Under andra världskriget spelade Turing en instrumental roll i att knäcka tyskarnas mytomspunna Enigma-maskin. Han var också involverad i dechiffreringen av meddelandet från bland annat Lorenzmaskinen. För sina insatser belönades Turing med officerarens rang av Brittiska imperieorden. På grund av sekretessen som fortfarande omgärdade hans arbete tilldelades han officiellt denna ära för de artiklar han skrev före kriget.
Många ser framför sig en vältränad brittisk eller amerikansk soldat som det verktyg som knäckte nazityskland, men faktum är att den något asociale Turing var en av de som bidrog mest till de allierades seger.
Kanske är det just Turing som Sverige borde använda som förebild för framtidens soldater i stället för övertränade Gröna Baskrar?
Försvarsmakten rekryterar just nu soldater för att klara av sina åtaganden i insatser liknande den i Afghanistan. Idag så befinner sig USA:s försvarsminister Hillary Clinton i Stockholm för att bl.a. diskutera Sveriges åtagande i Afghanistan. Men är det verkligen "boots on the ground" som ska vara Sveriges framtida specialitet?
I denna nya säkra värld där Sverige enligt både höga militärer och politiker aldrig kommer att möta ett hot ensam utan tillsammans med andra nationer så vore det kanske bäst att specialisera sig?
USA har under många år kritiserat Europa för att vi trots en sammanlagt försvarsbudget som är i nivå med USA:s inte lyckas bidra med ens bråkdelar av det USA kan ställa upp med i internationella insatser. Felet är att Europas länder trots säkerhetspolitiska samarbeten inom NATO och EU inte fullt litar på varandra. I stället bygger man upp redundanta nationella försvarsstrukturer och har därför inte råd att nå spjutspetsteknikerna.
Om varje europeiskt land i stället bidrog med det de är bäst på så skulle summan av de enskilda delarna bli så mycket större. För Sveriges del så vore det kanske, med tanke på vår tekniska förmåga, klokast att enbart satsa på spjutspetsarna? Varför utbilda skyttesoldater som lika gärna länder i östra Europa kan bidra med till en bråkdel av kostnaden?
Det har ofta talats om flygstridskrafter och ubåtar som exempel på dessa svenska spjutspetsförmågor. Jag skulle dock föreslå att vi fokuserar oss på något mer high-tech som dessutom är ett reellt hot mot Sverige redan idag.
Vår svenska försvarsdoktrin brukar dela upp slagfältet i mark-, sjö- och lufta/rymdarenan. Men dessutom finns informations- eller cyberarenan. Där har Försvarsmakten mest satsat på uppbyggnad av ledningssystem med mer eller mindre lyckade resultat.
Men inom cyberarenan så har det okänt för de flesta svenskar förts många strider. Under många år så har Sverige legat mycket långt fram inom såväl signalspaning som underrättelsetjänst. Under andra världskriget så hjälpte svensken Arne Beurling, på samma sätt som Turing, till att knäcka tyska krypton.
Triumfen är en tysk Geheimschreiber, en slags telexapparat med kryptering. Denna apparat är upphovet till FRA. 1940 hade Hitlers Tredje Rike ockuperat Norge. Tyskarna begärde att få använda den svenska västkustkabeln för teletrafiken mellan Norge och Tyskland. ”Protestera som bara fan, men tacka Gud för möjligheten!”, rådde Försvarsstaben regeringen.
På några veckor lyckades det svenska matematikgeniet Arne Beurling att med penna och papper knäcka Geheimschreiberns hemlighet. Dessutom konstruerade han och LM Ericsson en ”app”, en maskin som skrev ut de tyska meddelandena i klartext. Som mest arbetade 33 maskiner samtidigt med att knäcka den tyska trafikmängden.
– Man kunde läsa telegrammen i Stockholm samtidigt som de lästes i Berlin, berättar FRA:s historiker Jan-Olof Grahn. På så sätt visste Sverige om exempelvis tyska förhandlingspositioner mot Sverige och Hitlers angrepp på Sovjet 1941 i förväg.
Den senaste tiden så har nya hot dykt upp på den internationella arenan. Troligtvis är de skapade av andra länders mer aktiva cyberkrigföring. Stuxnetviruset slog ut den iranska atomforskningen. Det finns starka misstankar om att USA och Israel ligger bakom Stuxnet. Nu kommer nästa generation i form av Flame.
Spionprogrammet Flame tar skärmdumpar var femtonde sekund om man kommunicerar med datorn, det startar datorns mikrofon i smyg och spelar in ljud, det spanar efter bluetooth-apparater i närheten och letar i mobilernas telefonböcker, det lagrar tangenttryckningar, och det stjäl lagrade dokument och andra filer.
Det pratas om förbättrad kontroll på virusspridandet. Men varför inte göra tvärtom och gå till moteld? I stället för att nöja sig med ett IT-försvar, som mest sysslar med passiva skyddsuppgifter samt test av säkerhet, skapa ett IT-anfall som aktivt söker information samt bryter sig in i potentiella fiendeländers hemliga nätverk? På samma sätt som FRA får söka av trafik i etern och på Internet så borde våra Cybersoldater lära sig hacka bakdörrar och tillverka virus. Satsningar på denna typ av Försvarsmakt skulle kunna ge stor effekt för forskningen på våra högskolar samt uppbyggnad av nästa generations IT-försvarsindustri. Att aktivt leda utveckling av anfallsmetoder innebär också att vi blir bra på försvar. Detta borde vara bra inte minst för att skydda vår egen svenska industri från IT-spionage. Är det inte just detta som Försvarsmakten är till för, att skydda svenska intressen?
Försvarsmakten brukar försöka hänga med i internationella trender. För ett antal år sedan så var det atombomben, nu är det skyttesoldater. Varför inte lägga sig i framkanten på försvarsdoktrinutvecklingen och satsa på aktiv cyberkrigföring?
Jag har tidigare oroat mig över våra potentiella rekryters fysik, men om Försvarsmakten satsar på Cyberkrigarenan så är det inte den fysiska styrkan som är avgörande, utan vad som finns innanför pannbenet. Den framtida svenska soldaten kommer kanske att vara betydligt spinkigare och finnigar än dagens. Han vinner inte några armhävningstävlingar, men han är fullständigt livsfarlig med ettor och nollor. Internationella insatser skulle dessutom kunna få en helt annan innebörd, då krigföringen kan skötas från närmaste cybercafé.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar