När de internationell styrkorna kom till Afghanistan 2001 var det många som förundrades över de stora sandhögar som fanns utplacerade hör och där på landsbygden. Det visade sig vara konstgjorda höjder som de sovjetiska trupperna konstruerat under Afghanistankriget för att kunna placera ut stridsvagnar, artilleri m.m. och ha överblick över den omkringliggande landsbygden. Faktum är att de också fungerade som lättförsvarade "fort" från vilka man kunde skicka ut patruller. Stora liknelser alltså med amerikanska kavalleriets fort under indiankrigen. Numera så går de under beteckningen "rysskullar". Dessa höjder har även nyttjats av svenska trupper. Tillsammans med en minerad landsbygd så är dessa kullar en av de mest kännetecknande långlivade "minnena" av den sovjetiska närvaron.
Krigen lämnar efter sig liknande lämningar, något som framtidens arkeologer kommer att förtjust utforska och försöka förstå. På landsbygden i Afghanistan vimlar det av utbrända vrak från kriget med Sovjetunionen, inbördeskrigen och krigen mot USA och ISAF. Eftersom en stridsvagn mycket långsamt rostar bort så kommer de att finnas kvar i många år till förutom de delar som lokala skrothandlare lyckas skära bort.
Stridsvagnsvrak nära Ahmad Shah Massouds grav
Vad är det som de svenska trupperna kommer att lämna efter sig? I dagarna så har det beslutats om att Camp Monitor utanför Sherberghan ska avvecklas. Detta innan den knappt hunnit tagits i bruk. De politiska besluten ändras snabbare än man hinner bygga en liknande anläggning. Nu ska den dock inte helt lämnas åt sitt öde, utan tas över av ANSF, de afghanska säkerhetsstyrkorna. Förhoppningsvis så kommer de kunna behärska området i framtiden, annars så kommer Camp Monitor i framtiden att sakta förfalla som ett praktiskt inhägnat område att valla fåren.
"I slutet av 2010 ska den nya anläggningen stå färdig. Mer militär närvaro ska göra Jowzjanprovinsen säkrare. Dagens 39 soldater blir 55. Totalt kommer Camp Monitor att rymma 250 personer, mestadels svenska och amerikanska soldater. - Vi bygger för framtiden. Med en större camp kommer vi ha fler personer och större resurser i vårt område och då kan vi bidra till att göra det säkrare att vistas här, säger Mats Rostadius."
Har det då verkligen blivit säkrare i Afghanistan eller är det bara så att Talibanerna dragit sig tillbaka för att slicka såren och invänta avvecklingen av ISAF under 2014? Endast framtiden kan visa på detta. Om ett par hundra år så kommer också arkeologerna att ställa sig samma frågor.
"Det kostar uppåt sex miljarder dollar – motsvarande 39 miljarder svenska kronor – att ta hem den väldiga mängd utrustning som USA fört till Afghanistan under sitt tolv år långa krig där, visar militärens beräkningar.
I fjol fraktades 25 000 fordon tillbaka men där återstår lika många. Bland de saker som projektet ”retrograd” ska hämta finns 100 000 containrar, mängder med datorer, möbler, olika sorters kampredskap och träningsmaskiner."
I en debattartikel i dagens SvD ifrågasätts behovet av bemannat stridsflyg efter 2030. Tyvärr så verkar författaren ha gått på flera av myterna i dagspressen avseende UAV/UCAV - Obemannade stridsflygplan (med den dåliga svenska översättningen "drönare").
Ett obemannat system ställer också mycket mindre krav på en basorganisation, flygfält, räddningshelikoptrar osv. En stridspilot är dyr att utbilda, kräver en kvalificerad utbildningsorganisation, simulatorer och så vidare. I fält behöver han en förläggning med möjlighet till mat och sömn. Han kräver baspersonal.
För det första är själva begreppet "obemannat" fel. I t.ex. Storbritannien så används begreppet RPV – ”Remotely Piloted Vehicle”. För det rör sig inte om farkoster som är ute på egen hand och fäller bomber. Så långt har dagens AI - Artificiella Intelligenser inte kommit. I stället så sitter piloten på distans och gör samma sak som han skulle göra i ett stridsflygplan. Fördelen är att han kan gå på toaletten om det behövs! Detta innebär att det fortfarande finns en pilot med i loopen som kräver utbildning som knappast är gratis. T.ex. kräver USAF att de piloter som hanterar större system, som t.ex. MQ-9 Reaper eller RQ-4 Global Hawk, har en riktig pilotutbildning för att de ska ha situationsmedvetande och förstå hur världen ser ut kring en RPV. I många fall rör det sig t.o.m. om piloter som tjänstgjort ett antal år på en stridsflygdivision med t.ex. F-16, för att senare ta tjänst på en RPV-division. US Army har liksom svenska Armén en annan syn på det hela, men där rör det sig ofta om mindre farkoster enbart för övervakning med lägre fart- och höjdprestanda.
Underhållsorganisationen är heller inte mindre än motsvarande för ett stridsflygplan. Tvärtom så pekar bl.a. britternas erfarenheter på att en Reaperdivision är betydligt större än motsvarande för stridsflygplanet Tornado. En RPV är nämligen inte något litet flygplan. För att få uthållighet och kunna bära samma stridslast som ett stridsflygplan så hamnar man ofta på ungefär samma storlek som ett stridsflygplan. En Reaper är i samma storlek som en F-16 och en Global Hawk som en Focker F-28. Detta kräver en underhållsorganisation av motsvarande storlek som en stridsflygplansdivision. Dessutom tillkommer särskilda komponenter som t.ex. satellitkommunikationsenhet och landningsenhet (det går inte att landa ett flygplan via sattelitlänk p.g.a. tidsfördröjningar, utan ofta finns det en lokal enhet i stridszonen som sköter detta).
Flygfält behövs också för en RPV om det är meningen att den ska fälla vapen. En Repaer eller Global Hawk har samma behov av banlängd, bandbredd och banytbeskaffenhet som en F-16. Möjligtvis så är de något mindre känsliga för skräp på banorna, s.k. FOD – ”Foreign Object Damage”, än en F-16. En mindre RPV, som t.ex. den svenska UAV 03 ”Örnen” skjuts upp från lastbil och kan landa med fallskärm eller fångstnät, vilket gör att den kan baseras i närheten av arméförbanden. Dock så väger liknande RPV-system bara ett par 100 kg och kan inte bära vapen.
Helt riktigt så sparar man in vikt i en UAV jämfört med ett stridsflygplan då det inte behövs system för att hjälpa piloten överleva. Men, i stället så behövs ofta en komplicerad satellit kommunikationsutrustning för att piloten/operatören, som kanske sitter i USA, ska kunna kommunicera med en RPV över Afghanistan. Detta ökar givetvis vikten. Denna videolänk är också mycket känslig. Om kommunikationen av någon anledning går ner så kan inte uppdraget genomföras, utan då får RPV:n via automatik avbryta uppdraget.
Olyckfrekvensen är hög för RPV:er i strid. I Afghanistan har man inte förlorat några stridsflygplan förutom vid ett par incidenter under landning i mörker. (Helikoptrar och lastflygplan har dock havererat frekvent). Antalet haverier med RPV:er är betydligt större! Vill man garantera att uppdraget ska kunna genomföras så är det fortfarande stridsflyg som gäller. Detta oavsett om uppdraget är farligt. En pilot ombord kan landa även ett skadat flygplan och därmed rädda värdefulla underrättelsedata.
De system som finns i en RPV är liksom i ett stridsflygplan heller ej helt felfria. Ofta i dagens automatiserade värld så är en pilots kanske viktigaste roll att övervaka automatiken. I civila flygplan så litar man ofta inte på piloten i dåligt väder, utan landning ska ske med automatik. Dock så litar man inte helt på automatiken, utan piloten ska vara beredd att avbryta landningen och ta över från datorerna. Dagens operativa RPV-system saknar förmågan att flyga i överljud. Det gör att trots att de kan hålla sig uppe i luften under lång tid, så saknar de räckvidd. Vill man snabbt nå ett mål som ligger långt bort så är det stridsflyg som är det enda valet. Med stor sannolikhet kommer det att dyka upp RPV:er med samma fartprestanda som stridsflyg, men då offrar man oftast förmågan för att hålla sig länge i luften då utformningen av skrov och vingar skiljer sig mellan flygplan/RPV:er designade för över-/underljud. Visst så kan RPV:Er inom en snar framtid förses med automatiska funktioner för lufttankning, men då tillkommer det ett behov av dessa funktioner, vilket ökar vikt och kostnad för RPV:erna.
Att köpa en RPV med förmåga till stridsinsatser är inte billigare än motsvarande stridsflygplan. En Reaper ligger i samma prisklass som en Eurofighter. En Global Hawk är så pass dyr att t.o.m. USA bara har ett fåtal och Europa endast någon enstaka. I kombination med att underhållsbehovet är jämförbart, så blir driftskostnaderna jämförbara. Ett stort problem för RPV:er är att i dagens typer av konflikter så opererar de ofta i luftrum som det även kan finnas civila flygplan i. Här finns det stora utmaningar som ännu inte är lösta att certifiera automatiken i en RPV så att den agerar korrekt mot civila flygplan avseende transpondersvar, kollisionsupptäckt och undvikande av kollision m.m. Sverige deltar i sameuropeiska projekt som t.ex. MIDCAS som siktar mot detta mål. RPV:er har fungerat bra i stridssituationer där en sida haft luftherravälde, som t.ex. Afghanistan och Irak. De fungerade dessutom ganska så bra under Israels krig då motståndaren var oförberedd på användandet. Men, de har ännu inte mycket att sätta till mot ett bemannat stridsflygplan. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om det den dag det börjar bli konflikter där RPV:er möter bemannat stridsflyg kommer fram tekniker för att störa ut länken mellan en RPV och markstationen.
Svårigheten ligger bl.a. i att ge operatören av en UAV samma beslutsunderlag som piloten i ett stridsflygplan. Alla sensordata måste skickas hem via länkar, vilket sätter stora krav på bandbredd och tid för signalen att komma fram för att ge möjlighet till snabba beslut. Pilotens ögon ger en unik förmåga till helhetsbild som är svår att ersätta. Jämför att spela innebandy i normalfallet mot att göra samma sak med en strut framför ögonen. Detta kan motsvara den begränsade sensorbild som en operatör av en RPV får. Bara man håller bollen i mitten av strutens öppning så går det bra, men det är mer eller mindre omöjligt att hitta en boll man förlorat kontrollen på.
Ett av de stora problemen med RPV, som USA börjat få erfarenhet av, är att avståndet från stridsfältet skapar en känsla av overklighet. Att först lämna barnen på dagis, sedan bomba afghaner i 8 timmar för att slutligen hämta barnen på dagis skapar en videospelskultur där piloter ser stridsuppdrag som nya uppdrag i ett spel, men trots denna brist på verklighetsförankring drabbas piloterna av stridspsykoser fast de har 1000-tals km till fronten.
I fallet med USA:s ökade antal insatser med RPV så ser man dessutom vissa kommande juridiska problem då dessa i dagsläget framför allt görs i skymningszonen mellan fred och krig i bl.a. Afrika. Är det verkligen OK att jaga och döda terrorister i andra länder med tveksamt stöd från de lokala regeringarna? Men, då president Obama lovat att minska antalet amerikanska soldater utomlands och USA vill undvika misstaget att liksom i Afghanistan och Irak binda stora mängder marktrupper för att övervaka ett område så har RPV:er en given framtid. Det är därför inte helt självklart att Sverige bör hoppa på denna internationella trend.
Men RPV:er har också fördelar. Den lägre vikten för en RPV gör att mer utrymme kan utnyttjas för bränsle, vilket innebär att långa flyguppdrag kan genomföras utan behov av lufttankning. Frånvaron av en huv innebär att en RPV kan byggas mer signaturanpassad, s.k. Stealth, än ett stridsflygplan. Risken är dock att man i ivern att få en RPV som kan allt tappar dessa fördelar.RPV:er är bra för uppdrag som är farliga och där man inte vill riskera att ett flygplan skjuts ner och en pilot tas till fånga. En ny Gary Powers eller John Nichol är en medial katastrof. De är också utmärkta för uppdrag som är långtråkiga där piloter riskerar att göra misstag bara för att de blir trötta. Att i timmar ligga i väntläge över en framskjuten armépostering för att vara beredd att vid behov fälla en bomb tar på krafterna. En kombination av RPV och stridsflyg är därför att föredra. Låt en RPV ligga i målområdet. Om den inte behöver bära vapen kan den göras mycket liten och svår att upptäcka. Låt den kommunicera med ett flygplan där t.ex. en baksitsoperatör kan styra sensorerna på RPV:n under själva insatsen. Sedan kan flygplanet fälla ett precisionsvapen på mycket långt håll utan att riskera gå in i hotområdet från fientligt luftvärn. På detta sätt görs RPV:n dessutom billigare och man kan vid behov offra ett par stycken utan att det svider i plånboken. Ett alternativ är t.o.m. engångs-RPV:er som skjuts iväg från flygplan som en framskjuten sensor.
Läs därför inte detta inlägg som att jag är en stridsflygplanskramare som försöker stoppa framväxten av något nytt. Jag tror definitivt att RPV:erna kommer att få en ökad roll i framtiden, men att de helt ska ersätta bemannat flyg i den närmaste framtiden är mycket osannolikt. Dessutom är det farligt att dra slutsatser avseende framtida behov baserat på dagens användande av RPV:er i insatser som Irak, Afghanistan eller det skuggliknande kriget mot den globala terrorismen. Framtidens internationella insatser kanske inte alls kommer att se ut på det sättet.
Liknande misstag har gjorts förr. F-4 "Phantom II" hade i sina första modeller ingen intern kanon. "Det behövdes ju inte då robotarna klarar allt". Man satte för mycket tillit till nya robotar som AIM-9 "Sidewinder" och AIM-7 "Sparrow". Motmedel och flygplansprestanda knäckte dessa generationers robotar och både en och annan frustrerad F-4 pilot sköt slut på sina robotar som ofta missade snabba Mig-21 över Vietnam. Resten är historia. Kanonen kom tillbaka och finns även i de senaste generationernas stridsflygplan (dock ej i UAV, då kanon inte kan styras på distans!).
Just nu kan drönarpiloter fortsätta sin behagliga tillvaro från soffan, distansstyra insatser och t.o.m. få medalj för det hela. Men historien visar på att framtiden inte ser ut som historien. Distansarbetets tidevarv kan vara över snabbare än man tror när en framtida avancerad motståndare tar till störning och cyberkrigföring för att slå ut fjärrstyrda vapen. Precisionen kommer i varje fall att vara lätt att slå ut då GPS saknar störfasthet.
Försvarsmakten tar nu strid för att de afghanska tolkar som ställt upp för det svenska förbandet ska kunna få politisk asyl i Sverige. Mycket bra. De som ställer upp för vårt land ska också skyddas och belönas av vår Regering.
Det som är tråkigt i sammanhanget är att få journalister verkar reflektera särskilt mycket för varför detta över huvud taget ska behövas. Säkerhetsläget i Afghanistan är ju så pass säkert just nu att vår närvaro gradvis har börjat minska för att 2014 övergå till att enbart ha ett fåtal soldater på plats i form av stöd för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna. Eller?
Återigen kan man dra en parallell till Vietnam. Vietnamkriget startade som en frigörelse från kolonialarmén i form av Frankrike. (I Afghanistan var det i form av motståndsrörelsen mot det invaderande Sovjetunionen som stöttade den kommunistiska regimen).
I Vietnam så inledde USA med att skicka rådgivare och instruktörer som skulle utbilda de sydvietnamesiska soldaterna. (I Afghanistan var det bl.a. svenska SSG som initialt efter 2001 skyddade den afghanska ledningen och stöttade m utbildning.).
I Vietnam eskalerade kriget och USA pumpade in mer och mer pengar och soldater. Man vann mer eller mindre alla slag, men förlorade landsbygden till gerillan. (I Afghanistan har ca 30.000 Talibaner och Al Qaida medlemmar ställt till elände för 30 miljoner afghaner, 200.000 afghanska soldater och poliser samt > 100.000 utländska styrkor. För att inte tala om alla tunga resurser som stridsvagnar, bombflyg, UAV:er m.m.).
I Vietnam tröttnade hemmaopinionen och pengarna tröt. Alltså så födds begreppet "Vietnamization". D.v.s. utbilda de sydvietnamesiska trupperna och låt de ta över krigandet. Sedan skapade man ett förhandlingsläge med bl.a. Linebacker II-kampanjen. (USA och de flesta NATO-länders budget är i kris, vilket innebär att man måste minska på kostnader. Att minska på närvaron i Afghanistan är en viktig del av dessa besparingar. Lösningen är att definiera om slutläget i konflikten för att kunna dra sig ur med äran i behåll. Linebackers motsvarighet kan man jämföra med de särskilda insatser som genomförts de senaste åren för att ta striden till Talibanerna.)
De som kommer att drabbas hårdast av att USA och NATO nu drar sig ur i förtid är givetvis de som satsat på att stötta "fel" sida. Civila som trott på en framtid i ett land utan våld. Risken är att detta kan få genomslag i framtida insatser. Vem vågar i framtiden stötta de länder som inte håller hela loppet ut? Jämför med rättegångar i domstolar. Om inte en domstol kan garantera ett vittnes säkerhet, vem sjutton vill då ställa upp? Oavsett hur gott motivet än är så är det egna och familjens skinn viktigare. Hur det gått för tidigare vittnen är nog en mycket viktig faktor för att få nya att ställa upp. Att nu hjälpa de som ställt upp och deras familjer är därför det minsta vi kan göra för att framtida internationella insatser över huvud taget ska ha en chans att lyckas.
Västvärlden måste dra lärdomar om insatsen i Afghanistan. Visst är det bra att barn får gå i skola och att kvinnor behandlas bättre. Barnadödligheten och mödrar som dör i förlossningar har också minskat. Men fortfarande dör civila i attentat av Talibanerna samt vid misstag under insatser av ISAF och USA. När västvärldenlämnar Afghanistan kommer med stor sannolikhet attentaten att öka för att sätta skräck i civilbefolkningen och frågan är hur det går för barnen och kvinnorna. Förhoppningsvis så kommer det att vara bättre än innan 2001, men inget är garanterat. "You got the watches, we got the time" är ett citat som ofta hörs i insatser liknande den i Afghanistan. I Vietnam var det tiden som var avgörande. Gerillan och de Nordvietnamesiska trupperna hade tålamod och efter Tet så undvek man att möta USA på lika villkor.
Innan en insats måste man tänka igenom vad det långsiktiga målet är. Att vinna den militära insatsen är oftast det lätta. Om Afghanistan har det traditionell sagts att eftersom landet är så löst sammansatt av stammar utan egentlig centralregim så är det lätt att invadera, men omöjligt att härska över. Sätt upp ett långsiktigt mål och bryt ner det i kortsiktiga delmål. Det gäller inte bara hur man påbörjar en insats utan även hur man avslutar den. Att dra sig ur och ge tolkarna politiskt skydd är kortsiktigt rätt, men kan långsiktigt visa sig vara katastrofalt. Inte bara för Afghanistan, utan även för västvärldens trovärdighet som räddande ängel i framtida insatser.
Men det är väl som i ekonomin. Traditionellt långsiktiga investeringar har på senare år ersatts med kvartalsekonomin och de snabba vinsterna. Vem bryr sig om framtiden när det är "här och nu" som gäller?
Jag liksom många andra har under lång ifrågasatt vad den svenska regeringens och Försvarsmaktens "Exit strategy" är i Afghanistan? Vilka mål är det vi vill ha uppfyllda för att kunna lämna landet?`I dagsläget så verkar det vara tidslinjen och USA:s dåliga ekonomi som driver fram det planerade uttåget 2014. Samtidigt så talar man om en förlängd närvaro i form av utbildningsinsatser. Men hur länge ska det pågå? Vilka risker kommer dessa soldater att ta då talibanerna med stor sannolikhet kommer att på ett eller annat sätt försöka ta tillbaka makten?
Libyen var en mer begränsad insats där Sverige militärt uppfyllde alla mål, och det med råge. Men vilket var egentligen det ursprungliga syftet? Frankrike drev på insatsen och Sverige hängde i slutändan på. För den som kommer ihåg så var det under mycket stor politisk vånda som Sverige skickade iväg de Gripenflygplan som stått i beredskap som del av EU Battlegroup. Vilket syfte hade Sverige? Var det bara att knyta banden närmare till NATO? Den stora frågan är kanske vilket syfte hade Frankrike? Gamla koloniala band? Franska medborgare i fara? Civilbefolkning som behövde hjälp? Olja? Kom ihåg att Frankrike bara något år innan insatsen legat i förhandling med Khadaffi om att sälja Rafale till Libyen.
I december 2012 antog FN:s säkerhetsråd en resolution att upprätta en afrikanskledd stödinsats i Mali. FN:s medlemsstater uppmanades då att stödja insatsen bland annat med utbildning, utrustning och logistik. Sverige har beslutat att lämna stöd i form av transportflyg. Stödet ställs till medlemsländerna i det västafrikanska samarbetsorganet Ecowas.
På papperet är det Ecowas vi stöder, men är det inte lite märkligt att det svenska stödet kommer först när Frankrike ökat trycket på rebellerna? Ecowas har heller inte imponerat i sina försök att ta ansvar för närområdet.
For about eight years, efforts have been made to establish an effective Ecowas Standby Brigade as part of the AU's African Standby Force. Nigeria ought to be able to play a key role because of its experience.
Nigeria, som är den stora spelaren inom Ecowas, är kända för att använda metoder som kanske inte är fullt förenliga med FN-uppdrag.
The Nigerian force in Sierra Leone in the late 1990s, known as Ecomog, faced a daunting challenge: Preventing marauding, brutal rebels from seizing power in a broken country.
They played a major role in pulling Sierra Leone back from the brink, although the tactics were often heavy-handed and included summary executions.
The same accusations are being made today as the Nigerian military fights the Islamist militant group popularly known as Boko Haram in the north of the country.
Amnesty International says people are caught between the military and the Islamists. An Amnesty report entitled Nigeria: Trapped In The Cycle Of Violence says the army's tactics are even boosting support for Boko Haram.
Omvärldens deltagande i insatsen kan t.o.m. förvärra läget.
"In my view though it is not going to be a cakewalk. My biggest fear is that could attract fellow Islamists from elsewhere as we saw in places like Iraq or Afghanistan," says Abuja-based Mr Aderemi.
If there is a military fight, the Islamists' rallying call would be given extra impetus by the fact that the United States, France and other European countries are offering support to the Ecowas mission - in every way possible except boots on the ground.
Vad är Ecowas drivkraft att ställa upp med trupp? Är det verkligen för att hjälpa civilbefolkning i nöd, eller är det för att stoppa de islamistiska rörelserna från att spridas till de egna länderna? Man kan likna detta vid USA:s dominoteori från Kalla Kriget. Faller ett land för islam (kommunism) så faller snart grannlandet.
De svenska politikerna börjar sluta upp bakom ÖB i hans kritik om att Försvarsmakten inte längre har förmåga att försvara Sverige. Frågan är vad detta kan leda till? Ett svenskt medlemsskap i NATO eller satsningar på nationellt oberoende. Minskningarna på det svenska försvaret har faktiskt ökat behovet av att Försvarsmakten används i strid. Insatserna utomlands och då särskilt mot islamistisk terrorism ökar sannolikt hotbilden mot Sverige. Nu säger jag inte att Sverige ska ge upp och låta terroristerna vinna, men vi måste också vara fullt medvetna om potentiella konsekvenser av våra insatser.
Tyvärr så pekar reaktionerna på ÖB:s uttalande att Regeringen inte vill ha en offentlig debatt om vad Försvarsmakten kan eller inte kan.
Jag tycker att det första politikerna borde göra är att analysera våra internationella insatser. Kanske inte enbart det militära värdet, utan framför allt det politiska. Vad är egentligen syftet med vårt deltagande och vilket mål vill/kommer vi att nå? I stället för att bara ställa upp när omvärlden ber oss så borde vi fråga vad är syftet med insatsen och vad vill vi egentligen själva?
Planen som riksdagen beslutat är att det 2014 inte ska finnas några stridande svenska soldater kvar utan enbart enheter som kallas stödjande, bland annat en utbildningsinsats på 200 personer.
...
Styrkan består av olika kompanier, bland annat ett stort och ett mindre skyttekompani. Regementet I19 i Boden bemannar förbandet. Det mindre skyttekompaniet kommer att försvinna i nästa etapp i december då styrkan minskas med hundra personer.
Vad detta kommer att få för konsekvenser för den planerade insatsen med HKP 16 från 2013 är oklart. Blir det enbart ett år i Afghanistan, eller kommer man att stanna kvar och stödja den afghanska armén med transport och MEDEVAC-behov?
Nu gäller det att börja planera utdragningen. Det gäller att ha planer och utrustning klar för ett snabbt uttåg. Det gäller inte bara den militära styrkan utan civil personal på ambassader och inom hjälporganisationer. Annars kan det lätt sluta som för USA i Vietnam 1975 med de berömda scenerna med helikoptrar som dumpas från hangarfartyg utanför Vietnam.
Historiskt sett så har dock uttåg från just Afghanistan gett katastrofala resultat.
- Sovjetunionens utdragning 1989 lämnade en mycket instabil kommunistisk regim vid makten. Detta ledde till åratal av inbördeskrig som i sin tur ledde till talibanernas maktövertagande och den situation som vi har idag.
Frågan är hur stabilt Afghanistan kommer att vara 2014? Tyvärr så är det nog verkligheten mer styrd av ekonomi, bristande vilja och tidplaner än av verkliga omständigheter.
Fortsätter den formen av attacker får man väl se vad som händer, men den fina planen för överlämnandet börjar bli mer tidsstyrd än händelsestyrd, säger major Niclas Lindberg, operationschef för Afghanistanstyrkan.
Hur det än går så kommer ISAF nog att lyckas med insatsen. Om så bara för att man omdefinierar begreppet "lyckas". Men frågan är om det över huvud taget kan bli några soldater kvar i landet om inte säkerhetsläget blir tillräckligt bra? Det är just det dilemma som ISAF befunnit sig i under hela perioden. För få för att kontrollera landet. För många för att inte, bland vissa grupperingar, anses som en ockupationsstyrka.
”Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem” [från Afghanistan], skriver Riksdagsman Allan Widman under rubriken Nog Nu i det senaste inlägget på sin blogg. Enligt Widman är detta ett beslut som vuxit fram under flera år.
Reaktionerna i kommentarsfältet har varit lite varierande. Allt ifrån ”Äntligen en klok politiker!” och ”Håller helt och fullt med dig Allan...” till ”Tycker det är rätt uppenbart att Widman inte längre har den integritet och uthållighet som han gör anspråk på”. Någon försöker övertyga Widman om att han ändrat uppfattning genom att hänvisa till Widmans tidigare ställningstaganden.
Min syn på saken är att Widman gått före i en absolut nödvändighet. Om inte fler gör som Widman i de högre militära och politiska sfärerna och tänker om radikalt, är nog Försvarsmaktens saga all när det gäller att vara en fungerande organisation, givet syftet (vilket det nu kan anses vara?).
Det finns ingen anledning för mig att här ange de områden där det krävs ett nytt sätt att se på tingen inom Försvarsmakten och Försvarspolitiken. Dessa områden är allt för välbekanta för läsekretsen.
Det finns tecken på att allt fler börjar se Försvarsmakten som en framväxande stat-i-staten, som fjärmar sig allt mer från samhället i övrigt. Vara hur det vill med den saken, men den staten-i-staten bör ju ha ett namn. Mitt förslag är "State of Emergency”.
Nu gäller det att röja upp efter den moderata framfarten på försvarsområdet och jag tror mig veta att Allan Widman kommer att inta en framträdande plats i detta arbete. Han har den mentala rörligheten för att tänka om och modet att medge att han tänkt om. Här borde fler i den politiska och militära ledningen följa efter.
Nu när vi är nere och kör på fälgarna, så gäller det att få prioriteringarna rätt. Som förre amerikanske försvarsministern påpekade, så har amerikanska s.k. ”marching bands” mer personal än hela amerikanska utrikesförvaltningen (Foreign Service).
Widman är inte bara en Riksdagsman med integritet utan även officer, så mitt avslutningsbudskap - med viss marin anknytning - blir; There's An Officer On Deck.
New York Times och CBS News har i en opinionsundersökning funnit att stödet för Afghanistankriget minskar kraftigt hos den amerikanska befolkningen.
Undersökningen visade att två tredjedelar av befolkningen - 69 % - tycker att USA inte borde vara i Afghanistankriget, att jämföra med 53 % för fyra månader sedan.
Än mer desillusionerat framstod de svarande när frågan om hur de anser att kriget går. 68 % ansåg att kriget går ganska dåligt eller mycket dåligt, jämfört med 42 % i november.
Undersökningen anges ha en felmarginal på plus/minus tre procent.
Undersökningen stämmer väl med andra undersökningar. I en undersökning nyligen av Washington Post/ABC News svarade 60 % att Afghanistankriget inte hade varit “worth the fighting”, medan 57 % i en undersökning av Pew Research Center tyckte att USA skulle ta hem trupperna snarast möjligt.
I en undersökning av Gallup/USA Today tyckte 50 % att USA skulle öka takten i tillbakadragandet av trupperna.
Opinionen mot kriget växer både bland republikaner och demokrater. 60 % av tillfrågade republikaner anser att kriget går dåligt eller mycket dåligt, jämfört med 40 % i november. Motsvarande siffror bland demokrater var 68 %, jämfört med 38 % i november.
New York Times och CBS News undersökning kommer samtidigt som Vita Huset överväger att öka takten i trupptillbakadragandet och efter att en Staff Sergeant mördat 17 civila Afghaner och efter förra månadens koranbränning. Det har även varit ett antal mord på amerikanska soldater, utförda av afghanska ”allierade”, en trend som den amerikanska militärledningen på plats räknar med skall fortsätta.
“He [Obama] doesn’t talk about winning in 2014; he talks about leaving in 2014. In a sense that protects him from an attack from the left, but I would think it has the pernicious effect of softening political support for the existing policy.” säger en av de tillfrågade.
Förmodligen passar det Obamas återvalskampanj att följa opinionen och trappa ner kriget i en snabbare takt än som planerats. En opinion som svängt och börjat få upp farten i ny riktning är nog svår att bringas att svänga tillbaka.
"We cannot fight wars by polls [Defense Secretary Leon Panetta said Tuesday]. If we do that we're in deep trouble," Panetta told reporters at a press conference... "We have to operate based on what we believe is the best strategy to achieve the mission that we are embarked on. And the mission here is to safeguard our country by insuring that the Taliban and al-Qaida never again find a safe haven in Afghanistan."
Det finns anledning att förmoda att kriget får ett Afghanskt slut, med en återgång till den tidigare ordningen. Själv har jag svårt att se någon egentlig framtid för en centralmakt, en centralmakt som utövar den politiska kontrollen över de armé- och polisstyrkor som västvärlden tränat och övat med varierande framgång. Kanske får vi i stället se såväl talibaner och al-Qaida som Norra Alliansen styra de områden som man behärskade före kriget.
Hur ser då den svenska opinionen ut? Inte vet jag, men förmodligen så liknar opinionens åsikt om kriget Försvarsmaktens senaste devis; Vem Bryr Sig.
Högtidligt överlämnades fanan på Camp Northern Light till Henrik Landerholm som nu i egenskap av Senior Civilian Representantive blir övergripande ansvarig för våra samlade insatser i norra Afghanistan.
Närvarande vid ceremonin var också tre av guvernörerna från de fyra provinser där säkerhetsansvaret nu successivt övergår till de afghanska styrkorna.
Och jag hade möjlighet att resonera inte minst med guvernör Atta i Balkh-provinsen om situationen och de olika utmaningar landet står inför.
Sedan jag var i Mazar-e-Sharif för lite mindre än ett år sedan har säkerhetssituationen i dessa områden i allt väsentligt varit lugn. Och det gäller också i den situation som varit de senaste veckorna i andra delar av landet med anledning av vad som inträffade på den amerikanska basen vid Bagram.
- Koranbränningen kan skyllas på administrativa misstag, men borde man inte vara medveten om faran med liknande händelser och införa ett kraftigt skyddsnät som förhindrar att de uppstår? Hearts & Minds innebär trots allt att vinna befolkningen över på sin sida och det gör man inte om man inte inser den kulturella påverkan en liknande händelse har. Carl Bildt hävdade i en intervju i dagens radio att i Afghanistan så har man mer förståelse för att civila dödas än att Koranen inte respekteras.
- Den amerikanske sergeantens agerande kan skyllas på stridspsykos. Men vad beror denna psykos på? Är det upprepade missioner i ett insatsområde där man börjar ge upp hoppet om att lyckas? Själv så är jag en smula orolig över våra nyanställda soldater. Nu när det inte längre är frivilligt om man ska åka på insats eller inte så finns det risk att folk skickas för ofta eller ännu värre mot sin vilja vilket kan skapa psykoser liknande den amerikanske sergeanten eller Nidal Malik Hasan som låg bakom massakern i Fort Hood. Där försökte man skylla på religiösa motsättningar, men det finns flera fakta som pekar på att psykologen var på väg att skickas till Irak mot sin vilja, vilket hade brutit ned honom som person. Vad skiljer egentligen den amerikanske sergeanten som sköt civila afghaner från den amerikanske majoren som sköt militära amerikaner?
Vad beror skillnaderna på? Är den svenska regionen så pass mycket säkrare än de övriga? Fokuserar amerikanska journalister på de negativa aspekterna av kriget? Är den amerikanska armén mer fylld av rötägg, något vi i Sverige saknar? Har det svenska förbandet agerat på ett mer framgångsrikt sätt? Eller är det så att vi övertolkar signalerna i vår iver att lämna landet enligt tidsplanen 2013-2014 oavsett tillståndet i landet?
Hur utvecklas säkerheten i Afghanistan? Tyvärr så beror det nog på hur man vrider och vänder på siffrorna. Liksom i Vietnam så används ibland "bodycount" som något slags mått på utvecklingen. I motsats till Vietnam så är färre döda (egna soldater, civila och t.o.m. talibaner) bra. Men vad säger det egentligen? Talibanerna vet att ISAF är på väg hem och behöver därför inte ta strid lika ofta. De har i praktiken redan vunnit. ISAF minskar på närvaron av soldater och därmed risken för att fler dör. Trots detta sker incidenter som i förra veckan då sex brittiska soldater omkom i ett IED-attentat. Det man bör dessutom tänka på är att det är inte bara utländska soldater som gör insatser i Afghanistan. Bland de civila s.k. kontraktsanställda så dör fler och fler i attentat och antalet döda per år överstiger antalet dödade utländska soldater. Sedan är det civila afghaner samt afghanska soldater och poliser som får ta de hårdaste smällarna. Senast veckan dödades nio afghanska poliser i ett enskilt attentat.
En i sammanhanget intressant läsning kan vara den amerikanske överstelöjtnanten Daniel Davis rapport "Dereliction of duty II". Det är enbart den öppna versionen som går att få tag på. Den hemligstämplade har nog ännu fler sanningar som inte får komma ut. Tyvärr så har svenska reportrar inte uppmärksammat rapporten. I varje fall så har jag sett mycket få kommentarer om innehållet. Om man börjar med sammanfattningen så indikerar den hur det kan komma sig att amerikanska politiker är så positiva om utvecklingen samtidigt som många soldater ser mörkt på framtiden.
Senior ranking US military leaders have so distorted the truth when communicating with the US Congress and American people in regards to conditions on the ground in Afghanistan that the truth has become unrecognizable. This deception has damaged America’s credibility among both our allies and enemies, severely limiting our ability to reach a political solution to the war in Afghanistan.
It has likely cost American taxpayers hundreds of billions of dollars Congress might not otherwise have appropriated had it known the truth, and our senior leaders’ behavior has almost certainly extended the duration of this war. The single greatest penalty our Nation has suffered, however, has been that we have lost the blood, limbs and lives of tens of thousands of American Service Members with little to no gain to our country as a consequence of this deception.
“Since June 2010, the unclassified reporting the U.S. does provide has steadily shrunk in content, effectively ‘spinning’ the road to victory by eliminating content that illustrates the full scale of the challenges ahead,” Cordesman wrote. “They also, however, were driven by political decisions to ignore or understate Taliban and insurgent gains from 2002 to 2009, to ignore the problems caused by weak and corrupt Afghan governance, to understate the risks posed by sanctuaries in Pakistan, and to ‘spin’ the value of tactical ISAF victories while ignoring the steady growth of Taliban influence and control.
How many more men must die in support of a mission that is not succeeding and behind an array of more than seven years of optimistic statements by U.S. senior leaders in Afghanistan? No one expects our leaders to always have a successful plan. But we do expect — and the men who do the living, fighting and dying deserve — to have our leaders tell us the truth about what’s going on.
Daniel Davis skickade sin öppna rapport till amerikanska senaten efter det att den hemliga negligerats i den militära hierarkin i Pentagon. För detta kallas han en "Whistle Blower" i USA och kan nog glömma fortsatt militär karriär. För några år sedan hade förfarandet inneburit krigsrätt och fängelse, men efter Wikileaks så börjar t.o.m. amerikanska militärer inse värdet av sanning.
Det är möjligt att Daniel Davis är en pessimist. Det är också möjligt att säkerhetsläget förbättrats markant sedan början av 2011 då han senast var på plats i Afghanistan. Men det han noterade var en markant skillnad mellan den officiella och den inofficiella sanningen. Har denna skillnad verkligen försvunnit?
Man brukar säga att "det första offret för ett krig är sanningen". Tyvärr så är detta sant inte bara i krig. Den senaste tidens händelseutveckling kring FOI:s samarbete med Saudiarabien pekar på att svenska politiker kan under manteln av försvars- och utrikessekretess vrida och bända på sanningen lite grand som det passar dem själva. Det som gör mig orolig är att det kan finnas andra liknande sanningar som inte kommer fram i dagsljuset. T.ex. hamnar utfallet av den svenska omställningen till ett insatsförsvar under begreppet försvarssekretess. Om det skulle visa sig att det är en misslyckad satsning så är det säkerligen en väl förborgad hemlighet med många röda stämplar på utredningsrapporten. Kan det vara orsaken till att Tolgfors likt en föregångare i Bagdad står och trumperar ut framgångsbudskapet? Eller är det likt den amerikanska rapporten om utvecklingen i Afghanistan helt enkelt så att sanningen fastnar någonstans på vägen så att budskapet till våra svenska politiker är tvättat och fritt från alla negativa aspekter? När kan man från t.ex. Tolgfors sida någonsin räkna med "sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen"?
Ett av syftena med vår internationella operationer är att skapa fred och skydda civilbefolkningen. Men gör vi verkligen det? När vi stödjer en frihetssökande rebellrörelse som vill störta en ond diktator så måste vi vara medveten om att när diktatorn störtas så raseras samtidigt en fungerande samhällsstruktur. Må vara en ond sådan och dålig för lokalbefolkningen, men ingen samhällsstruktur alls kan vara värre.
Just nu så kritiserar pressen och allmänheten det svenska stödet till Saudiarabien. Har de rätt, eller är det bara känslor som svallar? Ja, den saudiska regimen är inte demokratisk. Ja, den trycker ner folket. Ja, den stödjer en militant form av Islam kallad Wahhabissm. Ja, den låg tillsammans med Pakistanska säkerhetstjänsten ISI bakom koranskolorna i Pakistan där talibanerna växte fram. Men vad är alternativet? Ett Saudiarabien utan det saudiska kungahuset är helt enkelt inget land längre.
Försvar och säkerhet har skrivit ett bra inlägg om läget i Libyen efter omvärldens militära insats. Den militära insatsen var lyckad. Den civila insatsen mindre så. Khadaffi är visserligen död, men han ersätts avs minst sex grupperingar som vill åt makten. I en ideal värld så skulle de hålla öppna val och låta folket bestämma. Men världen är inte ideal. Tvärt om så passar de nu på att göra upp gamla tvister.
Det här är inte det enda exemplet.
I Irak så slog USA 2003 ut Saddam Hussein. Resultatet blev ett land i kaos där det fortfarande sprängs bomber då och då. Folket led under Saddam, men frågan är om de inte lider mer utan honom. I en intervju innan kriget så sade Saddam att Irak kräver en ledare som honom. Det värsta är att han kanske har rätt. Alla dessa konfliktstater är arv från kolonialismen. Det finns ingen naturlig statsgräns och heller inte en gemensam historia som håller ihop landet. Oftast så är det ett sammelsurium av religioner, stammar språk m.m. Gränserna går rakt igenom stamområdena och leder till konflikter som drar in hela länder. Se bara på Durandlinjen mellan Pakistan och Afghanistan som delar upp Pashtunerna i två delar. Se bara på Rwanda, Somalia m.m. Kanske krävs det en hänsynslös ledare för att hålla ihop ett liknande lapptäcke till stat? Alternativet är kanske en modern motsvarighet till Europas 1600-tal där nya stabila stater bildas genom utnötningskrig. Frågan är om vi i västvärlden har mage att stå och titta på? FN:s R2P doktrin är trots allt moraliskt korrekt. Kanske bara inte praktiskt genomförbar i alla lägen.
Även när vi försöker att bygga upp ett land som redan havererat så går det inte alltid så bra. I Afganistan har västvärlden försökt under mer än 10 år att bekämpa talibanerna, skydda lokalbefolkningen och bygga upp en ny stat. Vad är resultatet? Det har blivit bättre. Kvinnor lever säkrare (i varje fall i de större städerna), barnen får utbildning, det har genomförts val m.m. Men det sitter en korrupt ledare vid makten. Det sitter allt för välbeväpnade f.d. krigsherrar vid makten som guvernörer i de olika regionerna. Den afghanska armen och polisen har byggts upp. Men frågan är vad som händer den dag då ISAF lämnar landet? Inbördeskrig, eller bara en hård förhandling med talibanerna som leder till religiösa lagar och kvinnornas återgång till tvångsäktenskap?
Det finns konfliktområden där det gått bättre. I forna Jugoslavien så börjar normallivet att återvända i de flesta regioner. Men det var nog inte bara NATO:s bombningar som satte stopp på dödandet. Fortfarande finns misstron mellan befolkningsgrupperna. Snarare är det EU:s löften om medlemskap som väger tungt. Liknande morötter saknas i Afghanistan och Libyen. Humanitär hjälp i all ära, men det är bara plåster på såren. I Afghanistan saknas bra ekonomiska alternativ till opium. I Libyen finns dock oljan. Många anser att oljan är fördärvlig och leder till krig, men den kan också leda till fred om alla inblandade förlorar pengar på fortsatta strider.
Jag var för den militära insatsen i Libyen. Jag var för ett svenskt deltagande med stridsflyg. Men det räcker inte bara med militära medel.
Kanske tog NATO sig vatten över huvudet i Libyen. Likt USA:s misstag att 2003 anfalla Irak innan man gjort klart insatsen i Afghanistan ledde till att man misslyckades på bägge platserna så borde kanske ISAF ha fokuserat på en insats. D.v.s. först Afghanistan och sedan nästa insats.
Vi måste börja lära oss att det går inte att börja ett krig om man inte har en strategi för hur man skall återuppbygga landet igen. Bush Sr gav Saddam Hussein möjlighet att dra sig tillbaka till Irak och slicka såren efter Gulfkriget 1991. USA:s resonemang då var hellre en diktator vid makten som höll koll på landet och folket som man visste var man hade än ett splittrat land. Glöm inte att det är i s.k. sönderfallna stater som det finns bäst grogrund för internationell terrorism som t.ex. Al Qaida. Men i och med det så lämnade man shiiter i syd och kurder i norr åt Saddams vrede. De hade försökt att starta ett uppror, men utan omvärldens hjälp så stog de sig slätt.
Problemet att få ett ärligt svar är också att Försvarsmakten byggt upp stora delar av sitt existensberättigande på de internationella insatserna. Politiker och press hävdar att det inte finns något hot mot Sverige som kräver ett invasionsförsvar. Därav en av anledningarna till de internationella insatserna. Sverige försvaras bäst utomlands som många politiker brukar säga. Kanske ljuger vi därför för oss själva och utvärderar insatserna till vår egen fördel? I Afghanistan går allt bra och vi kan lämna ett stabilt land redan 2013. I Libyen så gick insatsen utmärkt. Eller? För att kunna utvärdera en militär insats så kan man inte bara se på de militära målen utan också de civila målen bortanför den militära segern. Helt enligt krigsteoretikerna så är krig inte till för sin egen skull utan för att nå ett politiskt mål.
Vem ska vi egentligen stödja i t.ex. Syrien? Att störta regimen är kanske det enkla svaret, men vad leder det till? Civilbefolkningen lider idag. Men civilbefolkningen kommer att lida av ett krig och civilbefolkningen kommer att lida av att leva i en stat utan ledning.
Diktatorer eller rebeller? Pest eller kolera? Valet är inte alltid självklart.
Hur kommer Afghanistan att fungera efter det att ISAF och USA drar sig ur? Ja, det är nog bara att titta på Irak och räkna med en faktor 10 på allt elände som händer där. Irak var trots allt en fungerande stat innan USA invaderade. Man få säga vad man vill om Saddam Hussein, men han var en faktor som höll ihop ett land som precis som så många andra länder i regionen bara är linjer på en karta och ett arv efter kolonialismen. Afghanistan har i stort sett aldrig varit en stat och det är mer än trettio år sedan det fanns en centralmakt värd namnet. Med tanke på att medellivslängden i Afghanistan ligger strax över 44 år så finns det inte många afghaner som har ett minne av Afghanistan innan 1979 års revolution och sovjetiska invasion.
Satsningen omfattar 1500 afghanska män i Norra Afghanistan som för 150 dollar i månaden ska bistå de Nato-ledda styrkorna i norr i kampen mot talibanerna.
Men projektet har mött kritik. Människorättsorganisationen Human Rights Watch har larmat om övergrepp begångna av miliser – som varken är poliser eller militärer – på lokalbefolkningen.
Och Svenska Afghanistan-kommittén påtalar risken för att Cip-vakterna i framtiden kan komma att byta sida. Då de internationella styrkorna lämnar landet 2014 kan där finnas fler skjutkunniga män – i värsta fall utrustade med vapen – än någonsin tidigare.
Vad Tolgfors glömmer att säga är dock att detta går helt emot EU:s officiella mål att hjälpa till och bygga upp en afghansk stat. President Karzai är livrädd för en beväpnad milis och detta med all rätt. Det kommer att öka autonomiteten i regionerna. Det kommer att stärka de lokala krigsherrarnas makt. Det kommer att öka risken för ett inbördeskrig den dag ISAF lämnar landet.
Jag har i ett flertal tidigare inlägg lyft fram fördelarna med en lokal milis. För att kunna lämna Afghanistan i ett någorlunda bra skick måste vi kunna garantera säkerheten på landsbygden. ANA/ANP kommer inte att hinna byggas upp tillräckligt för detta. Då är det bättre att bygga upp den stamkultur som alltid har funnits. En lokal milis för skyddet, byäldste som leder stammöten (Jirga) och kanske tyvärr också lokala Shariadomstolar för rättssäkerheten. Att talibanerna en gång i tiden kom till makten berodde på att de just bidrog med denna säkerhet, något som de centrala ledarna inte lyckades göra under inbördeskrigen efter att Sovjetunionen lämnade landet. Genom att bygga upp de byäldstes maktposition så kommer de unga att tappa en del av den makt som de idag får genom att stötta talibanerna.
När jag kommer in på den torra gårdsplanen i distriktet Char Bolak i norra Afghanistan, där svenska soldater har säkerhetsansvaret, möts jag av en stor grupp afghanska män med raketgevär och kalasjnikov.
- Sex av mina män har dött och flera har fått sina fötter avskurna. För åtta dagar sedan hällde talibanerna bensin i munnen på en av oss och tände eld på honom. Klart vi har vapen, säger kommendant Lal Mohammad.
Gruppen har funnits i 13 månader då de bildade en så kallad arbaki, en beskrivning som används på löst sammansatta beväpnade grupper som ofta beskrivs som en maffiarörelse med starka band till ömsom krigsherrar, ömsom talibaner.
Allt enligt principen att "min fiendes fiende är min vän". Men det är inga duvungar vi allierar oss med.
Den svenska försvarsmakten beskriver CIP som en lokal grupp som ska skydda sin egen by och rapportera till polisen om något sker. Vid rekryteringen har de fått en armbindel och en visselpipa men ingen träning eller vapen. Ändå har alla vapen och dessutom bär flera av dem polisuniform, trots att de inte är registrerade som poliser. I själva verket är CIP bara ett annat ord för milis. På den svenska basen är frågan känslig och inte alla är bekväma med att vara involverade.
- CIP är en rysare och ungefär som att Stockholmspolisen skulle anlita och betala Hells Angels för att hålla ordning i Rinkeby utan att ställa några frågor om hur de går till väga, säger en svensk soldat med insyn i projektet.
David Kilcullen beskriver i sin bok "The accidental guerilla" två händelser som får anses som typiska för det afghanska krigarsamhället.
- Efter att talibanerna förlorade slaget om Kabul 2001 så bytte många av soldaterna sida och välkomnades med öppna armar av den Norra Alliansen. I Afghanistan så stödjer man den som är stark och det är accepterat att man då och då byter sida till den som för tillfället har makten. Frågan är hur afghanerna ser på västvärlden. Ser de oss som mäktiga nog att styra landet? Ser de oss som uthålliga nog att bekämpa talibanerna så läge som det behövs? Jag skulle vilja hävda att tidslinjalen 2014 som numera är 2013 tydligt visar för lokalbefolkningen att vi kommer att lämna landet och då gäller det att stödja den som kommer att vara starkast när ISAF inte finns kvar. Är det Karzai eller är det talibanerna? Jag tror att Karzais enda chans kommer att vara att förhandla med talibanerna, något som enligt rykten redan pågår med USA:s hjälp. ISAF väljer i deta läge att blunda.
- Efter en eldstrid där lokala stammedlemmar beskjutit amerikanska soldater så frågade Kilcullen varför stammen deltog i striden. Svaret blev "det pågick en strid och hedern krävde att de deltog. Men de kunde inte välja sida med utlänningarna". Här har vi också svaret på hur "the accidental guerilla" uppstår. Mycket av det motstånd vi ser i Afghanistan kommer inte från Al Qaida eller från talibanerna, utan från lokala stammar som följer de traditioner som funnits i många hundratals år.
Engelsmännen och ryssarna och innan dem mongoler, Alexander den stora, turkar m.m. har alla fått inse att frånvaron av en centralmakt gör Afghanistan oerhört enkelt att invadera, men också oerhört svårt att härska över. Alexander den store kallade regionen för "de tusen språkens land". Detta då varje dal var ett eget rike med en lokal härskare, eget språk och egen tolkning av religionen.
Genom att nyttja denna struktur i form av byäldste och stammilis så kan vi få lokalbefolkningen att skydda sig själva. Men sedan måste vi snabbt lämna landet då det knappast kommer att uttrycka sin stora tacksamhet för vår närvaro. Tvärt om kommer förlängd närvaro bara att ge dem någon att slåss emot och talibanerna en symbol att ena grupper i kampen mot inkräktarna.
Men EU:s plan om en centralregering med lagar, polis m.m. är nog tyvärr bara att glömma för ett antal år framöver. Det bästa vi kan hoppas på är att landet sakta men säkert bygger upp ekonomiska förbindelser med omgivande länder. Turkiet, Iran och Pakistan har helt klart intressen att försvara i regionen. Men detta kanske är den nya planen, eller? Även de bästa planer brukar efter stridens inledning få justeras efter verkligheten.
Current NATO strategy, agreed to at a summit in Lisbon in November 2010, calls for coalition forces to gradually shift to a training, advisory and assistance role with the Afghan military on the way to withdrawing all combat troops by the end of 2014.
The alliance has yet to agree on the pace of that process, however, and Panetta went further than what some in the administration were prepared to say publicly about their own deliberations. “Our goal is to complete all of that transition in 2013,” Panetta told reporters en route to a meeting of NATO defense ministers in Brussels. “Hopefully by mid- to the latter part of 2013 we’ll be able to make a transition from a combat role.”
Om det betyder att läget blivit så mycket bättre tidigare än man trott vill jag inte svära på. Den senaste attacken på franska soldater av talibansympasitörer som infiltrerat ANA tyder på att det är långt kvar att gå. Snarare än att det blivit mycket bättre i Afghanistan så är det nog det kommande amerikanska presidentvalet i kombination med risig europeisk ekonomi som får alla inblandade att se framgångar där det ännu är långt kvar att gå.
Men nu när USA flyttat tidsgränsen till 2013 så är det fritt fram för alla andra att göra likaså. Många europeiska politiker kommer att få en giltig anledning att lämna en insats de egentligen inte har råd till. Troligtvis kommer många att ta detta halmstrå nu när det erbjuds.
Vad får det för konsekvenser för Sverige?
- HKP 16 Blackhawk var tänkt att börja operera i Afghanistan under 2013. Om den svenska styrkan under detta år mer eller mindre helt dras ur landet så är det tveksamt om Sverige kommer att skicka några helikoptrar.
- Våra nya terrängfordon, Patria AMV, hinner knappt levereras till Försvarsmakten innan alla soldater är tillbaka. Det lär heller inte de nya BvS 10 Mk IIB som precis beställts.
- Våra soldater kommer att få betydligt mindre att göra. Viss kommer det att finnas OMLT kvar för fortsatt utbildning av ANA och ANP, men dessa kommer till största del bestå av ärrade kaptener och majorer. Precis den kategori av militärer som Försvarsmakten gör sig av med för att fylla på med GSS.
En hel del materiel och förmågor som levereras precis när det insatsen avslutas. Har vi varit med om detta tidigare? Förhoppningsvis så kommer de dock att finna andra användningsområden.
Frågan är hur våra soldater kommer att känna sig när de drar sig hem? Uppdraget genomfört och landet stabiliserat eller lämnar de landet med svansen mellan benen och hoppas på att den afghanska regimen lyckas klamra sig kvar vid makten? Framtiden blir nog inte vad vi svenskar hoppats på. Jag tror tyvärr att den afghanska regimen kommer att få ingå många avtal med talibanerna för att kunna få någon typ av fred i landet. Med stor säkerhet kommer det att betyda ökat religiöst tryck i landet samt mindre kontroll över narkotikaproduktionen.
Shadow 200 är i dagsläget en ren spanings UAV. Den är helt enkelt för liten att bära vapen. Men nu har den amerikanska armén tröttnat på att se terrorister stå och vinka åt dem, då de vet att en UAV i sig själv sällan gör stor skada (Den kan givetvis indirekt skada då den kan styra andra typer av insatser. I Irak 2003 gav irakiska förband upp och viftade med vit flagga åt UAV:n då de visste att efter ett par sekunder så riskerar de få artillerigranater på den plats som UAV:n har hittat). Man har därför beslutat att utveckla vapen som passar även RQ-7 Shadow.
That experience prompted the marines to launch a combat demonstration aimed at proving the feasibility of dropping guided bombs weighing under 11.5kg (25lb) from the RQ-7. The plan was delayed several months by policy reviews of treaty compliance, but cleared by the US State Department last July.
In late December, the army awarded AAI a $10 million contract on behalf of the marines to start working on the demonstration. The funding covers a 12-month first phase, which will install and certificate the RQ-7 to drop weapons. A follow-on, $7 million contract will then be awarded to deploy eight armed RQ-7s to Afghanistan, Reid said.
Faktum är att dessa typer av vapen även skulle kunna vara intressanta för tungt stridsflyg. Dels så är de så små att det går att bära massor av dem och de kan få plats internt i flygplanet eller i särskilda kapslar, vilket är bra för radarsignaturen. Jag skulle kunna tänka mig att stealthanpassade flygplan som t.ex. F-35 borde vara mycket intresserade, då de inre lastutrymmena inte rymmer särskilt mycket. SDB - Small Diameter Bomb utvecklades just för F-35 och eventuellt F-22. Dels så har de en mycket liten sprängladdning, vilket är mycket bra för att minska risk för skada på tredje person. Insatserna kan därmed göras närmare egen trupp och civila. Enda orostecknet är att miniatyriserade målsökare kanske inte är lika robusta som fullstorlek och därmed så ökar risken för en miss av målet. Detta är just faran med precisionsinsatser. Man lockas att göra insatser för nära personer och byggnader som inte är accepterbara mål. Ett tekniskt fel eller en felaktig koordinatinmätning alternativt ett rent misstag där någon pekar ut fel hus leder till katastrofala resultat vilket vi har sett gång på gång i Afghanistan, Irak och Pakistan.
MBDA Saber
Dessa vapen må vara bra i fredsbevarande/fredsframtvingande insatser. Men de är inget att ha i ett krig mot en välbeväpnad motståndare då de knappast ens skrapar på ytan på en stridsvagn eller en nedgrävd bunker. Å andra sidan så ger de flygstridskrafterna en bredare skala av insatser. I dagsläget så saknas ett mellanting mellan "Show of Force", d.v.s. överflygningar i hög fart eller fälla facklor för att visa att man finns som ett hot, och att släppa skarpa 125 kilos bomber.
Det här kan innebära en intressant utveckling. Svenska politiker verkar inte vara särskilt sugna på att låta svenskt stridsflyg släppa bomber, vilket visas av begränsningarna i Libyeninsatsen. Å andra sidan så tvekar man inte att låta svenska FAC - Forward Air Controllers leda insatser med utländskt stridsflyg i Afghanistan! Vad är egentligen skillnaden? I praktiken så är piloten och flygplanet bara en "dum" bärare av vapen. De fäller bomber på det mål som FAC:en pekar ut. Är det insatser med GPS-bomber så behöver de inte ens se målet, bara lita på att koordinaten verkar rätt.
Eftersom vi redan har UAV-03 nere i Afghanistan och svenska soldater bevisligen får leda insatser med bombflyg så vore det rätt så logiskt att även beväpna våra UAV:er på samma sätt som USA kommer att göra. På så sätt så har svenska förband en resurs tillgänglig utan att behöva vänta på att det finns ett stridsflygplan eller en UAV från någon annan nation ledig för en insats. Nu är i och för sig UAV, stridsflyg och helikoptrar en gemensam ISAF resurs, så det kan innebära att svenska UAV:er i framtiden får fälla bomber på uppdrag av andra nationers trupp. Men eftersom UAV-förbandet på samma sätt som de svenska helikoptrarna finns grupperat i närheten av det svenska markförbandet så ökar trots allt möjligheterna för att få en resurs när man behöver den.
Men när det gäller UAV så kan man tyvärr inte alltid räkna med att den finns tillgänglig. Det är inte helt problemfritt att flyga med en UAV. Jämfört med stridsflygplan så havererar de betydligt oftare.
Men Shadow är också den UAV-typ som kraschat oftast. Under USA-invationen av Irak kraschade totalt 200 UAV-farkoster varav 89 Shadow-plan, enligt dokument som Wikileaks publicerat.
Trots att Örnen inte har varit i tjänst särskilt länge i Afghanistan så har den redan varit med om minst ett haveri.
Det var vid en flygning tidigt på morgonen söndagen den 21 augusti som ”piloten” i sin dator på marken fick felvarningar som indikerade motorstopp på det 170 kilo tunga planet.
Han lyckades styra planet i glidflykt några kilometer till ett fält nära staden Balkh, där det lätt skulle kunna landa.
Det blev en kontrollerad nödlandning men ändå skadades planet allvarligt, rapporterar Försvarsmakten på sin hemsida.
"En bra behandling av samtlig personal är grunden till en sund organisation. I det ingår tex att vissa inte åker räkmacka. Det handlar inte om avundsjuka utan om rättvisa."
"En insats i Tchad, Sudan, Kongo eller liknande hade tvingat en större del av FV att verka under mer primitiva förhållanden och hade tydligare visat vad hela flygvapnet har för förmåga."
"Jag önskar så här i efterhand att flygbasen för FL01-02 låg i Sudan eller Tchad. Då hade vi kunnat trumfa ut alla andra vad gäller fältmässig utrustning, bred utbildning och dessutom fått ett riktigt fälttest på förbandet. Nu vet vi att förbandet inte riktigt klarade av att hantera omställningen till skarp tjänst utan friktioner."
Det jag stilla undrar över är vad har rättvisa och boendestandard med resultatet av en insats att göra?
Tyvärr så att trots allt prat om en gemensam Försvarsmakt så är det nog så att många inte förstår att det finns och alltid kommer att finnas skillnader mellan vapengrenarna. Det beror inte på att någon är finare eller mer värd än de andra utan helt enkelt beroende på hur man bedriver ett krig.
Jag kommer säkert att få en del kritik även för detta inlägg, då ämnet verkar dra åt sig en massa tyckande baserat på egna erfarenheter som givetvis kan skilja sig från andra insatser under andra omständigheter.
Flygstridskrafter har en inneboende styrka och det är att man kan operera på mycket långa avstånd. Samtidigt har man en inneboende svaghet och det är beroendet av ett skyddat basområde för att underhålla flygplanen. Traditionellt sett har man därför valt att lägga baserna utanför stridszonen. I många fall i helt andra länder. Under t.ex. Vietnamkriget så opererade flygstridskrafterna från Japan, Thailand m.m. Där var det många piloter som t.o.m. skaffade en familj och bodde utanför baserna.
Det här innebär ett helt annat slags krig än det Armén utkämpar. Armén är av nödvändighet förlagda nära fronten där förutsättningar för boende, mat m.m. är betydligt sämre. Inte för att det ska vara så, utan för att förutsättningarna inte medger annat.
Det innebär också en viss risk för stora kontraster mellan Armé - Flygvapen, mellan personalkategorier i Flygvapnet och för piloterna mellan miljön på basen och i stridsområdet.
- Teknikern ser i stort sett aldrig kriget. Han kan få ta hand om en skadat flygplan och i värsta fall en skadad pilot efter insats. Han får stå ut med den förhöjda säkerhet som råder på basen, men längre än så blir det inte så länge motståndaren saknar resurser att slå tillbaka (vilket var fallet i Libyen). I annat fall som t.ex. för RAF under VK2 så befinner han sig mitt i ett av de viktigaste målen för bombflyg, raketbeskjutning m.m. Det enklaste sättet att slå ut flygplan är trots allt på marken. På Sigonella bedömdes markhotet vara obefintligt. Ett bevis på detta är att man inte gjorde särskilt stora ansträngningar på att ge personalen tid att passa till skyddsmasker och skjuta in sina vapen innan personalen skickades iväg på insats. Det behövdes helt enkelt inte. Skillnaden i arbetssätt var därför inte så stor från hur det går till hemma i Sverige. Givetvis så fanns det en mental skillnad då alla t.ex. var mycket väl medvetna om behov av att systemet ska fungera. I fred kan man flyga ett pass med en radar som strular, men samma sak över Libyen är otänkbart. Det markpersonalen hade som uppgift och som de utförde på ett mycket bra sätt var att flygplanen skulle vara i bra skick och att de skulle finnas startklara på plattan när uppdraget skulle påbörjas.
- Piloten måste ställa om sig för varje uppdrag. När han börjar planeringen för uppdraget så går han in i sitt s.k. "Flying Window". Skillnaden mellan miljön på basen och i insatsområdet är stor. Ett par timmar efter att han vaknade upp i ibland "vita lakan" kan han behöva kämpa för sitt liv nedskjuten lång bort på andra sidan fronten där hjälp kan vara mer eller mindre omöjlig att få. Denna mentala omställning har alla piloter i alla tider fått klara av. Samma piloter som under brinnande Vietnamkrig på leave gick på barer i Tokyo var också de som riskerade att senare sitta som fångar i Hanoi Hilton. För piloterna i FL01/02 så fanns risken att bli nedskjuten över Libyen och hamna i 50 graders hetta bland en befolkning som inte har hört talas om Genevekonventionen. Visst så var kanske risken inte så stor efter NATO:s inledande anfall, men den fanns där hela tiden. Därav ett stort fokus på att bl.a. få missionsanpassad utrustning i form av ökenanpassade overaller och kängor. Var detta "gnäll" eller var det fokus på insatsen?Jämför med t.ex. de diskussioner som varit om skyddsvästar och bepansrade stridsfordon i Afghanistan. Ibland behövs "orderbrott" som att t.ex. använda egna stridsvästar.
Extremfallet kan man se på de amerikanska piloter som flyger UAV över Irak och Afghanistan. De gör det via satellit från Creech AFB i närheten av Las Vegas. De kan släppa av barnen på morgonen, flyga åtta timmar över Afghanistan där de släpper bomber på talibaner och sedan plocka upp barnen från dagis på vägen hem, köpa en pizza och titta på något roligt program på TV. Absurt? Ja, kanske. Men det är en tjänst som många tycker är "familjeanpassad". Och insatserna funkar lika bra som om de satt i Afghanistan. Kommunikationen måste gå via satellit hur som helst. Enda problemet är att psykologerna varnat för att UAV-piloterna kan tappa verklighetskopplingen och se det som ett gigantiskt TV-spel. Med USA:s nya strategi så är detta en typ av krigföring vi kommer att se mer av. Mindre "boots on the ground" och mer fjärrstyrda insatser med UAV, bombflyg och kryssningsrobotar.
Vad är rätt eller fel? Vad är bra eller dåligt? Det måste vara insatsen som avgör. I övrigt skall man som chef alltid göra sitt bästa för att personalen ska ha det bra. Att säga "bit ihop" för att man gjort ett dåligt jobb håller inte.
Många verkar reta sig på att Libyenförbandet inledningsvis bodde på hotell. Få verkar förstå vad som var orsaken till detta. Sigonellabasen som i normala fall har ett 1000-tal anställda fick helt plötsligt ta emot flygplan och personal från Sverige, Danmark, Förenade Arabemiraten, Turkiet, USA m.m. Då det svenska förbandet på nedresan inte ens visste vad som skulle bli slutdestinationen så fick man handla upp det boendet som fanns tillgängligt. Antagligen så blev det betydligt billigare än att behöva släpa med sig boendecontainrar a la Afghanistan. Det jag skulle vilja förstå är vad boendet har med saken att göra? Är det inte resultatet av insatsen som är det väsentliga?
De prylar som förbandet tog med sig hem och som också ledde till anklagelser om smuggling tycker jag var oerhört dåligt hanterat och inte bara förbandsmedlemmarnas fel. Man bodde mitt i Europa och hade rent utav en del fritid. Förbandet flög vanligtvis två insatser per dygn och endast dagtid. I övrigt så var det tjänst inom ramen för vad som behövdes för att klargöra flygplanen inför nästa dag samt att planera nästa uppdrag). På den fritid som medgavs så kunde piloter och tekniker utöva fysisk träning med bl.a. cyklar man köpt på plats nere i Italien. I Afghanistan är detta av förklarliga skäl omöjligt. Det uppstod därför ett behov av att ta med sig saker hem. Till skillnad från Afghanistan så är Italien en del av EU och därför finns det inga lagliga begränsningar för vad man får ta med sig eller inte. Om det får plats på den militära flygtransporten eller inte är en helt annan sak. Detta borde ha kunnat skötas snyggt och prydligt av förbandschefen. I värsta fall hade de som ville ta med sig extra saker hem kunnat skicka det på civil transport och betalat för det.
Dessutom allt snack om att Flygvapnet tar för stor hänsyn till flygsäkerhet är rent struntprat. Man får skilja på operativt risktagande och onödiga risker. Vanlig flygning hemma i fredstid leder tyvärr ibland till dödsfall. Till detta kan man i en insatszon addera väder, stress, outbildad personal som rör sig bland flygplan, besättningar från civila bolag som inte vet hur man agerar på ett militärt flygfält samt rena tillbud beroende på oklarheter i ledning. (se exemplet med den UAV som häll på krocka med en Harrier i mitt förra inlägg). Det man alltid måste göra är att minimera risker. Ett sådant sätt kan vara att om möjligt se till att personalen är utsövd. Jag tror även att om man tänker efter så vill nog de flesta ha en utvilad pilot bakom spaken när han ska fälla en bomb ett par hundra meter bredvid ens egen position. De flesta dödsfall för flygande förband under de senaste krigen har skett genom rent slarv. T.ex. har våra kanadensiska kollegor utrett ett antal haverier med dödlig utgång i Afghanistan och har funnit att de flesta hade kunnat undvikas genom att ha ett större (inte mindre) flygsäkerhetsmedvetande.
Det Försvarsmakten måste lära sig är att alla insatser är inte som den i Afghanistan. Marinen bor trångbodda på sina fartyg och får i värsta fall dela sängar i skift. Men de har ofta tillgång till mycket bra kockar och mat och när ett fartyg angör en hamn kan det finnas tid över för turistande samtidigt som fartyget bunkrar. Det finns dessutom möjlighet att stuva undan en och annan souvenir bara det får plats i hytten och fartyget inte sjunker av överlast. Flygvapnet baseras ofta långt ifrån insatsområdet och kan den tid de inte tjänstgör ha ett liv som inte skiljer sig allt för mycket från det där hemma. Med detta i bakskallen så måste det tas fram ett regelverk som är situationsanpassat, inte ett som är "rättvist".
För de som vill lära sig (på ett mer humoristiskt sätt) skillnaden mellan hur Flygvapnet ser på krig och hur Armén gör det så rekommenderar jag Blackadder och avsnitet "Privat Plane". Squadronleader Lord Flashheart ramlar ner i Blackaders skyttegrav. Blackadder är måttligt imponerad på Flashhearts skrytande. Men han får reda på att piloterna bara behöver kriga i 20 minuter, resten av tiden så får de bo bekvämt, äta bra mat och ha snygga uniformer på sig. Dessutom får de med jämna mellanrum åka till Paris och festa med Champagne och fina flickor. Givetvis så söker han sig till Royal Flying Corps. Att sedan verkligheten ser en smula annorlunda ut är något han får lära sig den hårda vägen.
Nedan är en mer realistisk dokumentär om flygaressen under VK1 och VK2. Hjäteglorian som byggdes upp kring ässen gjorde att de flesta missade att majoriteten av piloterna aldrig blev äss. De dog under något av sina första 10 uppdrag. Det amerikanska bombflyget under VK2 hade förlustsiffror bland besättningarna som översteg det hårdast drabbade arméförbandet. Red Flag och Top Gun är övningsanläggningar i USA som ska simulera dessa första 10 uppdrag för att öka en pilots chans att överleva i strid.
Inlägg
