Recension: Midsommargryning

Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. "Mellandagskriget". Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är "självständig" under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen "Midsommardans". ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.

Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok "Midvintermörker". Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i "Midvintermörker".

Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.

- Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?

- Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?

- Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.

- Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.

- Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.

Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.

Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien "Det finns inga smålänningar" där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den  serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.

Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. "Morgonsur", W, P.R, "Stingray" och P.

Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.

"På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation.

I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre.

Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar."

Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.

Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen "Flatline", vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.

Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om "Midsommargryning" att den är inte lika bra som "Midvintermörker", men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.

Se även Cynisk, Aldabergr och Sjätte mannen.

Leda från täten

I USA finns ett uttryck som heter något i stil med "...everything but the kitchen sink". Med det menar man att man satsar allt för att nå ett mål eller för att stoppa en motståndare. Men det finns exempel när man t.o.m. är beredd att satsa mer än så. I varje fall en toalettstol!

Ovanstående bild, som jag hittade när jag slösurfade på nätet, fick mig att börja undra kring historien bakom bilden. Efter en kort stunds letande hittade jag denna berättelse.

572 was flown by CDR C. W. "Bill" Stoddard. His wingman in 577 (which was my assigned airplane) was LCDR Robin Bacon, who had a wing station mounted movie camera (the only one remaining in the fleet from WWII).

The flight was a Dixie Station strike (South Vietnam) going to the Delta. When they arrived in the target area and CDR Stoddard was reading the ordnance list to the FAC, he ended with "and one code name Sani-Flush". The FAC couldn't believe it and joined up to see it. It was dropped in a dive with LCDR Bacon flying tight wing position to film the drop. When it came off, it turned hole to the wind and almost struck his airplane. It made a great ready room movie. The FAC said that it whistled all the way down.

The toilet was a damaged toilet, which was going to be thrown overboard. One of our plane captains rescued it and the ordnance crew made a rack, tailfins and nose fuse for it. Our checkers maintained a position to block the view of the air boss and the Captain while the aircraft was taxiing forward. Just as it was being shot off we got a 1MC message from the bridge, "What the hell was on 572's right wing?" There were a lot of jokes with air intelligence about germ warfare. I wish that we had saved the movie film. CDR Stoddard was later killed while flying 572 in Oct 1966. He was hit by three SAMs over Vinh.

Frågan man kan ställa sig är, varför? Varför hänga på något obrukbart på sitt flygplan som kommer att störa aerodynamiken, skapa stort motstånd och påverka bränsleförbrukningen bara för att se den skapa ett djupt hål i någon av Vietnams risfält? Varför ta denna risk?

Är det dumdristighet? Är det ett vansinnigt vad som spårat ut? Är det ett sätt att visa sig tuff och skapa sig ett rykte bland de övriga piloterna?

Jag tror inte det. "Billy" Stoddard var divisionschef för VA-25 ombord på U.S.S Midway och en duktig respekterad pilot. Han flög Douglas A-1H Skyraider (eller "Spad" som de var kända som eftersom de påminde om luftstriderna under VK1) som kanske inte var det vassaste flygplanet i USA:s vapenarsenal ens under Vietnamkriget, men mycket användbart för CAS - Close Air Support. Piloterna som sysslade med detta hade inte samma status som jaktpiloterna som flög F-4 Phantom II och de tog stora risker då de flög på låg höjd och i inte allt för höga farter. Därmed var de utsatta för allt som fienden kunde ta fram. Från luftvärnsrobotar till gamla antika mynningsladdare. Uppdraget var tufft och krävde en ledare som kunde få sina män att ta risker i strid.

Jag tror därför att "Billy" ville höja moralen på sin division genom att göra något som visar vad som krävs. Dessutom skapade han en historia som det fortfarande talas om. Hans män höjde honom antagligen till skyarna efter landningen och vad som talades om på mässen den kvällen behöver man nog inte ens gissa på.

Samtidigt visade han ett oerhört mod. Det han gjorde har anrika traditioner i de flesta krigarkulturer. De amerikanska indianerna hade liknande saker för sig. Att döda en fiende var modigt. Ännu modigare var att i strid enbart röra vid honom med en "coup stick". Mod var också något som indianerna krävde av sina hövdingar. När jag var ung läste jag om Sitting Bull som var känd för att hellre nyttja en "coup stick" än sitt vapen. Detta gjorde honom respekterad som ledare.

Risken som "Billy" tog bedömde han nog som motiverad för den vinst det skulle ge i form av en division som slöt ihop bakom honom som chef och var beredda att göra allt som krävs för att vinna en strid. Precis det som behövs under CAS-uppdrag där soldater på marken är helt beroende av att flygplanen når fram och kan slå ut fienden i tid.

En ledare i krig leder sina män från fronten. Det har varit en sanning i alla krig. Det gamla svenska ledarskapet under karolinertiden var att gå längst fram och ta samma risker som sina soldater. Därmed så kunde man också rättfärdiga att begära att de skulle följa och göra samma sak som honom.

Tyvärr så är ledarskapet i fred fokuserat på helt andra saker. Skulle en svensk divisionschef fälla en toalettstol så väntar nog personalansvarsnämnden och en snabb sorti ut ur Försvarsmakten.

Men att leda genom att ta risker kostar. De svenska karolinerna förlorade i strid en hög andel av sina officerare. "Billy" överlevde heller inte Vietnamkriget. Officiellt ligger "Billy" Stoddard begraven på Arlingtonkyrkogården. Frågan är om han verkligen ligger i graven, eller om han fortfarande ligger kvar i Vietnams djungel?

 

Att vårda sitt varumärke

På nätet går diskussionen just nu högljutt om framtiden för FV veteranflyg, d.v.s. 32 Lansen och 35 Draken som fram tills nu bedrivit sin flygverksamhet i Flygvapnets regi på F 7 i Såtenäs. Man vill från flottiljledningens sida att verksamheten ska övergå i Swedish Air Force Historical Flights regi, då veteranflygverksamheten "stör 39 produktionen".

Kanske inte en så dum idé. På så sätt samlar man alla ägg i en korg. SwAFHF är en förening som bedrivs av entusiaster med ekonomiskt stöd från bl.a. industrin, Försvarsmakten och stödjande medlemmar. Man opererar idag ett flertal veteranflygplan.

SwAFHF opererar J29F Tunnan, Hawker Hunter, DH Vampire, Sk16, SK50, SK60 och SK61. Ännu ej flygande projekt är SK35C och SK 37 Viggen.

Utöver dessa kom AJS 37 Viggen upp i luften förra året.

Men att föra över flygplanen till civil verksamhet är dock inte så enkelt som det låter. Det tog många år att få upp 37 Viggen i luften igen. Detta trots att flygplanet hela tiden var tekniskt flygbart. Orsaken heter byråkrati!  Flygverksamhet som drivs utanför Försvarsmaktens regi måste ha civila certifikat, vilket försvåras av att många av apparaterna i militära flygplan saknar denna typ av dokumentation. Om jag inte minns helt fel så var ett av problemen med att få 37 i luften att regulatorn i RM8A motorn saknade ursprungstillverkarcertifikat.

Att operera dessa typer av flygplan är heller inte billigt och SwAFHF kommer att vara beroende av fortsatta bidrag från bl.a. Försvarsmakten för att kunna hålla flygplanen i luften. Även de lokaler m.m. som man idag nyttjar på F 7 är svåra att ersätta om man skulle behöva flytta på verksamheten. För att inte tala om den personal som idag ställer upp på sin fritid.

Nu är det ju inte omöjligt att få upp flygplanen i luften, men det kommer att ta tid och kosta pengar. Lansen har redan tidigare flugit i civil regi i Sverige och Draken har flugit i civil regi i USA. Så någon typ av dokumentation finns säkert någonstans, frågan är bara var då det nog var före de digitala arkiven på Internets tid.

