Reaktionerna i kommentarsfältet har varit lite varierande. Allt ifrån ”Äntligen en klok politiker!” och ”Håller helt och fullt med dig Allan...” till ”Tycker det är rätt uppenbart att Widman inte längre har den integritet och uthållighet som han gör anspråk på”. Någon försöker övertyga Widman om att han ändrat uppfattning genom att hänvisa till Widmans tidigare ställningstaganden.
Min syn på saken är att Widman gått före i en absolut nödvändighet. Om inte fler gör som Widman i de högre militära och politiska sfärerna och tänker om radikalt, är nog Försvarsmaktens saga all när det gäller att vara en fungerande organisation, givet syftet (vilket det nu kan anses vara?).
Det finns ingen anledning för mig att här ange de områden där det krävs ett nytt sätt att se på tingen inom Försvarsmakten och Försvarspolitiken. Dessa områden är allt för välbekanta för läsekretsen.
Det finns tecken på att allt fler börjar se Försvarsmakten som en framväxande stat-i-staten, som fjärmar sig allt mer från samhället i övrigt. Vara hur det vill med den saken, men den staten-i-staten bör ju ha ett namn. Mitt förslag är "State of Emergency”.
Nu gäller det att röja upp efter den moderata framfarten på försvarsområdet och jag tror mig veta att Allan Widman kommer att inta en framträdande plats i detta arbete. Han har den mentala rörligheten för att tänka om och modet att medge att han tänkt om. Här borde fler i den politiska och militära ledningen följa efter.
Nu när vi är nere och kör på fälgarna, så gäller det att få prioriteringarna rätt. Som förre amerikanske försvarsministern påpekade, så har amerikanska s.k. ”marching bands” mer personal än hela amerikanska utrikesförvaltningen (Foreign Service).
Widman är inte bara en Riksdagsman med integritet utan även officer, så mitt avslutningsbudskap - med viss marin anknytning - blir; There's An Officer On Deck.
/Sumatra
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar