onsdagen den 15:e februari 2012

Fortsatt fokus utåt (uppdaterad)

Idag presenterades Regeringens utrikesdeklaration.

Återigen så upprepades den s.k. "solidaritetsförklaringen". Tyvärr fortfarande ensidig. EU saknar i stort sett helt och hållet egna militära resurser. Det man använder sig av är NATO. Då de europeiska länderna har dålig ekonomi så innebär det att det knappast ökar möjligheterna att bygga upp EUMC förmåga som komplement till NATO.

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Sveriges säkerhet byggs solidariskt med andra. Hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer. Medlemskapet i Europeiska unionen innebär att Sverige ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska både kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt.

Samarbete inom Norden lyfts fram. Vad man glömmer att säga i sammanhanget är att Danmark och Norge bygger sitt försvar på medlemskapet i NATO. Det innebär indirekt att vi åter bygger vår säkerhet på NATO.

Säkerhet och samverkan i vårt nordiska närområde är av särskild betydelse. I april förra året antogs en nordisk solidaritetsförklaring, som komplement såväl till vår egen som till våra grannländers säkerhetspolitiska val.

Nordic Battlegroup lyfts åter fram. De enda europeiska länder som utbildar specifika Battlegroups är Sverige, Finland, Irland och de baltiska staterna. De baltiska staterna då de inte har tillräcklig förmåga att erbjuda något annat. Sverige, Finland och Irland för att vi inte är medlemmar i NATO. Övriga Battlegroups har i stort sett utan undantag varit NATO QRF - Quick Reaction Forces. D.v.s. enheter som ändå finns i beredskap och där det inte kostar något extra att sätta upp dem på EU-kontot parallellt med NATO.

Sverige fortsätter sitt engagemang inom Europeiska unionens stridsgrupper. Vi verkar för att dessa stridsgrupper vid behov ska kunna ställas till Förenta nationernas förfogande också i händelse av större katastrofer. Europeiska unionens förmåga att bistå med krishantering, statsbyggande och humanitärt stöd i utsatta länder bidrar till ett starkt och enat Europa. Sverige tar sitt ansvar för en aktiv europeisk roll i sådana insatser. Vår förmåga att effektivt bidra till krishantering, efter beslut i FN:s säkerhetsråd, visade vi genom att sända svenska Gripen-plan till Natos insats i Libyen förra året, kombinerat med omfattande humanitärt stöd.

Att snabbt och flexibelt kunna bidra till insatser där behov uppstår är viktigt för Sverige. Vi vill vara en trovärdig samarbetspartner, oavsett om insatserna leds av FN, EU eller Nato.


Att Sverige snabbt kunde skicka Gripen till Libyen var inte i första hand tack vare att de stod i beredskap för EU. Tvärt om så var det många kloka förståsigpåare som ansåg att vi inte kunde skicka iväg Gripen då det skulle försvaga vår EU-beredskap. Den politiska viljan var heller inte så imponerande vilket bl.a. visas av kompromisserna som ledde till att vi fick nöja oss med spaningsuppgiften och att insatsen beslutades i tremånadersinkrement.

Att snabbt kunna skicka iväg förband utomlands kommer i slutändan alltid vara en budgetregulator. För att vara insatsberedd så måste man vara vältränad och utrustad med rätt materiel. T.ex. fick Gripen-förbandet som åkte ner till Italien inte ut ökenuniformer trots att temperaturen kan bli väl så hög på Sicilien. Anledningen var helt enkelt att dessa uniformer tagit slut i de svenska förråden och därför var prioriterade till Afghanistan. Kommer politikerna att ge tillräckligt med pengar till Försvarsmakten så att de får träna? T.ex. ska en insatsberedd pilot inom NATO ha 180 h flygtid per år. Om samtliga fyra insatsdivisioner samt två utbildningsdivisioner ska ligga på dessa nivåer så kommer det att kosta!

Regeringen lyfter fram läget i Syrien. Med tanke på vad som sagts tidigare vid insatsen i Libyen så har både Regeringen och oppositionen satsat högt. Om FN får igenom en resolution om en insats så har Sverige inte många andra alternativ än att ställa upp. Arabförbundets vädjan innebär att möjligheterna för en internationell insats ökar. Nedtrappningen i Afghanistan kommer med andra ord innebära en ökad svensk närvaro i Mellanöstern och Nordafrika. Tolkskolan får nog ändra fokus igen. Från det klassiska Ryska, till Persiska, till Arabiska.

Nu är utvecklingen i Syrien i fokus. Vår inställning är klar: våldet måste stoppas, president Assad måste stiga åt sidan, och en demokratisk övergångsprocess, representativ för hela det syriska samhället, måste omedelbart inledas. Endast så kan ett inbördeskrig, som skulle vara förödande för hela regionen, undvikas. EU stöder helt och fullt Arabförbundets ansträngningar och fredsplan. Vi beklagar djupt att två veton förhindrade FN:s säkerhetsråd att ta samma ställning.

Man lyfter även fram Israel - Palestina frågan. Bra, men en mycket svår fråga att lösa. Vilken roll har Regeringen tänkt att Sverige ska ha? Fredsmäklandet har Norge sedan tidigare tagit hand om. Att sedan (s) passar på att vara extra pådrivande är inte förvånande. Som oppositionsparti så har man råd att trycka på omöjliga frågor. Hade de själva suttit i Regeringen så hade nog tongångarna varit annorlunda.