Det som är trist i sammanhanget är att Flygvapnet släpper ytterligare en av sina reklampelare. Redan tidigare i år meddelande min bloggkollega Borneo att Team 60 inte kommer att flyga i år. Orsaken var att man hade brist på piloter vilket innebar att man tvingades att välja mellan att utbilda nya piloter eller bedriva Team 60 verksamhet. Nu lovade i och för sig chefen för Flygskolan att det skulle bedrivas uppvisningsverksamhet under året.

"Grundproblematiken kvarstår tyvärr fortfarande, vi är inte tillräcklig många piloter för att både lösa utbildningsuppgiften och samtidigt köra Team 60 (Vilket för övrigt inte är något som man bara skakar ur rockärmen så fort man får flygtid och ekonomi. Ett uppvisningsprogram av Team 60 kaliber kräver, med erfarna uppvisningspiloter, nästan ett års återtagning)

Team 60 kommer inte att återuppstå 2013 men till glädje för engagerade i detta forum så kan jag meddela att Flygvapnet/Flygskolan kommer att genomföra ett antal förevisnings-/uppvisningsflygningar i 6-grupp under året, visserligen inte under Team 60 varumärke, men ni kan ju gissa vilka som sitter i och styr."

Flygvapnet har liksom övriga Försvarsmakten inte helt lätt att rekrytera nya medarbetare. Att då lägga ner en av de bästa rekryteringsförmågor man har är inte helt lyckat. Deltagande på flygdagar väger i mina ögon betydligt tyngre än allt som reklammupparna kan hitta på för att rekrytera ungdomar. Dock så ska man i sammanhanget nämna att även andra Försvarsmakter i ekonomisk kris tvingas göra liknande åtgärder. Bl.a. så kommer USAF Thunderbirds att kraftigt skära ner på sin uppvisningssäsong 2013. 

"As the Air Force braces for potential sequester, leadership has cancelled all aviation support to public events for at least the remainder of the fiscal year and is standing down the Thunderbirds aerial demonstration team to save flying hours to support readiness needs.

Effective today, active-duty, Reserve and Guard units will cease all aviation support to the public. This includes the cancellation of support to all air shows, tradeshows, flyovers (including funerals and military graduations), orientation flights, heritage flights, F-22 demonstration flights and open houses, unless the event includes only local static assets.

Additionally, the Air Force will cancel the Thunderbirds' entire 2013 season beginning April 1."

I andra länder så är dock vården av varumärket viktigt, även om pengarna tryter. Dels för att komma ihåg sin historia och dels som flygande rekrytering.

I Storbritannien så finns både RAF Battle of Brittian Memorial Flight och Royal Navy Historical Flight. Där är minnet av VK1, VK2, Falklandskriget, Gulfkriget, Afghanistan m.m. starkt. Genom att visa upp vad man gjort genom åren så får skattebetalarna en förståelse för vad man måste göra i framtiden. Att få vara divisionschef vid någon av dessa två förband är liksom uppvisningsgruppen Red Arrows en ära som väger tungt i framtida karriärer.

I Kanada så har man det senaste åren målat om ett antal flygplan för att hedra personer som anses bidragit mycket till landets utveckling. Slöseri tycker en del, respekt tycker andra. Men det ger mycket uppmärksamhet och massor av gratis reklam. Hmm, en Gripen med Astrid Lindgren på vore kanske något? Att kanadensarna fick inspirationen från vårt grannlands flygbolag Norwegian gör inte saken sämre.

Därför är det bra att det finns initiativ i Sverige att bevara vår historia och bevara den i flygande skick. På ett antal av flygvapnets nuvarande samt nedlagda flottiljer finns flygklubbverksamhet som bedriver flygning i f.d. Flygvapnets SK 50 Safir eller SK 61 Bulldog. Många av dessa klubbar ställer upp med att åka runt på flygdagar runt omkring i landet och visa upp flygplanen. Jag är självmedlem i en sådan klubb och ser fram emot att åter få flyga flygplan med kronmärket på vingarna till sommaren. 

