Schwerpunkt vs Center of Gravity

Jag har haft en intressant bloggdebatt på mitt inlägg om svenskt deltagande i Afghanistan. Tyvärr så när man diskuterar militärteori så sker det nästan alltid ihopblandning mellan begreppen Schwerpunkt och Center of Gravity.

Anledningen är mest att teorin bakom de bägge ser likadan ut, men den praktiska tillämpningen skilljer sig markant.

Schwerpunkt som begrepp brukar sägas vara uppfunnet av militärteoretikern Clausewitz. Dock så har begreppet egentligen blivit helt felöversatt till Tyngdpunkt eller Center of Gravity. En riktigare översättning är det som inom modern militärteori kallas Focus of Effort.

Enligt Clausewitz ursprungliga tankar kunde en Schwerpunkt både vara av fysisk karaktär som t.ex. en stad, eller psykologisk karaktär som t.ex. viljan att för ett krig.

Clausewitz used Schwerpunkt on several occasions in his seminal work On War (see chapter 4, "Closer Definition of the War's Objective: Suppression of the Enemy," of Book 8). In countries subject to domestic strife, he claimed, the Schwerpunkt is generally the capital. In the same paragraph he states that "in small countries that rely on large ones, it [Schwerpunkt] is usually the army of their protector; among alliances, it lies in the community of interests; and in popular uprisings it is the personality of leaders and public opinion. It is against these that our energies should be directed."

Dock så är det som det gamla uttrycket. "Om man har en hammare så tenderar man att se alla problem som en spik". Det vill säga i praktiken så pekade Schwerpunkt ut mål för armén att anfalla.

Moltke och senare Schlieffen utvecklade dessa teorier i den tyska generelstabens metoder för planering av kampanjer. Genom att fokusera alla insatser på dessa tyngdpunkter så skulle kriget vinnas snabbt. Detta såg bra ut i teorin, men alla vet hur resultatet blev av utförandet av Schlieffen planen under VK1. Den nytta som teorin kring Schwerpunkt resulterade i för Tyskland var mer att definiera målet för uppdrag på en taktisk och operativ nivå, men sällan på vare sig militärstrategisk eller politisk nivå. I sin rafinerade form ledde det till utvecklingen av uppdragstaktik på den taktiska nivån i slutet av VK1.

Sammanfattningsvis. Swchwerpunkt i det tyska utförandet blev aldrig det Clausewitz hade tänkt sig.

CoG - Center of Gravity i det mer moderna sammanhanget "återuppfanns" av amerikanska marinkåren och implementerades i Field Manual 100-5 från 1986 och framåt.

The Center of Gravity is the hub of all power and movement, upon which everything depends.It is that characteristic, capability, orlocation from which enemy and friendly forces derivetheir freedom of action, physical strength, or will tofight. Several traditional examples of a potential cen-ter of gravity include the mass of the enemy army, theenemy’s battle command structure, public opinion,national will, and an alliance or coalition structure.

Det vill säga den anglo-saxiska definitionen av CoG är mer tillbaka till den ursprungliga Clausiwitzianska definitionen. Schwerpunkt i den tyska modellen kan fortfarande användas på den taktiska och operativa nivån av militära befälhavare för att definiera Lines of Operation och även det som kallas JIPTL - Joint Integrated Prioritized Target List. Tyvärr så används i praktiken Center of Gravity inte på den politiska nivån, vilket kanske skulle ha underlättat kriget i Irak då den militära operationerna i så fall hade lett till ett politiskt slutmål.

Svårigheten ligger i att hitta ett CoG och då framför allt rätt CoG. I praktiken har det ofta handlat om att bomba allt och hoppas på att man lyckas träffa rätt. Ännu värre blir det om det handlar om lösa fraktioner som t.ex. Al Qaida...

Hur bör man då använda begreppen? Center of Gravity är det bästa begreppet på militärstrategisk och politisk nivå eftersom det täcker även icke militära mål. Dessutom behöver dessa mål inte alltid fysiskt bekämpas. Schwerpunkt bör endast användas om militära mål på taktisk och operativ nivå.

Fotnot: Anledningen till att Clausewitz fortfarande är så pass populär bland militärteoretiker är att hans idéer var så löst skrivna och inte låsta till det rådande militärtekniska klimatet. På så sätt blir det mer en religion än en praktisk handbok med många olika tolkningar.

Ska vi bara vara med när det går bra?

I SvD idag kritiseras med rätta framför allt Expressen och Aftonbladet för att bedriva en journalistik som i grund av botten säger att Sverige inte ska deltaga i insatser där det går dåligt och framför allt inte om USA råkar vara inblandade.

Att som Guillou anse att vi är enbart där för att göra livet lättare för kvinnor är lite naivt. Faktum är att det är kanske till och med ett av dom krav som vi kommer att få släppa om det ska gå att få ett stabilt islamskt Afghanistan.

Vad vill våra svenska journalister? Att lämna afghanerna åt sitt öde? Att riskera att talibanerna och även Al Qaida växer sig starka igen och börjar påverka omvärlden? Hur påverkas regionen om Pakistan rasar ihop? Hur påverkas Sverige om Al Qaida stryper oljetillförsel från Saudiarabien, Irak m.m?

Det är vansinne att populistisk press enbart med syfte att sälja fler lösnummer tillåts fortsätta med att sprida desinformation. Jan Guilliou slängde sig ofta i sina Hamiltonböcker med begreppet "Nyttiga Idioter". Det är precis vad dessa journalister (inklusive Guillou) är i talibanernas ögon.

Svenska journalister: Läs på lite fakta innan ni drar igång drevet. Sverige är inte och har aldrig varit med i en amerikansk insats. Det finns en anledning till att vi är med i Afghanistan och inte i Irak. Den förra har ett FN mandat. Den senare är ett amerikanskt krig motiverat av begreppet "Preemption" enligt den s.k. Bush Doktrinen.

I fortsättningen ska vi inte fokusera debatten på om vi ska vara där eller inte, utan hur vi löser vårt jobb bäst. Det får inte vara så att vi splittrar våra målsättningar för mycket eller att vi förser våra soldater med fel utrustning så att dom inte kan göra sitt jobb. Om dom bara är där för att skydda sig själv så kan dom lika gärna åka hem.

I begreppet manöverkrigföring ingår det en grundfilosofi som jag tycker det är värt att använda oftare. Man anfaller där fienden är som svagast, man går runt och isolerar styrkekoncentrationer och man förstärker där man har framgångar i syfte att avancera vidare.

Vilka är talibanernas svagheter?
* Ekonomiskt stöd. Framför allt från Saudiarabiska grupperingar.
* Skyddade basområden i Pakistan.
* Rekrytering. Uppbyggd på en vriden tolkning av Islam som sprids och undervisas i de religiösa skolorna i Pakistan.

Jämför dagens läge med den amerikanska inledningen i Afghanistan 2001. Insatser av små specialförband stödda av tunga bombflygsinsatser, där afghanerna själva i form av Norra Alliansen tog huvudbördan av antalet soldater insatta i striderna. Detta var manöverkrigföring i sin grunddefinition.

Problemet i Afghanistan är att just nu sitter vi delvis fast i den talibanska fällan och inte agerar utan reagerar, vilket är helt emot manöverteorin.

Vad är då nyckeln till framgång?
* Slå ut talibanlägren i Pakistan. Här har ISAF inga FN mandat, utan detta måste göras av Pakistanska styrkor. FN måste däremot kräva av Pakistan (och Saudiarabien) att sluta skydda dessa terrorister.
* Förhindra talibanernas rörelse i Afghanistan. Detta kräver små spaningsförband understödda av stridsflyg och afghanska trupper. Kännedom och samarbete med den lokala befolkningen är ett måste. Faran med framför allt stridsflyg är att insatserna riskerar att skada civilbefolkningen, något som till alla pris måste undvikas om vi ska få och bibehålla den afghanska befolkningens Hearts and Minds.
* Säkerställ att valet går att genomföra. Det kommer att ge legitimitet till den afghanska regimen i befolkningens ögon.
* Säkerställ att civila hjälporganisationer kan röra sig och verka fritt på landsbyggden. Här borde svenska styrkor kunna göra en större insats. Genom att afghanerna själva ser att den militära närvaron leder till ett ökat civilt stöd så kommer ISAF inte att ses som ett hot, utan en förutsättning för att hjälpen ska kunna komma fram. De civila hjälporganisationerna måste också acceptera militär hjälp. Tyvärr så är dom lite för rädda att dra på sig talibanernas ögon och vill därför agera helt själva.

Som Anders Fogh Rasmussen säger: Det långsiktiga målet är att afghanerna själva ska ta över ansvaret för sin egen säkerhet. Det innebär kanske inte att talibanerna är bekämpade, men att de afghanska säkerhetsstyrkorna själva kan motverka att talibanerna växer sig starka igen.

Vi måste vara beredd på egna förluster och kanske till och med riskera egna förluster i Afghanistan. Förra insatschefen Jan Jonsson hade faktiskt en stor poäng i att "Det inte går att lösa uppgifterna i Afghanistan med bepansrade fordon". De svenska trupperna måste kunna nå ut till civilbefolkningen och där är stridsfordon 90 inte alltid rätt verktyg på grund av framkomlighet och att soldaterna inte får samma kontakt med civilbefolkningen. Däremot måste alla fordon vara splitterskyddade och det måste finnas stridsfordon att ta till när omständigheterna så kräver.

Sedan gäller det att ha tålamod. Sverige och ISAF kommer att ha en närvaro i Afghanistan i många år. Jämför med Jugoslavien.