Exit strategy (uppdaterad)

Miljöpartiet (mp) vill att vi tar hem våra styrkor i Afghanistan senast 2014.

- Vi säger att Sverige kan och bör ta hem trupperna under nästa mandatperiod, säger språkröret Peter Eriksson.

Men, säger han, det är vad åtminstone han har haft i åtanke hela tiden om vad som ska ske och inom vilken tid. Nu görs det tydligare.

- Vi har pratat i ett halvår om en exit-strategi men en del verkar ha tänkt att vi inte menar allvar, säger Eriksson.

Miljöpartiet har varnat för att brådstörtat dra hem trupperna, det vore ett svek mot det afghanska folket. Men har man ett tydligt och rimligt datum är det en annan sak, enligt Eriksson.

- Det vore alldeles galet att bara låta det rulla på. Det är bra att ha ett datum för då kan man börja förbereda de afghanska myndigheterna för att ta över, säger språkröret.

Men en sak missar (mp). Det här är inte en "exit strategy", det är bara ett datum för när vi ska ge upp. En riktig strategi bör innehålla ett mål som vi ska nå samt de metoder och verktyg som vi ska använda för att nå målet. Sätta datum kan tvärtom vara farligt då även talibanerna kan sätta in det datumet i kalendern för att se hur länge dom behöver hålla ut.

Det här uttalandet är i varje fall snäppet bättre än (v) som vill ta hem trupperna omedelbart. Jag har tidigare ifrågasatt (v) lojalitet med omvärlden, och dom gör sitt bästa för att fortsätta med samma inriktning.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill tills vidare behålla truppen i Afghanistan, men utvärdera insatsen under 2011.

Vänsterpartiets krav är att truppen omedelbart ska tas hem. Möjligheterna till en kompromiss i denna fråga minskar sannolikt ytterligare nu när Vänsterpartiet beslutat att driva frågan i valrörelsen.

Hans Linde (v) har skrivit en hel del inlägg om Afghanistan, men verkar inte riktigt ha koll på alla fakta i ärendet.

Till skillnad från de svenska insatserna i Tchad och Kosovo är de svenska soldaterna i Afghanistan på inget sätt neutrala, Sverige har tydligt valt sida i det allt blodigare kriget i landet. Vi kan konstatera att ISAF-insatsen, där Sverige ingår, i grunden misslyckats. En av förklaringarna till ISAF:s misslyckande är att insatsen övergett sitt fredsbevarande uppdrag och fördjupat sitt samarbete med den USA-ledda och krigförande insatsen Operation Endurring Freedom. Bland annat är den högste befälhavaren för ISAF en amerikansk general och svenska militärer agerar sida vid sida med både amerikanska afghanska regeringssoldater. Det går inte att främja fred samtidigt som man på en lång rad områden samarbetar med en krigförande part. Sverige borde sluta stödja USA:s folkrättsvidriga krig och ta hem våra soldater från Afghanistan!

Sverige har tagit sida, det är helt riktigt. Vi stöttar de ca 80% av afghanerna som inte vill ha en talibanregim åter. Vi är där på FN mandat. Att sedan striderna har eskalerat igen så att man kan ifrågasätta om det är en fredsbevarande operation eller inte har inget med saken att göra. Både "Peace Keeping" och "Peace Enforcing" ligger helt inom ramarna för uppdraget. Vi tog dessutom lika mycket sida i Kosovo där vi först lät NATO bomba serberna till att komma till förhandlingsbordet och sedan satte in svensk trupp med FN mandat under NATO:s ledning.

Det intressanta är att (v) retorik är den samma som deras motsats på andra sidan den politiska skalan, nämligen Nationaldemokraterna (nd) och Sverigedemokraterna (sd). Skillnaden är att (nd) och (sd) är trots allt konsekventa i sitt ställningstagande. Dom bryr sig bara om det som är svenskt och vill låta omvärlden sköta sig själva.

Förhandling med talibanerna kommer att bli ett måste förr eller senare. Vissa tolkar detta som en förlust, men vi måste skilja på talibaner och talibaner. Det finns en hardcore falang av talibaner som tillsammans med resterna av Al Qaida knappast kommer att ge upp striden. Sedan finns det många, framför allt bland pashtunerna som inte gillar den utländska närvaron och slåss för att befria sitt land. Det är dom som vi bör erbjuda möjligheter att avsluta striderna.

