Jag skrev i ett tidigare inlägg om det missnöje som fanns bland delar av personalen i FL01 som bl.a. ledde till att de blev hotade med att bli anmälda till FPAN - Försvarets Personalansvarsnämnd med risk om att bli uppsagda.
Det finns säker många sätt att analysera den här utredningen:
- Personalen var inte mentalt förberedda på att åka iväg och hur de skulle arbeta under insatsen.
- Förbandet fick styrningar från högre chefer att inget fick kosta pengar innan politikerna beslutat om insatsen och att de därför inte hann genomföra alla förberedelser innan de åkte iväg.
- Förbandet var utbildade för en fristående insats inom ramen för NBG11, men fick genomföra den som en del av en NATO-koalition. Detta krävde en stor omställning för framför allt ledningen av insatsen.
- Insatsen förlängdes två gånger genom mycket sent tagna politiska beslut. Det ska bli intressant att se hur FL02 ansåg att detta sköttes.
För Flygvapnet var det bra att man äntligen fick åka iväg på en skarp insats. För Gripen-systemet var det bra att få visa att det duger bra även utanför Sveriges gränser. Men för Flygvapnets personal så var det kanske inte så utvecklande utan tvärt om ett steg tillbaka när det gäller sammanhållningen mellan chefer och personal.
Internationella Insatser är framtiden för Försvarsmakten. Tidigare var det frivilligt, men numera obligatoriskt. Tyvärr så sköts det inte särskilt snyggt. Exemplen börjar rada upp sig. Förutom behandlingen av FL01 kan man se på den officer från F7 som anmälts till FPAN för att han vägrar utbildas sig till UAV-tekniker för att senare åka till Afghanistan samt inte minst de i personalen på FL02 som blev anmälda för smuggling av officerskollegor beroende på att deras handbagage av utrymmesskäl blev skickat med separat fraktflyg.
Tyvärr så används den nya anställningsformen allt för ofta som ett sätt att släta över dålig politisk styrning och dåligt ledarskap inom Försvarsmakten. Men det kanske var det som var själva tanken? För att motverka avsaknad av flexibilitet i de högre sfärerna så krävs flexibilitet av personalen och deras familjer.
ÖB gick i samband med det nya anställningsavtalet om obligatorisk utlandstjänst ut och sade att ingen skulle bli tvingad utomlands mot sin vilja. Min kommentar till detta uttalande var, "varför då ha ett obligatorium?"
Bakgrunden är att F7 fick som uppgift att ställa fem flygtekniker i beredskap för utlandsuppdrag i styrkorna FS23 och FS24 med start i oktober månad - uppdrag som inte verkar ha varit så attraktiva eftersom man inte fick ihop tillräckligt många frivilliga.
Då beordrades istället personal till detta, däribland den aktuelle teknikern.
Men när det var dags att åka till USA för utbildning inför uppdraget meddelande mannen att hans pass inte var giltigt hela tjänstgöringsperioden, och när han uppmanades att skaffa nytt pass blev inte det gjort utan han sjukskrev sig istället.
Att skicka en flygtekniker som knappt ser skillnad på den farliga och den icke farliga ändan på en AK5 till Afghanistan låter ologiskt. Men det finns faktiskt ett antal tjänster som det är troligt att det rör sig om.
F7 har två flygande system, JAS 39 Gripen och Tp 84 Herkules.
- Herkules har då och då stationerats i Afghanistan och där finns det helt klart behov av tekniker från F7. Jag har dock inte hört något om en planerad insats med Herkules i Afghanistan inom den närmaste tiden.
- För Gripentekniker finns det heller inget större behov i Afghanistan. Gripen användes i Libyen och det lär nog inte finnas vare sig politisk vilja eller ekonomi att skicka ut Gripen igen på ett tag.
Försvarsmakten har dock valt att ta ett antal utbildade tekniker (Gripen och Herkules) och utbilda dem till tekniker på helikoptrar samt UAV. Detta då det nya anställningsavtalet ledde till ett stort avhopp av helikoptertekniker som gick till den civila arbetsmarknaden, samt att UAV 03 Örnen - Shadow 200 är ett nytt system och det därför finns ett stort behov av tekniker. Enklast i detta läge var att K3 i Karlsborg samt Helikopterflottiljen i Malmen "lånade" in tekniker från F7 i Såtenäs. Resonemanget på HKV gick nog i stil med att "det är väl ingen större skillnad att skruva helikoptrar och UAV när man kan skruva på Gripen?"
