I USA finns ett uttryck som heter något i stil med "...everything but the kitchen sink". Med det menar man att man satsar allt för att nå ett mål eller för att stoppa en motståndare. Men det finns exempel när man t.o.m. är beredd att satsa mer än så. I varje fall en toalettstol!
Ovanstående bild, som jag hittade när jag slösurfade på nätet, fick mig att börja undra kring historien bakom bilden. Efter en kort stunds letande hittade jag denna berättelse.
The flight was a Dixie Station strike (South Vietnam) going to the Delta. When they arrived in the target area and CDR Stoddard was reading the ordnance list to the FAC, he ended with "and one code name Sani-Flush". The FAC couldn't believe it and joined up to see it. It was dropped in a dive with LCDR Bacon flying tight wing position to film the drop. When it came off, it turned hole to the wind and almost struck his airplane. It made a great ready room movie. The FAC said that it whistled all the way down.
The toilet was a damaged toilet, which was going to be thrown overboard. One of our plane captains rescued it and the ordnance crew made a rack, tailfins and nose fuse for it. Our checkers maintained a position to block the view of the air boss and the Captain while the aircraft was taxiing forward. Just as it was being shot off we got a 1MC message from the bridge, "What the hell was on 572's right wing?" There were a lot of jokes with air intelligence about germ warfare. I wish that we had saved the movie film. CDR Stoddard was later killed while flying 572 in Oct 1966. He was hit by three SAMs over Vinh.
Frågan man kan ställa sig är, varför? Varför hänga på något obrukbart på sitt flygplan som kommer att störa aerodynamiken, skapa stort motstånd och påverka bränsleförbrukningen bara för att se den skapa ett djupt hål i någon av Vietnams risfält? Varför ta denna risk?
Är det dumdristighet? Är det ett vansinnigt vad som spårat ut? Är det ett sätt att visa sig tuff och skapa sig ett rykte bland de övriga piloterna?
Jag tror inte det. "Billy" Stoddard var divisionschef för VA-25 ombord på U.S.S Midway och en duktig respekterad pilot. Han flög Douglas A-1H Skyraider (eller "Spad" som de var kända som eftersom de påminde om luftstriderna under VK1) som kanske inte var det vassaste flygplanet i USA:s vapenarsenal ens under Vietnamkriget, men mycket användbart för CAS - Close Air Support. Piloterna som sysslade med detta hade inte samma status som jaktpiloterna som flög F-4 Phantom II och de tog stora risker då de flög på låg höjd och i inte allt för höga farter. Därmed var de utsatta för allt som fienden kunde ta fram. Från luftvärnsrobotar till gamla antika mynningsladdare. Uppdraget var tufft och krävde en ledare som kunde få sina män att ta risker i strid.
Jag tror därför att "Billy" ville höja moralen på sin division genom att göra något som visar vad som krävs. Dessutom skapade han en historia som det fortfarande talas om. Hans män höjde honom antagligen till skyarna efter landningen och vad som talades om på mässen den kvällen behöver man nog inte ens gissa på.
Samtidigt visade han ett oerhört mod. Det han gjorde har anrika traditioner i de flesta krigarkulturer. De amerikanska indianerna hade liknande saker för sig. Att döda en fiende var modigt. Ännu modigare var att i strid enbart röra vid honom med en "coup stick". Mod var också något som indianerna krävde av sina hövdingar. När jag var ung läste jag om Sitting Bull som var känd för att hellre nyttja en "coup stick" än sitt vapen. Detta gjorde honom respekterad som ledare.
Risken som "Billy" tog bedömde han nog som motiverad för den vinst det skulle ge i form av en division som slöt ihop bakom honom som chef och var beredda att göra allt som krävs för att vinna en strid. Precis det som behövs under CAS-uppdrag där soldater på marken är helt beroende av att flygplanen når fram och kan slå ut fienden i tid.
En ledare i krig leder sina män från fronten. Det har varit en sanning i alla krig. Det gamla svenska ledarskapet under karolinertiden var att gå längst fram och ta samma risker som sina soldater. Därmed så kunde man också rättfärdiga att begära att de skulle följa och göra samma sak som honom.
Tyvärr så är ledarskapet i fred fokuserat på helt andra saker. Skulle en svensk divisionschef fälla en toalettstol så väntar nog personalansvarsnämnden och en snabb sorti ut ur Försvarsmakten.
Men att leda genom att ta risker kostar. De svenska karolinerna förlorade i strid en hög andel av sina officerare. "Billy" överlevde heller inte Vietnamkriget. Officiellt ligger "Billy" Stoddard begraven på Arlingtonkyrkogården. Frågan är om han verkligen ligger i graven, eller om han fortfarande ligger kvar i Vietnams djungel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar