Ledning av flygstridskrafter

När jag en gång i tiden studerade på Försvarshögskolan så pågick en het diskussion om uppdragsstyrning eller kommandostyrning av stridskrafter. Den nya "Militärstrategiska doktrinen" var färsk från tryckpressen och doktrinerna för respektive försvarsgren fanns i arbetsutgåvor och studerades därför flitigt av alla elever.

Manöverteori och uppdragstaktik är ledorden för svenska militära stridskrafter, men för flygstridskrafterna gäller ett undantag från dessa principer.

Så här stod det att läsa i 2004 års "Doktrin för luftoperationer":

"Uppdragsstyrning är centralt i manöverteorin men insatser med luftstridskrafter innebär ett behov av att leda i spannet mellan uppdragsstyrning och kommandostyrning beroende på rådande omständigheter och planerad verksamhet.
...
Uppdragsstyrning eftersträvas i en defensiv situation där motståndaren har initiativet. Det ger möjlighet att snabbt parera motståndarens initiativ och samtidigt möjlighet att utnyttja snabbt uppkomna möjligheter. Offensiva operationer kräver en större grad av kommandostyrning.
...
Kommandostyrning är särskilt beroende av tillgång till kvalificerade ledningssystem med hög kapacitet. Begränsningar i ledningssystemen leder ofta till nedsatt ledningsförmåga vilket innebär att ledningen ofta övergår i former som liknar uppdragsstyrning eller procedurstyrning. Procedurerna är värdefulla hjälpmedel för att minska friktionen mellan förband."

Synsättet var en smula svårt för oss piloter att acceptera. Vi hade ju alltid sett oss själva som ett under av flexibilitet, initiativkraft och fri vilja. Att erkänna att vi var hela tiden styrda från ovan satt långt inne. Men samtidigt så var det helt riktigt. Flygstridskrafter var och är en dyr och begränsad resurs. Därför ska de enligt alla flygteoretiker från Douhet via Mitchell till Warden koncentreras till ett vapenslag och användas optimalt för att vinna kriget, inte bara enskilda slag. Detta är en av anledningarna till att Flygvapnet genom åren inte anammat CAS - Close Air Support till fullo. Det var viktigare för kriget att sänka transportfartyget med 50 stridsvagnar på väg över Östersjön än en enskild stridsvagn på slagfältet.

Men med Kalla Krigets slut och murens fall så försvann de klassiska målen för Flygvapnet. När så vår f.d. ÖB under sina sista dagar vid makten påminde politikerna om att de lovat EU att skapa Battlegroups så uppstod problem. Den som inte kunde bidra till BG-konceptet kunde lika gärna glömma de nästföljande årens materielbudget. Det Flygvapnet kunde ställa upp med var CAS, spaningsförmåga, transportflyg och helikoptrar. Från att ha varit ett koncept på ca 1000-1500 man så svällde NBG08 - Nordic Battlegroup till en gigant på nästan 2800 man. Alla ville vara med! För att klara av målet i tid så skapades en mängd "snabbspår". Det var mörkerförmåga med NVG - Night Vision Goggles, långa flygpass med förvaring av mat och vatten i kabinen och integration av laser- och GPS-styrda bomber (samma vapen som politikerna nu senast inte ville att Gripen fällde i Libyen).

Vad man helt glömde bort var hur man skulle leda dessa flygstridskrafter.

Sverige
Hur har det då skett historiskt i Sverige?

Under slutet av Kalla Kriget så leddes luftförsvaret från Flygkommandona. De var från början fyra, men reducerades senare till tre (FK Syd, FK Mitt och FK Norr). Där satt de taktiska staberna och ledde sina stridskrafter med hjälp av uppdragsordrar. För jakten så var de oftast inte så besvärliga utan bestod i t.ex. "Roten Johan 11 starta ost, Kobran leder i luften kanal 300". De flygtaktiska kommandona var underställda de Militärområdeschefen i Milo Syd, Milo Mitt och Milo Norr. På så sätt så kunde man på operativ nivå samordna luftförsvaret då Luftvärnet tillhörde Armén och skydda markstridskrafternas mobilisering från angrepp från luften.

För attacken och spaningen så var det mer komplicerat. Dessa förband leddes från E1 - 1:a flygeskadern som i krig var direkt underställd ÖB.

Uppdragen kom från JAL - Jaktledaren samt Eskaderstaben i form av en FgO - Företagsorder. Där listades vilka flygplan som skulle sättas in, beväpning, start och landningsbas, anfallsmål (attack/spaning) eller spärrbana (jakt) samt eventuella behov av samordning med luftvärn och Marinen (räknades som "rött"=fientligt luftvärn då de sköt först och frågade sedan).

I luften så leddes insatserna av STRIL - Stridsledning och luftbevakning. Detta skedde genom tal- och dataledning från STRIC - stridsledningscentraler. Attacken och spaningen gick för det mesta radiotysta för att undvika att bli upptäckta av fienden, men jaktflygarna tjattrade på. Det var bättre med mycket information för att bygga upp luftläget. Stridsledningen ledd insatserna fram tills dess att jaktpiloten fick kontakt med målet på radar eller visuellt. Stridsledaren brukar ibland kallas "den femte gruppmedlemmen".

Sverige var världsledande med taktiska datalänkar mellan flygplan och ner till marken. Utan att säga ett ord kunde Rrjal - radarjaktledaren skicka styrorder till piloterna om vilka fientliga flygplan som fanns i luften och vilka som skulle anfallas.

Libyen
Numera har Flygvapnet anpassats för internationella insatser. Radiosystem och datalänkar har blivit interoperabla för att kommunicera med NATO-ledningssystem. Länk-16 används för datakommunikation. Piloterna är välövade i NATO uppdragstaktik och all kommunikation sker på engelska enligt NATO-terminologi. Divisionerna genomgår NATO OPEVAL som är godkännandeprocessen för att vara insatsberedd.

Vid en insats liknande den i Libyen så leds operationen från ett JFC - Joint Forces Command. Där skrivs uppdragsordern (OPORDER) ut som talar om vad de olika stridskrafterna skall uppnå den närmaste veckan. Den skickas sedan till ACC/CAOC där den för flygstridskrafter omvandlas till en ATO - Air Task Order. Den beskriver i detalj vad de olika förbanden skall genomföra det närmaste dygnet. En ATO kan jämföras med den svenska FgO.

I luften leds flygplanen av en stridsledare. Vanligtvis från en luftburen stridsledningscentral i form av en E3 "Sentry" AWACS - Airborne Warning and Control System. Ledningen kan ske via s.k. Bulls-Eye d.v.s. att ha en gemensam punkt där stridsledaren via radio läser ut var alla flygplan befinner sig. Detta system är väl beprövat, men innebär stor arbetsbelastning på piloterna då de måste visualisera luftläget på papper eller i huvudet. På radarn går det att lägga ut en referenspunkt där piloten själv kan försöka hitta de mål som stridsledaren pratar om. Med införandet av Länk-16 så sker detta med datakommunikation på samma sätt som de svenska länkarna. Piloten får upp all information han behöver för sitt uppdrag utan att behöva tala på radio. Detta minskar belastningen och innebär att radiotrafiken kan minskas.

En Gripen är aldrig ensam i en liknande insats. Stridsledning från AWACS, luftankning från t.ex. KC-135, attackflygplan, störflygplan, jakteskort, SEAD - Suppression of Enemy Air Defence m.m. En insats med 100 flygplan är inte ovanligt.

Hade Gripen satts in i Afghanistan hade samma upplägg gällt. Det finns NATO AWACS som leder luftstridskrafterna även där. Tyskland som inte deltog i insatsen över Libyen valde att förstärka AWACS-besättningarna med tysk personal så att amerikanska besättningar kunde användas över Medelhavet.

Faktum att detta upplägg av ledning och taktik är precis vad Sverige tränat på de senaste 10 åren. Det är också precis det upplägg som alla svenska flygande insatsförband har haft allt från SWAFRAP AJS37, SWAFRAP JAS39, SE-01 och SE-02. Dessutom är det så förbanden övar på internationella övningar som Red Flag i Alaska 2006 och i Nellis 2008.

Det som saknades i dessa insatsdivisioner var en ledningsenhet, men nu har äntligen EAS - Expeditionary Air Staff startats upp. Med det så finns helt plötsligt förmågan att göra om de förband som idag är anmälda till PARP till riktiga insatsförband. Utan en stab- och ledningsenhet så finns det inga insatsförband, bara verkansenheter. Men då EAS bara består av 13 personer så kommer den nog bara ha kapacitet till att agera "Liasion", d.v.s. kontaktperson mot högre stabs- och ledningsenhet, läs NATO.

Med den inriktning som ledningssystemutvecklingen har i Sverige så kommer systemen även här på hemmaplan att likna NATO. D.v.s. Länk-16 för datakommunikation.

På senare år har de taktiska flygkommandona lagts ner och ersatts av FTS - Flygtaktiska staben. Företagsordern har ersatts av ATO på samma sätt som i NATO.

NBG
Då kommer vi till katten bland hermelinerna. Inom NBG så var luftstridskrafterna del av EAW - Expeditionary Air Wing. För insatsen i Libyen så slet man ur gripendivisionen, en Tp-84 och tillsatte en ledningsdel. Kvar i EAW blev i stort sett bara helikoptrarna. Inom ramen för NBG hade förbandet tränat CAS. I Libyen så blev det först fokus på jaktuppdrag, men genom större delen av insatsen var det spaning som gällde.

NBG är tänkt att åka iväg som en egen kloss. EAW borde ha samma förutsättningar. Men var finns den enhet som skickar uppdragsorder i form av ATO till den flygande delen av förbandet? var finns den underrättelsefunktion som ska säkerställa att hotet från marken i form av handburet luftvärn analyseras på rätt sätt. Var finns den enhet som skickar stridsledning i form av t.ex. Länk-16? Var finns lufttankningen? Den Tp-84 som skickades ner till Libyen var en nödlösning i form av det flygplan som fanns för träning i Sverige. Viktigast av allt, var finns flygräddningen i form av CSAR - Combat Search and Rescue? Märk väl att detta inte är samma sak som MEDEVAC som fanns inom NBG! Över Libyen så kunde piloterna räkna med viss hjälp om de blev nedskjutna, men att bli nedskjuten över mellersta Afrika med bara apostlahästarna och en 9mm pistol som verktyg är en helt annan sak.

Frågan är om EAW ens tränat på att vara fristående? Under träning av NBG här hemma i Sverige så har med stor sannolikhet flygförbandet letts av svensk stridsledning för att kunna samordna luftrummet. Det har definitivt letts av svensk flygtrafikledning. Finns dessa resurser tillgängliga för en insats över t.ex. Tchad eller Sudan?

Ska förbandet ledas av en CAOC på samma sätt som i Libyen, eller ska det ledas från den Flygtaktiska staben här hemma i Sverige?

Faktum är att en insats med Gripen inom ramen för NBG och EAW hade inneburit att man inte bara skulle gjort första insatsen på 50 år utan att den genomförts precis som insatsen med J 29 Tunnan i Kongo. Utan ledning och med begränsade kommunikationsmöjligheter. Visst så ska en flygvapendivision klara av även detta. Under Kalla Kriget så tränade vi på att flyga med ett utslaget eller utstört stridsledningssystem. Men vi tog också betydligt högre förluster i ett sådant scenario.

Jag kommer säkert att få en del kritik för detta uttalande, men tyvärr så beror nog dessa frågetecken på att hela NBG-konceptet varit armétungt i framtagandet. Många arméofficerare har ibland en tro på att flygstridskrafter är något man kan hantera på samma sätt som arméns helikoptrar där piloten bara är den som styr helikoptern. Den verkliga befälhavaren är den med högst gradbeteckning på axlarna. Datalänkar verkar vara ett okänt begrepp, vilket också satsningen på NBF visade då man knappt visste vad som fanns i Flygvapnet eller Marinen.

Många frågetecken att räta ut. Men en sak är helt klar. EAW liknar inget annat som Flygvapnet gjort tidigare. Frågan är om det liknar något som Flygvapnet kommer att göra någonsin?

Slutsats
Att insatsen i Libyen gick bra ska man inte tacka EAW-konceptet för. Det enda som EAW var bra för var att säkerställa att piloterna var i bra flygtrim. Den lyckade insatsen beror på den anpassning av utrustning som skett genom åren samt att piloterna och den tekniska personalen övat på detta under många år. Till skillnad från Armén som ända fram tills nu satt upp förband specifikt för insatser så har Flygvapnet kunnat fördela insatserna på de stående divisionerna.

Jag skulle vilja hävda att EAW tvärt om bidrog till en del av de friktioner som fanns inom FL-01. Förbandet hade tränat för en uppgift, men sattes in i en annan.

Tyvärr backar (s) nu om NBG. (* suck *) Visst, vill man sätta upp en Battlegroup så gör så. Bortkastad tid och pengar i mina ögon. Kanske det vinner några politiska segrar inom EU? Men med tanke på den säkerhetspolitiska styrka eller avsaknad av styrka som EU har så lär det inte ge så mycket.

Men varför inte göra som (övriga) NATO-länder och anmäla de enheter som redan finns? Det är betydligt bättre med insatsberedda små enheter som går att stoppa in i större operationer än en enhet som skall klara av allt själv. Den blir både för stor och för liten på samma gång. Men snälla, lämna Flygvapnet utanför! Flygvapnet har inget att vinna på att vara med inom NBG. Det kan inte ses som en "reformmotor" som för Armén, utan leder bara utvecklingen in i en återvändsgränd. För det är inte amerikanska marinkåren vi vill efterlikna? Eller är det en amerikansk hangarfartygsgrupp som är förebilden? De är de enda fristående enheter jag känner till som har den förmåga att själv leda flygstridskrafter som NBG försöker eftersträva.

Graden av insatsberedskap för en flygdivision begränsas bara av den mängd träning förbanden får. NATO-kravet är egentligen 180 timmar per år, men det har ingen svensk division fått på åratal. Flygvapnet har lyckats få NATO att gå med på att det räcker med 160 timmar om man komplementerar med simulatorträning. En flygdivision fungerar dessutom bäst om den leds av en ledningsstruktur liknande den som finns här hemma i Sverige eller som finns inom NATO. Skulle NBG behöva tillskott av flygstridskrafter så finns givetvis möjligheten att använda svenska flygplan. De finns beredda oavsett NBG eller inte.

Det finns med andra ord en hel del att fundera på om det skulle bli en ny Luftförsvarsutredning.

Nu har precis en ny "Militärstrategisk doktrin" sett dagens ljus. Jag har inte läst den ännu, men är en smula fundersam över vad den har att säga om internationella operationer. Jag är ännu mer fundersam över vad den ännu icke nyutgivna "Doktrin för luftoperationer" kommer att säga om ledning av flygstridskrafter.

Fortsatt NATO-anpassning

Jag har de senaste veckorna med stort nöje följt debatten kring Peter Neppelbergs inlägg om svenska ledningssystem. Del 1 och del 2 lades ut på Wisemans blogg. När del 3 skulle ges ut så förekom Informationschefen Erik Lagersten händelseutvecklingen med att publicera innehållet på Försvarsmaktens blogg! Del 4 skapade mer reaktion. Ett tag så ville HKV hemligstämpla informationen. Men efter det visat sig att någon på HKV redan lämnat ut inlägget till en journalist så ansåg man att det inte var hemligt, bara pinsamt. Hmm... de nuvarande hemlighetsgraderna Restricted, Confidential, Secret och Top Secret kanske borde utökas med Embarrasing?

Neppelberg valde därför att enbart gå ut med en förklaring om att FM inte önskade att informationen fick läckas ut.

I detta sista inlägg tar jag upp problemen runt informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC).
...
Denna del av inlägget har jag själv valt att exkludera efter mailväxling med Försvarsmakten, i samband med diskussion om publicering på en av myndighetens bloggsidor, eftersom det berör operativa begränsningar och förhållanden till andra nationer.

Först lite rekapitulering. Vad rör det s.k. "förmågeglappet" sig om?

Kort förklarat så handlar det om övergången till C/D versionen av Gripen. Försvarsmakten valde då att satsa på internationella sambands och ledningssystem. Bl.a. det s.k. Länk 16 som är ett NATO/USA system för att överföra information mellan ledningsfunktioner och flygplanen. Sverige har genom många år varit världsledande inom detta område. Redan J 35 "Draken" hade en enkel datastyrledning och med JA 37 "Viggen" så utvecklades det till att flygplan kunde skicka information mellan varandra och mellan sig själva och Stridsledningsstationerna på marken. A/B-versionen av Gripen ärvde denna kommunikation från JA 37. Men då C/D skulle ut på förband så var Kalla Kriget officiellt slut och Sverige närmade sig NATO med stormsteg. Därför var det viktigare med internationell anpassning än att behålla något som redan fungerade.

