Givakt!

Det är fredag, jag har varit förkyld i två veckor och jag får inte det rackarns grafikkortet till min simulator att fungera. Jämmer och elände. Vad ska man göra? Bara att lägga sig i soffan och tänka på bättre tider.

En droppe maltdryck (för att bli av med förkylningen) fick mig att komma ihåg en tid när Försvarsmakten klarade av allt (nästan).

Under min värnplikt som stf klargöringsgruppchef på AJ 37 Viggen så fick F 15 "äran" av att utstå en Givaktövning. Givakt var en beredskapsterm som innebar att man skulle klara av krigsuppgifter med fredspersonal. Med andra ord så låstes portarna på F 15 med personalen på "fel" sida porten och de skarpa vapnen plockades fram.

För egen del så blev det till att dra på sig m/59:an, hjälm, skyddsmask och min gamla trogna K-pist m/45B med full uppsättning av fyra magasin med 36 x 9 mm helmantlad ammunition.

Sedan fick vi fara skytteltrafik mellan ammunitionsförrådet och hangarerna. Ut på linjen skulle två divisioner med fullastade AJ 37 ut. Det innebar en blandad last med 120 kg sprängbomber, KA/KB och 13,5 cm raketkapslar. Våra ammunitionsmekar hade fullt upp att göra med att få fram ammunitionen medan vi övriga tankade flygplanen. Sedan blev det dags att hänga vapen. I jämlikhetens Försvarsmakt så ska alla kunna söka alla befattningar. Att klargöra flygplan är dock ett fysiskt arbete. Spinnspön ska enligt regelverket användas, men för att få arbetet klart snabbare så var det i många fall enklare att använda muskelkraft. En Rb 24B Sidewinder på ca 70 kg lyftes enklast av två man. Värre var det med 120 kg sprängbomber. Där använde man två saxar för att lyfta fram bomberna till lavetterna. Vid ett tillfälle så slant ett av greppen och en bomb for med en smäll ner i betongen bredvid flygplanet. Alla sprang givetvis åt var sitt håll och var på väg att sätta personligt rekord på 100 m när en av de äldre teknikerna ropade att "bomben har en armeringstid på 4 s, hur långt tror ni att ni hinner?". Något slokörade fick vi inse att sprängradien var betydligt större än så och det enda riktiga i det här fallet var att blunda, hålla för öronen och hoppas på det bästa. Gud skyddar de enfaldiga, som det brukar heta.

Nåväl, efter en stunds svettigt arbete, som inte blev enklare av att man med hjälm och K-pist på ryggen slog i vingar, vapenbalkar, stegar m.m., så var det dags för lunch. In med troppen i en Dallas-jeep och en bogbil. Till vår stora förvåning hade vaktplutonen med en nitisk löjtnant X byggt vägspärrar i snö (detta inträffade givetvis mitt i smällkalla vintern) mellan hangarerna och matsalen. Löjtnant X, som tog sitt uppdrag på stort allvar, hade givetvis glömt bort alla han kände och krävde legitimation av alla i fordonen. Detta till stor förbittring för oss andra som var hungriga och inte ville fördröjas i onödan. Senare under övningen resulterade detta i att en tekniker helt enkelt tände varningssaftblandaren på taket, tutade och körde rakt igenom snöhindret till följd att löjtnant X och hela hans vaktpluton fick kasta sig i snödrivorna kring vägen. Inte blev de gladare att en hel klargöringstropp med glada tillrop uttryckte sin skadeglädje över tilltaget. De ibland heta känslorna mellan Armén och Flygvapnet är inget emot känslorna mellan teknikerna på kompaniet och "arméwannabierna" på soldatkompaniet.

Som vanligt när det övas i Flygvapnet så vredgades vädergudarna. Hela veckan så var det kraftigt snöfall och trots att vi försökte avisa flygplanen så hängde det emellanåt istappar från vingar och vapen. Molnen var dessutom låga och det var periodvis inte många meters sikt. Ingen möjlighet att starta och bli av med vapnen på avsett sätt på skjutområdet i Noran. Därför så blev det efter ett par dagars rullande på tummarna dags att desarmera flygplanen. Denna typ av arbete är av förklariga skäl (i normalfallet så skjuts alla skarpa vapen iväg och under övning att hantera vapen på marken används oftast "gröna" övningsvapen) inte särskilt väl intränad och det gäller därför att hålla tungan rätt i munnen när man ska plocka ner vapnen och skruva loss diverse zonrör, anslagsrör, armeringslinor m.m. Ett vapen som krävde särskild hantering var 13,5 cm raketerna. På varje flygplan hängde det fyra stycken kapslar med sex raketer vardera. Raketerna lyftes en och en ur kapslarna. Därefter skulle spränghuvudet skruvas bort från raketkroppen med ett särskilt verktyg. Sedan skulle spränghuvudet delas upp i tändrör och sprängsats. I det aktuella fallet var det ÖHKSAR - Ögonblickligt Högkänsligt Spets Anslags Rör som var monterat. Det såg ut som ett litet spjut i spetsen på rakethuvudet och meningen var att det skulle detonera strax innan målträffen för att ge bäst verkan. Detta anslagsrör krävde en liten förlängnings-"puck" som man monterade mellan anslagsrörer och sprängsatsen.

I ena ögonvrån så såg jag en manöver som såg en smula konstig ut. När jag vände mig om så såg jag en av mina soldater plocka isär spetsanslagrör och spränghuvud och sedan kastade han förlängnings-"pucken" till en annan soldat som stoppade ner dem i sina förvaringslådor. Jag bleknade till och skrek åt dem att stå helt stilla. Förlängnings-"pucken" hade en sprängkraft motsvarande en liten handgranat och bakom soldaten som tog lyra på de kastade "puckarna" så fanns betongtanken med ett antal kubikmeter flygbränsle i som vi använde när vi tankade upp flygplanen. En olycklig träff med en puck i bränsletanken hade kunnat leda till en brand i ett par tusen liter flygfotogen som sedan spridit sig till åtta AJ 37 med 100-tals kilo sprängämnen med ett troligt slutresultat liknande branden på USS Forrestal 1967. Jag tror aldrig att soldaterna förstod hur nära döden de hade varit.

Hur som helst. Dåligt väder till trots så bevisade flottiljen att de med ett par timmars varsel kunde sända upp 16 fulladdade AJ 37 i luften och hålla krigsberedskap under en vecka. Detta med endast fredspersonal tillgänglig! Ett "insatt insatsförsvar" långt innan Tolgfors och Co hittade på termen för att uppfinna på nytt det som redan fanns.