommit i tjänsten försökte få rätt mot USAF. Enligt flygvapnet hade olyckorna berott på misstag som begåtts av piloterna. Därför skulle ingen ersättning utgå till familjerna. Sedan hade det läckt ut information om att olyckorna med stor sannolikhet berott på kortslutningar i kablage som gnidits sönder på grund av vibrationer och G-kraft.

Samma typ av mörkning har skett när det gäller orsakerna till haverier med marinkårens V-22 Osprey. Not "their finest hour".

Jag har i ett antal inlägg följt problemen med F-35 och F-22. F-22 är särskilt intressant då det är ett driftsatt system som står för top-of-the-line i den amerikanska luftbevakningen. Troligtvis så kommer den aldrig att användas i internationella insatser, men den är tänkt att stå i nationell beredskap i Alaska 24/7 365 dagar om året som en del av NORAD.

Men det senaste året har den beredskapen tvingats stå på backen på grund av problem med syrgassystemet. För någon månad sedan så fick F-22 börja flyga igen, men med övervakning av syrgashalt i inandningsluften samt kolmonixidhalt i blodet. Problemen har dels berott på att OBOGS - Onboard Oxygen Generating System inte filtrerar andningsluften från kontaminering. Varifrån denna kontaminering uppstår är oklart. Vissa analytiker anser att det beror på att man startar upp F-22 i hangar och att det då kan cirkulera förbränningsluft från APU och motor in i luftsystemets luftintag. Som lök på laxen så misstänker man även att reservsyrgasen inte fungerar som den ska.

Colloquially referred to as the "green apple" by pilots, the system is a self-contained supply of liquid oxygen mounted on the jet's ejection seat and is used in case there is a failure of the main life-support system. By necessity, it is separate from the aircraft's main oxygen systems, which have been under investigation for much of the year due to a string of airborne incidents where pilots have experienced symptoms resembling hypoxia.

"The Air Force is implementing an immediate action time compliance technical order (TCTO) on the F-22 backup oxygen system," a Dec. 8 Air Combat Command (ACC) release said. "This system is known as the Emergency Oxygen System (EOS) and is designed to be used on rare occasions when pilots experience indications or physiological symptoms that suggest there may be a problem with their air supply."

Men vem är det egentligen som får skulden för alla dessa problem? Pentagon, USAF eller tillverkaren Lockheed Martin? Ingen av dessa. Givetvis så är det återigen pilotens fel!!

The AIB report confirms Defense News' Sept. 8 report, in which an industry source and a pilot both said that a bleed air malfunction had caused the crash by shutting down the oxygen system.

The AIB, however, places the blame on Haney for not reacting quickly enough to activate the jet's emergency oxygen system or recover from a dive he inadvertently entered into as he struggled to regain his air supply."I find the cause of the mishap was the MP's [mishap pilot] failure to recognize and initiate a timely dive recovery due to channelized attention, breakdown of visual scan and unrecognized spatial disorientation," wrote Brig. Gen. James Browne, president of the AIB.

Mycket osmakligt. När man är drabbad av Hypoxia så slutar hjärnan att fungera. Det är också ett smygande fel som kan vara mycket svårt att identifiera på ett korrekt sätt.

För ett antal år sedan så tyckte svenska politiker att pilotkåren tjänade för mycket. F 16 bjöd då in en politiker att flyga baksits i en SK 35C Draken. Politikern drabbades enligt legenden av akut vätskebrist och hamnade på sjukhus med dropp. Efter det var det ingen som protesterade på lönerna. Det är synd att F-22 inte finns i en tvåsitsig version. Det borde vara en intressant lösning att plocka upp någon av dessa generaler i en sådan för att se hur mycket de litar på det syrgassystem som för piloterna är skillnaden mellan liv och död.

Se även POGO.

Historiens dom

2011-12-18T18:19:00.001+01:00

Nu lämnar de sista amerikanska soldaterna Irak. Det lär inte bli några irakiska tårar som fälls när de lämnar landet. Frågan är vad de egentligen åstadkommit? Visst så fick Saddam Hussein och en hel del av hans regim som var skyldiga till brott mot mänskligheten det straff som de förtjänade. Men var det värt allt lidande?Vilken blir historiens dom? Var det en lyckad insats? Har världen blivit säkrare, eller innebar anfallet på Irak bara att man raserade en odemokratisk, men ändock stabil regim?

Läser man det här reportaget där vanliga irakier får uttala sig om vad USA lämnat efter sig så är domen ganska så klar, även om det skiljer sig mellan regionerna (Sulaimaniya, Ramadi/Falluja och Kirkuk). Kriget var ett kraftigt misslyckande.

Frågan är om det var den nya strategin som vann i Irak, eller om det var befolkningen som anpassade sig till den amerikanska närvaron? Eller kanske USA som anpassade sig till Irak?

But after the battles, and after 2006 and 2007 things began to change. Some people began to think it would be wiser to cooperate, so that the Americans would leave and Anbaris could take control of their own affairs. They saw the provinces in southern Iraq doing better and attracting businesses because they were more stable and secure, and they wanted to do the same.

Förhoppningsvis så kommer oljan att stabilisera Irak. Alla människor vill trots allt tjäna pengar och förr eller senare kommer de att inse att samarbete är det som krävs. Men tyvärr så tror jag att det kommer att vara en hel del stridigheter innan man når detta stadium. Kurdistan vill bryta sig loss och jag skulle heller inte bli allt för förvånad om det uppstår någon typ av uppdelning i ett Shia-/Sunnikontrollerat Öst/Väst-Irak. Var de kristna kommer att ta vägen är oklart.

Det är dock en smula för tidigt för att avgöra vad det slutgiltiga resultatet blir. USA har heller inte helt och hållet lämnat Irak. Man behåller en viss närvaro för att säkerställa att landet inte faller ihop.

It may not be so final. The U.S. leaves behind a massive embassy in Iraq guarded by up to 5,500 armed security contractors. Little is known about that hired army — when, for instance, it can open fire on Iraqis to protect U.S. diplomats — but it amounts to a privatized residual U.S. force.

Frågan är också vilka resurser som USA bibehåller i landet för att bl.a. övervaka Iran?

And the Predators? They won’t exactly leave Iraq after the pullout. On Friday, Panetta secured Baghdad’s approval to allow the drones to fly — unarmed — over northern Iraq from Turkey’s Incirlik air base. They’ll be spying for Kurdish terrorists.

Resultatet än så länge efter 8 års amerikansk ockupation av Irak är mer demokrati och samtidigt mer anarki. Säkerhetsläget i Irak är sämre än innan USA anföll. Å andra sidan så kunde det ha blivit betydligt värre. Läget idag är i varje fall betydligt bättre än 2006.

USA slapp dessutom samma typ av nesliga reträtt som man tvingades till i Vietnam. I varje fall än så länge. Om den irakiska regimen skulle falla ihop så kan den amerikanska ambassaden tvingas evakuera och då kommer scenerna från Saigon 1975 att återuppspelas igen.

I Afghanistan är det fortfarande långt kvar innan man ens når samma läge som medgett att USA kunnat lämna Irak. Frågan är vad ISAF och indirekt Sverige kommer att få för dom när vår insats i Afghanistan tar slut sisådär 2014? Visst, talibanerna är borta. Men det är en korrupt regim som tagit över. Uttåget 2014 kommer också innebära att talibanerna får ökat inflytande i landet igen. Kanske inte i form av direkt makt över landet, men med indirekt makt att påverka de beslut som tas i Kabul.

NY Times, DN1, DN2

Mer skvaller

2011-12-17T17:36:00.004+01:00

I veckan så höll ÖB sitt chefsmöte. Min vana trogen (feb 2010, feb 2011) så hängde jag utanför dörren och tjuvlyssnade. I dessa förändringens tider och snåla budgetar så kan det vara bra att få en tidig signal om vad som på gång.

ÖB medger att det finns en styrning från våra politiker där målbild och ekonomi inte riktigt hänger ihop. I regeringsbeslutet för Försvarsmaktens inriktning 2011-2014 står det:

”Huvuddelen av förbanden i insatsorganisationen ska 2014 normalt ha en beredskap som understiger tre månader, inget förband ska normalt ha en beredskap som överstiger sex månader”

Låter bra, men samtidigt så står det att:

”Inriktningen för insatsorganisation 2014 respektive personalförsörjning kan bara genomföras i den takt som ekonomin tillåter”.

"Mind over matter" brukar det heta. Tyvärr så styr ekonomin verkligheten.

I närtid så kommer två stora omstruktureringar att ske. FMLOG:s verksamhet går över till FMV (omdanad försvarslogistik) och FortV till FM (fastighetsutredningens förslag). Personaldirektören sammanfattar vägen framåt:

- Anställningen går över automatiskt
- Arbetstagare har rätt att motsätta sig övergången
- Arbetstagare utan fullmakt som säger nej, riskerar uppsägning

Kommer "arbetsbrist" vara ett motiv till uppsägning även denna gång? Den som lever får se. I december 2012 skall i varje fall bägge omstruktureringar vara klara.

Arbetet med att definiera FM Org 12 pågår och vecka 213 så kommer arbetet att vara färdigt. Då är alla stolar framställda. Frågan är vilka som sitter på vilka stolar i slutet av året?

Utbildningen och användningen av GSS/T börjar struktureras upp. Först GMU - Grundläggande Militär Utbildning i tre månader, följt av sex månaders befattningsutbildning och sedan ett antal 3-4 veckors KFÖ - Krigsförbandsövningar under åtta års kontraktstid. Låter bra, men vad är egentligen skillnaden mot gårdagens värnplikt? Det var i praktiken pengarna som tog slut som innebar att de värnpliktiga inte fick genomgå KFÖ. Att värnpliktsarmén skulle varit sämre än dagens tänkta armé är en finansiell konsekvens snarare än bristande grundutbildning/materiel. Kommer pengarna verkligen att finnas till för repetitionsutbilda GSS/T? Annars så har vi bara ersatt en 9-15 månaders värnplikt med en 9 månaders GSS/T utbildning.