Svenska Amnesty har en bra bedömning av läget i Afghanistan och möjligheterna att skapa en tillräckligt stabil stat för att ISAF ska kunna dra sig ur.

Journalisten och analytikern Anand Sahay, själv med ett förflutet i Afghanistan och numera redaktör för den indiska tidningen Asian Age, är ändå optimistisk.

- De borde ha gjort det här för länge sedan, säger han om den nya amerikanska taktiken.

Han tror att angreppssättet faktiskt kan fungera ifall de internationella trupperna fullföljer sin utbildning av den afghanska nationella armén, ANA, innan de lämnar Afghanistan.

Andra är betydligt mer skeptiska till att talibanerna verkligen kan besegras militärt. Allt fler bedömare tror att någon slags förhandlingar är oundvikliga. Men vilka talibaner förhandlar man med? Och vilka motparter ska sitta vid bordet?
...
Och skulle talibanerna visa sig villiga att förhandla, så uppstår nästa fråga – vem ska sitta vid bordet?

– Förhandlingarna borde äga rum mellan USA och talibanernas ledarskikt. Hamid Karzai är inget annat än en nickedocka som saknar all politisk tyngd i Afghanistan, säger Hamid Gul.

Han är pensionerad chef för Pakistans underrättelsetjänst ISI och en auktoritet som 20 år efter sin toppost fortfarande håller hov i pelarprydda hemmet i Rawalpindi, med en Mercedes och två stadsjeepar i solen på uppfarten.
...
Andra är betydligt mer skeptiska till att talibanerna verkligen kan besegras militärt. Allt fler bedömare tror att någon slags förhandlingar är oundvikliga. Men vilka talibaner förhandlar man med? Och vilka motparter ska sitta vid bordet?

Allan Widman (fp) vill skicka mer trupp till Afghanistan. Jag håller delvis med eftersom den svenska truppinsatsen just nu är för mycket "huvud", d.v.s. stab och logistik och för lite folk på fältet. Men först bör vi analysera vad trupperna ska användas till. Är det OMLT som ger mest effekt, eller att åka ut och beskydda befolkningen för att vinna"Hearts & Minds"?

Jag är helt för mer civila insatser och framför allt mer samordnade militära och civila insatser, men att tro att de civila biståndsorganen skulle lyckas i Afghanistan utan militärt skydd är ganska så naivt. I bästa fall så kan dom hjälpa det afghanska folket så pass mycket att en ny talibansk regim inte får folket att lida mer än nödvändigt. Tyvärr har svenskt bistånd i allt för många fall blivit ett stöd för de korrumperade regimerna i många länder. Behöver jag nämna Robert Mugabe?

Vår "exit strategy" borde vara att bygga upp en fungerande stat som inte medger att terrorgrupper som Al Qaida kan finna en fristat där dom kan verka mot omvärlden.

Vi måste hjälpa till att bygga upp sjukvård, skolor m.m. Faktum är att vi kan vinna mycket "Hearts & Minds" på att bygga moskéer för att på så sätt bygga upp statusen för stammarnas äldre som tappat mycket i förhållande till de yngre som stödjer talibanerna. Dock så bör dessa satsningar drivas i civil regi. Jag tror inte mycket på militära CIMIC satsningar och analys av de insatser som gjorts i PRT:s regi är inte bra. De spretar allt för mycket och konkurrerar med den afghanska statens ansträngningar.

Jag tror dock att vi bör satsa på en stat som mer passar den afghanska stamkulturen och inte modellera den efter europeiska förebilder. Då kommer det att bli för mycket av en kolonialstat där lokalbefolkningen inte accepterar sin regering utan ser dom som ett verktyg för omvärlden. Jag tror därför på en decentraliserad milis som komplement till ANA och ANP som aldrig kommer att kunna byggas upp i tillräcklga volymer för att kontrollera hela landet.

Sedan kommer vi att få släppa på vissa krav avseende bl.a. kvinnors utbildning. Detta kommer att komma förr eller senare, men om vi försöker oss på att förändra den afghanska kulturen så kommer vi bara att bygga upp ett religiöst motstånd som talibanerna kan utnyttja i sin propaganda. Handen på hjärtat, de afghanska kvinnornas ve och väl har inte varit högst på agendan även om det hörs ofta i den svenska politiska retoriken. Varför gjorde vi då inget innan 9-11?