Vi får se hur uppvisningsverksamheten blir i sommar. SwAFHF fortsätter nog som vanligt även om FV veteranflyg tar time-out under året. Jag hoppas att vi återigen kan se en grupp Saab-flygplan på samma sätt som under 2012. Tills vidare så rekommenderar jag alla att stötta SwAFHF genom att bli medlem.

P.S: En liten film om veteranflyget på F7.

Fornlämningar (uppdaterad)

När de internationell styrkorna kom till Afghanistan 2001 var det många som förundrades över de stora sandhögar som fanns utplacerade hör och där på landsbygden. Det visade sig vara konstgjorda höjder som de sovjetiska trupperna konstruerat under Afghanistankriget för att kunna placera ut stridsvagnar, artilleri m.m. och ha överblick över den omkringliggande landsbygden. Faktum är att de också fungerade som lättförsvarade "fort" från vilka man kunde skicka ut patruller. Stora liknelser alltså med amerikanska kavalleriets fort under indiankrigen. Numera så går de under beteckningen "rysskullar". Dessa höjder har även nyttjats av svenska trupper. Tillsammans med en minerad landsbygd så är dessa kullar en av de mest kännetecknande långlivade "minnena" av den sovjetiska närvaron.

Krigen lämnar efter sig liknande lämningar, något som framtidens arkeologer kommer att förtjust utforska och försöka förstå. På landsbygden i Afghanistan vimlar det av utbrända vrak från kriget med Sovjetunionen, inbördeskrigen och krigen mot USA och ISAF. Eftersom en stridsvagn mycket långsamt rostar bort så kommer de att finnas kvar i många år till förutom de delar som lokala skrothandlare lyckas skära bort.

Stridsvagnsvrak nära Ahmad Shah Massouds grav

Vad är det som de svenska trupperna kommer att lämna efter sig? I dagarna så har det beslutats om att Camp Monitor utanför Sherberghan ska avvecklas. Detta innan den knappt hunnit tagits i bruk. De politiska besluten ändras snabbare än man hinner bygga en liknande anläggning. Nu ska den dock inte helt lämnas åt sitt öde, utan tas över av ANSF, de afghanska säkerhetsstyrkorna. Förhoppningsvis så kommer de kunna behärska området i framtiden, annars så kommer Camp Monitor i framtiden att sakta förfalla som ett praktiskt inhägnat område att valla fåren.

För ett par år sedan så var vilja att stötta Afghanistan stor och Camp Monitor byggdes för en långsiktig närvaro i området.

"I slutet av 2010 ska den nya anläggningen stå färdig. Mer militär närvaro ska göra Jowzjanprovinsen säkrare.
Dagens 39 soldater blir 55. Totalt kommer Camp Monitor att rymma 250 personer, mestadels svenska och amerikanska soldater.
- Vi bygger för framtiden. Med en större camp kommer vi ha fler personer och större resurser i vårt område och då kan vi bidra till att göra det säkrare att vistas här, säger Mats Rostadius."

Hur vardagen såg ut på Camp Monitor kan man läsa på Afghanistanbloggen. Det är mycket fina lokaler som nog kommer att uppskattas av de afghanska soldaterna. Det här inlägget på Försvarsmaktens hemsida förtydligar vilken materiel som kommer att lämnas kvar till ANSF.

Har det då verkligen blivit säkrare i Afghanistan eller är det bara så att Talibanerna dragit sig tillbaka för att slicka såren och invänta avvecklingen av ISAF under 2014? Endast framtiden kan visa på detta. Om ett par hundra år så kommer också arkeologerna att ställa sig samma frågor.

Uppdaterad 13-04-01, 20:36
USA håller också på att ta hem sin utrustning från Afghanistan. Här handlar det givetvis om helt andra mängder än för det svenska förbandet.

"Det kostar uppåt sex miljarder dollar – motsvarande 39 miljarder svenska kronor – att ta hem den väldiga mängd utrustning som USA fört till Afghanistan under sitt tolv år långa krig där, visar militärens beräkningar.

I fjol fraktades 25 000 fordon tillbaka men där återstår lika många. Bland de saker som projektet ”retrograd” ska hämta finns 100 000 containrar, mängder med datorer, möbler, olika sorters kampredskap och träningsmaskiner."

Är gräset grönare på andra sidan stängslet?

I samband med införandet av utlandsobligatoriet i Försvarsmakten så var det många officerare som tog av sig uniformen och bytte om till civil karriär. Bl.a. så tappade Helikopterflottiljen många välutbildade flygtekniker för HKP 14 och HKP 15. Detta dessutom under ett mycket kritiskt skede med insats med HKP 10 i Afghanistan, HKP 15 i Adenviken och anskaffning av HKP 16. Tyvärr så räckte inte ens detta som motivering för att behandla teknikerna extra varsamt i omställningen av Försvarsmakten.

Nu har det hänt igen. LV 6 tappar stora delar av sin utvecklingsavdelning till industrin. (Länken kräver tyvärr att man är prenumerant på Hallandsposten).

"Kruxet för Luftvärnsregementet i Halmstad är dock att huvuddelen av personalen på den utvecklingsavdelning som skulle ansvara för hur man ska använda de nya robotarna och utbilda personalen har sagt upp sig.

– Tidigare har det varit en eller två officerare om året som gått från Lv 6 till industrin, men att regementet mister så många på en gång har jag aldrig varit med om. Det enda liknande jag hört talas om var på Helikopterflottiljen i Linköping, säger Per Carlsson"

Precis som för Helikopterflottiljen så kommer avhoppen vid sämsta tänkbara tillfälle. Luftvärnet har äntligen påbörjar modernisering med införande av IRIS-T som markbaserat robotsystem.

"Försvarsminister Karin Enström bekräftar för Svenska Dagbladet att regeringen bemyndigat köp "av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem".

Tanken är att det ska ersätta luftvärnssystemet Robot-70, som används i Sverige sedan 70-talet och i omgångar moderniserats för såväl svenska som utländska försvarsmakters räkning. Robot-70 utvecklades av Bofors och anses nu nå sin tekniska livslängd runt 2016.

IRIS-T finns i dag i Sverige som jaktrobot på Jas 39 Gripen. Nu pågår en vidareutveckling av IRIS-T som en robot som kan avfyras från marken i två versioner, en för kort räckvidd och en för medellånga distanser."

Luftvärnet har under flera år varit styvmoderligt behandlat. I t.ex. Afghanistan behövs inget luftvärn och därmed så har Luftvärnet länge saknat fokus från beslutsfattarna. Nu har vindarna äntligen börjat vända och diskussionerna svallar om robotsystem för Visbykorvetter samt eventuell efterträdare till de gamla Hawkrobotarna då Bamse endast införskaffats i enstaka exemplar. Att då tappa all kompetens är obra. Vad som ligger bakom det hela är oklart, men jag skulle inte bli helt förvånad om det är en sådan enkel sak som lönen. Den civila arbetsmarknaden har mer muskler än Försvarsmakten och om inte arbetsuppgifterna eller den goda stämningen på arbetsplatsen längre är på topp så lockar nog gräset (och lönen) på andra sidan stängslet.

Det har kan bli något av ett dilemma för Försvarsmakten i framtiden. Man vill ha personal som är attraktiv för civila arbeten för att kunna omsätta förbanden och undvika framtida "köttberg" av äldre officerare som kanske inte är lika sugna på internationella insatser som när de var yngre och saknade familj. Samtidigt så har man svårt att hålla konkurrenskraftiga lönenivåer. 

Lika lön för alla?

I könsdebatten kommer ofta argumentet "lika lön för lika jobb" upp. Jag tycker att det är så självklart att striden inte ens borde behövas föras, men likaså behövs den. Den andra könsrelaterade lönedebatten är "lika lön för likvärdiga jobb". Kvinnodominerade arbeten har allt för ofta lägre lönenivåer än mansdominerade. Denna debatt är betydligt svårare att föra då det är svårt att jämföra äpplen och päron. Hur är likt är t.ex. ansvaret som en sjuksköterska har för en patients liv jämfört med personalansvaret som en avdelningschef har på ett bolag?

Försvarsmakten har genom åren också lidit av detta. Hur ska kompetens inom ett arbetsområde jämföras med ansvaret som chef? Oftast har löneutvecklingen enbart varit kopplad till grad och inte kompetens. Som ett medel för att bota detta problem så infördes I-löner. Här var tanken att en duktig löjtnant med många års arbetslivserfarenhet lönemässigt skulle kunna hamna på samma nivå som en kapten. Men tyvärr så har de lönesättande cheferna traditionellt varit en smula försiktiga med att tillämpa denna möjlighet. Att göra karriär har därmed varit det enda sättet att höja lönen.

Problemet med att alla vill göra karriär är att det tar tid från yrkesrollen och man kanske blir en bättre chef, men oftast en sämre fackman. Inom områden där praktiskt handhavade är väsentligt som t.ex. grupp/divisionschefer inom flygstridskrafterna kan det vara ett stort problem. Vem ska bli chef? Den bästa piloten eller den med bäst ledarskapsegenskaper? Det är inte alltid lätt för en bra chef att leda sitt förband i luften om han samtidigt är ringrostig som pilot. Långa utbildningar medför tyvärr ofta att man blir sämre på det praktiska. Causewitz i all ära, men han visste inte hur man flög ett flygplan.

I perioder med hög rekrytering från civila arbetsmarknaden så har Försvarsmakten tvingats ta till extraordinära medel för att behålla personalen. T.ex. fick flygförarna löneavtalet ALFF på 90-talet som drastiskt höjde lönerna. Flygteknikern fick även de lönetillägg för att motsvara de civila lönerna. Dock så har viljan att bibehålla dessa tillägg sjunkit från arbetsgivarhåll när lönemarknaden ändrats.

Man har även tittat på alternativa karriärer för att kunna ge lön för kompetens och inte bara grad. På 80-talet infördes AK/SK för löjtnanter, där AK - Allmän Kurs var tänkt för de som senare skulle göra karriär och SK - Specialist Kurs för de som skulle stanna kvar och bli specialist inom sitt yrkesfack. Tyvärr så fungerade detta heller inte särskilt bra, då de som gick SK behandlades som mer eller mindre en misslyckad officer. Lönemässigt uppstod det genast skillnader mellan AK/SK-officerare. De flesta försökte därför gå AK för att lämna öppningar för framtiden.

Man har även försökt ta fram specialistutbildningar. Högre kurs telekrig på Militärhögskolan var en sådan. Likaså specialistmärket som kunde fås inom olika områden. Men någon koppling till lön blev det aldrig. Graden var det enda som gällde.

Nu har Försvarsmakten sedan ett antal år utbildat specialistofficerare. (Att jämföra med gamla tidens underbefäl). Tanken var liksom AK/SK god. Att få officerare som var duktiga inom sina yrkesområden och som skulle säkerställa att förbandets kompetens bibehölls. Ett intressant faktum i sammanhanget är att den ultimata specialisten, d.v.s. stridspiloten, fortfarande kommer att vara officer. Att återinföra en kategori liknande fältflygaren var inte aktuellt då positioner i Högkvarteret måste tillsättas med officerare med pilotbakgrund. Försvarsmakten ansåg sig inte ha råd med två utbildningsvägar för flygande officerare/specialistofficerare...

