I USA finns ett uttryck som heter något i stil med "...everything but the kitchen sink". Med det menar man att man satsar allt för att nå ett mål eller för att stoppa en motståndare. Men det finns exempel när man t.o.m. är beredd att satsa mer än så. I varje fall en toalettstol!
Ovanstående bild, som jag hittade när jag slösurfade på nätet, fick mig att börja undra kring historien bakom bilden. Efter en kort stunds letande hittade jag denna berättelse.
572 was flown by CDR C. W. "Bill" Stoddard. His wingman in 577 (which was my assigned airplane) was LCDR Robin Bacon, who had a wing station mounted movie camera (the only one remaining in the fleet from WWII).
The flight was a Dixie Station strike (South Vietnam) going to the Delta. When they arrived in the target area and CDR Stoddard was reading the ordnance list to the FAC, he ended with "and one code name Sani-Flush". The FAC couldn't believe it and joined up to see it. It was dropped in a dive with LCDR Bacon flying tight wing position to film the drop. When it came off, it turned hole to the wind and almost struck his airplane. It made a great ready room movie. The FAC said that it whistled all the way down.
The toilet was a damaged toilet, which was going to be thrown overboard. One of our plane captains rescued it and the ordnance crew made a rack, tailfins and nose fuse for it. Our checkers maintained a position to block the view of the air boss and the Captain while the aircraft was taxiing forward. Just as it was being shot off we got a 1MC message from the bridge, "What the hell was on 572's right wing?" There were a lot of jokes with air intelligence about germ warfare. I wish that we had saved the movie film. CDR Stoddard was later killed while flying 572 in Oct 1966. He was hit by three SAMs over Vinh.
Frågan man kan ställa sig är, varför? Varför hänga på något obrukbart på sitt flygplan som kommer att störa aerodynamiken, skapa stort motstånd och påverka bränsleförbrukningen bara för att se den skapa ett djupt hål i någon av Vietnams risfält? Varför ta denna risk?
Är det dumdristighet? Är det ett vansinnigt vad som spårat ut? Är det ett sätt att visa sig tuff och skapa sig ett rykte bland de övriga piloterna?
Jag tror inte det. "Billy" Stoddard var divisionschef för VA-25 ombord på U.S.S Midway och en duktig respekterad pilot. Han flög Douglas A-1H Skyraider (eller "Spad" som de var kända som eftersom de påminde om luftstriderna under VK1) som kanske inte var det vassaste flygplanet i USA:s vapenarsenal ens under Vietnamkriget, men mycket användbart för CAS - Close Air Support. Piloterna som sysslade med detta hade inte samma status som jaktpiloterna som flög F-4 Phantom II och de tog stora risker då de flög på låg höjd och i inte allt för höga farter. Därmed var de utsatta för allt som fienden kunde ta fram. Från luftvärnsrobotar till gamla antika mynningsladdare. Uppdraget var tufft och krävde en ledare som kunde få sina män att ta risker i strid.
Jag tror därför att "Billy" ville höja moralen på sin division genom att göra något som visar vad som krävs. Dessutom skapade han en historia som det fortfarande talas om. Hans män höjde honom antagligen till skyarna efter landningen och vad som talades om på mässen den kvällen behöver man nog inte ens gissa på.
Samtidigt visade han ett oerhört mod. Det han gjorde har anrika traditioner i de flesta krigarkulturer. De amerikanska indianerna hade liknande saker för sig. Att döda en fiende var modigt. Ännu modigare var att i strid enbart röra vid honom med en "coup stick". Mod var också något som indianerna krävde av sina hövdingar. När jag var ung läste jag om Sitting Bull som var känd för att hellre nyttja en "coup stick" än sitt vapen. Detta gjorde honom respekterad som ledare.
Risken som "Billy" tog bedömde han nog som motiverad för den vinst det skulle ge i form av en division som slöt ihop bakom honom som chef och var beredda att göra allt som krävs för att vinna en strid. Precis det som behövs under CAS-uppdrag där soldater på marken är helt beroende av att flygplanen når fram och kan slå ut fienden i tid.
En ledare i krig leder sina män från fronten. Det har varit en sanning i alla krig. Det gamla svenska ledarskapet under karolinertiden var att gå längst fram och ta samma risker som sina soldater. Därmed så kunde man också rättfärdiga att begära att de skulle följa och göra samma sak som honom.
Tyvärr så är ledarskapet i fred fokuserat på helt andra saker. Skulle en svensk divisionschef fälla en toalettstol så väntar nog personalansvarsnämnden och en snabb sorti ut ur Försvarsmakten.
Men att leda genom att ta risker kostar. De svenska karolinerna förlorade i strid en hög andel av sina officerare. "Billy" överlevde heller inte Vietnamkriget. Officiellt ligger "Billy" Stoddard begraven på Arlingtonkyrkogården. Frågan är om han verkligen ligger i graven, eller om han fortfarande ligger kvar i Vietnams djungel?
Allt för många drar liknelser mellan det som händer i Afghanistan idag och med Vietnamkriget, eller tidigare misslyckade insatser i Afghanistan av bl.a. Storbritanien och Sovjetunionen.
Jag skulle därför vilja belysa de olika insatserna med begreppen syfte, mål, metod och medel. Det är först när man bryter ned en militär operation i dessa komponenter som man kan se skillnader.
1 - USA:s krig i Vietnam Syftet med detta krig var att förhindra den s.k. "Dominoeffekten" i sydostasien. Man var rädd för att kommunismen tog över ett land så skulle den likt cancer sprida sig till grannländerna i regionen. Målet var att en USA-vänlig regim skulle bibehålla makten i Vietnam. Metoden var ursprungligen att med "rådgivare" stödja den sydvietnamesiska armén att slå ut FNL/Viet-Cong och förhindra att NVA gick över gränsen. Senare i kriget blev det att med egna militära styrkor slå ut Nordvietnams förmåga att bedriva krig i Sydvietnam. Medlet var initialt "rådgivare" och ekonomiskt/politiskt stöd till den sydvietnamesiska regeringen. Senare i kriget blev det över 500.000 man och stora tekniska resurser i form av flygvapen, hangarfartyg och helikoptrar.
2 - Storbritanniens krig i Afghanistan (first Anglo-Afghan War) Syftet med detta krig var att förhindra Rysslands expansion söderut genom centralasien att nå de brittiska intressena i framför allt Indien, men även till viss del Persien som redan var under rysk influens. Detta var ett led i det s.k. Great Game. Målet var att skapa en pro-brittisk buffertzon mellan de brittiska och ryska imperierna. Metoden var att invadera Afghanistan och installera en regim som var lojal mot den brittiska kronan och även bibehålla en stark brittisk garnission i Kabul under ledning av generalmajor Elphinstone. Medlet var en 21.000 man stark vältränad brittisk arme (som bestod till stor del av indier).
3 - Sovjetunionens krig i Afghanistan. Syftet med denna insats var att bebehålla Afghanistan som en buffertstat mellan öst och väst (egentligen en fortsättning på "the great game" eller en inverterad syn på Dominoeffekten ovan). Målet var att bibehålla en afghansk kommunistisk regim som var allierad med Sovjetunionen. Metoderna var mycket hårda. De sovjetiska soldaterna var inte utbildade i den afghanska kulturen och gjorde sig snabbt fiender med mer eller mindra alla afghaner. Läs Zigmas Stankus bok "Sovjet invaderar Afghanistan" för att inse hur ryssarna behandlade lokalbefolkningen. Det enda stöd som dom hade i slutet av sin närvaro var från de afghanska kommunisterna. Medlen var ryska fallskärmsjägare som var de enda ryska förband med förmåga att operera i den afghanska miljön. Man försökte sig på helikopterbaserade operationer, men dessa neutraliserades genom bl.a. att USA försedda Mujahedin med Stinger luftvärnsrobotar.
Jag delar upp dagens operationer i Afghanistan i två delar, då man måste skilja på OEF och ISAF. Dom har mycket olika mål och syften även om metoderna och medlen i mångt och mycket liknar varandra.
4 - USA:s krig i Afghanistan, OEF - Operation Enduring Freedom Syftet med detta krig är att eliminera möjligheten för Al Qaida och liknande organisationer att använda Afghanistan som träningsläger och bas för sina operationer. Delvis var det givetvis också en hämnd för 9-11 och ett sätt för presidenten att visa för amerikanska folket att han gjorde något åt hotet mot USA. Målet är att slå ut Al Qaida och deras allierade i form av talibanrörelsen. Metoden var initialt att nyttja CIA och mindre specialförband att leda insatser med bombflyg samt stötta Norra Alliansens krig mot talibanerna ekonomiskt och materiellt. 2003-2008 så flyttades USA:s fokus till Irak, men efter att Obama blev vald till prsident så har ett nytt fokus kommit på Afghanistan med stora militära kampanjer baserat på erfarenheter från Irak. General McChrystal vred om strategin mot COIN - Counter Insurgency där han försökte slå ut talibanrörelsen på landsbygden. På senare år har de amerikanska marktrupperna flyttats över till ISAF. Inom ramen för OEF har CIA lett insatser med bl.a. UCAV i Pakistan för att slå ut ledare för talibanregimen. Specialstyrkor som Task Force 373 utför riktade insatser mot ledare för talibanrörelsen inom Afghanistan. USA försöker alliera sig med Pakistan så att den pakistanska armén ska slå ut talibanernas basläger. Till viss del så genomför den pakistanska armén denna typ av operationer, men frågan är hur helhjärtligt det genomförs och om alla talibangrupperingar verkligen bekämpas? Innan McChrystals COIN-metoder började implementeras så använde OEF:s trupper ganska så hårdhänta metoder i sin jakt på talibanernas ledare, vilket till viss del förklarar motståndet från delar av civilbefolkningen i de Pashtundominderade områdena. OEF fortsätter dock sina operationer som är mer att se som CT - Counter Terrorism än COIN. Medlen var initialt ca 1000 soldater och insatser med bl.a. B-52 och B1. Dessa styrkor byggdes sedan gradvis upp, men på grund av fokuset på insatserna i Irak så nådde de aldrig en tillräcklig nivå för att militärt kunna slå ut talibanerna. Idag sker truppförstärkningarna främst till förmån för ISAF:s operationer.
5 - ISAF:s strider i Afghanistan Syftet är att stödja uppbyggnaden av en afghansk stat enligt Bonnavtalet och FN-resolution 1386. Målet är en fungerande statsapparat med armé, polis, rättsväsende och regering som har kontroll på Afghanistan. Metoden var initialt stöd med bl.a. CIMIC i Kabul, men övergick sedan till operationer i hela Afghanistan med uppbyggnaden av s.k. PRT - Provincial Reconstruction Team för att stödja uppbyggnaden av armé, polis samt skapa säkerhet för insatser med humanitär hjälp. Under det senaste året har COIN-taktiken inneburit att ISAF försöker besätta landsbygden med de strider och ökade förluster detta innebär. Medlen var initialt små säkerhetsstyrkor baserade i Kabul, men har eskalerat till dagens 130.432 soldater, där majoriteten är amerikanska soldater överförda från OEF samt Irakkriget. Man kan se USA:s omfokusering på Afghanistan i de årliga kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan.
En stor fara är fortfarande risken för sammanblandning mellan OEF och ISAF. Denna risk blir ännu större då de flesta enheter som tidigare deltog i OEF numera står under ISAF:s befäl och allt leds av en amerikansk general. General Petraeus leder formellt inte insatserna med OEF, men han har förutom ISAF även ansvaret för de amerikanska trupperna som deltar i OEF. Operationerna har dock helt klart olika syften och mål samt använder till viss del olika metoder och medel. Se t.ex. hur Tyskland har kämpat med att juridiskt skilja på de olika operationerna i Afghanistan.
Hur är det då med Sverige? Vilka mål och syften har vi med vårt deltagande? Det öppna syftet och målet är givetvis detsamma som ISAF. Men givetvis har vi en egen agenda, även om vi inte vill erkänna den. Vi är numera beroende av omvärlden för vårt eget försvar. Under Kalla Kriget så var vi neutrala samtidigt som vi spelade under täcket med NATO. Som jag beskrev i det förra inlägget om NBG så har vi för tillfället inte viljan att gå med i NATO utan bygger vår säkerhet på framför allt EU och FN. Vi har därför inte råd med ett misslyckande i Afghanistan, då det implicit även skulle betyda att det internationella samfundet har misslyckats. En sådan händelse skulle kunna innebära att omvärldens intresse för att operera inom EU/FN skulle minska. NATO-länderna skulle därmed bli en mer sluten klubb där Sverige kan delta, men inte påverka villkoren.
Det finns många konspirationsteorier om USA:s anfall på Afghanistan. Jag har tidigare redogjort för tidslinjalen. Att USA stöttade Mujahedin för att ställa till problem för ryssarna och även initialt stödde talibanerna är helt klart. Att man länge såg Al Qaida som ett hot visar bl.a. attackerna med kryssningsmissiler. Dock så hade man aldrig för avsikt att invadera Afghanistan, vilket också visas av de små mängder trupp som initialt användes. Man valde i stället att stötta Norra alliansen i inbördeskriget. Genom att använda insatser med bombflyg och förse afghanerna med vapen och pengar så kunde man snabbt vinna kriget. Här finns det klara likheter både avseende mål, metod och medel med inledningen på Vietnamkriget. Dock så har syftet hela tiden varit olika. Frågan är dock vilket mål USA kommer att nöja sig med i slutet. OEF eller ISAF?
USA har och hade därför inga tankar på att långsiktigt ockupera Afghanistan, vilket Obama tydligt visar med sin plan att minska närvaron 2011 för att låta afghanerna helt ta över säkerheten 2014. De diskussioner som finns idag om USA:s intressen i afghansk olja och mineraler är inte relevanta. Visst finns det stora mängder mineraler och säkert en hel del olja i landet, men utvinningskostnaderna är så höga att projekten knappast kommer att ge vinst (Afghanistan är dock intressant som transitland för olja från Centralasien ned till antingen Iran eller Pakistan). Tvärtom så var metoden USA valde då ISAF startade att stötta en demokratisk process, men man satsade tyvärr på fel häst då Karzai även bland afghanerna anses som för korrupt.
Den mest populära cynismen är att vi förr eller senare ändå får ge upp Afghanistan, denna imperiernas kyrkogård där greker, mongoler, britter, ryssar och nu amerikaner stupat i ogenomträngliga stamkrig. Sist någon lyckades pacificera Afghanistan utifrån var Mogulriket (som ändå började i Kabul). Det var på 1500-talet.
