tisdagen den 1:e januari 2013

Som katten kring het gröt

Julen är precis förbi, men julgröten finns fortfarande i mina tankar.

Under slutet av 2012 har det varit glest mellan mina inlägg. Anledningen är delvis att jag har haft en massa andra saker att göra. Men också att jag inte har haft så mycket att säga då försvarsdebatten tyvärr gått lite grand i stå. Risken blir bara att man upprepar samma budskap gång på gång. Fokus i debatten har återigen hamnat på vilken materiel som ska anskaffas i stället för de stora frågorna, som t.ex. vad ska vi ha ett försvar till?

Jag och mina medbloggare inom försvarsdebatten har länge ropat vargen kommer och fört fram argument på argument som visar att det är ett förmågeglapp mellan vad politikerna anser att Försvarsmakten skall göra och vad man i praktiken kan. Debatten har tagit fart i pressen, men från den politiska ledningen ar det varit tyst.

Försvarsbloggarna har fått kritik för att vara förändringsobenägna och bara vilja återgå till det gamla. Men då missar man helt kärnpunkten i diskussionen. Det måste finnas spårbarhet mellan hotbild, politisk vilja och Försvarsmaktens utrustning, utbildning och uppgifter. Den spårbarheten fanns förr, men saknas idag.

Att debatten blir som den blir kan till viss del bero på att många av dagens politiker saknar kunskap om vad som funnits. Jag noterade t.ex. en smula roat Cecilia Widegren (M) inlägg om de nya regionala staberna.

Inrättandet av regionala staber ska bland annat underlätta utformningen av en rationell samverkansstruktur mellan Försvarsmakten och civila aktörer inom krisberedskap bland annat som en grund för att återta samhällets hela försvarsförmåga. Civilmilitär samverkan är grunden för ökad trygghet.
...
Syftet med regionala staberna är att öka Försvarsmaktens förmåga att leda territoriell verksamhet, att genomföra regional försvarsplanering och bidra till samhällets krisberedskap samt samverka med det civila samhället. Samverkan med andra måste bli bredare, tydligare och flexiblare.


Hallå Cecilia! Detta är inget nytt under solen. Regionala staber har vi haft förr, men dessa har man lagt ner i samband med skrotningen av invasionsförsvaret. Anledningen var ont om pengar, fokus på internationella insatser m.m.

Problemet är att de nya regionala staberna inte längre har den mängd av lokala förband som de gamla tidigare hade. De fast anställda soldaternas huvuduppgift är att förbereda inför internationella insatser, så regionalförsvaret kommer i första hand skötas av Hemvärnet/De Nationella Skyddsstyrkorna. Hemvärnet har personal, men har man utrustning för t.ex. transport, bygga sambandsnät, bygga elcentraler m.m.? Förmågor som Försvarsmakten en gång i tiden hade, men som förlorades i samma takt som invasionsförsvarets mobförråd tömdes. Invasionsberedskapen och mobförråden i kombination med stora mängder värnpliktiga gav Försvarsmakten flexibilitet och en förmåga att även stötta i nationella kriser.

Det är alltså i första hand inte det gamla invasionsförsvaret eller ens värnplikten som vi försvarsbloggare agerar trädkramare åt. Det är flexibiliteten och förmågan att göra mer utöver det som finns med i planeringskalendern och budgeten vid årets början. Förr klarade Sverige av internationella insatser för att Försvarsmakten hade en överkapacitet. Denna överkapacitet finns inte längre. Nu gäller det i stället att förutse och planera rätt.

Den senaste veckan har dock debatten tagit fart. Förhoppningsvis så är det uppladdning inför Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Sverige har i sin nya utrikesdeklaration sagt att man är beredd att ge och ta emot hjälp. Frågan är vad vi kan bistå med och om vi ens förmår att ta emot hjälp.

ÖB tog tag i stafettpinnen och konstaterade krasst att det svenska försvaret klarar sig i en vecka, sedan behöver Sverige hjälp.

Redan i våras ställde Krigsvetenskapsakademien kärnfrågan: ”Kan vi försvara oss?”. Och nu svarar ÖB för första gången i klartext:

– Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.


I det gamla invasionsförsvaret så hade Flygvapnet och Marinen uppgiften att skydda Sveriges gräns för att medge att Armén hann mobilisera. På senare år har det dykt upp starka bevis på den förberedelse man hade i Sverige på att ta emot hjälp från NATO. Man var både från politiskt och militärt håll medveten om bristerna i förmåga och hade säkrat upp det genom samarbete med NATO. Som extra lök på laxen så fick NATO och USA tillgång till underrättelser från bl.a. den svenska signalspaningen, vilket bl.a. de senaste årens utredningar kring den nedskjutna DC-3:an visat på. Alliansfriheten var hela tiden bara en täckmantel.

På den tiden hade hjälpen kanske inte fått så stor effekt då våra trupper av politiska skäl inte hade möjlighet att samöva med utländsk trupp och våra lednings och kommunikationssystem inte var särskilt kompatibla. Detta har dock på senare år ändrats.

Svenska markförband strider sida vid sida med NATO-trupper i Afghanistan. Svenska officerare tjänstgör inom ISAF staber som leds enligt NATO-modell. Svenska flygförband deltog i Libyen med tillgång till bl.a. Länk 16 (NATO/USA-standard) för att kunna kommunicera med NATO AWACS flygburen stridsledning.

Problemet är alltså inte längre att våra trupper inte kan strida tillsammans med NATO-trupp. Problemet är snarare att vi lagt ner infrastrukturen i Sverige. T.ex. har många av de gamla krigsflygbaser, som tidigare skulle kunna ta emot NATO-flygplan, skrotats.

En invasion av Sverige är kanske inte särskilt sannolik, men frågan är vilken beredskap Sverige har för övriga krisscenarier? Hur skulle Sverige klara av en enskild terrorist som vid t.ex. Utøya 2011 eller ett mer omfattande terrorattentat som tågbomberna i Madrid 2004? Vad skulle hända vid en ny Estoniakatastrof? Visst finns det en civil sjöräddning, men till vilken nivå är den designad? Offentlig upphandling av tjänster är kanske billigare, men saknar flexibilitet. Försvarsmakten har i varje fall i dagsläget svårt att hjälpa till.

ÖB gör i sitt inlägg, som en liten binotis, ett uttalande som jag anser har betydligt större betydelse än vår förmåga eller icke förmåga att försvara landet.

En vecka in i striderna förväntar sig ÖB att Sverige får militär hjälp – men inte från EU där vi är medlemmar ”det är ingen militärallians”.

Sverige är inte medlem i NATO och den politiska viljan att gå med i NATO har genomåren varit obefintlig. I stället så har vi satsat på EU med deltagande i bl.a. EU:s Battlegroups. Jag har i ett antal tidigare inlägg ifrågasatt detta. Nu säger ÖB rakt ut att det inte är EU man bygger upp sin säkerhet kring. Frågan är i så fall vem det är? Att hävda att det enbart är våra nordiska grannar som skulle agera utanför NATO:s godkännande är löjligt. Då återstår det bara NATO!

Nu är ramarna satta inför diskussionerna under konferensen i Sälen:
- Försvarsmakten kan inte försvara Sverige utan hjälp utifrån.
- EU är "inte en militärallians" som man kan förvänta sig hjälp från.

Extra intressant blir diskussionen om man tar in vissa internationella förutsättningar som t.ex. den ekonomiska krisen som gör att USA kommer att minska sitt intresse i Europa till förmån för Asien (läs Kina). Det ändrade geopolitiska läget med bl.a. ökat intresse för transporter och olja/gasutvinning i norra ishavet samt gastransporter genom Östersjön. Dessa gastransporter blir dessutom mer intressanta när man tittar på oroligheterna i Nagorno-Karabach. Säkerhetspolitik handlar inte om detaljer, utan om att kunna skapa sig en helhetsbild av detaljerna.

Frågan är om NATO-medlemsskapet kommer upp på dagordningen för Sälenkonferensen? Eller är det så att Sverige precis som under Kalla Kriget ska fortsätta ha en dold agenda? Faktum är att idag så är vårt deltagande i internationella insatser lika mycket att säkra upp NATO-stödet som att hjälpa civilbefolkningen i dessa länder. Frågan är hur flexibla vi är att välja våra insatser? NATO-länder som t.ex. Tyskland kunde säga nej till insatsen över Libyen. Sverige hade inte samma valfrihet. Som icke-NATO-medlem måste vi kanske böja oss mer efte NATO:s vilja än vad vi behöver göra som fullvärdig medlem? Dessutom så kan vårt försvar fortsätta att modelleras efter Norges med den vetskapen om att vi har Norges officiella backup i form av USA och NATO.

När ska vi sluta gå som katten kring het gröt och erkänna verkligheten för vad den är?

Se Krigsvetenskapsakademien, Morgonsur, Allan Widman, Gripen News och Wiseman1/Wiseman2 i samma ämne.

SvD, Barometer, HBL, HP

1 kommentar:

  1. Väl skrivet!

    Det skulle vara intressant att höra våra politikers svar på detta.

    Fredric

    SvaraRadera