Internationella insatser

Det närmar sig jul och då brukar den stora frågan vara vilka julklappar man ska köpa till barn, släkt och vänner. Även om den globala ekonomiska krisen grävt djupt i mångas plånböcker så har vi fortfarande råd att köpa allsköns prylar som faster Agda inte visste att hon önskade sig och farbror Bert kommer att slänga in i garderoben så fort dörren stängts bakom den sista släktingen som begett sig hem.

För egen del så har jag tröttnat på julstressen. Jag skulle bara som Karl-Bertil Jonsson vilja få en möjlighet att för en gångs skull få känna av julens innersta mening, d.v.s. att ge glädje till de som behöver det.

I försvarsdebatten pratas det om militära internationella insatser. D.v.s. fred ska framtvingas genom krig. "A just war", som det heter internationellt. A andra sidan så finns det andra som tror att t.ex. situationen i Afghanistan kan lösas med enbart humanitära medel.

Vem som har rätt vette sjutton.

Inom Försvarsmakten så talas det mycket om att hjälpa människor i nöd. Det skrivs bok efter bok om soldaternas erfarenheter från krigen i Kosovo, Irak, Afghanistan och säkerligen mycket snart om Libyen.

Men det finns en grupp hjältar som deltar i internationella insatser som det talas mycket tyst om. De möter samma faror som våra soldater, men de gör det utan vapen eller skyddsväst. De jag talar om är givetvis de internationella humanitära hjälporganisationerna!

Sedan starten på Sveriges militära internationella missioner 1948 så har ca 100.000 personer tjänstgjort och 81 soldater har stupat. Frågan är hur motsvarande siffror ser ut för de internationella humanitära insatserna? Jag skulle inte bli helt förvånad om siffrorna är ganska så lika.

Det vimlar av olika hjälporganisationer. Jag är t.ex. medlem i Röda Korset och jag stödjer Rädda Barnens fadderprogram. Men det finns en organisation som jag tycker utmärker sig utöver de andra.

Röda Korset och Rädda Barnen bägge har skakats i grunden de senaste åren med skandaler kring högavlönade styrelsemedlemmar och omkostnader som gör att en för liten del av bidragen kommer till de som behöver pengarna. SIDA har kritiserats för att på tok för mycket av deras satsningar försvinner i svarta hål hos korrumperade regimer.

Men Läkare utan gränser har visat att de är en organisation som verkligen jobbar ideellt. De har dessutom lyckats med det som Försvarsmakten har som mål. D.v.s. att attrahera välmotiverade och välutbildade svenskar att med låg ersättning arbeta under svåra förhållanden på de farligaste platserna på jorden. Deras enda skydd är att de hjälper alla oavsett sida.

Viljan att ställa upp beror givetvis delvis på chansen att få hjälpa andra, men även på det civila meritvärdet. Att arbeta humanitärt är för en läkare höjden av allt det som läkareden står för. Ska man vara en smula realist så ger tjänsten i ett katastrofområde dessutom mer praktisk erfarenhet under ett halvår än en livstid på en akutmottagning i en storstad. Som läkare är det därför helt klart en merit att ha tjänstgjort inom Läkare utan gränser.

Jag är helt övertygad att det arbete Läkare utan gränser genomför bidrar till en säkrare värld. Genom att visa att vi bryr oss och dela med oss av det vi har så minskar vi lidandet och därmed också indirekt hatet mot omvärlden. Organisationer som Al Qaida och Hamas skulle sakna rekryteringsunderlag om folket i dessa regioner fick det bättre.

När politikerna inte kan ensas om militära insatser och brist på ekonomi och vilja gör att stora dyra förband som NBG08/11 står overksamma i beredskap, så kan hjälporganisationerna vara på plats i ett katastrofområde på bara ett fåtal dagar, ibland timmar. För en bråkdel av beredskapskostnaden för NBG så räddar de massor av liv.

Så varför inte slå två flugor i en smäll? Göra något gott inför julen och bidra till en bättre och säkrare värld. Läkare utan Gränser genomför just nu kampanjen "Hjälp oss plåstra om en sjuk värld".

För mig så blir i varje fall julklappsinköpandet lätt i år.

Gästinlägg: Diplomati och Bistånd

När Olof Palme, i en gemensam kommuniké tillsammans med Kubas ledare Fidel Castro i Havanna, 30 juni 1975, uttalade sig om Röda khmerernas maktövertagande i Kambodja nådde svensk utrikespolitik ett rejält lågvattenmärke. Det som stod att läsa i kommunikén var följande: ”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”.

Felfokuseringar av vårt svenska bistånd möjliggjorde för Yasir Arafat att dö som en förmögen man, genom överföringar av svenska skattebetalares pengar. På samma sätt har vi hållit diktatorer världen över under armarna med vårt bistånd. Nu har det dessbättre skett en omsvängning i vår syn på biståndets syfte och verkan.

Sverige som nation lämnar sitt militära bidrag till det internationella samfundets insatser, nu senast i Afghanistan. På senare tid har mer och mer fokus hamnat på behovet av att koordinera civila och militära resurser i ett insatsområde för maximal effekt. Det är bra.

Som vanligt får vi se till USA för att få en förebild. Med jämna mellanrum genomförs en Quadrennial Defense Review (QDR) för framtida inriktning av de väpnade styrkornas utnyttjande och materiella behov. Detta sker på stor bredd och styr de åtgärder som vidtas, inte minst på materielsidan.

Det ökande fokus på militär-civil samverkan, som även återfinns i NATO:s nya strategiska koncept, har fått US State Department och USAID att kopiera Quadrennial-konceptet även för områdena Diplomati och Bistånd, för att säkerställa att bästa möjliga effekt uppnås. Leading Through Civilian Power är det talande namnet på dokumentet eller mer formellt Quadrennial Diplomacy and Development Review (QDDR).

Nya begrepp är “development diplomacy” och Smart Power. ”Smart power requires smart people. The success of America’s diplomacy and development depends on our ability to recruit, train, deploy, and motivate the very best people with the right expertise.”

Som vanligt, och som alla har lärt oss, faller det tillbaka på en bra personalpolitik.

Det gäller att fånga upp de stater som riskerar att falla samman innan det har gått över styr och detta är främst en civil uppgift.

”Successfully responding to the dangers presented by fragile states begins with a clear civilian mission: prevent conflict, save lives, and build sustainable peace by resolving underlying grievances fairly and helping to build government institutions that can provide basic but effective security and justice systems. Over the longer term, our mission is to build a government’s ability to address challenges, promote development, protect human rights, and provide for its people on its own."

Själv saknar jag såväl en svensk QDR som en QDDR. Det talas om en ny luftförsvarsutredning, som skall ersätta en föråldrad och sedan länge föråldrad utredning. Det behovet förstår nog alla, men någon form av helhetsgepp saknas. Vad skall vi uträtta med våra väpnade styrkor och vår diplomati och vårt bistånd? Floskler av typen Både-Och löser inte uppgiften och våra strategidokument är mest en samling staplade ord som beskriver vad man kan (kunde ha?) gjort med våra stridskrafter på de olika arenorna.

Luftförsvarsutredningen får fungera som ett exempel på hur ett stelnat tänk halkar efter i en dynamisk utveckling. Den stora stötestenen just nu är nog vägningen mellan nationellt försvar och expeditionell förmåga och någon avdömning, eller för den delen en bedömning, av de framtida behoven saknas. Vad har vi hängt upp materielplanen på för underlag, när den samlade och styrande bedömningen saknas. En annan faktor är periodiciteten mellan översynerna. Det duger inte att låta gjorda bedömningar dö sotdöden och förfalla till historiska dokument.

Svensk diplomati är ett väl förborgat ämnesområde för mig. Vad jag vet är att vår utrikesminister åker runt på olika internationella begivenheter, men utfallet känner nog ingen till. Tyst diplomati för David Isaac men skattebetalarnas pengar till att köpa loss terrorister, varav en blivit torsk för tredje gången. Hur mycket kostar det att få honom på fri fot igen?

/Sumatra

Hönan eller ägget (uppdaterad)

Den senaste tiden har det förekommit diskussioner om att implementera delar av de metoder som framgångsrikt användes under "The Surge" i Afghanistan. Men var det verkligen USA:s metoder för Counter Insurgency som var nyckeln till framgång i Irak? Militära trupper kan bekämpa symptomen, men inte grundorsaken. Med tanke på vad som har hänt på senare tid i Irak så var "The Surge" inte heller den slutgiltiga lösningen.

Det här mycket intressanta BBC reportaget pekar i stället på en annan nyckel till framgång, nämligen de civila hjälpoperationerna. Genom att framför allt lägga ut arbete på de lokala afghanerna så kan man "köpa" deras välvilja på samma sätt som talibanerna betalar för att få motståndsmän. $25 är talibanernas belöning för att beskjuta amerikanska soldater med en granatkastare. Lägg motsvarande summa per månad på afghanska män som arbetar inom uppbyggnad av landet så tjänar dom på att inte stödja talibanerna. Samma lösning borde användas för opiumodlingen. Betala bönderna att odla någonting annat i stället. Givetvis kommer talibanerna att försöka erbjuda mer, men då gäller det bara att höja ersättningen en smula till. På så sätt kommer vi att införa marknadsekonomi i Afghanistan.

SvD hade ett intressant reportage om den afghanskfödde författaren Atiq Rahimi (har försvunnit i SvD serverbyte). Han tyckte att man skulle betala afghanska mödrar att se till att deras barn skötte sig och att deras män inte brukade opium. Lite som ett avancerat barnbidrag med andra ord.

För en bråkdel av vad de militära styrkorna kostar går det att med investeringar se till att talibanerna inte längre har några rekryter. Men för att kunna få civila hjälporganisationer att påbörja sitt arbete i Afghanistan så måste det finnas en viss nivå av säkerhet.

"You can't wait for the security problem to be solved before you work on reconstruction," he said. "If you wait to solve the security problem before you improve the infrastructure, you may never solve the security problem."

Lösningen på problemen i Afghanistan är alltså som ägget och hönan, vilken del kommer först?

Uppdaterad 09-09-30, 22:18
McChrystal driver alternativa lösningar för Afghanistan. Han nämner själv liknelsen med hammaren och spiken. Tyvärr så tar han inte upp några andra resurser än hammaren i artikeln. Risken är att han har för bråttom. Det är som Wiseman säger: I öst har dom inte lika bråttom och kan därför vänta ut oss västerlänningar.

Jag sitter själv just nu och läsar boken "The Forever War" av Dexter Filkins, rekommenderas skarp. Sidan 51-53 tänkte jag kommentera här senare då den verkligen pekar på att pengar är en drivande faktor i Afghanistan, snarare än politisk fanatism som många i Sverige verkar tro.