Men då glömmer man en helt avgörande sak: av alla dessa utländska invasionsstyrkor är USA de första genom historien som ens funderat över en afghansk demokrati.
Det är också här den springande punkten i hela den afghanska frågan ligger. Hur kan demokrati byggas i ett multietniskt stamsamhälle i skydd av utländsk trupp och därefter av en afghansk armé?
I botten är Afghanistans problem ett politiskt problem. Endast demokrati kan bryta fundamentalismens grepp om samhället och stävja korruptionen. Men demokrati kräver att landets ledare får legitimitet inte via stam och tradition, utan via valkampanjer och valurnor.
Därför led väst sitt kanske allra största nederlag i Afghanistan den 1 november 2009 då förre utrikesministern Abdullah Abdullah hoppade av presidentvalets andra omgång, i protest mot att president Karzai riggat röstandet.
Misstaget USA gjorde var att ändra fokus till Irak 2003 och därmed ge talibanerna möjlighet att återfå fotfästet i landet. Man missbedömde också talibanernas möjlighet till att komma tillbaka som en maktfaktor. De lokala aktörerna i form av framför allt Pakistan och Iran togs inte med i planerna när den afghanska staten skulle byggas upp. ISAF hade inte tillräckligt med resurser för att hantera insatsen när inte USA deltog fullt ut. Hade man snabbt hjälpt till att bygga upp ANA/ANP på ett liknande sätt som man gör idag hade man med stor sannolikhet sluppit de markoperationer som man idag utför i framför allt södra Afghanistan. Den lärdom våra politiker borde dra av detta är att ska vi lyckas med liknande insatser i framtiden så måste man göra det ordentligt. Dessutom, att dra oss ur, eller att minska truppbidraget är inte inte rätt väg framåt. Det är bara att ge upp.
Därför så hoppas jag att debatten om Afghanistan förutom själva närvaron av svensk trupp fokuserar på begreppet syfte, mål, metod och medel. Det är först då som man kan förstå skillnaderna mellan ett krig och ett annat. Om det sedan går att hänföra till kategorin "A Just War" är upp till historikerna att bedöma i framtiden.
P.S: Vissa kommer säkert vara kritiska mot användningen av begreppet syfte i detta inlägg. Enlingt det gamla ordspråket så är trots allt "vägen till helvetet kantat av goda intentioner".
Uppdaterad 10-10-30, 12:12 Ryssland börjar nu deltaga i ISAF operationer. Det finns även planer på att man ska stötta ISAF med bl.a. helikoptrar. Tidigare har man nöjt sig med att sälja helikoptrar och civila ryska företag har hyrt ut helikoptrar, men det kan nu bli en militär rysk närvaro.
Frågan är om detta är bra eller dåligt? Visst så tycker jag att Ryssland har ett ansvar att städa upp på sin bakgård. Men hur kommer afghanerna se på ny rysk närvaro? Frågan är också om konflikten i Centralasien kan bli mer ihopmixad med kriget i Afghanistan? Detta kan ena stammarna mot ISAF och skapa en ny Muhajedin där de religiösa förspelen försvinner till förmån för att jaga ut inkräktarna.
Anna Ek, är ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Organisationen var för ett svenskt deltagande i ISAF-operationen.
– Men vi tycker att det är totalt oacceptabelt att man samverkar så nära OEF som bedrivit ett krig med enorma övergrepp. Gång på gång har man tvingats be om ursäkt för att ha bombat byar och civila har dött. Det har bidragit till att också ISAF-styrkan har mötts av misstro, säger hon.
Anledningen till att ISAF blir mer och mer ihopkopplade med OEF är att våldet har ökat i Afghanistan och därmed så tvingas ISAF att använda samma strategier som OEF. Då krävs också ett ölkat samarbete. Dessutom är vissa resurser gemensamma som t.ex. räddningshelikoptrar och CAS-flygplan.
Pierre Schori fortsätter sin argumentation för att en FN-ledd operation skulle vara mer human. Det han missar är som jag kommenterat tidigare att metoderna styrs av insatsen. Möjligvis skulle FN vara mer accepterat än NATO.
Jag håller dock med om att de muslimska staterna borde ta ett ökat ansvar. Detta skulle kanske eliminera en hel del av de religiösa aspekterna av talibanernas rekryteringsgrund. Tyvärr så finns det få muslimska stater som vill eller som inte själva har ett egenintresse i regionen.
Uppdaterad 10-11-04, 17:42 SvD hade idag en läsvärd artikel där man bland annat listar en del av de motståndsgrupperingar som gör livet surt för ISAF. Den visar på hur spretigt det är, vilket gör det mycket svårt att skapa en gemensam strategi som löser alla problem. Vissa problem har helt klart en civil lösning, som t.ex. att fattigdom ger en bra grogrund för rekrytering till terroristerna samt att få bönder att mer eller mindre frivilligt odla opium. Andra kräver polisiära lösningar som t.ex. smuggling som skapar en ekonomi som talibanerna kan köpa vapen för. Dock så finns det en del av problemen som kräver militär bekämpning. Det bästa är om ANA kan lösa detta på egen hand. Detta kommer dom att kunna göra om något år. Fram tills dess måste ISAF dra det tunga lasset.
Frågan som många ställer sig är om det går att vinna i Afghanistan. Jag tycker detta är en allt för odefinierad fråga. Den fråga vi först måste ställa oss är vad menar vi egentligen med att vinna?
Jag skulle vilja hävda att så är saken, men det är inte enbart för NATO:s skull, utan även för EU och FN. Insatsen är i grund och botten en FN-insats och om den misslyckas kommer FN att dra sig för att ge liknande mandat i framtiden. För Sveriges del så är det också viktigt att visa att EU tar sitt ansvar (för Sverige som icke-NATO-medlem). Om inte EU klarar av att stötta militärt, vad finns då kvar att stödja sig mot? Jo, NATO!
Det här blir ett långt inlägg, men kanske starten på mina funderingar kring en fungerande Afghanistanstrategi. Jag håller inte riktigt med McChrystal realisering av sina tankar. I teorin låter en COIN strategi vacker, men när man använder vanliga infanterister till att utföra den så blir resultatet ofta det motsatta.
Den senaste tiden har jag haft boken "The Village" av Bing West på mitt skrivbord. Den här boken är ett litet bortglömt mästerverk som handlar om en bortglömd del av Vietnamkriget, CAP - Combined Action Platoons som levde integrerat med vietnameserna och hjälpte till att försvara deras byar mot Viet Congs plundring.
Anledningen till att boken blivit bortglömd är att den kom ut i helt fel tid. 1972 var USA på väg att dra ut sina trupper ur Vietnam och det var bara ett par år kvar tills dess att Norvietnams flagga skulle vagga över den amerikanska ambassaden i Saigon. Därför så skrevs det aldrig några recensioner om denna bok som handlade om något som USA helst ville lägga bakom sig.
The splendid thing about this volume is its lack of pretence. West provides a remarkable portrait of the ethos of the Vietnamese countryside and a sense of what life in conditions of war was really like. Binh Nghia is a microcosm - with the generalized and parochial distrust of all outside forces charasteristic of such a village. Since the war raging about the village was primarily a civil war, certain rules of the game to limit damage or reprisal against family and bystander were unavoidable. The famous "hearts and minds" of the Vietnamese villagers could scarcely be won unless the government could provide security. Therein lay the crux of the pacification program. The village war would determine the outcome of the civil war. The ultimate failure of the Viet Cong in the village war meant that Hanoi could only triumph through direct invasion: the eighteen line divisions of the North Vietnamese Army that finally crushed the GVN (Government of South Vietnam) in the spring of 1975.
Varför tar jag upp just denna bok? Jo, därför att de lärdomar som USA drog i Vietnam och sedan föll i glömska är mycket användbara i dagens Afghanistan. Nu är den "återupptäckt" och är obligatorisk läsning för amerikanska marinkårsbefäl.
Combined Action Platoons bestod av soldater från amerikanska marinkåren samt vietnamesiska soldater ur PF - Popular Forces, ett slags hemvärn/milis som skyddade de byar dom bodde i. Dessa styrkor ska inte blandas ihop med ARVN som var den centralt styrda Sydvietnamesiska armén.
De amerikanska soldaterna sågs först med viss misstänksamhet från den lokala befolkningen i byn. Civila dödades och skadades vid strider mellan CAP och Viet Cong, vilket ledde till blandade känslor. Men efter ett anfall där hälften av den amerikanska styrkan slogs ut och de kvarvarande soldaterna fick välja mellan att åka hem eller stanna kvar och valde det senare så vann dom vietnamesernas respekt. Vad som kanske är mest fascinerande är att de amerikanska soldaterna slogs under ledning av vietnamesiskt befäl eftersom de hade bäst lokal kännedom och stridit imånga år mot Viet Cong. Suong som var den lokale vietnamesiska ledaren för PF i Binh Nghia genomförde nästan 2000 patruller under 13 år innan han 1974 dog i ett bakhåll.
Soldaterna i boken levde i byn Binh Nghia i nästan två år, fram tills dess att byn var tillräckligt säker för att försvaras av enbart PF. Under dessa två år så deltog de i dagliga patruller och strider med Viet Cong till skillnad mot soldaterna i reguljära amerikanska infanteriförband som deltog i strid under betydligt kortare perioder. Med tiden hann en del av soldaterna skapa relationer med lokalinvånarna och åt samt bodde till och från i deras hem. Det viktigaste var dock att allt eftersom lokalbefolkningen mer och mer litade på att de amerikanska skyddade dom mot Viet Cong så gav dom underrättelser till PF och CAP som möjliggjorde att de lokala Viet Cong förbanden kunde besegras.
One tribe at a time Major Jim Grant har skrivit "One Tribe at a time" som handlar om hans erfarenheter i Afghanistan. Han har stora erfarenheter från strid i Afghanistan med specialstyrkor under 2003 och 2004 i Irak under 2006 och 2007 och åter till Afghanistan 2009. Den här rapporten är mycket läsvärd och jag rekomenderar framför allt kapitel 4 om hur de amerikanska trupperna byggde upp förtroendet mellan dem och den lokale ledaren Malik Noorafzal.
Grant föreslår att skapa en struktur som han kallar TET - Tribal Engagement Teams som ska leva med de afghanska stammarna, mycket likt CAP konceptet i Afghanistan. Dessa TET grupper ska sedan slåss tillsammans med TSF - Tribal Security Forces uppbyggda av lokala milismän, mycket likt PF i Vietnam.
Hans idé är att dessa TET kommer att engagera de lokala byarna att bekämpa talibanerna och att det i sin tur innebär att en mindre mängd soldater behövs i ISAF än vad den nuvarande offensiven kräver.
Afghan tribes always have and always will resist any type of foreign intervention in their afairs. This includes a central government located in Kabul, which to them is a million miles away from their problems, a million miles away from their security. “Democracy” only has a chance to be cultivated at the local level by a small group of men—Tribal Engagement Teams—who are willing to dedicate their lives to the Afghan people and cause. ... What about democracy? A tribe is a “natural democracy.” In Afghan shuras and jirgas (tribal councils), every man’s voice has a chance to be heard. The fact that women and minority groups have no say in the process does not make it less efective nor less of a democracy to them.
Förtroendet för de utländska styrkorna och den centrala regimen i Kabul är inte särskilt stort på landsbygden. Vi måste visa att ISAF närvaro i Afghanistan är till för att skydda befolkningen, att bekämpa Al Qaida och talibanerna och inte att bekämpa de afghanska stammarnas livsstil. Vi kan inte lyckas med dessa totalt olika mål samtidigt. D.v.s. de svenska målen att få kvinnorna att ta sig sina Burkhor, att få fler flickor att gå i skola kan vara totalt kontraproduktiva mot att lyckas med att minska talibanernas inflytande. Om några år då vi har skapat fred och stabilitet kan det kanske finnas möjligheter till detta. Maslows behovstrappa pekar på att först så ska de grundläggande behoven tillfredsställas sedan kan man börja med självförvekligande.
There is no shortage of information detailing Afghan corruption at all levels of government. This directly affects the tribes. If the national government cannot protect “us,” if US forces cannot protect “us,” if we cannot protect ourselves... the only answer is to side with the Taliban. How can you blame anyone for that? I would do the same. ... A strategy in which the central government is the centerpiece of our counterinsurgency plan is destined to fail. It disenfranchises the very fabric of Afghan society.
Det viktiga enligt Grant är att förstå vikten av stamkulturen i Afghanistan. Genom att utnyttja de strukturer som redan finns på plats i stället för att försöka skapa nya så har vi möjlighet att lyckas.
We cannot make progress in Afghanistan through a war of attrition or a war of exhaustion. As I have said and will continue to say, time is on their side. In an insurgency, all the insurgents have to do is not lose.
Grant pekar på vikten av personliga kontakter. Stammarna kommer inte att bygga upp ett förstroende för ISAF, utan för den trupp som dom samarbetar med. Genom kort närvaro och rotation av trupp så kan inte detta förtroende byggas upp.
Third, the tribe offered us outstanding intelligence that allowed us to target both insurgents and terrorists in the area. Their loyalty was with us. Not Afghan forces or US forces, but us.
Då de amerikanska trupperna inte kunde närvara dygnet runt och stammens vänskap med amerikanarna ökade riskerna för anfall från fientliga grupperingar beslöt Grant att förse dom med vapen.
Since we could not maintain a 24-hour presence in the village (which they had asked for on two separate occasions), I decided to give them as many weapons and as much ammo as I could get my hands on. I felt like not only was it the best thing to do, but the moral thing to do as well. I had asked them to risk so much — what else was I supposed to do? I am comfortable with the decision for two reasons. First, the tribe needed more weapons to help defend themselves and, more importantly, Malik Noorafzhal and his people viewed these weapons as great gifts. Tese were gifts not only of honor but trust as well. These gifts bound us together even more than we already were.
Grant trycker på vikten av hedersbegreppet i framför allt pashtunsk stamkultur.
Thus, warlords and warriors fghting in Afghanistan, Iraq and other tribal zones today are renowned for the value they place on upholding codes of honor and avoiding shameful humiliation. All want to gain honor for themselves and their lineage, clan and tribe. No one can aford to lose face, for that would refect badly not only on them as individuals but also their kin. If the word were in the dictionary, it might be said that tribes and clans are deeply honoritarian.
Tre faktorer är viktiga för att lyckas med en COIN-strategi 1 - Förmågan hos de lokala säkerhetsstyrkorna och då framför allt polisen 2 - Lokalt styre 3 - Utomstående stöd för gerillan inklusive skyddade basläger
Hur lyckas ISAF idag med dessa faktorer?
Current policy is to pour more time, money and resources into the ANA and ANP. We have been doing this for eight years now and what do we have? The ANA and ANP are symbols of the central government, which at present is not trusted by the tribes.
Det jag har sett av framför allt ANP är jag måttligt imponerad av. Korruption och nespotism är allt för vanligt förekommande. Nej, låt afghanerna själva sköta sitt skydd på en lokal nivå.
Following the “Clear - Hold - build” model, a small number of US TETs (Tribal Engagement Teams)—given enough time to train a Tribal Security Force (TSF) and the ability to call for US air support and aerial re-supply and a US Quick Reaction Force in an emergency — could conduct the “hold and build” portion of this strategy with a very limited footprint. We are talking about the tribes providing security for themselves, with the assistance of US Tribal Engagement Teams.
En stor fördel som jag ser med lokala styrkor är att risken för infiltration minskar då stammarna känner igen sina medlemmar. Visst så ökar risken för lokala stamkrig om vi beväpnar dem, men det har alltid varit en del av den afghanska "kulturen".
I dagens maktvakum så börjar vissa stammar att skapa egna säkerhetsstyrkor. Varför inte utnyttja denna möjlighet till samarbete mot ett gemensamt mål?
The tribes are forming their own anti-Taliban fighting units, the Arbakai. Their main mission is to protect tribal homelands from any perceived threat (be that US forces, Afghan Army units, Afghan Police units, predatory warlords, al-Qaeda and the Taliban). With our assistance they will grow stronger and be far more efective — and be our allies.
Många analytiker har insett vikten att återställa maktbalansen i Afghanistan. Talibanerna är ofta yngre män som fått respekt genom sin förmåga att strida. genom att bygga upp prestigen hos by-äldste och hjälpa till att i första hand bygga moskéer (inte skolor) så kommer de yngre talibanmedlemmarna inte längre styra i stamsamhället.
Jag tror att den största vinsten med Grants strategi är möjligheten att minska den utländska närvaron snabbare. Därmed så minskar vi dels afghanernas känsla av att vara ockuperade samt risken för att civila skadas av utländska soldater. Enligt David Kilcullens tes så skulle detta drastiskt minska risken för att skapa "The accidental Guerilla", d.v.s. motståndsmän som egentligen bara besvarar elden.
Sammanfattningsvis Jag ser många likheter mellan Jim Grants rapport och Bing West bok. Varför försöka nya metoder när det redan finns beprövade och lyckade exempel? Likt Vietnam består Afghansistan av en mängd byar helt utan beroenden eller kopplingar med den centrala regimen i Kabul. Likt Viet Cong är talibanerna beroende av lokalbefolkningens skydd eller fruktan. Kan ISAF erbjuda en större säkerhet till det afghanska folket så kommer stödet till talibanerna att minska.
I Vietnam lyckades CAP genom att skydda lokalbefolkningen skapa möjligheter att besegra Viet Cong. Hade man fokuserat på att besegra Viet Cong så hade det omvända inträffat. Märk väl. Viet Cong var besegrad i Vietnam. Det var NVA som till slut fällde avgörandet då USA drog sig ur kriget. I Afganistan finns bara motsvarigheten till Viet Cong, d.v.s. talibaner och Al Qaida. Det finns inget motsvarighet till NVA i Afghanistan, förutom möjligen den "frihamn" som talibanerna tidigare haft i Pakistan. Men tack vare de amerikanska påtryckningarna och JeM misslyckade bombkampanjer i Pakistan som minskat ISI:s stöd till talibanerna så verkar den frihamnen snart vara borta.
För att vinna "Hearts and Minds" hos den lokala afghanska befolkningen måste vi skapa lokal säkerhet. Det kommer vi inte att lyckas med om vi i våra försök att slå ut talibanerna samtidigt skadar de civila. Under operation Mushtarak har general McChrystal gett order om att de civila ska skyddas. Trots det sker misstag. Talibanerna drar också nytta av det nya regelverket och anfaller från civila positioner. I stället för att försöka vinna hela kriget i en enda 18 månaders kampanj som Obamas "The Surge II" syftar till, så måste vi skapa säkerhet i en by i taget. Detta kommer att ta tid, men vi riskerar heller inte det tillbakadragande som ett fiasko med Obamas strategi kan innebära.
Dessa byar ska skyddas av en lokal milis bestående av män som är bofasta i byn. På så sätt vinner vi tre fördelar.
1 - Dom känner ansvar för sin stam och sin by.
2 - Dom får en fast inkomst som gör att dom kan försörja sin familj utan att vara beroende av talibanernas bistånd.
3 - Vi förhindrar talibanernas rekrytering då den lokala milisen kommer att veta om när det finns talibaner i närheten och det blir mycket svårt för en rekryt att bekämpa sin egen stam.
ANA och ANP är bra för att skydda den centrala regimen samt större städer som Kabul och Mazar-e-Sharif, men för byarna där talibanerna hittills har haft överläge så är det stammarna som måste göra grovjobbet. Framför allt är det pashtunerna som vi måste få med i byggandet av ett stabilt samhälle. Hittills har dom visat mycket litet intresse för ANA/ANP.
I stället för att försöka bygga upp en större ANA/ANP för att täcka hela AFghanistan så räcker den nuvarande storleken för storstäderna. Våra OMLT borde därför omfokusera sina utbildningsinsatser till att utbilda den lokala milisen. Beväpna afghaner kanske låter konstigt, men det är precis vad USA gjorde i Irak med framför allt kurdiska grupper. Majoriteten av manliga pashtuner vet hur man hanterar ett gevär, det behöver vi inte utbilda dom i. Dom vet också hur man slåss i Afghanistan, vi behöver inte lära dom ett västanpassat sätt som inte funkar i Afghanistan. I stället borde vi likt utbildningsinsatserna i Liberia fokusera på att lära dom att skriva, läsa, historia m.m. så att dom förstår varför dom ska slåss.
I försvaret av byarna så intregrerar vi mindre styrkor av ISAF soldater. Dom samverkar sedan med de civila hjälporganen. På så sätt vinner vi också flera fördelar:
1 - De lokala byinvånarna ser att ISAF är där för att skydda dom och inte som idag genomföra en strid och sedan lämna byn för eventuell hämndaktion från talibanerna.
2 - De fast stationerade trupperna får en god lokal kännedom. Vänskapen med byborna innebär att underrättelseinhämtningen kommer att kraftigt förbättras.
Dessa styrkor kommer att ta stora risker och vi får räkna med förluster motsvarande de som Bing West och hans män fick stå ut med. Men vad är alternativet? Ett utdarget krig som vi med stor sannolikhet kommer att förlora den dag vi inte har råd att hålla kvar de stora styrkor som McChrystals strategi kräver. ANA/ANP är inte heller lösningen på landsbygden som Grant mycket noggrant påpekar.
Denna typ av uppdrag passar inte det nya svenska konceptet med manöverbataljoner a la NBG08/11. I stället borde vi för internationella insatser i Afghanistan satsa mer på rörliga trupper motsvarande SSG och vissa jägarförband som är vana att tillbringa långa tider i fält i små grupper. Utbildning i afghansk kultur och språk är ett måste! Tyvärr så kan vi få problem med regelverk då Grant tycker att soldaterna ska klä sig som de lokala afghanerna. Det var bl.a. detta som gav upphov till kritiken kring den danska boken om deras specialstyrkors insatser i Afghanistan.
