Debattvilja saknas, del 2

En sak som jag har funderat mycket över den senaste veckan är avsaknaden av intresse från arbetarrörelsen. Jag har blivit kontaktad av tidningar och TV, men inte av någon med vänsteranknytning.

Tittar man på vad som har hänt i Försvarsmakten det senaste året så måste det ur en arbetsrättslig synvinkel ses som årtionden tillbaka i utvecklingen.

- Avsteg från LAS. Våra yrkessoldater kommer att vara tidsbegränsat anställda i upp till 8 år. LAS säger max 2. Vilket företag skulle inte vilja anställa 20-åringar för att sedan släppa ut dem på arbetsmarknaden när de är "förbrukade" vid 28 års ålder. Detta gick de försvarsrelaterade fackförbunden faktiskt med på, vilket förvånar mig oerhört mycket!

- Ensidig uppsägning av anställningsavtal. Försvarsmakten som arbetsgivare kör över fackförbunden vid omförhandling av avtalen. Dessutom sparkar man de anställda som av en eller annan orsak inte vill ändra sitt existerande kontrakt. Om detta ska bli praxis för framtida förhandlingar, så blir det inte ens nödvändigt att bjuda in facken.

Försvarsmakten är den största statliga myndigheten. De sätter med andra ord prejudikat på arbetsmarknaden för hur en arbetsgivare av våra svenska politiker tillåts agera. Varför kommer ingen reaktion från t.ex. (v)?

Kan det bero på att bara handlar om militärer som av arbetarrörelsen ses som "fiender"? Man glömmer då bort sin historia. Jag rekommenderar boken "Det blänkande eländet" av Thomas Sörensen som handlar om Kronprinsens husarer i Malmö.

Husarerna var värvade från samhällets bottenskrap och såg sig själva som en del av befolkningen och var därför ofta i bråk med konstaplarna som de såg som en del av överhögheten. Samtidigt så tvingades de ibland ut för att slå ner demonstrationer. Demonstrationerna i Malmö 3 juni 1890 (den s.k Malmörevolten) blev en brytpunkt mellan arbetarna och soldaterna, då de senare tvingades ta sida med poliserna mot demonstranterna.

"Någon revolution utbryter aldrig i staden, men händelser som denna så kallade revolt kom att väcka eller besanna Sveriges arbetares farhågor för att den stående armén inte endast skulle användas mot landets yttre fiender, utan även mot dem som av överhet och myndigheter betraktades som sina inre. Krigsmakten kom därför av de politiskt radikala arbetarna - socialisterna - att uppmålas som ett livgarde för den härskande kapitalismen, klasstatens hävstång, kapitalismens försvar, skyddsvakt för orättvisornas stat, de maktägandes fasta bålverk, den pansrade näven, kapitalismens järnhäl över arbetarklassens nacke, proletariatets bödel, och till och med som ett mordmaskineri och som en mördarinrättning."

Hmm, ingen vacker beskrivning.

Det finns ett antal anledningar förutom det rena militära våldet som ökade klyftan mellan arbetarrörelsen och Försvarsmakten (på den tiden Krigsmakten):

- 1901 års härordning, vilket förlängde 1873 års beslutade värnpliktstid. Det intressanta med detta är att i och med att yrkesförsvaret slopades till förmån för det rena värnpliktsförsvaret så borde avståndet mellan det civila och det militära samhället minskat. De värnpliktiga var ju trots allt civila fast i uniform?

- Försvarsmaktens budget var enligt arbetarrörelsen en av anledningarna till att sociala förbättringar och reformer uteblev.

Första världskriget blev en ändring. Svenska folket såg att Försvarsmakten var en nödvändighet för landets fortlevnad och inte bara ett värn för kapitalismen. Mellankrigstiden blev ett dip i relationen med Ådalen som bottenpunkt. I och med alla de svenska män som låg inkallade under andra världskriget så blev Försvarsmakten återigen en del av samhället. Alla gjorde på ett eller annat sätt lumpen. De frivilla försvarsförbunden som t.ex. Lottarörelsen och skytteföreningarna ökade denna integration. Tyvärr så har dessa förbund på senare år även de fått minskade anslag från försvarsbudgeten. Antalet förband har kraftigt minskat och Försvarsmakten finns inte längre representerad i de flesta större svenska städer. Man kan knappast hävda att vi längre är en del av det svenska samhället.

Nu har vi ju gått hela varvet runt och är tillbaka på ruta ett, d.v.s. en yrkesarmé är på väg att införas. Kommer detta att minska gapet mellan arbetarrörelsen och Försvarsmakten? Knappast! Då många svenskar (se bara Lars Ohlys uttalanden) inte anser att det finns ett hot mot Sverige, så kan Försvarsmakten med detta resonemang läggas ned. Därmed finns inte ett behov av att stötta de försvarsmaktsanställda. Tvärtom finns minnet från de gamla konflikterna kvar. Ådalen 1931 är fortfarande ett öppet sår som vårdas ömt i allt för många av arbetarrörelsens sinnen. När Hemvärnet för några år sedan deltog i en övning för nationellt försvar så reagerade t.o.m. polisen med skarp kritik. Samma polis som av arbetarrörelsen sågs som större fiender än militären!

"Kapitalismens samhälle vilar på våldet, hävdade till exempel Jalmar Wiksten. Icke på lagparagrafer, riksdagsbeslut och domstolsutslag ytterst, utan på just den militära våldsmakt som står bakom papperslappar och beslut. Därför måste militarismen krossas om socialismen skall kunna genomföras med drägliga levnadsvillkor åt det arbetande folket."

Jag skulle dock vilja citera Ebba Grön i detta läge, "Vi sitter i samma båt". I denna båt är det inte längre staten och kapitalet utan Försvarsmaktens anställda och arbetarrörelsen som förr eller senare kommer att påverkas av de reformer som nu börjar tas fram.