Ledning av flygstridskrafter

När jag en gång i tiden studerade på Försvarshögskolan så pågick en het diskussion om uppdragsstyrning eller kommandostyrning av stridskrafter. Den nya "Militärstrategiska doktrinen" var färsk från tryckpressen och doktrinerna för respektive försvarsgren fanns i arbetsutgåvor och studerades därför flitigt av alla elever.

Manöverteori och uppdragstaktik är ledorden för svenska militära stridskrafter, men för flygstridskrafterna gäller ett undantag från dessa principer.

Så här stod det att läsa i 2004 års "Doktrin för luftoperationer":

"Uppdragsstyrning är centralt i manöverteorin men insatser med luftstridskrafter innebär ett behov av att leda i spannet mellan uppdragsstyrning och kommandostyrning beroende på rådande omständigheter och planerad verksamhet.
...
Uppdragsstyrning eftersträvas i en defensiv situation där motståndaren har initiativet. Det ger möjlighet att snabbt parera motståndarens initiativ och samtidigt möjlighet att utnyttja snabbt uppkomna möjligheter. Offensiva operationer kräver en större grad av kommandostyrning.
...
Kommandostyrning är särskilt beroende av tillgång till kvalificerade ledningssystem med hög kapacitet. Begränsningar i ledningssystemen leder ofta till nedsatt ledningsförmåga vilket innebär att ledningen ofta övergår i former som liknar uppdragsstyrning eller procedurstyrning. Procedurerna är värdefulla hjälpmedel för att minska friktionen mellan förband."

Synsättet var en smula svårt för oss piloter att acceptera. Vi hade ju alltid sett oss själva som ett under av flexibilitet, initiativkraft och fri vilja. Att erkänna att vi var hela tiden styrda från ovan satt långt inne. Men samtidigt så var det helt riktigt. Flygstridskrafter var och är en dyr och begränsad resurs. Därför ska de enligt alla flygteoretiker från Douhet via Mitchell till Warden koncentreras till ett vapenslag och användas optimalt för att vinna kriget, inte bara enskilda slag. Detta är en av anledningarna till att Flygvapnet genom åren inte anammat CAS - Close Air Support till fullo. Det var viktigare för kriget att sänka transportfartyget med 50 stridsvagnar på väg över Östersjön än en enskild stridsvagn på slagfältet.

Men med Kalla Krigets slut och murens fall så försvann de klassiska målen för Flygvapnet. När så vår f.d. ÖB under sina sista dagar vid makten påminde politikerna om att de lovat EU att skapa Battlegroups så uppstod problem. Den som inte kunde bidra till BG-konceptet kunde lika gärna glömma de nästföljande årens materielbudget. Det Flygvapnet kunde ställa upp med var CAS, spaningsförmåga, transportflyg och helikoptrar. Från att ha varit ett koncept på ca 1000-1500 man så svällde NBG08 - Nordic Battlegroup till en gigant på nästan 2800 man. Alla ville vara med! För att klara av målet i tid så skapades en mängd "snabbspår". Det var mörkerförmåga med NVG - Night Vision Goggles, långa flygpass med förvaring av mat och vatten i kabinen och integration av laser- och GPS-styrda bomber (samma vapen som politikerna nu senast inte ville att Gripen fällde i Libyen).

Vad man helt glömde bort var hur man skulle leda dessa flygstridskrafter.

Sverige
Hur har det då skett historiskt i Sverige?

Under slutet av Kalla Kriget så leddes luftförsvaret från Flygkommandona. De var från början fyra, men reducerades senare till tre (FK Syd, FK Mitt och FK Norr). Där satt de taktiska staberna och ledde sina stridskrafter med hjälp av uppdragsordrar. För jakten så var de oftast inte så besvärliga utan bestod i t.ex. "Roten Johan 11 starta ost, Kobran leder i luften kanal 300". De flygtaktiska kommandona var underställda de Militärområdeschefen i Milo Syd, Milo Mitt och Milo Norr. På så sätt så kunde man på operativ nivå samordna luftförsvaret då Luftvärnet tillhörde Armén och skydda markstridskrafternas mobilisering från angrepp från luften.

För attacken och spaningen så var det mer komplicerat. Dessa förband leddes från E1 - 1:a flygeskadern som i krig var direkt underställd ÖB.

Uppdragen kom från JAL - Jaktledaren samt Eskaderstaben i form av en FgO - Företagsorder. Där listades vilka flygplan som skulle sättas in, beväpning, start och landningsbas, anfallsmål (attack/spaning) eller spärrbana (jakt) samt eventuella behov av samordning med luftvärn och Marinen (räknades som "rött"=fientligt luftvärn då de sköt först och frågade sedan).

I luften så leddes insatserna av STRIL - Stridsledning och luftbevakning. Detta skedde genom tal- och dataledning från STRIC - stridsledningscentraler. Attacken och spaningen gick för det mesta radiotysta för att undvika att bli upptäckta av fienden, men jaktflygarna tjattrade på. Det var bättre med mycket information för att bygga upp luftläget. Stridsledningen ledd insatserna fram tills dess att jaktpiloten fick kontakt med målet på radar eller visuellt. Stridsledaren brukar ibland kallas "den femte gruppmedlemmen".

Sverige var världsledande med taktiska datalänkar mellan flygplan och ner till marken. Utan att säga ett ord kunde Rrjal - radarjaktledaren skicka styrorder till piloterna om vilka fientliga flygplan som fanns i luften och vilka som skulle anfallas.

Libyen
Numera har Flygvapnet anpassats för internationella insatser. Radiosystem och datalänkar har blivit interoperabla för att kommunicera med NATO-ledningssystem. Länk-16 används för datakommunikation. Piloterna är välövade i NATO uppdragstaktik och all kommunikation sker på engelska enligt NATO-terminologi. Divisionerna genomgår NATO OPEVAL som är godkännandeprocessen för att vara insatsberedd.

Vid en insats liknande den i Libyen så leds operationen från ett JFC - Joint Forces Command. Där skrivs uppdragsordern (OPORDER) ut som talar om vad de olika stridskrafterna skall uppnå den närmaste veckan. Den skickas sedan till ACC/CAOC där den för flygstridskrafter omvandlas till en ATO - Air Task Order. Den beskriver i detalj vad de olika förbanden skall genomföra det närmaste dygnet. En ATO kan jämföras med den svenska FgO.

I luften leds flygplanen av en stridsledare. Vanligtvis från en luftburen stridsledningscentral i form av en E3 "Sentry" AWACS - Airborne Warning and Control System. Ledningen kan ske via s.k. Bulls-Eye d.v.s. att ha en gemensam punkt där stridsledaren via radio läser ut var alla flygplan befinner sig. Detta system är väl beprövat, men innebär stor arbetsbelastning på piloterna då de måste visualisera luftläget på papper eller i huvudet. På radarn går det att lägga ut en referenspunkt där piloten själv kan försöka hitta de mål som stridsledaren pratar om. Med införandet av Länk-16 så sker detta med datakommunikation på samma sätt som de svenska länkarna. Piloten får upp all information han behöver för sitt uppdrag utan att behöva tala på radio. Detta minskar belastningen och innebär att radiotrafiken kan minskas.

En Gripen är aldrig ensam i en liknande insats. Stridsledning från AWACS, luftankning från t.ex. KC-135, attackflygplan, störflygplan, jakteskort, SEAD - Suppression of Enemy Air Defence m.m. En insats med 100 flygplan är inte ovanligt.

Hade Gripen satts in i Afghanistan hade samma upplägg gällt. Det finns NATO AWACS som leder luftstridskrafterna även där. Tyskland som inte deltog i insatsen över Libyen valde att förstärka AWACS-besättningarna med tysk personal så att amerikanska besättningar kunde användas över Medelhavet.

Faktum att detta upplägg av ledning och taktik är precis vad Sverige tränat på de senaste 10 åren. Det är också precis det upplägg som alla svenska flygande insatsförband har haft allt från SWAFRAP AJS37, SWAFRAP JAS39, SE-01 och SE-02. Dessutom är det så förbanden övar på internationella övningar som Red Flag i Alaska 2006 och i Nellis 2008.

Det som saknades i dessa insatsdivisioner var en ledningsenhet, men nu har äntligen EAS - Expeditionary Air Staff startats upp. Med det så finns helt plötsligt förmågan att göra om de förband som idag är anmälda till PARP till riktiga insatsförband. Utan en stab- och ledningsenhet så finns det inga insatsförband, bara verkansenheter. Men då EAS bara består av 13 personer så kommer den nog bara ha kapacitet till att agera "Liasion", d.v.s. kontaktperson mot högre stabs- och ledningsenhet, läs NATO.

Med den inriktning som ledningssystemutvecklingen har i Sverige så kommer systemen även här på hemmaplan att likna NATO. D.v.s. Länk-16 för datakommunikation.

På senare år har de taktiska flygkommandona lagts ner och ersatts av FTS - Flygtaktiska staben. Företagsordern har ersatts av ATO på samma sätt som i NATO.

NBG
Då kommer vi till katten bland hermelinerna. Inom NBG så var luftstridskrafterna del av EAW - Expeditionary Air Wing. För insatsen i Libyen så slet man ur gripendivisionen, en Tp-84 och tillsatte en ledningsdel. Kvar i EAW blev i stort sett bara helikoptrarna. Inom ramen för NBG hade förbandet tränat CAS. I Libyen så blev det först fokus på jaktuppdrag, men genom större delen av insatsen var det spaning som gällde.

NBG är tänkt att åka iväg som en egen kloss. EAW borde ha samma förutsättningar. Men var finns den enhet som skickar uppdragsorder i form av ATO till den flygande delen av förbandet? var finns den underrättelsefunktion som ska säkerställa att hotet från marken i form av handburet luftvärn analyseras på rätt sätt. Var finns den enhet som skickar stridsledning i form av t.ex. Länk-16? Var finns lufttankningen? Den Tp-84 som skickades ner till Libyen var en nödlösning i form av det flygplan som fanns för träning i Sverige. Viktigast av allt, var finns flygräddningen i form av CSAR - Combat Search and Rescue? Märk väl att detta inte är samma sak som MEDEVAC som fanns inom NBG! Över Libyen så kunde piloterna räkna med viss hjälp om de blev nedskjutna, men att bli nedskjuten över mellersta Afrika med bara apostlahästarna och en 9mm pistol som verktyg är en helt annan sak.

Frågan är om EAW ens tränat på att vara fristående? Under träning av NBG här hemma i Sverige så har med stor sannolikhet flygförbandet letts av svensk stridsledning för att kunna samordna luftrummet. Det har definitivt letts av svensk flygtrafikledning. Finns dessa resurser tillgängliga för en insats över t.ex. Tchad eller Sudan?

Ska förbandet ledas av en CAOC på samma sätt som i Libyen, eller ska det ledas från den Flygtaktiska staben här hemma i Sverige?

Faktum är att en insats med Gripen inom ramen för NBG och EAW hade inneburit att man inte bara skulle gjort första insatsen på 50 år utan att den genomförts precis som insatsen med J 29 Tunnan i Kongo. Utan ledning och med begränsade kommunikationsmöjligheter. Visst så ska en flygvapendivision klara av även detta. Under Kalla Kriget så tränade vi på att flyga med ett utslaget eller utstört stridsledningssystem. Men vi tog också betydligt högre förluster i ett sådant scenario.

Jag kommer säkert att få en del kritik för detta uttalande, men tyvärr så beror nog dessa frågetecken på att hela NBG-konceptet varit armétungt i framtagandet. Många arméofficerare har ibland en tro på att flygstridskrafter är något man kan hantera på samma sätt som arméns helikoptrar där piloten bara är den som styr helikoptern. Den verkliga befälhavaren är den med högst gradbeteckning på axlarna. Datalänkar verkar vara ett okänt begrepp, vilket också satsningen på NBF visade då man knappt visste vad som fanns i Flygvapnet eller Marinen.

Många frågetecken att räta ut. Men en sak är helt klar. EAW liknar inget annat som Flygvapnet gjort tidigare. Frågan är om det liknar något som Flygvapnet kommer att göra någonsin?

Slutsats
Att insatsen i Libyen gick bra ska man inte tacka EAW-konceptet för. Det enda som EAW var bra för var att säkerställa att piloterna var i bra flygtrim. Den lyckade insatsen beror på den anpassning av utrustning som skett genom åren samt att piloterna och den tekniska personalen övat på detta under många år. Till skillnad från Armén som ända fram tills nu satt upp förband specifikt för insatser så har Flygvapnet kunnat fördela insatserna på de stående divisionerna.

Jag skulle vilja hävda att EAW tvärt om bidrog till en del av de friktioner som fanns inom FL-01. Förbandet hade tränat för en uppgift, men sattes in i en annan.

Tyvärr backar (s) nu om NBG. (* suck *) Visst, vill man sätta upp en Battlegroup så gör så. Bortkastad tid och pengar i mina ögon. Kanske det vinner några politiska segrar inom EU? Men med tanke på den säkerhetspolitiska styrka eller avsaknad av styrka som EU har så lär det inte ge så mycket.

Men varför inte göra som (övriga) NATO-länder och anmäla de enheter som redan finns? Det är betydligt bättre med insatsberedda små enheter som går att stoppa in i större operationer än en enhet som skall klara av allt själv. Den blir både för stor och för liten på samma gång. Men snälla, lämna Flygvapnet utanför! Flygvapnet har inget att vinna på att vara med inom NBG. Det kan inte ses som en "reformmotor" som för Armén, utan leder bara utvecklingen in i en återvändsgränd. För det är inte amerikanska marinkåren vi vill efterlikna? Eller är det en amerikansk hangarfartygsgrupp som är förebilden? De är de enda fristående enheter jag känner till som har den förmåga att själv leda flygstridskrafter som NBG försöker eftersträva.

Graden av insatsberedskap för en flygdivision begränsas bara av den mängd träning förbanden får. NATO-kravet är egentligen 180 timmar per år, men det har ingen svensk division fått på åratal. Flygvapnet har lyckats få NATO att gå med på att det räcker med 160 timmar om man komplementerar med simulatorträning. En flygdivision fungerar dessutom bäst om den leds av en ledningsstruktur liknande den som finns här hemma i Sverige eller som finns inom NATO. Skulle NBG behöva tillskott av flygstridskrafter så finns givetvis möjligheten att använda svenska flygplan. De finns beredda oavsett NBG eller inte.

Det finns med andra ord en hel del att fundera på om det skulle bli en ny Luftförsvarsutredning.

Nu har precis en ny "Militärstrategisk doktrin" sett dagens ljus. Jag har inte läst den ännu, men är en smula fundersam över vad den har att säga om internationella operationer. Jag är ännu mer fundersam över vad den ännu icke nyutgivna "Doktrin för luftoperationer" kommer att säga om ledning av flygstridskrafter.