Vi är djupt bekymrade över bristen på framsteg i strävan efter fred mellan israeler och palestinier. Vi ser betydande faror för framtiden i dagens utveckling. Det gäller inte minst den fortsatta bosättningspolitiken. Vi stöder politiskt och konkret arbetet med att bygga upp en livskraftig, sammanhängande och demokratisk palestinsk stat. Vi ser fram emot den dag då Israel och Palestina kan leva i fred med varandra , och Israel i fred och säkerhet med hela den arabiska världen.

I brist på NATO-medlemsskap så är USA mycket viktiga för Sveriges säkerhet. Regeringen bör vara orolig för USA:s minskande intresse i Europa. Man bör också vara orolig över att Europa i framtiden själva måste stå för ledning, logistik m.m. under internationella insatser. Handen på hjärtat. Hade utvecklingen i Jugoslavien varit möjlig utan NATO och USA:s deltagande? Hade insatserna i Afghanistan eller Libyen varit möjliga utan USA:s deltagande? Det man bör fråga sig är hur mycket Sverige egentligen är beroende av amerikanskt stöd? Hur mycket måste vi ställa upp med för att få det stödet? NATO-medlemmar tvingas till insatser för att bevisa att de är värdiga NATO-medlemsskapet. Storbritannien tvingas ofta till insatser för att visa att man är värdiga USA:s stöd. Vad är egentligen Sverige syfte med internationella insatser? Bidra till fred och säkerhet eller säkra NATO och USA:s stöd? Bristen på NATO-medlemsskap kan på så sätt öka kravet på svenskt deltagande snarare än att vi skulle få valfrihet om vi står utanför.

USA är Europeiska unionens främsta strategiska partner. I tider av ekonomisk kris och turbulens i omvärlden tydliggörs det ömsesidiga beroendet och vikten av transatlantisk samverkan. Vårt breda samarbete med USA bidrar till säkerhet och välstånd globalt och i vårt närområde. USA är också en viktig partner i främjandet av frihet och säkerhet på nätet.

Regeringen nämner inget om att insatsen i Afghanistan kan ta slut redan 2013. Jag ser heller ingen plan för den "civila" insatsen efter 2013.

Det svenska engagemanget i Afghanistan är långsiktigt och grundar sig i en bred politisk samsyn. Under 2012 reduceras den svenska militära närvaron i takt med att afghanerna själva tar över ansvaret för säkerheten. Senast sommaren 2014 kommer den svenska militära insatsen i sin nuvarande form att ha avslutats. Vi är öppna för en fortsatt insats för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna.Det svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan kommer samtidigt att öka, och syftar bland annat till att stärka det civila samhällets organisationer. En fredlig och demokratisk utveckling står i fokus, liksom främjandet av jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen. Övergången till civil ledning av den samlade svenska insatsen kommer att ske under våren.

Carl Bildt lyfter fram journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. De får bara hoppas på att det inte går lika långsamt som för Dawit Isaac. Den s.k. "tysta diplomatin" är inte alltid så framgångsrik.

Arbetet för den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks frigivning fortsätter. De två svenska journalister som fängslats och dömts i Etiopien bör försättas på fri fot.

Se Carl Bildt på SVT Play.

(s) har givetvis tagit fram sin egna alternativa utrikesdeklaration.

- Socialdemokratisk säkerhetspolitik ligger fast. Sverige ska inte gå med i Nato.
- Socialdemokraterna vill öka det svenska deltagandet i FN-operationer.
- Konceptet med EU:s stridsgrupper bör ses över.


Här ser man tydligt ett av Regeringens problem. Man har en säkerhetspolitik som knyter oss mer och mer mot NATO samtidigt som man saknar alla som helst möjligheter att få en "bred politisk förankring" på ett sådant beslut. Detta förklarar mycket av den strutspolitik som genomförs numera där man i ord och handling lever i två helt olika världar.

(s) tankar kring stridsgrupper håller jag helt med om. Fokuset på FN-operationer tycker jag är en smula löjligt. Det är inte vem som leder insatsen som är viktigt, utan syftet med insatsen. De insatser som Sverige deltar i baseras på FN-mandat och läggs sedan ner på en lead-nation eller organisation som leder insatsen.

FN-förbundet kritiserat Sveriges dåliga deltagande i FN-ledda insatser.

– Hur Sverige ska upprätthålla trovärdigheten i det internationella fredsarbetet är svårt att förstå när endast 23 soldater och militärobservatörer från Sverige deltar i de FN-ledda insatser som i dag sysselsätter 100 000 uniformerade personer och som är avgörande för säkerhet och utveckling, inte minst i Afrika, säger Svenska FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic.
...
Svenska FN-förbundet har tidigare granskat hur FN respektive EU har hanterats i regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer av regeringarna Persson och Reinfeldt. Årets utrikespolitiska deklaration följer de senaste årens trend med allt större fokus på EU och närområdet. Europeiska unionen omnämns 29 gånger i årets deklaration. Förenta Nationerna omnämns vid 13 tillfällen.


SR, SVT

Uppdaterad 12-02-16, 07:15
Carl Bildt var i varje fall nöjd med debatten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar