Alexanderhugget

Enligt legenden skall Alexander den store när han besökte den grekiska staden Gordion fått en utmaning. Om han kunde lösa ned Gordiska knuten så skulle han bli världens härskare. Alexander skulle då ha lyft sitt svärd och med ett hugg delat knuten i två delar. En bra lösning som anstår en världshärskare. Alla var nöjda...förutom givetvis knuten!

Begreppet Alexanderhugg används därefter som benämning för en oortodox lösning på ett komplext problem.

Därför så är det en smula ironiskt att läsa om Alexanderhugg i Bikupans skrift "Högkvarteret - Att bygga förtroende". För dom som inte kommer ihåg sin historia så var Bikupan det företag som var djupt inblandade i Försvarsmaktens Värdegrundskampanj och tog fram begreppet ÖRA - Öppenhet, Resultat och Ansvar. Detta var som sagt var under förra ÖB:s ledning. Arbetet fick mycket kritik då det ansågs för teoretiskt. Ett gigantiskt bråk uppstod sedan mellan Försvarsmakten och Bikupan om hur projektet drivits. Rsultatet verkar ha blivit att den nuvarande ledningen i HKV inte ens verkar ha läst de broschyrer som togs fram.

"Alexanderhugg" i Bikupans modell var att drastiskt ändra på Försvarsmakten för att snabbt nå de framtida målen.

Alexanderhugg: Outsourcing av FMLOG till en kårbas, färre skrivbordsofficerare, avveckling av fullmaktssystemet, tidsbegränsade anställningar, obligatorisk utlandstjänstgöring, färre civila – huvudsakligen experter, det är några dramatiska omställningar som har kunnat utläsas av de anställdas resonemang. Genom sin drastiska karaktär kallas omställningarna ett alexanderhugg. Samtidigt påpekar många att det nog inte kommer att ske. Myndigheten är politiskt styrd av riksdag och regering och så stora förändringar med omfattande nedskärningar som följd låter sig knappast genomföras.

Omöjligt sade man då. Men efter att HKV fått igenom ändring på LAS och när man ser sättet man driver igenom utlandsobligatoriet utan att lyssna på vare sig personal eller fackförbund, så verkar Alexanderhugg vara den valda vägen framåt. Synd bara att det är Försvarsmaktens anställda som är själva knuten som ska lösas.

Om man då tar och tittar på innehållet i den skrift som snarast borde läsas av ÖB och hans medarbetare, d.v.s. "Högkvarteret - Att bygga förtroende" så finns det många godbitar att ta tillvara på i dagens situation.

Efter redovisning av resultaten från medarbetarundersökning (MAU) 1 och 2 gjorde uppdragsgivarna Försvarsmakten och SACO Försvar, SEKO Försvar, OFR/S och OFR/O FM, bedömningen att det fanns behov av en ytterligare fokusering på målet att ”öka förtroendet för ledningen genom ett förändrat ledarskap” och då framför allt organisationens bristande förtroende för Högkvarteret och Försvarsmaktsledningen.

Det var 2008. Nu är det 2010 och läget är snarare värre idag.

Trovärdighet är en förutsättning för förtroende och att känna tillit är att vara övertygad om någons goda avsikter. I organisationer eller samhällen där man behöver genomföra stora förändringar måste det fnnas en tillit och ett förtroende för den som driver förändringsarbetet. Gemensamt för begrepp som förtroende, trovärdighet och tillit är att det alltid är mottagaren som fäller avgörandet – inte avsändaren.

Detta behöver knappt ens kommenteras. Förtroendet för HKV från förbandshåll är nu i botten. Med tanke på den förändringsprocess vi är inne i så är det stor risk för att det blir halvhalt nästa år. Obligatoriet är påskrivet (mest för att de anställda är rädda för att bli av med jobbet), men lusten att fortsätta utvecklingen har släckts.

Resultaten av medarbetarundersökningarna visar på ett näst intill magiskt samband mellan förtroendet för olika grupper inom Försvarsmakten. Förtroendet för ÖB är stabilt och högt, 57% av de anställda svarar att de har stort eller mycket stort förtroende för ÖB. Lika många (eller 59%) uppger också att de har stort eller mycket stort förtroende för sin avdelningschef. Den närmsta chefen och den högsta chefen får således mycket goda omdömen. Betydligt lägre är förtroendet för enhetscheferna ute på förbanden samt för Försvarsmaktsledningen (FML), exkl ÖB, de ligger på 45% respektive 36%. Allra lägst och mycket nära varandra ligger förtroendenivåerna för förbandscheferna respektive Högkvarteret. (33% respektive 29%).

Hmm. Skulle mätningen göras om idag så skulle knappast resultaten ändras. Jag tror dock att många liksom jag själv fortfarande har förtroende för ÖB. Dock så finns det en hel del personer i hans närmaste krets som skulle behöva städas bort. Personaldirektör Per-Olof Stålesjö har inte gjort något strålande jobb den sista tiden och kommentarer typ "Det kommer att bli störningar för vår del - men det är vi beredda att ta" kommer nog att finnas kvar länge i många medarbetares syn på honom.

Mer än hälften av de anställda (55%) anser att HKV bör minskas till förmån för övriga förband. 72% anser att fer beslut bör fattas på förbanden och en majoritet (58%) anser att deras enhet skulle kunna arbeta mer effektivt om de fck ett ökat eget budgetansvar. Det är intressant att även Högkvarterets egen personal till stora delar instämmer i dessa påståenden.
...
Ett allvarligt resultat av undersökningen är att en tredjedel av de svarande som arbetar inom Högkvarteret själva anser att HKV som organisation inte fungerar bra, trots den senaste omorganisationen. De interna faktorer som anses orsaka detta är personalbrist, otydliga mandat och roller, för snabb personalrotation, för stort fokus på planering istället för på genomförande och uppföljning samt bristande samordning av och helhetssyn på verksamheten.
...
Kritiken är i mångt och mycket samstämmig med förbandens. Detaljstyrning av förbanden, bristande samordning i styrning och kommunikation samt otydligheter i order och direktiv är de största problemen.

Det här är en käpphäst för min del. Avveckla stora delar av HKV så kanske t.o.m. Tre Vapen kan säljas till hugade bostadsspekulanter. I krig ska vi använda oss av uppdragstaktik. Jag skulle vilja se mer av detta i hanteringen av Försvarsmaktens anställda även i fred. Till viss del finns det i form av den årliga DUF:en till förbanden. Men sedan stryps alla initiativ av detaljstyrning. HKV skulle kunna vara betydligt mindre med delegering av uppdrag, minskning av interna uppföljningsmöte samt att slippa omplanera hela verksamheten ett antal gånger per år. Med ansvar till medarbetarna kommer också engagemang!

Gemensamt för de festa anställda är att man efterlyser mer ansvar från chefer på alla nivåer. Det fnns en stark betoning på att resultat och ansvar måste hänga samman och att de chefer som inte tar det ansvaret inte heller borde vara chefer. ÖRA handlar om just detta och många medarbetare förväntar sig att organisationen skall leva värdena öppenhet – resultat – ansvar i vardagen. Dessa värden poängteras i lika hög grad inom HKV som på förbanden. Ekonomiskt ansvar och ledarskap hör ihop.
...
Att istället betona vikten av resultat samt att öka spårbarheten i beslutsfattandet skulle bidra till att förändra planeringskulturen. I dagsläget är det viktigt att proflera sig genom planering, i framtiden är det förhoppningsvis resultaten av arbetet som styr medarbetarnas karriärutveckling.

Helt riktigt. Vi måste stoppa de konstanta karriärshoppen på HKV från en befattning till en annan. Tyvärr är karriärssystemet till för att producera generaler, men det borde vara till för att producera kompetenta chefer och medarbetare. Längre tid i en befattning innebär att man bygger upp kompetens och relationer med förbanden. Nu för tiden är det tyvärr bara grad som premieras. Allt för sällan kompetens. I och med införandet av specialistfacken så måste vi börja tänka om. En duktig sergeant måste kunna ha högre lön än en major som sysslar med rent administrativa tjänster. Vi militärer ska hålla på med "väpnad strid" och det som har med detta att göra som teknik- och metodutveckling. För administrativa och ekonomiska tjänster finns det civil personal med betydligt högre kompetens. Med andra ord, "Skomakare bliv vid din läst". Har man inte längre den militära tekniska eller taktiska kompetensen som krävs, så är det dags att karriärsväxla.

I organisationer där det är oklart vilka värderingar som råder, vet inte medarbetarna vad som förväntas av dem. Då blir det viktigare vem som bestämmer än vad som är bestämt. Om det däremot är tydligt vad som eftersträvas och om värderingarna är formulerade i tydliga mål kan alla förstå och se sammanhangen.

Mål och resultatmätningar är en förutsättning för ett långsiktigt förändringsarbete. Därtill behövs en engagerad ledning som visar handlingskraft och uthållighet, liksom medarbetare som tar ansvar för och engagerar sig inte bara för det egna agerandet utan också för hur den närmsta omgivningen handlar. Sker det, ja då är kulturrevolution på väg att genomföras och svensk Försvarsmakt blir en förebild för andra försvarsmakter och gemensamma internationella styrkor. Men dit är vägen ännu lång även om viktiga steg redan är tagna.

Det är nödvändigt att nå konkreta resultat i närtid. Det är viktigt för att vår försvarssatsning skall vara trovärdig både inåt och utåt. Uppfattas vi inte som trovärdiga i dag, så får vi heller ingen styrfart mot framtiden.

Håkan Syrén, ÖB

Hanteringen av värdegrund är ett typexempel på hur Försvarsmakten slösar pengar och tid. Man har missförstått hela syftet med värdegrundsprocessen. Det handlar inte om att ta fram ett regelverk för hur vi ska agera, utan att få medarbetarna att köpa Försvarsmaktens mål och vägen dit. Idag har värdegrundsarbetet spårat ur och blivit ett skämt på många förband. Först så tvingar man på alla anställda ett från ledningen accepterat sätt att uppträda där man bestraffar sergeanter som åker omkring i en båt som har en flagga med en sn*pp på. Därefter så struntar man från samma högre lednings håll fullständigt i resultaten från undersökningen och fortsätter trampa på i väl invanda spår.

Mitt förslag avseende utlandsobligatorium har hela tiden varit morot i stället för piska. Att t.ex. ställa krav på genomförd internationell insats innan man får gå nivåhöjande utbildning är ett mycket bra sätt. Förra årets tvång för officerare att skriva på utlandsobligatoriet innan kurs var i princip riktigt, men man tog beslutet alldeles för sent. Dessutom borde kravet varit att man ska ha gjort insats inte att man förbinder sig att i framtiden göra insats på arbetsgivarns villkor.

Med samma tankesätt borde man angripa övertaligheten av överstelöjtnanter på HKV. Genomförd utlandstjänst, annars så får du sparken med hänvisning till "arbetsbrist". För att leda Försvarsmakten borde man vara insatt i dess huvuduppgift, d.v.s. "väpnad strid". Ta norska ÖB som dåligt exempel, som gapar som en fisk på torra land när han får frågan om han inte kan förstå att soldater som är "höga" efter strid kan uttrycka sig på ett aggressivt sätt. Eftersom han själv aldrig tjänstgjort i skarp insats så kan han heller inte förstå soldaternas uppträdande. Tyvärr är detta allt för vanligt även i Sverige. När man går omkring på HKV så lyser medaljen för internationella insatser allt för ofta med sin frånvaro och i stället sitter det minnesmedaljer för nedlagda regementen och flottiljer på chefernas bröst. Annat var det tidigare då varje svensk general genomfört samma värnplikt och karriär som alla sina soldater och officerare. Dagens insatsförsvar har inneburit att avståndet mellan HKV och förband är större än tidigare!

Att det har blivit som det har blivit i dagens situation beror på att många karriärshungriga chefer på HKV bara sett målet med den nya organisationen samt de tidpunkter som definierats. Man har totalt missat att målet är inte nått om inte medarbetarna varit med hela vägen fram. Precis det som var grundtanken i värdegrundsarbetet.

Jag förslår därför att ÖB nu nyttjar sitt öra (och då menar jag inte begreppet ÖRA utan de utväxter som sitter symmetriskt placerade på var sida av huvudet) för att lyssna av stämningen i sin organisation. Den är just nu i bottenläge och en omstart av obligatoriefrågan krävs för förnyat förtroende från de anställda.

Gästinlägg: Kommentar från facken (uppdaterad)

Följande kommentar kom in på mitt inlägg om negativ träning. Eftersom det är en så pass viktig kontring till HKV avseende utlandsobligatoriet så lägger jag upp det som ett separat inlägg.

Jag kan för övrigt förtydliga fackförbundens analys av stämningen på förbanden. Jag satt under kvällen och tog en öl med en kollega (som idag jobbade sin sista dag efter att ha sagt upp sig) och han hade precis varit ner på F17. Stämningen där nere var det värsta han hade sett under sina 20 år i firman. Grabbarna kom och sökte job på hans nya arbetsplats.

Själv så har jag svarat ja på obligatoriet, men med ett extra brev som bilaga. Mitt ja gäller om fackförbunden skriver samråd på avtalet om utlandsobligatorium. Annars så är det nej, då jag inte kan tänka mig fortsätta arbeta för en arbetsgivare som totalt kör över anställda och fackförbund.

/CI

Nu ger officers- och reservofficersförbunden ÖB en, oförtjänt skulle nog många av oss uttrycka det, chans att återvinna personalens förtroende. Genom att göra en pudel - eller snarare tax - erbjuds nu ÖB en möjlighet att, efter att självsvåldigt ha målat in sig i i ett hörn, gripa det sista halmstrået och rädda sitt eftermäle och kanske även regeringens fortsatta förtroende:

" Yrkes- och reservofficerare i öppet brev till ÖB

Vi representerar Sveriges officerare. En ytterst lojal – men just nu extremt upprörd – yrkeskår.

Utan att överdriva har vår arbetsgivares sätt att genomföra tjänstgöringsskyldigheten skapat en stor ilska och besvikelse hos nästan alla anställda i Försvarsmakten.

Ilskan och besvikelsen handlar inte så mycket om kravet på internationell tjänstgöring i sig, en absolut majoritet av de anställda är positiva till detta, utan om hur arbetsgivaren väljer att genomföra beslutet.

De flesta beslut fattas förhoppningsvis efter en noggrann analys och genom att man formulerar svar på de frågeställningar som finns inför beslutet. Men i detta fall har arbetsgivaren slarvat med förarbetet och gjort precis tvärtom.

Man har fattat beslutet och sedan först efteråt börjat analysera vad beslutet får för konsekvenser för de anställda. Exempel på frågor som saknar svar är: hur ofta och med vilken regelbundenhet kommer personalen tjänstgöra internationellt, vilka möjligheter har småbarnsföräldrar och andra i motsvarande situationer att avstå från internationell tjänstgöring?

Våra medlemmar vet med andra ord inte vad det nya avtalet innebär och vilka konsekvenser det får för deras familjer. För reservare, med huvudanställning utanför Försvarsmakten, är påverkan på den civila arbetsplatsen och försäkringar inte klarlagt.

Få människor vill skriva under ett avtal utan att veta vad det är man skriver under på. Men exakt det är vad Försvarsmaktens personal har tvingats att göra. Skriv under eller försvinn, är budskapet från ÖB. Vi tycker inte att det är rimligt.

Nu, med facit i hand, har resultatet blivit det vi varnade för. Huvuddelen av de anställda har skrivit under, men ilskan och besvikelsen finns kvar.

Bland landets reservofficerare har över 50 procent inte svarat. Många därför att de tröttnat på Försvarsmaktens uppenbara ointresse för dem under mer än tio år. Det här är ingen framgång för någon. Det är en situation med enbart förlorare. Men det fanns – och finns ännu – en annan väg framåt.

Våra medlemmar är villiga att tillsammans med arbetsgivaren lösa försvarets behov av personal till de internationella insatserna. Idag finns det fler sökande till utlandstjänsterna än vad det finns platser för.

Försvarsmakten har aldrig haft några problem att få personal till att lösa de internationella uppgifterna.

Ännu finns tiden att ändra ett dåligt beslut. Försvarsmakten erkänner själva att kompetensen hos den uppsägningshotade personalen behövs. Men ännu har ingen blivit uppsagd.

Vi vill därför uppmana ÖB att kanske fatta det svåraste av beslut – att erkänna sitt misstag och medge att den här frågan kan lösas på ett mycket smidigare sätt – och med ett bättre resultat.

Skicka därför snarast ut ett nytt brev till personalen och be dem riva det gamla. Förhandla fram en lösning om hur detta kan lösas med morot istället för piska. Släpp prestigen. Se personalen som en del av lösningen och inte som problemet.

Med en sådan klokskap borde den arbetsgivare agera som säger sig ha målet att attrahera framtidens arbetskraft genom att vara en attraktiv arbetsgivare.

Lars Fresker, ordförande
Officersförbundet

Jörn Holmgren, Ordförande
Reservofficerarna"

Som sagt var ÖB, nu ligger bollen på din planhalva. Det går att dra obligatoriet i hamn på många olika sätt. Frågan är om det ska ske med en personal som är med eller mot sin arbetsgivare.

Länkar till Officersförbundet resp Reservofficersförbundets inlägg.

Uppdaterad 10-09-30, 15:38
ÖB:s svar på fackens brev blev inte helt förvånande nekande.

På SvD:s fråga hur ÖB Sverker Göranson reagerar på brevet från landets samlade officerskår så svarar Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård:

– Det är massor med människor som skriver brev till ÖB och han kan inte svara på allt. Det är personaldirektören som hanterar den här frågan.

Personaldirektör Per-Olof Ståle­sjö förklarar att han talar å Sverker Göransons vägnar.

– ÖB ser igen anledning att ompröva sitt beslut efter att ha läst brevet.

Jag brukar skälla på "reklammupparna" på HKV, men efter dessa uttalanden så har de nog fullt upp de närmaste åren med att bygga upp HKV image. Antingen så svär de över korkade medarbetare som raserar det dom försökt bygga upp eller så jublar de över alla kommande beställningar. Undrar bara vad de nya aspiranterna tycker om sin blivande arbetsgivare när dom läser dagstidningarna? Att inte HKV inser att det är vad man gör och inte vad man säger som skapar image?

Uppdaterad 10-09-30, 15:46
Det börjar dyka upp många bevis för att folk helt enkelt är förbannade på förbanden. I dagens SvD skriver en fullmaktsofficer och beskriver sin situation.

Att avkräva personal ett besked om något som ej klart definierats och förhandlats är inte värdigt demokratin Sverige. Vi är inte en modernt arbetsrättslig nation längre, tyvärr har vi ingen författningsdomstol som kan skydda medborgaren från myndighetsmissbruk och myndighetsövergrepp.

Övriga arbetsgivare lär stå med stora ögon och titta på hur Regeringen tillåter Försvarsmakten som arbetsgivare att behandla sin personal. Ändringarna i LAS skulle nog många vilja ha för att kunna korttidsanställa ung frisk personal som sedan byts ut när dom blir skröpliga sisådär mellan 30-35. Hårdare anställningsvillkor utan tillhörande löneförhandling eller villkorsbeskrivning vore heller inte helt fel i t.ex. gruvorna i Kiruna. Officerskåren är tyvärr för lojal och många har skrivit på utan att egentligen vara sugna. Hade det hänt på en annan arbetsplats så hade maskineriet totalt stoppats. Just nu är bara officerarna förbannade och har tappat förtroende för ledningen.

Negativ träning

I ett antal inlägg den senaste tiden så har det diskuterats om vilka vinster som svenska Försvarsmakten får ut av våra insatser i bl.a. Afghanistan. Nu menar jag inte de politiska vinsterna då dom tas hem av vår utrikes- och försvarsminister, utan praktisk kunskap som vi kan ta med oss hem till Sverige. Trots allt så har vi det senaste året sagt att fokuset för Försvarsmakten ska tas tillbaka till närområdet och försvaret av vårt eget territorium. Stämmer detta i verkligheten?

Men först lite begreppsförklaring.

Begreppet Negativ Träning används i Flygvapnet för utbildningsaktiviteter som inte bara är bortkastad träning, utan t.o.m. kan lura eleven till felaktigt agerande och i strid därför vara direkt farligt. I vissa fall går det inte att undvika, t.ex. hantering av vapen där vi i fredsövningar använder simulerade vapen vilket medför något annurlunda handgrepp för piloten samt ett flygplan som är några ton lättare. Man är dock medveten om bristerna i träningen och kompletterar den med instruktioner där man noggrant förklarar skillnaden mellan träning och verklighet för eleven. Valet står mellan nyttoeffekt, risk och kostnad. Risken med skarpa vapen är helt enkel för stor och kostnaderna för höga för att man ska kunna använde det ofta i fredstid.

Ett klassiskt exempel på negativ träning som jag tagit upp tidigare var ett haveri i USA för många år sedan. Det hade startat som ett enkelt hydraulfel där piloten inte kunde fälla ut landningsstället på normalt sätt. Han försökte då använda nödreglaget, men det satt "fast", så resultatet blev att han buklandade sitt flygplan med stora reparationskostnader som följd. Haveriutredningen kunde dock inte hitta något fel på nödreglaget. Det visade sig att piloten hade genomfört all träning i en simulator där nödreglaget använts 1000-tals gånger. Friktionen i handtaget hade helt enkelt nötts bort och i sumulatorn krävdes det ingen kraft alls för att påverka handtaget, medan det i verkligheten per design krävdes stor kraft för att det inte skulle kunna påverkas av misstag. All nödträning i simulatorn hade med andra ord varit negativ.

Åter till Afghanistan. Vad är det för "vinster" det pratas om?

- Stridserfarenheter. Ja, till viss del så är detta helt korrekt. Precis som läkaren får erfarenhet av att ta hand om skadade patienter på en akutmottagning fast han kanske senare i livet ska arbeta med ansiktslyftningar så innebär det ett träningsvärde att utsätta våra soldater för en farlig miljö för att härda dom. Att avfyra sitt vapen mot andra människor är något helt annat än att göra det på skyttebanan. Som elddop funkar detta bra. Förr i tiden så skickade vi ut adelsmän att tjänstgöra i andra länders krig för att dom skulle återvända med stridserfarenheter. I många fall även med ny taktik och idéer som vi kunde använda i det svenska försvaret. Ett stort minus i detta sammanhang är att det kan vara helt fel taktik som man "tränas" på i Afghanistan. För Flygvapnets del så är Afghanistan något av en avart där det mer eller mindre helt saknas ett kvalificerat hot mot flyg. Amerikanska och engelska erfarenheter visar tvärt om att när divisionerna återkommer till hemlandet så måste dom träna oerhört mycket för att återta de kunskaper dom tappat under sin tid i Afghanistan. Detta har svenska politiker helt och hållet missat. För Arméns del så är hotet i Afghanistan IED, självmordsbombare, krypskyttar och RPG. Men det saknas helt och hållet hot i form av t.ex. stridsvagnar och hot från luften. Alla som gjort lumpen kan det klassiska "flygare skydd". Hur agerar man med en kolonn fordon när man utsätts av besjutning från flygplan? Vilket behov av luftvärn har Armén? Vad händer med kunskaper om strid i subarktisk miljö som tidigare var vårt varumärke? Vad händer med strid i kustnära miljö? I USA har försvarsminister Gates kritiserat US Marines för att dom omvandlats till ytterligare ett infanteri för strid i Irak och Afghanistan. Nu skall dom börja återgå till sitt ursprung, det vill säga snabba mindre insatser från havet. Svenska Amfibiekåren har haft tendenser att gå åt samma felaktiga håll som US Marines.

- Test av utrustning. Här hävdar många förspråkare att i Afghanistan så får dom äntligen testa sin utrustning för att hitta fel och åtgärda dom. Delvis rätt! Det vi testar är att utrustningen fungerar i miljöer liknande Afghanistan, vilket kan vara bra inför t.ex. insatser i Afrika. Men det är inte alls säkert att den nya utrustningen passar i Sverige. Lika lite som våra soldater vill använda den varma M90 med vinterkängor i Afghanistan, lite lite vill dom nog använda tropikuniformen med lätta kängor i Kiruna i Januari. Vi modifierar våra helikoptrar med partikelseparatorer för att fungera i miljöer med mycket sand. Bra för Afghanistan, en smula onödigt för strid i Norden (dyrt och väger en del). Vi funderar på att skaffa stora fartyg till Marinen för operationer liknande den i Adenviken, trots att i svensk skärgårdsmiljö är kanske en ny robotbåt mer lämpad? Då har vi dessutom råd till fler och kan lättare täcka Sveriges långa kust. Flygvapnet integrerar precisionsbomber och Small Diameter Bomb. Bra när det inte finns något luftvärn, men i en kvalificerad hotmiljö krävs vapen med stor stand-off som t.ex. Taurus eller Rb15 Mk3.

- Internationell anpassning. Då vi idag har ett för litet försvar för att på egen hand kunna försvara Sverige så hänger allt på vår Solidaritetsförklaring och Lissabonfördraget. Vi måste få hjälp av andra och vid behov kunna hjälpa andra. Här finns det en stor vinst i att integrera internationella kommunikationssystem som Länk-16, have Quick och IFF. Att vi utbildar våra officerar att agera i staber av NATO-struktur samt att vi använder NATO taktik och rutiner är givetvis en förutsättning för detta. Men faktum är att det vi en gång i tiden hade i Sverige var optimerat för svensk miljö. Det hade stor yttäckning och robusthet. Att det dessutom var unikt svenskt innebar att motståndaren var tvungen att anpassa sig till en unik svensk taktik och inte bara en standardiserad NATO-taktik. Den här effekten får vi nog leva med. En tillräckligt stor budget för att återuppbygga Försvarsmakten till att på egen hand klara av försvaret av Sverige är nog bara att glömma. Dock så måste vi ha i åtanke att vissa system som vi tagit i drift kan kräva resurser som inte finns i Sverige. Ta t.ex. C/D-versionen av Gripen som är anpassad till internationella operationer med bl.a. lufttankning. Funkar bra i Afghanistan, men vi har inga lufttankningsflygplan i Sverige! Då vi dessutom mer eller mindre har skrotat det svenska bassystemet som var vår typ av "lufttankning" så har vi ett förmågeglapp när det gäller förmågan att försvara Sverige.

Med andra ord så kan man inte på rak hand säga att våra erfarenheter i Afghanistan direkt går att utnyttja i Sverige. Tvärt om finns det stor risk för negativ träning i och med att vi tar bort förmågor i Försvarsmakten som inte behövs i Afghanistan (t.ex. luftvärn), men som är kritiska för ett fösvar av Sverige.

Mindre flyg, mer OMLT

Tyskland minskar nu på stridsflyget i Afghanistan. 6 Tornado tas hem i November.

Germany's Defense Minister Karl-Theodor zu Guttenberg informed parliament on Thursday that he is withdrawing Tornado reconnaissance jet planes from Afghanistan and deploying other military personnel instead.

The six planes have been in action in Afghanistan for three and a half years and are generally used for taking aerial photographs and their advanced infrared sensors.

"The reallocation is in line with the already planned replacement of the aircraft in November 2010," said a briefing note from the [Ministry] of Defence.

The commander of the International Security Assistance Force (ISAF), General David Petraeus had previously urged Berlin to send in army personnel instead of airmen. The removal of the Tornados frees up 90 job slots for army personnel to meet Petraeus' needs.

Tyskland var från början mycket motvillig till att skicka stridsflyg till Afghanistan. Till slut så fick man ge efter då ISAF krävde att man deltog i de hårda striderna i södra Afghanistan. Spaningsflyg var en kompromiss som de tyska politikerna kunde leva med och resultatet blev mer än tre års närvaro.

The Tornados, he said, would aid in the fight against the Taliban, but he cautioned that efforts would be taken to ensure that the civilian population was not harmed in operations that benefited from the reconnaissance. And while the Tornados will be equipped with weapons, they will only be used in cases of self-defense.

"The mission is clearly and explicitly reconnaissance," Jung said. "These are the only capabilities we will use and no others."

Att dessa plan nu tas hem påverkar inte läget nämnvärt i Afghanistan. Förvisso fina sensorer och möjlighet att snabbt nå ett intressant mål, men med dagens antal tillgängliga UAV så lär inte behovet av rena spaningsflygplan vara så stort. Intressantare är tankarna på att använda de pengar som frigörs till att skicka 90 instruktörer. I det läge som Afghanistan just nu befinner sig så är det av största vikt att få upp ANA/ANP på banan.

Personligen skulle jag vilja att Sverige gjorde samma sak, d.v.s. mer instruktörer i stället för att skicka helikoptrar och UAV under 2011. Visst så är det en politisk bra signal att vi kan ställa upp med dessa resurser, men ett par helikoptrar mer eller mindre gör i det långa loppet ingen större skillnad och UAV finns det gott om. Ett antal instruktörer extra kan vara det som krävs för att vi skall kunna hävda att Afghanistan klarar av att hantera säkehetsläget på egen hand när vi drar tillbaka våra styrkor. Oavsett om alliansen eller en koalition av (s), (v) och (sd) får bestämma så hamnar nog slutdatumet kring 2014 då de flesta andra länder verkar ha satt äggklockan efter Obamas tidslinjal. Till dess så gäller det för våra instruktörer att se till att eleverna klarar av sitt jobb.

Mer än vad vi önskar? (uppdaterad)

I övergången till ett insatsförsvar så tittar Sverige mycket på Danmark och Norge som har goda erfarenheter av internationella insatser i miljöer som Afghanistan och Kosovo. Sverige har deltagit i samma insatser, men jämfört med t.ex. danskarna så har vi tillbringat våra missioner en bit utanför de värsta striderna.

I Danmark så har "skandalerna" kommit en efter en. Först boken "Jaeger - I krig med eliten" som avslöjar detaljer om hur danska soldater opererar i Afghanisan och nu senast filmen "Armadillo" som följer en pluton under deras insatsperiod i Afghanistan. Regisören av filmen har fått mycket kritik för att han har valt ut de "smaskigaste" scenerna och många av de deltagande soldaterna har tagit avstånd från det dom sagt då dom anser att det var i stridens hetta. Men hur man än försöker att förneka det som visas och sägs så har det trots allt inträffat. Kollegor som har deltagit i t.ex. Bosnien bekräftar också att danskarna har en mer Rambo-liknande attityd till soldatlivet.

Nu har en norsk tidning ett reportage där man intervjuar soldater som tjänstgjort i Afghanistan och det är en rå verklighet som kommer fram. Det visar sig att många helt enkelt inte åker till Afghanistan för att rädda världen, utan för att hitta spänning. Förvånande? Knappast! Lite ironiskt är det när en reporter frågar norska ÖB om han inte tror att en soldat kan reagera konstigt efter att ha varit i strid. Det visar sig att ÖB inte kan svara på frågan då han själv aldrig varit i skarp strid! Även norska försvarsministern tar avstånd från de norska soldaternas uttalanden. Personligen tycker jag detta är hyckleri och i samma klass som den svenska kritiken mot soldater som dekorerar en båt med en flagga med en sn*pp på.

Jag har tidigare varnat för att övergången från ett värnpliktsförsvar till ett insatsförsvar med yrkessoldater kan mycket väl leda till liknande tendenser även här i Sverige. Norskar och danskar skiljer sig egentligen inget från oss svenskar, så varför skulle vi bete oss på ett bättre sätt? Det är tänkt att våra yrkessoldater skall göra upprepade insatser till områden som Afghanistan och behöver då ett sätt att lätta på trycket. Det är en naturlig reaktion att efter man har varit i en farlig situation skämta på ett ganska så makabert sätt. Med stor sannolikhet kommer det att byggas upp en subkultur även i svenska Försvarsmakten. Frågan är om den inte alltid har funnits även fast begrepp som Värdegrund och ÖRA försöker att polera ytan? Om en svensk tidning t.ex. skulle göra ett reportage om svenska flygvapendivisioners aktiviteter under fjällresor så skulle nog svenska folket få en chock och ÖB sätta morgonkaffet i halsen. Det är inga helyllesgossar, men att tro att kombinationen krigare och svärmorsdröm finns i en och samma person är ganska så naivt.

Denna typ av kultur finns inte bara inom Försvarsmakten. Jag har många vänner inom sjukvården och min mor arbetade i många år på sjukhus. Det som förvånar mig är vilken hårdkokt attityd som finns hos sjukvårdspersonal när man pratar om sjukdomar och elände. Givetvis är detta en försvarsmekanism. Det går inte att arbeta med dessa saker om man tar åt sig för mycket och säkrast är att distansera sig en smula. Akutmottagningar nyttjas för utbildning av nya läkare. Delvis för att dom ska få uppleva många olika typer av skador, men även för att härdas. Flygvapnet nyttjade under många år sjukhusens akutmottagningar för att träna sina ytbärgare. Ett par veckors praktik är dock inte till för att ytbärgarna ska hinna lära sig något. Nej, det handlar om att härda ytbärgaren så att han inte svimmar eller kräks första gången han ska hantera en allvarlig skadad patient. Frågan är bara om man verkligen är samma person efter att ha varit med om ett trauma? Vad hände efter upprepade trauman?

Förr eller senare kommer de första svenska memoarerna från våra senaste internationella insatser. Jag blir inte helt förvånad om det då dyker upp en debatt liknande den i Norge där Försvarsminister och ÖB tävlar om vem som kan förneka händelsen kraftigast.

Sensmoral i detta inlägg: Man kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar! Man kan heller inte tro att vi kan gå över till ett yrkesförsvar som är konstant insatt i internationella insatser utan att det får konsekvenser för våra soldaters beteende.

P.S: Det här inlägget kommer säkert att få en del kritik av de liberala falangerna i Försvarsmakten, men det kan det vara värt. Och nej, jag försvarar inte soldaternas uttalanden, jag bara säger att det finns en logisk förklaring.

Verdens gang, Aftonbladet, KKrVA, The Foreigner, Vasabladet

Uppdaterad 10-09-28, 19:23
Chefsredaktören för tidningen Alfa som publicerade reportaget är kritisk mot norska försvarsmakten som försöker dölja tendenser som inte anses som rumsrena.

Forsvaret har trent disse soldatene til å være i krig, de har sendt dem i krig og når soldatene da forteller hvordan det faktisk er å være i krig og hva de holder på med i Afghanistan, så svikter Forsvaret dem. Det synes jeg i beste fall er en skandale fra Forsvarets side, sier Rønningen til VG Nett.
...
Dette er en intern krig innad i Forsvaret mellom befal som har erfaring fra krig og befal som har erfaring fra kontorgangene. Det Forsvaret gjør nå er å svikte sine egne soldater. Det gjør meg kvalm. Forsvaret prøver å skjule virkeligheten, ved å gjøre norske helter i Afghanistan til syndebukker over noen uttalelser, sier Rønningen.
...
Denne dokumentaren er et sant bilde fra en krig. Krig handler om å ta livet av en fiende før han tar livet av deg. Og at det føles bra når det går veien, burde ikke komme som en overraskelse. Dette er unge gutter i en ekstrem situasjon de er satt i av norske politikere, sier Rønningen som mener Forsvaret har en skjult agenda.

Uppdaterad 10-09-28, 19:57
Även om soldater som återvänder från internationella insatser har synliga fysiska skador eller ens märkbara psykiska skador så får många ett förändrat beteende.

Urquhart said the changes are normal, and the anger often subsides after about six months. It can take awhile to get out of the combat mentality.

"It doesn't mean your husband has PTSD," Urquhart told a group of Army wives at a Battlemind training session this summer. "It means he's been to war."

But everything won't just eventually go back to normal for a family that has experienced a deployment to Iraq or Afghanistan.

"A soldier will never be the same when he sees the tragedy of war," he said. "It may be an inch of change. It may be a mile of change.

"You don't just change and go back. Usually, you change permanently."

Uppdaterad 10-10-18, 22:42
Rekryteringen till utlandsinsatser ÖKAR efter att dödsfallen samt tidningarnas reportage om hårdare strider.

Detta kan man givetvis tolka på flera olika sätt:
- Svenska soldater känner att dom ska bära sin del av bördan nere i Afghanistan.

- Striderna attraherar de som är intresserade av att slåss. jämför då gärna med de danska och norska uttalandena ovan. Går vi med andra ord mot en personalkår som mer liknar den i Norge och Danmark?

Sjörövarnas skräck (uppdaterad)

Sverige genomför just nu sin andra mission i Adenviken för att skydda i första hand FN:s hjälpsändningar, men även övrig civil trafik från att bordas av somaliska pirater. Men trots att man fångat och fått pirater dömda, så fortsätter attackerna. EUNAVFOR är helt enkelt inte tillräckligt avskräckande för piraterna.

Detta har nu fått försäkringsbolagen att tröttna och dom har nu planer på att anställa privata bolag för att öka säkerheten.

Utvecklingen i vattnen, framför allt i Adenviken utanför Somalias kust, har gjort att försäkringsbolag nu lagt fram konkreta planer för en mindre privat armé, som med mindre patrullbåtar ska skydda sjöfarten. Den nya flottan, som ska uppgå till cirka 20 patrullbåtar bemannade med beväpnade personal från säkerhetsföretag, har redan tecknat principöverenskommelser med flera rederier och själva förslaget ska behandlas av den brittiska regeringen under hösten.

Enligt försäkringsbolaget Jardine Lloyd thompson Group (JLT), som försäkrar 14 procent av världens sjöfartsflotta, har i ett uttalande sagt att den privatanställda flottan ska fungera som ledsagare för hotade fartyg samt kontrolleras av militären och agera i enlighet med folkrätten.

– Just nu finns det en klyfta mellan den privata säkerhetssektorn och den internationella flotta. Vi har ju ett intresse av att höja skyddet för våra 5.000 fartyg i området och pirateriet är ett allvarligt problem, så vi tror att en sådan här privat beväpnad flotta kan göra havet till en säkrare plats, säger Sean Wollerson, som arbetar för Lloyds till The Independent.
...
Trots att flera rederier, sjöfackliga organisationer och försäkringsbolag är hängivna till idén om 20 privata patrullbåtar, så återstår dock ännu flera stora hinder för att den privata flottenheten stationeras i Adenviken. Bland annat måste privatflottans rättsliga status fastslås och vidare måste relationen till EU-flottan också klargöras.

Frågan är bara varför? Vill man ha fler fartyg i området för att öka sannolikheten att stoppa pirater? Litar man inte på att den militära närvaron kommer att fortsätta då den ekonomiska krisen i Europa tvingar alla försvarsmakter att se över sin budget? Eller är det helt enkelt så att man anser att de militära fartygen inte använder tillräckligt tuffa metoder? I många fall så har de europeiska fartygen nöjt sig med att avbeväpna piraterna och sedan låtit dom lämna platsen i sina egna båtar. Detta beroende på att de juridiska kraven för att kunna fälla en pirat i domstol är oerhört hårda.

Indien och Kina har närvaro i området och använder sig av betydligt tuffare metoder än EU. Dom är givetvis inte bara där för att skydda fartyg från sina nationer, utan även för att säkerställa sin etablerade närvaro i Afrika. Genom att visa att man är beredd att ta till de metoder som krävs så skyddar man indirekt sina intressen på fastlandet i Afrika.

Att försäkringsbolagen hävdar att deras fartyg ska följa folkrätten håller egentligen inte som argument, då folkrätten (Geneve och Haagprotokollen) i grund och botten är till för krig och konflikter mellan stater. Att USA och NATO följer folkrätten i t.ex. Afghanistan beror på dels att man vill skydda sina egna soldater och inte trappa upp våldet och dels att mandatet från FN bygger på att folkrätten följs. Men vad händer med en insats som dels inte har behov av eget skydd och dels inte har mandat från FN?

Om det börjar dyka upp privata aktörer i Adenviken så hamnar Sverige i ett dilemma. Hur samarbetar vi rent tekniskt och juridiskt med privata aktörer? Om dessa aktörer använder för tuffa metoder, så måste vi kanske ta avstånd från dem? Hårdare metoder kommer givetvis att tvinga fram hårdare motstånd från piraterna. En RPG i fören på ett fartyg för att tvinga det att stanna och ytterligare en i vattenlinjen på de som inte lyder piraterna är effektiva hot. Kanske tvingar vi fram samma beteende som i Malackasundet där piraterna inte är ute efter lösen för besättning och fartyg, utan lasten i sig själv. Där dödas ofta besättningen när piraterna bordar. Detta kommer givetvis att tvinga fram ytterligare hårdare metoder från försäkringsbolagen. I värsta fall kan EUNAVFOR hamna i ett läge att man tvingas beskydda somaliska pirater från att dödas av försäkringsbolagens skyddsfartyg.

Uppdaterad 10-09-29, 15:33
Ett norskregistrerat fartyg har nu kapats i Adenviken. Det här visar med andra ord på att händelser i Somalia direkt påverkar oss i Norden. Al Qaida och Afghanistan har vi i Sverige lätt kunnat hävda är USA:s problem, men världen är mindre än vad vi tror...

Uppdaterad 10-10-01, 13:15
De somaliska piraterna tar sig längre och längre ut från land i jakt på fartyg. Det göpr det betydligt svårare för skyddsfartygen att övervaka området.

Min misstanke är att detta kommer att ytterligare driva på behoven av civila aktörer som erbjuder skydd ombord på fartygen. På samma sätt som t.ex. Ostindiska Kompaniets handelsfartyg på sin tid var beväpnade för att skydda sig mot pirater så kommer med stor sannolikhet civila fartyg som går dessa rutter i framtiden ha ett ökat skydd.

Statistik för nybörjare (uppdaterad)

Personaldirektören har nu presenterat statistik på antalet officerare och civila som valt att skriva på det nya utlandsobligatoriet. Nedbrutet per förband så se det ganska så bra ut. Fördelat på antal officerare och civila i Försvarsmakten så ser det också ganska så bra ut. Men som sagts så ofta tidigare, "Det finns dikt, lögn och förbannad statistik".

Av cirka 16 000 civilanställda och yrkesofficerare har 601 svarat nej och 347 har inte svarat alls. I dessa siffror ingår inte resultatet från reservofficerare. Personaldirektör Per-Olof Stålesjö tycker att det är glädjande att de allra flesta har svarat ja.

Det här kan man kunna tolka som att av 16.000 anställda har 3,7% sagt NEJ och ytterligare 2,1% inte svarat ännu. Givetvis så är det så för genomsnittet, men inte nödvändigtvis sant för specifika grupper av anställda.

Jag tänkte analysera två saker. Antalet officerare som valt att inte skriva på kontrakt baserat på hur många som egentligen hade ett val. Dessutom tänkte jag analysera FMLOG en smula noggrannare då det är den organisation som dels har många civila anställda och dels riskerar att drabbas av tjänstgöring utomlands.

Nu har jag inte tillgång till alla exakta data, utan får göra ett par approximationer i mina exempel. En sådan är åldersfördelningen i Försvarsmakten. En ideal fördelning vore som en pyramid med en bred bas av specialister, kadetter och fänrikar och några fåtal höga chefer. Nu vet alla att det inte är så. Åratal med dålig rekrytering och anställningsstopp som kulmerade i att ett antal årskullar inte fick anställning resulterar i stort sett i en omvänd pyramid. För att förenkla mina beräkningar så antar jag dock att åldersfördelningen är jämt spridd mellan 20-65. Detta skulle innebära att av de 9.300 officerarna så omfattar varje "årskull" i snitt 206 personer. Tittar man på Försvarsmaktens Årsredovisning 2009 så består de nya kullarna av ca 100 officerare och 300 specialister.

Andra fakta/approximationer:

- Sedan 2003 har samtliga nyanställda fått skriva på obligatorisk utlandstjänstgöring. Det innebär att åtta årskullar á 206 officerare redan har skrivit på. D.v.s. 1.648 officerare skall dras bort från de 9.300. (Med tanke på den grova uppdelningen så är det med stor sannolikhet fler i denna kategori som skall dras bort från totalen). I årsredovisningen tar man upp ca 107-163 officerare och 296-317 specialister (ett stort sug på denna nya kategori) per år.

- Många officerare som är äldre än ca 50 år har s.k. "fullmakt". 2008 rörde det sig om 2065 officerare, men det bör ha sjunkit med pensionsavgångar sedan dess. Så säg ca 1500 officerare kvar med fullmakt så har jag inte tagit i för mycket.

- Från 2009 så tvingas alla som påbörjar nivåhöjande utbildning att skriva om sitt avtal. Enligt årsredovisningen gick 2009 ca 368 personer nivåhöjande utbildning uppdelat på OF-2, stabsprogram och två kullar chefsprogram. Sedan dess har bedömt ytterligare ca 270 påbörjat utbildning under 2010. D.v.s 638 officerar har redan skrivit om sitt kontrakt.

Utöver detta har ett okänt antal högre officerare redan skrivit om sitt kontrakt för att kunna föregå med gott exempel.

Det skulle innebära att av 9.300 officerare så skulle det röra sig om ca 5.514 officerare som skulle behöva skriva nytt avtal. Officersförbundet har bedömt att det totala antalet officerare som skall skriva om sitt avtal till ca 7.200. Sanningen ligger med andra ord någonstans mitt emellan, säg 6.500 officerare som i verkligheten behöver skriva om sitt kontrakt.

För dessa yrkesofficerare utan fullmakt och kontrakt så har 109 sagt NEJ och 135 inte svarat. Det skulle innebära 1,6% resp. 2,0% vilket skulle vara bättre än genomsnittet. Då får man dock ta i beaktande den press som officerare med huslån m.m. sitter i. Det är inte lätt att säga NEJ när man inte har något annat alternativ än att söka nytt jobb. Om dessa officerare skulle hade ett val skulle resultatet med stor sannolikhet hamna i nivå med de med fullmakt (1500 st) där 187 svarade NEJ (12,4%) och 53 inte svarade (3,5%), vilket är markant sämre än snittet. Kanske skulle resultatet t.o.m. bli värre då äldre officerare har en familjesituation som gör det lättare med utlandstjänst än för t.ex. en 35-årig trebarnsfar.

Det andra intressanta exemplet att studera är FMLOG. Denna enhet är vital för våra operationer utomlands då dom står för all logistik inklusive tyngre underhåll. Enligt forsvarsmakten.se har FMLOG 3435 civilanställda och 219 yrkesofficerare. Här har 166 civila sagt NEJ (4,8%) och 83 inte svarat (2,4%). Något sämre än snittet med andra ord.

Det vore mycket intressant att studera vilka kategorier som sagt NEJ då det skiljer oerhört mycket mellan de som riskerar att åka utomlands och de som över huvud taget aldrig kommer att vara aktuella för utlandstjänstgöring. Många äldre officerare har ingen relevant utbildning som gör att dom lämpar sig för utlandstjänst. Dessa skillnader är ännu tydligare för civilanställda inom FMLOG.

Slutligen så vore det mycket intressant att jämföra officerare och reservofficerare. Detta då reservofficerarna har ett civilt arbete att falla tillbaka på och därför har mycket lättare att säga NEJ.

DN, SvD

Uppdaterad 10-09-28, 10:21
Försvarsmakten har nu lagt ut den TV-sändning som visades på alla förband för att redovisa resultaten från arbetstagarnas vilja att skriva om sina kontrakt.

Uppdaterad 10-09-30, 00:04
En av de kategorier som vägrat skriva på är helikoptertekniker. Nu är flesta kopplade till HKP14, men eftersom de flesta tekniker har certifikat på många olika typer så drabbar det indirekt även HKP10 (Afghanistan 2011) och HKP15 (NBG11). Det intressanta är att se Personaldirektörens mycket oförstående reaktion för förbandens behov.

- Teknikerna behövs för att vidmakthålla våra insatser, säger Magnus Westerlund.

Överste Westerlind har därför vädjat till försvarsledningen att hans tekniker inte ska sägas upp utan föras över till en "övergångsorganisation". Enligt Försvarsmaktens personaldirektör Per-Olof Stålesjö är detta dock endast aktuellt för "ett fåtal". Detta fåtal ska sedan sägas upp så snart deras vakans i insatsorganisationen är fylld. Men det kan visa sig vara lättare sagt än gjort.

- Det tar sex till åtta år att utbilda en helikoptertekniker från scratch, påpekar Magnus Westerlund.

Skilj på rollerna (uppdaterad)

Generallöjtnant Johan Kihl m.fl. skriver idag ett inlägg på SvD som sedan får beröm av Generallöjtnant Carl Björeman.

Jag håller med Björeman att det är klädsamt med en sådan "pudel" som Kihl levererar. Kihl var trots allt tillsammans med Michael Moore en av arkitekterna bakom NBF. NBF var ett gigantiskt misstag som enligt Allan Widman enbart producerade en kravspecifikation för hur ett ledningssystem skulle kunna se ut. För dom som har läst "Liftarens Guide till Galaxen" en slags svensk motsvarighet till datorn "Deep Thought". NBF var ett svar på den amerikanska RMA-tanken och föddes i den s.k. "Strategiska Time-Out" som rådde i Sverige efter Kalla Kriget. Framför allt Armén var kraftigt nedgången och värnpliktssystemet fungerade inte längre. Något behövdes göras och nu var tillfället. Vid rätt tidpunkt dök ett par Power Point demonstrationer upp från den amerikanska "Think Tanken" SAIC upp och resten är historia, samt en massa bortkastade pengar.

Man glömde i NBF-arbetet bort tre faktorer.

1 - Vilka system hade vi redan i Sverige? Ledningssystem fanns det gott om, det som saknades var kittet mellan dom samt en övergripande nivå. Tankarna på gemensam sjö och luftlägesbild inom Norden ligger på en mycket mer realistisk nivå. Där pratar man om gränssnitten mellan systemen i stället för att försöka ersätta dem med ett nytt gemensamt.

2 - USA har gott om pengar. Sverige kan knappast hänga med i samma ekonomiska störtspiral. USA lyckades rusta ihjäl Sovjetunionen och Sverige skulle bli en lätt match.

3 - Nu när vi satsar på internationella insatser, varför ska vi uppfinna något eget?

Det som Kihl nu tar upp i sin "pudel" är mycket bra. Vår Solidaritetsförklaring kräver att det finns något reellt att erbjuda om omvärlden behöver hjälp samt en grund för det svenska försvaret att bygga på. Även om omvärlden kan/vill hjälpa oss så måste vi klara oss i ca tre veckor innan hjälpen kommer. Han trycker därför mycket på vikten av försvarsplanering och träning, något som också regeringen börjar ta upp i styrningen till HKV.

Det fanns viktiga delar i uppbyggnaden av invasionsförsvaret som gav Sverige trovärdighet gentemot omvärlden – såväl vänskapligt sinnade nationer som potentiella fiender.

Denna trovärdighet baserades på en säkerhetspolitisk ambition, en genomtänkt försvarsplanering, ett väl fungerande beredskapssystem, en genomtänkt organisation samt förband som övade för sina uppgifter.
...
Det måste tas fram en klar säkerhetspolitisk ambition, nationellt, för närområdet, i EU-samarbetet och globalt – i nämnd prioritetsordning. Under de senaste åren har fokus legat på internationella uppgifter på bekostnad av det nationella försvaret. Detta har uppmärksammats och en debatt har uppstått.

Så långt är allt bra. Men eftersom jag är en misstänksam människa så börjar jag fundera på i vems ärende Johan Kihl nu går? Efter sin tid på HKV så lämnade Kihl för ett välbetalt arbete inom försvarsindustrin, något som Sverige bl.a. kritiserats för från EU. I de flesta andra länder så sätts höga officerar i minst två års karantän innan dom går till försvarsindustrin. Det finns helt enkelt för stor risk till att det tas genvägar i upphandlingsprocessen. Johan Kihl sitter bl.a. som VD för det svenska minröjningsbolaget Countermine som i dagarna varit aktuella i pressen då dom beskylls för mutor i samband med minröjningsarbeten i Libyen. Givetvis förnekas mutorna av Countermine och säger att det har inget att göra med att förre direktörens avgång (som Johan Kihl nu ersätter).

Slutsats: Lyssna på Johan Kihl då det han säger är klokt, men var en smula försiktig om det samtidigt börjar dyka upp erbjudanden från svensk försvarsindustri om att bygga upp NBF igen. GLC/NOC, GLI m.m. är indikationer på just detta..

Uppdaterad 10-09-27, 13:18
Isabella Jernbeck fortsätter debatten om svenska säkerhetspolitik i SvD. Hon räknar helt riktigt upp de utmaningar vi har i form av solidaritetsklausul som kräver ett visst mått av resurser även här hemma och internationella insatser. problemet är att jag hittills i regeringens politik inte sett några satsningar på det nationella försvaret. En massa anskaffning av materiel som Meteor och nya ubåtar finns i planerna, men var finns förbanden och träningen som behövs? Tyvärr så är det fortfarande försvarsindustrins behov av beställningar som styr det nationella försvaret, inte hoten i sig själva. Lyssna på Kihl och Björeman och genomför en försvarsplanering där vi analyserar vilka reella hot som finns och listar upp de förmågor vi behöver för att möta detta hot. Skulle det sedan visa sig att vi inte har råd att anskaffa alla förmågor så gäller det att lita på att solidaritetsförklaringen lyckas, alternativt att gå med i NATO.

En sak som ofta missas i debatten kring internationella insatser är slitaget på vår utrustning. I invasionsförsvaret hade vi en stor del av materielet inlåsta i mobiliseringsförråd runt omkring i landet. Nu ska allt användas. Antingen i utbildning eller på insatser. I Tyskland så förbereder man stora budgetnedragningar för det tyska försvaret. Man har helt enkelt inte råd att anskaffa nya fordon för de som slitits ut i Afghanistan. Miljön i form av sand och dåliga vägar sliter oerhört och enligt en tysk kollega är man i behov av att ersätta ca 1000 fordon som nått sin maximala livslängd. I stället för 20 års livslängd så är den i Afghanistan snarare 5. Det innebär en fyrdubbling i materielkostnader och underhåll.

Löntagare och Låntagare (uppdaterad)

I början på denna vecka så kommer resultaten från Försvarsmaktens övegång till obligatorisk utlandstjänst. Allt pekar på att de flesta officerar väljer att säga Ja, vilket med stor sannolikhet kommer att tolkas helt felaktigt av Tolgfors och HKV. Vad är det egentligen som får officerarna att ta detta beslut trots tidigare mutter i leden? Jag har ringt runt till en del av mina kollegor som sagt Ja. Utan undantag så har orsaken varit att man fruktat att bli avskedad. Piskan fungerade i detta fall betydligt bättre än den obefintliga moroten.

Intressant är dock att många reservofficerare väljer att säga Nej eller ens skicka in ett svar. Med tanke på att dom har ett civilt arbeta att falla tillbaka på så är det lättare att säga nej. Antagligen hade andelen officerare som valt att inte säga Ja hamnat i ungefär storleksordning som reservofficerarna om dom hade haft ett val.

En konsekvens av att reservoficerarna nu väljer att inte skriva på blir att officerarna kommer att behövas i betydligt större mängd än tidigare då många utlandsbefattningar bemannats av just reservofficerare.

Många officerare har tagit detta beslut, inte för att dom vill, utan för att dom inte haft ett val. Det innebär att vi i framtiden kommer att tvingas bemanna våra utlandsmissioner med motvilliga i stället för dagens frivilliga. Detta kan få stora konsekvenser för moralen på våra förband. Enligt undersökningar så mår dessutom hemkommande soldater bäst om dom varit motiverade inför sin internationella insats.

Jag skulle vilja citera en fackrepresentant på F17: "Vi är inte bara löntagare, vi är låntagare".

Uppdaterad 10-09-27, 10:53
12.30 kommer personaldirektören att kommentera hur många anställda som valt att omreglera sina avtal.

Siffrorna är inte slutgiltiga, de som har svarat nej har fortfarande möjlighet att ändra sitt svar till ja. För att säkerställa att förbanden har nått alla skickas rekommenderade brev ut till de som inte svarat.

Uppdaterad 10-09-27, 14:11
600 anställda i Försvarsmakten har valt att säga nej till obligatoriet och 350 har vägrat svara. Det skulle vara mycket intressant att se vilka kategorier som svarat nej. Det skulle också vara intressant hur många som svarat Ja på grund av att dom känner sig tvingade.

Jag skulle därför vilja få ett gästinlägg från någon som svarat Ja där han/hon beskriver sin beslutsprocess.

Uppdaterad 10-09-27, 22:30
Försvarsmaktens ledning pratar ett språk som jag inte kan förstå. "Arbetsbrist" när man skriker efter anställda och inom många områden saknar kompetens. Det intressanta är att Försvarsmakten behåller personal med fel kompetens som säger ja till ett avtal som inte berör dem och är beredd att sparka personal med rätt kompetens som säger nej då dom tycker att sättet att ta fram avtalet visar på mycket dålig hänsyn till arbetstagarna.

ÖB Sverker Göranson har i brev till de anställda skrivit att uppsägningarna ska ske grund av "arbetsbrist". Trots detta uppger hans personaldirektör att de 700 behövs.

– Vi har inte 700 som inte gör någon nytta i dag. Det kommer att vara kännbart för oss när de slutar. Några tjänster måste vi återbesätta, men många kommer att sluta och vi kommer inte att ersätta dem. Det kommer att bli störningar för vår del - men det är vi beredda att ta, säger personaldirektör Per-Olof Stålesjö.

Av Officersförbundets medlemmar hotas 109 av uppsägning, och för dem tar förbundet nu strid.
– Vi kommer att gå till Arbetsdomstolen och pröva om det verkligen är arbetsbrist. Det är så principiellt intressant att det måste klaras ut en gång för alla, säger Officersförbundets ordförande Lars Fresker.

Om inte George Orwell redan hade skrivit "1984" så hade nog begreppet "nyspråk" fötts i denna debatt. Per-Olof Stålesjö har nog ett välläst exemplar av "1984" på sitt nattduksbord. Var finns Värdegrund och ÖRA när man i ledningen kör över sin egen personal och fackförbunden? Arbetet med dessa begrepp kan läggas på sparlåga i många år framöver då man i ledningen bevisat att när det kommer till kritan så gäller dom inte. Heder åt de officerare (inklusive på HKV) som har kurage att stå emot trycket från arbetsgivaren. Tyvärr så riskerar dom nu sitt jobb i detta ställningstagande. Å andra sidan är nog förtroendet för arbetsgivaren förbrukat i detta läge, så det finns nog en ömsesidig vilja att gå skilda vägar. Lite hål i huvudet är det dock hos HKV när man precis när man behöver fila på FM image för att locka nya rekryter bahandlar den nuvarande personalen som om dom vore pestsmittade. De potentiella rekryterna borde inse att när väl smekmånaden är över kommer dom att behandlas på samma sätt.

Kommer någon ihåg vad HKV skulle åta sig i värdegrundsarbetet? Dags för en uppfräschning och sedan analysera om man får full pott eller inte i arbetet med införandet av obligatorisk utlandstjänstgöring. Jag återkommer mycket snart till detta i ett separat inlägg.

Jag hoppas att HKV följer debatten och inser hur besviken all personal är på sin arbetsgivare just nu. Exempel finns i bl.a. lokaltidningar från F7 och F21.

Andra exempel kan ses i inlägg från officerare hos Cynisk. Både Flygvapnet och Armén är representerade.

BLT

Det händer inte oss, eller? (uppdaterad)

Dagens bombhot där ett flygplan på väg från Kanada till Pakistan tvingades nödlanda på Arlanda borde fungera som en väckarklocka för oss svenskar.

Ett passagerarflygplan på väg från Kanada till Pakistan med 273 passagerare nödlandade på Arlanda på lördagsmorgonen efter misstankar om sprängmedel ombord. En passagerare har gripits i samband med att samtliga evakuerades.

