Kompisar på riktigt?

I filmen "Dr. Strangelove" så ifrågasätts ryssarnas strategi. Inte för att de uppfunnit en domedagsmaskin som kommer att utplåna hela världen, utan för att de hållit hotet dolt för omvärlden. Ett dolt hot är ju inget hot! Hur ska fienden förmås att avstå från att attackera om han inte är medveten om att vedergällningen kommer att komma oavsett resultatet av ett krig?

Tyvärr så hanterar Sverige säkerhetspolitiken på samma sätt. Våra politiker har valt en försvarsstrategi som bygger på att vid behov så ska omvärlden komma och hjälpa till. Men Sverige vill trots det inte erkänna att vi samarbetar med omvärlden. Särskilt inte om denna omvärld råkar vara NATO.

Det senaste exemplet är från övningen CMX11. Ett NATO-land anfalls och NATO aktiverar Article 5, d.v.s. alla NATO-allierade ska ställa upp med de resurser som behövs. Article 5 är grundbulten i det som bygger upp NATO:s existens. Långt ifrån PfP. Långt ifrån gemensamma internationella insatser i Afghanistan eller Libyen under FN-maskering.

The portrayed emerging crisis will be based on a scenario focusing on NATO’s collective defence task involving consultations on the basis of Article 4 and potential invocation of Article 5 of the Washington Treaty, in line with NATO’s new Strategic Concept adopted at the Lisbon Summit in November 2010. The scenario will also contain aspects related to some of the new security threats identified in the new Strategic Concept.

Då kan man bli en smula förundrad över att Sverige ställer upp med tre divisioner JAS 39C Gripen. Mer än något av de andra "riktiga" NATO-länderna!

Detta var första gången på flera år som Nato övade sin gamla kärnuppgift: militärt försvar av medlemsländerna. Norge och de baltiska Nato-länderna har efter Ryssland-Georgienkriget 2008 krävt en sådan övning där ett angrepp mot ett Natoland ska utlösa försvarsgarantierna enligt artikel V i Nato-fördraget.

Sverige hade förberett övningen i ett halvår och till Nato-länderna sänt ut den solidaritetsklausul som riksdagen antog 2009 (se fakta). Den slår fast att Sverige inte ska vara passivt om ett EU-land eller nordiskt land angrips, utan ska ”både kunna ge och ta emot militärt stöd”.

Märk väl att detta var en simulerad övning. Den övade inte några militära styrkor. Vad den övade var den politiska viljan. Och Sverige visade verkligen att vi hade viljan!

Att det alliansfria Sverige var berett att gå i krig överraskade flera allierade. ”Vi är mycket nöjda med Sveriges agerande”, förklarar en välinformerad SvD-källa inom Nato. Men för att inte bli beroende av Sverige för sitt försvar så kallade alliansen inte in svenska Flygvapnet utan i stället Natos egen snabbinsatsstyrka.

–Vi vann, fienden slog till reträtt. Sveriges inspel var mycket positivt och värdefullt. Det hade varit till stor hjälp om det varit ett reellt hot mot Nato, säger en Nato-diplomat i Bryssel till SvD.

Personligen så tycker jag att det är utmärkt att Sverige visar att Solidaritetsförklaringen inte bara är tomma ord. Vi ställer upp för NATO och de ställer förhoppningsvis upp för oss. Men varför detta hemlighetsmakeri? Om inte potentiella fiender vet om att NATO är vår partner så lär de inte avskräckas. Om de sedan vet eller misstänker att NATO inte ställer upp då Sverige aldrig skrivit på det skarpa Article 5 avtalet så är den svenska tigern helt plötsligt tandlös igen.

Våra politiker kan dock inte ducka för att de kände till allt som föregick i övningen. I Försvarsmaktens årsredovisning 2011 så finns CMX11 prydligt redovisad på sid 18.

NATO:s militärstrategiska övning. Huvudmålet för Försvarsmakten var att stödja Försvarsdepartementet i planering och genomförande av övningen. Stödet vid planeringen uppfylldes och Högkvarteret föredrog NATO flygkoncept för departementet under genomförandet. Försvarsmakten har inga egna övningsmålsättningar med deltagandet.

Är det inte snart dags att visa upp vår hemliga kompis Mållgan för omvärlden?

Manifestation! (uppdaterad)

Just nu pågår en debatt om hur den fortsatta insatsen i Afghanistan ska bedrivas. Hur den debatten slutar är oklart. Men en sak är helt klar. Så länge vi har svenska soldater i Afghanistan, så måste vi fortsätta att stödja dem.

Ett upprop har startats på Facebook för att genomföra en manifestation på Sergels Torg den 3 november 17.00 för att visa vårt stöd.

Följande förbund står bakom denna manifestation:

Allmänna Försvarsföreningen
Flygvapenfrivilligas Riksförbund
Fredsbaskrarna
Frivilliga Automobilkåren
Frivilliga Flygkåren
Frivilliga Radioorganisationen
Försvarsförbundet
Försvarsutbildarna
Invidzonen
Officersförbundet
Reservofficerarna
Sjövärnskårernas Riksförbund

Jag tänker försöka komma dit, tänker du det?

Se även Allan Widman, Morgonsur, Cynisk och Wiseman.

Uppdaterad 10-10-31, 20:55
Kustjägarveteranerna har anmält att dom också kommer att ställa upp på manifestationen.

Fredens hav (uppdaterad)

"Fredens hav" är en något ironisk benämning på Östersjön som i alla tider har varit skådeplatsen för strider mellan Sverige och omgivande länder. Med murens fall och slutet på Kalla Kriget kan man fråga sig om freden äntligen har infunnit sig? Svenska politiker verkar anse så, men gör alla våra grannländer detsamma? Hur påverkar sedan i sin tur våra grannländers agerande Sverige?

Jag tänkte belysa denna fråga med att titta närmare på estniska säkerhetspolisens (KAPO)senaste årsredovisning (2008). Med tanke på vår svenska Solidaritetsförklaring, där det kanske i första hand är våra baltiska grannländer som kan vara i behov av ett framtida svenskt stöd, så är det intressant att se hur Estland ser på den säkerhetspolitiska situationen i området. Delar dom verkligen samma syn som sina svenska kollegor?

En sak är i varje fall helt klar. KAPO anser att hotet i första hand kommer från öster!

Priority in protecting constitutional order was and is the prevention of threats proceeding from Russian national extremists and infuential activity of Russia, aimed at instigating tension between different nations in Estonia.
...
In 2008 Russian special services (SVR, GRU, FSB) continued intense activities aimed against Estonia. As Russia has nearly always considered NATO and its Member States (including Estonia) as a potential threat, it strives to be as well informed as possible about this military organization.
...
It should be constantly beared in mind that Russia has restored its imperialist ambitions and is not eager to consent with a lot of internal and foreign policy choices made by Estonia. In order to prevent and counter Estonia’s choices, or infuence them in favourable direction for themselves, Russia constantly needs very good and updated intelligence and background information basically about everything. Obtaining such information for the leaders of Russia is the task of able and large special services, which do not economise funds or resources in executing their tasks.

Det som förvånar mig är den öppenhet som den estniska säkerhetspolisen visar med sina åsikter och aktiviteter. Detta är långt ifrån det beteende som SÄPO och MUST visar i Sverige. Givetvis beror detta på att man söker omvärlden stöd. Man vill visa upp att det finns en hotbild mot Estland. Man vill dessutom undvika att som Georgien bli beskyllda för att ha startat en eventuell konflikt med Ryssland. Givetvis så påverkar kriget i Georgien 2008 Estlands syn på Ryssland. Estland identifierar sig själv med Georgien, d.v.s. ett litet land som söker stöd hos NATO, är grannland till Ryssland, har gamla band till Ryssland och har ryska minoriteter. Samtidigt är man med svenska ögon mycket odiplomatiska, då man svart på vitt pekar ut Ryssland som mycket aktiv i spionage och ekonomisk påtryckning mot Estland.

Vad är det då för saker man lyfter fram i rapporten?

Estland fruktar att Ryssland kommer att göra försök att styra inrikespolitiken och att t.o.m. lägga sig i utkomsten av Europavalet 2009 (få se vad 2009 års rapport har att säga om detta).

The 2009 elections in Estonia will be yet another touchstone for Russian special services. According to the Security Police they have quite modest chances to force candidates on their payroll into the European Parliament and Riigikogu (the parliament of Estonia) with legal means and methods. Should both elections be a failure, it is quite probable that previously composed or used subversive projects (e.g. inciting application of territorial autonomy for Northeast Estonia) and attempts to harm Estonia’s stability and reputation in the conditions of recession with other methods will be exploited.

Man lyfter fram det ryska spionaget mot Estland, NATO och EU. Under 2008 fängslades Hermann Simm (rådgivare till estniske försvarsministern) i en spionaffär som kan liknas vid Wennerström eller Bergling i Sverige. Han anklagades att ha utlämnat data till ryska underrättelsetjänsten SVR om Estlands relation till andra länder, Estlands försvarsmakt och dess kommunikationssystem. Simm hade i sin roll som NSA - National Security Authority mot NATO tillgång till information som skickades mellan Estland och NATO samt EU. Simm erkände sitt brott och dömdes till 12 år och 6 månaders fängelse. När man läser de erfarenheter som dras av ärendet så är KAPO glada över den snabba handläggningen av ärendet då man vill visa både för potentiella spioner och omvärlden (läs NATO) att det arbetas aktivt med att stoppa spioner och att dessa straffas hårt. Estland är mycket rädd för att skada sin relation med NATO och som jag ser det finns det därför en viss risk för att man dömer oskyldiga. Min erfarenhet av gamla öststatsländer är också att man ofta bestraffar misstag hårt. Detta leder till en atmosfär där ingen erkänner att man gjort fel, vilket kan vara en säkerhetsrisk i sig själv (läckor upptäcks för sent) samt framför allt att man inte får chansen av att lära sig av sina misstag (om dom nu inte upptäcks).

Den ryska minoriteten i Estland ses med viss misstro av KAPO. I rapporten pekar KAPO på risken för att det bland ryssarna kan finnas gamla ryska spioner som gömmer sig. Den ryska minoriteten pekas även ut som potentiellt rekryteringsunderlag för nya spioner. KAPO vill minska möjligheten för potentiella spioner (läs den ryska minoriteten) att bli estniska medborgare. Oroväckande är att KAPO vill hindra att det via EU ställs krav på ryska definieras som officiellt språk i Estland (liksom bl.a. finska och samiska i Sverige). KAPO lyfter fram den ryska kampanjen "Russki Mir" som man anser inte bara förespråkar rysk kultur, utan även ryska politiska intressen. Man anser att Russki Mir är en front för att värva "compatriots", d.v.s. personer som har varma band med Ryssland och som därmed kan vara potentiella spioner. Man är också rädd för att det bland ungdomar med rysk bakgrund ska skapas extrema rörelser (bl.a. Notchnoi Dozor) som kan utvecklas till terrorism. Att det finns stora spänningar mellan ester och den ryska minoriteten visar bl.a. kravallerna 2007 när det planerades att flytta ett ryskt monument från VK2.

Developments in Russia’s compatriots policy show the increase of Russia’s ambitions in the world and especially in the Baltic States.

Att notera i dessa sammanhang är att man även granskar estniska nazistiska grupperingars kontakter med Sverige.

The main initiator of these contacts is an active right-wing extremist from Pärnu, the board member of Estonian Independence Party (EIP) Kaido Nõmmik. 24 members of the neo-Nazi organization Swedish Resistance Movement (SRM) were in Estonia on May 9–11, 2008, on his invitation. SRM is the most forcible Swedish right-wing estremist organization, vividly characterized by the fact that about half of its near 150 members have been punished pursuant to criminal procedure.

Estland ser Nord Streams gasledning (godkänd av Sverige) och det ryska intresset i Östersjön som en kraftig ändring i det säkerhetspolitiska läget. Man kopplar ihop detta med behovet av en baltisk kraftanläggning för att ersätta Ignalinakraftverket. Ryssland håller på bygga en anläggning i Kaliningradregionen, men de baltiska staterna vill inte bli beroende av energileveranser från Ryssland. Tidigare ryska sanktioner mot andra länder avskräcker. Miljörörelsen växer fram även i Estland och Greta Energy Inc (kanadensiskt bolag med stora ryska intressen) investerar i vindkraftverk som dock kräver back-up i form av gasdrivna kraftverk (rysk gas?).

Har Estland rätt eller fel i sin analys? Är Ryssland ett hot mot alla i Östersjöregionen, eller är det bara Estland och de övriga baltiska staterna som känner sig utsatta? Som svensk är det lätt att glömma att vi själva tyckte och tänkte på ungefär samma sätt ända fram till 1990-talet. Är det endast vi svenskar som har ändrat uppfattning, eller har omvärlden verkligen ändrats? De färska erfarenheterna från Georgien visar att även ett NATO-medlemsskap trots allt inte alltid ger tillräckligt skydd (vilken kan förklara den något paranoida tonen i rapporten). Oavsett svaret så riskerar Sverige att få ta konsekvenser av vår solidaritetsförklaring:

- Är Estlands analys rätt så utgör Ryssland ett större hot i regionen än vad svenska politiker officiellt erkänner. Många faktorer pekar på att KAPO:s analys åtminstone delvis är riktig. Den planerade anskaffningen av Mistralkryssare och den pågående moderniseringen av både flotta och flygvapen pekar på ökade offensiva ambitioner och att Ryssland fortfarande anser sig vara en stormakt. Nord Stream och liknande projekt i Östersjöregionen innebär att det ryska ekonomiska intresset i regionen ökar.