I Afghanistan så pågår just nu insatser med både HKP 10B och UAV 03. Vilket system teknikern i fråga numera tillhör är oklart. Troligast rör det sig om UAV 03, då en utbildning i USA nämns som förkrav inför insatsen och Shadow 200 i grunden är ett amerikanskt system.
För att kunna sätta sig in i teknikerns tvekan så måste man vara medveten om personalsituationen i Försvarsmakten. Det har under många år funnits personal på F7 som pendlat från Karlsborg efter det att F6 lades ner. Nu tvingas tekniker pendla från F7 till Karlsborg då Försvarsmakten tvingat dem att byta befattningar. Som lök på laxen så skickas de dessutom ner till Afghanistan. Oftast är det just personalbrist som är orsak till att folk skickas iväg mot sin vilja snarare än att officerare i allmänhet inte vill tjänstgöra utomlands. Rätt åtgärd av ÖB hade varit att utöka med tillräcklig mängd rätt utbildad personal i stället för att ta till knepet med nytt anställningskontrakt. Men antagligen så var det en billigare lösning med kontrakt.
Frågan är hur välmotiverad personal är som råkar ut för denna behandling? Är det över huvud taget bra att ha personal på en skarp insats som inte har rätt motivation? Att sitta och må dåligt för att man skiljs från sin familj och pendlar mellan Karlsborg och Såtenäs är en sak, men att sitta i Afghanistan och må dåligt kan kraftigt påverka moralen i förbandet och i värsta fall också flygsäkerheten om teknikern i fråga tappar fokus och gör ett dåligt jobb.
Det här ärendet visar på två saker:
- Tvångsförflyttningarna av personal har redan påbörjats. Konsekvenserna av FM Org 11-13 och IO14 börjar synas mer och mer. - ÖB:s löfte om att ingen skulle behöva åka utomlands mot sin vilja är inte vatten värt. Konsekvenserna av det nya anställningsavtalet börjar därmed också synas mer och mer.
Att åka iväg på en insats som en del av den tjänst man en gång i tiden tagit anställning inom är en sak. Att tvingas till pendling för att omutbildas och sedan tvingas iväg på skarp insats är en helt annan.
En sak som jag har funderat mycket över den senaste veckan är avsaknaden av intresse från arbetarrörelsen. Jag har blivit kontaktad av tidningar och TV, men inte av någon med vänsteranknytning.
Tittar man på vad som har hänt i Försvarsmakten det senaste året så måste det ur en arbetsrättslig synvinkel ses som årtionden tillbaka i utvecklingen.
- Avsteg från LAS. Våra yrkessoldater kommer att vara tidsbegränsat anställda i upp till 8 år. LAS säger max 2. Vilket företag skulle inte vilja anställa 20-åringar för att sedan släppa ut dem på arbetsmarknaden när de är "förbrukade" vid 28 års ålder. Detta gick de försvarsrelaterade fackförbunden faktiskt med på, vilket förvånar mig oerhört mycket!
- Ensidig uppsägning av anställningsavtal. Försvarsmakten som arbetsgivare kör över fackförbunden vid omförhandling av avtalen. Dessutom sparkar man de anställda som av en eller annan orsak inte vill ändra sitt existerande kontrakt. Om detta ska bli praxis för framtida förhandlingar, så blir det inte ens nödvändigt att bjuda in facken.
Försvarsmakten är den största statliga myndigheten. De sätter med andra ord prejudikat på arbetsmarknaden för hur en arbetsgivare av våra svenska politiker tillåts agera. Varför kommer ingen reaktion från t.ex. (v)?
Kan det bero på att bara handlar om militärer som av arbetarrörelsen ses som "fiender"? Man glömmer då bort sin historia. Jag rekommenderar boken "Det blänkande eländet" av Thomas Sörensen som handlar om Kronprinsens husarer i Malmö.
Husarerna var värvade från samhällets bottenskrap och såg sig själva som en del av befolkningen och var därför ofta i bråk med konstaplarna som de såg som en del av överhögheten. Samtidigt så tvingades de ibland ut för att slå ner demonstrationer. Demonstrationerna i Malmö 3 juni 1890 (den s.k Malmörevolten) blev en brytpunkt mellan arbetarna och soldaterna, då de senare tvingades ta sida med poliserna mot demonstranterna.
"Någon revolution utbryter aldrig i staden, men händelser som denna så kallade revolt kom att väcka eller besanna Sveriges arbetares farhågor för att den stående armén inte endast skulle användas mot landets yttre fiender, utan även mot dem som av överhet och myndigheter betraktades som sina inre. Krigsmakten kom därför av de politiskt radikala arbetarna - socialisterna - att uppmålas som ett livgarde för den härskande kapitalismen, klasstatens hävstång, kapitalismens försvar, skyddsvakt för orättvisornas stat, de maktägandes fasta bålverk, den pansrade näven, kapitalismens järnhäl över arbetarklassens nacke, proletariatets bödel, och till och med som ett mordmaskineri och som en mördarinrättning."
Hmm, ingen vacker beskrivning.
Det finns ett antal anledningar förutom det rena militära våldet som ökade klyftan mellan arbetarrörelsen och Försvarsmakten (på den tiden Krigsmakten):
- 1901 års härordning, vilket förlängde 1873 års beslutade värnpliktstid. Det intressanta med detta är att i och med att yrkesförsvaret slopades till förmån för det rena värnpliktsförsvaret så borde avståndet mellan det civila och det militära samhället minskat. De värnpliktiga var ju trots allt civila fast i uniform?
- Försvarsmaktens budget var enligt arbetarrörelsen en av anledningarna till att sociala förbättringar och reformer uteblev.
Första världskriget blev en ändring. Svenska folket såg att Försvarsmakten var en nödvändighet för landets fortlevnad och inte bara ett värn för kapitalismen. Mellankrigstiden blev ett dip i relationen med Ådalen som bottenpunkt. I och med alla de svenska män som låg inkallade under andra världskriget så blev Försvarsmakten återigen en del av samhället. Alla gjorde på ett eller annat sätt lumpen. De frivilla försvarsförbunden som t.ex. Lottarörelsen och skytteföreningarna ökade denna integration. Tyvärr så har dessa förbund på senare år även de fått minskade anslag från försvarsbudgeten. Antalet förband har kraftigt minskat och Försvarsmakten finns inte längre representerad i de flesta större svenska städer. Man kan knappast hävda att vi längre är en del av det svenska samhället.
Nu har vi ju gått hela varvet runt och är tillbaka på ruta ett, d.v.s. en yrkesarmé är på väg att införas. Kommer detta att minska gapet mellan arbetarrörelsen och Försvarsmakten? Knappast! Då många svenskar (se bara Lars Ohlys uttalanden) inte anser att det finns ett hot mot Sverige, så kan Försvarsmakten med detta resonemang läggas ned. Därmed finns inte ett behov av att stötta de försvarsmaktsanställda. Tvärtom finns minnet från de gamla konflikterna kvar. Ådalen 1931 är fortfarande ett öppet sår som vårdas ömt i allt för många av arbetarrörelsens sinnen. När Hemvärnet för några år sedan deltog i en övning för nationellt försvar så reagerade t.o.m. polisen med skarp kritik. Samma polis som av arbetarrörelsen sågs som större fiender än militären!
"Kapitalismens samhälle vilar på våldet, hävdade till exempel Jalmar Wiksten. Icke på lagparagrafer, riksdagsbeslut och domstolsutslag ytterst, utan på just den militära våldsmakt som står bakom papperslappar och beslut. Därför måste militarismen krossas om socialismen skall kunna genomföras med drägliga levnadsvillkor åt det arbetande folket."
Jag skulle dock vilja citera Ebba Grön i detta läge, "Vi sitter i samma båt". I denna båt är det inte längre staten och kapitalet utan Försvarsmaktens anställda och arbetarrörelsen som förr eller senare kommer att påverkas av de reformer som nu börjar tas fram.
Inlägg