ÖB verkar inse att det inte är så stor skillnad på GSS/T och värnpliktiga.

GSS/T får inte uppfattas som en ”repsoldat” utan som en resurs som kan tjänstgöra mellan övningsperioderna exempelvis högvakt, IBSS mm. (Kräver tilldelning av ekonomiska ramar).

I den bristande ekonomin så planeras ett antal plus/minus-paket. D.v.s. från en budget inom ram, vad kan dras bort eller läggas till.

- Minuspaket innebär bl.a. personalreducering/omstrukturering och reducerat intag GMU för GSS/T och HAGS rel. FMUP. D.v.s. organisationens storlek kommer inte att nå målbilden.

- Pluspaket innebär bl.a. Utökad basorg och PRIO 5/6. Vi får hoppas att det inte blir det sista. Frågan är om PRIO någonsin kommer att nå sitt mål, d.v.s. att spara in pengar till FM?

De olika taktiska staberna drog sina erfarenheter från internationella operationer. MTS pekade på bl.a. att "helikopter ombord på Carlskrona var en framgångsfaktor" samt att "logistiken är en integrerad del av planeringen". Lite märkligt då att Sverige inte har en helikopter som är anpassad för att baseras på fartyg. Sverige har inte ens några fartyg som är anpassade för att ha helikopter ombord. Ännu mer märkligt är att man för över stora delar av logistiken till FMV.

Stort som smått togs upp på mötet. Då kritiken mot det nuvarande kroppsskyddet varit massivt och reportrar fått fokus på att soldater på insats inte är nöjda med sin utrustning så är det kanske inte konstigt att det även togs upp på mötet. Krsk 12 (PBSUS) eller kroppsskydd 12 kommer att införas i juni 2012. Det är uppdelat i tre delar. Kroppsskyddet i sig själv, skyddsglasögon och Hjälm NY. Ser OK ut på bild. Hur det är att springa omkring med i 50 graders värme har jag svårt att uttala mig om.

För att visa sin "mjuka" sida i dessa förändringens tider så kommer en medarbetarundersökning att genomföras våren 2012. Jag kan bara hålla med Parabellum om att medarbetarundersökningar och konsultverksamhet har fått ersätta ledarskap i dagens FM.

Mer flygporr!

2011-12-17T12:28:00.002+01:00

Kanske inte riktigt flygning i ordets rätta bemärkelse, men med tanke på att vintersäsongen är på väg så är det en bra kombination av vintersport och flygkänsla! Själv så blev jag sugen på BÅDE slalom och en flygtur.

Framtiden är på väg

2011-12-17T10:56:00.005+01:00

USA kommer att skicka sin senaste UAV, General Atomics Avenger till Afghanistan. Inget att lyfta på ögonen kanske, då Afghanistan vimlar av UAV:er? Eller är det något nytt på gång?

Officially, the General Atomics-made Avenger — a sleek, jet-powered upgrade of the iconic armed Predator and Reaper — is heading to Afghanistan as a combat-capable “test asset.” The Air Force said in a statement that it loves how the Avenger’s “internal weapons bay and four hardpoints on each wing,” will give it “greater flexibility and will accommodate a large selection of next generation sensor and weapons payloads,” as reported by Zach Rosenberg at Flightglobal.

Problem is, you don’t really need those things in Afghanistan. Weapons bays are for stealth: most warplanes don’t have them. And it’s not like the Taliban has been firing radar-guided missiles at NATO aircraft. Besides, there are already dozens of armed drones in Afghanistan. One more isn’t going to make much of a difference.

Which begs the question: Is the 41-foot-long Avenger really meant for Afghanistan? Or is it destined to patrol over Afghanistan’s unruly neighbors, Iran and Pakistan, both of which do have radar-guided missiles? That was a job assigned to the Lockheed Martin RQ-170 Sentinel before one of those drones crashed in Iran two weeks ago. We’re sure the Air Force has a few more RQ-170s to throw at Iran and Pakistan. After all, the elusive ‘bots have been spotted in Afghanistan, South Korea and Japan. But the Avenger, which debuted just two years ago, is newer and more capable than the Sentinel, which is widely believed to be a product of the early 2000s.

System som Avenger/Predator C är designade för att gå in mot välbevakade mål som t.ex. Iran. Stealth och liknande förmågor är helt bortkastade på talibanerna som inte har ett luftförsvar värt namnet. Det är andra hot som är mer avgörande för den pågående utvecklingen.

USA kanske inte har vilja att likt Israel gå in i närkamp med Iran, men man är definitivt ute efter att hålla koll på händelseutvecklingen. Förlusten av en RQ-170 som "navigerade fel" och hamnade i Iran var pinsam, men det visar att man även är beredd att utstå fler liknande pinsamheter för att ha kontroll på Irans eventuella kärnvapenprogram. Om inte annat så bara för att hålla hökarna i Israel och i den amerikanska senaten på plats.

Framtiden är som vanligt mycket svårspådd. De prognoser som analytiker tar fram avseende risken för krig i Iran visar på allt mellan i närtid osannolik och kraftigt förhöjd.

