Köpa vingar för pengarna

Jag har, till min skam, blivit en Traderanörd. Det vimlar av kula grejor som bara väntar på att bli uppköpta av mig. Budgivningen är som en slags spelberoende. Ska jag vinna eller inte? Kommer någon annan att i sista sekund bjuda över mitt skambud?

Bland mina senaste fynd så finns en Flygvinge m/36 för reservflygförare, en s.k. "Silvervinge". Se det mittersta märket på bilden ovan.

Silvervingar delades ut mellan 1939-1946 till värnpliktiga piloter, som snabbutbildats då det rådde brist på piloter i det expanderande Flygvapnet. Många av dessa var civila piloter som hade tidigare erfarenhet av flygning. En av dessa var Erik Bratt, senare "fader" till J35 Draken på Saab, som deltog i den första utbildningen. Anledningen till silvermärket i stället för det vanliga förgyllda m/36 var att de inte hade markutbildning. Underbefäl och senare generationers fältflygare, fick dock ut guldvingar. Detta ledde till en viss bitterhet, vilket man bl.a. kan läsa om i Erik Bratts bok "Silvervingar".

"Dåligt väder då vi hade uppflygning för Flygvapenchefen. Flög i förband. Landade. Gick hyggligt. Avancerad flygning gick inte att göra på grund av den låga molnhöjden. Efteråt samling för kritik i en biograflokal i staden. Flottiljchefen lämnade av till flygvapenchefen general Friis som åtföljdes av adjutanten överstelöjtnant Nordenskiöld, som bestämde det mesta i Vapnet. Friis läste sedan innantill en kritik av vår verksamhet. Det var i stort sett en enda utskällning av både skola, lärare och elever. "Vi saknade den militära grundutbildningen". Beträffande flygningen under dagen hade visserligen förbandsflygningen förefallit gått bra, men denna, sa han, gynnades trots det dåliga vädret av att det var lugnt i luften. Sedan skulle beviset på utbildningen utdelas. Då sade han:

- Eftersom jag anser att ni ej är fullvärdiga flygare i Flygvapnet kommer ni ej att få de vanliga guldvingarna. I stället kommer ni att få försilvrade vingar. Några sådana har ej hunnit framställas utan ni kommer senare att tillställas er.

Detta  var första och enda gången som vi på kursen fick känna på den brackiga militära bockfoten i Flygvapnet. Vi kände oss alla ytterligt sårade."

Mitt exemplar är numrerat "R.910" på baksidan, vilket innebär att det är ett av de märken som aldrig utdelades till någon pilot. Historien bakom detta märke är oklart och hur det har kommit ut på marknaden vet bara gudarna.

Jag köpte även ett Flygspanarmärke m/40 för reservnavigatörer, se nederst på bilden ovan. Mitt märke har nr 495 och har heller aldrig varit utdelat. Jag frågade säljaren var han hade fått tag på märket. Jag var särskilt nyfiken eftersom han hade två stycken ute till salu. Han sade att han fått ärva dem efter sin far som köpt dem för 20-25 år sedan.

Frågan är om det är originalmärken eller kopior? På Tradera vimlar det av plagiat.

Det översta märket är en av mina egna Flygvinge m/36 med nummer 10445. Varje pilot får två stycken vingar vid sin examen från Flygskolan. Det märket är i varje fall ett original!

Det har i samband med specialistofficerskårens uppstart varit diskussioner om det åter ska utbildas piloter som inte är officerare. För stridsflyg har Flygvapnet valt att inte gå den vägen, men för helikoptrar ska, som jag förstått, det i framtiden finnas underofficerare med vinge på bröstet. En bit på vägen tillbaka till Fältflygarkategorin och kanske även till Silvervingar? Man utbildade trots allt under många år värnpliktiga flygförare inom Arméflyget på både flygplan och helikoptrar.

Nu ska snart Flygvapnet skicka sina nyanskaffade HKP16 Blackhawk till Afghanistan. Insatserna i Afghanistan har inneburit att helikoptersystemet försetts med defensiv beväpning. Enligt ryktet så har Flygvapnet tagit det gamla Flygskyttmärke m/40 till heders igen, som jag önskade i ett tidigare inlägg. Mycket bra om det är sant.

P.S: Erik Bratts bok finns inte längre att köpa, men dyker upp då och då, bl.a. på Tradera. Väl värd att läsa även om språket i boken idag känns något föråldrat.

Gemenskap och klubbkänsla

Jag har genom åren fascinerats över fotbollsspelares lojalitet. Många byter klubbtröjor oftare än de byter dobbar på skorna. Vem är de då i slutändan lojala mot? Klubben, fansen eller sin egen plånbok? Är det bara vetskapen om att om de kämpar och gör bra resultat så höjs deras värde på marknaden?

I Sverige har vi varit duktiga på lagidrott. Individuellt så har vi kanske inte haft de vassaste spelarna, men lagmaskinen har fungerat. Hur många gånger har man inte sett lag som bestått av individuellt mycket skickliga spelare rasa ihop och prestera noll?

Hur gör man för att skapa ett band med klubben? Att skapa gemenskap och klubbkänsla?

Denna utmaning för klubben gäller inte enbart fotbollsspelarna. I Sverige så är idrottsklubbarna beroende av engagemang och gratisarbete från föräldrar och sportintresserade. När jag växte upp och spelade fotboll i Sandarne SIF så var det föräldrar som tränade laget. Det var föräldrar som ställde upp och skjutsade barn till bortamatcherna. Det var föräldrar som i slutändan köpte upp alla jämrans 21-lotter som man inte lyckades få sålda. Var det enbart lojaliteten mot barnen som gjorde att de ställde upp, eller var det något mer? Fanns det en gemenskap mellan de som hjälpte till liksom det fanns mellan spelarna på planen (inklusive mig själv, som bara satt på avbytarbänken)? Idag är det svårt att få föräldrar att ställa upp. De har inte tid.

Hur ser det ut i arbetslivet?

Förr så fanns det på de flesta orter en bruksanda. De som arbetade på företaget förknippade hela sin livstil med företaget. Man umgicks med arbetskompisar på kvällen och man spelade med i företagets korplag. Gränsen mellan privatliv och arbetsliv var mycket flytande. På min nuvarande arbetsplats fanns det tidigare hela fyra stycken serier i korpfotboll. Idag har man svårt att få ihop folk till att fylla upp en enda serie.

Vad är det som har ändrats?

- Har samhället ändrats så att vi har fler intressen än att bara jobba? Ja, delvis.

- Byter vi jobb så ofta att vi liksom de professionella fotbollsspelarna inte längre bryr oss om företaget utan bara att vi gör ett så pass bra jobb så att vi är attraktiva för nästa jobb? Helt klart är det så! Läs t.ex. mitt tidigare inlägg om framtidens guldklockor.

Det mesta har också blivit mycket kommersiellt. I stället för fast anställda hyr man in konsulter. Om det är några arbetstagare som kan liknas vid "professionella fotbollsspelare" så är det konsulterna.

I den flygklubb jag är med i så har ekonomin varit svajig. Vi har identifierat en del av problemet i att man har tappat bort klubbkänslan i försöken att bli en affärsdrivande verksamhet. Det man inte tänkte på att det är svårt att blanda frivilligt arbete med att ställa upp för jour, putsa på flygplanen m.m. med det kommersiella. I vilken kolumn i årsbokslutet stoppar man in gratisarbete? Om klubbandan ersätts med något annat så försvinner också viljan att ställa upp. För att ge av sin tid måste man också få något tillbaka och den viktigaste saken en klubb kan erbjuda är gemenskap.

Jag har sett, av en del kommentarer på tidigare inlägg, att samma sak gäller Försvarsmakten av idag. I sin iver att bli professionell så har man glömt bort känslan. Det var "lagkänslan" som innan utlandsobligatoriet fick folk att frivilligt ställa upp på utlandsinsatser. Det ironiska är att genom att införa tvång har man tappat känslan för sin arbetsgivare och därmed tappat en del av frivilligheten, vilket resulterat i att tvånget behövs användas då och då.

När man läser böcker skrivna av soldater från olika krig så är det en sak som är gemensam. Nästan ingen strider för ära, politik, ideal, kung eller fosterland. Det kan möjligtvis vara den initiala rekryteringsfaktorn, men när man väl sitter där i skyttegraven så slåss man för sitt liv, men framför allt för kamraten bredvid sig. Gemenskapen är det som håller ihop ett förband eller en försvarsmakt.

I den franska armén så är en av de högsta idealen något som kallas "elan vital". På svenska kan det närmast översättas med framåtanda eller stridsvilja. I ett förband skapas detta genom "esprit de corps", d.v.s. moral eller kåranda. Den stora frågan blir då, hur skapar man kåranda?

Ja, ett sätt kan vara att skapa en yttre fiende, kanske likt David Cameron gör just nu när han uttalar sig aggressivt om Falklandsöarna. Hotet är kanske lika mycket en signal till de egna trupperna som en signal till den argentinska politiska ledningen? Den dåliga ekonomin i Storbritannien har resulterat i stora nedskärningar för den brittiska försvarsmakten. "Vi mot dom" är kanske inte så dumt i liknande lägen?

Under det Kalla Kriget så höll den svenska Försvarsmaktens kåranda ihop. Det fanns en yttre fiende av rang. Kanske inte alltid en sannolik fiende, men han fanns där. Idag saknas denna fiende. I stället finns det löst sammansatta och svårgripbara terroristgrupper. Dessa grupper är kanske ett mindre hot mot Sveriges rikes totala säkerhet, men å andra sidan så är det definitivt en större risk för att hotet realiseras. Men räcker denna yttre fiende till för att skapa kåranda?

En "yttre" fiende används ofta medvetet för att skapa gruppgemenskap. Det kan vara den elake sergeanten som trimmar ihop sin pluton under grundutbildningen. Det kan vara insparkskommittén som "nollar" nya studenter.

Min syn på det hela är att, i brist på yttre fiender, så skapas kåranda ur gemenskap. Kalla det för klubbkänsla eller vad som helst. Man ska som lagmedlem vara stolt över att bära tröjan med lagets märke på. På så sätt så blir grunden för det offensiva agerandet också det som hjälper i motgångar, d.v.s. känslan för kamraten bredvid sig i skyttegraven.

Gemenskap skapas genom att få folk att trivas på jobbet. Arbetsuppgifterna ska vara stimulerande och utvecklande. Helst så ska ens bästa kompisar vara ens arbetskamrater. Jag har sett en del företag som lyckats med detta. Resultatet blir att personalen trivs och stannar kvar. Löften om högre lön från andra arbetsplatser drar inte lika viktigt. Det är svårt att lämna en arbetsplats när man samtidigt lämnar sina bästa kompisar. Resultatet blir också en positiv spiral. När personalen stannar kvar så blir den duktigare på sina arbetsuppgifter. Summan av kardemumman blir att företaget blir effektivare och producerar bättre produkter. Bättre produkter innebär oftast mer pengar i kassan, vilket även ekonomerna borde glädjas över.

Tyvärr är detta mycket lätt att rasera. I medgång är alla lyckliga och det är lätt att vara företagsledare, men så fort det blir kärva tider så glömmer man bort att personalen är ens viktigaste resurs. Skicka in ett par effektiviseringskonsulter som bara ser kostnader och skär ner i verksamheten. Resultatet blir att trivseln minskar, man slutar engagerar sig i företaget/klubben. Gemenskapen minskar. Kårandan dör ut och framåtandan/stridsviljan blir obefintlig. Visst går det att i detta läge hyra in "konsulter" som mot bra betalning visar framåtanda, men det håller inte i längden. Konsulter bygger inte upp nästa generation lagmedlemmar och därmed så ser framtiden för klubben mörk ut.

Tipset från coachen blir därför, glöm inte bort klubbandan! Likt religion så finns det något djupare, själen, i ett företag. Visst så kan man stirra sig blind på svarta och röda siffror, men om man offrar själen, gemenskapen och klubbandan för att rädda företaget, hur ser då framtiden ut? "Operationen lyckades, men patienten dog".

Ingen topp utan bred bas

Jag håller precis på att ta ett civilt flygcertifikat. Jag har dock inga planer på att byta jobb, utan vill bara kunna fortsätta flyga för skoj skull. I samband med detta har jag återupptäckt den flygarglädje som fortfarande finns kvar i Sverige. Men tyvärr så riskerar den att mycket snart dö ut.

För att uppfostra nästa generations piloter så måste det finnas infrastruktur för utbildningsverksamheten. Både flygfält att operera från och frivilliga som ställer upp som instruktörer m.m.

Problemet är att ingen verkar vara särskilt intresserad av att betala för detta.

Försvarsmakten har drastiskt skurit ner på antal flygflottiljer och krigsbaser. Från att ha haft ett 50-tal baser runt omkring i landet med ca 100 landningsbanor så är man nere på fyra fredsbaser (F 7 Såtenäs, F 17 Kallinge, F 21 Kallax och LSS på Malmen (gamla F 3). Dessutom finns detachementen i Uppsala (gamla F 16) och Visby samt UAV-verksamhet i Karlsborg (gamla F 6). På Vidselbasen finns det möjlighet att öva lågflygning och skarpskjutning, men utan utländska förbands träningsbehov så hade säker den basen också lagts ner. Av krigsbaserna finns det bara två kvar.

Tanken är att man i framtiden ska kunna nyttja civila baser vid behov. Försvarsmakten förlitar sig då på att någon annan ställer upp. Frågan är bara vem denna "någon annan" är? Luftfartsverket drar in olönsamma flygplatser. I vissa fall tar kommunerna över, men även de har problem att driva runt verksamheten. Ta exemplet med gamla F 15 i Söderhamn. Försvarsmakten lade ner verksamheten och kommunen tog över. Nu har även kommunen lagt ner verksamheten. Enda anledningen till att fältet fortfarande finns kvar är att det finns ett avtal mellan Försvarsmakten och Söderhamns kommun att fältet skall hållas i befintligt skick. Detta avtal går dock ut 2015 och efter det lär ogräset vinna kampen. Tyvärr så kan denna kortsiktiga ekonomi bli ödestiger för Söderhamn. Det finns planer på att bygga stora vindkraftsparker utanför kusten runt Söderhamn. Men vilket bolag vill bygga upp en verksamhet utan en fungerande infrastruktur?

Frågan är vem det är som ska ställa upp med den infrastruktur som behövs för att utbilda nästa generation piloter? Hur ska vi kunna attrahera kommande generationer piloter utan flygverksamhet i närområdet? När jag var ung så var jag med i F 15 Flygpojksverksamhet samt FVRF ungdomsverksamhet. Men utan ett lokalt förband så är det svårt att nå ut till intresserade ungdomar. Stockholm var en gång i tiden Sveriges flyghuvudstad. Den tiden är sedan länge förbi. Alla militära flygförband är nedlagda. Gamla F 18 i Tullinge och F 8 i Barkarby levde ett antal år som civila flygplatser med en bred flygverksamhet, men deras saga är nu avslutad. I stället byggs det lägenheter och köpcentrum. På Bromma så fokuserar man på den kommersiella verksamheten och privatflyget är inte särskilt välkommen. Tyvärr så är detta resultatet av ett för stort kommersiellt fokus. Man fokuserar på de kortsiktiga ekonomiska resultaten och glömmer bort att flygverksamheten kommer att behöva nästa generation piloter som måste utbildas någonstans.

Det är inte bara Sverige som har dessa problem.

I USA så läggs det ena flygfältet efter det andra ner. LAE tog i ett inlägg upp filmen "One Six Right - The Romance of Flying" (efter ett visst tips från undertecknad). Det är en utmärkt film som jag rekommenderar alla att se. Den beskriver dels glädjen med att flyga, men även behovet av flygfält för att ge möjlighet till utbildning och att locka till sig framtida piloter. Vem vet, barnen som hänger vid stängslen på fälten kan komma att bli framtida chefsingenjörer. :-)



I Linköping finns det planer på att bredda den civila verksamheten. Jag tycker detta är mycket bra. Men man får se upp så att man inte kommersialiserar flygklubben. Precis som många andra klubbverksamheter i Sverige så bygger den på idealt deltagande för att sitta beredskap, städa lokaler m.m. Om detta skall göras helt kommersiellt så måste det anställas personal, vilket verksamheten kommer att få mycket svårt att hålla igång. Resultatet riskerar att bli en konkurs och då dör verksamheten ut.

Även myndigheterna måste dra sitt strå till stacken. Idag är det dyrt att ta ett flygcertifikat och det är inte bara flygtiden som kostar. Certifikaten och utbildningsmaterielen är en stor del av kostnaden för att bli pilot. Samma sak gäller om du ska skaffa ett flygplan. Var finns den billiga maskinen som du kan underhålla på egen hand (givetvis efter att ha genomgått lämplig utbildning)? Tyvärr så leder de stela regelverken till att vissa helt enkelt struntar i alla regler. Tyvärr också med dödlig utgång. Här har staten en hel del att ta tag i. Visst ska det finnas regelverk för att säkerställa flygsäkerheten, men regelverken får inte ta död på glädjen att flyga.

Även i det militära så finns flygglädjen fortfarande kvar (även om PRIO gör sitt bästa för att helt ställa flygplanen på backen). Men svårigheten att rekrytera finns också där. När jag en gång i tiden sökte som pilot så var det bland 3000 sökande. Nu är det bara ett par hundra som söker varje år. "Tätorter" som Kallinge och Tun är inte så attraktiva bland Stockholmare och Göteborgare. Luleå är i och för sig en trevlig stad, men man måste vara mycket intresserad av skoter för att överleva vintrarna. Drastiska lösningar krävs för att fylla leden! I Kanada så försöker man lösa problemen med brist på militära piloter genom att rekrytera gamla RAF-piloter som fått sparken p.g.a. de ekonomomiska nedskärningarna i Storbritannien. I Australien gör man samma sak. T.ex. har man tagit över en hel del piloter från Sydafrika. Både lönen, karriärsutvecklingen och säkerheten för familjen är bättre. En kortsiktigt bra lösning, men om några år finns det alternativet heller inte kvar. Det gäller därför att ha en bra rekryteringsbas inom landet i stället för att vara beroende av att "någon annan" gör grovjobbet!

Mer filmer liknande nedanstående skulle alltså behövas tas fram i Sverige. Tyvärr så sätter säkerhetstänket stopp för liknande initiativ. Kameror får inte monteras hur som helst i flygplanen och radiotrafiken får inte spelas in. Det är tur att det finns en och annan som bryter mot regelverken...

2012 Raytheon Award Video from Jersey on Vimeo.

Start och landning

Jag håller på och skaffa ett civilt flygcertifikat. Det "civila mervärdet" av mina år i Försvarsmakten är inte så mycket att hänga i julgranen. Snarare så har HKV velat undvika att ge militära piloter civila certifikat, då det skulle underlätta flykten över till civila flygbolag. Undantaget är transportflyget som opererar mer frekvent i civilt luftrum.

Det svåra för min del är att koda om reflexerna i ryggraden. Jag pratade på telefon med en kompis som varit ute i den civila världen ett antal år och flugit för SAS. Det första året brukade han få kommentarer av typen "det märks att du kommer från svenska Flygvapnet" när han landade.

Det svenska bassystemet med korta landningsbanor har inneburit att Flygvapnet utvecklat en landningsmetodik som mest liknar landning på hangarfartyg. Som fartreferens används anfallsvinkel, vilket innebär att man har full koll på stallfart och inte behöver anpassa den till vikten på flygplanet. (Omdragsprestandat är dock något man måste ha i bakskallen, särskilt en varm dag). Denna landningsmetodik är nog inte så uppskattad bland civila resenärer som mest oroar sig för att spilla ur sina drinkar.

Nu håller jag i varje fall på och lär mig att flyga tvärt emot min instinkt. Nya minnesregler:

- Farten regleras av nosläget, inte av gasen.

- Stig och sjunk regleras av gas, inte av nosläget.

Sedan ska man under slutfasen av landningen flyta ut med korsade roder, vilket är big no-no för de som flugit avancerad flygning och som inser att detta är fullt spinnroder.

Till råga på allt så är det ratt i stället för spak och gasen sitter på höger sida i stället för på vänster som i alla "riktiga" flygplan.

(* suck *)

Men det mest spännande är än så länge start och landning. På civila flygfält kan allt hända. Senast när vi flög var tornet stängt och en förvirrad tysk kom inför landning. Det intressanta är att kommunikationen i luften sker på engelska eller på det nationella språket. Gissa om en tysk förstår vad som händer när folk runt omkring honom pratar på svenska? Det gäller att snabbt byta språk för att undvika missförstånd.

Lite exempel på olika typer av landningar i den civila världen...variationen är stor...

LEGO

Jag kunde inte låta bli att skriva det här inlägget när jag hittade dessa bilder på US Navy flygplan byggda i LEGO. I LEGO:s värld finns inga begränsningar. Även konstnärer har upptäckt LEGO:s möjligheter.

LEGO har länge varit en leksak som varit på väg att dö ut. Dagens barn är helt enkelt inte lika intresserade av praktiska tekniska leksaker utan spelar hellre spel på sina datorer. Men för några år sedan så vände LEGO på trenden med röda siffror i årsbudgeten.

Jag ser två anledningar (för stora barn):

- LEGO Mindstorms. Datorstyrt LEGO som går att använda till de mesta. Används av många högskolor för att lära elever att skriva program för processtyrning.

- LEGO Creator. Ladda ner mjukvara på din dator (funkar dåligt med Windows 7!). Bygg din egen design i 3D-CAD program. Beställ sedan den pryl som du just tillverkat i en färdig kartong med de bitar du behöver. Lysande! Jag blir en smula sugen på att bygga en Gripen. Kanske en E/F?

På så sätt så säljer man in LEGO som en bra produkt till föräldrarna. Men hur är det med de små barnen? Det ska ju trots allt böjas i tid det som böjt ska bli.

Ja, här så finns de de klassiska DUPLO-bitarna för att träna upp barn i teknisk förståelse redan från de att de kan krypa. Jag gav själv nyligen bort en burk till min guddotter fast hon egentligen var för liten. När de blir lite större så är det aggressiv marknadsföring där man kopplar ihop LEGO med populära företeelser i samhället. Star Wars har länge varit stort och Harry Potter har hängt på i den trenden.

Det enda jag kan tycka är lite trist med de moderna varianterna av LEGO är alla specialbitar. Det gör att man minskar möjligheten för fantasin att hitta på egna lösningar en smula.

Tips för de som har eget flygcerifikat. Billund flygplats ligger bara ett stenkast från LEGOLAND. På bara någon timme så kan man ta sitt privatflygplan, fru och några barn och vara på plats där man kan parkera flygplanet (betala mindre i parkeringsavgift än för en bil) och sedan gå in till LEGOLAND.


Visa större karta

Fram för mer LEGO för att fostra nästa generation av ingenjörer! Våga säga "Yes, I am a nerd!"

P.S: En av mina drömmar till julklapp blev uppfylld. Gissa vilken? :-)





Även för militärer så kan LEGO vara användbart...

FPS (uppdaterad)

Jag måste erkänna att jag är en periodare. Då och då så faller jag ner i missbrukarträsket. Det började redan vid unga år och innan jag förstod det så var jag fördärvad för livet. Ja, jag är en TV-spelsmissbrukare!

Genom åren så har drogen gradvis ökat. Från Commodore 64 långsamma laddningar från kasettband, via Amiga 500 disketter och till min nuvarande PS3 - Playstation 3. Jag är en allätare och gillar strategispel, äventyrsspel, simulatorer och ett och annat plattformsspel. För tillfället är det mest FPS - First Person Shooter som gäller. Givetvis då i form av BF3 - Battlefield 3.

Datorspelare ses med visst förakt av många, men faktum är att det är massor av officerare som spelar. Jag kommer ihåg ett LAN-party uppe på F 21 för många år sedan där divisionen drack öl, tittade på videofilmer med snöskoterhoppning och spelade Counter-Strike.

Även blivande officerare spelar. I USA så används spelet AA - Americas Army för att rekrytera blivande soldater. Ryktet säger att Försvarsmakten hängt på samma trend och samarbetar med Electronic Arts för att använda BF3 som reklam och hjälp till rekrytering.

”Ett bra sätt att nå ut till de målgrupper Försvarsmakten vänder sig till i rekryteringssyfte är att möta dem i deras egen miljö. En sådan miljö är tv- och dataspel”, lyder dokumentet.

Kanske är det här framtidens svenska soldater? En smula ironiskt i sammanhanget är att många programmerare på DICE är vapenvägrare!

Forskaren Nils Haag har studerat hur spel kan användas för att träna grupper att tänka på "rätt" sätt eller att skapa opinion kring ett ämne.

Nils Haag kommer i avhandlingen fram till att det är regler/normer som i stor utsträckning styr vårt sätt att tänka. Det är därför pedagogiska spel fungerat så dåligt för inlärning, säger han.

– I stället för att lära dig kunskapen lär du dig systemet i spelet för att komma vidare eller vinna. Om du sedan får frågan i ett annat sy­stem känner du inte igen ramverket och inte heller frågan.

I opinionsbildande spel lär vi oss i stället ett sätt att tänka inom ett regelverk. Till exempel hur man ska tänka för att bli framgångsrik i amerikanska armén eller varför Läkare utan gränser är viktiga i deras spel ”Krig i Skandinavien”.

Hmm...jag ser en möjlighet att trimma in Försvarsmaktens värdegrund i blivande rekryter redan i tidiga år.

Här finns en intervju med DICE vd Karl Magnus Troedsson som ligger bakom BF3. Här är del 1, del 2 och del 3 av intervjuer med Patrich Bach, producent bakom BF3.

– Det handlar inte om att bara prata med en militär så ordnar sig allt. Och det handlar ju också om att ha den erfarenheten att skilja ut det man upplever och göra om det till en upplevelse i ett spel. Så vi har ju jobbat direkt med svensk militär, men även andra militärer för att vässa våra kunskaper.

Det intressanta är att se hur utvecklingen ändrat på spelplanen. För några år sedan så lånade spelföretagen in militärer för att göra spelen realistiska. Numera lånar försvarsmakter in kompetens från spelbolagen för att göra soldatutbildningen mer realistisk.

Redan i dagsläget så använder Försvarsmakten "datorspel" i form av simulatorer för träning av soldater. Simulatorer i sig själv är inget nytt. I många år har de använts för att träna piloter, stridsvagnsbesättningar och även för att träna hela staber i stora krigsspel. Dock så är det inte så lätt att göra en bra simulator på den enskilda soldatens nivå. Det krävs mycket bra gränssnitt för att det ska bli realistiskt.

– Det finns flera begränsningar i spelet och det ersätter inte en riktig övning där man bär tung utrustning. Men jag kan tänka mig att spela någon gång i månaden. Det är bra att kunna se vad man gör fel så att man kan förbättras, säger han.

Men har man bara pengar så kan BF3 förvandlas till en ganska så skaplig simulator för enskild soldats strid.



Aftonbladet, SvD1, SvD2, SvD3

Uppdaterad 11-11-21, 21:08
Nu har jag prövat BF3 under ett par veckor. Kul med alla fordon. Lite begränsat antal banor, men det kommer att släppas ett par extra paket lagomt till jul. En smula buggig, vilket borde åtgärdas snarast då PS3 är en plattform som man borde ha full koll på till skillnad från PC där konfigurationen kan skilja kraftigt mellan olika datorer. Sedan finns det en del mycket irriterande brister i menyvalen där man bl.a. inte kan avsluta en session innan man laddat in nästa bana.

BF3 vann dock inte kriget mot CoD Call of Duty - MW3 Modern Warfare 3 som redan satt nytt rekord i antal sålda spel. Själv så tröttnade jag dock på CoD-serien efter att PS3 knäcktes och Activision visat mycket lite vilja att rätta de kryphål som hackarna utnyttjade till at bl.a. fuska hejdlöst i spelet. Det tog helt bort intresset för min sida då det är nätverksspelandet som roar och om omgivningen fuskar så är det lika kul som att se färg torka. Att sedan CoD Black Ops var ett hafsverk med dåligt ljud och tveksam grafik gjorde inte saken bättre. Men COD-varumärke är starkt och kunderna lika fanatiska som de som köper Apple. Själv så föredrar jag att köra stridsvagn! :-)

Lätta attacken återuppstår

Under utprovningen av GCAS så myntade provförarna (gemesamt svensk/amerikanskt projekt) devisen "You can´t fly lower!". Jo då, det går. En gång för länge sedan när jag flög på Lätta Attacken så bedrev vi legitim busflygning med SK60 beväpnade med automatkanoner och raketer. De gamla Turbomeca motorerna sjöng dock på sista versen och att starta en varm dag med 12 stycken 13,5 cm raketer eller två stycken 30 mm Adenautomatkanoner var en intressant upplevelse i fysikens lagar. Det var inte alltid självklart att T>D och L>a*m när banan tog slut. Vid start på F 16 var det vanligt att vi beordrade tornet att sänka nätet när vi roterade då stighastigheten inte var så imponerande. Alternativet var att gå ut på var sin sida av nätet.

SK60 hade ingen bepansring, inget varningsystem och inga motmedel. Enda sättet att undvika att bli nedskjuten var att flyga lågt. Skyddet var detsamma oavsett om hotet var luftvärn eller jaktflygplan. Flyger du tillräckligt lågt så löser en jaktrobots zonrör ut mot marken. Manövrerar du samtidigt så är det svårt för ett jaktflygplan att anfalla med automatkanon. Till vår hjälp hade vi navigatörer i högersits som fungerade i stort sett lika bra som GPS och till skillnad från GPS alltid fanns tillgängliga även om det skulle bli krig.

Lätta Attacken när det begav sig.

Lätta Attacken utövade även CAS - Close Air Support. På den tiden var det endast SK60 som sysslade med den uppgiften, då det medeltunga attackflyget i form av AJ37 var upptagen med mer viktiga strategiska mål som fartyg på väg över Östersjön eller fordonskolonner på andra sidan gränsen. För att kunna samordna våra anfall med Armén så hade vi s.k. flygsamverkansgrupper. Det var en jeep med en stor mast där det satt ett par armé och flygofficerare med radio så att de kunde samtala med flygplanen i luften och arméförbanden på marken. De gav sedan koordinater till våra navigatorer som ritade in målpunkten på sin karta samtidigt som förbandet låg i väntläge i närheten av samverkansfordonet. Det var i det närmaste vi då hade i Sverige av dagens FAC - Forward Air Controller.

Under VK2 så användes liknande taktiker av alla sidor. Tyskarna var nog de som utvecklade taktiken med att samverka med markförbanden längst, men i slutet av kriget så var de allierade ikapp och förbi med flygplan som t.ex. Hawker Typhoon och Hawker Tempest.

Under Vietnamkriget så utvecklade USA tekniken med luftburna FAC eller "Raven". Med små propellerflygplan som t.ex. L-19/O-1 "Bird Dog" kunde man med precision leda insatser med tunga attackflygplan som F-4 Phantom.

En intressant parallell är att det idag är A 9 som utbildar svenska FAC och det var för just artillerispaning som Arméflyg använde Fpl 51 "Super Cub" på samma sätt som USA använde flygande FAC under Vietnamkriget. Eldledning för artilleri och flygplan har stora likheter.

Sedan så eskalerade teknikutvecklingen med den ultimata "CAS-kärran" A-10 som enlig legenden bygger på bl.a. intervjuer med den tyska Stuka experten Hans-Ulrich Rudel. Ett tungt bepansrat flygplan som skulle överleva striderna över tredje världskrigets Europa. Nu kommer A-10 att ersättas av F-35 Joint Strike Fighter och taktiken kommer att se mer ut som de anfall som idag genomförs från medelhög höjd med F-15 och F-16 i Afghanistan. En FAC/JTAC i en infanterienhet leder insatser med laserpekare och Roverdatalänk som kan skicka målkoordinater för insats med GPS-styrda bomber.

Tekniken utvecklas, men taktiken har en viss förmåga att återvända i cykler allteftersom den blir omodern då nya typer av motstånd dyker upp och modern igen då de ersätts av andra.

Cirkeln är nu åter snart sluten. I USA genomförs just nu en upphandling av s.k. COIN-flygplan. D.v.s. små lätt beväpnade/bepansrade propellerflygplan.

For the first time since the Vietnam War, the U.S. military is set to make a decision to acquire between 55-100 CAS/COIN aircrafts from two finalists: Hawker Beachcraft, teaming up with Lockheed Martin to provide the AT-6B and Brazilian aircraft manufacture Embraer, teaming up with U.S. based company Sierra Nevada to provide the A-29B Super Tucano.

LAAR’s winner will be capable of flying at altitudes up to 30,000 ft. above sea level, with a range up to 900 nautical miles, competently able to perform 6 hours missions. The aircraft will be fitted with fuel tanks, multi-function display (MFD) and fully compatible head up display (HUD) with night vision goggle (NVG). It will also be able to perform a numerous of missions such as streaming video, forwarding air control, escort missions, CAS, intelligence surveillance and reconnaissance (ISR). At the same time using a wide-range of equipped such as electro-optical, infrared and laser sensors. LAAR will be armed with .50 caliber machine guns pods, 2.75 inch rocket pods, air-to-ground missiles like the Hellfire or Maverick, AIM-9 air-to-air missiles, laser guided bombs including Paveway II and Paveway IV, joint attack munitions (JDAM) and small diameter bombs. The future CAS/COIN aircraft will roar like a cat, but most definitely will bite like a lion.

Var finns då framtidens stridsfält? Afghanistan är givetvis en kandidat. Lätt beväpnad gerilla är precis den typ av mål som COIN-flyg är designade för. Dessutom så är det robusta flygplan som kan landa på ett temporärt grusfält nära insatsområdet. Det är också betydligt billigare att utbilda piloter på, så jag skulle inte bli helt förvånad om både det afghanska och irakiska flygvapnet i framtiden till stor del kommer att bestå av liknande flygplan kompletterat med ett fåtal upprustade F-16. Andra potentiella stridsområden är mellanamerika. USA kommer att ta kriget mot bl.a. knarksmugglare i Mexiko och runt Venezuela (där man redan med amerikansk hjälp har byggt ett antal baser). Detta kan helt klart ligga Brasilien till fördel, då en affär kan underlätta ett amerikanskt-brasilianskt samarbete inom denna förmåga.

Jag gillar detta koncept. En kombination av snabba jetflygplan, lätta COIN-flygplan och UAV är helt klart ett alternativ för framtiden. Framför allt för mindre flygvapen så kan det vara ett sätt att få upp den kritiska numerären för att kunna utbilda och bibehålla sin personal på ett kostnadseffektivt sätt. Lätta Attacken hade just den fördelen att man kunde ha en utbildningsorganisation som hade en krigsuppgift och där man kunde "återanvända" äldre piloter som flugit tungt stridsflyg och låta deras erfarenheter tas tillvara för att utbilda nästa generation. Det ska bli intressant att se vad som kommer att ersätta SK60 i framtiden. Kanske är det dags för Lätta Attacken att återuppstå?

Vassare, men smalare? (uppdaterad)

Insatsen i Libyen drar ut på tiden. Även om rebellerna nu närmar sig Tripoli så är insatsen långt ifrån över. Nu börjar det snart bli dags för politikerna att fundera på förlängning eller inte. Men klarar Försvarsmakten av en förlängning eller inte? Vilka konsekvenser kan det få? I pressen har det funnits rapporter om att det finns för få fototolkar, men frågan är om inte det förr eller senare börjar bli brister även i andra personalkategorier?

FL01 leddes av F17. Där kunde Försvarsmakten skicka iväg ett förband som redan satt i beredskap för internationella insatser. Man kunde ur EAW Expeditionary Air Wing, som var en del av NBG11, plocka ut Gripendivisionen med tillhörande underhållsenhet samt tillsätta en ledningsenhet och därmed så var förbandet uppfyllt.

FL02 leds av F21. Där kunde Försvarsmakten falla tillbaka på att det funnits ett förband på flottiljen i beredskap fram tills årsskiftet 2010/11. En hel del av personalen var med andra ord ganska så intrimmade som förband. Men ändå så krävdes det tilläggsträning. Försvarsmakten fick bl.a. plocka hem sin Tp-84 från Italien för att ge piloterna chans till den lufttankningsutbildning som krävs för att kunna deltaga i de långa uppdragen över Libyen.

Om det nu blir ett FL03 så är det med stor sannolikhet F17 som återigen får ta hand om att leda insatsen. Frågan är vilka som får åka? Är det samma personal som var med på FL01? De har varit hemma i Sverige i tre månader. Nu kommer de med andra ord återigen få förbereda sig för insats och vara borta från familjen i en ny period. Frågan är om frivilligheten räcker till nu eller om Försvarsmakten för börja ta till tvångsmöjligheterna med det nya anställningsavtalet?

Hos Wiseman läste jag en kommentar till ett inlägg som sade "Armébröder säger: Välkommen till vår verklighet". Kanske är det så och kanske är det också så det ska vara?

Därmed så är Flygvapnet inne i en cykel av insats, ledighet, förberedelse för insats, insats... När ges det i denna cykel tid för utbildning av nya förband samt träning av de nationella förmågorna? Vid insats så blir Flygvapnet duktigare på att vara på insatser, men det är en hel del av de "gamla" kunskaperna som faller i träda. Detta är kanske inte så farligt om det bara är de internationella insatserna som Flygvapnet skall kunna klara av.

USAF erfarenheter
1999 gav RAND ut en rapport som fortfarande är värd att läsa. Den heter "Blunting the Talons - The Impact of Peace Operations Deployments on USAF Fighter Crew Combat Skills" och är en analys av hur USAF insatser under framför allt NFZ - No Fly Zone operationerna över Irak mellan 1991 - 2003 påverkat skickligheten på piloter. Man jämför detta med de kunskaper piloter hade under Kalla Kriget och som byggde på erfarenheter från bl.a. Korea och Vietnam. Det var dessa erfarenheter som låg bakom de lyckade anfallen under första Gulfkriget 1991.

På kort sikt så förlorar piloterna kunskaper i rena tekniska handhavanden som att fälla bomber eller skjuta robotar. Anledningen är helt enkelt att man inte tränar på detta under skarpa insatser i de fall man inte utför dessa uppgifter som t.ex. i fallet FL01/02 då fokus ligger på spaning. Det blir inte tid över för normal träning som man genomför på hemmaförband. Dessa förlorade tekniska kunskaper är dock ganska lätta att hämta igen. Ca en månads träning innebär att piloterna är åter i samma skicklighetsnivå som före insatsen.

På lång sikt är det dock värre. De långa missionerna och de slitningar det innebär med bl.a. familjelivet leder till att duktig personal slutar i förtid, vilket innebär en förlust av de som ska utbilda nästa generation piloter. Den taktiska skickligheten för rotechefer, gruppchefer och förbandschefer minskar (förutom i just det uppträdande som används under insatsen). Detta innebär att de blir sämre instruktörer för nästa generations piloter.

Bägge dessa aspekter innebär extra kostnader för Försvarsmakten som inte syns direkt i kostnaden för insatsen och som det är lätt att förbise.

Vad kan man göra för att motverka dessa effekter?

En fördel som vi har i Sverige jämfört med USA är att våra flygplan inte "tillhör" divisionen, utan Flygvapnet. Det innebär att vi sparar tid när vi roterar mellan insatsförbanden. I USA så förlorar förbanden viktig träningstid före och efter en insats på grund av att flygplanen byts ut. Skulle Sverige samarbeta med andra Gripenanvändare och göra en gemensam insats skulle vinsten kunna bli ännu tydligare, då vi skulle kunna dela på logistik, reservdelar m.m. och på så sätt få mindre påverkan på flygningen hemma i Sverige.

I USA så var tidigare tiden för insats 90 dagar. Den har nu sänkts till 45 dagar. Detta för att minska på verkan på familj m.m. vilket gör att man har lättare att bibehålla personal. Flygvapnet sköter detta på ett ganska så bra sätt och försöker i den mån att det finns personal tillgängligt rotera under insatstiden. För Armén är det värre, då insatserna oftast är 6 månader med två "leave"-perioder. Detta är en svår balansgång mellan att behandla personalen bra och att de skall vara fungerande under insatsen. Roterar man ofta så får man givetvis personal som behöver en smula träning innan de är fullt operativa i insatsområdet. Men för flygförband är detta inte lika kritiskt som för markförband, då delar av träning hemma ser i stort sett likadan ut som den verksamhet som utförs på insatsen.

En viktig möjlighet är att träna under insatsen. Detta kan vara svårt, då det kräver träningsområden i närheten till den bas man opererar från. För Sverige som icke-NATO medlem kan det vara ännu svårare, då vi saknar en hel del av de diplomatiska tillstånd som krävs. Men det är inte omöjlig. Dock så är det givetvis en extra kostnad då det kommer att krävas extra flygplan, extra teknisk personal och kosta extra flygtid för att få till denna lösning. Politiska dumheter á la Juholt har dock totalt förhindrat denna möjlighet, då det inte finns några extra flygplan tillgängliga förutom till själva insatsen. Då uppdragen (planering, utförande, analys av resultat) under en internationell insats är mycket långa så är det också svårt att planera in ett träningspass under en normal flygdag. Ska en pilot ha möjlighet till detta så krävs det med andra ord fler piloter i insatsförbandet så att de kan varva mellan insatsuppdrag och träning. I USA så fokuseras dessa träningstillfällen på att säkerställa att man uppfyller sitt behov av att träna kommande rote-, grupp- och förbandschefer. Om inte detta görs under en insats så kommer det att ackumuleras upp ett behov av denna typ av träning, annars kommer förbandet att förr eller senare inte ha några instruktörer alls. Enligt rapporten så bör varje pilot genomföra minst ett träningsuppdrag per vecka för att bibehålla sina kunskaper.

Träning kan också genomföras i simulatorer. Men då krävs det någon typ av transporterbar simulator, vilket också kommer att kosta pengar att ta fram. Tankarna på att anskaffa ett liknande system har funnits i många år, men ännu så har inget skett. I USA finns simulatorer som är placerade i en container för att snabbt kunna flyttas vart som helst i världen. Men även om man tar med simulatorer så innebär det bara att man minskar behovet av extra flygplan och tekniker. Det tillkommer fortfarande behov av extra piloter samt teknisk personal som kan hantera simulatorerna.

I RAND-rapporten så föreslår man en alternativ lösning kallad "cop-on-the-beat" där man sänker tempot på insatsen från den initiala massiva anfallet till mer slumpvisa insatser som gör att motståndaren inte vet när och var det kan finnas flyg i luften. Detta är givetvis ett ökat risktagande, men ger uthållighet på förbanden. Problemet är att veta när detta är möjligt. I Libyen så klarar rebellerna sig troligtvis inte utan stöd från NATO. Dessutom så är det svårt att synkronisera våra insatser med de mer slumpmässiga insatserna som görs på marken.

