Vilket ben ska vi stå på? (uppdaterad)

I den nuvarande materielförsörjningsstrategin är det uttalat att Försvarsmakten och FMV ska köpa militär materiel på den internationella marknaden i konkurrens, s.k. COTS - Commercial Of The Shelf. Men detta innebär att om svensk (eller utlandsägd) försvarsindustri ska kunna överleva så måste dom tillåtas att exportera sina produkter. I vissa fall t.o.m. till länder som tänker använda sig av produkterna.

Det senaste exemplet är försäljningen av Erieye till Saudiarabien.

Men samtidigt var kritiken mot avtalet hård. Både Amnesty och Folkpartiet gick till angrepp mot det faktum att Socialdemokraterna skrev avtal med en diktatur som enligt UD har "betydande brister" när det gäller mänskliga rättigheter, som saknar ett demokratiskt valt parlament och som har dödsstraff.

När avtalet snart går ut har frågan återigen hamnat på regeringens bord. Avtalet förlängs nämligen per automatik den 15 november i år om inte regeringen sex månader innan skriftligen säger upp det. Det innebär att Sverige måste agera senast idag.

Under de senaste veckorna har frågan flera gånger varit uppe för diskussion i regeringen, rapporterar Sveriges Radio idag. Folkpartiet har tryckt på för att stoppa en förlängning av avtalet, men fått vika sig.

– Vi har gjort ansträngningar för att stoppa avtalet, men inte fått tillräckligt mycket stöd. Vi tycker inte att Saudiarabien är ett land vars respekt för medborgerliga fri- och rättigheter gör dem lämpliga för ett försvars- och säkerhetssamarbete med Sverige, säger FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman till SvD.se.

Visst så är Saudiarabien inte världens mest demokratiska land. Det är ett land som är hårt styrda av kungahuset och för att blidka folket tillåter man extrema tolkningar av Islam. Men landet i sig själv kan knappast anses som ett hot mot omvärlden (förutom exporten av Usama Bin Laden). Det är dock intressant att jämföra Saudiarabien med hur vi ställer oss till Israel. Där köper vi trots allt produkter, även om vi officiellt vill ligga mycket lågt med detta faktum.

Men var sätter vi våra gränser? Som jag har beskrivit tidigare så finns det politiska problem i många av de länder som vi exporterat Gripen till. I Thailand blir läget bara värre och värre. Ska vi därmed avsluta dessa avtal?

Erieye är ett intressant exempel då det bland tidigare köpare finns bl.a. Pakistan. Detta land stöttar delar av talibangrupperingarna i Afghanistan och det finns stora risker för nya strider med arvfienden Indien. Men även USA har blandade åsikter om Pakistan. Trots att pakistanska säkerhetspolisen ISI är kända för att stötta talibanerna så säljer USA bl.a. F-16 till Pakistan.

En potentiell ny kund för Erieye är Argentina. Numera så är militärdiktaturen borta, men det finns fortfarande på den politiska agendan att återta Islas Malvinas (a.k.a Falklandsöarna). Det är framför allt de ekonomiska aspekterna med potentiella oljefyndigheter i området som ställer till problem. Hur gör Sverige om det uppstår en ny konflikt mellan Argentina och England? Frankrike var med och byggde upp det argentinska flygvapnet och dess luftvärn. Då kriget startade så drog fransmännen tillbaka stödet (även om vissa indicier pekar på att några fransmän var kvar och stöttade de modifierade Super Etendard med möjlighet att bära Exocetrobotar). Här kan man spekulera i anledningen, men min åsikt är att precis som Sverige har ett visst behov att få stämpeln "Battle Proven" på Gripen så hade Frankrike det för Exocet.

Vi måste nu välja vilken fortsatt strategi vi ska ha avseende svenska försvarsindustri. Här gäller det att lägga korten på bordet och inte hymla med behovet av svensk försvarsindustri.

- Vi kontrollerar exporten hårt. Men om vi vill bibehålla industrin i Sverige kanske vi måste som kompensation då och då köpa svenska produkter trots att det finns bättre och billigare på den internationella marknaden.

- Vi tillåter fortsatt export enligt dagens regler. Givetvis fortfarande under kontroll av ISP så att produkterna inte hamnar i händerna på t.ex. Nordkorea. Länder som svenska regeringen inte kritiserar officiellt (t.ex. USA som likt Saudiarabien tillåter dödsstraff och är inblandade i aktiva stridshandlingar) bör kunna medges att köpa svenska vapen.

Uppdaterad 10-05-16, 16:38
Expressen har kört en serie om de svenska försvarsmaterielanskaffningarna.

Jag håller inte alltid med om vad som sägs, men det finns dock ett viktigt budskap och det är att vi måste besluta om varför vi ska fortsätta att ha en inhemsk industri. Erfarenheterna från VK2 visar att den dag du verkligen behöver anskaffa materiel så finns den inte tillgänglig eftersom alla andra också har behov och som NATO medlemmar så har många förtur.

Den oetiska kopplingen mellan försvarsindustrin och Försvarsmakten borde också redas ut. Detta är också något som Sverige fått internationell kritik för.

Många vittnar om de täta banden mellan försvarsindustrin och försvarsmakten. Officerare och generaler rekryteras exempelvis av industrin för att säkra väloljade kanaler till sin beställare.

"Hela försvarsindustrin är nedlusad med före detta befäl", säger en källa i försvarsmakten.

Vi ska köpa materiel därför att vi behöver det och enligt en kravspec som bygger på ett taktiskt användande. Jag är för att köpa från svensk industri och betala lite mer för att behålla den. Jag är dock kraftigt emot att köpa materiel som vi inte behöver, eller som är rena studier bara för att rätt personer använder sina kontaktnät. Behöver försvarsindustrin pengar till forskning så borde dom få låna till det liksom övrig svensk industri. Sedan när det blir en färdig produkt så kan dom hämta hem detta lån i form av ett ökat styckepris.