Gästinlägg: Löftena kunna ej svikas

Och det hände sig vid den tiden att från IPCC utgick ett påbud att hela världens miljöstollar skulle samlas. Detta var den inte första mötet, och det hölls när Fredrik Reinfeldt var hövding över den Europeiska unionen. Då färdades alla var och en till Köpenhamn, för att låta skriva om sig. Så gjorde ock Fredrik och miljöminister Andreas Carlgren, eftersom de var satta att leda mötet.

Till mötet kom miljökämpar resande från när och fjärran, bl.a. i 140 privata jetplan. För deras bekvämlighet hade 1200 limousiner hyrts in. Flög gjorde även Fredrik och Andreas, fast det finns utmärkta tågförbindelser mellan den svenska och den danska huvudstaden.

Nu skulle Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt vara EU:s tillfällige ordförande och man väntade sig stora ting. Bland annat hade EU:s ministermöte under hans ledning i oktober 2009 satt upp ett eget långsiktigt mål för utsläppsminskning 90–95 procent till 2050.

Som en förberedelse inför mötet i Köpenhamn hade EU:s ministermöte under ledning av Fredrik drömt ihop en klimatfond om 100 miljarder euro årligen från 2020, att utdelas gratis till behövande fattiga länder såsom Saudiarabien, Israel, Sydafrika, Nigeria m.fl.

”Vi har levt upp till det svenska ordförandeskapets slogan: vi antar utmaningen. Nu har vi ett färdigt klimatpaket och en färdig förhandlingsposition inför Köpenhamn Vi hoppas att det här kan uppmuntra fler länder att följa efter”, sa Fredrik Reinfeldt. Vad vår finansminister tycker om upplägget framgår ingenstans och inte heller vad de svenska skattebetalarna tycker. Sveriges del av de 100 miljarderna euro har av Diakonia framräknats till 4,2 miljarder kronor.

Årligen.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso stämde in i hyllningskören till sig själva i EU-ledningen: ”Nu kan vi se resten av världen i ögonen och säga att vi européer har gjort vårt jobb. Vi har ett tydligt mandat inför Köpenhamn och ett ambitiöst klimatpaket. På tisdag nästa vecka träffar Fredrik Reinfeldt och jag USA:s president. Då kan vi ta med det här och säga ’vi är redo. Låt oss göra Köpenhamn till en succé”.

Alla européer var inte lika nöjda med utfallet. Polens finansminister Jan Rostowski sa vid finansministermötet i oktober 2009: "Quite frankly, from our point of view it's totally unacceptable that the poor countries of Europe should help the rich countries of Europe to help the poor countries in the rest of the world."

EU och i synnerhet Sverige kan till år 2050 minska koldioxidutsläppen med 90-95 procent. Detta är alldeles sant och beslutat i EU:s ministerråd i september 2009 under Fredriks ledning.

Får Fredrik och de nya moderaterna som de vill, så kan vi snart konkurrera med Nordkorea om att vara världens mest klimatvänliga nation. Varför framgår av nattbilden över Nord- och Sydkorea.

I Sverige – spjutspetsen bland världens klimaträddare – beskrevs Reinfeldts återkomst från EU-mötena som segrarens, mannen som lyckades ena EU om ett avtal på 100 miljarder euro till den fattiga världen för klimatåtgärder. Hundra miljarder euro, hur mycket är det? Jo, drygt tusen miljarder eller en biljon, 1012, svenska kronor. Aningen mer än Sveriges statsbudget.

Per år. Vilken kille.

Efter Fredriks praktfiasko under COP15 i Köpenhamn 2009, följde sedan Cancun 2010, Durban 2011 och i Qatar 2012. Men var är resultaten? Det är snart dags för världens fattiga att börja kvittera ut sina utlovade 100 miljarder euro, en procedur som sedan skall upprepas varje år.

Kanske kan de 4,2 miljarderna årligen till mer eller mindre korrupta u-landsadministrationer tas ur försvarsbudgeten. Om det kommer att saknas 4,5 miljarder eller 9 miljarder i försvarsbudgeten påverkar nog försvarsförmågan hos enveckasförsvaret marginellt. Vi skall komma ihåg att vi tar resurser från en väldigt låg nivå på försvarsförmågan, för att travestera försvarsministern.

Fredriks utfästelser under sin ordförandetid i EU är som att tala om mat när man knappt har brännvin.

Nu är snart snösmältningen här och det blir åter barmark. Snömoset från de nya moderaterna lär dock ligga kvar länge än.

/Sumatra

Inspirationen fick jag bl.a. från den saligen insomnade bloggen Andas lugnt.

Gästinlägg: Stolthet och Fördom

Ingenstans utnyttjas väl våra fördomar så mycket som inom reklambranchen. Ibland kan kopplingen mellan reklamen och själva den produkt man försöker att sälja bli väl långsökt, som i Försvarsmaktens nya rekryteringskampanj: "Vad håller du på med?". En välbehövlig städning i bokhyllan ställs mot en anställning i Försvarsmakten som soldat eller sjöman. Tjejen på bilden nedan kan lugnt städa vidare och det skulle jag också behöva, så försvarsanställd jag är. Nu finns det böcker både högt och lågt hemma och fler blir det hela tiden.

Mitt råd till grabben på bilden nedan är att fortsätta med det han håller på med. Om det inte är så att han bor hemma hos far och mor, så lär han inte ha råd med den lägenhet som syns på bilden när han tagit värvning.

Genom att spela på allmänna fördomar kan man framstå som förtroendeingivande vilket missbrukas av kriminella bedragare och av politiker. Många som blivit lurade tycker att bedragaren verkade så pålitlig eller att avgivna vallöften verkade så ärligt menade. Vem kunde t.ex. tro att försvarets främsta tillskyndare moderaterna, så totalt skulle komma alla förhoppningar på skam om att en ljusnande framtid var vår. Så går det när man låter en fördom baseras på sannolikhet och empiri istället för på faktakunskap. Å andra sidan; vem kunde veta att de Nya Moderaterna skulle bli så nya?

Visst blir man väl stolt när t.o.m. vår försvarsminister säger att hela landet skall försvaras eller när själve finansministern i Svd proklamerar att ”Jag är en stark anhängare av ett starkt svensk försvar”. Hur ser då en svag anhängare av ett starkt svensk försvar ut? Nåja, ingen har kvävts av att svälja sin stolthet eller var uttalandet inte så avsett?

Stoltheten eller närmast dess resultat högmodet (eng. pride) är en av de sju dödssynderna. Den står i kontrast till ödmjukheten, som i sin tur tillhör de sju dygderna. Å andra sidan är detta ett papistpåfund men man kan ju inte låta bli att spekulera; är det himmel eller helvete som väntar våra folkvalda. Höstvete, vårvete eller helvete undrar nu säkert någon centerpartist. Därom kan vi intet veta.

Om du, käre läsare, nu inte har några Fördomar mot kultur, så kan jag med Stolthet presentera mitt senaste poem:

Finansministern och hans svans av fans,
inte känner jag någon Stolthet eller relevans.
Var finns väl han som staten rätt kan värna?
Var finns vår tids Oxenstierna?
Kanske, så klart, en Tokmoderat
eller rent av en rättvänd socialdemokrat?
En Fördom från fordom,
en lärdom som lät som en svordom?
Vi vet nog alla vad som skall göras,
för att Stolthet skall återinföras.

Låt ej din Stolthet falla,
faller en så faller alla.
Vad finansen må spara är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.
Men aldrig slitas väl dessa band,
mellan finansministern och hans högerhand?

/Sumatra

Gästinlägg: Förnuft och Känsla

Två ting är det gott om på en universell nivå; väte och dumhet. Utan vätet vore universum väldigt, väldigt mörkt. Dessutom och - vilket kanske är värre - flottan skulle sakna ett element att förflytta sig i och på.

Utan dumhet skulle det däremot ljusna betydligt, inte minst inom försvars- och säkerhetspolitiken.

En annan kärnfråga är om dumheten kan begränsas, inte minst inom politiken. Den som eventuellt missat statsministerns senaste uttalande i försvarsfrågan får säker snart ett gyllene tillfälle att missa även nästa uttalande. Bäst så, kanske.

Utan att använda allt för mycket förnuft, så inser vi lätt att Mutual assured destruction (MAD), d.v.s. den garanterade förmågan till ömsesidig förstörelse främst med kärnvapen, saknar vissa dimensioner av moralisk försvarbarhet. Ändå lever den vidare efter det kalla krigets slut. Georg Bush jr försökte övertala ryssarna om att det kanske var dags att tagga ner kärnvapenberedskapen, vilken grovt räknat bedöms innebära att ca 1000 stridsspetsar på vardera sidan är klara att flyga i varje givet ögonblick. Så även idag, käre läsare, för det amerikanska försöket till överenskommelse misslyckades. Är det förnuftigt att använda varandras befolkningar som gisslan eller ens moraliskt? Å andra sidan så har det verkat krigsavhållande i över 50 år. Förnuft eller oförnuft?

Lite mer vardagsnära och tillämpat av gemene man och hans lika gemena familj är sunt förnuft som deodorant; de som behöver det bäst använder det aldrig, brukar man säga. Anledningen till att det heter sunt förnuft är förmodligen att det inte smittar. Förnuftet är något som sannerligen är rättvist fördelat, för alla verkar nöjda med det de har.

Hos Wikipedia definieras sunt förnuft som en vardaglig benämning på sådant förnuft som rör sig på en alldaglig och lättförståelig nivå. Som att en veckas uthållighet på en geografiskt avgränsad plats inte duger för att nationellt försvar av ett högt utvecklat samhälle. Det kan ju vem som helst räkna ut med en trubbig blyerts och vanligt sunt bondförnuft.

“common sense is the collection of prejudices acquired by age eighteen” uttryckte Einstein saken. Med tanke på att statsministern gjorde sin värnplikt vid K4 i Arvidsjaur, kan man ju fråga sig vad som lärdes ut därstädes, när den unge, blivande statsministern delgavs sina första lärospån i förvarsupplysning och säkerhetspolitik och det krigsavhållande syftet med Försvarsmakten och Rikets geopolitiska förutsättningar. Kanske hade Einstein fel?

Den senaste tidens uttalanden från Rikets främste minister ger syn för sägen när det gäller konsekvensen av att resonera utifrån bristfällig kunskaper. Det är ungefär lika illa som att glömma bort några siffror vid en matematisk beräkning: man får ett oriktigt resultat. Kompetens kostar men inkompetens kostar mer och vill det sig illa så får vi alla betala priset.

Finns det då någon koppling mellan förnuft och känsla som motiverar att ordet ”och" står mellan orden. Rousseau uttryckte sambandet så här; "om det är förnuftet som formar människan, så är det känslan som leder henne."

Vi män sägs ha svårt att både tala om och ha kontakt med våra känslor. Så inte jag. När det gäller mina känslor vad det gäller hur moderaterna sköter försvars- och säkerhetspolitiken så vill jag anföra följande; förakt är också en känsla. Förnuft är det definitivt inte.

Moral är ett ord som saknar pluralform.

/Sumatra

Gästinlägg: Hur går det?

Att mycket står och faller med USA:s ekonomi, inte minst för oss här i Europa, står nog klart för de flesta. Hur går det då, där borta? Vi hör ju från tid till annan om kongressens huvudbry med budgettaket. Det nya lånetak som nu diskuteras ligger på 16 400 miljarder dollar.

Om man haft en biljon (1000 miljarder) vid Jesu födelse och om man spänt en miljon om dagen sedan dess, ja då skulle man ha haft 700 miljarder kvar idag och förmodligen haft en hel del kul på vägen och möjligen ådragit sig någon enstaka smittsam sjukdom. Om vi fixerar USA:s statsskuld till – låt säga - 14,3 biljoner dollar och omräknar till sekunder så blir det 451 108 år, nästan en halv miljon år, vilket är dubbelt så länge som Homo sapiens anses ha funnits.

Ett annat sätt att illustrera statsskulden framgår av denna filmsnutt, där man staplar 100-dollarsedlar:

”Underskottet i USA:s federala budget uppgick i fjol till 1 100 miljarder dollar, vilket motsvarar 7,3 procent av landets BNP. Därmed har USA:s statsskuld ökat med drygt 60 procent till nästan 16 400 miljarder dollar sedan president Barack Obama svor presidenteden första gången, i januari 2009”.

Finns det då någon ljusning eller lösning i sikte? Inte vet jag, men hade jag haft det så vore jag väl närmast kvalificerad till ekonomipriset till Nobels minne. Ett förslag som finns är att och låsa in ETT MYNT i centralbanken:

”Ett nödmynt med valören 1 000 miljarder dollar (6 580 miljarder kronor) skulle kunna bli president Barack Obamas nästa drag. Allt fler ser det som ett sätt att kringgå motståndet mot ett höjt lånetak i kongressen. Om någon månad har Obama slagit i lånetaket. Då kan han inte längre finansiera budgetunderskottet med nya lån.

För att ta sig ur det låsta läget skulle Obama kunna använda sig av finansdepartementets rätt att prägla egna mynt i platina, med valfri valör. Tanken är att sätta in nödmyntet i USA:s centralbank Federal Reserve (Fed) och därmed skapa nytt finansiellt utrymme trots lånetaket”.

Den galloperande statskulden är i alla avseende pengar som redan konsumerats och som alla vet är lån något som förväntas att amorteras av och att låntagaren betalar ränta under tiden lånet löper. Problemet är att det saknas överskott att betala räntor och amorteringar med. Tvärt om saknas pengar till det löpande och nya lån ökar underskott i budgeten och därmed statsskulden.

De militära konsekvenserna av kommande besparingar i USA:s budget återstår att se, men redan nu är det annonserat för minskat fokus på Europas säkerhet.

Ryssland rustar från en låg nivå enligt vår Försvarsminister. Det samma sa man att Kinas ekonomi för 20 år sedan, ”den växte mycket men från en låg nivå”. Den är snart världens största ekonomi. Själv tror jag att det tar tid även att jobba sig neråt, om än från en hög nivå.

/Sumatra

* Liten omvandlingstabell

Gästinlägg: Puh...

Vi lever i spännande tider, om än inte särskilt uppmuntrande. Den som är intresserad av utrikespolitik och försvars- och säkerhetspolitik har fullt upp att hänga med i alla turer och skeenden. Vad händer i Nordafrika och hur skall det sluta, kan man fråga. Sudans delning, förhållandet mellan USA och Pakistan och hur tänker Kina använda sin nyvunna maritima förmåga är andra problemområden som pockar på uppmärksamhet.

Det är ett omfattande arbete att hålla reda på alla militära nedskärning av förband, materielprogram och militära förmågor i Västvärlden och motsvarande upprustningar i övriga världen. Våra försvarspolitikerna - i all sin oskuld, ibland gränsande till ren nymfomani – bidrar till förvirringen med sina utopier om framtida, militära undsättningsexpeditioner till landets försvar. Visioner, utopier, förslag och beslut virvlar runt som i en malström, svåra att särskilja. Det enda man kan hoppas på är att varken visionerna eller utopierna blir verklighet, för när det är så långt kommet, är med 100 procents sannolikhet verkligheten förändrad och visioner och utopier utdaterade sedan länge.

Är man sedan intresserad av den pågående finanskrisen i sig och dess konsekvenser, militärt, socialt och inom andra områden. Ja då har man ännu mer att göra. Sedan måste man ju klura en stund kring frågan om hur mycket civilisationens fernissa tål innan den trillar av, när man lagt lite tid på Greklands finansiella problem och tilltagande sociala oro. Det enda positiva jag hittar där är att det blir allt färre som kan strejka, när allt fler blir arbetslösa. Inte mycket att glädjas åt.

Skall man sedan följa med i inrikespolitiken, där politikerna just nu verkar vara fullt upptagna med att lansera varandra som svaga kort, allt för att spä på det förmenta politikerföraktet, ja då får man ta lite till av tillgänglig tid. Och dessutom förväntas man följa med var i världen Carl Bildt befinner sig just för ögonblicket. Riktigt vad han gör och nyttan för Sverige av allt resande är dock lite svårare att göra sig reda för. Kanske hade det blivit billigare för skattebetalarna om han blivit socialminister ändå?

Alltid är det något Breaking News på CNN som pockar på uppmärksamhet och hur kommer kriminaliteten i Mexiko att påverka relationerna med USA. Sedan har vi morgontidningen som skall studeras och sedan skall bloggarna följas och måhända kommenteras. Hur kommer det att gå i oljelandet Nigeria, med pirater och landet delat fifty-fifty mellan kristna och muslimer och med olika rättssystem i olika landsändar, undrar man lite snabbt och botaniserar vidare i problemfloran.

Hur hinner man egentligen att sköta sitt arbete och när skall man få sova? Kanske bäst ändå att göra som Voltaires Candide och glömma världen och istället odla sin trädgård . Fast jag trivs inte med trädgårdsarbete och förresten är det mest snöskottning just nu. Kanske enklast ändå att ägna sig åt att vårda sin egen moral mot förfall, för som Oscar Wilde uttryckte saken: ”Moral är ett ord som saknar pluralform”.

Snart börjar nyheterna på STV och jag måste byta kanal från CCN, så jag rundar av här och kastar mig åter ut i nyhetsfloden. Hå, hå…

Sumatra

Gästinlägg: Att gilla läget

Generellt gäller ett förbud mot ”negativa attityder” i Västvärlden, vilket i sin tur lett fram till sådana fenomen som Försvarsmaktens nuvarande tillstånd, besked om Peace In Our Time eller varför inte till den amerikanska lånekraschen. Nä, glatt och trevligt och framtidsinriktat skall det vara.

