söndagen den 6:e januari 2013

Gemenskap och klubbkänsla

Jag har genom åren fascinerats över fotbollsspelares lojalitet. Många byter klubbtröjor oftare än de byter dobbar på skorna. Vem är de då i slutändan lojala mot? Klubben, fansen eller sin egen plånbok? Är det bara vetskapen om att om de kämpar och gör bra resultat så höjs deras värde på marknaden?

I Sverige har vi varit duktiga på lagidrott. Individuellt så har vi kanske inte haft de vassaste spelarna, men lagmaskinen har fungerat. Hur många gånger har man inte sett lag som bestått av individuellt mycket skickliga spelare rasa ihop och prestera noll?

Hur gör man för att skapa ett band med klubben? Att skapa gemenskap och klubbkänsla?

Denna utmaning för klubben gäller inte enbart fotbollsspelarna. I Sverige så är idrottsklubbarna beroende av engagemang och gratisarbete från föräldrar och sportintresserade. När jag växte upp och spelade fotboll i Sandarne SIF så var det föräldrar som tränade laget. Det var föräldrar som ställde upp och skjutsade barn till bortamatcherna. Det var föräldrar som i slutändan köpte upp alla jämrans 21-lotter som man inte lyckades få sålda. Var det enbart lojaliteten mot barnen som gjorde att de ställde upp, eller var det något mer? Fanns det en gemenskap mellan de som hjälpte till liksom det fanns mellan spelarna på planen (inklusive mig själv, som bara satt på avbytarbänken)? Idag är det svårt att få föräldrar att ställa upp. De har inte tid.

Hur ser det ut i arbetslivet?

Förr så fanns det på de flesta orter en bruksanda. De som arbetade på företaget förknippade hela sin livstil med företaget. Man umgicks med arbetskompisar på kvällen och man spelade med i företagets korplag. Gränsen mellan privatliv och arbetsliv var mycket flytande. På min nuvarande arbetsplats fanns det tidigare hela fyra stycken serier i korpfotboll. Idag har man svårt att få ihop folk till att fylla upp en enda serie.

Vad är det som har ändrats?

- Har samhället ändrats så att vi har fler intressen än att bara jobba? Ja, delvis.

- Byter vi jobb så ofta att vi liksom de professionella fotbollsspelarna inte längre bryr oss om företaget utan bara att vi gör ett så pass bra jobb så att vi är attraktiva för nästa jobb? Helt klart är det så! Läs t.ex. mitt tidigare inlägg om framtidens guldklockor.

Det mesta har också blivit mycket kommersiellt. I stället för fast anställda hyr man in konsulter. Om det är några arbetstagare som kan liknas vid "professionella fotbollsspelare" så är det konsulterna.

I den flygklubb jag är med i så har ekonomin varit svajig. Vi har identifierat en del av problemet i att man har tappat bort klubbkänslan i försöken att bli en affärsdrivande verksamhet. Det man inte tänkte på att det är svårt att blanda frivilligt arbete med att ställa upp för jour, putsa på flygplanen m.m. med det kommersiella. I vilken kolumn i årsbokslutet stoppar man in gratisarbete? Om klubbandan ersätts med något annat så försvinner också viljan att ställa upp. För att ge av sin tid måste man också få något tillbaka och den viktigaste saken en klubb kan erbjuda är gemenskap.

Jag har sett, av en del kommentarer på tidigare inlägg, att samma sak gäller Försvarsmakten av idag. I sin iver att bli professionell så har man glömt bort känslan. Det var "lagkänslan" som innan utlandsobligatoriet fick folk att frivilligt ställa upp på utlandsinsatser. Det ironiska är att genom att införa tvång har man tappat känslan för sin arbetsgivare och därmed tappat en del av frivilligheten, vilket resulterat i att tvånget behövs användas då och då.

När man läser böcker skrivna av soldater från olika krig så är det en sak som är gemensam. Nästan ingen strider för ära, politik, ideal, kung eller fosterland. Det kan möjligtvis vara den initiala rekryteringsfaktorn, men när man väl sitter där i skyttegraven så slåss man för sitt liv, men framför allt för kamraten bredvid sig. Gemenskapen är det som håller ihop ett förband eller en försvarsmakt.

I den franska armén så är en av de högsta idealen något som kallas "elan vital". På svenska kan det närmast översättas med framåtanda eller stridsvilja. I ett förband skapas detta genom "esprit de corps", d.v.s. moral eller kåranda. Den stora frågan blir då, hur skapar man kåranda?

Ja, ett sätt kan vara att skapa en yttre fiende, kanske likt David Cameron gör just nu när han uttalar sig aggressivt om Falklandsöarna. Hotet är kanske lika mycket en signal till de egna trupperna som en signal till den argentinska politiska ledningen? Den dåliga ekonomin i Storbritannien har resulterat i stora nedskärningar för den brittiska försvarsmakten. "Vi mot dom" är kanske inte så dumt i liknande lägen?

Under det Kalla Kriget så höll den svenska Försvarsmaktens kåranda ihop. Det fanns en yttre fiende av rang. Kanske inte alltid en sannolik fiende, men han fanns där. Idag saknas denna fiende. I stället finns det löst sammansatta och svårgripbara terroristgrupper. Dessa grupper är kanske ett mindre hot mot Sveriges rikes totala säkerhet, men å andra sidan så är det definitivt en större risk för att hotet realiseras. Men räcker denna yttre fiende till för att skapa kåranda?

En "yttre" fiende används ofta medvetet för att skapa gruppgemenskap. Det kan vara den elake sergeanten som trimmar ihop sin pluton under grundutbildningen. Det kan vara insparkskommittén som "nollar" nya studenter.

Min syn på det hela är att, i brist på yttre fiender, så skapas kåranda ur gemenskap. Kalla det för klubbkänsla eller vad som helst. Man ska som lagmedlem vara stolt över att bära tröjan med lagets märke på. På så sätt så blir grunden för det offensiva agerandet också det som hjälper i motgångar, d.v.s. känslan för kamraten bredvid sig i skyttegraven.

Gemenskap skapas genom att få folk att trivas på jobbet. Arbetsuppgifterna ska vara stimulerande och utvecklande. Helst så ska ens bästa kompisar vara ens arbetskamrater. Jag har sett en del företag som lyckats med detta. Resultatet blir att personalen trivs och stannar kvar. Löften om högre lön från andra arbetsplatser drar inte lika viktigt. Det är svårt att lämna en arbetsplats när man samtidigt lämnar sina bästa kompisar. Resultatet blir också en positiv spiral. När personalen stannar kvar så blir den duktigare på sina arbetsuppgifter. Summan av kardemumman blir att företaget blir effektivare och producerar bättre produkter. Bättre produkter innebär oftast mer pengar i kassan, vilket även ekonomerna borde glädjas över.

Tyvärr är detta mycket lätt att rasera. I medgång är alla lyckliga och det är lätt att vara företagsledare, men så fort det blir kärva tider så glömmer man bort att personalen är ens viktigaste resurs. Skicka in ett par effektiviseringskonsulter som bara ser kostnader och skär ner i verksamheten. Resultatet blir att trivseln minskar, man slutar engagerar sig i företaget/klubben. Gemenskapen minskar. Kårandan dör ut och framåtandan/stridsviljan blir obefintlig. Visst går det att i detta läge hyra in "konsulter" som mot bra betalning visar framåtanda, men det håller inte i längden. Konsulter bygger inte upp nästa generation lagmedlemmar och därmed så ser framtiden för klubben mörk ut.

Tipset från coachen blir därför, glöm inte bort klubbandan! Likt religion så finns det något djupare, själen, i ett företag. Visst så kan man stirra sig blind på svarta och röda siffror, men om man offrar själen, gemenskapen och klubbandan för att rädda företaget, hur ser då framtiden ut? "Operationen lyckades, men patienten dog".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar