Pilotkåren har fått nog... (uppdaterad)

Nu har oron i leden övergått till öppna protester.

Pilotkåren i Försvarsmakten har idag skickat ett handbrev till C FTS. Missnöjet rör personalhantering, löneavtalet ALFF som innebär en reallönesänkning varje år (600 kr/år i löneförhöjning) samt de effekter som utlandsobligatoriet riskerar att få för bl.a. piloter i transportflyget.

Officersförbundet har hittills hållt en mycket låg profil, så det är därför skönt att se en enad yrkesgrupp ta striden.

Varje individ i Försvarsmakten bär med sig en ryggsäck med bra och dåliga erfarenheter och upplevelser. Vissa är direkt kopplade till verksamheten, andra är en konsekvens av den transformering Försvarsmakten genomgått det senaste decenniet. Klart är att varje händelse såsom nedläggningar, nedläggningshot, neddragningar och obalans i resurser kontra uppgifter, alla blir tegelstenar som fyller på ryggsäcken.

Utöver detta har piloterna i Försvarsmakten under många år kämpat för att Arbetsgivaren på ett seriöst sätt skall förhandla ALFF. Piloterna i försvarsmakten har t.ex. under de senaste 10 åren inte haft någon reallöneutveckling. Hur man än vrider och vänder på frågan så kan man aldrig negligera att även det här blir en negativ erfarenhet som läggs i ryggsäcken.

Som gemensam nämnare för alla ovan upptagna exempel står arbetsgivaren. Men om alla tegelstenar år efter år som kommer från arbetsgivaren är av negativ karaktär så blir konsekvensen oundvikligt att förtroendet efterhand minskar.

Vad var det som hände V034?

I början av juli kom Försvarsmaktens beslut att omreglera vårt anställningsavtal. För vissa var detta mitt i semestern, för andra var det precis innan semestern började. Oavsett så fanns det ingen tid för oss att diskutera omregleringen vare sig oss emellan eller med Arbetsgivaren. Det blev enskilda studier och funderingar i hängmattan under semestern.

När så alla flottiljer var igång igen efter semestern började diskussionerna omedelbart i korridorer, ordersalar och på kontor. Frågor gällande omregleringen diskuterades i stället för taktik innan flygpassen. När så första ryktet kom om att piloter hade ställt sig själv på marken för att fokus inte var 100% på flygtjänsten, började telefonerna gå varma. Vi identifierade snabbt, under en fredagseftermiddag, att det inte bara var på en enskild flottilj, utan överallt inom Flygvapnet som omregleringen diskuterades flitigt. Följande måndag var det fler piloter som ställde sig på marken och alla pratade nu om omregleringen och förtroendet för arbetsgivaren. Bägaren var full och det bubblade över för många.

Flygsäkerhetsklockan började ringa hos de flesta och den allmänna åsikten var att vi måste göra något innan någon skadar sig!

Beslut togs på arbetstagarnivå att vi måste berätta för vår arbetsgivare vad som höll på att hända, och detta måste ske nu. Vår analys var att vi borde försöka reda ut situationen till en hanterbar nivå så att ingen medarbetare behövde gå hem inför helgen och känna att de inte kunde fokusera på flygtjänsten inför stundande FVÖ-10. Vi var tvungna att skaffa marginal och utrymme för djupare diskussioner och därav ansåg vi att onsdagen var en lämplig dag för att dels skapa utrymme för vissa förberedelser och dels för att skapa utrymme för förändringar i verksamheten för de som berörs av att vi inte skulle flyga.

Vi trodde aldrig att arbetsgivaren skulle reagera på det sättet, då vi ansåg att det vi ville genomföra enbart var av godo och inom ramen för gott förebyggande flygsäkerhetsarbete. Vi kan bara ta åt oss av lärdomen att det är viktigt hur kommunikationen sker och att den lätt förvanskas på vägen upp.

Samlingar skedde runt om i landet under tisdagen och onsdagen. Agendan var i stort sett den samma.
- Ta reda på all information vi kan om omregleringen.
- Skriva ner frågor vi vill ha svar på.
- Analysera vad som är den egentliga källan till alla dessa känslor.
- Prata med varandra och ventilera åsikter för att släppa på trycket.

Målsättningen var att alla skulle få komma till tals, ventilera sina känslor och lyfta fram sina frågeställningar. Allt skulle få diskuteras. Omregleringen var bara en del, men viktig då många saknade information eller inte kunde tillräckligt om lagar, förordningar och arbetsrätt för att tolka den som finns.

Diskussionerna har i efterhand analyserats och slutsatsen är att de sett liknande ut på alla verksamhetsorter. Samma slutsatser har dragits och samma åsikter har funnits kollektivt.

Under genomgången av de två skrivelserna från HKV (Försvarsmaktens inriktning för internationell tjänstgöring avseende personal 16100:60762 och Internationell arbetsskyldighet 16320:60761) var reaktionerna massiva. Även om det verkligen verkar som om FM vill vara den goda arbetsgivaren, och verkligen har försökt att tänka till, fanns mycket litet förtroende för orden som stod i dessa skrivelser. ”Frågor och svar” upplevdes som ihåligt och de viktiga svaren saknades i flera fall och var mycket vagt besvarade i andra. Vartefter sammanställdes en omfattande frågebank.

Trots det stora missnöjet mot hur Försvarsmakten valt att agera i omregleringen av anställningsavtalen visade det sig snabbt att detta definitivt inte var den enda orsaken till den turbulenta situationen som råder, utan snarare fungerade som katalysator i processen. Den stora knäckfrågan grundade sig i ett djupare missnöje och bristande förtroende för Försvarsmakten som arbetsgivare. Här blir det komplext att förklara eftersom det handlar om känslor, något som man aldrig kan ta ifrån en individ, och är än svårare kan förklara i skrift.

Missnöjet och det bristande förtroendet är något som sakta smugit sig på. När så piloterna inte upplevt att problem (varav några följer i nedan text) omhändertagits på ett bra sätt eller helt negligeras år efter år, så har ryggsäcken fyllts på till bristningsgränsen. Under diskussionerna visade det sig tyvärr att alltför många har långtgående tankar på att lämna Försvarsmakten. Även många av dem som aldrig tidigare funderat på att lämna Försvarsmakten har börjat tvivla på vart deras fortsatta yrkesliv skall fortgå och känner inte att beslutsunderlaget idag är tillräckligt för ett underbyggt ”ja-sägande”.

Hur vi går vidare från detta

Oavsett om förtroende är något som går snabbt att förlora men tar tid att återfå, är det något vi måste, och vill, få tillbaka.

Vad är det då som är grunden till att förtroendet sakta försvunnit, för det är dessa saker som kan ge Försvarsmakten det tillbaka. De tre enskilt största faktorerna är följande:

Omreglering av anställningsavtalet. När Försvarsmakten nu väljer att införa internationell arbetsplikt, innan avtalen som talar om på vilka premisser verksamheten kommer bedrivas, och med vilka villkor, så ställer man sina arbetstagare inför ett omöjligt val. Det finns under inga omständigheter en annan situation där någon skulle skriva på någonting utan att veta vad det innebär. Det finns ingen som vill ta en anställning utan att veta vilken villkor som kommer att gälla eller vad som förväntas av dig som arbetstagare. Även om vi skulle tacka nej vet vi inte hur länge arbetsgivaren har tänkt använda oss i övergångsorganisationen.

Skillnaden i att övergå från nationell till internationell arbetsskyldighet kan för individen och dess familj vara oerhört stor. Att försöka förklara, och få acceptans, hos familjen att den nya anställningen likställer att åka till Arboga och Afghanistan är svårt. Att dessutom inte kunna svara på vad man kan förvänta sig för villkor eller om det fortsatta livet alltid kommer fortlöpa med en väska packad i hallen gör situationen ytterligare prekär.

Försvarsmaktens svar på de frågor som måste ställas inför det svar som avkrävs angående omregleringen är kortfattat ”att man skall ha förtroende för Försvarsmaktens goda vilja att fortsätta vara en bra och attraktiv arbetsgivare.”

Förtroende är ingenting man får över en natt, förtroende är summan av allt man tidigare gjort och det är där Försvarsmakten fallerar. Antalet negativa stenar i ryggsäcken är helt enkelt så många att det börjar bli tungt att bära och därmed omöjligt att negligera. I samband med detta brev skickas även flertalet frågeställningar ut på bred front. Vi förväntar oss svar väl innan 20:e september.

Personalhantering. Vi upplever att Arbetsgivaren under de senaste åren tydligt har markerat oviljan att se till sin personals bästa och lyssna när vi vill diskutera. Vi har vid flera tillfällen försökt att på konstruktiva vägar beskriva vår situation och påtala när vi tycker gränserna är nådda. För att nämna några konkreta fall; hanteringen av TFSE våren 09 och våren 10, SE02 sommaren 09, GFU041, framförhållningen med att meddela byte av tjänstgöringsort, tvångsändring av avtal för de som vill vidareutbilda sig, omregleringen av anställningsavtal, avsaknad av klara besked om vad som förväntas av en JAS-pilots karriär efter den ”uttalade” tiden på division.

Oavsett om individen i alla de enskilda fallen inte personligen drabbas är pilotskrået i detta hänseende som en familj, där påverkas alla om en mår dåligt. Vi blir alltså alla på ett eller annat sätt påverkade av händelserna och det sätter spår och vår ryggsäck blir tyngre efter varje debacle.

ALFF. Avsaknaden av översyn har visserligen inte varit total, men effekterna av översynerna har mer eller mindre uteblivit. Förtroendet för arbetsgivaren efter att mer än ett möte i frågan har ställts in ökar inte. Efter diskussioner mellan arbetsgivare och arbetstagare har det lovats det ena och andra. Löften som piloterna inte upplever har infriats. De besked och beslut som kommer i detta ärende har alltid upplevts som negativa. Vi har därför t.ex. samma ingångslön idag som för tio år sedan.

Med detta enkla handbrev vill vi piloter upplysa våra chefer om att organisationen och dess personal inte mår bra. Vi ansåg oss ha identifierat en situation som var flygsäkerhetshotande och ställde vår flygning till förmån för att få ventilera våra känslor och tankar under delar av V034. Vidare anser vi att diskussionerna nått den målsättning som vi hade, men att Försvarsmakten måste förstå situationens allvar och fortsätta arbeta med de underliggande problemområdena.

Slutligen är alltså vårt förtroende lågt och det finns många saker som ligger och pyr. Med denna bakgrund emotser vi en reaktion och fortlöpande dialog syftande till att försöka återskapa förtroendet för arbetsgivaren.

Hälsningar

Berörda Flygvapenpiloter på F17, F7, F21, TU JAS, FMV, Flygskolan

Jag tycker att det är mycket bra att pilotkåren själva stoppar potentiella flygsäkerhetsproblem. Att tankar på arbetssituationen kan få ödestigra konsekvenser kan man se från händelserna 1996 när F15 skulle läggas ner och två haverier med dödlig utgång skedde under kort period på flottiljen. Det är idag fortfarande inte helt klart vad som hände i dessa bägge fall, men haverikommissionens utredningar pekar på att piloterna mycket väl kan ha haft för låg koncentration på flygtjänsten, då dom var mentalt fokuserade på byte av arbetsplats och den påverkan det får för familjen.

P.S: Den ansvarige för omförhandlingen av det nya arbetstidsavtalet har avgått med omedelbar verkan. Orsak? Resultatet blir att obligatoriet kommer att skrivas på innan 20 september utan att det finns möjlighet att veta vilka konsekvenser det får för tjänstgöringen.

Se även Wiseman i samma ämne.

Uppdaterad 10-09-02, 16:47
SvD och DN publicerar ett inlägg från TT där man har kontaktat HKV avseende reaktioner på pilotkårens brev.

Enligt Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård vill man vid Högkvarteret inte kalla piloternas aktion för en vild strejk.

- Nej, det var diskussioner som förekom ute på de olika förbanden. Och samtliga har vi ju rätt att ha arbetsplatsträffar och diskutera frågor. Och detta var en fråga som var väsentlig, säger Magnergård.

Om Sveriges incidentberedskap var i fara när majoriteten av Flygvapnets piloter hade möte på marken och inte kände sig i balans för att flyga, vill Försvarsmakten inte uttala sig om.

- Det är en fråga som vi inte kommenterar, säger Roger Magnergård.

Enligt honom bekräftar piloternas påstående om att de inte ville flyga av säkerhetsskäl, därför att de var så upprörda, att de agerade riktigt.

- Det är jättebra att de berättar hur de känner och självklart ska vi prata med flygförarna och även annan personal som har frågor. Vi säger alltid att det är bra att slå larm i ett tidigt skede och det är bra att de gör det.

En av piloterna vid F 17 i Kallinge sade i förra veckan till Radio Blekinge att piloterna fått höra av Försvarsmaktens ledning att deras aktion kunde vara olaglig och att de "skulle tänka på sina avtal med Försvarsmakten". Detta är inget som Roger Magnergård kan bekräfta.

- Det känner jag inte igen, de uttalandena. Jag har förståelse för att internationell tjänstgöringsplikt väcker känslor hos väldigt många inom Försvarsmakten, säger han.

- Men vad som kommer att ske är att alla frågor som finns i detta brev och även hos andra som har hört av sig till Försvarsmaktens ledning med undringar kommer att få svar. De kommer att få svar i god tid innan det är dags att säga ja eller nej till internationell tjänstgöringsskyldighet.

Bra svar. Men vad gör HKV om ingen pilot skriver på? Sparkar allihopa? Väljer ut dom minst attraktiva eller dom mest bråkiga och sparkar dom? För dom som kommer ihåg sin arbetarrörelsehistoria så var det just genom att sparka de fackligt aktiva som arbetsgivarna neutraliserade fackförbunden i början av deras framväxt. Kanske har de etablerade fackförbunden som t.ex. Officersförbundet blivit för lojala med arbetsgivaren?

Se även SR, Aftonbladet, GP och BLT.

Uppdaterad 10-09-03,23:24
Officersförbundet redovisar nu en undersökning som pekar på att många officerare dels inte tror på sitt förbands förmåga och dels söker ett nytt yrke.

Här ser vi nog mer riktiga anledningar till varför många i officerskåren är ovilligt inställda till utlandsobligatoriet. Nej, satsa först på utbildning och se till att få upp kvaliteten på Försvarsmakten och sedan kan vi börja prata obligatorium.