Gästinlägg: Diplomati och Bistånd

När Olof Palme, i en gemensam kommuniké tillsammans med Kubas ledare Fidel Castro i Havanna, 30 juni 1975, uttalade sig om Röda khmerernas maktövertagande i Kambodja nådde svensk utrikespolitik ett rejält lågvattenmärke. Det som stod att läsa i kommunikén var följande: ”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”.

Felfokuseringar av vårt svenska bistånd möjliggjorde för Yasir Arafat att dö som en förmögen man, genom överföringar av svenska skattebetalares pengar. På samma sätt har vi hållit diktatorer världen över under armarna med vårt bistånd. Nu har det dessbättre skett en omsvängning i vår syn på biståndets syfte och verkan.

Sverige som nation lämnar sitt militära bidrag till det internationella samfundets insatser, nu senast i Afghanistan. På senare tid har mer och mer fokus hamnat på behovet av att koordinera civila och militära resurser i ett insatsområde för maximal effekt. Det är bra.

Som vanligt får vi se till USA för att få en förebild. Med jämna mellanrum genomförs en Quadrennial Defense Review (QDR) för framtida inriktning av de väpnade styrkornas utnyttjande och materiella behov. Detta sker på stor bredd och styr de åtgärder som vidtas, inte minst på materielsidan.

Det ökande fokus på militär-civil samverkan, som även återfinns i NATO:s nya strategiska koncept, har fått US State Department och USAID att kopiera Quadrennial-konceptet även för områdena Diplomati och Bistånd, för att säkerställa att bästa möjliga effekt uppnås. Leading Through Civilian Power är det talande namnet på dokumentet eller mer formellt Quadrennial Diplomacy and Development Review (QDDR).

Nya begrepp är “development diplomacy” och Smart Power. ”Smart power requires smart people. The success of America’s diplomacy and development depends on our ability to recruit, train, deploy, and motivate the very best people with the right expertise.”

Som vanligt, och som alla har lärt oss, faller det tillbaka på en bra personalpolitik.

Det gäller att fånga upp de stater som riskerar att falla samman innan det har gått över styr och detta är främst en civil uppgift.

”Successfully responding to the dangers presented by fragile states begins with a clear civilian mission: prevent conflict, save lives, and build sustainable peace by resolving underlying grievances fairly and helping to build government institutions that can provide basic but effective security and justice systems. Over the longer term, our mission is to build a government’s ability to address challenges, promote development, protect human rights, and provide for its people on its own."

Själv saknar jag såväl en svensk QDR som en QDDR. Det talas om en ny luftförsvarsutredning, som skall ersätta en föråldrad och sedan länge föråldrad utredning. Det behovet förstår nog alla, men någon form av helhetsgepp saknas. Vad skall vi uträtta med våra väpnade styrkor och vår diplomati och vårt bistånd? Floskler av typen Både-Och löser inte uppgiften och våra strategidokument är mest en samling staplade ord som beskriver vad man kan (kunde ha?) gjort med våra stridskrafter på de olika arenorna.

Luftförsvarsutredningen får fungera som ett exempel på hur ett stelnat tänk halkar efter i en dynamisk utveckling. Den stora stötestenen just nu är nog vägningen mellan nationellt försvar och expeditionell förmåga och någon avdömning, eller för den delen en bedömning, av de framtida behoven saknas. Vad har vi hängt upp materielplanen på för underlag, när den samlade och styrande bedömningen saknas. En annan faktor är periodiciteten mellan översynerna. Det duger inte att låta gjorda bedömningar dö sotdöden och förfalla till historiska dokument.

Svensk diplomati är ett väl förborgat ämnesområde för mig. Vad jag vet är att vår utrikesminister åker runt på olika internationella begivenheter, men utfallet känner nog ingen till. Tyst diplomati för David Isaac men skattebetalarnas pengar till att köpa loss terrorister, varav en blivit torsk för tredje gången. Hur mycket kostar det att få honom på fri fot igen?

/Sumatra

Mod!

När jag var yngre gillade jag att läsa böcker om de amerikanska indianerna. Särskilt gillade jag historien om Sitting Bull eller Tȟatȟáŋka Íyotake som han kallades bland indianerna. Mod ansågs som en mycket beundransvärd egenskap och mod och gott ledarskap var förutsättningar för en hövding att leda ett folk som hela tiden befann sig i små krig med sina grannar. (Tyvärr så gäller inte dessa egenskaper som krav för avancemang i många av dagens militära hierarkier…)

Det mest hedrade sättet bland Sioux-indianerna att visa sitt mod, var att i en strid röra vid en fiende utan att skada honom. Att döda en fiende var givetvis även det en hedersam akt, men att obeväpnad rida fram till en beväpnad fiende och bara röra vid honom med en träpåk var att visa höjden av mod på ett slagfält.Syftet var givetvis att vinna ära, men genom sin obeväpnade insats inspirerade krigaren sina stammedlemar som då ofta vann tillräcklig kraft att vinna ett slag.

Mina stora idoler under andra världskriget var de s.k. Pathfinders som användes för att hitta målen som de stora bombarmadorna skulle anfalla. De flög spaningsflygplan, ofta Mosquito, som för att kunna flyga så snabbt som möjligt blivit plundrade på all beväpning. Det enda de hade ombord var kameror och ett par lysbomber för att markera var målet låg. Deras obeväpnade insats gav förutsättningar för bombflyget att träffa rätt mål. Dock så var precisionen så pass dålig att man ofta fokuserade insatsen på tätorter i stället för strategiska mål. Men trots avsaknad av precision så nåddes samma resultat som för Sioux-indianerna. Den obeväpnade insatsen ledde till en förbättring av den väpnade.

I min ungdom så flög jag spaningsviggen. Vi blev ofta en smula mobbade av våra kollegor ”jaktaporna”, som ansåg att vi tillhörde fredskåren då våra flygplan oftast saknade offensiv beväpning. I bästa fall hade vi en IR-robot för självförsvar. Detta trots att vi var de flygplan som ensamma skulle bege oss längst in på fientligt kontrollerat territorium och därmed riskerade möta de mest kvalificerade jaktflygplanen. Jag brukade försvara mig med att ”en spaningspilot på grund av hotbilden var tvungen att vara en bättre jaktpilot än jaktpiloterna”. Spaningsflygets obeväpnade insatser låg som grud för insatser med mark-, sjö- och luftstridskrafter. Devisen var helt rätt "utan spaning, ingen aning" och spaningsflyget sågs därför som en del av det offensiva luftförsvaret, d.v.s. E1 "ÖB:s klubba".

I våra utlandsinsatser så är mycket av mediafokuset just nu på de beväpnade styrkorna nere i Afghanistan. Vi glömmer då många som gör ett farligt jobb i det tysta.

- Våra observatörer ska obeväpnade stå mellan två aggressiva motståndare. De senaste dagarnas händelser i Korea visar med all tydlighet hur snabbt en situation kan gå från ofarlig till fullt krig. Nu befinner sig våra observatörer i Korea en bit från den aktuella situationen, men vem vet vad som händer den närmaste tiden? Det har många gånger inträffat i olika insatsområden att observatörerna dödas, skadas eller får kasta sig i skydd då länder som t.ex. Israel inte tar hänsyn till att observatörerna finns i stridszonen och saknar beväpning.

- CIMIC (Civil-Military Co-operation) är en del av förbandet i Afghanistan. Dessa är soldater och har därmed tillgång till både skydd och vapen. Problemet är att de också ska samarbeta med den afghanska civilbefolkningen samt civila organisationer och myndigheter. Kommer man till ett möte fullt beväpnad så ses det som dels mycket aggressivt och dels som att man saknar förtroende för sin afghanske värd. I värsta fall kan det i afghanska ögon ge ett sken av att man saknar mod. Lösningen är därför i ibland helt ta av sig vapen, hjälm och i vissa fall t.o.m. skyddsvästen. Risken är stor, men vinsten att skapa ett förtroende mellan de svenska soldaterna och den afghanska befolkningen kan vara ännu större. Den totala effekten av att samordna de beväpnade militära och de obeväpnade civila insatserna är större än var och en för sig.

Både observatörer och CIMIC kan ses som en "spaningsinsats" som ger chefen för insatsen kunskap om vad som händer i operationsområdet och han kan därför få större effekt av de förband han har till sitt förfogande. För vår civila chef i PRT MeS gäller det i framtiden att de civila hjälporganisationerna är en del av hans verktyg att nå målet med operationen. Beväpnad eller obeväpnad, civil eller militär. I kombinerade operationer är vi en del av samma verktygslåda.

Sensmoralen av detta inlägg är att ge sig beväpnad ut i krig är modigt, men att göra samma sak obeväpnad är ännu modigare. Jag har därför stor respekt för Röda Korset, Läkare utan gränser och andra civila organisationer som befinner sig i samma situation som våra soldater, men vars enda skydd är att de saknar skydd och lever på hoppet att ISAF och talibanerna respekterar detta.