Tittar man på den bild som utvecklar sig just nu så lämnar USA:s försvarsmakt den upptrampade stigen med stora insatser mot internationell terrorism a la Afghanistan och Irak. Detta överlåter man som förr till CIA och till mindre enheter inom specialstyrkorna som Green Barets, Navy SEAL:s och Army Ranger, vilket vi kan se i bl.a. Somalia. Till sin hjälp kommer de att ha de UAV-system som idag används i Afghanistan, d.v.s. Predator/Reaper. Striderna på marken överlåter de till de lokala styrkorna där man stöttar med utbildning och handeldvapen.

Övriga amerikanska försvarsmakten kommer att satsa på ett generationslyft med uppgradering av en åldrande flygplanspark med bl.a F-35, KC-X m.m. Flottan skaffar stealthanpassade fartyg som t.ex. USS Zumwalt. Hotbilden är länder som Nordkorea, Pakistan, Kina och Iran. Ryssland är inte en hotbild i sig själv. Men de vapensystem som Ryssland exporterar är definitivt så. Inom några år så kommer vi säkerligen att se PAK-FA T-50 i länder som Venezuela. S-400 "Triumf"/SA-21 "Growler" kommer att exporteras och det är inte en lätt nöt att knäcka för stealth-anpassade flygplan och UAV:er.

Undantagen från denna ändring i strategi/taktik är US Navy och US Marines. De kommer att bibehålla en kapacitet att globalt kunna slå till snabbt samt att bygga upp en närvaro utan att vara beroende av några andra länders välvilja. Detta syns tydligt just nu i Medelhavet där USA bygger upp en närvaro för att vara beredd om något skulle hända i Syrien som hotar Israel. Dock så kommer USA inte att göra något överilat i fallet Syrien. Den arabiska våren må vara bra för befolkningen i de länder som lyckats kasta av sig ett gäng med diktatorer. Men det var diktatorer som hade en bra relation med Israel. Grannsämjan kan snabbt ändras i Mellanöstern när det dyker upp okända spelare. I USA:s realpolitiska ögon så tar man nog hellre en galen diktator i Syrien som misshandlar sin befolkning än ett möjligt framtida syriskt hot mot Israel.

Frågan är vad vi i Sverige gör i detta läge?

Ingen av den typ av insatser som USA siktar mot passar den "svenska profilen". Vi får nöja oss med de insatser där FN eller Europa har en egen vilja. Med Europa så menar jag Frankrike, då Storbritannien slaviskt följer USA:s vilja och Tyskland inte ens skulle komma på tanken att agera aggressivt på egen hand (VK2 finns fortfarande i alla tyska politikers bakhuvud). Vare sig NATO eller EU kommer att vara drivande som organisation då de hämmas av Storbritannien och Tyskland, för att inte tala om bankrutta länder som Grekland, Italien m.m. De gånger EU eller NATO kommer att agera är när de får en begäran från FN eller när de likt Libyen ställs inför alternativet att fransmännen agerar på egen hand.

De internationella insatserna kommer med andra ord inte vara gränssättande för svenska Försvarsmaktens uppbyggnad eller förmåga om vi inte fortsätter att blint sätta upp Battlegroups för att vara lojala mot ett EU-mål som få andra länder i Europa delar.

Som jag ser det finns det två vägar framåt.

- Backa tillbaka ett steg och fokusera på försvaret av Sverige och fredsbevarande insatser inom FN regi under ledning av EU/NATO.

- Ta steget fullt ut och följ Norges inriktning där man inte har ett specifikt nationellt försvar utan är en integrerad del av NATO med fokus på den s.k. "transatlantiska länken" mot USA.

I bägge fallen får vi en säkerhetspolitik värd namnet. I det första fallet så får vi nöja oss med det ekonomin tillåter baserat på en i praktiken mycket låg hotbild mot Sverige. I det andra fallet så får vi acceptera att vi med jämna mellanrum tvingas till insatser som vi kanske egentligen inte var särskilt sugna på att deltaga i. Men detta är en kostnad som vi kanske är villiga att betala för att ha en storebror att luta sig mot?

Skinande nytt!

2011-12-15T20:55:00.007+01:00

Idag landade en amerikansk C-17 med två svenska HKP 16 Blackhawk!

På torsdagsmorgonen landade de första Black Hawk-helikoptrarna på Malmen. Totalt har Sverige beställt 15 helikoptrar till en kostnad av närmare 5 miljarder kronor.

Klockan 08.50 landade det enorma amerikanska transportflygplanet C-17 Globemaster III på Malmen, lastad med de två första svenska Black Hawk-helikoptrarna.

Med detta så börjar Försvarsmaktens helikopterverksamhet resan tillbaka på riktigt. Det har varit ett antal tunga år med avveckling av det gamla, utan att det nya riktigt har kommit igång. Visst så har det gjorts enstaka insatser i Kosovo med HKP 9, I Adenviken med HKP 15 och nu i Afghanistan med HKP 10. Mest för att visa att vi kan snarare än att vi verkligen kan. Men det har saknats förmåga på bredden att stötta övriga Försvarsmakten och vissa förmågor halt helt utplånats som flygräddning, ubåtsjakt och pansarbekämpning. Helt i enlighet med övriga Försvarsmaktens ominriktning så har allt satsats på Afghanistan och NBG.

Nu kommer Helikopterflottiljen för första gången på många år ha en mogen helikopter att använda för att bygga upp sin förmåga kring. Till att börja med så är det fortfarande Afghanistan som gäller. HKP 16 kommer att byta av HKP 10 i MEDEVAC-rollen år 2013. Men med tanke på att insatsen i Afghanistan med stor sannolikhet rinner ut i sanden 2014, så kommer de att användas till annat.

Vad skulle jag vilja se?

Först, en uppbyggnad av en riktig luftburen manöverbataljon. Med hjälp av helikoptrar så kan ett mindre arméförband få betydligt större verkan över en större yta. De kan kraftsamla och nå insatsområden snabbare. Använd MEDEVAC utrustade helikoptrar till att stötta det civila samhället med sjuktransporter och övriga att stötta polisens insatsstyrkor.

Sedan när HKP 14 kommer i drift så skulle jag vilja se ett återtagande av förmågan till insats över hav. Trupptransport kan lämnas till HKP 16. Integrera torped och sjunkbomber. Integrera ledningssystem så att en HKP 16 med radar kan agera sensor åt marina enheter. Detta är något som Royal Navy har använt sina Sea King helikoptrar till under många år. Med Link 16 så är de dessutom användbara i insatser liknande den i Afghanistan.

Se mer på Flygvapenbloggen här och här.

Corren

På löpsedlarna 2014

2011-12-15T20:04:00.006+01:00

Nu börjar minskningen av vår insats i Afghanistan. Har vi lyckats? Tja, endast framtiden kan visa detta. Själv så är jag en smula tveksam, även om Försvarsmakten anser att läget har blivit lugnare (i varje fall i den svenska sektorn). ISAF gav Afghanistan ca 10 år. Tittar man på historiska exempel (här, här och här) så kräver en lyckad COIN - Counterinsurgency kampanj ca 30 år. Tyvärr så finns sällan den viljan eller ekonomin.

I Sverige så har i varje fall våra politiker beslutat att vi skall dra ner vårt truppbidrag för att efter 2014 enbart vara kvar och stötta med utbildning av den Afghanska polisen och Armén.

Dock så har man varit mycket vag på att beskriva vilka förutsättningar som finns för en fortsatt insats.

Den stora spelaren i Afghanistan är USA. Mycket av de gemensamma resurser som används i form av lufttankning, CAS-flyg, UAV, helikoptrar och ledningsfunktioner är amerikanska bidrag till insatsen. Utan dessa resurser så blir det inte mycket som en svensk insats kan göra. Skär vi ner på vår egen personal blir vi dessutom ännu mer beroende av stödet från andra nationer. Saknas detta stöd kommer vi bara att vara där för att skydda oss själva, vilket knappast lär glädja den afghanska befolkningen eller de svenska skattebetalarna.

Det man därför bör fråga sig är om USA kommer att vara kvar? De amerikanska politikerna lovar att stanna, men hur mycket är det löftet värt?

- Obama kommer snart att fokusera sig på valkampanjen inför presidentvalet nästa år. Ett av hans förra vallöften var att minska på de internationella insatserna, vilket han har lyckats med i Irak. Han visade dessutom under insatsen i Libyen att USA inte var särskilt sugna att ställa upp. Men utan amerikanskt stöd hade den insatsen heller inte gått att genomföra. NATO är för svagt för att hitta på något på helt egen hand. Då ska vi dessutom inte ens tala om EU:s gemensamma försvarsförmåga. Med tanke på den ekonomiska krisen och den obalans som den amerikanska statsbudgeten och försvarsbudgeten befinner sig i så kommer det att behövas nya vallöften ganska så snart. Då dessutom den amerikanska försvarsindustrin är duktiga på lobbying och bl.a. F-35 programmet riskerar nedskärningar så misstänker jag att man kommer att minska de internationella insatserna ytterligare till förmån för förnyelse av utrustningen.

- Löftet till Irak var att USA skulle ha en fortsatt närvaro på ca 50.000 man för att fortsätta utbilda den irakiska armén och polisen. Dock så vägrade den irakiska regimen att ge amerikanska soldater åtalsimmunitet och USA lämnar därför helt och hållet. Samma sak riskerar att hända i Afghanistan. Så fort det finns en regim som inte är helt beroende av den utländska närvaron så kommer de att kräva större kontroll över de utländska styrkorna, något USA knappast kommer att gå med på.

Om USA lämnar Afghanistan 2014 (vilket är ganska så troligt) så kommer det att resultera att även Sverige tvingas ut ur landet. Utan den amerikanska infrastrukturen så kan vi helt enkelt inte göra några vettiga insatser. Våra politiker bör inse att den svenska säkerhetspolitiken är beroende av utländskt stöd oavsett om vi är NATO-medlem eller inte. När det gäller Internationella Insatser så kan vi inte välja vart vi vill ställa upp eller ens vilka mål vi har med insatsen. Det går bara att deltaga om någon annan vill.

2014 kommer det att stå mycket i tidningarna om Fotbolls-VM i Brasilien. Det kommer att vara mycket tyst om vad som händer i Afghanistan.

SvD

Hur länge är hemligt hemligt?

2011-12-11T20:26:00.006+01:00

Jag var för ett par veckor sedan på Flygvapenmuseum i Malmslätt utanför Linköping. Där har man bl.a. resterna av den DC-3:a som den 13 juni 1951 sköts ner av ryskt jaktflyg när Kalla Kriget var som kallast.

När jag tittade på de rostiga flygplansbitarna och delar av den utrustning som besättningen bar på sig så kändes det som det var eoner sedan det inträffade. Men för vissa är det inte tillräckligt långt tillbaka. Hemligstämpeln kring vad som egentligen hände är trots flera utredningar fortfarande inte helt lyft. Det finns fortfarande nya detaljer som dyker upp då och då.

Ny Teknik har gjort en intressant analys av signalspaningsutrustningen som fanns ombord. Tidigare var det redan känt att utrustningen APR-5 var av amerikanskt ursprung och att Sverige fått ta del av denna utrustning mot att vi lämnade över detaljer om det Sovjetiska luftförsvaret till USA.

Men nu visar det sig att utrustningen var modifierad för att även täcka 10 GHz frekvensområdet och därmed vara möjlig att använda för att analysera siktesradarn ombord på ryska Mig-15 jaktflygplan.

Två av planets radarmottagare var av modellen APR-5, som påstods nå upp till 6 gigahertz i försvarsmaktens haveriutredning från 2007.

Dokument från Krigsarkivet visar dock att minst en av mottagarna nådde 10 gigahertz. De var sannolikt vidareutvecklade av Foa 3, Försvarets forskninganstalt avdelning 3 och kallades APR-5M. Foa 3 hade nämligen fått en beställning på modifierad signalspaningsutrustning.

Men till skillnad från markburna kommunikationsnät och radarsystem som finns placerade på ett givet ställe och där signalspaningen mest handlar om att lyssna vid rätt tidpunkt för att avgöra var de står och med vilken frekvens de sänder så är det en smula lurigare med jaktflyg. Det krävs att man får dom att starta och aktivera sin siktesradar. Frågan är om man medvetet irriterade ryssarna?

Wennerström avslöjade med stor sannolikhet en hel del av hemligheterna kring DC-3:ans uppdrag. Frågan är om han hade tillräckligt god insyn för att veta vilka frekvensband som signalspaningsutrustningen opererade på? Jag tvivlar på det. Dock så kan han ha fått tag på detaljer om vilken typ av uppdrag DC-3:an hade.

Men trots att det gått många år sedan händelsen så är det svårt att få svar från FRA. Detta trots att FRA officiellt säger att man samarbetar med utredningen och att det inte finns några hemligheter kvar att avslöja. Dock så är det svårt att lära gamla hundar att sitta. Det Kalla Kriget må vara slut, men mentaliteten kvarstår. Även om dagens medarbetare på FOA säger sig avslöja allt de vet så kan man fråga sig om vilka som har kunskap kvar om det som hände för 60 år sedan. Det har hänt förr att hemliga arkiv har rensats på information som vissa inte ville skulle gå till eftervärlden.

Det finns information som ingen politiker idag vill rota i. Varför riskera bråk med våra grannländer för händelser som alla har glömt? Se bara på hur STASI-arkivet hanteras. Personligen så tycker jag att det finns ett historiskt intresse att avslöja hur det egentligen gick till. Annars så förljuger och skönmålar vi bara verkligheten. Hur skall vi kunna lära av historien om historien är falsk? Visst så finns det risk att oskyldiga kommer i klämm, men i annat fall finns det också risk att skyldiga helt klarar sig undan.

Fortfarande kvarstår ett par viktiga frågor:

- Vad hände med FRA-operatörerna som var ombord? Vid bärgningen hittade man kvarlevorna av besättningen, men inget spår av operatörerna. Hann de lämna flygplanet med fallskärm innan det träffade vattenytan? Blev de upplockade av något av de sovjetiska fartyg som deltog i den övning som pågick i närområdet? Det har under många år förekommit rykten om svenskar i sovjetiska fångläger, men inga bevis.

- Fanns det en amerikansk agent ombord och var tog han i så fall vägen?

Läs mer på Anders Jallais blogg. Där finns en hel del intressanta spekulationer kring händelseförloppet.

Maskirovka? (uppdaterad)

2011-12-11T16:40:00.006+01:00

En av den senaste veckans intressantaste händelser var Irans uttalande om att de lyckats få tag på en av USA:s hemligaste spaningssystem, en UAV RQ-170 Sentinel. Det har rått en viss förvirring i medias rapportering i denna affär. Dels givetvis beroende på falsk propaganda från både Iran och USA och dels beroende på att man blandade ihop RQ-170 med den mer officiella Boeing X-45 J-UCAV. Iran spädde på det hela med att visa upp videofilmer som var kopior av Lockheed Martins reklam för Polecat, ett projekt som avbröts då det enda provexemplaret kraschade 2006.

Även om hela historien bara är byggd på missvisande information så är den ett bra exempel på informationsoperationer där Iran har satt en viss press på USA.

Första gången en Sentinel dök upp i allmänhetens ögon var på bilder från Kandahar i Afghanistan. Den döptes då till "The beast of Kandahar". Det uppges nu att den opereras från flera håll i världen. Enligt en del källor var RQ-170 inblandade i operationen i Pakistan där Usama bin Laden dödades.

RQ-170 Sentinel fotograferad i Khandahar

The aircraft is operated by the 30th Reconnaissance Squadron at the Tonopah Test Range in Nevada, where the Air Force has operated numerous classified aircraft, including the Lockheed F-117 and captured foreign aircraft. The drone is also operated by the 432nd Wing at Creech AFB, the primary operating base of the Air Force's mainstay UAVs, General Atomics Aeronautical Systems' MQ-1 Predator and MQ-9 Reaper.

Det finns också spekulationer om att Lockheed Martin (eventuellt i samarbete med CIA) driver ett eget testfält vid Yucca Lake i närheten av Tonapah Test Range.

Several classified Lockheed UAVs, including the Polecat technology demonstrator and RQ-170 Sentinel, were tested at airfields on the range, though the specific airfields have not been disclosed. The RQ-170 is operated by US Air Force units at Creech AFB and Tonopah Test Range airfield, both nearby. Lockheed also manufactures the Hellfire missile, which is standard equipment on US Predator and Reaper aircraft.

Efter det att USA slutade flyga SR-71 så har det funnits spekulationer om vilken typ av system som tagit över rollen av strategisk spaning över väl försvarade områden som t.ex. Nordkorea och Iran. Det verkar som Sentinel kan vara ett sådant system. F-117 var en väl förborgad hemlighet under många år och SR-71 föregångare A-12 flögs under flera år i CIA regi under en s.k. "Black Ops" budget som gjorde att det hölls hemligt även för amerikanska senaten.

RQ-170 Sentinel i luften

Vad är det då egentligen som har hänt? Iran hävdar att man lyckats hacka sig in i Sentinelen och på så sätt ta över styrningen och lyckas landa UAV:n (läs den officiella kommentarer på Sepah News). USA hävdar i sin tur att haveriet berodde på ett mekaniskt fel. NATO/ISAF erkänner dock ärlig att en UAV kraschat i Iran efter att man tappat kontrollen över den.

Om det är någon typ av offensiv operation som fått UAV:n att krascha så är det troligtvis i form av störning och eventuellt mikrovågsvapen som bränt sönder elektronik. Att ta över själva länken är mycket svårt, då den går via satellit. Det finns rykten om talibanerna har hackat ROVER-datalänkar och på så sätt kan se den videobild som länkas ner från UAV och flygplan ner till marken. Men steget är långt till att ta över styrningen. Då måste du ha spioner inom Lockheed Martin som lägger in någon slags bakdörr i koden alternativt känna till hur datalänkarna är uppbyggda. Virus är ett alternativ (USA har stora problem i Irak och Afghanistan med virus), men för att ett virus ska ge effekt måste det vara anpassat till det system den ska attackera. Att störa ut GPS och mottagare hjälper heller inte så mycket då stora UAV:er har tröghetsnavigering och automatisk navigering om länken skulle försvinna. Det finns dock tecken på att Iran köpt in det ryska störsystemet 1L222 Avtobaza.

Only six weeks ago, Russia announced delivering the Avtobaza ground-based electronic intelligence and jamming system (shown above) to Iran.
...
The Avtobaza, moreover, is designed to jam side-looking and fire control radars on aircraft and manipulate the guidance and control systems of incoming enemy missiles. It would be the perfect tool to target and perhaps infiltrate the communications link that allows a UAV to be controlled from a remote location.

Att en UAV kraschar är inte direkt ovanligt. Då det inte finns någon pilot ombord så är det mer eller mindre omöjligt för en operatör att hantera situationen om ett mekaniskt fel eller fel i mjukvaran uppstår. Detta på grund av de stora fördröjningar som finns vid styrning via satellit.

Skulle länken av någon anledning försvunnit så har en UAV oftast någon typ av "fail-safe" som styr den till ett känt område för nödlandning. Mindre UAV:er har en fallskärm som kan få den att kontrollerat falla till marken om styrningen upphör. I en hemlig UAV som denna så borde det dessutom finnas någon typ av mekanisk auto-destruktion för att spränga UAV:n och dess sensorer hellre än att riskera att bilder, krypton m.m. hamnar i fel händer.

