onsdag 5 augusti 2009

Ska vi bara vara med när det går bra?

I SvD idag kritiseras med rätta framför allt Expressen och Aftonbladet för att bedriva en journalistik som i grund av botten säger att Sverige inte ska deltaga i insatser där det går dåligt och framför allt inte om USA råkar vara inblandade.

Att som Guillou anse att vi är enbart där för att göra livet lättare för kvinnor är lite naivt. Faktum är att det är kanske till och med ett av dom krav som vi kommer att få släppa om det ska gå att få ett stabilt islamskt Afghanistan.

Vad vill våra svenska journalister? Att lämna afghanerna åt sitt öde? Att riskera att talibanerna och även Al Qaida växer sig starka igen och börjar påverka omvärlden? Hur påverkas regionen om Pakistan rasar ihop? Hur påverkas Sverige om Al Qaida stryper oljetillförsel från Saudiarabien, Irak m.m?

Det är vansinne att populistisk press enbart med syfte att sälja fler lösnummer tillåts fortsätta med att sprida desinformation. Jan Guilliou slängde sig ofta i sina Hamiltonböcker med begreppet "Nyttiga Idioter". Det är precis vad dessa journalister (inklusive Guillou) är i talibanernas ögon.

Svenska journalister: Läs på lite fakta innan ni drar igång drevet. Sverige är inte och har aldrig varit med i en amerikansk insats. Det finns en anledning till att vi är med i Afghanistan och inte i Irak. Den förra har ett FN mandat. Den senare är ett amerikanskt krig motiverat av begreppet "Preemption" enligt den s.k. Bush Doktrinen.

I fortsättningen ska vi inte fokusera debatten på om vi ska vara där eller inte, utan hur vi löser vårt jobb bäst. Det får inte vara så att vi splittrar våra målsättningar för mycket eller att vi förser våra soldater med fel utrustning så att dom inte kan göra sitt jobb. Om dom bara är där för att skydda sig själv så kan dom lika gärna åka hem.

I begreppet manöverkrigföring ingår det en grundfilosofi som jag tycker det är värt att använda oftare. Man anfaller där fienden är som svagast, man går runt och isolerar styrkekoncentrationer och man förstärker där man har framgångar i syfte att avancera vidare.

Vilka är talibanernas svagheter?
* Ekonomiskt stöd. Framför allt från Saudiarabiska grupperingar.
* Skyddade basområden i Pakistan.
* Rekrytering. Uppbyggd på en vriden tolkning av Islam som sprids och undervisas i de religiösa skolorna i Pakistan.

Jämför dagens läge med den amerikanska inledningen i Afghanistan 2001. Insatser av små specialförband stödda av tunga bombflygsinsatser, där afghanerna själva i form av Norra Alliansen tog huvudbördan av antalet soldater insatta i striderna. Detta var manöverkrigföring i sin grunddefinition.

Problemet i Afghanistan är att just nu sitter vi delvis fast i den talibanska fällan och inte agerar utan reagerar, vilket är helt emot manöverteorin.

Vad är då nyckeln till framgång?
* Slå ut talibanlägren i Pakistan. Här har ISAF inga FN mandat, utan detta måste göras av Pakistanska styrkor. FN måste däremot kräva av Pakistan (och Saudiarabien) att sluta skydda dessa terrorister.
* Förhindra talibanernas rörelse i Afghanistan. Detta kräver små spaningsförband understödda av stridsflyg och afghanska trupper. Kännedom och samarbete med den lokala befolkningen är ett måste. Faran med framför allt stridsflyg är att insatserna riskerar att skada civilbefolkningen, något som till alla pris måste undvikas om vi ska få och bibehålla den afghanska befolkningens Hearts and Minds.
* Säkerställ att valet går att genomföra. Det kommer att ge legitimitet till den afghanska regimen i befolkningens ögon.
* Säkerställ att civila hjälporganisationer kan röra sig och verka fritt på landsbyggden. Här borde svenska styrkor kunna göra en större insats. Genom att afghanerna själva ser att den militära närvaron leder till ett ökat civilt stöd så kommer ISAF inte att ses som ett hot, utan en förutsättning för att hjälpen ska kunna komma fram. De civila hjälporganisationerna måste också acceptera militär hjälp. Tyvärr så är dom lite för rädda att dra på sig talibanernas ögon och vill därför agera helt själva.

Som Anders Fogh Rasmussen säger: Det långsiktiga målet är att afghanerna själva ska ta över ansvaret för sin egen säkerhet. Det innebär kanske inte att talibanerna är bekämpade, men att de afghanska säkerhetsstyrkorna själva kan motverka att talibanerna växer sig starka igen.

Vi måste vara beredd på egna förluster och kanske till och med riskera egna förluster i Afghanistan. Förra insatschefen Jan Jonsson hade faktiskt en stor poäng i att "Det inte går att lösa uppgifterna i Afghanistan med bepansrade fordon". De svenska trupperna måste kunna nå ut till civilbefolkningen och där är stridsfordon 90 inte alltid rätt verktyg på grund av framkomlighet och att soldaterna inte får samma kontakt med civilbefolkningen. Däremot måste alla fordon vara splitterskyddade och det måste finnas stridsfordon att ta till när omständigheterna så kräver.

Sedan gäller det att ha tålamod. Sverige och ISAF kommer att ha en närvaro i Afghanistan i många år. Jämför med Jugoslavien.

7 kommentarer:

  1. Detta är den bästa sammanfattningen bottom-up som jag läst.

    Därtill måste vi nog också fundera över om någon politisk lösning för Afghanistan, som inte också omfattar grannländerna Pakistan, Iran och Ryssland någonsin kommer att hålla.

    Dayton-avtalet krävde att krigsförbrytarna Milosevic och Tudjman också skrev under. Utan deras medverkan i avtalet och att de därmed av sina etniska bröder inne i Bosnien ansågs ha förrått den nationella kampen, så hade rövarbanden i Bosnien haft kvar hela sin legitimitet och därmed stödet i Serbien och Kroatien.

    Pakistan, Iran och Ryssland önskar fortfarande långt hellre ett svagt och splittrat Afghanistan framför riskerna med en fungerande afghansk statsbildning, som naturligtvis om den är demokratisk skulle domineras av sin enskilt största folkgrupp.

    SvaraRadera
  2. Chefsingenjören:
    Det finns inte nog med spaningsförband på hela planeten för att hindra Talibanerna att röra sig i Hindukush.

    Det är farligt att försöka tillämpa teorier för manöverkrigföring på ett gerillakrig. En gerillas schwerpunkt är dock alltid befolkningen. För att isolera gerillan och ge säkerhet till befolkningen behövs stora mängder skyttesoldater och poliser där befolkningen finns. På den säkerheten måste man även bygga en stat som är konkurrenskraftig med Talibanerna.

    Vilket i stora drag är McChrystals plan.

    Gustav Wasa:
    Obama's way ahead of you.

    http://www.whitehouse.gov/blog/09/03/27/A-New-Strategy-for-Afghanistan-and-Pakistan/

    SvaraRadera
  3. Forsno: Ordet förhindra var nog lite väl starkt, det kan jag hålla med. Försvåra är nog mer rätt.

    Du har dock fel i din syn på manöverkrigföring. Det handlar inte enbart om krigande på det fysiska planet utan mycket på det psykologiska. I min synpunkt så är manöverkrigföring det enda vi kan ta till. Med det menar jag inte den typ av manöverkrigföring som USA bedrev mot Irak -91, utan mer den typ av krigföring som engelsmännen bedrev i Malaysia 1951-60. Märk väl att detta inte inte nödvändigtvis behöver gå snabbt.

    Jag tror inte på att med kraft gå in med en en massa soldater och försöka slå ut talibanerna. Det innebär bara att vi exponerar fler soldare för IED och självmordsbombare samt att talibanerna får extra propaganda som underlättar rekrytering. Dom har en viktig faktor till sin fördel och det är tiden. Vi har inte råd att bibehålla stora styrkor under långa perioder i Afghanistan, utan måste förr eller senare skära ner närvaron. Västländska teoretiker borde kanske läsa lite mer Sun Tzu eller Mao Zedong. Vi kan inte med utnötningskrigföring vinna mot talibanerna!

    Obama hade en viktig punkt i sitt tal:

    "There is an uncompromising core of the Taliban. They must be met with force, and they must be defeated. But there are also those who've taken up arms because of coercion, or simply for a price. These Afghans must have the option to choose a different course."

    D.v.s. med mindre styrkor kan vi manövrera ut talibanerna mot sig själva. Tvinga de mindre revolutionära falangerna att acceptera en afghansk stat och regim och att stödja den nya regimens arbete med att slå ut kärnan i talibanismen. Detta går dock inte att göra utan ett nära samarbete med Pakistan.

    Obama lägger därför också tyngd i slutet på sitt tal att dom ska utbilda de afghanska styrkorna.

    SvaraRadera
  4. Greasemonkey:
    Den konflikt britterna utkämpade och vann i Malaya var klassisk upprorsbekämpning (counterinsurgency) och inte ett exempel på manöverkrigföring.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Malayan_Emergency
    http://en.wikipedia.org/wiki/Counter-insurgency
    http://en.wikipedia.org/wiki/Maneuver_warfare

    Militär och polis ska inte jaga Talibanerna utan skydda befolkningen från dem. Säkerhetsstyrkorna behöver så snabbt som möjligt och till så hög grad som möjligt vara afghanska.

    Det finns västerländska teoretiker som är mycket väl bevandrade i Sun Tsus och Mao Zedongs teorier:

    http://www.fas.org/irp/doddir/army/fm3-24.pdf

    Om vi är oförmögna att upprätthålla en långsiktig närvaro har vi redan förlorat för alla gerillakrig är utnötningskrig. Vi behöver kanske bara vara där i tio år till, men Talibanerna kommer även i bästa fall att vara en källa till lokal terrorism i ytterligare en generation. Om konflikten går att vända det vill säga.

    SvaraRadera
  5. Forsno: Jag tror vi menar samma sak, men är för låsta till definitionen av teorierna.

    John Boyd som är en av de teoretiker som vi i Flygvapnet ofta studerar definierade OODA loopen, d.v.s. med överlägsen information och snabbare beslut kan man utmanövrera fienden. http://en.wikipedia.org/wiki/John_Boyd_(military_strategist)

    Det är också det jag menar med ett "Manöverteoretiskt" angreppssätt på Afghanistan, d.v.s. i stället för att skicka in stora mängder trupp och bygga befästa läger (som automatiskt mer eller mindre leder till utnötningskrig) så ska vi förhindra talibanernas förmåga att driva striden åt det håll dom önskar. Just nu är det talibanerna som har initiativet till när, var och hur dom möter ISAF. Vi reagerar i.s.f. agerar, vilket är helt emot OODA tänket.

    Mycket av möjligheterna att vinna striden på detta sätt bygger på underrättelseinformation och samarbete med Pakistan.

    Den afghanska armén och polisen uppgift blir att se till att skydda lokalbefolkningen och ställa upp med personella resurser när så behövs. Det ger möjlighet för ISAF göra det dom är bra på och det är att återgå till det amerikanska stridssättet som användes med framgång 2001.

    Sedan är det upp till svenska politiker att besluta hur offensiva dom vill att den svenska delen av insatsen ska vara...

    SvaraRadera
  6. Forsno:

    För att förtydliga. Manöverkrigföring och untnötningsstrid (attrition warfare) är dom två stora formerna av stridssätt.

    Det som du tar upp, d.v.s. "Counter Insurgency" är inte ett stridssätt, det är en typ av konflikt. Om du läser längre ner i Wikipedia artikeln så ser du att det finns många olika sätt att strida i den typ av konflikter.

    SvaraRadera
  7. USA har i åtta år försökt bekämpa Talibanerna med spaningsförband och flygstridskrafter; med mycket nedslående resultat. Den inledande kampanjen 2001 var mycket riktigt ett bra exempel på manöverkrigföring, men skälet till att den var framgångsrik var att Talibanerna vid det tillfället var den Afghanska regeringen och därmed hade en stats alla bombmål.

    Irakkriget visar samma sak. Invasionen var ett skolboksexempel på manöverkrigföring, men genom att inte förstå att stabilieringsoperationer är något väsensskilt ("we don't do nationbuilding") var man mycket nära att förlora hela kriget - när den amerikanska COIN-maffian lyckades vinna mark i de interna maktstriderna och man bytte inriktining (the surge bestod inte bara av fler soldater).

    Gemensamma baser och patruller med afghanerna är den militära delen av lösningen då som nu. Det större problemet är dock att den afghanska regeringen i många områden är för svag och korrupt för att konkurrera med Talibanerna.

    SvaraRadera