Någon kanske ställer sig frågan om man inte kan utföra en smula träning till och från insatsområdet. Detta är inte att rekommendera av flera anledningar. Flygplanen flyger med skarpa vapen, så det finns risk för misstag om man som pilot börjar göra något annat än själva uppdraget. I en skarp mission flyger man med vapenväljaren i läge "Live". I ett träningsuppdrag flyger man med den i läge "Safe". I USA är det förbjudet att genomföra simulerad träning med skarpa vapen hängda (man tar på sid 128 upp exemplet med en RF-4C som blev nedskjuten av F-14 som av misstag avfyrade en skarp robot under ett simulerat träningsuppdrag). Innan insats måste piloten koncentrera sig på sitt uppdrag och efter insatsen behöver han vila efter att ha suttit sex timmar fastspänd i sin katapultstol.

Enligt rapporten så hade USA vid tillfället den skrevs 10,4 aktiva och 7,62 reservflottiljer och dessa kunde säkerställa 2.14 flottiljer i insats, d.v.s. ett förhållande på 18.02/2.14 = 1:8. I Sverige har vi fyra insatsdivisioner och har ca 0.5 divisioner på insats. 4/0.5 = 1:8! D.v.s. antalet förband möjliggör faktiskt en kontinuerlig insats nere i Libyen. När det gäller antalet flygplan så krävs ett förhållande på 1:5 mellan flygplan hemma och på insats, något vi tack vare Juholt klarar med råge.

Slutsats
Insatserna kostar betydligt mer än bara den personal och utrustning som finns i insatsområdet. Det krävs träning före och efter för att ta igen förlorad kunskap. Om inte detta tas med i den planerade budgeten finns stor risk för svarta hål eller minskad kunskap hos divisionerna.

För att vidmakthålla insatta förband så krävs det mer personal i en organisation än om det enbart genomförs träning och beredskap hemma i Sverige. Om inte detta tas med i planeringen så riskerar det att leda till stora avhopp och därmed stora kostnader för att utbilda ny personal. Givetvis så kommer en organisation som består till stora delar av nyrekryterad personal vara sämre än en som lyckas behålla sin personal under längre tider.

Flygvapnet blir givetvis bättre av att vara på skarpa insatser, men de blir det endast i en begränsad del av de kunskaper som förbanden behöver för det nationella försvaret. "Smalare, men vassare", brukar det heta i den försvarspolitiska retoriken om insatsförsvaret. Kanske är det tvärtom, "Vassare, men också smalare"?

SvD

Uppdaterad 11-09-16, 18:35
Fler och fler länder börjar upptäcka att operationer typ den i Libyen leder till att skickligheten hos piloterna sänks. Tyskland passar på att i stället för att deltaga i UP passa på att träna sina piloter på Decimomannu där det finns en s.k. "ACMI Testrange" där man likt Red Flag kan öva luftstriod och med hjälp av särskilda mätkapslar som hängs på flygplanen spela in position, fart, höjd, vapenval m.m. för att efter flygpassen utvärdera i stora Debriefing salar.

Kanske detta är något även för Sverige? Att rotera några flygplan och piloter till Decimonannu för att hålle dem vältränade samtidigt som operationen i Libyen pågår. Detta kräver givetvis ett par extra flygplan, piloter och tekniker för att kunna dra runt, men Försvarsmakten slipper riskera att kunskapsnivån tillfälligt går ner i Flygvapnet.

En hel del av de länder som deltar i UP har noterat risken för att kvaliteten hos deras flygvapen sjunker av de internationella insatserna.

Some countries’ aircrews have lamented the waste of flying hours for NFZ enforcement missions. According to some Dutch pilots, they risk to lose proficiencies if they’ll be required to perform only lengthy Combat Air Patrols over Libya.

Gammal är äldst

Pentagon har nu släppt namnen på de soldater som dog då deras helikopter (troligtvis?) blev nedskjuten av Talibaner i samband med en insats av NAVY SEAL Team 6 (samma enhet som var inblandade i "neutraliseringen" av Usama bin Laden).

Det som gör mig en smula fundersam är medelåldern på dessa experter. Den ligger på väl över 30 år! Det tar helt enkelt tid att bli bra på sitt yrke.

I Sverige så ligger fokus just nu på att försöka få till anställning av soldater. Med tanke på de löner som erbjuds så är soldatyrket inget för män/kvinnor med familj och bostad. Målgruppen är nog 18-20-åringar som sedan ska stanna i max 6-8 år. Det har länge sagts att Försvarsmakten består av för gamla officerare, men risken är att det i framtiden blir en för låg medelålder på manöverförbanden.

Hur ska vi bygga upp den kompetens som ska vidareutbilda nästa generation? Jo, den uppgiften borde ligga på våra specialistofficerare. De borde vara ryggraden i våra förband som skall stå för den praktiska erfarenheten och säkerställa att att förbanden fungerar. De 20-åriga soldaterna kommer säkert att ha god kondition och styrka, men i krig så brukar erfarenhet vara det som är avgörande.

Min bloggkollega Cynisk har funderat tidigare kring just hur Försvarsmakten hanterar sina specialistofficerare.

"3. Fortsätta att utveckla systemet för specialist- och reservofficerarna."

"Börja utveckla" borde det heta. Det har inte gjorts mycket för att få Befälsordningen i balans. Just nu är det ett vakuum i vilket många förtvinar. Visst har man satt igång en arbetsgrupp på Militärhögskolan i Halmstad men det går ju för långsamt! Allt går för långsamt så bra personal hinner ge upp. En driftig kollega med många år som nischad officer ville karriärväxla men när handläggningstiden hade passerat två år fick han nog. Nu är han civil och anlitas av FM som konsult i stället. Hur många har vi råd att tappa?

Tolgfors, Försvarsmaktsledningen och de övriga politikerna verkar ha stort fokus på antalet anställda soldater. Jag skulle hellre se större fokus på antalet anställda specialister samt deras karriärvägar och löner så att vi får bygga upp kompetensen på våra förband, inte bara numerären.

Kvantitet är bra, kvalitet är bättre! Dock så får numerären inte gå ner för mycket så att vi överbelastar våra enstaka resurser. Men detta är kanske den största utmaningen just nu för Försvarsmakten. Att samtidigt hålla våra insatser bemannade och ha en utbildningsorganisation så att vi säkerställer uthålligheten. Prodorganisationen måste hållas bemannad likväl som insatsorganisationen!

Fortsatt kritik

Jag har i ett par tidigare inlägg kritiserat FHS för att man sparkade dåvarande rektorn Mats Ericson samt hur man hanterande den "professor" vid skolan som var anklagad för plagiat av forskningsresultat. FHS hantering av sin ekonomi har också varit ifrågasatt av statliga utredningar.

Men det verkar som man har fortsatta problem inom flera av huvudområdena för utbildningen.

I en utvärderingsrapport 2010-06-07 beställd av HKV/PERSS/PLAN/UTV så kritiseras FHS hantering av ämnet ledarskap, som ju ska vara en av Försvarsmaktens specialiteter. För att bara ta upp ett par exempel:

- Förvirring och otydlighet rörande ledarskapsämnets fundament. Lärobäcker (t.ex. "Direkt ledarskap") är olämpliga att använda i undervisning, då de håller för låg vetenskaplig nivå.

- Tron på ”den rätta modellen” för ledarskap. Det här är något som jag definitivt kan hålla med om. Ledarskapsutbildning i Försvarsmakten har en tendens att likna amatörpsykologi. Bara för att man hittat en modell så är det den som gäller. Sanningen är att en modell är bara ett sätt att beskriva en verklighet. Det kan finnas andra modeller som är lika tillämpbara, men ur andra synvinklar. "Inom modern ledarskapsforskning är man sedan länge överens om att det inte finns någon heltäckande teori eller modell för att förstå ledarskap, utan att olika teorier, modeller och perspektiv beskriver delar av en större helhet och snarare kompletterar varandra. Att envisas med en-modell-tänkandet framstår som reduktionistiskt, arrogant, introvert och världsfrånvänt."

- Modellen UL - "Utvecklande Ledarskap" som används av Försvarsmakten och som rekommenderas av FHS får också massiv kritik. Den tar för lite hänsyn till den omgivning som en ledare agerar i. Man ska som ledare kuna kopiera det sätt som föregångsmän agerar på och då få samma lyckade resultat. Det här är en kraftig förenkling av ledarskap och man missar helt att analysera de problem som finns i verkligheten. Kritiken mot UL är allvarlig då UL är ett av fundamenten i Försvarsmaktens ledarskapsutveckling.

UL är inte bara en vetenskaplig modell som utvecklats vid FHS/ILM. Det är också ett varumärke och ett ekonomiskt koncept som FHS äger. Som exempel kostar en grundutbildning i Utvecklande ledarskap 14.000 kr i kursavgift/person. En grupp om 12 personer som går en av FHS organiserad grundkurs i UL ger således FHS en intäkt om 168.000 kr. För att få arrangera en UL-kurs måste man vara av FHS certifierad handledare. En handledarutbildning kostar 16.500 kr/pers. Dessutom tar FHS ut en avgift för själva examinationen om 12-16.000 kr/pers.

Lite grand samma ekonomiska modell som i Scientologikyrkan med andra ord...

Listan på kritik i rapporten är lång.

Inom det andra huvudämnet Krigsvetenskap fortsätter bråket kring fuskande "professorer". Plagiatdebatten har inte dött ut, utan bara legat på sparlåga det senaste året.

Till slut lämnade Försvarshögskolan in en anmälan till Vetenskapsrådets expertgrupp för forskningsfusk. Där granskades anklagelserna av Göteborgsprofessorn i statskunskap Marie Demker och Lundaprofessorn i historia Kristian Gerner. Båda slår fast att det helt klart handlar om systematiskt fusk och plankande, eller oredlighet och plagiat, som det heter med finare ord.

När jag själv för en massa år sedan gick på FHS i "akademiseringens" linda så hade vi en egen plagiatskandal inom kursen. Vi hade av kursledningen blivit lovade att det inte skulle vara några arbeten över julledigheten, då de flesta studenter hade familj och barn som de behövde umgås med efter att ha varit i Stockholm ett antal månader. Till vår stora ilska så fick vi trots det ett antal hemuppgifter. Alla blev givetvis förbaskade och många kom på att det snabbaste sättet att bli av med dessa uppgifter var att samarbeta. De flesta gjorde detta genom att ta fram ett gemensamt källmaterial som man sedan kunde skriva varsin rapport på, men ett par lämnade in exakt samma Word-fil. Givetvis blev det ett stort hej-och-hå och tal om att avskilja de skyldiga. Efter att elevnämnden hade talat med lärarna så kom man överens om att det inte skulle behöva gå så långt. Men att skriva en rapport på FHS utan att tydligt visa vad som var citerat och var man hade hittat sina källor var otänkbart. Faktum var att hela utbildningen inleddes med en kort kurs i just hur vi elever skulle skriva vära källförteckningar.

