Det svåra för min del är att koda om reflexerna i ryggraden. Jag pratade på telefon med en kompis som varit ute i den civila världen ett antal år och flugit för SAS. Det första året brukade han få kommentarer av typen "det märks att du kommer från svenska Flygvapnet" när han landade.
Det svenska bassystemet med korta landningsbanor har inneburit att Flygvapnet utvecklat en landningsmetodik som mest liknar landning på hangarfartyg. Som fartreferens används anfallsvinkel, vilket innebär att man har full koll på stallfart och inte behöver anpassa den till vikten på flygplanet. (Omdragsprestandat är dock något man måste ha i bakskallen, särskilt en varm dag). Denna landningsmetodik är nog inte så uppskattad bland civila resenärer som mest oroar sig för att spilla ur sina drinkar.
Nu håller jag i varje fall på och lär mig att flyga tvärt emot min instinkt. Nya minnesregler:
- Farten regleras av nosläget, inte av gasen.
- Stig och sjunk regleras av gas, inte av nosläget.
Sedan ska man under slutfasen av landningen flyta ut med korsade roder, vilket är big no-no för de som flugit avancerad flygning och som inser att detta är fullt spinnroder.
Till råga på allt så är det ratt i stället för spak och gasen sitter på höger sida i stället för på vänster som i alla "riktiga" flygplan.
(* suck *)
Men det mest spännande är än så länge start och landning. På civila flygfält kan allt hända. Senast när vi flög var tornet stängt och en förvirrad tysk kom inför landning. Det intressanta är att kommunikationen i luften sker på engelska eller på det nationella språket. Gissa om en tysk förstår vad som händer när folk runt omkring honom pratar på svenska? Det gäller att snabbt byta språk för att undvika missförstånd.
Lite exempel på olika typer av landningar i den civila världen...variationen är stor...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar