Tur och retur

Ett av de svenska bidragen till UP - Unified Protector, NATO operationen i Libyen är en PSYOPS-enhet.

Personalen arbetar med att påverka utvecklingen i Libyen med hjälp av olika kommunikationsinsatser. De gör exempelvis flygblad, affischer samt radio- och TV-program.
...
Flygbladen som har producerats tillsammans med Nato-personal sprids av F16-flygplan över Libyen. Radio och teve sänds från Commando Solo som är ett modifierat amerikanskt C-130 Hercules, för att ge libyerna ett alternativ till statskontrollerad media i Libyen.

Jag tänkte i detta inlägg fortsätta på Sumatras upptrampade väg om begreppet subversion.

Informationsoperationer är mycket användbara för att få en motståndare att lägga ner sina vapen. Redan Tzun Tsu sade att "ännu värdefullare än att vinna ett slag var att inte behöva slåss över huvud taget". Men ibland så lurar vi inte bara motståndaren, utan även oss själva. Det manipulerade budskapet går hela varvet runt och kommer tillbaka som sanningar. Då riskerar vi att slaget som vi ville undvika blir oundvikligt.

När man läser svenska dagstidningar så slås man av hur mycket som bygger på osäkra fakta. Svenska kritiker har t.ex. framfört åsikter om att de internationella flyginsatserna dödar civila. Ja, de har helt rätt i detta. Men vem är det som har mest att vinna på denna typ av nyheter? Vem är det som ser till att budskapet kommer ut? Det är inte bara NATO som genoför informationsoperationer i Libyen. Både Khadaffi och rebellrörelsen har visat sig vara skickliga på att manipulera sin omgivning. Det går t.ex. just nu obekräftade rykten om att 50.000 fångar försvunnit. Civila läkare har torterats av Khadaffis regim för att de vårdat rebeller. Civila stängs in i containrar för att dö i värmen. Vad är sanningen? Efter kriget kan vi kanske lägga ihop pusselbitarna, men just nu så kan vi basera vårt agerande enbart på rykten. På så sätt blir vi alla en del av informationsoperationerna, s.k. "nyttiga idioter".

En del informationsoperationer görs även mot våra egna politiker. I Sverige nöjer vi med att lägga nivån vid just information. Alla svenska förband utomlands har en informationsofficer som ofta tenderar att bli en studiebesöksofficer. I Afghanistan har det gått så långt att det ibland äter upp stora delar av förbandets resurser för transporter. USA har dock gått ett steg längre och försöker att övertyga sina egna politiker om hur bra insatserna går. Vad är det egentligen för information som Tolgfors & Co baserar sina beslut på? Försvarsmaktens analyser eller Expressens löpsedlar?

Historiskt sett så har informationsoperationer ofta använts med mer eller mindre lyckade resultat för att få med sig folket och politikerna för eller emot en insats.

- I Vietnam lyckades nordvietnameserna övertyga omvärlden att USA slogs mot fattiga bönder. Det många missade var att kriget var bara en del av det globala Kalla Kriget och att Nordvietnam hade ett av världens mest effektiva luftvärnsrobotförsvar. Reportrarna såg de enkelt utrustade gerillakrigarna i Viet Cong - V.C. och missade totalt de mer välutbildade reguljära soldaterna med stridsvagnar i Folkets armé, V.P.. USA vann kriget på taktisk nivå, men förlorade det totalt på strategiskt politisk nivå.

- Inför första Gulfkriget 1991 så besökte representanter för det ockuperade Kuwait USA och FN och beskrev diverse krigsbrott, bl.a. våldtäkter som utfördes av irakiska soldater mot den kuwaitiska befolkningen. Resultatet blev en massiv världsopinion mot Saddam Hussein och ett motanfall som slog ut Saddams Republikanska garde och lade grunden för tjugo års krig mellan västvärlden och Irak.

- Inför anfallet på Irak 2003 så byggde Bush Jr upp tesen om att Saddam var en fara mot världen och hade tillgång till massförstörelsevapen. Han lyckades övertyga både senat och kongress. Problemet var att han också övertygade sina egna underrättelseofficerare som baserat på rykten misstolkade den information som de kom över. Efter kriget har det varit svårt att få bevis för att dessa över huvud taget existerade annat än ett sätt att hålla sin egen befolkning i schack.

Informationsoperationer innebär problem många år framöver, då falska budskap blandas med verkligheten. Hur sann är myten om bönen "För nordmännens raseri bevare oss gud". Var vikingarna verkligen så blodtörstiga som de ibland framställs, eller är det helt enkelt så att det är ett budskap som piskats upp bland lokalbefolkningen för att stoppa invasionen från nordiska köpmän? Genomförde de svenska trupperna massakrer på tyska civila under 30-åriga kriget, eller är det bara falska budskap som spreds för att få lokalinvånarna att inte välkomna erövrarna från norr? Dagens informationsoperationer kommer att ställa till liknande problem för framtidens historiker.

Var har den klassiska krigsreportern tagit vägen? Han/hon som var beredd att offra sitt liv för att få ut sanningen (och tjäna massor av pengar)? Har de blivit för bekväma? I Irak använde USA sig av s.k. "embedded reporters". Allt för att kunna styra budskapet som gick ut. Operationen lyckades, då många reportrar anser det för farligt att på egen hand ge sig ut till fronten. Till viss del så är det kanske det enda sättet att komma tillräckligt nära, vi måste vara medveten om att vi bara får se ena sidan av verkligheten. Allt för många reportrar nöjer sig dessutom att befinna sig långt bakom fronten och följa Twitter eller lokala TV-kanaler som Al Jazeera. Det man missar är ofta källkritiken. Ett budskap som kommer från många håll samtidigt kan ha en och samma källa som kan vara felaktig.

Kanske är det just mängden information som väller över oss nu för tiden som är problemet? Hur sållar vi den rätta informationen från den felaktiga? Så som beskrivits i analysen av Breivik och hans gelikar på nätet så riskerar t.ex. Googles autofilter att göra att vi som av en slump hittar just den information som passar inom det som vi redan känner till, "sanningen ligger i betraktarens ögon". Sanningen finns säkert där ute, men den är mycket svår att hitta. Det är heller inte bara vi civilister som har problem. I Afghanistan så vimlar det av spanings UAV:er som formligen dränker underrättelseanalytikerna med foton och filmer. Men vad hjälper det? Hur skiljer man en afghan med skägg och turban från en annan? Det är alldeles för lätt att trots fina bilder falla i fällan att lita på vad någon annan anser om just denna person i stället för att dra egna slutsatser.

Det enda sanningen i krig är att, "krigets första offer är sanningen". Det som kanske är nytt nu för tiden är att vi trots tillgång på massor av information allt för ofta lurar oss själva. Information tenderar att vara det budskap vi själva sprider förvanskat av "viskningsleken". När vi skickar iväg ett budskap så gäller det med andra ord att ducka. Missar budskapet målet så är det lätt att det likt en bumerang kommer tillbaka och träffar oss i huvudet.

SvD, DN1, DN2, Resumé, GP