– Det var personalen som ville gå ned eftersom de hade information att någon ombord kan ha sprängmedel, säger Flygräddningscentralen till SvD.se.

I just detta fall är det en smula oklart om han verkligen hade en bomb med sig, eller om det var hans f.d. fru som hämnades genom att peka ut honom.

En kvinna ska ha ringt från en mynttelefon till kanadensisk polis, och påstått att en namngiven man ombord på det aktuella planet skulle ha en sprängladdning på sig. Han ska alltså ha tagit sig genom alla säkerhetskontroller med denna sprängladdning.

Kvinnan ringde anonymt och mannen, som ursprungligen kommer från Pakistan, är kanadensisk medborgare.

- Han är i nuläget inte misstänkt mer än på de uppgifter som den anonyma kvinnan lämnade, säger Janne Hedlund till Sveriges Nyheter.

Men oavsett sanningen i just detta fall så tror vi svenskar allt för ofta att det som händer i omvärlden inte kan drabba oss. Afghanistan är ju ett kvarts jordklot iväg från oss. Men i dagens värld så förändras hotbilden hela tiden och kommer närmare och närmare. Den senaste tidens upptrappning på våldet i den svenska PRT:n i Afghanistan är ett exempel på just detta. Är det ett tecken på att talibanerna är desperata och flyttar sina aktioner från de hårda striderna i de södra delarna av landet, eller är det ett bevis på att dom inser att NATO inte har ekonomi för att stanna för evigt och därför gör sitt bästa för att ge ISAF nådastöten?

Självmordsbombaren i närheten av Mazar-e Sharif är ett exempel på ändrad hotbild. Detta är något som tidigare inte funnits i den svenska sektorn och jämfört med Irak varit mycket ovanligt även i övriga Afghanistan. Men metoderna från Irak sprider sig till Afghanistan och tekniken blir bättre och bättre. Bombmakarna lär sig att göra bomber med större delar i trä för att dom inte ska kunna detekteras på vanligt sätt. Bomber i form av IED har varit det stora hotet, självmordsbombare är betydligt värre. Är bilen som kommer mot dig framförd av en afghan som inte förstår att han ska stanna, eller är det en självmordsbombare som är på väg att anfalla? Vi kritiserar ofta amerikanska soldater som skjuter civila, men i Irak har det varit mycket svårt att skilja fienden från de man egentligen ska skydda. Detta kan få konskekvenser för de svenska soldaternas uppträdande.

Visst så kan vi avsluta insatsen i Afghanistan som bl.a. (sd), (s) och (v) avser att göra, men dagens incident på Arlanda visar helt tydligt att det som händer i dessa länder förr eller senare påverkar oss. (sd) har dock helt rätt i en sak och det är att hotbilden i Sverige har ökat. Det har dock inget med den egentliga invandringen att göra, utan är snarar en konsekvens av den ökade globaliseringen. Därför så är deras föreslagna lösningar helt felaktiga. Vi kan inte skärma oss från omvärlden och tro att inget kan hända i Sverige då vi är en del av omvärlden. Tvärt om måste vi vara mer aktiva. Vi borde dock ta ett större helhetsgrepp och redan på hemmaplan samordna militära och civila insatser. Förr eller senare smäller det även här hemma!

Försvarsmakten och Cynisk om självmordsbombaren.

SvD och DN om bombhotet på Arlanda.

Uppdaterad 10-09-25, 17:52
Den gripne pakistaniern har nu släppts. Polisen hittade dessutom inga sprängämnen. Ilskex ex-fru eller terrorist som glömt att packa bomben är oklart. Det visar om inte annat på vådan av att ha ett muslimskt namn när man är ute och reser. I dessa dagar finns inget som heter "oskyldig tills motsatsen bevisats".

DN1, DN2

Uppdaterad 10-09-29, 10:09
Att hotet från Al Qaida inte är utplånat visar de planer mot att attackera mål i Europa och USA som nu förhoppningsvis stoppats. Detta är också en förklaring till den massiva ökningen av anfall med UCAV mot mål inne i Pakistan där bl.a. en hög ledare för Al Qaida dödades. Usama bin Laden skulle kunna parafrisera Mark Twain, "Ryktet om min död är överdrivet".

För Pakistans del så krävs det en politisk lösning. De enstaka anfallen med UCAV är bara som att peta med en pinne på ett getingbo.

SvD, DN

Uppdaterad 10-10-01, 13:19
SÄPO uppgraderar nu bedömningen av vilken hotnivå som Sverige är utsatt för. Med stor sannolikhet har detta kopplingar till de terroristplaner som finns mot större städer i Europa.

John Daniels, säkerhetschef vid Must, säger att hotet inte är riktat mot Försvarsmakten.

Det handlar ju om ett antal individer i Sverige som har intention och kapacitet att genomföra attacker mot svenska mål. Det är för tidigt att säga vad som driver och motiverar de här individerna. Om jag får gissa är det en ganska komplex motivbild som driver dem, säger Daniels.

Hur kan en höjd hotnivå märkas i det vardagliga livet i Sverige? Givetvis längre köe på Arlanda när man ska igenom säkerhetskontroller, men även mindre ingrepp som får stor påverkan på vardagen. Jag kommer ihåg hur det var i London efter 2001 när hotet från terrorbomber var stort. Man plockade bl.a. bort alla offentliga papperskorgar, då det gick att gömma bomber i dem. Vi kanske får vänja oss att liknande säkerhetsarrangemang införs även i Sverige. Lite smuts på trotoarerna är kanske att föredra framför bomber?

Detta visar dock helt tydligt på att vi lever i en värld där händelse långt borta påverkar även oss.

SvD, DN

Uppdaterad 10-10-01, 23:51
De myndigheter som i Sverige deltar i skyddet mot terrorism har alla vidtagit åtgärder för att möta ett ökat hot. Det jag skulle vilja fråga mig är vem som egentligen leder spaningsarbetet och insatser? I USA skapade man Homeland Security då man såg att framför allt underrättelseinformation inte spreds till alla berörda och det ledde i förlängningen att misstänkta terrorister kunde trots många förvarningar genomföra 9-11.

Är NCT - Nationellt Centrum för Terrorhotsbedömning vårt svenska "Homeland Security"?

Bedömningen som ligger till grund för denna ändring (den första i sitt slag i Sverige) är baserad på underlag från det så kallade Nationellt Centrum för Terrorbedömning, NCT. Detta underlag är således en samlad bedömning från flera källor, bland annat Militära Underrättelsetjänsten (Must), alltså inte enbart från Säpo. Detta är en modell som Sverige delar med andra länder och den fråga som samtliga underrättelse- och säkerhetstjänster har att ta ställning till vid sådana här tillfällen är hur mycket eller hur lite man kan gå ut med.

I rapport hade man idag ett reportage om terroristberedskapen i Sverige.

Underlaget för Säpochefen Anders Danielssons beslut att höja terrorberedskapen har tagits fram av Nationellt centrum för terrorhotbedömning (NCT).

Det består av operativt ansvariga personer från Säpo, Försvarets Radioanstalt (FRA) och den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must).

NCT har sedan juni 2005 tagit fram bedömningar av terroristhotet mot Sverige och svenska intressen. Bedömningen presenteras sedan regelbundet för Regeringskansliet i syfte att utgöra underlag för politiska bedömningar.
...
NCT är en permanent arbetsgrupp som lyder under Samverkansrådet mot terrorism. Samverkansrådet är Sveriges samlade resurser för att bekämpa terrorism och är ett samarbete mellan 13 olika myndigheter. Enligt Säkerhetspolisens hemsida leds rådet av Säpos generaldirektör och det var också Säpo som tog initiativ till att rådet skapades.

Bättre än ingenting, men en grupp som tillsammans bedömer hot är bara början. I slutändan så måste det leda till samordnade insatser. Det här är inte helt lätt, vilket helikopterrånet visar. trots underrättelseinformation från Serbien så missade svenska polisen att göra insatsen i tid. vad händer om samma tidsfördröjningar finns när de ska jaga terrorister?

Uppdaterad 10-10-03, 19:36
En rapport från George Washingtonuniversitetet (med svenskt bidrag av Magnus rantorp från FHS) beskrivs rekryteringen av frivilliga från västvärlden till de islamistiska terrororganisationerna som bl.a. Al Shabaab.

Hur många krigare som rekryterats från västländer är oklart, men krigarna från väst utgör en mindre del av den jihadistiska rörelsen. Det är svårt att se några gemensamma mönster eller anledningar till varför männen radikaliserats, men alla har de fängslats av den propaganda som sprids via nätet och islamistiska forum.

Att ungdomar åker iväg och slåss är inget nytt. Det har många svenskar gjort i historien t.ex. i det spanska inbördeskriget och det finska vinterkriget. Orsaken till att man åker bör vi dock studera mer. Är det äventyrslust eller fanatism som driver ungdomarna? Finns det risk för att dom använder våld här i Sverige i stället för i sitt hemland?

Under tiden så trappar USA upp varningarna för terrorattentat i Europa.

The State Department alerts U.S. citizens to the potential for terrorist attacks in Europe. Current information suggests that al-Qa’ida and affiliated organizations continue to plan terrorist attacks. European governments have taken action to guard against a terrorist attack and some have spoken publicly about the heightened threat conditions.

DN, SvD

Gästinlägg: Great Britain inte längre så great?

Jag har i tidigare gästinlägg här på Chefsingenjörens blogg kommenterat tillståndet hos och framtiden för NATO-ländernas försvarsansträngningar, här, här, och här.

Pågående skuld- och finanskriser i västvärldens länder kommer att medföra att försöken att sanera statsfinanserna även drabbar försvarssektorerna i de olika länderna, USA inte undantaget. Stora, reella och kännbara nerskärningar står för dörren. Tidigare har jag kommenterat Tysklands planerade nerskärningar men än är - mig veterligt - inga beslut fattade i frågan. Problemet verkar vara hur mycket det går att skära ner, utan att det påverkar landets förmåga att leva upp till åtaganden inom NATO.

Naturligtvis kommer dessa NATO-ländernas neddragningar att få konsekvenser och så även för svensk del. Viljan att i dessa tider starta nya expeditionära projekt kommer att mattas, nu när vi verkar satsa allt på det internationella kortet. Samtidigt ser vi att övriga världen laddar på med nya satsningar på militär förmågeut-veckling på bred front och givetvis kommer även detta att få konsekvenser för framtiden. I den stora bilden kan man skönja konturerna av att den enda kvarvarande supermakten USA inte längre kommer att vara så super eller ens ha sin hit-tills obestridda makt kvar. I vart fall inte obestritt. En ny värld tar form.

Storbritannien börjar närma sig slutet på en fyra månader lång ”review” i det nyskapade National Security Council, med premiärminister David Cameron själv som ordförande. Syftet är att ta fram underlag för nedskärningar i försvaret, föran-lett av budgetläget. Som vanligt när politiker är med i sådana här sammanhang blir det luddiga budskap;

Foreign Secretary William Hague has publicly pledged that the review will lead to “no strategic shrinkage” in Britain’s military capabilities. Defense Secretary Liam Fox has vowed that the U.K. will retain “robust and well-equipped armed forces, capable of intervening abroad whenever necessary.”

De tre huvudalternativ som utkristalliserat sig lyder som följer:

Committed Britain: (commit i detta sammanhang kan översättas med engagera, förbinda)
Innehåller förmågor till counterinsurgency operations av Afghanistantyp och väldigt lite annat.

Vigilant Britain: (vigilant = vaksam, försiktig, påpasslig)
Tyngdpunkten ligger här på ett nationellt försvar, med viss betoning av sjöstrids-krafterna. Markstridskrafterna ges i alternativet förmågor ”incapable of anything beyond “an occasional foray” (foray = plundringsföretag, räd), som en källa lite skämtsamt (?) uttrycker saken.

Adaptable Britain:
Alternativet liknar vårt återtagande, numera med utgånget datum. Detta alternativ är det dyraste, men innehåller även detta att man gräver djupt bland förmågorna. Tänkbart och sämsta tänkbara utveckling är att armén inte landar på fötterna och RAF förlorar 60% av ”fast jets”. Här skär man ner till benen men inte längre, i hopp om att ha grunden för ett återtagande i framtiden. Någon som känner igen detta? De verkliga optimisterna tror att detta blir valt alternativ. Vi får se.

”Maybe historians of the future will look to this event as the final end of the British empire, a time when Britain's pretensions to a world power status with global strike capabilities were ended” som en tänkare skrev i en kommentar i The economist

I linje med detta finns det krafter i rörelse för minskade ambitioner, i viss likhet med våra egna:

”Many, including quite a few Liberal Democrats, the Tories’ coalition partners, would like Britain to get out of the business of projecting large-scale military force overseas. Instead, they argue, Britain should humbly focus on meeting the collective security obligations imposed by NATO membership, limiting its expeditionary goals to humanitarian interventions approved by the United Nations, rather like Canada and some of the Scandinavian countries”.

På materielsidan hotas ett flertal materielprojekt: 40 nya Typhoon-plan, två nya hangarfartyg som skulle tagits i bruk 2016 och 2018 och de 138 F-35planen som var tänkta för dessa hangarfartyg och för RAF blir kanske bara 60 till antalet, sju attackubåtar av Astute-klass samt Trident-klassens ersättare med nukleär avskräckning som huvuduppgift.

Den nära framtiden får utvisa var GB landar i detta men det bästa alternativet verkar dåligt nog. Vi brukar ju som nation uttrycka en önskan om att vara föregångsland och ledstjärna för andra och här har vi vår chans. Som varnande exempel.

Inspiration och fakta från senaste numret av Newsweek och från The Economist (länk ovan).

Solidaritet i all ära, men… Resurser för försvar av Sverige verkar allt färre länder i vår omgivning ha råd att hålla sig med. Om detta antagande är riktigt, vem skall då försvara landet?

/Sumatra

Fler med problem

Inte bara Gripen har problem med sina Martin Baker katapultstolar. Kommer ni ihåg kraschen i Vidsel 2008 där ett felaktigt designat utskjutningshandtag ledde till att piloten sköts ut ofrivilligt?

Nu har Eurofighter råkat ut för problem med sin katapultstol.

Flightglobal reports that the Eurofighter grounding resulted from an incident last month in which a Saudi pilot was killed after ejecting from a jet operating from Morón airbase in Spain. It's thought that a fault in the design of the Martin Baker seat meant that the Saudi's parachute separated from his harness during the ejection so that he subsequently fell to his death.

Other Eurofighter nations including Germany and Italy also grounded their fighters, though Germany was able to fall back on some remaining veteran F-4 Phantoms to step into the Typhoons' place. The RAF, having now stood down its preceding Tornado F3s, had no operational fighters apart from the Spitfire and Hurricane flown by the Battle of Britain Memorial Flight.

Det blir intressant att se när Spitfire återigen lyfter till skyarna över Storbritanien för att bevaka gränserna...

(sd) = Problem för FM

Nu tänker jag i detta inlägg bli en smula politisk, men det beror på att Clausewitz har helt rätt i att krig är bara en förlängning av politiken, fast med andra medel.

Igår så kommenterade jag (sd) eventuella intåg i Riksdagen och att det riskerar att påverka Sveriges vara eller inte vara i Afghanistan. Men vilken övrig påverkan på Försvarsmakten kan det kommande politiska kaoset få? Jag tänkte utnyttja mig av Wisemans genomgång av (sd) samt min egen tidigare valanalys.

Både alliansen och de rödgröna har hittills helt klart frånsagt sig samarbete med (sd), så enda chansen för (sd) att få genomslag är att lyfta upp ärenden på bordet och sedan byta sida från gång till gång, vilket lär försvåra det ytterligare för framtida långsiktiga samarbeten. Snarare lär det tvinga fram andra intressanta kompromisser som t.ex. en allians mellan (s) och (m), då nyval är orealistiskt eftersom det bara skulle sluta i samma dödläge.

Avveckling av insatsen i Afghanistan kan bli första testen för (sd) att se hur man kan pressa en eventuell minoritetsregering. Frågan är då bara vad en Försvarsmakt anpassad för internationella insatser ska göra? Avvecklas förmågan till fredsframtvingande insatser så får det följande konsekvenser.

- Våra utlandsinsatser bygger idag till stor del på solidaritetstanken (oavsett Lissabonfördraget eller Solidaritetsklausulen). Vi hjälper till idag när vi har möjlighet mot förhoppningen av att någon annan hjälper till i morgon. Eftersom Sverige inte är NATO-medlem så är detta egentligen viktigare för oss än för t.ex. Norge och Danmark. Enda skillnaden är att vi inte behöver lyssna i lika hög grad på NATO vilken insats vi ska deltaga i. Att få (s) och (v) att gå med på NATO-medlemsskap anser jag som uteslutet. Om Sverige undviker insatser liknande den i Afghanistan så måste vi därför bygga upp kapaciteten att själva försvara landet, då vi inte längre i lika hög grad kan lita på hjälp av omvärlden. Då handlar det om en massiv upprustning av vårt territorialförsvar. Flygvapnets Bas- och STRIL-förband behöver rustas upp (slukar stora mängder värnpliktiga, se nedanstående punkt). Marinens basförband behöver återuppbyggas och fler fartyg anskaffas för att kunna ha uthållighet till sjöss. Nya sensorer för övervakning av luftrum och havsyta behöver införskaffas. De 11 miljarder som finns i (sd) skuggbudget lär inte räcka långt. Liksom i nedanstående punkt så lär budgeten för materielanskaffning och utbildning sätta stopp för planerna. Med andra ord lär det i realiteten på grund av ekonomiska ramar sluta med en halvmesyr. Möjligtvis så skulle en del materiel kunna kompletteras med ryska "ballonger". På så sät blir det även i praktiken ett luftslott.

- För att klara av att försvara Sverige vill (sd) bl.a. sätta upp fyra stycken brigader och 16 manöverbataljoner, till skillnad från dagens politiskt (och ekonomiskt) accepterade lösning med åtta stycken manöverbataljoner (varav en i kustnära miljö) och två brigadstaber. Detta går givetvis inte att lösa med det reformerade personalsystemet, utan innebär automatiskt en återgång till värnpliktssystemet. (s) och (v) har även dom på agendan att utvärdera det nya personalsystemet 2011 och eventuellt återinföra värnplikt, så det kan även här bli en politisk uppgörelse mellan(sd) och de rödgröna motsvarande den som hotar för afghanistaninsatsen. I grund och botten är jag emot det nya personalsystemet och tycker att värnplikten är värd att ha kvar. Men, en återgång EFTER att FM bytt personalsystem kommer att innebära kaos och lång tid för återomställning. Då tar jag inte ens hänsyn till att budgeten inte räcker till för att återinföra värnplikten, även om det bara handlar om en initial 3-månaders utbildning. Ska förbanden kunna utföra något i realiteten måste det till en full utbildning för stora mängder soldater varje år i kombination med antingen frekventa KFÖ, alternativt en stor omsättning av värnpliktiga varje år. Då är vi tillbaka i en Försvarsmakt av 90-talsmodell.

Det som dock är mest oroande är att (sd):s politik kan skapa ett ökat utanförskap i Sverige. Flyktingar och invandrare lever redan idag för isolerat från det svenska samhället och känner dom sig inte välkomna hit så kommer det definitivt inte att bli bättre. Det riskerar att öka rekryteringen till extrema rörelser som Al Shabaab och Al Qaida. Vi kan då få se en liknande utveckling som i Danmark med attentat inom landet och i förlängningen ett ökat hot mot våra trupper i Afghanistan (om dom som sagt var inte redan fått åka hem av andra orsaker).

Med andra ord, så trots en hel del goda tankar avseende militär förmåga i (sd) program så riskerar det att sluta med värsta möjliga utfall för Försvarsmakten. D.v.s. ett försvar som vare sig duger för internationella eller nationella insatser. Har man inte förankrat vallöftena i en realistisk budget, så är dom inte ekonomiskt genomförbara. Har man heller inte förankrat sin partipolitik till något av blocken så är den heller inte praktiskt genomförbar.