Gästinlägg: Det glömda kriget

I samband med andra världskrigets slut delades världen upp mellan segrarmakterna vid Potsdamkonferensen i juli-augusti 1945. Där beslutades det att den 38:e breddgraden, som går rakt genom Koreahalvön och delar denna i en nordlig och en sydlig del, skulle utgöra gränsen mellan Sovjetunionens respektive USA:s kommande ockupationszoner i Korea. 1948 grundades Republiken Korea (Sydkorea) och Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea).

Koreakriget var en väpnad konflikt på Koreahalvön, som började med att Nordkorea anföll Sydkorea över den 38:e breddgraden den 25 juni 1950, en söndag då de flesta sydkoreanska officerare var lediga. Själva kriget slutade den 27 juli 1953 med vapenstillestånd, men något fredsavtal har aldrig slutits. Den 7 juli antogs en resolution i FN:s säkerhetsråd om bildandet av en FN-styrka under amerikansk ledning för att slå tillbaka attacken. Som befälhavare utsågs MacArthur (sedermera avsatt av USA:s president Harry S. Truman, på liknande grunder som McCrystal just avsatts av Obama). Varken Kina eller Sovjetunionen var vid denna tid medlemmar av FN:s säkerhetsråd.

Några månader efter krigsutbrottet, den 19:e oktober 1950, gick kinesiska trupper över floden Yalu, som utgjorde Nordkoreas gräns mot Kina.

På FN-sidan fanns USA, Australien, Storbritannien, Nya Zeeland, Nederländerna, Kanada, Sydafrika, Frankrike, Filippinerna, Colombia, Turkiet, Thailand, Grekland samt Etiopien. Även Sverige deltog med sjukvårdsförband, vilket även Danmark, Norge, Italien (inte FN-medlem) och Indien gjorde. På den andra sidan fanns Nordkorea, Kina och Sovjetunionen.

MEDEVAC-helikopter Korea-style

För att få ett begrepp om stridernas omfattning, kan man ta en titt på de uppskattade förlustsiffrorna: För Sydkorea ca 1 miljon, Nordkorea ca 1 miljon, Kina troligen ca 600 000, USA drygt 36 000, övriga FN-länder ca 3 000 (alla siffror ungefärliga). Siffrorna fortsätter att stiga och nu senast med torpederingen av det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan, med förlust av 46 sjömän. Att kriget inte tar mer plats i människors medvetande beror nog främst på att det tidsmässigt inföll mellan Andra Världskriget och Vietnamkriget.

Finns det då anledning att i dagsläget ta Nordkoreas -Sea–Of-Flame-retorik på allvar? Även bortsett från Nordkoreas kärnvapenambitioner har de väpnade styrkorna ett rejält konventionellt bett, kombinerat med gott fortifikatorisk skydd. Det är bara 40 km mellan DMZ och downtown Seoul, staden med 10,5 miljoner innevånare. I ett tätbefolkat område - ”stor-Seoul” - finns nästan 25 miljoner människor på liten yta.

Nordkorea lär ha mer Special Forces än USA. 1968 tog sig 31 nordkoreanska SF in i Seoul, i ett försök att lönnmörda Sydkoreas dåvarande president och otaliga andra räder in i Sydkorea har genomförts under årens lopp.

Kina är nog den part som skulle kunna lösa upp konflikten, men gör det inte. Skälen är förmodligen att man fruktar för omfattande flyktingströmmar från norr. Troligen kan även Kinas stora förluster på 50-talet spela in. Det vorekanske bästa för alla parter att även Nordkorea – efter kinesiskt mönster – övergick till en mer oreglerad (läs kapitalistisk) ekonomi. Sydkoreanerna å sin sida verkar måttligt intresserade av en återförening. En sådan skulle få Tysklands återförening att framstå som nästan gratis. Så här 60 år efter krigsutbrottet börjar det dock bli dags att lösa konflikten.

Har USA och västländerna resurser att klara ett krig mot Nordkorea, där eventuellt Kina lägger sig i och där även Taiwans framtid är en bricka i spelet? Den stora skillnaden mellan då och nu är troligen ekonomisk. Visserligen var USA hårt skuldsatt även efter världskriget, men man var inte på samma sätt ekonomiskt beroende av Kinas välvilja. USA:s skuldsättning till långivaren Kina kan få framtida betydelse i mer än ekonomisk mening.

Som sagt, Kina sitter på nyckeln.

Källor: Time Magazine, Wikipedia, GlobalSecurity.org

/Sumatra

Uppdaterad 10-06-29, 22:01
Fortfarande är det ett i huvudsak kallt krig mellan parterna, men för hur länge? En sak kan man säg med säkerhet: Ordkriget trappas upp.

CNN presenterade igår morse nyheten att Nordkorea anklagar USA för att föra fram "tunga vapen" till gränsen. Även kommenterat av Reuters.

"The introduction of heavy weapons to the area around the conference hall where armed forces of both sides stand in acute confrontation is a premeditated provocation aimed to spark off a serious military conflict. North Korean military officials have said they will ‘take strong military countermeasures’ if the weapons are not removed."

Som framgår av tabellen "Korean People's Army Equipment" (länkat i inlägget ovan) bygger det Nordkoreanska markförsvaret till stor del på artilleri i olika former.

"A key component... involves the deployment of large numbers of long-range 240mm multiple rocket launcher systems and 170mm self-propelled guns to hardened sites located near the Demilitarized Zone. According to one report, a South Korean security analyst suggested that DPRK artillery pieces of calibers 170mm and 240mm could fire 10,000 rounds per minute to Seoul and its environs."

Viss risk finns för att fortsatta krigsförberedelser och styrketillväxt kring DMZ förvandlas till ett första världskrigsscenario, där påbörjade, allomfattande mobiliseringar gjorde kriget oundvikligt. Återstår bara att omgruppera några hangarfartygsgrupper till området, så är alla på plats. Nordkorea har en helt oförutsägbar ledning och vart händelserna bär iväg är omöjligt att säga.

Dags att ’speeda’ på arbetet med internationell arbetsskyldighet?

/Sumatra