Nu när den afghanska vallmoskörden har slagit fel så finns det ett gyllene tillfälle att stötta de afghanska bönderna med att byta till bättre grödor. Förslag på detta är bl.a. saffran och apelsiner. Varför ska ISAF importera apelsinjuice när man i stället borde gynna den lokala produktionen? Hittills har kriget mot narkotikan gått dåligt och det finns en viss oro att slå till för hårt mot bönderna då det kan ge motreaktioner.

Det som svenska folket bör stålsätta sig för är att insatsen kommer att ta tid. Svenska trupper har varit på Balkan i snart 20 år. Detta är ändå länder med en kultur som liknar vår egen och med en ganska så väl fungerande statsapparat. Afghanistan kommer att ta längre tid än så och kommer att även i fortsättningen kräva utländsk närvaro. Dock så kan denna närvaro kanske ske i form av civila insatser som skyddas av ANA/ANP samt militära insatser i form av helikoptrar, transportflygplan och UAV.

Tyvärr så kan insatsen i Afghanistan bli en valfråga. Ca 42% av Sveriges befolkning är för insatsen och 39% är emot. Frågan är vilken sida våra svenska politiker kommer att ta? Tyvärr så kommer nog inte den sakliga debatten om vad vi borde göra i Afghanistan att komma upp på agendan. Man nöjer sig med den enkla debatten om att vara kvar eller att lämna.

Uppdaterad 10-05-16, 08:34
Miljöpartiet går framåt i de senaste väljarmätningarna. Med tanke på att Sverigedemokraterna backar i samma mätning så är det inte åsikterna om Afghanistan som ger dom medvind.

Frågan är bara vad vi som värnar om Försvarsmakten ska rösta på? De flesta enfrågepartier har inte förankrat sina vallöften i den ekonomiska realiteten, vilket (mp) i slutändan kan få lida för. Folkpartiet och framför allt Allan Widman är dom som för tillfället är mest försvarsvänliga baserat på en sund ekonomi och utan att vilja helt stänga in oss innanför Sveriges gränser och kasta bort nyckeln som t.ex. (sd) förespråkar. Anders Borg må ha varit ganska så tuff mot Försvarsmakten de senaste åren, men Sverige har klarat den finansiella krisen i Europa väl. Ett lands ekonomi är en viktig del i säkerhetspolitiken och länder som bl.a. Italien, England och Grekland kan komma att få skära i kraftigt i den offentliga budgeten de närmaste åren, vilket även inkluderar deras försvarsmakter.

Faktum är att den finansiella krisen i Europa kan påverka insatsen i Afghanistan mer än vad talibanern gör. Å andra sidan så kanske Al Qaidas anfall mot WTC var starten på den finansiella krisen?

Uppdaterad 10-05-16, 16:27
Expressen har ett inlägg i debatten kring de rödgrönas budgetnedskärningar.

Jag har inget emot att försvaret har tvingats anpassa sig efter en mindre uniform. Försvarets problem är inte penningpåsens storlek i första hand, utan att vi får för lite pang för pengarna.

Men då måste våra politiker våga prioritera och välja bort. Vi kan inte samtidigt hålla oss med en försvarsindustri värdig en stormakt, vara alliansfria, ha hög internationell svansföring och dra osthyveln över försvarsanslagen år efter år. Tyvärr verkar den sanningen aldrig tränga in.

Så sant som det är sagt. I slutet på på artikeln dyker också det lilla faktum upp att på onsdag tas beslut om värnpliktens avskaffande. Märkligt lite debatt om detta just nu...

Uppdaterad 10-05-21, 21:50
Carl Bildt ser inget slut på insatsen i Afghanistan. Därmed så finns det minst fyra altenativa lösningar inom svensk politik. Den som lever får se...

Frågan är vad som händer om stora aktörer som t.ex. England eller Tyskland får ekonomiska problem och drar sig ur. Vad händer vid nästa val i USA med tanke på Obamas löfte att börja utdragningen 2011?

Uppdaterad 10-05-22, 10:26
Socialdemokraterna nappar på (fp) utspel och vill vidga klyftan inom alliansen.

Vi anser att värnplikten även i framtiden ska utgöra basen för det svenska försvaret. Sveriges försvar är och ska förbli allas ansvar. En helt frivillig rekrytering riskerar att bli konjunkturkänslig, leda till rusande kostnader och/eller många vakanser. Den folkliga förankringen skulle också riskera att gå förlorad. De som är lämpade, och vill, kan sedan på frivillig basis genomgå fortsatt utbildning om i genomsnitt nio månader för placering i insatsorganisationen. Därefter skriver de ett avtal i vilket ingår att under vissa perioder tjänstgöra nationellt eller internationellt. Övrig tid är personen helt civil på liknande sätt som dagens reservofficerare.