Men tyvärr så börjar det utkristalliseras att den grundläggande tanken bakom införandet av specialistofficerarna nog inte var att få kompetenta befäl, utan att sänka den allmänna lönenivån.

Just nu har Försvarsmakten ett stort problem. Det finns många officerare som besätter positioner som enligt listorna skall vara för specialistofficerare. Hur ska man göra här? Officerarna har arbetslivserfarenhet och högre grad och därmed ofta betydligt högre löner än specialistofficerarna med samma arbetsuppgifter.

Ett område där det på senare tid har uppstått konflikt mellan arbetsgivaren och facket är färdmekaniker, d.v.s. flygtekniker som har flygtjänst. De första specialistofficerarna som kan besätta denna position har börjat dyka upp. Problemet är att Försvarsmakten erbjuder dess betydligt lägre lön än nuvarande löjtnanter. Facket har givetvis protesterat, men ännu så har arbetsgivaren valt att inte förhandla. I stället så är det stopp och inga nya färdmekaniker kan utses.

Problemet kan ses från två håll. De gamla officerarna kanske ses som överbetalda av arbetsgivaren. De nya specialistofficerarna som underbetalda av facket. Det som kommer att avgöra är suget från den civila arbetsmarknaden. Om specialistofficerarna är underbetalda så kommer de mycket snart att lämna Försvarsmakten och gå till det civila arbetslivet.

Inställt firande

Idag är det 10 år sedan USA inledde ”befriandet” av Irak. Den militära operationen gick mer eller mindre smärtfritt och kunde slutligen krönas med att Saddam Hussein togs till fånga och senare avrättades av den nya regimen.

Syftet med operationen var att stoppa Iraks möjligheter att nyttja ”massförstörelsevapen” samt att förhindra att organisationer som Al Qaida skulle ha en frihamn att operera från. Sedan visade det sig att det aldrig fanns några massförstörelsevapen och att Al Qaida aldrig opererat ut ur Irak.

Ett ytterligare argument för att invadera Irak vore att civilbefolkningen skulle bli av med en tyrann. Men fick Iraks befolkning verkligen det bättre? Tja, de led under Saddam Hussein, de led under krigen mot USA och de lider under det inbördeskrig som startat mellan Sunni- och Shiamuslimer. Det exploderar bomber mer eller mindre dagligen och 10-årsfirandet lär innebära fler bomber snarare än fyrverkerier. 

Hur har livet för en familj varit under fyra krig (Iran, USA, USA och inbördeskrig)?

Today, three years after most American soldiers withdrew from Iraq, we see that the whole country is on the brink of another round of sectarian war. Once again there are assassination campaigns by killers using silenced weapons, threats to force Sunni and Shiite families from their neighborhoods, and car bombs striking here and there all around the country. As the political quarrel among Iraqi leaders continues, I cannot help but think how similar it all is to the 2006-7 civil war.

Each political group in Iraq has its own accusing tune. Sunnis are always complaining about what they called marginalization and exclusion from power, while on the other side we see the Shiite-led government calling everyone that opposes it a terrorist. As for Kurds, they are trying hard to establish a Kurdish nationality separate from the Arabs, without missing any opportunity that may lead to the establishment of their own state. Within those three major players, the other Iraqi minorities have been lost.

Before the American withdrawal, the majority of Iraqi people and leaders blamed the American presence as the only reason behind all the instability in Iraq, but now I do not know who can be blamed for what is happening.

I saw all these wars, lived through them and finally came to the realization that Iraq is not a decent place for my family. We left in 2010, moving to a place where we could bring up children in an environment away from sectarian violence and power struggles.

I have no plans to return anytime soon.

Ingen upplyftande läsning och knappast något som motiverar USA:s insats.

Frågan är bara hur västvärlden ska bedriva liknande operationer i framtiden? Gör de militära insatserna verkligen nyttja, eller skapar de bara nya problem?

I Irak så slog man ut kommunikation, elkraft och vattenförsörjning i försök att slå ut ledningen i landet utan att direkt döda civila. En lovvärd tanke, men tyvärr så har det varit svårigheter att bygga upp dessa funktioner efter kriget vilket lett till ökad barnadödlighet m.m. Detta skapade ett hat bland civilbefolkningen mot ”befriarna”. Polisen och militären som tidigare stöttat Saddams regim fick gå hem och bli arbetslösa, vilket gav en stor grogrund till terrorism då de var tränade att använda vapen och missnöjda med tillvaron. Vapen och sprängämnen fanns i mängder. Alla ingridienser som behövs fanns på plats för att starta ett inbördeskrig.

Saddam Hussein sade i en intervju att ”ett land som Irak krävde en härskare som honom”. Utan hans järnnäve skulle landet rasa ihop. Tja, kan man säga annat än att han delvis hade rätt? Hans hårda styre tryckte ner befolkningen, men höll också de religiösa motsättningarna i schack.

Irak är heller inte det enda exemplet. Titta på Libyen. Khadaffi behandlade Libyens befolkning på samma sätt som Saddam behandlade Iraks. Omvärlden reagerade, anföll och Khadaffi mötte sitt slut i ett dike.utanför staden Sirte. Resultatet blev att stora mängder vapen som tidigare var under Khadaffis kontroll kom på avvägar och nu bl.a. finns i händerna på rebellerna i Mali som har kopplingar till Al Qaida. Rebellrörelsen i Libyen, som omvärlden stöttade, har band till islamistiska terrorister. Khadaffi slog tidigare ner hårt på dessa typer av religiösa terrorgrupper inom Libyen. Nu finns det tyvärr klara möjligheter för islamistisk terrorism att växa sig stark i Libyen.

Titta på Syrien. Regeringen behandlar befolkningen illa och de lider. Det finns indikationer på att kemiska stridsmedel har använts mot civila. Men om västvärlden ingriper, vilka ska vi stötta? Rebellgrupperna har liksom i Libyen kopplingar till Al Qaida. Risken är att när regimen faller skapas exakt den grogrund för islamistisk terrorism som västvärlden vill stoppa.

Titta på forna Jugoslavien. Det var ett land som enbart hölls ihop av Tito. När han dog och sedan Warsavapakten störtade samman (Jugoslavien var i och för sig aldrig medlem i Warsavapakten, men de fick stöd) så fanns det inget som höll de olika regionerna och befolkningsgrupperna samman. Västvärlden hade även här problem. Skulle man t.ex. förse Bosnier och Kroatier vapen? Serberna har utmålats som de stora skurkarna under kriget, men handen på hjärtat så var de övriga aktörerna i krigen inte helt utan skuld. Insatserna under Kosovokriget fick slut på de öppna stridshandlingarna, men det har tagit tid att stabilisera landet och det är fortfarande en hel del kvar att göra. Här har EU snarare än NATO de rätta verktygen i form av ekonomiska och politiska påtryckningar.

Tyvärr så är det nog så att det bästa vi kan göra under en insats är att visa terrorgrupperna att de inte har någonstans att gömma sig. Att helt slå ut dem är mer eller mindre omöjligt, de byter bara operationsbas. Civilbefolkningen kommer att lida under insatserna och de kommer att lida när vi drar oss därifrån då risken är stor att infrastrukturen i deras samhälle slagits ut. Den viktigaste delen av en insats är därför inte den inledande militära delen för att få stopp på våldet, utan den eferföljande humanitära för att bygga upp landet i fråga. Allt för ofta satsas det för lite på steg två och därmed så ger steg ett inget långsiktigt resultat.

Tyvärr är det därmed också mycket svårt att se vilken nytta vi gör med våra militära internationella insatser. Minskar vi verkligen lidandet för civilbefolkningen? I Irak lär i varje fall ytterst få fira idag att USA lade sig i händelseutvecklingen år 2003.

SvD