Tyvärr så pågick det samtidigt en annan demontering av Flygvapnets ledningsförmåga. NBF - Nätverksbaserat försvar hade inneburit att allt för många inom HKV tittat på framtiden och glömt bort vad som redan fanns. Att Flygvapnet och Marinen redan hade fungerande ledningssystem var det ingen som noterade (Armétung utredning?). För Flygvapnets del rörde det sig om det s.k. FV2000 med den taktiska loopen där företag kunde planeras, ledas och utvärderas och all information fanns tillgänglig för alla överallt. Amerikanarna stod stumma av beundran för något liknande hade de inte sett (innan de själva utvecklade Länk 16).

För Flygvapnets stridsledningssystem så slutade detta med katastrof. Man glömde bort att ett ledningssystem har två sidor. En mottagare i luften och en sändare på marken. Man satt därför kvar med ett marksystem som inte kunde kommunicera med de nya C/D-flygplanen. Dessutom så låg fokuset hos HKV ledningsutveckling på NBF/GLC/GLI m.m. och alla stora ledningscentraler som låg nedsprängda i atomsäkra berg skulle läggas ner till förmån för en barack i Enköping!

Vad var det då som var så jobbig i Neppelbergs senaste inlägg att HKV ville lägga locket på?

Helt klart har det en koppling till internationaliseringen samt NBF/GLC/GLI.

Jag tog en titt i Försvarsmaktens inriktningsdokument "Systemplan Ledning 2011", HKV 09 100:670 37, 2011-11-02 (helt öppet dokument).

På sid 6 står följande att läsa:

Ledningssystemen måste medge interoperabilitet för att FM skall kunna medverka i multilaterala säkerhetssamarbeten , se vidare Bilaga 2, kapitel 7 och 12. För utvecklingen av interoperabla system under perioden görs följande antaganden:
- Den nationella och internationella utvecklingen av interoperabla system följer NATO-standarder.
- Det föreligger en fortsatt övergång till användning av VMF , Länk 16 och Länk 22 samt ökat nyttjande av satellitsamband via Nato, EU eller kommersiella satelliter.
- Internationella signalskyddssystem samt interoperabilitetssystem är tillgängliga för Sverige.
- FM följer utvecklingen inom ledningsområdet framförallt inom Nato Network Enabled Capability (NNEC) men även motsvarande NEC-utveckling inom EU. Utvecklingstakten styrs därmed av Nato/EU förändringstakt, när det finns tillgänglig beprövad teknik samt ekonomiska medel.

Fortsatt NATO-anpassning med andra ord. Men utan komplett NATO-medlemsskap så är vi inte garanterade att allt fungerar som det ska. Har våra politiker och generaler en dold agenda? Ska vi måla oss in i hörnet så pass långt att det helt enkelt inte går att komma ut?

På samma sida står även följande:

En funktion för gemensam lägesinformation (GLI), inklusive funktion för markläge, skall etableras . Försvarsmakten planerar även för införande av funktionen för ledning av ledningssystem/Network Operating Center (LAL/NOC) som organisatoriskt inrättas i FMTM eller FMTIS. FMUP 2012 anger att etableringen av GLI skall vara påbörjad i IO2014 och huvudsakligen slutförd till IO2017.

Hydran återuppstår alltid oavsett hur många huvuden man hugger av.

Sedan skrattade jag en smula när jag läste följande:

Funktionsobjekt är en sammansättning av tekniska komponenter tillsammans med personal- och utbildningsbehov som kan sättas samman till större eller mindre funktions¬byggande pusselbitar. Istället för att behovssätta som idag på M-nummer-nivå skall behovssättning göras mot funktionsobjekt. Detta innebär att behovssättande enhet ej behöver ha kunskap om exakt vilket objekt av vilken version som skall behovssättas, utan endast vilka funktionsobjekt som ingår i organisationen. FMV ansvarar för att ledningsmaterielen finns organiserad i funktionsobjekt, samt för att dessa versionshanteras och över tiden innehåller rätt materiel för att uppfylla funktionsobjektets fulla funktion.

Att personal som arbetar inom ledningssystemen inte skall behöva ha teknisk kompetens på sina system anser jag är patetiskt! Dessutom så är det så att om vi skulle gå åt något håll så är det att demontera dagens F-/M-nummer systemen för förrådshållning. Med tanke på att vi samarbetar mer och mer med NATO så vore det NATO-stocknumber som skulle gälla. På så sätt så skulle vi kunna dela underhåll och logistik på internationella insatser och inte vara beroende av en försörjningskedja hem till Sverige.

Av någon anledning så dyker PRIO upp på sid 12.

Utvecklingen av Försvarsmaktens ekonomi- och resursledningssystem (PRIO) ska ske i samverkan med utvecklingen av övriga delar av Försvarsmaktens lednings¬system. En ökad samfunktion mellan insatsledningssystem och verksamhets¬lednings¬system bedöms dels av kostnadsskäl, dels av förmågeskäl vara ett krav. För att realisera detta måste en gemensam informations¬infrastruktur successivt införas. Ur kostnads- och effektivitetsperspektivet är det rationellt att minimera antalet tekniska stödsystem. Under perioden skall därför äldre system successivt fasas ut och ersättas med ett mindre antal system med kategoriserade krav. Hur PRIO skall användas av förband med begränsad transmissionskapacitet är ännu inte avdömt.

Tja, ekonomi verkar ju vara viktigare än taktik i Försvarsmakten anno 2011. "Förband med begränsad transmissionskapacitet", läs Marinens fartyg. Suck... PRIO har absolut ingenting med taktisk ledning att göra! Det är enbart ett IT-system bland alla andra som ställer krav på en kommunikationsledning från punkt A till punkt B. Men den som beställer en insats med en rote Gripen kanske i framtiden måste fylla i kostnadsnummer och kostnadsställe på en blankett med tre kopior? Jag kan riktig tänka mig hur utbildningen av framtida FAC - Forward Air Controllers ska se ut när de måste läsa 20 poäng företagsekonomi för att kunna ta beslut om insats.

Det som oroar mig mest är att ledningssystemutvecklingen verkar ske i ett eget spår utan att man tar hänsyn till vad användarna, de olika förbanden behöver. Ryktet säger att PROD Led helt negligerade den feedback på systemplanen man fått från UTV Luft. Slutresultatet blev också att inget av UTV Lufts remissvar blev inarbetade i "Systemplan Ledning 2011". En ledningsutveckling utan Flygvapnets krav. Mycket märkligt!

Någonstans så har tankeprocessen hoppat in på ett sidospår. Ledning är inte en funktion eller en förmåga för sig själv. Det är ett stöd till mark-, luft- och sjöstridskrafter. Snarare än en egen förmåga så är det en process inom de övriga förmågorna och det som tidigare saknades var kittet mellan försvarsgrenarna, inte ledningssystemen i sig själva.

Man måste dock hålla sär på äpplen och päron. Det är bra att vi skapar ett internationellt kompatibelt ledningssystem. Men vi måste samtidigt vara medveten om att vi inte längre kommer att ha lika mycket att säga till om i framtiden, utan måste mer eller mindre blint hänga på de internationella trenderna. Likaså är teknikutvecklingen inom GLI mycket bra med s.k. "tunna klienter" som kan kopplas in vart som helst bara det finns ett nätverksuttag. Men dessa saker är inget unikt. Länk 16 är bara ett kommunikationsgränssnitt och tunna klienter är bara hårdvara. Det är hur de används som är ledningsförmåga. Men precis som för NBF och LedsystT så är det allt för många på HKV som är teknikdrivna i stället för förmågedrivna.

De nya teknikerna innebär heller inte att man måste lägga ner de dyrt framtagna bergsanläggningar som Försvarsmakten redan investerat i. Det går att sätta in nya ledningsterminaler i en äldre anläggning och det går att sätta Länk 16 gränssnitt på kommunikationen utåt. Vad som är betydligt viktigare är kommunikationen mellan stationerna. Det år inte bara att gå ut på civila marknaden och köpa ett Internetabonnemang. Försvarsmakten har ett eget kommunikationsnät med betydlig bättre robusthet än civila 3G-näten. Länk 16 kräver också en infrastruktur med radiosändare spridna runt omkring i landet då radiokommunikation inte har oändlig räckvidd. Visst så kan vi använda oss av luftburna centraler som våra ASC 890, men även dessa når inte över hela Sverige. Frågan är hur många flygplan som krävs för att hålla ledningsförmåga över hela Sverige och dygnet runt om det ska göras från luften. Kräver vi att NATO ska ställa upp med sina E3 AWACS?

Frågan är vilka länder det är som driver EU-försvarssamarbete? Tja, ta en titt på denna karta så blir det mer klart varför NBG består av Finland, Sverige och Irland. Övriga EU-medlemmar nöjer sig med att anmäla sina redan insatsberedda NATO-styrkor. Sverige kämpar med näbbar och klor för att inte bli NATO-medlem samtidigt som vi blir mer och mer beroende av NATO:s välvilja för att våra ledningssystem ska fungera.

Det som gjorde att Neppelbergs inlägg del 4 stoppades var med andra ord att HKV just gett ut ett styrdokument som pekade på fortsatt väg framåt i den riktning som Neppelberg ifrågasatte. Sedan må Neppelberg ha rätt eller fel, men frågan är hur många av våra politiker som är medveten om vart Försvarsmakten är på väg? Och om de är medvetna så är frågan hur många av deras väljare som är medveten om detta?

Taket höjs?

Peter Neppelberg har i ett antal inlägg på bl.a. Wiseman (del1, del2, del3) kommenterat förmågeglappet i det svenska ledningsystemet. Fokuset på internationella insatser och interoperabilitet med framför allt NATO har lett till att man glömt bort att det behövs en infrastruktur även i Sverige. Neppelberg har även haft inlägg på SvD och Allan Widmans blogg.

I en ideal värld så skulle detta agerande hyllas. En officer som slåss för att han ska kunna göra sitt jobb på bästa möjliga sätt. Men världen är långtifrån ideal. Att sticka ut huvudet är allt annat än bra för karriären.

Reaktionen från Försvarsmakten har inledningsvis varit mycket defensiv. Man valde att granska om inläggen brutit mot några sekretessbestämmelser. Neppelberg hade dock valt att i förhand skicka inläggen till Försvarsmakten som sedan bl.a. delat ut dem till intresserade svenska tidningar, då det är att anse som offentliga handlingar. Då informationen tidigare spridits via bl.a. Försvarsmaktens egna öppna forum och då man dessutom kan lämna ut den till dagstidningarna så är den knappast att anse som hemlig.

Så helt plötsligt så väljer informationschefen Erik Lagersten att göra helt om och i stället för att försöka stoppa informationen så sprids den på Försvarsmaktens egen blogg innan den hinner komma ut på andra forum! Mycket intressant!!

Många tycker att de försvarsinriktade bloggarna bara gnäller och inte bidrar till något. Men faktum är att det senaste året har Försvarsmakten tvingats till stora ändringar. Från att inget fick sägas, via en policy för hur anställda får använda sociala medier till att man har egna bloggar där informationen åtminstonde delvis sprids helt utan spärrar. Vem vet, snart kanske också bloggarna vågar framträda med egna namn utan att riskera att karriären stoppas? Peter Neppelberg är modigare än de flesta.

Lite synd bara att vår Försvarsminister i sammanhanget visar mycket dåligt föredöme och försöker sätta stopp på debatten kring Solidaritetsförklartingen.

Gult kort

Nu har Försvarsmakten äntligen släppt på utredningen om G4 haveriet i Afghanistan.

Utredningen konstaterar att den grundläggande orsaken till olyckan varit att Försvarsmakten använt ett förband på ett sätt som det inte var avsett eller utbildat för och att det funnits brister i samverkan mellan olika delar av Försvarsmakten. Till detta tillkommer ett antal bidragande faktorer som i varierande grad bidragit till händelseutvecklingen.

Anledningen till att rapporten dröjt var att man först ville ta fram en åtgärdsplan som finns redovisad i bilaga 2, samt kommentarer från Ansvarig Företrädare i bilaga 3. I och för sig bra, men risken är att viktiga kunskaper inte kommer ut snabbt till de som behöver dem.

I bilaga 2 kan man notera denna självkritik.

Organisationsutveckling inom Försvarsmakten genomförs inte alltid med traditionella ledarskapskrav i fokus. Viktiga parametrar såsom enkel organisation med tydliga chefer med ett tydligt ansvar och som finns nåbara (t.ex. geografiskt nära) är inte de grundfaktorer som alltid varit i centrum vid organisationsutveckling, utan det är ofta andra faktorer som väger tyngre såsom möjligheten till ekonomisk uppföljning och effektiviseringar. Kravet på lik-formighet mellan försvarsgrenarna som i grunden har olika ledningsfilosofi försvårar frågan ytterligare.

Det här är en av mina käpphästar för tillfället. Försvarsmakten får inte driva som ett företag med med huvudsaklig fokus på ekonomisk styrning. Försvarsmakten är inte till för att i första hand vara billig, utan för att få så mycket effekt som möjligt av en viss budget. Om man sparar pengar och samtidigt sänker effekten är detta mycket olyckligt.

En smula intressant är att Ansvarig Företrädare Anders Silwer i bilaga 3 kommenterar haveriet 10-04-27 i ett särskilt avsnitt, men inte flygningen 10-05-16. Den kommenteras dock i bilaga 2.

Analysgruppen har ingen åsikt i sakfrågan (d.v.s. om det var rätt eller inte att genomföra flygningen) men konstaterar att hanteringen av den uppkomna situationen är ett trendbrott och inte i linje med den grundsyn på ledarskap och flygsäkerhet som traditionellt tidigare funnits i flygvapnet.

Försvarsmakten befinner sig just nu mitt i en insatsverksamhet samtidigt som man håller på att arbeta fram rutiner för hur verksamheten skall bedrivas.

FM befinner sig i en omvandling till ett insatt insatsförsvar. Huvuddelen av omställningen är gjord avseende koncept och uppgiftsställningar men arbetet avseende kultur, regelverk och anvisningar för verksamhetens genomförande har bara börjat. Det går också att uttrycka att det är just så det är beställt av statsmakterna. En inriktning mot ett insatt insatsförsvar 2014 där målsättningar och bestämmelser utarbetas efterhand.

Det här är något som borde sända en varningssigal inom Högkvartert! Risken för misstag är stor om det inte finns tydliga dirketiv för hur verksamheten skall genomföras. Det normala brukar vara att ställa verksamheten när man upptäcker fel i rutinerna.

Jag håller inte med om analysgruppens åsikt att det skall vara den som är mest rutinerad som alltid skall vara befälhavare. Hur utbildar man då nya befälhavare? Jag tycker att det är nyttigt att någon gång då och då få flyga med någon som är mer erfaren som styrman.

Det är bra att man trycker på det faktum att flygtjänst är en mycket särskilda verksamhet som kräver tydliga rutiner. Bara för att man har högre grad så innebär det inte att man vet mer.

I Sverige är överbefälhavaren likställd med generaldirektörerna för de andra myndigheterna och därmed ansvarig för all verksamhet inom Försvarsmakten. Det är därför självklart att det ska finnas rutiner och beskrivningar för hur överbefälhavaren, och andra befattningshavare, delegerar respektive övertar ansvar och befogenheter i alla verksamheter.

Luftfartsområdet ställer särskilda krav eftersom FM är egen luftfartsmyndighet. FM behöver därför lägga särskild vikt vid hur ansvar och delegeringar regleras mellan chefer inom luftfartsområdet. Det finns härvid två principer som behöver balanseras mot varandra. Den ena är nödvändigheten av en kommandolinje i Försvarsmakten för att lösa uppgifterna inom väpnad strid och den andra principen är att rätt kunskap finns tillgänglig för att bereda och råda vid beslut.

Jag kommer ihåg när jag för en massa år sedan träffade på dåvarande ÖB Owe Wiktorin som satt i incidentberedskap med en JA37 på Gotland. Trots att han var general så var det en löjtnant som var rotechef, då löjtnanten hade större aktuell kunskap om systemet. Som general har man koll på de stora skeendena och bör överlåta detaljplanerandet till de lägre nivåerna som har sakkunskaper.

Tyvärr så delar jag inte analysgruppens åsikt om att divisionschefen är den mest erfarna piloten på en division. Tyvärr är det så med dagens utbildnings- och karriärsystem att han mycket väl kan vara den pilot som är i sämst flygtrim och har minst koll på personalen. För att inte tala om att en hoper nya "hjälpmedel" som t.ex. PRIO resulterar i att divisionschefen lägger mer tid på administration än på själva verksamheten. Försvarsmaktens chefer riskerar att allt mer bli fredsförbandsadministratörer snarare än krigsförbandschefer.

En viss självinsikt finns hos analysgruppen...

I samband med hantering av denna utredning har analysgruppen förstått att det i FV finns ett stort intresse för utredningen samtidigt som det finns en misstänksamhet mot Högkvarteret vad gäller hanteringen av utredningen och mot Högkvarterets öppenhet.

