Ett Turingtest

Många tyckare och förstårsigpåare tror att UAV – Unmanned Airborne Vehicle i närtid ska kunna ersätta en stridspilot. Själv så är jag mycket tveksam. Det skulle kräva en mycket avancerad AI – Artificiell Intelligens i kombination med sensorer som inte feltolkar bilder. Visst begår en människa, även piloter, misstag och framför allt när de är trötta. Därför så har UAV:er en given plats under uppdrag som pågår under lång tid, t.ex. övervakning. Men egentligen så är benämningen på dagens generation UAV:er helt felaktiga. De är ju trots allt inte obemannade, utan styrs av en människa från backen. Britterna har därför valt benämningen RPV – Remotely Piloted Vehicle

Inom AI-forskningsvärlden så finns ett begrepp kallat ett Turingtest. Det är när man kommunicerar med en dator och en människa och baserat på de svar man får inte kan skilja dem åt.

Ett av de första exemplen på lyckad Turingtest var när IBM:s dator Deep Blue besegrade den stormästaren i Schack Gary Kasparov. Schack har genom tiderna setts som en bra utmaning för datorer, då ren brutal beräkning inte alltid är vägen till framgång. Beräkningsmängden ökar potentiellt med hur många drag framåt som ska analyseras. En spelplan består av 16+16 stycken pjäser och flera av dem har möjlighet att röra sig på ett antal olika sätt beroende på var det finns tomma rutor och om de kan slå en motståndarpjäs eller inte. Det innebär att för varje spelomgång finns det minst 20*20 alternativa lösningar. För att t.ex. ”se” fem drag framåt behöver en dator räkna på (20*20)^5 = 102 miljarder möjliga vägar framåt. Med dagens snabba processorer så är väl det inte särskilt svårt, men varje position måste värderas. Är det t.ex. värt att offra en bonde för att fem drag senare ta en dam? I slutstriden med få pjäser kan det vara enkelt, men hur gör man för att nå dit i öppningen av spelet? Ett schackparti kan handla om 100 drag och då börjar även de mest avancerade superdatorer få problem med beräkningskapaciteten. Ett sätt är ofta att en schackdator använder standardiserade öppningar som prövats av stormästarna genom åren. Men det intressanta med matchen mellan Deep Blue och Kasparov var inte att Deep Blue vann. Det var att Kasparov efteråt bestämt hävdade att datorn fuskade! Fusk är ju ett mänskligt beteende.

Vi börjar dock närma oss beräknings- och lagringskapaciteten hos den mänskliga hjärnan. Men även om man har all världens information tillgänglig och hypersnabbt kan nå den så gäller dett att kunna göra något smart av den. Det är som man brukar säga i unerrättelsekretsar en utmaning att "transform information into intelligence".

Nu har en dator slagit en människa i Jeopardy! Det här är mycket intressant då Jeopardy trots att vanliga ”Svensson” kan hänga med i programmet är ett mycket komplext problem för en dator då det ofta rör sig om ordvitsar samt ologiska, men roliga kopplingar mellan helt olika ämnesområden.

Just igår ställdes den sistnämnda problematiken på sin spets. Ken Jennings valdes en kategori som på engelska hette: ”Chicks dig me” (”Tjejer gillar mig”, eller ungefär ”gräver i mig”). Frågan löd:

- Kathleen Kenyons utgrävning av den här staden, som nämns i Joshua, visade att murarna reparerats 17 gånger.

- Vad är Jeriko? Kom svaret blixtsnabbt från Watson.

Inte nog med detta, datorn måste dessutom satsa pengar och chansa i förväg på att den kan svaret. Speldjävulen måste också vara en typisk mänsklig reaktion.

Personligen tror jag att det kommer att dröja länge innan vi helt tar bort människan ur loopen. Jeopardy är en ganska så enkel utmaning för en människa även om man måste vara allmänbegåvad. För en dator är detta dock fortfraande svårt. Att göra en stridsinsats och släppa iväg skarpa vapen är inget för vanliga "svensson", även om dessa är ena hejare på Jeopardy. Hur svårt är det då inte för en dator? Vi borde kanske börja med enklare problem som att låta en dator styra ett trafikflygplan. Utmaningen är trots allt betydligt enklare. För att vara lite raljant så rör det sig om att starta klockan XX, flyg till YY och landa klockan ZZ. Men även detta är i dagsläget en svåröverkomlig utmaning. Kanske inte bara tekniskt, utan framför allt psykologiskt.

Vid fikabordet häromdagen så berättade vi kula flygarhistorier för varandra om uttråkade trafikpiloter som försöker att hålla sig vakna på flygningar över Atlanten. Ryktet säger att vissa piloter har med sig svarta dukar som man spänner över fönstren i kabinen så att piloterna bättre ska kunna sebilden på den film man kör på Laptopen. Flygplanet flyger ju ändå på styrautomat, så varför sitta och stirra framåt i åtta timmar?