- Är Estlands analys fel (medvetet eller inte) så innebär ett sådant här dokument att Ryssland kan känna sig orättvist utpekad. Risken finns att Ryssland använder detta som bevis för att ryska minoriteter riskerar att särbehandlas i Estland, vilket kanske inte är helt fel med tanke på KAPOs uttalade syn på den ryska minoriteten i rapporten. Denna estniska ställning kan därför spela Ryssland rakt i händerna. Medvedevdoktrinen och erfarenheterna från Georgien visar också på att Ryssland har en stormaktsambition att "skydda" ryska intressen och ryska minoriteter i omgivande länder. Med andra ord så kan KAPOs rapport bli en självuppfyllande profetia.

Sammanfattningsvis så ser Estland med stor oro på sin ryske granne. Samma Ryssland som svenska politiker inte verkar ha problem med och där Carl Bildt av sina med- och motpolitiker anklagas för rysskräck, då han under Sveriges ordförandeskap kritiserade Ryssland för deras agerande i Georgien. Oavsett ryska planer kan den estniska behandlingen av de ryska minoriteterna tvinga fram ryska reaktioner. Sverige bör därför vara medveten om att vår solidaritetsdoktrin kan tvinga oss att ta Estlands sida i en konflikt oavsett om det är Rysslands stormaktsambitioner som startar den, eller om Estlands rysskräck provocerar fram ett ryskt agerande.

Uppdaterad 10-04-22, 23:22
Det finns givetvis ett alternativ för Sverige om något skulle hända i Baltikum och det är att göra som NATO och EU när Georgien anfölls, d.v.s. att titta åt andra hållet...

Uppdaterad 10-04-24, 14:39
Det har arit märkvärdigt tyst i svensk press om ISAF konferensen i Tallin som Carl Bildt deltog i. Lite grand på regeringens hemsida och svenska ambassaden i Tallin. Konferensen har nog drunknat i nyhetsfloden av reportage om vulkanaskan och efterspelet från det polska haveriet i Ryssland.

Jag får nog helt enkelt göra ett eget inlägg i närtid...

Solidaritet vs Realism

Jag har fascinerats av Lars Ohlys och (v) vilja att dra sig ur Afghanistan. Han säger i ena stunden att vi inte ska vara en del av ett krig som inte går att vinna och i andra att vi ska bygga upp samhället och dess civila instutioner.

Men vi känner en mycket stor tveksamhet inför att utsätta svenska män och kvinnor för livsfara i ett krig i Afghanistan som vi menar aldrig kan vinnas. Den dödliga attacken utanför Mazar-i-Sharif påminner oss än en gång om att säkerhetsläget i Afghanistan, även i de fyra provinser där de svenska soldaterna finns, har försämrats. Allt större delar av Afghanistan plågas av våld och attacker. De som drabbas allra värst är de civila afghanerna. Under 2009 dödades 2412 civila afghaner, en ökning med 14 % jämfört med 2008.

Den fred som skulle främjas i Afghanistan blir för varje dag alltmer avlägsen. Det är hög tid att vi inser att den militära strategin misslyckats och att utvecklingen på flera områden går i fel riktning. Det är hög tid att misslyckandet i Afghanistan får konsekvenser och att vi byter strategi, från att med militära medel försöka vinna ett krig till att med civila verktyg bygga ett Afghanistan i fred. Vänsterpartiet kräver därför att de svenska trupperna tas hem och att det svenska engagemanget i Afghanistan ökar med bistånd, utbildning och civila insatser.

Nej du Lars, det här håller inte riktigt. Om som du säger att kriget inte går att vinna, så lär det heller knappast vara möjligt att med civila verktyg bygga upp landet. Du har till viss del rätt i att kriget ökar extremismen, men minskar den automatiskt om vi drar oss ur? Drar vi oss ur Afghanistan innebär det med stor sannolikhet inbördeskrig då talibanerna försöker komma tillbaka till makten. Vilka civila hjälporganisationer vill arbeta utan skydd? Läkare utan gränser möjligtvis, men det dom kan göra är att dämpa symptomen men inte bota orsaken till skadan. Om talibanerna tar över, hur ska vi få in hjälp i landet? Drar vi oss ur Afghanistan militärt så innebär det att vi i längden även lämnar afghanerna åt sitt öde.