Flygvapnet har en historik med många haverier och på tok för många dödsfall. Detta har genom ett kontinuerligt säkerhetsarbete förbättrats oerhört. Vi går nu mot ett insatsförsvar, men detta betyder inte att vi skall släppa på säkerhetsarbetet. Medvetna val där man balanserar uppdragets vikt mot risk måste givetvis finnas. Att skjutsa en utrikesminister är givetvis viktigt, men det är inte ett stridsuppdrag där man är beredd att ta ökade risker. Snarare tvärtom så är utrikesministern en person som inte ska utsättas för risker i onödan.

Jag hoppas att man nu tar tag i att styra upp ledningsorganisationen så att det är tydligt vem som bestämmer i olika lägen och att de som tar beslut också är ansvariga för sina beslut! HKV får i utredningen ett gult kort av utredningsgruppen. Nu har man en åtgärdsplan. Tyvärr så har man ännu ingen lösning på ledningsförhållandena av flygstridskrafter, men det måste lösas snart. Annars riskerar någon rött kort (vad det nu innebär med de ansvarsförhållanden som finns i dagens Försvarsmakt).

Konst eller vetenskap

I ett debattinlägg på SvD så anser Christian Uhr m.fl. att det inte bör inrättas en central ledning i Sverige för att hantera kriser.

Vidare skulle en strikt centralistisk kommandostruktur riskera att kväva handlingsfrihet och motverka nödvändigt beteende som självorganisering och improvisation. En central ledningsfunktion skulle ha svårt att ta hänsyn till den kraft det ligger i lokala kompetenser, som snabbt kan ta tag i en situation och påbörja viktiga åtgärder.

Vansinne. Det vore som att be hockeylagen i slutspelet att gå ut på banan och spela utan taktik, då den hämmar de individuella spelarnas talang och improvisation. Visst så kommer vi säkert att få en roligare match, men vårt lag kommer att förlora trots en massa fina soloräder och massor av skott på mål i stället för att passa.

Jag stöttar forskarnas tanke på att den taktiska ledningen måste ligga lokalt, då de har bäst överblick över situationen. Att sitta centralt i t.ex. Stockholm och besluta om hur sandsäckarna skall placeras är suboptimering.

Men vad händer om det är en stor katastrof? Låt säga att t.ex. Vänern svämmar över och många kommuner råkar illa ut. Är det då inte klokt att ha en central ledning som avgör var de extra sandsäckarna ska skickas för att göra bäst nytta? Efter stormen Gudrun så användes Flygvapnets Tp-84 för att skicka elaggregat och personal för att röja och bygga upp elnäten från norra Sverige ner till de drabbade områdena. Knappast något som en kommunpolitiker i Värnamo skulle kunna fixa genom ett samtal till sin kollega i Kalix.

Tyvärr är det också så att efter nedläggningen av många bygderegementen så saknas lokal militär närvaro i många områden. Vill man få hjälp med liknande resurser så måste det komma från central håll, stöttat av de nya militära regionala staberna och Hemvärnet Nationella Skyddsstyrkorna.

Samma sak gäller för långsiktig planering. För att de lokala räddningsfunktionerna skall fungera så måste de ha resurser. Om detta läggs på kommunal nivå att besluta om så kommer det tyvärr med dagens strutsmentalitet att inte bli något av det hela, då katastrofen aldrig inträffar i folks medvetande. En kommunpolitiker kan få det mycket svårt att motivera varför man har kö till dagis och en brandkår som inte har något att göra om dagarna.

Jag tor att debattörerna tänker på de dåliga egenskaperna hos militära organisationer med chefer som inte kan delegera ansvar. Försvarsmakten är inte någon bra förebild i dagens läge. Man glömmer då bort den princip som kallas för uppdragstaktik. D.v.s. ge de underlydande enheterna ett mål och medel, så löser de uppgiften på bästa sätt. Men för att denna princip skall fungera så krävs det trots allt en central chef som ger uppdraget!

Slutklämmen i artikeln håller jag helt med om. För att en räddningsorganisation skall fungera i en kris så måste man öva innan! Katastrofhantering är inte något som man hostar fram ur rockärmen, utan det måste finnas väl inövade strategier som klarar av de flesta situationer. Sedan kommer det givetvis att dyka upp oväntade händelser, de s.k. "Svarta Svanarna". I dessa fall är det enbart förmågan hos de som deltar i insatserna och de tillgängliga resurserna som sätter begränsningarna. Men som så ofta annars så finns det ingen som vågar (eller har råd) ha dessa resurser stående i berdskap, då man helt enkelt saknar fantasi för att räkna med "Svarta Svanar".

Ett virtuellt HKV (uppdaterad)

De senaste årens försvarsbeslut har inneburit att förbanden läggs ner en efter en samtidigt som HKV växer. En del elaka officerare brukar dra jämförelsen med ett svältande barn som till synes bara består av huvud och en mycket mager kropp. Men nu så planeras det med att skapa fyra regionala staber. Detta är mycket bra! Ett utspritt HKV har nämligen många fördelar.

- Redundans, samt skydd genom spridning. Om en enhet slås ut så kan en annan ta över. Detta är samma taktik som Flygvapnet och Marinen har med sina spridda bassystem. Det måste vara hål i huvudet att koncentrera gräddan av den svenska officerskåren till två byggnader i Stockholm som i ett skymningsläge lätt kan slås ut. Av samma anledning som vi inte ska placera alla Gripenflygplan i ett fåtal hangarer på F7, F17 och F21 så ska vi heller inte placera alla chefer i samma byggnad. Polen lider just nu av effekten av att halva statsledningen slogs ut i en och samma flygplanshaveri. Försvarsmakten drog många erfarenheter efter Estonia med att bl.a. inte skicka för många viktiga personer i samma flygplan eller fartyg. Borde inte samma sak gälla ett mer eller mindre oskyddat hus som lätt kan slås ut av en kemisk eller biologisk bomb? De regionala staberna borde därför sitta fortifikatoriskt skyddade i t.ex. våra gamla stridsledningscentraler.

- Rekrytering. Många duktiga officerare drar sig för att flytta till Stockholm. Det är dyrt med lägenheter och att pendla sliter hårt på familjelivet. En spridd ledning innebär med andra ord att det är närmare till de olika verksamhetsställen som man avser att rekrytera de blivande cheferna från. Vi kommer att få ett bättre urval av officerare som vill ta högre tjänster. Att slippa två timmars pendlingstid per dag innebär också att officerarna på HKV kan arbeta på ett mer humant sätt och med stor sannolikhet får vi ut större effekt av medarbetarna. Ett utspritt HKV kommer därmed att innebära bättre chefer!

- Lokalkännedom. Redan Sun Tzu lade stor vikt i att känna till sina egna styrkor/svagheter, fiendens styrkor/svagheter och framför allt slagfältets utseende. Även idag så har slagfältet stor vikt. Om försvaret av Sverige bryter samman och vi tvingas till det fria kriget så är det lokalkännedomen som gör att gerillan kan slå till snabbt och sedan försvinna i terrängen. I fred så är det av viktigt att känna till hembygden för att veta var det finns kraftledningar, risk för översvämningar, potentiella terroristmål som kärnkraft och flygplatser m.m.

- Hyreskostnader. Att ha stora fastigheter i centrala Stockholm är mycket dyrt. Det här har många civila företag nu börjat inse och flyttar ut stora delar av sin verksamhet till landsbygden och behåller bara ett mindre kontor där dom kan t.ex. möta kunder. HKV har i många år slagits för att finnas i centrala Stockholm enbart för att vara nära beslutsfattarna i Regering och Riksdag samt den stora leverantören av försvarsmateriel, FMV. Men behöver verkligen ALLA på HKV denna närhet? Den nya tekniken innebär trots allt möjligheter till mail, telefoni och videokonferens.

I C LEDS dokument "Inriktning för fortsatt arbete med utveckling av Försvarsmaktens ledning",C LEDS Direktiv 016/10, 2010-07-02 så spinner man vidare på dessa planer.

- Militärstrategisk ledning. "C LEDS har under ÖB ansvar för militärstrategisk ledning av all verksamhet inom Försvarsmakten. Inom LEDS ska det finnas funktioner för inriktning av produktion, insatser samt förmågeutveckling. I det militärstrategiska ansvaret för insatser ingår bl.a. politisk-militär samverkan; militärstrategisk inriktning av insatser och beredskap; försvarsplanering, planering och prioritering av produkter inom VG 1, 5 och 6; kravställning av förband och system genom generella operativa ramvillkor; samt samlad värdering av Försvarsmaktens operativa förmåga. I det militärstrategiska ansvaret för förmågeutveckling ingår bl.a. att planera och prioritera produkter inom VG 2 och 3 samt att fastställa utvecklingsplaner inklusive krav på förband och system i insatsorganisation." Självklart ska denna funktion finnas i Stockholm då den har stora kopplingar till den politiska arenan!

- Operativ och taktisk ledning av insatser. "C INSATS har ansvar för operativ och taktisk ledning av insatser. Operativ och taktisk ledningsnivå ska integreras så långt som möjligt. Avveckling av de taktiska staberna prövas och behovet av ledningscentraler ses över. C INSATS ska därmed bl.a. fortsatt ha ansvar för den operativa nivåns inriktning av insatser och beredskap; operativ och taktisk doktrin; planering och ledning av genomförande med uppföljning av insatser på operativ och taktisk nivå; insatsorganisationsvärdering; stöd till kravställning av insatsorganisationen utarbeta operativa ramvillkor för typförband och övriga relevanta underlag som stöd för kravställning av insatsorganisationen; samt för inspektion och validering av krigsförband inklusive hemvärn med nationella skyddsstyrkor. I samband med insatser är C INSATS central verksamhetsutövare för förbanden i insatsorganisationen. Ledning av insatser vid allvarligare situationer ska delvis bygga på förberedda förstärkningsalternativ som ska utarbetas i det fortsatta arbetet." Fokus på insatser är klockren. Se dock min anmärkning nedan om möjligheten och nyttan av att använda de regionala staberna.

- Regional ledning. "Fyra regionala chefer utses med ansvar för att under C INSATS samverka med regionala myndigheter, leda regional säkerhetstjänst och leda hemvärn med nationella skyddsstyrkor i egen region. De uppgifter som nuvarande säkerhets- och samverkanssektioner samt insatsledning Stockholm löser övertas därmed. I sin roll som garnisonschefer underställda C PROD ansvarar de regionala cheferna för samordning av basorganisationens enheter avseende bl.a. gemensam utbildning inom regionen. Det fortsatta arbetet ska bl.a. detaljerat klarlägga lednings- och lydnadsförhållanden i olika situationer, övriga uppgifter, resursbehov samt om existerande enheter kan nyttjas eller nya enheter bör skapas. Inrättande av regional ledning ska underställas politisk nivå för ställningstagande." Mycket bra, men får dessa regionala staber verkligen tillräckligt med resurser för att kunna verka från dag 1?

- Inspektörerna. "Arméinspektören, Marininspektören och Flygvapeninspektören har ansvar för att under C PROD leda produktion avseende VG 2, 3 och 4 inom respektive stridskrafter. Vidare ska inspektörerna under C PROD bl.a. ha ansvar för utarbetande av förbands- och systemmålsättningar, krigsförbandsplaner, utvecklingsplaner samt för verksamhetssäkerhet inom respektive arena. Inspektörsrollen omfattar även fortsättningsvis uppgiften att företräda respektive stridskrafter i internationella kontakter." Det här tycker jag är mycket bra. Uppdelningen i PROD och INS har inte varit helt lyckad. Jag skulle vilja gå ett steg längre och återuppta de gamla titlarna i form av Arméchef, Marinchef och Flygvapenchef. Jag tror helt och hållet på en Joint ledning i INS, men tyvärr så är det för mycket av de långa knivarnas natt när produktionen varje år ska slåss om den gemensamma budgeten. Dessutom tror jag att det är bättre för rekrytering att locka folk till Armén, Marinen och Flygvapnet. Försvarsmakten har tyvärr en alldeles för tråkig byråkratisk klang. En del av dessa kanske ska sitta i närheten av FMV, men minst lika många bör sitta på förbanden för att säkerställa att dom behåller sin kunskap om vad materielen ska användas till. Tyvärr blir allt för många på både PROD och FMV redan efter ett par år på HKV enbart teoretiker.

Tyvärr så behåller man stora mängder personal (947 personer enligt personalram) i de centrala funktionerna. Jag skulle därför vilja se att man även lägger ut insatsstabens funktion på de regionala staberna. Precis som man idag roterar huvudansvaret att bemanna insatser mellan förbanden, så borde man rotera ansvaret att leda insatser mellan dessa regionala staber. På så sätt är dessa redan bemannade vid t.ex. en nationell insats under en naturkatastrof eller vid ett strategiskt överfall. Jag skulle även vilja se att en hel del av bemanningen av de övriga delarna av HKV läggs ut som uppdrag på förbanden för att skapa ett "virtuellt HKV". Detta av precis samma orsaker som de civila företagen nu börjar upptäcka, d.v.s. rekrytering, hyreskostnader m.m.

P.S: C LEDS trycker också i sitt direktiv på att Uppdragstaktik ska användas. Detta har tidigare varit modellen i krig, men definitivt inte i fred där allt har varit toppstyrt. Att införa detta även i fred tycker jag inte är en dag för tidigt! Det man måste komma ihåg är att "vi slåss som vi tränar, därför måste vi träna som vi vill slåss".

Uppdaterad 10-08-10, 21:05
HKV har fått uppdrag av Regeringen att redovisa kostnaderna för de olika alternativen att bemanna centrala staber. "Anmodan angående underbilaga 1.2", Fö2010/654/MIL, 2010-04-06. Hyra, underhåll, löner m.m. skall beaktas.

För gemensam lägesinformation krävs redundans från 2017. Ytterligare en anledning till att behålla minst två STRIL centraler med andra ord...

Svar skulle ha lämnats senast den 30 april. Jag hittar dock inget på Forsvarsmakten.se...

Gästinlägg: Ledningssystem och kostnader

Inledningsvis så kan telesystem kosta hur mycket som helst beroende på kapacitet och finesser. Därför bör man från början fatta ett antal strategiska beslut. Vi kan också konstatera att den historiska uppdelningen i Stril60 systemets anläggningar berodde till stor del på begränsningar i dåtidens tele- och transmissionsteknik. Så till så motto så kan vi fatta nya strategiska beslut baserat på dagens teknik.

Följande problemområden måste tas i beaktande, utan någon särskild prioritetsordning.

- Transmissionskapacitet
- Yttäckning
- Signalskydd
- Sensortäckning
- Redundans

Transmissionskapacitet är dyrt att köpa på den civila marknaden. Privata internetabonnemang är billiga jämfört med vad kommersiella kunder får betala för samma bandbredd. Då har dock kommersiella kunder alltid garanterad bandbredd. En lösning vore att utnyttja de civila operatörernas nätutbyggnad och tillse att de alltid hade kapacitet att leverera till FM. T.ex. Finland har lagstiftning som innebär att staten endast ger servitut för utbyggnad av optofiber om operatören överlåter fiberpar till den Finska försvarsmakten. På så sätt har finska FM fått ett finmaskigt optonät över i princip hela riket. Naturligtvis är retroaktiv lagstiftning inget som jag förordar, men frågan är om man inte ska fundera på en liknande modell i Sverige. Idag så är extrakostnaden för några fler fiberpar försumlig och teleoperatörerna skulle kunna få ett visst stöd i t.ex. glesbygdsområden, där FM skulle kunna bygga ut olönsamma delar av ett rikstäckande fibernät.

Yttäckning är alltid ett kritiskt problem för förbands aktiviteter. Ett bra exempel är hur stor räckvidd man räknar med för radiokullarna i ett Strilsystem i störd miljö. Man bör alltid dimensionera efter motståndarens störkapacitet och det egna systemets störtålighet. I ett analogt system så krävs det ibland mer eller mindre att man flyger i cirkel runt radiokullen för att sambandet ska fungera i störd miljö. Idag finns det metoder för att öka störskyddet, men problematiken med gamla system visar att här finns det ett moderniseringsbehov som är omfattande. Även lösningar med moderna mobila radiokullar bör övervägas i ett dylikt system.

Signalskyddet är det största problemet. Och jag vill hävda att det är helt och hållet ett politiskt problem. Sverige har i modern tid varit framstående inom signalskyddsområdet och har utvecklat egen teknik för detta. Tyvärr så medför det att lösningarna är nationella särlösningar som oftast inte är de mest ekonomiska. Problemet idag är att om man ska hitta alternativa lösningar så finns i praktiken bara NATO att tillgå vad gäller interoperabilitet och nödvändig funktionalitet. NATO:s regelverk är tydligt vad gäller all form av sekretessbelagd information i allmänhet och signalskyddsmateriel i synnerhet. Och det är att endast NATO medlemmar har full tillgång till informationen/signalskyddnycklar/tekniska specifikationer. Jag kan inte se att vi skulle kunna få tillgång till dessa utan att bli fullvärdiga medlemmar. Alternativet är bilateralt samarbete med USA och i praktiken ha samma system som NATO, men som kan modifieras/uppgraderas enkelt/snabbt till NATO:s dito vid kris/krig. Nackdelen är att många politiker ser USA som det stora problemet med NATO. Därvid min slutsats att detta kan bara lösas politiskt och i brett samförstånd mellan en majoritet av riksdagspartierna.

Sensortäckningen är också ett stort problem. Idag så har de flygande plattformarna låg uthållighet och jag misstänker att det minsta som är acceptabelt är en plattform i storleken C-130J för att förbättra kapaciteten. Detta borde i så fall koordineras med den välbehövliga uppgraderingen av TP84 flottan som behövs i största allmänhet. Ett annat alternativ för ökad sensortäckning vore att använda basstationer för mobiltelefoni som bi- och multistatiska radarsändare och ha passiva mottagare för dito. Forskning inom området har genomförts och man kan anta att bi- och multistatiska radarsystem har god funktionalitet mot stealthteknologi som bygger på att unvika reflektion av radio/radarvågor mot samma sändar/mottagarstation. Man kan också fundera på om man har behov av en OTH radar som det franska systemet Nostradamus med tanke på Nordkalottens framtida strategiska betydelse.

Redundans är den sista punkten som jag har tagit upp. Den är absolut viktig både i fredstid med tanke på verksamhets- och flygsäkerhetskrav och i kris/krig med hänsyn tagen till en motståndares förmåga till (för)bekämpning och störning av ledningssystem. Redundans måste också finnas med tanke på tekniska brister som kan uppkomma i system, såsom t.ex. mjukvaruproblem mm. Redundanta system behöver inte alltid ha full funktionalitet, utan tillräckligt bra tills primärsystem har återställts.

Vad gäller Strilcentralerna så kan vi konstatera att minst två anläggningar är ett minimikrav. Om dessa är placerade i underjordaläggningar så är det ännu bättre, då det inte är sannolikt att motståndaren kan verka mot dessa utan att det är uppenbart att ett militärt anfall pågår mot landet. En annan fördel är att man får en spridning av personalen som också medför ökad redundans.

Vad gäller eventuell lägescentral i ovanjordanläggningar så anser jag att detta kan endast motiveras om det direkt och dagligen kan hjälpa den högre försvarsmaktsledningen och/eller rikets ledning utan att dessa behöver omlokalisera från sina dagliga arbetsplatser. Kort och gott, förmågan/presentationen ska finnas på HKV eller i Regeringskansliet och inte i Enköping i så fall. Och en sådan anläggning borde fortfarande få sin information från fortifikatoriskt skyddade anläggningar av just redundansskäl. Vad gäller diskussionen att samgruppera flyg-, marin- och armésystem så finns det vissa systemvinster att göra. Jag vågar göra antagandet att dessa samgrupperingar görs bäst/billigast inom ramen för dagens anläggningar och efter korrekt hotbildsbedömning. Denna typ av samgrupperad ledning är också lämplig för att leda fördelnings/divisionsförband och deras verksamhet. Den retoriska frågan är om Sverige har den uttalade förmågan att operera med fördelningar/divisioner i framtiden....

För telesystemet har jag redan nämnt att det finns metoder att få tillgång till civila tele/transmissionssystem som ett komplement till militära dito.

För sensorsystemet torde forskning/utveckling av bi- och multistatiska radarsystem medföra en redundans med tusentals sändare medföra att en motståndare svårligen kan förbekämpa alla basstationer för mobila system. Kompletterat med moderna militära bi- och multistatiska radarsystem torde detta vara tillräckligt för att klara behoven i Östersjöregionen. Kompletterat med ett OTH system skulle omvärldsuppfattningen kunna vidgas ytterligare för primärradarsystem.

Jag har säkerligen glömt/missat en hel del punkter, men Chefsingenjörens frågeställningar kan inte besvaras på en timme som en kommentar till bloggen. Dock så finns behovet att arbeta seriöst med frågeställningen. Vi får se om man får tillfälle till det.

/Kai Rämö (Mj FV)
C A6
Luftstridsskolan

Politiskt korrekt = Uselt ledarskap

För någon vecka sedan satt jag i en av de sköna skinnfotöljerna i ett hörn på FHS puben och drack ett par öl. I mitt sällskap fanns bl.a. en pensionerad psykolog från UTK och givetvis flöt ett av samtalsämnena in på FM arbete med att skapa en gemensam värdegrund och sedan tvinga alla anställda att leva upp till den. Ett par öl senare hade vi kommit fram till ett par gemensamma ståndpunkter i ämnet.

- En persons värdegrund är inget man ändrar på i första taget.
- I praktiken har en människa format sina värdegrundsbaserande åsikter innan 20 års ålder.
- Det enda som kan leda till ändringar av dessa åsikter är någon större ofta traumatisk händelse i livet som påverkar en person psykiskt.
- Alla andra "ändringar" sitter bara på ytan. Då är det inte värdegrund vi är ute efter utan s.k. Politisk Korrekthet.

Den enda hållbara lösningen är då att redan från början enbart plocka ut officerare som står för den värdegrund som FM deklarerar. Allt annat är bara ett spel för galleriet. Det intressanta vore att titta på våra egna högre chefer och vad dom gjorde som unga fänrikar i Försvarsmakten. Jag vill inte hänga ut några enskilda individer, men bara i min närmaste omgivning så har det genom åren funnits många som varit notoriskt otrogna, kört berusade, slagits på fester m.m. En del av dessa besitter nu höga poster i FM ledning. Med tanke på min vän psykologens åsikt ovan så innebär detta att dessa drag sitter kvar någonstans längst inne i dessa officerares personlighet, trots en polerad yta.

Ett stort frågetecken är också vad är det vi egentligen är för egenskaper vi är ute efter hos en officer? Kanske är det precis dom inte så särskilt socialt accepterade egenskaperna som gör en person till en bra militär chef, d.v.s. hänsynslöshet, karriärsug och egoism. Jag kommer ihåg ett gammalt nummer av Värnpliktsnytt där Jan Guillou förfasade sig över en officersaspirant som på frågan om varför han vill bli officer enbart hade talat sig varm om officersrollens finpolerade egenskaper som kamratskap, ledarskap, psykologi m.m. Det Guillou helt saknade i aspirantens analys av sitt yrkesval var om han var beredd att döda för att skydda sitt land, sig själv eller sina kamrater. Är en fredsofficer på stab detsamma som en god militär ledare? General Patton är kanske ett typexempel på att det vi söker i fred och krig kanske inte alltid är samma sak.

En del av mina gamla kollegor har kanske ibland haft ett udda agerande under sina karriärer, men trots det var dom utmärkta soldater. Jag minns en vän och kollega på officershögskolan som körde omkring i en gammal Citroen som han hade målat i samma typ av kamouflage som AJ37 Viggen. Han fick en utskällning av skolledningen. Men inte för att dom direkt tyckte att det var fel eller att det var mot skolans regler, utan för att ledaren för den s.k. maskeradligan hade kört omkring i ett liknande utsmyckat fordon under sin utbildning till reservofficer...

Kanske ska vi göra som Johanne Hildebrandt skriver i sin blogg och analysera de som skriker högst för att dom kanske själva har någonting att dölja? Polischefen Göran Lindeberg var en de som främst arbetade för stoppa sexuella trakasserier inom Poliskåren, medan han innerst inne hade en personlig värdegrund som inte var värd många ören. Detta visar att det intressanta är inte vad en person säger utan vad han verkligen står för.

Tyvärr så har pendeln de senaste åren slagit över i den politiska korrekthetens maxvärde. I stället för att chefer agerar på ett sätt som är efter deras egen värdegrund så agerar dom på ett sätt som dom tror att den pådyvlade värdegrunden innebär. Ett aktuellt exempel är Englands lagkapten John Terry som nu får lämna sin post på grund av otrohet. Får han sparken för att förbundskaptenen inte tror att han är en bra lagkapten längre? Knappast! Han får sparken för att Fabio Capello helt enkel är rädd för att den politiska korrektheten hos pressen ska skapa en debatt som gör det omöjligt för laget att hålla ihop. Det bästa vore i stället om Castello tillät Wayne Bridge att ge Terry en snyting.