Det märkliga är att de bilder som Iran visar upp visar en i stort sett oskadad Sentinel. Det finns en buckla på höger vinge och den ligger på en ställning, vilket indikerar skada på landställen. Men annars så verkar den hel. Detta motsäger USA:s tes om mekaniskt haveri. Det motsäger också alla spekulationer om att den skulle ha blivit nedskjuten. Skadorna borde ha blivit mer omfattande. Möjligtvis om den har hamnat i någon typ av spinnmanöver med låg fallhastighet så han islaget bli mer eller mindre mjukt. I och för sig så finns det exempel på haverier även med svenska flygplan där flygplanet varit mer eller mindre oskatt. Jag minns t.ex. ett haveri med en dansk RF-35 Draken som inträffade i USA. En testpilot på Edwardsbasen fick slut på bränsle (inte helt ovanligt fel i en 35:a) och sköt ut sig på lång final. Flygplanet gledflög (på det sätt som en 35:a kan glidflyga) och landade i den mjuka sanden på de bägge fälltankarna. Resultatet blev två skadade tankar och ett flygplan som kunde ha tagits i drift igen.

Vad som är mest troligt är att det rör sig om en gigantisk Maskirovka. USA tappar en UAV över Iran, vilket inte är en helt osannolik händelse. Den kraschar och iranska myndigheter hittar vraket. Man bygger snabbt en skala 1:1 modell av UAV:n för att kunna hävda att den har tagits över i oskatt skick. Detta kommer givetvis att få USA att svettas då man vet att innehållet kommer att hamna i fel händer som t.ex. Kina (som redan har byggt en RQ-170 kopia kallad Wind Blade). Dessutom kommer det att få USA att tveka att fortsätta använda sina UAV över Iran innan man med säkerhet kan kontra de eventuella metoder som Iran hävdar att de har förmåga till. Dessutom så är det nog ett sätt att bygga upp den iranska självkänslan efter attacken av Stuxnet-viruset som USA och Israel med stor sannolikhet ligger bakom.

Det intressanta är att se vad detta resulterar i. Nedskjutningen av Gary Powers U-2 över Sovjetunionen 1960 visade att hög höjd inte var ett tillräckligt skydd. Detta resulterade i utvecklingen av SR-71 som kombinerade hög höjd med hög fart och därmed var mer eller mindre okänslig för både luftvärn och jaktflyg. Sentinel förlitade sig nog på en kombination av hög höjd och viss Stealth-förmåga. Bevisligen räckte detta inte till. Jämför man med t.ex. Boeing X-45 signaturanpassade luftintag så är Sentinel inte fullt Stealthanpassad.

För USA kan det uppstå problem då den nya strategin för att slå ut den globala terrorismen verkar vara att operera med UAV och små specialstyrkor. Man vill inte göra om misstagen med Afghanistan och Irak. Detta pågår just nu på ett flertal ställen runt jorden. Nordkorea, Pakistan, Iran, Jemen och Somalia är bara ett par exempel. Jag kommer att återkomma med fler inlägg om användningen av UAV i hemliga operationer och den påverkan det kan få på den civila luftfarten.

Se mer spekulationer hos Gyllenhaal, Försvar och Säkerhet, Livefist, Danger Room och David Cenciotti.

SvD, DN1, DN2, Fligh Global

Uppdaterad 11-12-17, 15:54
Mer detaljer börjar komma ut om Irans påstådda kapning av en RQ-170. Wired citerar en artikel i Christian Science Monitor (även fast jag anser att kristendom inte har mycket med vetenskap att göra med tanke på deras syn på utvecklingsläran).

On Thursday, the Christian Science Monitor published an interview with an Iranian engineer who claims that Iran managed to jam the drone’s communication links to American operators by forcing it to shift into autopilot mode. With its communications down, the drone allegedly kicked into autopilot mode, relying on GPS to fly back to base in Afghanistan. With the GPS autopilot on, the engineer claims Iran spoofed the drone’s GPS system with false coordinates, fooling it into thinking it was close to home and landing into Iran’s clutches.

Rent tekniskt är detta mycket möjligt. Dock så har jag vissa tvivel:

- Att störa ut en GPS-signal är inte särskilt svårt. Att lura en civil GPS-signal är en smula svårare, men heller inte helt omöjligt. Har Iran knäckt kryptot i den militära GPS-signalen så har USA och större delen av västvärlden problem. Militär GPS används inte bara för att styra flygplan och UAV:er utan även för att styra bomber som t.ex. GBU-39/GBU-49 och granater som Excalibur.

- Ett flygplan och en UAV har oftast ett TN - tröghetsnavigeringssystem som komplement till GPS. Om positionsinmätningen skulle skilja för mycket mellan TN och GPS så bör systemet lita på TN. Nogranheten är sämre, men det är betydligt mindre känsligt för Jamming/Spoofing.

But Iran might not have had to break the encryption on the P(Y) code in order to bring down a drone. According to Richard Langley, a GPS expert at the University of New Brunswick in Canada, it’s theoretically possible to take control of a drone by jamming the P(Y) code and forcing a GPS receiver to use the unencrypted, more easily spoofable C/A code to to get its directions from navigational satellites.

“GPS satellites transmit on two legacy radio frequencies,” Langley explains. The unencrypted C/A code used by most civilian GPS unit “is transmitted only on the L1 frequency. The encrypted P code for so-called authorized military users is transmitted on both the L1 and L2 frequency.”