Ett Turingtest

Många tyckare och förstårsigpåare tror att UAV – Unmanned Airborne Vehicle i närtid ska kunna ersätta en stridspilot. Själv så är jag mycket tveksam. Det skulle kräva en mycket avancerad AI – Artificiell Intelligens i kombination med sensorer som inte feltolkar bilder. Visst begår en människa, även piloter, misstag och framför allt när de är trötta. Därför så har UAV:er en given plats under uppdrag som pågår under lång tid, t.ex. övervakning. Men egentligen så är benämningen på dagens generation UAV:er helt felaktiga. De är ju trots allt inte obemannade, utan styrs av en människa från backen. Britterna har därför valt benämningen RPV – Remotely Piloted Vehicle

Inom AI-forskningsvärlden så finns ett begrepp kallat ett Turingtest. Det är när man kommunicerar med en dator och en människa och baserat på de svar man får inte kan skilja dem åt.

Ett av de första exemplen på lyckad Turingtest var när IBM:s dator Deep Blue besegrade den stormästaren i Schack Gary Kasparov. Schack har genom tiderna setts som en bra utmaning för datorer, då ren brutal beräkning inte alltid är vägen till framgång. Beräkningsmängden ökar potentiellt med hur många drag framåt som ska analyseras. En spelplan består av 16+16 stycken pjäser och flera av dem har möjlighet att röra sig på ett antal olika sätt beroende på var det finns tomma rutor och om de kan slå en motståndarpjäs eller inte. Det innebär att för varje spelomgång finns det minst 20*20 alternativa lösningar. För att t.ex. ”se” fem drag framåt behöver en dator räkna på (20*20)^5 = 102 miljarder möjliga vägar framåt. Med dagens snabba processorer så är väl det inte särskilt svårt, men varje position måste värderas. Är det t.ex. värt att offra en bonde för att fem drag senare ta en dam? I slutstriden med få pjäser kan det vara enkelt, men hur gör man för att nå dit i öppningen av spelet? Ett schackparti kan handla om 100 drag och då börjar även de mest avancerade superdatorer få problem med beräkningskapaciteten. Ett sätt är ofta att en schackdator använder standardiserade öppningar som prövats av stormästarna genom åren. Men det intressanta med matchen mellan Deep Blue och Kasparov var inte att Deep Blue vann. Det var att Kasparov efteråt bestämt hävdade att datorn fuskade! Fusk är ju ett mänskligt beteende.

Vi börjar dock närma oss beräknings- och lagringskapaciteten hos den mänskliga hjärnan. Men även om man har all världens information tillgänglig och hypersnabbt kan nå den så gäller dett att kunna göra något smart av den. Det är som man brukar säga i unerrättelsekretsar en utmaning att "transform information into intelligence".

Nu har en dator slagit en människa i Jeopardy! Det här är mycket intressant då Jeopardy trots att vanliga ”Svensson” kan hänga med i programmet är ett mycket komplext problem för en dator då det ofta rör sig om ordvitsar samt ologiska, men roliga kopplingar mellan helt olika ämnesområden.

Just igår ställdes den sistnämnda problematiken på sin spets. Ken Jennings valdes en kategori som på engelska hette: ”Chicks dig me” (”Tjejer gillar mig”, eller ungefär ”gräver i mig”). Frågan löd:

- Kathleen Kenyons utgrävning av den här staden, som nämns i Joshua, visade att murarna reparerats 17 gånger.

- Vad är Jeriko? Kom svaret blixtsnabbt från Watson.

Inte nog med detta, datorn måste dessutom satsa pengar och chansa i förväg på att den kan svaret. Speldjävulen måste också vara en typisk mänsklig reaktion.

Personligen tror jag att det kommer att dröja länge innan vi helt tar bort människan ur loopen. Jeopardy är en ganska så enkel utmaning för en människa även om man måste vara allmänbegåvad. För en dator är detta dock fortfraande svårt. Att göra en stridsinsats och släppa iväg skarpa vapen är inget för vanliga "svensson", även om dessa är ena hejare på Jeopardy. Hur svårt är det då inte för en dator? Vi borde kanske börja med enklare problem som att låta en dator styra ett trafikflygplan. Utmaningen är trots allt betydligt enklare. För att vara lite raljant så rör det sig om att starta klockan XX, flyg till YY och landa klockan ZZ. Men även detta är i dagsläget en svåröverkomlig utmaning. Kanske inte bara tekniskt, utan framför allt psykologiskt.

Vid fikabordet häromdagen så berättade vi kula flygarhistorier för varandra om uttråkade trafikpiloter som försöker att hålla sig vakna på flygningar över Atlanten. Ryktet säger att vissa piloter har med sig svarta dukar som man spänner över fönstren i kabinen så att piloterna bättre ska kunna sebilden på den film man kör på Laptopen. Flygplanet flyger ju ändå på styrautomat, så varför sitta och stirra framåt i åtta timmar?

Det finns en kul Larson-strip med två piloter som sitter framme i kabinen och trött stirrar framåt. Helt plötsligt så tar en av dem tag i mikrofonen och ropar ut till sina passagerare. ”Ladies and gentlemen, please go back to your seats and fasten your seat-belts. We are heading into some heavy turbulence”. Sedan tar bägge piloterna tag i spakarna och rollar och svänger för glatta livet och sitter sedan och asgarvar en stund. Till sist tar den första piloten tag i mikrofonen igen och säger ”Ladies and gentlemen, we are now out of the turbulence….no, wait! I see some more turbulence coming!!”. En AI blir aldrig lika uttråkad och skulle därför bli en utmärkt trafikpilot, men vill vi verkligen bli skjutsade till Mallorca av en dator? Särskilt när vi alla har sett ”Blue Screen of Death” på våra hemmadatorer allt för ofta?

Ett exempel på humor som en kollega nämnde var när han en gång strax före landning på Arlanda fick höra piloten säga ”Bling, nästa Brommaplan” i högtalaren. Kul humor när man vet att det sitter en skojfrisk pilot där framme. Iskall fasa om man misstänker att nu jäklar har en nolla blivit en etta i datorn som styr!