Det finns en kul Larson-strip med två piloter som sitter framme i kabinen och trött stirrar framåt. Helt plötsligt så tar en av dem tag i mikrofonen och ropar ut till sina passagerare. ”Ladies and gentlemen, please go back to your seats and fasten your seat-belts. We are heading into some heavy turbulence”. Sedan tar bägge piloterna tag i spakarna och rollar och svänger för glatta livet och sitter sedan och asgarvar en stund. Till sist tar den första piloten tag i mikrofonen igen och säger ”Ladies and gentlemen, we are now out of the turbulence….no, wait! I see some more turbulence coming!!”. En AI blir aldrig lika uttråkad och skulle därför bli en utmärkt trafikpilot, men vill vi verkligen bli skjutsade till Mallorca av en dator? Särskilt när vi alla har sett ”Blue Screen of Death” på våra hemmadatorer allt för ofta?

Ett exempel på humor som en kollega nämnde var när han en gång strax före landning på Arlanda fick höra piloten säga ”Bling, nästa Brommaplan” i högtalaren. Kul humor när man vet att det sitter en skojfrisk pilot där framme. Iskall fasa om man misstänker att nu jäklar har en nolla blivit en etta i datorn som styr!

CAS att ha eller inte ha

CAS - Close Air Support är en hårdsatsning inom Flygvapnet. Jag är för tekniken och sättet att samarbeta med markstyrkor men är kraftigt emot anledningen till att det satsas så mycket.

Traditionellt sett har Flygvapnet satsat att slå mot strategiska mål på djupet, s.k. AI - Air Interdiction. Anledningen till detta är att stridsflyg är en begränsad resurs och i valet mellan att slå ut en stridsvagn under ett CAS uppdrag eller att slå ut en försörjningslinje till ett stridsvagnsregemente under ett AI uppdrag så var valet självklart. Detta är också helt i linjerna med vad traditionella flygstridsteoretiker som framför allt Mitchell och på senare tid Warden förespråkar. Dessa teorier är också införda i den svenska doktrinen för luftoperationer.

Under Viggen epoken så övades CAS över huvud taget inte. De enda flygstridskrafter som fanns var Lätt Attack som med hjälp av flygsamverkansgrupper kunde samarbeta med markförband. Dock så var det inte ren CAS utan mer att stoppa fordonskolonner så att marktrupperna kunde bekämpa stillastående mål.

CAS är en av de absolut farligaste aktiviteterna att skicka in stridsflyg på. Det finns ofta gott om luftvärn, men framför allt stora mängder finkalibrig eld. Gripen är inte ett flygplan som är direkt designat för CAS. Bl.a. saknas bepansrat skydd för pilot och en del väsentliga systemfunktioner. Jämför rena CAS flygplan som USA:s A-10 och Rysslands Su-25. Därför sker CAS med Gripen oftast från högre höjder. Detta ställer krav på precisionsvapen samt bra väder (om inte GPS bomb används).

Nu har CAS blivit modernt igen då det ses som Flygvapnets möjlighet att stödja NBG-11. Det är också en av få möjligheter att använda luftstridskrafter i t.ex. Afghanistan på grund av avsaknad av strategiska mål att bekämpa. Därför så har ett s.k. accelerationsspår CAS genomförts för att träna piloter. Som vapen används automatkanon och laserstyrda bomber. I steg 2 kommer även GPS bomber att införas. Detta har tränats och använts under CCT/Red Flag i Alaska 2006 och Red Flag Nellis 2008.

Problemet med CAS är att identifiera målet. En FAC - Forward Air Controller kan hjälpa till och peka ut var målet befinner sig, men är det rätt mål? Tillåter ROE - Rules Of Engagement att målet kan anfallas? Detta är framför allt tveksamt vad gäller GPS bomb. För ett AI uppdrag så förbereds insatsen med underrättelseinhämtning för att tydligt kunna definiera målet. Detta för att minimera risken för att fel mål bekämpas. Även här kan det bli fel, som t.ex NATO bombning av kinsesiska ambassaden i Belgrad under Kosovo kriget.

Vid insats mot rörliga mål så är detta ännu tydligare. Laserstyrda bomber är inte helt klockrena att använda om inte målet pekas ut av marktrupp. Automatkanon är då att föredra, men risken finns att tredje person träffas. RB75/Maverick är inte ett val om inte målet är tydligt definierat som en stridsvagn i en öken. Möjligtvis kan den laserstyrda varianten som ungrarna använder vara att föredra då den ger andra typer av skjutavstånd än en laserbomb.

Jag tycker att metodiken, terminologin och vapensystemen som vi infört är helt rätt. Dock så är valet av mål tveksamt. Fokus borde i stället ligga på det som amerikanarna kallade för luftburet artilleri under de första delarna av insatsen i Afghanistan. Små rörliga markförband som kan leda insatser med stridsflyg och på så sätt göra stor verkan.

Frågan är bara: Kommer våra politiker någonsin att tillåta Gripen att åka ut på internationella uppdrag och bomba markmål? Jag tvivlar kraftigt på det. Kommer vi att använda CAS förmågan för det nationella försvaret. Ja, ibland. Dock så tror jag att AI fortfarande kommer att vara fokus vid försvar av Sverige.