Gästinlägg: Det glömda kriget

I samband med andra världskrigets slut delades världen upp mellan segrarmakterna vid Potsdamkonferensen i juli-augusti 1945. Där beslutades det att den 38:e breddgraden, som går rakt genom Koreahalvön och delar denna i en nordlig och en sydlig del, skulle utgöra gränsen mellan Sovjetunionens respektive USA:s kommande ockupationszoner i Korea. 1948 grundades Republiken Korea (Sydkorea) och Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea).

Koreakriget var en väpnad konflikt på Koreahalvön, som började med att Nordkorea anföll Sydkorea över den 38:e breddgraden den 25 juni 1950, en söndag då de flesta sydkoreanska officerare var lediga. Själva kriget slutade den 27 juli 1953 med vapenstillestånd, men något fredsavtal har aldrig slutits. Den 7 juli antogs en resolution i FN:s säkerhetsråd om bildandet av en FN-styrka under amerikansk ledning för att slå tillbaka attacken. Som befälhavare utsågs MacArthur (sedermera avsatt av USA:s president Harry S. Truman, på liknande grunder som McCrystal just avsatts av Obama). Varken Kina eller Sovjetunionen var vid denna tid medlemmar av FN:s säkerhetsråd.

Några månader efter krigsutbrottet, den 19:e oktober 1950, gick kinesiska trupper över floden Yalu, som utgjorde Nordkoreas gräns mot Kina.

På FN-sidan fanns USA, Australien, Storbritannien, Nya Zeeland, Nederländerna, Kanada, Sydafrika, Frankrike, Filippinerna, Colombia, Turkiet, Thailand, Grekland samt Etiopien. Även Sverige deltog med sjukvårdsförband, vilket även Danmark, Norge, Italien (inte FN-medlem) och Indien gjorde. På den andra sidan fanns Nordkorea, Kina och Sovjetunionen.

MEDEVAC-helikopter Korea-style

För att få ett begrepp om stridernas omfattning, kan man ta en titt på de uppskattade förlustsiffrorna: För Sydkorea ca 1 miljon, Nordkorea ca 1 miljon, Kina troligen ca 600 000, USA drygt 36 000, övriga FN-länder ca 3 000 (alla siffror ungefärliga). Siffrorna fortsätter att stiga och nu senast med torpederingen av det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan, med förlust av 46 sjömän. Att kriget inte tar mer plats i människors medvetande beror nog främst på att det tidsmässigt inföll mellan Andra Världskriget och Vietnamkriget.

Finns det då anledning att i dagsläget ta Nordkoreas -Sea–Of-Flame-retorik på allvar? Även bortsett från Nordkoreas kärnvapenambitioner har de väpnade styrkorna ett rejält konventionellt bett, kombinerat med gott fortifikatorisk skydd. Det är bara 40 km mellan DMZ och downtown Seoul, staden med 10,5 miljoner innevånare. I ett tätbefolkat område - ”stor-Seoul” - finns nästan 25 miljoner människor på liten yta.

Nordkorea lär ha mer Special Forces än USA. 1968 tog sig 31 nordkoreanska SF in i Seoul, i ett försök att lönnmörda Sydkoreas dåvarande president och otaliga andra räder in i Sydkorea har genomförts under årens lopp.

Kina är nog den part som skulle kunna lösa upp konflikten, men gör det inte. Skälen är förmodligen att man fruktar för omfattande flyktingströmmar från norr. Troligen kan även Kinas stora förluster på 50-talet spela in. Det vorekanske bästa för alla parter att även Nordkorea – efter kinesiskt mönster – övergick till en mer oreglerad (läs kapitalistisk) ekonomi. Sydkoreanerna å sin sida verkar måttligt intresserade av en återförening. En sådan skulle få Tysklands återförening att framstå som nästan gratis. Så här 60 år efter krigsutbrottet börjar det dock bli dags att lösa konflikten.

Har USA och västländerna resurser att klara ett krig mot Nordkorea, där eventuellt Kina lägger sig i och där även Taiwans framtid är en bricka i spelet? Den stora skillnaden mellan då och nu är troligen ekonomisk. Visserligen var USA hårt skuldsatt även efter världskriget, men man var inte på samma sätt ekonomiskt beroende av Kinas välvilja. USA:s skuldsättning till långivaren Kina kan få framtida betydelse i mer än ekonomisk mening.

Som sagt, Kina sitter på nyckeln.

Källor: Time Magazine, Wikipedia, GlobalSecurity.org

/Sumatra

Uppdaterad 10-06-29, 22:01
Fortfarande är det ett i huvudsak kallt krig mellan parterna, men för hur länge? En sak kan man säg med säkerhet: Ordkriget trappas upp.

CNN presenterade igår morse nyheten att Nordkorea anklagar USA för att föra fram "tunga vapen" till gränsen. Även kommenterat av Reuters.

"The introduction of heavy weapons to the area around the conference hall where armed forces of both sides stand in acute confrontation is a premeditated provocation aimed to spark off a serious military conflict. North Korean military officials have said they will ‘take strong military countermeasures’ if the weapons are not removed."

Som framgår av tabellen "Korean People's Army Equipment" (länkat i inlägget ovan) bygger det Nordkoreanska markförsvaret till stor del på artilleri i olika former.

"A key component... involves the deployment of large numbers of long-range 240mm multiple rocket launcher systems and 170mm self-propelled guns to hardened sites located near the Demilitarized Zone. According to one report, a South Korean security analyst suggested that DPRK artillery pieces of calibers 170mm and 240mm could fire 10,000 rounds per minute to Seoul and its environs."

Viss risk finns för att fortsatta krigsförberedelser och styrketillväxt kring DMZ förvandlas till ett första världskrigsscenario, där påbörjade, allomfattande mobiliseringar gjorde kriget oundvikligt. Återstår bara att omgruppera några hangarfartygsgrupper till området, så är alla på plats. Nordkorea har en helt oförutsägbar ledning och vart händelserna bär iväg är omöjligt att säga.

Dags att ’speeda’ på arbetet med internationell arbetsskyldighet?

/Sumatra

Tonkinbukten på nytt? (uppdaterad)

Sydkorea anklagar Nordkorea för att vara inblandad i sänkningen av ett sydkoreanskt fartyg.

Sydkoreas militär undersökte inledningsvis om fartyget blivit torpederat från nordkoreanskt håll, enligt den sydkoreanska tv-kanalen YTN.

Misstankarna tonades sedan ner.

– Det är inte klart om Nordkorea är inblandat, säger en talesperson för Sydkoreas president, Lee Myung-bak.

"Skeppet verkar ha börjat sjunka efter en explosion i aktern", skriver marinen i ett uttalande, rapporterar nyhetsbyrån Yonhap. "Vi i har ännu inte lyckats fastställa orsaken".

Känns scenariot igen från tidigare? 1964 använde USA incidenten i Tonkonbukten som ett av argumenten för att öppet gå in med amerikanska trupper i Vietnam. Senare tids analyser har visat att den andra av de två incidenterna i Tonkinbukten med stor sannolikhet berodde på falska radarekon. Lite grand som de svenska minkarna under ubåtsjaktperioden på 80-talet.

Vad som är sant eller inte i den aktuella händelsen vete gudarna, men en sak är i varje fall helt klar. Har du likt Nordkorea kärnvapen, eller misstänks ha kärnvapen så kommer du undan med ganska så mycket. Risken finns också att kärnvapen förr eller senare kommer att kunna användas i ett begränsat scenario. Ingen har längre viljan att eskalera ett krig. Vem skulle t.ex. förlora mest om Nordkorea spränger en mindre kärnvapenbomb på hög höjd för att skapa en EMP? Hur skulle USA och Sydkorea reagera på en sådan händelse? Är utslagen elektronik för miljarder ett tillräckligt starkt skäl för att slå till mot ett land som har fler bomber att vid behov ta till?

USA har sedan länge insett sitt misstag att låta en av "Axis of Evil" få tillgång till massförstörelsevapen. En gång, men aldrig mer. USA anföll därför Irak under förespegligen att man var ute efter massförstörelsevapen. Det är inte logiskt att anfalla ett land som redan besitter denna typ av vapen, på grund av de risker för vedergällning som det innebär. Att slå till först är den sunda strategin. Detta är också den gällande s.k. Preemptive Strike doktrinen i USA.

Av dom länder som i dagsläget har kärnvapen så är det framför allt tre regioner som avskräcker:

- Indien/Pakistan. En av anledningarna till att USA och ISAF har det svårt i Afghanistan är det Pakistanska stödet till talibanerna. Hade inte Pakistan haft kärnvapen hade med stor sannolikhet USA använt betydligt tuffare metoder för att få den pakistanska regimen att städa upp på sin bakgård. Definitivt så hade Pakistan inte sett röken av några nya F-16. Relationerna mellan Indien och Pakistan är mycket svajig. Möjligtvis så kan innehavet av kärnvapen leda till ett stabilt kallt krig utan nya anfall. Med lite tur så innebär det att den pakistanska rädslan för ett krig med Indien minskar och att dom då slutar förlita sig på talibanska gerillasoldater som allierade vid ett eventuellt krig.

- Nordkorea. Med en galning som innehar makten i detta land kan vad som helst hända. Det kan mycket väl bli så att den dag han ligger på dödsbädden så vill han "Go out with a bang".

- Israel/Iran. Kärnvapnen må ha förhindrat ytterligare storskaliga krig i området, men frågan är hur länge Israel står ut med det gerillakrig som dom befinner sig i på bl.a. Gazaremsan? Dock så har Israel gjort sitt bästa för att se till att länder som Irak och Iran inte får tillgång till kärnvapen. En kärnvapenbalans i regionen skulle kunna innebära att risken för konventionella anfall ökar.

Under det kalla kriget så drog sig både USA och Sovjetunionen från att använda kärnvapen, eller att direkt blanda sig i oroligheter där den andra sidan hade intressen. Detta berodde på rädslan för M.A.D. Nu när de bägge supermakterna inte längre tror att dom kommer att utrota varandra, så är det fritt fram i andra regioner. Det nya nedrustningsavtalet innebär i praktiken att man i stället för att spränga världen 10 gånger om nu bara kan göra det 2-3 gånger. Frågan är också om t.ex. Ryssland har full koll på var de nedrustade vapnen tar vägen?

USA:s utrikesminister Hillary Clinton sade i ett uttalande att den banbrytande överenskommelsen klargör för omvärlden, "särskilt stater som Iran och Nordkorea", att Moskva och Washington nu högprioriterar att begränsa världens kärnvapen och att se till att sådana "inte hamnar i fel händer".'

Nordkorea kan nog sova lungt. Dom har redan kärnvapen. Men vore jag ledare i Iran så skulle jag börja fundera över hur jag bäst håller USA upptagen. Hmmm, kanske stötta talibaner?

Dags att sätta ihop överlevnadskitet..



Uppdaterad 10-04-03, 16:28
Sydkoreas försvarsminister säger att det inte var någon olycka som sänkte "Cheonan". Han undviker dock att peka ut Nordkorea som skyldig.

Försvarsministerns uttalande backades upp av upgifter från det sydkoreanska institutet för geovetenskaper och mineralresurser. Dessa visar att en detonation registrerades på institutets jordbävningsinstrument vid den tidpunkt som explosionen ägde rum. Styrkan på detonationen var mellan 1,4 och 1,5 på richterskalan eller jämförbart med en explosion av 170 till 180 kilo TNT, vilket är i överensstämmelse med en nordkoreansk torped, skriver Joong Ang Daily på nätet.