Ingen dum idé. Problemet är bara att den rödgröna oppositionen samtidigt vill minska Försvarsmaktens budget med 2 miljarder. Om detta endast är konsekvenser av samarbetet med (mp) och (v) är oklart, men helt klart är dock att bägge blocken har stora skillnader i sin syn på en bra försvarspolitik. I stället blir det bara retoriska argument att använda som slagträn i debatten.

Förutom de partibundna argumenten så kommer även enskilda riksdagsledamöters uttalanden som förstärker sprickan ytterligare. Carl Bildt (m) ovan tror på en lång insats i Afghanistan till skillnad från (fp) som vill satsa på försvar av Sverige. Else-Marie Lindgren (kd) och Ulf Grape (m) vill gå ytterligare ett steg och förstärka med Gripenflygplan som understöd för markförbanden.

Jag tycker att dessa lösrykta förslag är korkade. Det behövs en huvudinriktning för Försvarsmakten.

- Grunden måste alltid vara att försvara landet. Ska det sedan finnas tillräcklig egen numerär (värnplikt) eller ska vi satsa på ett insatsförsvar för strid i länder som Afghanistan och då bli beroende av EU/NATO (som vi efter erfarenheterna från Georgien 2008 bevisligen inte fullt kan lita på)?

- Vad är vår huvuduppgift i Afghanistan? Endast visa vår närvaro så att NATO ser att vi ställer upp, eller verkligen göra en insats? Vill vi vinna "Hearts & Minds" så gäller det att ta stora risker med fotpatruller och närvaro hos lokalbefolkningen. Bomba från luften med den stora risk det innebär för att skada civila är inte särskilt smart. Det är kanske bra för att skydda våra egna soldater, men inte för att lyckas långsiktigt. Om vår uppgift i Afghanistan är att minimera våra egna förluster så finns det endast en lösning och det är att åka hem.

Uppdaterad 10-05-23, 22:24
Vi får se vad utkomsten av den senaste Afghanistankonferensen i London blir.

Skälet till uppdraget i Afghanistan är fortfarande detsamma: att ge Afghanistan den stabilitet som garanterar att landet aldrig blir en plantskola för internationell terrorism. Fokus för konferensen i London är att samla ansträngningarna i en tydlig plan för hur förstärkta civila och militära resurser ska fördelas. Detta var kärnan i EU:s handlingsplan som vi antog tillsammans förra hösten och som vi gradvis vill omsätta i handling.

Med den tidplan som Obama har och med de ekonomiska problem som många av de stora truppbidragarna (England, Italien) i ISAF har så är detta år mycket avgörande för hur vi kommer att lyckas i Afghanistan.

Samtidigt så är det lite oroväckande att de civila biståndsorganen helt tar avstånd från de militära insatserna. Man är rädda för att dra på sig elden samt att ses som partisk av de stridande parterna.

Militärstrategin ”winning hearts and minds” går ut på att öka närheten till civilbefolkningen genom att bistå med hjälp eller uppmuntra civila till att samarbeta med militären. Strategin kan även ge politiska fördelar på hemmaplan och generera ett starkare stöd för militära insatser i utlandet. Men när militären tar på sig roller inom humanitärt hjälparbetare och när militära insatser numera kan kallas ”humanitära”, innebär det att roller sammanblandas. Dessa oklara roller innebär ett hot mot både civilbefolkningen och civila humanitära aktörers möjligheter att arbeta.

Jag respekterar den synen och det är en av anledningarna att jag tycker att det är fel att vi militärer sysslar med CIMIC. Vi borde fokusera oss på att se till att det går att verka med de civila organen på bästa sätt. Samtidigt så måste de civila biståndsorganen inse att utan militära insatser finns det inget slut på lidandet. Hjälpinsatserna blir då bara ett plåstert på såren och i värsta fall enbart förlänger lidandet. Vi måste ha en gemensam styrning av insatserna. Läkare utan gränser, SAK m.fl. är dock helt egna rörelser och har därför all rätt att agera som dom finner bäst. Det statliga organet SIDA borde dock samordnas med Försvarsmakten redan vid tilldelning av årets budget.