Därför är det extra intressant när en av "professorerna" fälls för just detta och inget händer!

Den aktuella "professorns" bok som vi använde som grundläggande utbildningsmaterial i Krigsvetenskap kändes mycket konstig. De inledande kapitlen var bra skrivna med tydliga referenser till var han hittat sina ursprugskällor. Men den avslutande delen kändes bara som klipp och klistra. När vi elever kritiserade boken så blev den kritiken inte särskilt väl mottagen.

En av de lärare som kritiserat "professorn" är Jan Willem Honig, FHS professor i krigsvetenskap/militärstrategi (och kopplad till King's College London, War Studies). I senaste numret av Krigsvetenskapakademiens tidsskrift (sid 148-161 i nr 1/2011, finns ej ännu digitalt på nätet) så levererar han hård kritik mot FHS. (Jag har själv ännu inte läst artikeln, men fått den refererad för mig).

"FHS är ineffektiv, har dålig forskarmiljö och otillräcklig undervisningkvalitet menar FHS egen professor i Kungl. krigsvetenskapsakademins tidskift nr 1/2011. FHS är enligt Honig överbyråkratiserad, dyr och skakad av upprepade skandaler. Kulturen är inriktad på fel saker och motverkar kvalitet i forskning och utbildning.

Skolans profilämne "Krigsvetenskap" leds oskickligt och dess inriktning är i huvudsak feltänkt, menar Honig som framhåller att motsvarande utländska forskarmiljöer uppvisar långt bättre kvalitet med betydligt mindre resurser. Honig avslutar sin text med att efterlysa drastiska förändringar och han menar att
Försvarshögskolan annars bör läggas ned."

Ord och inga visor. Men som vanligt så lönar det sig inte att komma med kritik. Honig kommer som jag har förstått att dra sig tillbaka till King´s College. Under tiden får "professorn" 65.000 i månaden från Sverige för att tjänstgöra på den finska försvarshögskolan.

Försvarsmakten funderar nu på om man ska ta över huvudmannaskapet för sina doktorander själva och bara ha de knutna till någon lämplig civil högskola. Om detta sker är det ett kraftigt underkännande av FHS som högskola.

Jag vacklar i mina åsikter om akademiseringen av Försvarsmakten. Försvarsmakten verkar göra det samma. Ibland så skriker man om att officerskåren ska akademiseras, ibland verkar man inte förstå att det redan finns en massa akademiker inom officerskåren som inte utnyttjas på bästa sätt. Ska man göra det så ska det göras ordentligt och inga halvmesyrer som i dagens lösning. I grund och botten så är det ett praktiskt yrke att vara officer. MHS (kadettutbildningen) bör därför fokusera på att skapa officerare, inte teorisera kring hur man skapar officerare. Men sedan måste det finnas fördjupning för att ge Försvarsmakten chansen att utvecklas.

Här är FHS dilemma. Vi behöver både en praktisk stabsutbildning som lär oss att bli chefer i en krigsstab. Kanske ska detta utföras på kurser liknande SWEDINT:s NATO PfP kurser? Vi behöver också kurser för framför allt majorer och överstelöjtnanter i ekonomi och projektledning. Tidigare fanns den högre förvaltningsskolan i Östersund, men det borde finnas bra civila utbildningar inom detta område. Ledarskapsutbildning finns i många bra tappningar på t.ex, Handelshögskolan. Krigsledarskap är dock en smula annorlunda, men även officerare behöver lära sig hantera civil personal på ett kontor eller i ett projekt. Till detta så behöver vi också forskning. Men alla officerare skall trots allt inte bli forskare! Vetenskap eller konst, det är frågan...

Det här är egentligen samma kritik som jag hade mot min egen civilingenjörsutbildning. Upplägget på den var mer anpassat för de som skulle vidare till doktorandstudier än de som skulle ut i arbetslivet. För en civilingenjör så behövs en praktisk arbetsplatsutbildning när han är klar med sin teoretiska utbildning. Kanske samma sak behövs med en officer när han är klar med sin högskoleutbildning? Vi lär blir inte längre en officer på vår utbildning, utan vi lär oss hur man blir en officer.

Träningsbehov

Snart kommer våra svenska piloter att genomföra sina första uppdrag nere i Libyen. Jag är mycket positiv till insatsen, även fast jag tycker att det är synd att vi inte ställde upp på samma villkor som våra grannar Norge och Danmark.

En sak som dock inte alls har berörts i diskussionen är behovet av återträning när våra piloter kommer hem. I och för sig är insatsen planerad till att bli mycket kort (2 månader), så behovet är inte akut, men ändå något man måste ta i beaktande när man planerar liknande insatser.

I andra länder har man stor erfarenhet av detta. Jag hittade bl.a. den här rapporten som bygger på erfarenheter från NFZ - No Fly Zone "Northern/Southern Watch" över Irak.

För våra svenska piloter så är det givetvis en hel del som är nytt att genomföra under en skarp insats, men allt har tränats i detalj hemma i Sverige och på internationella övningar som t.ex. Red Flag. Faktum är att ligga i en CAP flera timmar i sträck, beredd att göra en insats som det är mycket liten sannolikhet att kommer att uppstå är inte särskilt kvalificerad flygning.

The missions flown to enforce the no-fly zones are, for the most part, valueless concerning individual flying skills. Pilots are unable to attain the same proficiency levels as their Cold War predecessors due to a lack of training sorties.

Rapporten pekar också på den minimum flygtid som USAF rekommenderar för att en pilot skall vara insatsberedd.

Graduated Combat Capability - GCC används som mått på en pilots kunskaper. Den högre siffran i varje kolumn äör för oerfarna piloter. Level C är en pilot som är "qualified and proficient in the full operational capabilities of their weapons systems and can effectively meet all unit taskings.”

............................Level A..........Level B..........Level C
Senaste året..........96/84..........140/120........184/156
Senaste 3 mån.........21/19...........35/30..........46/39
Senaste mån...........8/7..............12/10...........15/13

Detta gäller innan insatsen. Men hur bibehåller man sina kunskaper under och efter insatsen? Uppdragstypen NFZ är ganska så monoton och ger inte tillräckligt varierande träning.

A recent ACC F-16 Squadron Commander’s assessment stated that the only training his pilots received was in tanker rendezvous and air-to-air refueling (AAR) procedures. According to the commander “5-10 minutes of training on a 3-4 hour sortie.
...
The most challenging parts of the mission are takeoff, AAR, and landing.

I rapporten föreslår författaren att man inte enbart skall genomföra uppdrag inom ramen för NFZ, utan att man även bör bedriva vanlig övningsverksamhet för att hålla trimmen. Om möjligt bör en simulator tas med.

Det ironiska är alltså att vi tränar piloter för insatser, men själva insatsen innebär att de måste genomgå ny träning igen när de kommer hem!

RAF har liknande erfarenheter. Deras piloter som varit i AFghanistan måste genomföra återträning när de kommer hem. De har totalt tappat kunskaperna att flyga i dåligt väder (dimma, snö) samt att landa på fartyg.

Tyvärr så har vi en del dåliga erfarenheter även här i Sverige. I närheten av Ryd i Småland havererade två stycken HKP 9 den 11 september 2007. Fyra besättningsmedlemmar dog.

Det finns en mycket intressant gemensam nämnare för alla de omkomna piloterna.

Förarna i Y04 hade tjänstgjort 15 veckor i Kosovo och därefter varit lediga i tre veckor. De två därpå följande veckorna före haveriet hade de tjänstgjort på hemmaförbandet.

Förarna i Y10 hade tjänstgjort i Kosovo till slutet av januari 2007. Efter semestern hade de tjänstgjort på hemmaförbandet i ca sex veckor.

En mycket väl genomförd utredning pekade på att helikoptrarna hade under formationsflygning flugit in i varandra.

Man gjorde även en genomgång av samtliga flygförare i Flygvapnet.

Sammanställningen visar bl.a. att flygtidsuttaget per förare har minskat. Andelen förare med mer än 100 tim flygtiduttag per år har, från att under början av 90-talet varit ca 40 % av förarna, minskat till ca 10 % under mitten av 2000-talet.

Ledningsförhållandet på divisionen komplicerades av att den ordinarie DC - Divisionschefen tjänstgjorde i Kosovo.

Tyvärr så ser man samma brister i ledningen som man kunde se vid haveriet med G4:an. Personal som hade uppåt meddelat att de hade svårt att få verksamheten att fungera hade körts över. Det fanns massor med avvikelser avseende formell kompetens och de befattningar som folk besatt.

Personal vid 33.helikopterdivisionen har i intervjuer framfört att det fanns en stor ryckighet i planering och verksamhet. Nya verksamheter lades in med kort varsel och flera tvära kast gjordes i planeringen från en dag till en annan utan att man kunde påverka detta. Exempelvis informerades divisionen före haveriet om en planerad insats med HKP9 i Tchad. En allmän uppfattning var att ryckigheten gav en grundstressnivå som man inte kunde göra sig fri från.

Vidare framfördes att de operativa kraven måste vara tydligare för att operativ status skulle kunna upprätthållas. Tydligheten i vad divisionerna skulle göra var otillräcklig för att man skulle kunna göra individplaner på flera års sikt, så att var och en visste vad han skulle göra och träna mot.

Det SHK pekar på i sin rapport var att förarna inte var tillräckligt väl utbildade för att genomföra formationsflygning! Detta som borde vara en av grudkunskaperna för att kunna uppträda operativt med en helikopter.

En sak som dock inte poängteras i rapporten, men som är tydlig om man jämför med de amerikanska och brittiska erfarenheterna är att piloterna var nyss hemkomna från en internationell insats, där de hade fått flyga en hel del och säkert kände sig i hyffsad flygtrim. Dock så hade flygningen bestått av en helt annan typ av flygtjänst, vilket innebar att man var sämre på den typ av flygning man genomför hemma i Sverige.

Vi bör ha detta i åtanke nu när vi påbörjat insatsen är dels att vi splittrar vår verksamhet mellan Sverige och Libyen. Vi har skickat en hel del personal i ledande befattningar utomlands. Detta innebär att det finns risk att det inte längre finns personal på plats i Sverige för att bedriva samma typ av versamhet som innan insatsen. Våra piloter är borta en ganska så kort tid och hinner därför inte tappa så mycket av sina kunskaper, men om insatsen förlängs så kommer vi att hamna i samma behov av återträning av piloter som indentifierats i USA. Annars är de vare sig i skick att operera i Sverige, men ännu mindre i skick att åter åka ut på insats!

Gästinlägg: Får vad som helst ske i Försvarsmakten?