Undanskuffat, bortglömt eller aldrig erkänt är den positiva kraften i negativt tänkande. Den ”styrkans pessimism” som Nietzsche talade om kunde i vardagssammanhang ha formulerats som ”pessimismens styrka”. Det krävs nog både styrka och inte så lite mod för att inse och erkänna att de objektiva förutsättningarna för positivt tänkande inte alltid är för handen. Ett positivt tänkande som dessutom lägger hinder i vägen för ett, mot läget svarande, rationellt agerande.

När Försvarsmaktens krönika för de senaste årtiondena skall upptecknas föreslår jag titeln ”Hur allt gick åt helvete med hjälp av positivt tänkande”, med underrubriken ”Gilla läget, i alla lägen", oavsett Läget. Gapet växer mellan vad Försvaret är och vad det kunde ha varit, rätt skött och utan alla excesser i positivt tänkande och krav på att gilla läget.

Nu är det lätt hänt att man tror att negativism och svartsyn och uttalade hot mot medborgarna är det som utmärker världens diktaturer. I själva verket är förhållandet det omvända; ett starkt krav på entusiasm och framtidstro är det som anvisas medborgarna. Ungefär som det senaste decenniets Försvarets Forum och budskapen från landets förre försvarsminister eller budskapen från HKV Info, fast vilken normalbegåvad medborgare som helst kunde se att det fanns ett glapp mellan budskap och sakförhållande.

Problemet med det positiva tänkandet är att det dövar människors rättmätiga upprördhet och ilska och näst intill gör det socialt och karriärmässigt katastrofalt att se problem istället för ”möjligheter” och ”utmaningar”.

Att lyssna på forskare som bekräftar tesen om en positiv inställnings betydelse för en frisk kropp och ekonomisk framgång, gör bara att du går för länge med dina växande födelsemärken och förväxlar överbelåning med ekonomisk framgång. Lojal i all ära men man måste främst vara lojal mot sig själv, sitt yrkeskunnande och sin övertygelse om lojaliteten skall ha något värde. Vem gillar en lismande karriärist? Svaret på den frågan är att det finns det många som gör, vilket bidragit högst avsevärt till tillståndet i Försvarsmakten.

/Sumatra

Gästinlägg: There's An Officer On Deck

”Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem” [från Afghanistan], skriver Riksdagsman Allan Widman under rubriken Nog Nu i det senaste inlägget på sin blogg. Enligt Widman är detta ett beslut som vuxit fram under flera år.

Reaktionerna i kommentarsfältet har varit lite varierande. Allt ifrån ”Äntligen en klok politiker!” och ”Håller helt och fullt med dig Allan...” till ”Tycker det är rätt uppenbart att Widman inte längre har den integritet och uthållighet som han gör anspråk på”. Någon försöker övertyga Widman om att han ändrat uppfattning genom att hänvisa till Widmans tidigare ställningstaganden.

Min syn på saken är att Widman gått före i en absolut nödvändighet. Om inte fler gör som Widman i de högre militära och politiska sfärerna och tänker om radikalt, är nog Försvarsmaktens saga all när det gäller att vara en fungerande organisation, givet syftet (vilket det nu kan anses vara?).

Det finns ingen anledning för mig att här ange de områden där det krävs ett nytt sätt att se på tingen inom Försvarsmakten och Försvarspolitiken. Dessa områden är allt för välbekanta för läsekretsen.

Det finns tecken på att allt fler börjar se Försvarsmakten som en framväxande stat-i-staten, som fjärmar sig allt mer från samhället i övrigt. Vara hur det vill med den saken, men den staten-i-staten bör ju ha ett namn. Mitt förslag är "State of Emergency”.

Nu gäller det att röja upp efter den moderata framfarten på försvarsområdet och jag tror mig veta att Allan Widman kommer att inta en framträdande plats i detta arbete. Han har den mentala rörligheten för att tänka om och modet att medge att han tänkt om. Här borde fler i den politiska och militära ledningen följa efter.

Nu när vi är nere och kör på fälgarna, så gäller det att få prioriteringarna rätt. Som förre amerikanske försvarsministern påpekade, så har amerikanska s.k. ”marching bands” mer personal än hela amerikanska utrikesförvaltningen (Foreign Service).

Widman är inte bara en Riksdagsman med integritet utan även officer, så mitt avslutningsbudskap - med viss marin anknytning - blir; There's An Officer On Deck.

/Sumatra

Gästinlägg: Opinion

New York Times och CBS News har i en opinionsundersökning funnit att stödet för Afghanistankriget minskar kraftigt hos den amerikanska befolkningen.

Undersökningen visade att två tredjedelar av befolkningen - 69 % - tycker att USA inte borde vara i Afghanistankriget, att jämföra med 53 % för fyra månader sedan.

Än mer desillusionerat framstod de svarande när frågan om hur de anser att kriget går. 68 % ansåg att kriget går ganska dåligt eller mycket dåligt, jämfört med 42 % i november.

Undersökningen anges ha en felmarginal på plus/minus tre procent.

Undersökningen stämmer väl med andra undersökningar. I en undersökning nyligen av Washington Post/ABC News svarade 60 % att Afghanistankriget inte hade varit “worth the fighting”, medan 57 % i en undersökning av Pew Research Center tyckte att USA skulle ta hem trupperna snarast möjligt.

I en undersökning av Gallup/USA Today tyckte 50 % att USA skulle öka takten i tillbakadragandet av trupperna.

Opinionen mot kriget växer både bland republikaner och demokrater. 60 % av tillfrågade republikaner anser att kriget går dåligt eller mycket dåligt, jämfört med 40 % i november. Motsvarande siffror bland demokrater var 68 %, jämfört med 38 % i november.

New York Times och CBS News undersökning kommer samtidigt som Vita Huset överväger att öka takten i trupptillbakadragandet och efter att en Staff Sergeant mördat 17 civila Afghaner och efter förra månadens koranbränning. Det har även varit ett antal mord på amerikanska soldater, utförda av afghanska ”allierade”, en trend som den amerikanska militärledningen på plats räknar med skall fortsätta.

“He [Obama] doesn’t talk about winning in 2014; he talks about leaving in 2014. In a sense that protects him from an attack from the left, but I would think it has the pernicious effect of softening political support for the existing policy.” säger en av de tillfrågade.

Förmodligen passar det Obamas återvalskampanj att följa opinionen och trappa ner kriget i en snabbare takt än som planerats. En opinion som svängt och börjat få upp farten i ny riktning är nog svår att bringas att svänga tillbaka.

"We cannot fight wars by polls [Defense Secretary Leon Panetta said Tuesday]. If we do that we're in deep trouble," Panetta told reporters at a press conference... "We have to operate based on what we believe is the best strategy to achieve the mission that we are embarked on. And the mission here is to safeguard our country by insuring that the Taliban and al-Qaida never again find a safe haven in Afghanistan."

Det finns anledning att förmoda att kriget får ett Afghanskt slut, med en återgång till den tidigare ordningen. Själv har jag svårt att se någon egentlig framtid för en centralmakt, en centralmakt som utövar den politiska kontrollen över de armé- och polisstyrkor som västvärlden tränat och övat med varierande framgång. Kanske får vi i stället se såväl talibaner och al-Qaida som Norra Alliansen styra de områden som man behärskade före kriget.

Hur ser då den svenska opinionen ut? Inte vet jag, men förmodligen så liknar opinionens åsikt om kriget Försvarsmaktens senaste devis; Vem Bryr Sig.

Inspiration och fakta från The New York Times

/Sumatra

Gästinlägg: Närbild på horisonten, en betraktelse

De flesta har sett den – horisonten - men ingen har varit där. Den gäckar oss ständigt och vi kan inte komma dit.

Sedan mänsklighetens tillblivelse har man sett den, natthimlens näst största himlakropp, Venus. Ingen har varit där och själva den skenbara storleken beror på att vi är dömda att anlägga det enda tillgängliga perspektivet, nämligen från vår egen planet och ut i evigheten.

Inte heller framtiden låter sig så lätt fångas och ingen har varit där. Vi kan tänka på den, diskutera den och planera för den och vi kan anlägga vilket perspektiv vi vill på den. Det enda vi med säkerhet kan säga är att den aldrig varit så nära som nu.

”Ett språk är ett fantastiskt redskap, ett otroligt sätt att kommunicera, uttrycka känslor och förhoppningar, berätta om drömmar och händelser”, läser jag på ett ställe. Det kan även användas till att diskutera den undflyende framtiden.

Språket är samtidigt en sköka som lånar sig till lite av varje, förvandlar svart till vitt, sant till falskt. Hur man än vänder sig har man ändan bak är ett sant påstående men om man drar ner byxorna kommer ändan fram. Språket är en sköka.

Språket kan också vara ett arbetsredskap. Som för våra politiker och ledande militärer, där språkets böjlighet, formbarhet och ibland brist på exakthet väl närmast betraktas som en fördel. Frasen ”En Budget I Balans” kan dölja oceaner av andra obalanser och brister och gör det också. ”Svarta Hål” kan inväxlas i inställda övningar, uppskjutna materielprojekt och avskedade anställda. ”Ett Insatt Insatsförsvar” kan inväxlas i undermålig beredskap och utrustning, vakanser och eftersatt underhåll. ”Sveriges Bästa Arbetsgivare” däremot låter sig inte så lätt växlas in, mot den fond som timade händelser erbjuder.

Språkets motsats – tystnaden - kan också vara ett effektivt arbetsredskap. Ta Håkan Knohult som exempel. Han gör inga intervjuver. Klok karl även om tystnaden kom väl sent. En annan som sägs ha valt tystnaden som arbetsredskap enlig somliga är Rikets Överbefälhavare. Det skall emellertid bli spännande att ta del av vad generalen har att säga om framtiden i stundande Sälental.

Vad framtiden bär i sitt rymliga sköte ligger väl bortom både din och min horisont, utöver ”En Budget I Balans” och ”Ett Insatt Insatsförsvar”?

/Sumatra

Gästinlägg: Retorik, en kort betraktelse

Aristoles t.h. på bilden, retorikens fader, här i samspråk med Sokrates.

Vi har mycket att tacka demokratin för. Bland annat för utvecklingen inom retoriken. Redan de gamla grekerna insåg värdet av vältalighet. Själva styrelseskicket i det antika Grekland gynnade det offentliga talandet och de öppna debatterna. Detta skapade den efterfråga på kunskap inom talekonsten som ledde till uppkomsten av retorik. Tacka demokratin för det!

Sedan dess har månget ord sagts och skrivits och många tal hållits. Några känner vi alla till, som de 272 ord Abraham Lincoln använde i talet vid Gettysburg.

Med orden “Let us not wallow in the valley of despair…”, inledde Marin Luther King sitt berömda “I Have a Dream”-tal.

Även i vår tid finns det duktiga talare. Ett exempel är USA:s nuvarande president. Ett välsmort munläder, där tyvärr inte talens innehåll följs upp i handling, där god retorik faller på hälleberget, där det som blir sått inte slår rot och där själva retoriken blir sin egen fiende. Retorik som går under beteckningen politikersnack är oftast ingen bra retorik. Nu har det även utkommit en bok i ämnet. Blev du också bedragen och lurad av […] Barack Obamas ”Yes, we can!”, som en recensent skrev.

Vem blir först ut med boken om det svenska politikersyndromet?

Nu finns det ju gott om exempel på bra och fungerande retorik inom politiken även i vår tid. Jag tar den amerikanske presidentkandidaten och Texasguvernören Rick Perry som exempel på slagkraftiga uttalanden. På frågan om hans inställning i den ständigt återkommande frågan om ”Gun Control” svarade Perry att han var helt för ”Gun Control”.

Retorik, om än aldrig så bra och väl framförd, tar en bara s å l å n g t. Fel tal eller skrift till fel publik är inte ovanligt. Det gäller att bestämma sig för vem man vill ”lura”. Tomt prat till kunnig publik faller ofta platt och ett bra sätt är då att göra sig oåtkomlig för repliker och kommentarer. Det gäller även att veta när det är dags att bryta och inse att mer och fler verbala kullerbyttor bara försämrar läget. En svensk politiker som har svårt för att bryta i tid men som ändå är tillgänglig för repliker och kommentarer är Håkan Knohult. Ju mer han pratar, ju sämre dager framstår han i. Som Oscar Wilde uttryckte saken: ”Moral är ett ord som saknar pluralform”.

Mycket som har sagts genom årtusendena bär fortfarande. Sokrates, han med det retoriskt berömda försvarstalet, lär en gång ha sagt, ”Bemöda dig av alla krafter att bli gift. Får du en god hustru blir du lycklig. Får du en dålig hustru blir du filosof”. Själv var han gift med Xantippa och blev följdriktigt filosof och vältalare.

/Sumatra
Lyckligt gift

Gästinlägg: Må du leva i intressanta tider

Ordspråket i rubriken – som är en förbannelse - gjordes känt av Robert Kennedy i ett tal på 60-talet.

“There is a Chinese curse which says, "May he live in interesting times." Like it or not, we live in interesting times. They are times of danger and uncertainty; but they are also more open to the creative energy of men than any other time in history.”

Inte bara det att man går i en ständig väderspänning p.g.a de stormar som ligger som ett pärlband över Atlanten och som dansar in över Riket, utan även det faktum att man som försvarsmaktsanställd – civil eller militär – utsätts för ”Ständiga Förbättringar” i form av omorganisationer och nerdragningar. Förutom alla andra problemområden har nu de personella obalanserna kommit på modet. Wiseman har i ett utmärkt inlägg Försvarsmaktens köttberg kommenterat Försvarsmaktens problem med just de personella obalanserna. Den kreativa energi som Robert Kennedy talade om är nog inte det första man kommer att tänka på i samband med Försvarsmaktens olika omorganisationer de senaste årtiondena.

Under innevarande år skall FMOrg 13 bemannas och den överflödiga personalen ”hanteras”. I detta sammanhang har FM och ATO gjort en gemensam riskanalys för verksamheten. Den har tidigare kommenterats här hos CI. Under året prioriteras att Basorg 13 bemannas med personal med tillräckliga kvalifikationer. I det här sammanhanget skall arbetet med befattningsstrukturen (Ag BoK) bakas in i omstruktureringsarbetet. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2013 bygger ekonomiskt på att FM under året kommer att avveckla såväl YO som civila. För att få ekonomisk effekt torde det krävas en inte ringa numerär enligt mitt förmenande.

Hur skall vi då uppnå personell balans i Försvarsmakten? Problemet kan delas upp i tre delar. (i) Militärer och civila som uppfyller kriterierna för de kvalifikationer som efterfrågas men som inte går med på att familjen drabbas av en ny flyttkarusell och därför tackar nej till ny befattning på annan ort. (ii) Anställda som har otillräckliga kvalifikationer och här gäller det nog främst äldre som inte kan leverera fullt ut i den fysiska stridsmiljön. Det slår dock lätt fel med detta som enda urvalsfaktor. Det är ett begränsat antal som löser sina stridsuppgifter genom att till fots förflytta sig med 60 kg packning och handburna vapen. Särskilt på den civila sidan. (iii) Sedan har vi myntets andra sida, nämligen vakanta befattningar som inte kan bemannas, eftersom FM idag inte har tillräckligt många medarbetare med rätt kvalifikationer för vissa befattningar. Som exempel kan nämnas teknisk personal, med flygtekniker som det kanske mest bekanta exemplet.

Därefter kommer den spännande frågan om det är möjligt att anställa och avskeda samtidigt. Här tror jag att Försvarsmakten är av uppfattningen att t.ex. OP 09-12 går att anställa trots alla uppsägningar i övrigt. I förra uppsägningssvängen gick det inte att nyanställa, så vi får väl leva i ovisshet ett tag till. Jag vet inte vad ATO har för synpunkter i ärendet, men det lär väl ge sig.

Sedan har vi kolleger inom FMLOG som skall överföras till FMV. Här finns det en rad frågor som dyker upp. Hur går det med deras pensionsålder är en sådan fråga och hur går det för dem som inte vill följa med till en ny, civil organisation? De som väljer att tacka nej till att byta myndighet, kommer med stor sannolikhet att sägas upp p.g.a. arbetsbrist, eftersom verksamheten (befattningen) inte längre finns kvar i Försvarsmakten. Trygghetsavtalet och Trygghetsstiftelsens åtgärder – såsom förlängd uppsägningstid, PE, m.m. – gäller nog inte för dem som säger nej till att följa med verksamheten till den nya myndigheten.

Sedan har vi FortV personal i omvänt förhållande. Denna personal drabbas av arbetsbrist, då deras myndighet helt enkelt läggs ner. De som så väljer, förs över till Försvarsmakten. Om dessa skall ingå i Basorg eller ej är i nuläget inte utrett.

Vad det skulle innebära för Försvarsmaktens funktioner om personalen väljer att inte följa med i organisationsbytena kan vara föremål för vars och ens gissningar och spekulationer. En annan fråga är om utlandsobligatoriet följer med till FMV. Eljest kan vi få logistikproblem.

Försvarsmaktens omstruktureringsorder kommer enligt liggande plan att ges ut i februari 2012. Då blir det orderuttagning för förbandscheferna i sällskap med HR- och Info-chefer. Då kommer dessa att utrustas med de så moderna talespunkterna för kommunikation med underställd personal vid hemmaförbandet. Kanske enklare då att lägga ut talepunkterna på EMIL, så kan vi läsa själva. Därefter lämnas också information till de anställda och media, efter det att förbandscheferna har blivit informerade.

Nytt för i år är även att Försvarsmakten har ambitionen att uppträda som en korrekt och tydlig arbetsgivare genom hela processen. ”Reglerna på svensk arbetsmarknad gäller också Försvarsmakten och dess medarbetare!”, som det uttrycks.

Är det bara jag som tycker att det börjar bli svårt förstå varför alla förändringar kommer samtidigt och som undrar vem som har kontroll på att alltsamman bär mot ett mål och i sådant fall vilket?

Finns det någon där ute som kan ge försvarsmaktsledningen något gott råd inför stundande omstrukturering? Är det någon särskilt aspekt av arbetet, med den erfarenhet ni har av tidigare omstruktureringar, som ni kan hjälpa Försvarsmakten med?

I sanning intressanta tider.

Själv är jag inte så pigg på att – efter mer än 18 års skolgång och studier, med dithörande studieskulder – bli fanjunkare.

/Sumatra

Gästinlägg: Afghanistandoktrinen släpper sitt grepp – Vad händer sedan?

Nu har moderaterna med miljöpartiet och socialdemokraterna beslutat om hur den närmaste framtiden för den svenska insatsen i Afghanistan och Kosovo ska se ut.

Miljöpartiet med Peter Rådberg i spetsen talar nu stolt om hur den Svenska styrkan nu ska minskas vilket miljöpartiet velat under flera år. Vill man tro Peter Rådberg så kommer den svenska styrkan vara helt borta om bara några år (helst imorgon kanske).

Socialdemokraterna håller en ganska låg profil i ämnet. Troligtvis så beror det på att man nu aktar sig mycket noga med att få dålig publicitet i samband med utrikespolitiska beslut likt det som skedde i fallet med de svenska flyg insatsen i Libyen. Urban Ahlin kanske har lagt munkavel på sig själv? Oavsett hur den politiska retoriken låter i de olika partierna så kommer nu den svenska styrka börja minska inom drygt ett år. Kanske är det ett steg i rätt rikting för det Afghanska landet och samhället, jag väljer att lämna denna fråga obesvarad i denna artikel men det finns frågetecken.

Klart är i alla falla att Afghanistandoktrinen nu kommer att börja släppa sitt grepp om Försvarsmakten. Men vad händer med Försvarsmakten och då framför allt Armén efter 2014 när insatsen övergår till att mer stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna med mentorer än egna skyttekompanier? En självklar insats för soldater och officerare försvinner och den numera så omtalade ”insatslinjalen” bryts. Nu börjar det tona upp sig mörka mål på den hittills så stjärnklara insatshimlen som så många inom Försvarsmakten och Armén tittar upp på. För många yngre officerare och nyrekryterade soldater så är en insats (i Afghanistan eller någon annanstans) en stor dröm och en anledning till att man söker.

Nu börjar denna dröm och anledning att söka plockas bort ifrån himlen. Positiva (och kanske något naiva officerare?) säger att; det kommer alltid att komma en ny internationell insats, det måste det göra. Men kommer det komma en ny insats någon stans i världen? Och är det verkligen ett måste?

Svaret är; NJA respektive JA.

Att det blir ett NJA beror på det politiska läget som just nu råder i den svenska riksdagen. För ett ja till en insats i t.ex. Afrika krävs en bred politisk uppgörelse då alliansen inte har egen majoritet. Dessutom lyder den svenska traditionen att en insats med svensk trupp utomlands ska genomsyras av ett brett (blocköverskridande) stöd. Ett sådant stöd finns just nu inte i alla fall inte för en markinsats motsvarande den i Afghanistan. Urban Ahlin och Peter Hultqvist vill dock få tillstånd en insats i Sydsudan med ingenjörsförband. Att en sådan insats skulle bli en realitet håller jag för otroligt med tanke på vår begränsade resurstillgång på ingenjörsförband och de logistiska problemen en sådan insats omgärdas med (se tidigare inlägg på Wiseman). En Marin insats i Adenviken är betydligt mer troligt jämfört med Ingenjörer i Darfur men där återstår det att se vad resten av världssamfundet säger. Osäkerheten lär bestå då Socialdemokraterna med Peter Hultqvist i spetsen även diskuterar Sveriges roll i nästa BattleGroup. Så trots att det ”röda laget” just nu är dessarmerat pga (eller tack vare) Juholt och hans person och ledarstil kommer osäkerheten att bestå. Och vad sker efter Riksdagsvalet 2014? Frågetecken finns.

Svaret på behovet av en internationell insats för framförallt Armén var ju JA, varför? Svaret är lika enkelt som komplext. Framdrivningen av förbanden får en mycket naturlig koppling när det faktiskt finns en insats på ”insatslinjalen” att gå mot. Det här är kopplat till bland annat materiel och personal. Materielen måste vara av toppklass då det är ”skarpt läge” och personer blir motiverad att söka till Försvarsmakten och faktiskt stanna. Utan en tydligt internationell insats kommer det bli svårt att rekrytera in nya soldater och yrkesofficerare. Det är svårt att locka med att öva några veckor om året för att resten av tiden utgöra IBSS (InsatsBereddSkyddStyrka) samt vakta slotten i Stockholm. Men något är ju i alla fall positiv nu får vi ordentligt med förband som kan läsa nyss nämnda uppgifter vilket annars verkar svårt. Kanske vill beställarna att vi nu ska återgå till vår militärstrategiska doktrin?

/Fundersam

Gästinlägg: Sanning eller konsekvens - en betraktelse

Alla ljuger men det gör ingenting, för det är ändå ingen som lyssnar. Så tänker en sann cyniker, men stämmer det verkligen?

SvD:s ekonomijournalist Andreas Cervenka skrev för några veckor sedan en intressant artikel ”Krisens första offer är sanningen”.

”För två veckor sedan gick Internationella Valutafondens chef Christine Lagarde ut och varnade för att Europas banker är illa ute. Minst 200 miljarder euro i nytt kapital behövs för att hejda smittspridningen och det fort, förklarade hon. Det intressanta med IMF-chefens uttalande är att hon fram till i somras var finansminister i Frankrike, ett land som huserar några av Europas sjukaste storbanker. Då lyste hennes alarmistiska varningsrop med sin frånvaro.

Att hon i sin nya roll uppenbarligen bestämt sig för att ta bladet från munnen gjorde de forna EU-kollegorna rasande.

Europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet och den bankansvarige EU-kommissionären Olli Rehn avfärdade utspelet som gripet ur luften.”

När det handlar om känsliga ekonomiska frågor måste man ljuga, sa Jean-Claude Juncker, Luxemburgs premiärminister, i våras.

”Sanningen är att det illavarslande läget för bankerna varit känt i EU- och finanskretsar under lång tid. Redan i våras konstaterade Nordeas ordförande Björn Wahlroos att det är en offentlig hemlighet att många tyska banker är konkursmässiga.

Anders Borg motiverade sin egen pessimism med att hans täta turer till Bryssel gett honom en lite annan och djupare bild än många andra bedömare av hur situationen ser ut i det europeiska banksystemet.”

Men frågan är om inte Europas ledare lyckas åstadkomma precis det som de försökt undvika. Byråkraternas uttalanden är för länge sedan genomskådade och på marknaden börjar antalet lurade väldigt snabbt sjunka mot noll. Känslan av att något döljs har ökat misstron. Europas finansaktier faller fritt. Oviljan att erkänna problemen har snarast dragit ut på krisförloppet”, skriver Cervenkas.

Så långt - och kanske för långt - Andreas Cervenkas artikel. Den innehåller många tänkvärda sanningar.

Även Europaparlamentet har en sanningssägare som det är både värt och underhållande att lyssna till; Nigel Farage. Hans tal i parlamentet finns i stor myckenhet på YouTube.

Det finns även människor på närmare håll som har en fallenhet för att tala klarspråk så att man förstår.

Valet av en bild av Pinocchio i ingressen, skall inte tolkas som att jag anser att det på den politiska och militära sidan finns några, som likt Pinocchio, har en skalle av trä, men håll med om att det är gott virke i vissa. För visst är det väl så att det finns Jean-Claude Juncker-kopior som talar mot bättre vetande och vars motiv är andra än att vara sanningens ödmjuka tjänare.

Baksidan av myntet är att den trovärdighet man behöver längre fram i livet kanske redan förbrukats. Vem tror fortsättningsvis på något som kommer ut från Europeiska centralbanken eller från kommissionären Olli Rehn. Krisen i Europa är långt ifrån över, så det vore bra om dessa hade haft någon trovärdighet kvar. Den skulle ha behövts. I fortsättningen gäller det som Christine Lagarde och Nigel Farage säger för min del.

Ovanstående kan appliceras på mången företeelse i vår omgivning, men jag överlåter åt läsaren att dra sina egna slutsatser. Kom ihåg att vara rädda om er integritet och trovärdighet. En dag kan dessa båda komma väl till pass.

Osanningar får konsekvenser, för det finns människor som lyssnar. Och minns.

/Sumatra

Gästinlägg: Uttrycka en åsikt

Internet erbjuder fantastiska möjligheter att båda ta del av andras uppfattningar och att ge uttryck för egna. Förr fick man nöja sig med att skriva insändare i tidningarna, som kom i tryck om man hade tur. Många är vi som tar tillfället i akt att både läsa och kommentera på bloggar. Det finns emellertid en del fällor i detta.

Att blogga för att förändra eller påverka en företeelse genom vilseledande informationsspridning, så att uppfattning, lojalitet eller förtroende påverkas hos dem som läser texten kan uppfattas som subversion. Idag talas ofta om informationsoperationer, vilket är ett begrepp som kan omfatta subversion.

Subversion i vid mening kan utövas på alla nivåer. Syftet kan vara alltifrån att störta en sittande regering till att skydda en företeelse från insyn genom att fokusera på något annat. Det som avgör om det är frågan om subversion är nog det bakomliggande syftet.

Är syftet med verksamheten att påverka uppfattning, lojalitet och förtroende så kan nog subversionsbegreppet nog sägas äga tillämpning. Tidigare definitioner på subversion var att användandet av begreppet kräver ett syfte att omstörta samhället. Dessa definitioner är inte längre relevanta, bland annat med anledning av globalisering, informationssamhällets utveckling och gränsöverskridande säkerhetshot.

En vilseledande informationskampanj som leder till en förändrad syn på det som kampanjen handlar om är ett klart fall av subversion.

Utvecklingen av informationssamhället leder till att subversionsbegreppet, som länge legat i någon form av träda, återigen måste betraktas som relevant. Media, som är en utmärkt plattform för subversiva syften, har i dag ett mycket stort inflytande i allt från lagstiftning till opinionsbildning. Detta i sin tur gör att de flesta av samhällets skyddsvärden är öppna för subversiva angrepp. När det gäller t.ex. Försvarsmaktens nationella och internationella förtroende är det detta förtroende som löper störst risk att utsättas för subversiva angrepp och vilseledning.

Även stora och dyra materielprojekt som får mycket plats i media löper stor risk för subversiva angrepp. Projekt av typen NBF och JAS kan i vissa stycken redan anses ha varit föremål för mindre sådana angrepp.

Vem är det då som använder subversion i sina angrepp, kan man ju undra? För att genomföra subversiva angrepp krävs en intention i form av väl definierade syften, ofta knuten till en övergripande målsättning.

Vidare krävs kapacitet i form av en plattform för angrepp, som media eller en position som ger inflytande. Sedan krävs förmåga till påverkan, exempelvis spridning via IT-infrastruktur eller eget inflytande samt att man har relevant kunskap i ämnet. Informationen måste vara trovärdig eller önskvärd och efterfrågad.

För att metoden skall vara framgångsrik krävs att budskapet är trovärdigt och riktas mot rätt målgrupp. Förutsättningen för att subversiv verksamhet skall lyckas, är inte sanningshalten i budskapet utan dess trovärdighet och hur eftertraktad den är samt avsändarens skicklighet. Kampanjer vars syfte är att smutskasta enskilda personer, institutioner, företeelser och produkter är lättare att genomföra och pågår lite varstans i samhället. Målmedvetna aktörer bereds stora möjligheter i en miljö där källgranskningen ofta är begränsad. Det manipulerade budskapet kan spridas med hjälp av en mängd olika medel som kan vara massmedia, informationsblad, konsult- och lobbyföretag, massutskick av mail, annonskampanjer etc.

Flitiga läsare av den här försvarsbloggen och andra liknande, kan själva applicera ovanstående på alla konspirationsteoretikers, politikers, chefers och alla ”vanliga” bloggares inlägg och kommentarer. Själv tycker jag mig ha märkt hur svårt det är att förvanska fakta oemotsagt, lansera halvsanningar och halvlögner eller att få napp på idéer bort i tok. Värre kan det vara att bemöta en annonskampanj med vilseledande budskap. Ett vet jag och det är att det inte alltid är I Nationens Intresse när det trumpetas ut om en verklighet som ingen känner igen sig i, hur välkomnande den än är.

/Sumatra

Gästinlägg: Slutblåst

Sverige är i tysthet på väg att förlora en strategisk resurs, framförallt inom sektor flyg, rymd och energi. STARCS är en för Norden unik aerodynamisk experimentell testanläggning, innefattande fem vindtunnlar och en kompressorprovrigg. En anläggning som under 70 år byggts upp med statliga medel och där de svenska stridsflygkrafterna utprovats genom åren. Anläggningen privatiserades för tre år sedan och är nu på grund av kortsiktigt tänkande på väg att säljas till utland, eller som järnskrot. Detta innebär att Sverige oåterkalleligt mister en unik resurs, en unik kompetens och dessutom trovärdigheten som teknisk exportnation. En framtida återuppbyggnad av liknande verksamhet är inte trolig på grund av den stora ekonomiska insats detta skulle kräva.

Denna text skrivs för att avyttrandet åtminstone inte skall passera obemärkt.

Fram till 2008 var testanläggningarna en del av FOI – Totalförsvarets forskningsinstitut, tidigare FFA – Flygtekniska försöktanstalten. Då privatiserades verksamheten och överläts till en mindre privat konsultfirma, Sjöland & Thyselius (S&T). Vid övertagandet avskrevs anläggningarna och S&T fick en engångssumma för att driva tunnlarna vidare. Verksamheten organiserades i dotterbolaget STARCS.

STARCS har många kunder och har under dessa tre privatägda år börjat bygga upp en större internationell kundkrets för att minska beroendet av svensk försvarsindustri. Tyvärr har det visat sig svårt för S&T att driva verksamheten med större ekonomisk vinst bland annat då konkurrerande tunnlar internationellt har statligt stöd.

Konsekvensen av detta är att all personal på STARCS sagts upp och att alla vindtunnlar, inklusive dyrbar kringutrustning, nu ligger ute för försäljning.

Denna utveckling kan ses ur två perspektiv.

Det ena är att ett privat företag tar över en 70-årig unik verksamhet och efter endast tre år försöker sälja ut en svensk strategisk industriresurs med stort anläggningsvärde.

Det andra är den svenska nationens intresse där man säger sig vilja ligga i framkant inom det flyg- och rymdtekniska området. Att vindtunnelverkamheten försvinner innebär att Sverige mister en ytterst vital del inom flygutvecklingen – både när det kommer till kompetens och trovärdighet inom området. Därtill förlorar Sverige möjligheten till fortsatta leveranser till ESA-projekt inom det europeiska rymdsamarbetet.

En stor del av all aerodynamisk utveckling och inte minst slutgiltig verifiering sker i vindtunnlar. Detta gäller övergripande för till exempel bilar, båtar, tåg, vindkraftverk, inom utveckling kring motorteknologi och satsningar kring nya energilösningar. Men särskilt som flygnation är det svårt att försvara en fortsatt flygplansutveckling om man inte samtidigt har tillgång till vindtunnlar att prova i inom landet.

- Trovärdigheten vid exportdiskussioner utarmas utan tillgång till egna testanläggningar och egen know-how inom landet.

- Risk för informationsläckage kommer alltid att vara närvarande vid det oundvikliga alternativet – vindtunnel- och kompressorprovning i utlandet.

- Teknisk spetskompetens dör ut eller gör bäst i att försvinna utomlands, där utmaningar fortfarande finns att få.

En anläggning av denna klass är för ett litet land en högst strategisk resurs och av stort nationellt intresse. En eventuell nedläggning bör ej endast baseras på snäva ekonomiska beslut, fattade utan vidare konsekvensanalys. Staten bör agera, så att anläggningen inte demonteras och försvinner utomlands utan istället kommer den svenska tekniska spjutspetsen till gagn under ett längre perspektiv.

/Aerodynamikern

Gästinlägg: Ursäkta, vad kostade krigen?

Det är svårt att räkna bort vad som händer i dessa dagar i Västvärldens Leading Nation eller som Madeleine Korbel Albright, Clintons utrikesminister åren 1997-2001, uttryckte det, The Indispensible Nation. Detta kan man instämma i, men frågan är vad som händer nu, när denna oersättliga ekonomiska motor och säkerhetsgarant hackar och sviktar.

När nu USA:s kongress röstat igenom nerdragningar av den federala budgeten på 1500 miljarder dollar, tillsätts en ”superkommitté” för att anvisa var i samhället neddragningarna skall ske. Går det inte att nå resultat i denna kommitté, faller bilan och hälften av besparingarna kommer att landa inom området Nationell Säkerhet med automatik.

Konsekvensen kan bli att – istället för de 400 miljarder dollar som Vita Huset tidigare föreslagit i nerdragningar av försvarsbudgeten - dessa kan komma att uppgå till både 600 och 700 miljarder dollar över en 10-årsperiod, lite beroende på vad man läser in i begreppet Nationell Säkerhet. Dessa besparingar skall läggas på toppen av tidigare strykningar bland vapenprogrammen och redan beslutade 78 miljarder dollar som Pentagon planerar att lämna tillbaka de närmaste fem åren genom att effektivisera försvaret.

Krig är dyrt. WW II kostade USA 4650 miljarder dollar, Vietnamkriget kostade 565 miljarder dollar (*1) och krigen i Irak och Afghanistan har kostat över 1000 miljarder och slutnotan beräknas hamna kring 1800 miljarder dollar (*2). Alla kostnader omräknade till dagens dollarvärde.

Med det höjda lånetaket kommer USA:s federala skulder att kunna bekosta deltagande för USA i 2:a världskriget fyra gånger till, om kriget gick i repris.

Attacken den 11:e september 2001 kostade ca 500 000 dollar att genomföra. ”We are continuing this policy in bleeding Amerika to the point of bankruptcy”, sa Osama bin Laden i november 2004. ”Every dollar of Al Qaeda defeated a million dollars”

Kanske är mer begränsade konflikter av strategisk raidkaraktär framtidens melodi. USA:s invasion av Grenada kostade 136 miljoner, Panama kostade 163 miljoner och Desert Storm kostade USA 7 miljarder dollar (*1).

Pentagons budget har ökat tretton år i följd. Mellan 2001 och 2009 ökade kostnaderna från drygt 400 till ca 700 miljarder dollar, en ökning med 70 %. Detta är 250 miljarder mer i snitt än under Det Kalla Kriget. USA:s kostnader för försvaret har stigit från en tredjedel av världens samlade försvarskostnader till att numera utgöra 50 %.

Neddragningar av USA:s försvarsbudget har gjorts förut. Efter Koreakriget minskade Eisenhower försvarsbudgeten med 27 %, Nixon skar bort 29 % efter Vietnamkriget. Reagan, Bush d.ä. och Clinton vidtog alla tre reducerande åtgärder under sina respektive presidentskap.

Det finns de som kallar USA:s sätt att sörja för den militära personalen för världens största socialistiska ekonomi, med allt boende, olika subventioner och ersättningar, tidig pensionering och livstids pensioner och hälsovård.

För USA:s del tror jag inte att större neddragningar av försvarsbudgeten med nödvändighet behöver innebära katastrof. Att USA numera står för 75 % av NATO:s kostnader, mot 50 % tidigare, behöver inte innebära att detta förhållande varar för all framtid. Inte heller behöver USA stödja militär verksamhet i diverse suspekta länder för dyra pengar och på det hela taget bör USA omdefiniera sina nationella intressen, så att dessa balanseras mot tillgängliga resurser.

Kanske är det i många fall både billigare och bättre att satsa resurser på det diplomatiska området än på det rent militära. Den totala obalans som råder mellan militära och diplomatiska resurser i USA har bl.a. förre försvarsministern Robert Gates satt fingret på. ”There are more members of military marching bands than make up the entire U.S. Foreign Service”.

Själv tror jag att militära budgetneddragningar får långt större och långvarigare konsekvenser när dessa görs i Europa än i USA. Soft Power med dithörande diplomati fungerar bara utifrån en styrkeposition och någon sådan är inte i sikte inom EU i närtid och knappast på medellång sikt heller. En gissning är att Europas politiker kommer att vara fullt sysselsatta med att rädda EU, eurosamarbetet och förmodligen även NATO-samarbetet under lång tid framöver. USA:s politiker kommer att vara sysselsatta med att övertyga omvärlden att landet förtjänar betyget AAA när det gäller kreditvärdighet, vilket kommer att prioriteras långt före att stå för européernas andel av NATO:s budget.

Kostnader för krig inom ramen för ”nationella intressen” eller av humanitära skäl tror jag inte att någon nation i Västvärlden har råd med i nuläget. Krig kostar och pengar är en bristvara just nu.

/Sumatra

*1 Jon Erlendsson “The Cost of War”, USAToday sep 16 2001
*2 Congressional Research Service 2009

P.S: Kanske dags att ge oss som röstade nej till eurosamarbetet ett erkännande. Varje lagd nejröst kommer när allt är sagt och gjort att ha sparat svenska skattebetalare miljonbelopp. D.S.

Gästinlägg: Föraningar

Vi lever i spännande tider, om än inte särskilt uppmuntrande. Skeenden som kunde upplevas som både spännande och uppmuntrande under 80- och 90-talet, med Östeuropas frigörelse och annat, har förbytts i spänning men med en medföljande känsla av annalkande katastrofer. Det är när man i ögonblick av reflektion och eftertanke summerar helheten som den rätta glädjen inför framtiden vägrar att infinna sig.

Katastrof är ett ord som, liksom av en tillfällighet, har grekiskt ursprung och det betyder något omstörtande. Vi använder ordet för stora olyckor som inbegriper stora materiella värden eller som skadar eller dödar många människor eller bådadera.

Numera är det ett omfattande arbete att hålla reda på alla militära nedskärning av förband, materielprogram och militära förmågor i Västvärlden och motsvarande upprustningar i övriga världen. Som försvarsmaktsanställd - som varit med ett tag - så känns det som att det börjar bli dags att konvertera till Buddismen, där ju själva lidandet är en del av affärsidén. Det klagas en del på hur Försvarsmakten var förr, men när jag läser den översättning av NATO:s beröm av vår försvarsförmåga som publicerats, så leder tankarna snarare till ”förr” än till ”nu”:

"När det gäller nationellt försvar vidmakthåller Sveriges mark- (inbegripet hemvärnet), marin- och flygstridskrafter, med understöd av Försvarsmaktens organisation för logistik, en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande, utan understöd från andra."

Finansinstitutet Moody säger att villkoren i det senaste räddningspaketet för Grekland på 109 miljarder Euro i realiteten innebär konkurs. En nog så realistisk bedömning är att detta är ett lyckat försök från Tysklands och Frankrikes sida att rädda sina banker och vältra över Svarte Petter på euroländernas skattebetalare.

En lågoddsare är att det slutar med en grekisk konkurs och att landet lämnar både EU och eurosamarbetet. Begreppet Social Oro är en skönmålning av vad som kan följa. Sedan har vi alla de andra länderna som köar fram till stupet med sina ”sunkiga” ekonomier.

Vem kunde ens i sin vildaste fantasi tänka sig att USA skulle komma i närheten av en konkurs eller komma i ekonomiskt beroendeställning till Kina och Mellanösterns olika diktatorer? Nu är det inte längre några fantasier, utan högst upp på agendan, med snart bara timmar kvar till dead line.

Förr hade krigen en början och ett slut, men numera känns det som att bara början finns kvar. Irak, Afghanistan, krigen i Afrika söder om Sahara och nu senast Libyenkriget, krig som det inte går att se något rimligt och bra slut på.

Hur kommer det att gå i oljelandet Nigeria, med pirater och landet delat fifty-fifty mellan kristna och muslimer och med olika rättssystem i olika landsändar, är bara en av många relevanta frågor man kan ställa sig och ha onda aningar kring när man ser sig om i världen.

Pirater och svältkatastrof på Afrikas Horn, inhemsk terrorism och terrorism med internationella kopplingar på hemmaplan, flyktingströmmar snart sagt överallt och på något sätt känns det som att själva naturen börjat ”djävlas”, med tsunamis, vulkanutbrott, jordbävningar o.s.v.

Allt detta - och mer därtill - gör att man undrar hur allt skall sluta. Att extrapolera sig in i framtiden, när man försöker att skapa sig en bild av vad som ligger i korten, har en tendens att bli fel. Just nu pekar dock alltför många kurvor neråt för man inte skall få onda aningar trots detta. Alla vi som tillhör de generationer som aldrig behövt kalkylera med att hamna ofrivilligt i krig, bör kanske fundera kring frågan om huruvida mänskligheten har det värsta framför sig eller bakom sig.

Kanske kommer vår tid att gå till historien som en mellankrigstid, vem vet? Beredda är vi hur som helst inte, vilket bara är ägnat att spä på de onda aningarna. Vår beredskap borde vara bättre inför de eventuella prövningar som framtiden kanske bär i sitt rymliga sköte, prövningar av mångahanda slag.

/Sumatra

Gästinlägg: Adapting, Adopting, and Adeptness

Hört något om Ship to Gaza på senare tid? ”En liten flottilj idealister tillåts inte lämna grekiska hamnar för att bistå ett sedan 65 år rättsvidrigt igenmurat folk med en smula humanism” skriver en Claes von Retting – författare och regissör - upprört i ett inlägg i SvD i början av juli.

”Detta kom mycket oväntat. Men dagen före beskedet hade Grekland tvingats acceptera ett lån från storemiratet EU på hårda grunder. Där ingick tydligen förbudet att låta frihetsflottan avsegla”.

Här har Retting emellertid fel. Vad det handlar om är istället Israels nya Soft Power-taktik, som ersatt den mindre lyckade taktik som användes under Ship to Gaza, del 1. Ett intressant inlägg i Information Dissemination förklarar den nya taktiken. Israel har på ett systematiskt sätt förvandlat hela Ship to Gaza-projektet till ett stort fiasko.

Redan i början av juli var deltagarantalet nere i 350 deltagare, från att ursprungligen ha varit uppe i 1500. Antalet båtar har minskat från 15 till 10 och minskande.

Nu kommer det intressanta: Den som mest av allt ligger bakom denna framgång är den israeliska juristfirman Shurat haDin, som driver tesen att man kan få terrorister bankrutt genom att använda lagen på ett kreativt sätt. Juristbyrån skickade brev till alla försäkringsbolag i Europa och Turkiet, där man varnade för att bolagen skulle bli juriskt medansvariga i varje framtida terrorhandling som Hamas kan tänkas komma att genomföra, som en konsekvens av misstanken att båtarna skulle medföra kontraband, om bolagen tecknade försäkringar för Ship to Gazas båtar.

Juristbyrån lade, som ombud för ett amerikansk terroroffer, som skadats vid ett palestinskt självmordsanfall, in en stämningsansökan och krävde att ”frihetsflottiljens” båtar skulle beläggas med kvarstad tills ersättning utbetalts.

Ett fransk försäkringbolag fick ett brev som varnade för att försäkra ett fartyg som skulle segla i flottiljen med avgångshamn Marseilles. Det blev ingen försäkring.

Efter att det turkiska “flaggskeppet” M/S Mavi Marmara dragits ur operationen kunde The New York Times avslöja att detta berodde på svårigheter att få fartyget försäkrat.

Juristbyrån skickade brev med varningar till GB och USA och varnade det globala satellitkommunikationsbolaget INMARSAT för kraftiga skadeståndsanspråk och åtal om man tillhandahöll service till en misstänkt terrororganisation. Detta följdes upp med att en israel stämde bolaget enligt amerikansk lag för att understödja terrorism.

Enligt New York Times har grekiska myndigheter lagt beslag på två fartyg liggande i Grekland, varav ett fartyg var amerikanskt. Detta skedde efter att man klagat för grekiska kustbevakningen att sju av fartygen kunde sakna försäkringar eller var registrerade på ett felaktigt sätt.

Det amerikanskflaggade fartyget M/S Audacity of Hope försökte att lämna grekisk hamn utan tillstånd, vilket slutade med att befälhavaren häktades. Det amerikanska utrikesdepartementet ingrep inte.

Genom att göra INMARSAT och assuransbolag till mål och genom att dela ut ”juridiska råd”, lade israelerna ribban högt för dessa bolag att följa lagen. Man vände helt enkelt på en taktik som NGO:s själva använt. Lite av det som hänt är att USA och Israel tvingat européerna att tillämpa sina egna lagar. Trycket är stort på den grekiska kustbevakningen att inte begå några misstag och den byråkrati som skapas i processen begraver projektet Ship to Gaza. Europeisk byråkrati mot Ship to Gaza!

Ovanstående är ett bra exempel på Soft Power, där det finns mycket att lära för Europas nationer, som allt mindre får råd med Hard Power.

Det skall bli intressant att ta del av de svenska deltagarnas synpunkter när de kommer hem, i den mån de inte redan är hemma. De framstår alltmer som clowner på en cirkus.

/Sumatra

Gästinlägg: MCPON

Våra blivande regements- och flottiljförvaltare, hur är det tänkt med dessa i sina nya befattningar? Är de tänkta att ha en särställning inom den egna organisationen eller blir det bara en sorts ”bättre” och mer välbetalda fanjunkare? Risken finns att dessa befattningar får samma mottagande som nyheten om piloternas nya klockor fick. Ingen får ju sticka ut eller upp.

I USA har man efter brittiskt mönster en högste företrädare för kategorin “non-commissioned”, en för varje försvarsgren. I flottan är titeln Master Chief Petty Officer of the Navy (MCPON), en befattning som för tillfället bekläds av Rick D West (se bilden ovan). Protokollärt motsvarar titeln en trestjärning amiral.

Normalt ägnar han sin tid åt att besöka flottans förband för att följa övningar och tala med sjömän och deras familjer. Han fungerar även som rådgivare till Chief of Naval Operations (CNO) och till Chief of Naval Personnel/Deputy Chief of Naval Operations (Manpower, Personnel and Training).

För övriga vapengrenar finns motsvarande befattningar; Sergeant Major of the Army, Chief Master Sergeant of the Air Force, Sergeant Major of the Marine Corps, Master Chief Petty Officer of the Coast Guard, and Senior Enlisted Advisor to the Chairman of the Joint Chiefs of Staff.

Vore det ens tänkbart med tre svenska allmänt respekterade motsvarigheter, som med örat mot rälsen känner av stämningar och vad som rör sig i leden och som kunde verka som rådgivare till våra försvarsgrensinspektörer, kanske även med veteranfrågor som särskilt intresseområde.

/Sumatra

Gästinlägg: Change?

Att följa opinionsläget och den politiska utvecklingen i USA blir allt viktigare för att förstå tidens skeenden, inte minst vad gäller NATO:s framtid och förutsättningarna för vår egen doktrin; Att det finns länder som kommer till undsättning, skulle så behövas.

Efter alla turer kring Libyenkriget, med bl.a. ammunitionsbrist hos européerna, har nu kriget ifrågasatts i själva USA. Så här skriver The Washington Post:

“The House is expected Friday [midsommarafton] to vote to strip funding for offensive military operations in Libya, leaving only money for U.S. forces carrying out support activities for the NATO-led mission such as aircraft refueling, intelligence-gathering and reconnaissance”. Under fredagen stod det dock klart att Kongressen röstat för visst, om än begränsat, aktivt deltagande i kriget, drones och liknande insatser.

Här ser vi inverterade världen mot vad som varit brukligt; européerna strider och USA stödjer. Är detta en trendsättare, så kanske vi kan få se en Lend-Lease Act antas av Kongressen, där européerna får utkämpa sina krig själva, med inlånad eller inhyrd amerikansk materiel.

Har kriget och beslutet om kriget varit i enlighet med den amerikanska konstitutionen och War Powers Resolution är en fråga som debatteras allt mer. En tiopunktslista har satts upp med invändningar mot det amerikanska deltagandet.

1. Beslutet om kriget är ett brott mot konstitutionen (unconstitutional), eftersom det inte godkänts av Kongressen. Att Kongressen beslutar om deltagande i krig regleras i den första artikeln, sektion 8, av Konstitutionen.

2. Kriget är olagligt, eftersom inget omedelbart hot fanns mot USA, vilket krävs för att en president skall kunna fatta egna beslut om att starta krig. Här får Obama problem, eftersom både Pentagons och Justitieministeriets egna jurister anser att War Powers Resolution äger tillämpning i fallet Libyen.

3. Opinionen, där sex av tio amerikaner är emot kriget och endast 30 % är uttalat för. Inte heller på den politiska sidan finns något vidare stöd för kriget.

4. Kriget tar bort fokus från den pågående ekonomiska krisen.

5. USA har hittills lagt 750 miljoner dollar på ett krig som kört fast och som varat längre än tänkt var.

6. USA betalar för NATO:s krig. Enligt tillgängliga data som är från den 5:e maj, stod USA för 93 % av kryssningsmissilerna, 66 % av militär personal och 50 % av fartyg och flyg.

7. Kriget för att skydda civila dödar civila.

8. FN-resolutionen innefattar inte regimskifte, vilket trots detta verkar ha blivit ett NATO-mål.

9. Allierade sviktar, ibland inför trycket från hemmaopinionen.

10. Fruset läge i ett inbördeskrig, där båda sidor hävdar att segern är inom räckhåll. USA bör eftersträva en politisk lösning.

Nu skulle man kunna tro att ovanstående 10 punkter lanserats av republikanerna, i ett försök att positionera sig inför valet nästa år. Så är dock inte fallet, utan listan är skriven av Dennis Kucinich, en demokratisk kongressman från Ohio. Kucinich räknas till partiets vänsterflygel, vilket, med svenska mått mätt, nog närmast motsvaras av de gamla moderaterna.

Det är krigströtta amerikanska väljare som går till val nästa år. Vad får egentligen mannen på gatan (efter att ha tvingats att lämna tillbaka huset till banken) ut av att vara medborgare i världens enda supermakt, med elva hangarfartyg och 40 % av världens samlade militärutgifter och som stöttar all världens suspekta regimer med militära resurser och upplånade pengar? Så kanske medelamerikanen kommer att resonera inför valet och vem kan klandra honom?

Det finns tecken i tiden som man kan välja eller inte välja att tyda. Så är det alltid. Ingenting kommer i påse förrän det varit i säck. Kanske dags för en amerikansk Change, en Change som kan få vittgående konsekvenser för oss européer. Ett mer isolationistiskt USA lär få återverkningar lite varstans. Således all anledning att följa med i utvecklingen Over There.

/Sumatra