Samma sak gör vi tyvärr i FM. I stället för att göra det som en chef innerst inne anser vara rätt i en viss situation så gör han det som han eller hon tror att omgivningen anser att är rätt. En kalender från Tjeckien med lättklädda kvinnor som poserar framför Gripenflygplan har den senaste tiden skapat stort rabalder på FMV. Ett par anställda har tvingats att ta ner den från väggen och en annan är anmäld av sina kvinnliga kollegor för könskränkning då han skickade en PDF utgåva på mail. Men vad var egentligen syftet med att ha kalendern på väggen eller att skicka filen? Var det verkligen att skymfa sina kvinnliga medarbetare, eller var det helt enkelt att man valde att skratta bort det tjeckiska beteendet i stället för att som cheferna låtsas om som om dom fördömer det bara för att det är politiskt korrekt att fördöma? Att man får sparken som officer för medlemsskap i Hells Angels, barnsexbrott, eller varför inte hustrumisshandel och slarvig hantering av kvalhemliga dokument kan jag förstå, men inte att man har en kalender på sin vägg. Gör man ett dylikt fel ska man få sig ett personligt samtal med chefen, men mer än det så börjar det likna historien med den unga civilingenjören som fick sparken efter att han sjöng fula visor inför chefen för banverket. Var drar vi gränsen? Och VEM drar gränsen?

Risken är att det viktiga arbetet med att få till ett bra arbetsklimat mellan manliga och kvinnliga kollegor totalt slås i spillror för detta spel för galleriet. Den fråga man som chef borde ställa sig är vad hade jag själv gjort i den åldern, eller i en liknande situation? Sparkar man en person för att han gjort ett fel som man själv begått eller innerst inne kunnat begå så har man en förkastlig moral. Då innebär värdegrundsarbetet bara att vi lär ut till våra anställda samma moral som USA lär ut till sina homosexuella officerare; "Don´t ask, don´t tell". Det är inte vad du gör eller tycker som är viktigt, utan vad du säger. Jag anser personligen att en officer ska agera som han tycker även om det ibland kanske är lite trubbigt i kanterna. Då vet man i varje fall var man har honom eller henne och lita på att det han eller hon säger är sant. Annars så sås bara en grund till misstro mellan chefer och underställda. Om detta agerande sedan inte passar in i Försvarsmaktens krav så bör han byta jobb.

Är då vi officerare usla människor? Nej, vi är snarare ett genomsnitt av samhället. För några år sedan så skrevs det stora rubriker om att officerare dömts för både det ena och det andra brottet. Men när statistiken analyserades närmare så visades det att vi officerare låg klart under snittet i Sverige.

För övrigt så håller jag helt med Morgonsur. Om värdegrunden ska införas på bredden så måste den snarast lagstadgas! OBS: Det sista stycket var ironi för den som tror något annat...

Rakel, polisens NBF

Rakel har stora problem under uppstarten i Stockholm. Liknelserna mellan Försvarsmaktens NBF satsningar och nu på senare tid GLC/NOC är slående. Bägge systemen är endast till för att stödja, men har fått ett eget liv.

"Poliser i nödläge som inte kan kalla på hjälp, dålig hörbarhet och dålig täckning - bara sedan i somras har det gjorts 100 anmälningar till polismyndigheten i Stockholm om att polisens nya räddningssystem, Rakel, inte fungerat som det ska. Nu kräver skyddsombuden att arbetsgivaren kommer till rätta med problemen"

Jämför verkligheten med reklambroschyrens text:

"Kristallklart ljud, hemligt för utomstående. Och därmed rena döden för mediernas bevakning av brott, olyckor och polisens beteende. Polisen tar nu åter det digitala radiosystemet Rakel i drift. Trots att ett datorfel stoppade provdriften anses inte systemet sårbart."

Numera omstrukturerade Krisberedskapsmyndigheten var nöjda redan 2006, hur kan det då komma sig att användarna är missnöjda 2009? På nuvarande Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap hänvisar man tillbaka till KBM:s gamla sidor om Rakel. Där verkar man aldrig ha hört talas om några problem.

"Vi har inte hört talas om dessa problem tidigare, och vi tar uppgifterna om användarnas problem på stort allvar, säger Stefan Kvarnerås, verksamhetschef för Rakelsystemet hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)."

Tyvärr så har polisen hamnat i samma fälla som Försvarsmakten. Man tror att ny teknik ska lösa alla brott. Helt fel! Ny teknik leder oftast till att pengarna tar slut innan produkten blivit färdig. Resultatet blir frustererade användare som fått en produkt dom inte vill ha samt mindre pengar över för att anställa mer personal. Antagligen hade man gjort det klassiska misstaget att skriva en kravspecifikation som ville för mycket, i stället för att köpa en bunt 3G mobiltelefoner med "Push-to-talk" funktion. Jämför Försvarsmaktens HKP-14/NH-90 affär. För hårda krav gav en produkt som tar mycket lång tid att levereras. SEP har alla möjligheter att bli något liknande, men där lyckades man sansa sig och köpa en produkt som var verifierad i strid.

Det är poliser som löser brott. Rakel är bara till för att se till att poliserna får reda på var brottet begåtts. Analogt så är det soldater som sköter striden, GLC/NOC ska bara tala om var fienden är och var våra soldater ska bege sig.

Civil chef för svenskarna i Afghanistan (uppdaterad)

"Äntligen" som Gert Fylking brukar säga. ÖB Sverker Göransson uttalar sig i DN om den nya inriktningen för de svenska styrkorna i Afghanistan. Våra militära styror i Afghanistan ska ledas av en civil befälhavare eftersom syftet med den militära närvaron är att säkerställa skyddet för den verksamhet som kan vinna freden, d.v.s. stödet till den afghanska befolkningen.

"Nu höjer vi ambitionen. I det svenska ansvarsområdet har det tidigare bara funnits en utvecklingsrådgivare. Nu blir det fyra, varav en afghan. Dessutom ska mer av det bistånd Sverige ger till Afghanistan riktas direkt till det område Sverige ansvarar för. 25 procent – drygt 100 miljoner kronor – ska öronmärkas för utvecklings- och biståndsprojekt där. Det kommer att göra skillnad."

Detta tror jag är helt rätt väg framåt. En civil chef kommer att ha hela registret av verktyg till sitt förfogande. Allt från militära insatser för att öka säkerheten för lokalbefolkningen till ekonomiska bidrag för utveckling av infrastruktur, skola och sjukvård. En civil chef kan dessutom bibehålla fokus mot målet att vinna freden, medan en militär befälhavare allt för ofta får nöja sig med att skydda sina egna trupper då det saknas militära mål att slå ut. CIMIC funktionen har tidigare varit ett symptom på att denna möjlighet saknats. Försvarsmakten ska inte hålla på med CIMIC, det ska civila hjälporganisationer göra som en del av insatsen.

Svårigheten blir givetvis att hitta rätt chef. Jag misstänker dock att det finns en och annan svensk (eller utländsk) militär (officer eller reservofficer) som numera jobbar inom intenationella hjälporganisationer som Röda Korset eller Rädda Barnen. Jag har själv bekanta som arbetar med bl.a. minröjningsprogram. Detta vore den perfekta bakgrunden för en chef som då har insyn i både den militära och civila hjälporganisationsvärlden.

Svenska Afghanistankommiten hoppas på ökade bidrag till de civila hjälpprojekten. Vi måste dock effektivesera hur pengarna används av de civila organisationerna. Detta då det finns många organisationer vars overhead tar en stor del av intäckterna och för liten del når de som verkligen behöver stödet. Den militära hjälpen kan också förhindra att korrumperade politiker i insatsområdena försöker att sko sig på bidragen.

"Politik handlar om att välja. Vill Sverige göra skillnad i Afghanistan måste vi sätta den civila återuppbyggnaden och fattigdomsbekämpningen främst."

De militära insatserna borde också ändra innehåll allteftersom säkerhetsläget ändras. Ingenjörstrupper för att röja minor borde vara ett av de bidrag som det mintätaste landet i världen skulle bli oerhört tacksam för att ta emot.

Genom att tydligt samordna de militära och civila insatserna så kan de civila hjälpinsatserna snabbare startas upp. Därmed så kommer befolkningen i områdena kring Mazar-e-Sharif direkt se vinsten av den militära närvaron. Detta kommer i sin tur att leda till minskat stöd till talibanerna och ökad säkerhet. På så sätt skapas en positiv spiral som leder till möjlighet för att i framtiden övergå till rena civila hjälpprogram ledda av afghanska myndigheter. Jag har i ett tidigare inlägg ställt frågan om vilket som kommer först, ägget eller hönan? På detta sätt kan dom faktiskt komma samtidigt.

Uppdaterad 09-10-06, 07:18
Försvarsminister Tolgfors tycker att förslaget verkar intressant.

"Det som är viktigt när man talar om att förstärka den civila närvaron är att det på inget sätt motsätter den militära (närvaron). Det är tvärtom ömsesidigt förstärkande."