Del 1
Jag förstår att det är en politiskt het potatis att skicka ner helikoptrarna till Afghanistan. Men är det rimligt att vi samtidigt skall dra bort trupp från marken för att de nya svneska elementen till ISAF skall få plats inom rådande ekonomiska ram?

Om vi tar bort trupp från marken, som löser den ställda uppgiften till ISAF, så är det självkjlart att SAE Medevac får en hel del att göra, deras uppgift är främst för våra egna trupper (ISAF) och löser egentligen inte den uppgift som ISAF har att göra i RC N.

Dessa piloter och i synnerhet den medicinska personalen ombord kommer få mer att göra då det helt plötligt blir mindre egen trupp på marken som utsätts för större risker då de numera skall lösa samma antal uppgifter över samma område som tidigare då de var ca 40 personer fler.

Borde det inte vara så att SAE Medevac läggs utanpå den nuvarande personalramen?
På marken har vi trupp som löser uppgiften gentemot befolkningen, ANA, ANP och ANSF. För att detta skall fungera så behövs det underhåll och en del stabspersonal etc. så klart.

Men idag har vi ca 540 soldater och officerare i Afghanistan. Det är ca 5 plutoner som är trupp på marken, dvs. ca 150 personer. Sedan har vi OMLT som är inte fullt så många, ca 70st. Kvar i stabs och underhållsbefattningar etc. har vi 300 personer!!!

Detta känns lite fel tycker jag.

I och med FS22 och SAE Medevac så blir det alltså mindre trupp på marken som fortfarande skall lösa samma uppgifter som tidigare. Belastningen blir högre och personlen i stabs och underhållsbefattningar etc. ökar till ca 350st.

Detta känns mycket fel.

Jag tycker att politikerna tillser att vi har mer infanterisoldater på marken i Afghanistan. Det är dessa kvinnor och män som gör merparten av uppgifterna som ISAF är satt att göra.

Del 2
Hur kan vi tillåta att våra soldater skickas utomlands med otillräcklig utbildning?
Enligt de reglementen och instruktioner vi har i Försvarsmakten idag så är t.ex. pistolutbildningen 80 timmar lång. Det är sällan någon som får mer än 3-5 timmar innan de åker iväg.

Känns det tryggt?

De som oftast får skjuta mest och dessutom är de som först tar upp eldstriderna med insurgenterna är takskyttarna på fordonen som oftast bemannar en tung kulspruta. En adekvat utbildning på vapnet är på ca 80-100 timmar följt av förbandsträning och skarskjutning i förband på ytterliggare ca 80-100 timmar vardera. Idag får de inte ens 50 timmars utbildning innan de åker iväg.

Känns det tryggt?

Så är det med mycket av utbildningen på Livgardets internationella utbildningsenhet, IntUtbE. Själv klart är det inte bara deras fel. De får inte de resurser och den tid som krävs. Men då borde det ske en prioritering som gör att alla inte får utbildning på pistol, kulspruta etc. Alla måste inte kunna allt. Men var och en MÅSTE kunna sin sak. Det kommer inte att fungera i längden att kunna lite eller nästan inget.

Detta känns inte tryggt.

/Bekymrad soldat

Survival of the fattest

För ett antal år sedan när jag tjänstgjorde för första gången på FMV så genomfördes en omstrukturering kallad Athena, en ”humoristisk” förkortning för ”Att ena”. En konsultfirma hade beräknat att FMV kunde bestå av x antal personer och FMV:s ledning fick order om att ta fram osthyveln. Alla medarbetare skulle i denna process ta fram arbetsbeskrivningar av sina tjänster och sedan ta fram kompetensprofiler över sig själva för att kunna söka sitt eget jobb på nytt. Känns detta igen? Det är precis vad som pågår just nu i Försvarsmakten med kunskapsinventering med PRIO som hjälpmedel för att kunna fylla i IO11 under året.

Det behövde aldrig genomföras några uppsägningar på FMV den gången. I processen var det många medarbetare som helt enkelt fick nog och sade upp sig. Jag kommer ihåg ett möte där en medarbetare reste sig upp och skällde ut en av managementkonsulterna för att han använde ordet processer i stället för att prata om det som det verkligen handlade om, d.v.s. människor. Vi som var kvar efter stålbadet brukade skoja om att vi var antingen för inkompetenta för att få ett nytt jobb eller för oföretagsamma för att söka ett. Hur som helst så var det ingen direkt merit att ha överlevt Athena-processen. Själv så fick jag efter ett tag nog och återvände till Försvarsmakten. En smula ironiskt var det att en hel del av de som lämnade FMV senare återkom som välbetalda konsulter. Det fanns många civila firmor som förstod att plocka upp det som slängts bort från ”de rikas bord”.

Det nya personalsystemet som Försvarsmakten nu inför liknar i mångt och mycket det som används i bl.a. Storbritannien, Holland och USA. I teorin så ska man jobba ett antal år, sedan ska Försvarsmakten välja ut vilka som ska fortsätta göra karriär (The best and brightest) och resterande ska gå till den civila arbetsmarknaden. På så sätt ska Försvarsmakten gradvis bli bättre och bättre. Riktigt så har det inte blivit i USA. Tvärtom så suger de civila bolagen i förtid ut de bästa officerarna innan de hinner nå de höga positionerna. Den amerikanska försvarsmakten lyckas inte behålla de som kanske borde ha blivit generaler. Vi tittar med andra ord för mycket på fördelarna med andra länders personalsystem och missar därmed nackdelarna.

Why is the military so bad at retaining these people? It’s convenient to believe that top officers simply have more- lucrative opportunities in the private sector, and that their departures are inevitable. But the reason overwhelmingly cited by veterans and active-duty officers alike is that the military personnel system—every aspect of it—is nearly blind to merit. Performance evaluations emphasize a zero-defect mentality, meaning that risk-avoidance trickles down the chain of command. Promotions can be anticipated almost to the day— regardless of an officer’s competence—so that there is essentially no difference in rank among officers the same age, even after 15 years of service. Job assignments are managed by a faceless, centralized bureaucracy that keeps everyone guessing where they might be shipped next.

Tyvärr så gör Försvarsmakten samma misstag som USA. Man tar inte hänsyn till vilka meriter en officer har, de pengar som investerats i en officers utbildning eller kostnaderna för att utbilda en ersättare när man erbjuder lön, utbildning och karriär för en officer. Men de egenskaper som Försvarsmakten inte värdesätter är eftersökta på den civila arbetsmarknaden.

The shame of this loss of talent is that the U.S. military does such a good job attracting and training great leaders. The men and women who volunteer as military officers learn to remain calm and think quickly under intense pressure. They are comfortable making command decisions, working in teams, and motivating people. Such skills translate powerfully to the private sector, particularly business: male military officers are almost three times as likely as other American men to become CEOs, according to a 2006 Korn/Ferry International study.

Vilka är det då som blir generaler i Försvarsmakten? Givetvis finns det ett antal begåvade människor där, men tyvärr så är det inte de epokgörande insatserna som leder till en generalsstjärna.

In a 2007 essay in the Armed Forces Journal, Lieutenant Colonel Paul Yingling offered a compelling explanation for this risk-averse tendency. A veteran of three tours in Iraq, Yingling articulated a common frustration among the troops: that a failure of generalship was losing the war. His critique focused not on failures of strategy but on the failures of the general-officer corps making the strategy, and of the anti-entrepreneurial career ladder that produced them: “It is unreasonable to expect that an officer who spends 25 years conforming to institutional expectations will emerge as an innovator in his late forties.”

Tyvärr så är dagens lönesystem i Försvarsmakten helt kopplat till graden på axelklaffarna. Det finns ett I-lönesystem, men det har aldrig använts i någon större omfattning. En major SKA ha högre lön än en kapten. Punkt slut! Därmed så motiveras många officerare för att få en löneutveckling, att i stället för att bli duktiga i sinb yrkesroll, göra karriär och spendera max tre år i varje position innan de byter jobb. Detta leder till generalister i ledningen med i bästa fall en god överblick över Försvarsmakten, men med mycket dåliga detaljkunskaper om systemen. Allt för ofta så blir de dessutom förr eller senare befordrade till sin s.k. ”inkompetensnivå”, d.v.s. ett snäpp högre än de borde ha hamnat på. En karriär stoppas först när man börjar begå misstag i stället för att främjas av när man lyckas. Vi måste därför bli bättre på att erbjuda våra specialister bra lön och bra karriärutveckling, även om detta inte nödvändigtvis innebär högre grad. I och med att Försvarsmakten blir mindre och mindre så blir det viktigare och viktigare att hitta de bra officerarna som man ska satsa på. Annars så kommer med åren de bästa att sluta och vad blir då kvar för att utbilda och leda nästa generation? I stället för att utvecklas kommer Försvarsmakten sakta men säkert att degenerera.

Lösningen på problemet i USA är enligt artikeln att låta cheferna själva välja sina medarbetare. Jag skulle vilja gå snäppet längre. Lösningen är att låta cheferna ta konsekvenserna av om det går bra eller dåligt för organisationen. Därmed så blir vikten av att välja duktiga medarbetare större.

Darwin skulle få det svårt att utveckla sin evolutionsteori med statliga myndigheters omstruktureringar som förebild. Tyvärr så skulle nog inte resultatet bli ”Survival of the fittest”, snarare den raka motsatsen.

Gästinlägg: Det moderna yrkesförsvaret haltar redan

Den uppmärksammade personalbristen inom helikopterflottiljens baskompani fick många att lyfta på ögon brynen. Varför? Jo därför att bristen fick en direkt följd att anställda soldater skickades hem på några veckors ledighet och därmed missade utbildning. Soldaterna är frivilliga men inte anställda i den mening att de uppbär full lön och är arbetsreglerade. De är ett mellanting mellan värnpliktiga och det nya yrkesförsvaret. Soldaterna under frivillighet sagt att de vill genomgå en kvalitativ utbildning under elva månader vid baskompaniet. Det är i och med det där faktumet som det börjar bli besvärligt. Nu är soldaterna helt frivilliga och kan alltså säga upp sig med mycket kort varsel.

Försvarsmakten måste således ge dem den kvalitativa utbildning som lovades för att de skulle rycka in. För att få en kvalitativ utbildning krävs bland annat materiel, personal och pengar. Nu blir det riktigt besvärligt då baskompaniet på helikopterflottiljen brottats med bristen av de här tre viktiga faktorerna under flera år. Den sista kullen värnpliktiga som utbildades under 2009 var ett skyttekompani med främsta uppgift att lösa delar av Flygvapnets högvaktstjänst. Materielen till kompaniet avseende bland annat fordon var hämtat från gamla IB77 tiden och inte lämpade för verksamheten. Högvakten tog mycket tid, pengar och personal i anspråk vilket gjorde att annan utbildning blev lidande. Sommaren 2010 skulle ett baskompani rycka in för att utbildas mot att upprätta helikopterbaser och underhålla dessa. Nu talades det om att Försvarsmakten måste anstränga sig för att behålla soldaterna och deras förtroende.

Problemen började mycket snart, långt innan första soldaten stod i logementet. Materiel som var beställd år innan med ett leveransdatum i god tid innan intryck dök inte upp. Det handlade om allt från splitterskyddade pansarterrängbilar, brandbilar, lastbilssläpp, containrar etc. etc. etc. Listan kan göras meterlång. Man försöker hitta substitut och skriver avvikelse rapporter men mycket litet händer. Vid inryck saknas fortfarande en väsentlig del av basmaterielen och viss personlig utrustning. Räddningen blir återigen till viss del gamla fordon från 70-talet men högst bristfällig förmåga att utgöra substitut. Sena beslut avseende högvakt gör också att utbildning får läggas om och personal får ianspråktas för andra uppgifter.

Uppmärksamheten i bl.a. SVD den 11 oktober på personalbristen var bara det yttersta beviset på att försvarsmakten inte menar allvar med att ingjuta förtroende hos våra blivande soldater. Vad ska de tro när de inte är prioriterade avseende materiel, pengar eller personal? Det duger inte med att säga att ”det kommer du få utbildning på när du skall åka till Afghanistan senare”. Soldaterna kräver och måste få samma kvalité oavsett om de står i gröna eller beige kamouflagekläder. Nu får ansvariga inom många delar av Försvarsmakten se till att reda upp i soppan på baskompaniet på Kvarn så att soldaterna kan få en utbildning de faktiskt vill ha och förhoppningsvis kan de återfå litet förtroende för Försvarsmakten.

/Fundersam

Fler kockar till soppan

Jag blir inte riktigt klok på att försöka lista ut vad Försvarsmakten har för långsiktig strategi med sin organisation. Faller man hela tiden för olika managementkonsulters teorier för hur en verksamhet ska vara effektiv, eller försöker man bara chansa på olika sätt för att se vilken metod som fungerar bäst? I varje fall så har FM allt för sällan en ensad syn på hur saker och ting ska skötas.

Ta exemplet med centralisering respektive decentralisering av funktioner och förmågor.

I allt för många fall så ska allt centraliseras. Det finns ett artilleriregemente, ett ledningsregemente, en helikopterflottilj (även om helikoptrarna står utspridda) m.m. Detta har i och för sig kanske mest gjorts för att man har lagt ner så många regementen/flottiljer så att det bara finns en verksamhetsort kvar. Resultatet blir i varje fall en singulär funktion/förmåga som bl.a. är mycket känslig för att den lokala rekryteringen fungerar på ett bra sätt.

Ett skräckexempel är den centrala telefonväxeln där de som svarar (om det nu ens är en människa) inte längre har någon lokal kunskap om vem personen är man söker. Ett exempel: Jag har vid ett antal tillfällen ringt HKV växel för att söka personal som tjänstgör vid vår delegation i Bryssel. För det första så visste dom inte ens att det fanns en delegation i Bryssel (hallå EU någon?), för det andra så hade dom inte ens koll på telefonnummer till denna delegation och i stället kopplade dom mig vidare ner till Belgien för en mycket förvirrad konversation med en artig tjänsteman som till slut lyckades reda ut att jag blivit felkopplad... Ett annat skräckexempel är centrallagret i Arboga. Numera när soldater rycker på ett lokalt regemente in så kommer mycket av materielen färdigförpackad i en väska. Skulle det visa sig att väskan innehåller fel eller för lite saker, så är det bara att beställa nytt från Arboga, med den förlust i utbildningstid som det kan innebära för soldaten.

Centralisering borde leda till att de som sköter jobbet blir bättre än en massa utspridda enheter, men det är bevisligen inte alltid så då dom i stället tappar kunskapen om verkligheten och vad materielen ska användas till. I Försvarsmaktens besparingsiver tittar man lite för ofta enbart på kostnaden för att driva varje lokal enhet och för lite på effekten man får ut från en centraliserad enhet. Den kostar i och för sig säkert mindre i drift per år, men ger å andra sidan mindre "pang för pengarna".

Centralisering av all ledning till Stockholm är ett annat skräckexempel där HKV numera är ett av våra största förband (tillsammans med FMV definitivt det största). Ur strategisk synpunkt har centralisering av ledning både bra och dåliga effekter. Bra, då det givetvis förbättrar samarbete inom staben, dåligt då samverkan med förbanden försvåras, det är dyrt för officerare att bo och leva i Stockholm med familj och det i händelse av ofred är allt för lätt att slå ut alla äggen i samma korg. Varför ska vi ha taktisk ledning på HKV, när vi har en massa fortifikatoriskt skyddade bergsrum runt omkring i landet som står oanvända?

Nu är det dock på väg åt rätt håll med skapandet av de fyra regionala staberna. Tillbaka till Militärområden/-distrikt med andra ord. FOI (då FOA) varnade redan 1999 för att ta bort de regionala staberna. Det ver nog ingen som läste den analysen på HKV, så de regionala staberna hann försvinna ett tag innan man insåg behovet att ha dem kvar.

I framtiden ska de regionala staberna kan ta hand om försvaret av landet och även i fredstid leda insatser för stöd till samhället som t.ex. nyttja Hemvärnet för eftersök av försvunna personer, släckning av bränder eller bygga vallar för att stoppa höga vattenflöden. Centralt kan därmed den taktiska ledningen på HKV koncentrera sig på insatser utomlands.

Centralisering i all ära. Tyvärr så blir det ibland nästan värre när Försvarsmakten försöker decentralisera.

Ett exempel som just nu kraftigt oroar mig är när Utlandsstyrkan (US) upphör vid årsskiftet (bl.a. som en konsekvens av det nya anställningsavtalet. På US har kompetensen funnits på att utbilda och bygga upp insatsförband för internationella insatser. Tidigare leddes även insatserna av US som en separat enhet utanför Försvarsmakten, men numera sköts det från de respektive taktiska staberna, ATS, FTS och MTS i Stockholm.

US gör ett mycket bra jobb med att utbilda förbanden! Tyvärr så är det redan idag för många kockar inblandade när det gäller rekrytering och personalplanering. Vem har egentligen hand om detta? De taktiska staberna skriver ihop en behovslista för en insats med en beskrivning av varje tjänst (denna bollas mot t.ex. ISAF i Afghanistan och KFOR i Kosovo för att se vilka svenska förband eller specialister som behövs i de multinationella förbanden), HRC stöttar med rekrytering, Livgardet IntUtbE samt Swedint utbildar, hemmaförbanden betalar ut löner och chefen för varje insatsförband skall personalleda. Många kockar och resultatet blir lite för ofta en stor soppa där roterande officerare/soldater ibland bara dagar innan dom ska åka iväg inte har fått koll på när dom ska resa, exakt vad deras tjänst går ut på eller t.o.m. i vissa fall hur mycket dom kommer att tjäna. Wiseman beskrev i ett inlägg den senaste händelsen där NBG soldater protesterar för att villkoren är oklara även långt efter att dom påbörjat sin tjänstgöring. Har en officer eller soldat frågor ska han/hon ringa funktionen "HRC direkt", där man efter lång tid i telefonkö oftast får svaret "ring någon annan". HRC har kompetensen att skriva ett anställningskontkrakt, men vet oftast inte vad tjänsten in sig innebär. (En nackdel med centralisering med andra ord).

Tanken med det nya upplägget från 1/1-2011 är att US ska som enhet försvinna och i stället ska man skicka stående insatsförband. Lysande i teorin, men vilka förband ska man i praktiken skicka?

Ett skyttekompani är kanske det enklaste att skicka iväg. Det går att peka på ett utbildat kompani på ett regemente och säga att ni ska till Afghanistan om ett halvår och med det nya anställningsavtalet så är det också juridiskt möjligt. Problemet är bara att detta kompani aldrig kan vara helt fulltaligt. Det är ett antal personer på skola, föräldraledighet, sjukdom m.m. Det innebär att det behövs plockas in personal från andra regementen eller rekryteras externt. Med andra ord så behöver även detta kompani träna. Man ska heller inte tro att alla anställda som var med om kompaniets förra rotation finns kvar då naturliga avgångar gör att personalen kommer att bytas ut hela tiden. Det finns alltid nybörjare på varje mission som behöver träning.

Hur ska förbandet tränas för insats? En central utbildningsort kan ha en vältränad utbildningskår med instruktörer och dessutom materiel som är representativ för den utrustning som används på insatser (detta kan av kostnadsskäl inte finnas på alla svenska regementen då utrustning för utlandsinsatser kan vara specialanpassad för operationsområdet och då en mission pågått ett par år bara finnas utomlands eller på en central utbildningsplats). I bästa fall har det lokala regementet några officerare kvar från förra gången man var på insats.

Värre är det för specialistfunktionerna som nästan aldrig finns på ett regemente. Det kan vara läkare, sjukvårdspesonal, jurister, tolkar m.fl. Dessa måste samövas med förbandet för att bygga upp en fullt fungerande förbandsstab enligt NATO modellen G1 (personal) - G9 (CIMIC). Hur lång utbildning detta kommer att kräva är oklart, men sparar man i praktiken så himla mycket i tid jämfört när utbildningen låg centralt?

Förutom själva förbandet tillkommer sdessutom pecialister i centrala staber som åker ut på s.k. Enskild Rotation. I t.ex. Afghanistan sitter det svenska specialister på det regionala tyska högkvarteret på Marmalbasen i Mazar-e Sharif, samt den centrala ISAF staben i Kabul. Dessa officerare rekryteras från civila specialister (t.ex. poliser), reservofficerar och officerare från alla svenska truppslag och försvarsgrenar. Stabskompetensen finns lika lite som den förra specialistkompetensen utspridd på varje enskilt förband.

Den 1/1-2011 är detta långt ifrån klart. Kompetensen att utbilda insatsförband finns inte på de lokala flottiljerna/regementena. Utbildningen av förband för t.ex. FS21 till Afghanistan måste därmed fortsätta centralt på Livgardet ytterligare några år (man kan då fråga sig själv varför ÖB har så bråttom med det nya avtalet?). Men även när det nya systemet är klart sisådär 2014 så är frågan om det verkligen blir kostnadseffektivt:

- Instruktörerer och utrustning måste flyttas mellan de insatsförband som ska övas.
- Specialistfunktioner måste fortfarande rekryteras från andra håll än det lokala förbandet

Blir det bättre? Det säger sig själv att någon som ska göra någonting vart annat år blir sämre på det än någon som gör det varje dag!

I dagens läge har vi en soppa med personalansvar uppdelat på US, HRC, ATK och förbandschef. Kom ihåg den klassiska devisen "delat ansvar är inget ansvar". I morgondagens soppa kommer US att ersättas av Försvarsmaktens alla regementen och flottiljer som sätter upp ett insatsförband. Fyra kockar ersätts med andra ord av sjuttielva!