Statistiken som du redovisar håller heller inte, då den beror på att ISAF under 2009 ökat sina insatser mot talibanerna med syfte att få slut på kriget. Läser man statistiken noggrannare så ser man dessutom att mer än 50% av de civila förlusterna beror på talibanernas bruk av självmordsbombare, IED m.m. Under 2009 dog samtidigt 520 soldater i ISAF vilket visar att det varit hårda strider och jämfört med andra krig har de civila förlusterna proportionellt sett varit mycket låga.

"Solidaritet, jämlikhet och välfärd för alla" brukar det heta i vänsterretorik. Om man tar en titt i (v) partiprogram så går det att läsa:

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Vi är en del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, internationellt och i Sverige. Partiets politik och verksamhet bestäms av vårt mål: att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet, ett samhälle befriat från klass-, köns- och etniskt förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.

Hmm.. Lite Monty Python över det här partiprogrammet.



Var har då Lars Ohlys solidaritet tagit vägen? Har den ersatts av den konservativa högerns realism? (v) verkar ha förstått att det är orealistiskt att gå omkring och vara solidariska med alla i omvärlden. (Här kanske man kan säga att regeringen med sin solidaritetsförklaring tvärtom är en smula orealistiska) Vilka andra grupper eller länder är det realistiskt för (v) att vara solidariska med? Palistinerna? Går den urgamla konflikten verkligen att vinna, eller ska (v) ge upp även där? Listan över de som (v) är solidariska med riskerar att bli mycket kort.

Är det den politiska färgen som styr vilka (v) ska vara solidariska med? Under 60-talet var vänstern i Sverige solidariska med FNL och mot USA:s agerande i Vietnam. Då flammade talen och det demonstrerades lite här och där. Var har dessa aktiva demonstranter tagit vägen? En hel del borde tillhöra den äldre generationen av (v) som sitter i riksdagen. Nu är dessa riksdagsrepresentanter mot USA:s agerande i Afghanistan, men vem är dom då egentligen för? Är dom för det afghanska folket? Knappast, det afghanska folket lär inte få lida mindre om vi drar oss ur.

Eller har (v) helt enkelt bara tappat hoppet? Solidaritet innebär att man automatiskt även har ett visst hopp om en bättre framtid. Om vi inte hade varit solidariska mot t.ex. Lech Walesa, vad hade då hänt med murens fall och därmed slutet på det kalla kriget? Det ironiska med den solidariteten är att demonstrationerna i Gdansk ledde senare till en total förändring av världsbilden som resulterade bl.a. i att (vpk) bytte till (v) och att Lars Ohly 2005 fick göra en pudel och hävda att han inte längre var kommunist. Kanske är det den bittra läxan som gör att (v) numera passar sig en smula för internationell solidaritet?

Faktum är att de borgerliga partierna numera visar mer internationell solidaritet än (v). Dom är solidariska med FN, NATO, USA och EU. Dom är också solidariska med en majoritet av Afghanistans befolkning. Dom visar dessutom en större grad av hopp om en framtid för Afghanistan. Precis som Reinfeldt "snodde" arbetarrörelsens retorik i förra valrörelsen så verkar han ha erövrat solidaritetsbegreppet från vänstern. Eller är regeringspartierna bara realister trots allt? Sverige är idag så beroende av omvärldens skydd vid ett eventuellt ändrat säkerhetsläge att vi först måste ställa upp för andra i förhoppning om att en dag i framtiden själva kunna få hjälp.

Men om (v) bara verkar ha tappat solidaritetskänslan så verkar andra gamla kämpar för internationell solidaritet helt tappat förnuftet. Jan Myrdal har tagit steget längre och inte bara fördömer kriget utan önskar livet ur alla utländska soldater.

"My anger is so strong that I can feel the taste of blood in my mouth when I see TV pictures of US marines, Swedish mercenaries or Nato soldiers in Afghanistan, " he told an audience at St Xavier's College in Mumbai, India.

"And my deepest personal feeling then is that the only good foreign soldier on Afghan soil is a dead one."

Är detta slutet för solidariteten?

(v) borde i ärlighetens namn i sitt partiprogram lista vilka länder som dom avser vara solidariska med. Som Orwell sade: "Alla djur är jämlika, men somliga djur är mer jämlika än andra". I (v) tappning skulle det bli något i stil med "(v) är solidarisk med alla, bara mer solidarisk med vissa". Detta nya partiprogram skulle kunna lanseras med pukor och trumpeter som Selektiv Solidaritet.