The TETs need the latitude to dress, speak and act in the ways that will maximize their acceptance by the tribes. This may mean wearing local garb, growing beards, and interacting with the tribe on a personal level. They must be able to “go native.” Go to the tribe’s elementary school daily. Learn Pashto from them. Learn about being a Muslim. Learn about Islam. Learn about the tribe. ... Why chase the enemy? Make him come to us. And when I say “us” I mean a group of people who have the same goals: the TET and the tribe.
Vi kan inte initialt skydda alla byar, men vi kan skapa lokala skyddade byar där vi med samordnade insatser med de lokala afghanska trupperna kan patrullera omgivningen. Allt eftersom byarna kan säkras med lokal milis kan ISAF flytta över till nästa by. Jämför det franska konceptet under deras vietnamkrig 1945-54 med begreppen Base Aéroterrestre och Groupes Mobiles. ANA och ANP måste därför snarast tillföras mer helikoptrar för att få upp en rörlighet utan att behöva utsätta sig för minor och IED.
Parallellt med uppbyggandet av de lokala miliserna så skapar vi skolor, moskéer och lokala domstolar som kan ersätta talibanernas shariadomstolar. På så sätt så skapar vi en afghansk nation, fast bottoms-up i stället för dagens top-down struktur. Utnyttja de afghanska sederna med jirga - råd och shura - samtal. Val bör också genomföras, men inte för att bygga upp en central regim utan i stället en stat uppbyggd på samma sätt som USA med självstyrande federala stater. Stammarna kan i stället samlas vid behov för Loya Jirga - Stort råd. United States of Afghanistan kanske är en möjlig framtid?
Vad vi behöver i Afghanistan är egentligen inte en krigare som McChrystal. Vi behöver en ledare som respekteras av stammarna och som kan få dom att arbeta mot ett gemensamt mål. Vad vi behöver är en modern motsvarighet till Lawrence av Arabien! Jim Grant är ingen Lawrence, men han verkar i varje fall förstå hur afghanerna fungerar.
Många pratar om Afghanistan som "The Graveyard of Empires" baserat på Englands och Rysslands tidigare misslyckanden i regionen. Afghanistan är enkelt att invadera, men oerhört svårt att härska över. Som tur väl är så är ISAF:s syfte inte att härska, bara att stabilisera tillräckligt mycket för att kunna dra sig tillbaka och låta Afghanistan styras av afghaner.
En annan parallell som ofta dras är likheterna med Vietnamkriget. Jag vill dock inte hålla med i denna analys. Nordvietnams kamp mot USA var inte enbart en gerillakamp som många av de som demonstrerade för FNL på 60- och 70-talet verkar tro. Nordvietnam och NVA hade stöd från Ryssland och Kina. Dom hade tillgång till världens modernaste luftvärn och jaktflyg. Talibanerna har inget av detta.
Jag ser dock vissa likheter med Vietnamkriget och då menar jag inte USA:s krig för att stoppa den kommunistiska framväxten i Asien, utan det som som avslutades strax innan, d.v.s. Frankrikes kolonialkrig för att hindra Vietnams frigörelse. Då kallades det inte heller Vietnamkriget utan första kriget i Indochina. Fransmännen hade egentligen samma förutsättningar som engelsmännen i Malaysia, men valde helt fel metoder och misslyckades därför.
Det här är en fortsatt analys av COIN - Counter Insurgency tekniker baserat på samma upplägg som i mitt förra inlägg om Malaysia. Syftet är att dra erfarenheter för att i ett senare inlägg bygga upp en strategi för hur vi kan gå vidare i Afghanistan eller i länder med en liknande problembild som Somalia, Jemen m.m.
Precis som i förra inlägget så har jag använt boken "Counterinsurgency in Modern Warfare" av redaktörerna Daniel Marston och Carter Malkasian som utgångspunkt för analysen. I detta fall kapitel 5 "French Imperial Warfare 1945-62" av Prof. Douglas Porch.
Bakgrund Precis som i Malaysia så började frigörelsprocessen i Vietnam med de allierades förluster mot Japan under andra världskriget. Vietnameserna såg att Frankrike gick att besegra och fransmännen kunde under ett par år inte påverka händelseutvecklingen i landet.
Vietnam kolonialiserades mellan 1858-87 och blev en del av det franska Indochina. Fram tills utbrottet av VK2 började sakta men säkert en vietnamesisk nationalism att byggas upp, men inga revolutionära tendenser visade sig på ytan.
I september 1940 invaderade Japan Indochina. Man följde Tysklands exempel i Frankrike och behöll den franska statsapparaten som en del av Vichyregimen i Frankrike, dock under Japanskt överstyre.
1941 bildades Viet Minh i Kina som en rörelse för att ta över Vietnam från fransmännen. Den japanska ockupationen av Vietnam ledde till massvält där bedömt 2 miljoner vietnameser dog. I norra Vietnam stod Viet Minh för en stor del av hjälpen till civilbefolkningen, vilket innebar att dom fick ett stort stöd hos allmänheten.
I augusti 1945 när Japan hade kapitulerat i Vietnam så lät man Viet Minh ta över alla officiella byggnader och funktioner i landet. För att underlätta det vietnamesiska övertagandet så släpptes de franska fångarna inte fria förrän en månad senare.
Den 2 september 1945 så förklarade Ho Chi Minh Vietnam som självständigt. Han gjorde det dessutom med en viss ironisk koppling till den amerikanska självständighetsdeklarationen. "We hold the truth that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable rights, among them life, liberty and the pursuit of happiness."
Eldupphör mellan Japan och USA tecknades den 20 augusti och mellan Japan och Frankrike den 2 september 1945. Alltså hann Ho Chi Minh före fransmännen med att frigöra Vietnam från Japanerna. Frankrike hade därmed förlorat det politiska PR kriget redan innan det militära kriget startade.
Första fasen 1946-50 Den 5 oktober 1945 landsteg general Leclerc de Hauteclocque i Saigon i spetsen för en division franska soldater. Brittiska trupper hade under tiden lyckats få kontroll på södra Vietnam, det s.k. Cochichina. Kinesiska "fredsbevarande" trupper plundrade dock Tonkin i norra Vietnam.
I februari 1946 hade Leclerc fått kontroll över Kambodja samt Vietnam söder om den 16:e breddgraden. I detta läge föreslår Ho Chi Minh att få ersätta de 150.000 kineser som plundrar Tonkin med 15.000 fransmän. Villkoret som Ho Chi Minh ställer är att Frankrike ska erkänna Vietnam som en fristående stat inom en fransk union samt att de franska trupperna ska gradvis dras tillbaka under fem år.
Den franske överbefälhavaren i regionen amiral Thierry d'Argenlieu lyssnar inte på detta förslag utan eskalerade i stället kriget genom att attackera Haiophong utanför Hanoi. Den 21 december 1946 var Frankrike och Vietnam därmed formellt i krig med varandra.
Fransmännen saknade efter andra världskriget både utrustning och personnal för att slåss i Vietnam. Framför allt saknades det mekaniker och logistiker. Frankrikes soldater var beväpnade med mängder av olika typer av vapen som dom anskaffat under kriget, vilket ställde stora logistiska krav. Mot sig hade man Vo Nguyen Giap som hade tagit Maos lära om revolutionär krigföring till sin specialitet och var expert på logistik och att manövrera sina förband.
Hemma i Frankrike hade man det tufft på den politiska fronten. Det franska kommunistpartiet stödde öppet Ho Chi Minh. Man vågade dessutom inte skicka mer trupp utomlands då man var rädd för inrikesproblem, vilket resulterade i att man under hela kriget skulle vara underbemannade i Vietnam.
1949 segrade kommunisterna med Mao i ledningen i Kina, vilket innebar att Ho Chi Minh fick en stark allierad.
Andra fasen 1950-53 Mellan 1950-54 så ökade Frankrikes truppnärvaro från 145.000 man till 235.000 (att jämföra med USA:s 100.000 och NATO 60.000 man i Afghanistan som är betydligt större än Vietnam). Dessutom tillkom 261.000 lokala trupper från Vietnam, Laos och Kambodja (afghanska armen är i dagsläget ca 100.000 man och polisen 75.000 man).
Stora delar av dessa trupper var dock låsta i defensiva posteringar. 1951 var 82.000 man utposterade på 920 posteringar för att försvara mot 37.000 Viet Minh.
Frankrike lyckades under perioden behålla kontrollen över städer och infrastruktur. Man försökte också 1948 införa den avsatte kejsaren Bao Dai som en fransk lakej för att få en politisk acceptans för den franska närvaron. Men man saknade tillräcklig numerär för att vara stark överallt. När man samlade styrkor i en region innebar det blottor i en annan som Viet Minh kunde utnyttja.
I oktober 1950 så försökte Frankrike evakuera staden Cao Bang. I ett massivt bakhåll längs Route Coloniale 4 (RC4) så stupade 4.800 franska soldater.
1950 så startade Koreakriget. Det innebar att Frankrike kunde få USA att hjälpa till i Vietnam, då USA såg problemen i landet som en del av kommunismens framfart i Asien.
Den franske generalen Jean de Lattre de Tassigny tog över ledningen av de franska styrkorna. Han skapade en rad av fortifierade fästen "De Lattre linjen", som Giap var ovis nog att anfalla med stora styrkor. Det resulterade inte helt oväntat i stora förluster för Viet Minh.
När De Lattre dog 1952 tog Raol Salan över ledningen. Han införde tre nya begrepp:
- Vietnamization. Man skapade vietnamesiska bataljoner ledda av franska officerare och underofficerare. Problemet var att rekryteringen inte fungerade bra. De bästa och mest fanatiska nationalisterna hade redan rekryterats av Viet Minh. Därmed gav trupperna låg stridseffekt. Detta koncept skulle senare användas även av USA i form av rådgivare som försökte utbilda sydvietnam att själva föra striden. Det fungerade inte heller för USA.
- Base Aéroterrestre. Det här var en utveckling på konceptet med De Lattre linjen, men med mer utspridda befästningar likt de amerikanska Fire Support Bases som användes under nästa Vietnamkrig, eller varför inte den medeltida borgen. Syftet var att dominera ett område och att locka Viet Minh att anfalla i större koncentrationer av styrkor som då lättare kunde besegras. Befästningarna skulle försörjas med materiel via flygtransport. Man antog att Viet Minh saknade resurser och logistik för att föra fram tunga vapen och ammunition som skulle klara en längre belägring. 1952 i Na San så förlorade Giap stora mängder soldater i ett försök att erövra basen, vilket verkade bevisa fransmännens antagande.
- Groupes Mobiles. Om Base Aéroterrestre var en defensiv strategi så var GM - Groupes Mobiles en offensiv. Det här var mekaniserade bataljoner som skulle kontrollera vägnätet i Vietnam och vid behov undsätta belägrade baser. Tyvärr så saknades i många områden i Vietnam ett utbyggt nätverk, vilket innebar att dessa styrkor inte nådde överallt. Dom var också mycket känsliga för bakhåll från Viet Minh. Likt de tyska stormtrupperna under VK1 så tärde dessa förband på de övriga franska förbanden då den bästa personalen och utrustningen tillföll GM.
Slutfasen 1954 1953 hade fransmännen tröttnat på kriget. Ho Chi Minh erbjöd Frankrike fredsförhandlingar, vilket dom accepterade. Men för att komma in i fredsförhandlingarna med ett bra förhandlingsläge så behövde Frankrike en större framgång i kriget. Lösningen blev Den Bien Phu. Man trodde sig kunna återupprepa framgången vid Na San.
Fransmännen underskattade helt Giaps logistiska förmåga. Dessutom var Viet Minh lika sugen på ett bra förhandlingsläge som fransmännen inför fredsförhandlingarna. Frankrike hade också helt underskattat svårigheterna med att själva försörja basen, som låg 300 kilometer från Hanoi, helt och hållet från luften. Viet Minh anföll med 60.000 man och ett mycket starkt artilleri. Artilleriet hindrade flygplan från att landa på basen och materiel som fälldes från höjd hamnade ofta fel. Den 7 maj kapitulerade de franska styrkorna vid Dien Bien Phu och över 11.000 man togs tillfånga (10.000 enligt videon, men då har man troligtvis inte räknat med en del av de lokala trupperna).
Spiken i kistan för den franska moralen kom den 24 juni 1954 då GM 100 hamnade i ett bakhåll vid An Khé där 1200 franska soldater stupade.
Den 17 juni delades Vietnam vid den 17.e breddgraden vid fredsförhandlingara i Geneve och den 20 juli så var det formellt eld upphör i striderna mellan Frankrike och Vietnam. USA tog därefter över med rådgivare till den sydvietnamesiska armén och därmed skapades förutsättningarna för det andra Vietnamkriget.
Slutsatser Precis som senare i Algeriet så förlorade Frankrike kriget i Indochina på grund av att man i stort sett bara använde militära medel och metoder. I stället för att möta Viet Minh halvvägs och skapa ett band mellan Indochina och Frankrike så försökte man att bibehålla det gamla systemet och givetvis misslyckades. Man skapade heller inga diplomatiska band med lokala makthavare utan försökte införa en egen marionett i form av Bao Dai. Hade man varit villig att släppa över landet till en vietnamesisk ledning tidigar hade man kanske kunnat få en mer välvillig ledare än Ho Chi Minh. De hårdhänta militära metoderna ledde också till att lokalbefolkningen stödde Viet Minh. Jämför med engelsmännen i Malaysia som parallellt med de militära insatserna förde en massiv (och hårdhänt) kampanj för att få över lokalbefolkningen på sin sida.
Precis som för USA i det senare Vietnamkriget så vann Frankrike många taktiska segrar, men förlorade kriget på strategisk nivå. Dien Bien Phu hade fransmännen kunnat hämta sig från rent militärt, men inte politiskt.
Viet Minh lyckades få med sig omvärlden i det politiska maktspelet och den franska allmänheten och politiker på center- och vänsterflanken tröttnade till slut på ett krig långt borta i ett land utan värde.
Som så många andra borde fransmännen läst lite mer Clausewitz i stället för Jomini. Krig är enbart till för att nå ett politiskt mål. Om sättet att föra kriget på är kontraproduktivt för att nå det politiska målet så kanske man vinner kriget, men aldrig freden. USA gjorde initialt liknande fel i Irak där man bombade civil infrastruktur och upplöste poliskåren. Bra för att vinna kriget, men som resultat blev befolkningen lidande och aggressiv och poliskåren samt f.d. militärer blev utmärkta gerillakrigare, vilket man fortfarande har problem med.
Jämförelse med Afghanistan Talibanerna saknar den politiska förankring och moraliska övertag som Viet Minh lyckades få av omvärlden. Den politiska delen av motståndet har varit en vinnande faktor för andra motståndsrörelser som PLO och IRA. Dock så har dom ett religiöst övertag som innebär att dom får stöd från fundamentala islamistiska kretsar. Det här är något som borde användas som en kritisk svaghet att utnyttja av ISAF i PsyOps. Kan vi få ett tillräckligt stöd i den muslimska världen att offentligt fördöma de avarter av Islam som talibanerna står för och sedan få ut det budskapet till befolkningen i Afghanistan så har vi halva jobbet gjort. Det första som måste göras är att både de religiösa ledningarna för Shia- och Sunnimuslimska sekter måste tydligt ta avstånd från Usama bin Ladens Fatwor. I Spanien så gick de muslimska ledarna ut med en Fatwa mot Al Qaida efter attentatet i Madrid.
Viet Minh lyckades genom sina humanintära kampanjer under japanernas ockupation få allmänhetens uppskattning. Talibanerna var också välkomna när dom 1996 tog över ledningen i Afghanistan efter åratal av strider. Talibanerna har fortfarande två styrkor som gör dom respekterade i afghanernas ögon:
- Talibanerna har med sina Shariadomstolar lyckats få ut en viss typ av säkerhet hos allmänheten i Afghanistan. Efter kriget mot Sovjetunionen med det inbördeskrig som följde, så var den talibanska koleran trots allt bättre än den tidigare pesten. Kan ISAF ge allmänheten bättre säkerhet samt få ut en fungerande polis och domstolar på regional nivå, inte nationell nivå så kommer Shariadomstolarna att tappa sin attraktion. Integrationen av de civila hjälpinsatserna (moroten) och de militära skyddsmöjligheterna (piskan) måste förbättras.
- I afghanernas ögon så vinner talibanerna alla småstrider trots ISAf överlägsenhet både i numerär och utrustning. ISAF behöver en ordentlig seger där man kan visa upp talibanerna som besegrade. Detta var USA mycket nära att lyckas med 2001, men segern rann dom ur händerna då Bush-regimen valde att satsa på Irak i stället. Nu kommer det att krävas betydligt större truppnärvaro än vad som hade behövts 2001. Se den här "CBS 60 minutes" intervjun med CIA:s Usama bin Laden expert Michael Sheuer.
Sedan som en joker i leken så "stödjer" talibanerna den lokala ekonomin genom att tvinga bönder till att odla Vallmo. Tyvärr så är Opium lite för accepterat i Afghanistan för att det ska vara lätt att utrota den seden.
Den franska armén var hela tiden underbemannad i Vietnam. Dom hade därför samma problem som USA och ISAF att deras motståndare kunde välja var och när dom attackerade. Detta innebar att gerillan, trots att den länge var numerärt underlägsen hela tiden kunde ha ett lokalt numerärt överläge. ISAF och USA kan därför aldrig militärt besegra talibanerna. trots de amerikanska förstärkningarna på 30.000 man och NATO:s utlovade 10.000 man i "Tha Afghan Surge" så räcker detta inte till att vinna. Dock så kan det vara tillräckligt för att få den afghanska befolkningen att förstå att talibanerna går att besegra.
Liksom fransmännen hade problem att få bra underrättelser om Viet Minhs operationer då dom inte använde radio, så är underrättelser USA:s och ISAF:s stora problem i Afghanistan. Samarbetet med Jordanien som jag har skrivit om tidigare är ett försök att få insikt i den lokala kulturen i Afghanistan, vilket CIA får kritik för att dom har svårt att få grepp om.
I Afghanistan försöker vi likt fransmännen få afghanerna att ta över säkerheten. Detta gör vi genom att skicka in OMLT instruktörer för att utbilda afghanska armén. Jag är personligen mycket för detta koncept då ISAF inte kan stanna för evigt, men hur är det med motivationen bland de afghanska rekryterna? OMLT är misstänkt likt den roll som amerikanske rådgivare hade i nästa Vietnamkrig. En framgång i "The Afghan Surge" krävs för att de afghanska soldaterna ska känna att dom har en möjlighet att ta över efter USA och ISAF.
Frankrike försökte fokusera på att slå ut ledarskapet i Viet Minh (jämför med USA:s användning av UAV för att bomba Al Qaida ledare i Pakistan, Somalia och Jemen), men misslyckades. Den 7 oktober 1947 genomfördes operation Lea där Frankrike släppte ner fallskärmsjägare mitt i Viet Minhs ledningscentral. Frankrike kom över stora mängder utrustning, men alla i Viet Minhs ledarskickt lyckades fly.
Viet Minh undvek med vissa undantag inledningsvis att attackera fransmännen i stor skala utan nöjde sig med små räder. Mycket likt det talibanerna gör i Afghanistan. Dock så saknar talibanerna helt resurser att göra de massiva överfall som resulterade i de franska nederlagen vid RC4 och Dien Bien Phu. Fire Support Base konceptet skulle därför kunna fungera i Afganistan. Problemet är att vi då tappar kontakten med lokalbefolkningen och det blir en rent militär lösning. Alltså inte särskilt effektivt i en COIN strategi. Efter det att den afghanska armén och polisen tagit över säkerheten i Afghanistan skulle ISAF dock kunna dra sig tillbaka till liknande baser och endast understödja de afghanska styrkorna vid behov med underrättelseinhämtning och eldunderstöd med UAV och flyg.
Likt fransmännen har USA och ISAF problem med trupprörelser på marken. Avstånden är långa och vägarna i många fall dåliga. Längs vägarna är fordonen mycket utsatta för attacker med IED. Lösningen blir bepansrade fordon eller transport med helikoptrar. Tyvärr är detta inte heller en bra lösning då helikoptrar saknas i tillräcklig omfattning och både bepansrade fordon och helikoptrar kräver stora mängder bränsle. Detta bränsle måste föras fram med tankbilar längs de dåliga vägarna och blir då givetvis också exponerade för IED. De dåliga vägarna gör att fordonen slits snabbt och kräver mycket underhåll vilket ställer stora krav på en fungerande logistikkedja. Här är ytterligare ett argument för varför AMV är mer logiskt än SEP. Genom att försöka minska på mängden av olika fordonstyper i Afghanistan kan en gemensam underhålls och logistikresurs användas. AMV används redan idag av bl.a. Polen i Afghanistan.
Då Frankrike var ute efter att bibehålla Vietnam som en koloni fanns det ingen morot för vietnameserna på frankrikes sida att slåss för. Engelsmännen var betydligt mer tydliga på att tillåta skapandet av en demokratisk regim i Malaysia och därefter ge dom självstyre. Det är därför mycket viktigt att ISAF får bort stämpeln av ockupationsmakt från sig och att afghanerna förstår att förr eller senare ska dom styra över sitt eget land utan påverkan utifrån. Att Obama tydligt har sagt det är bra, men budskapet måste ut på landsbygden i Afghanistan. Det är också mycket viktigt att få bort korruptionen i Karzais regim samt stämpeln att han går i USA:s ledband. En rejäl konflikt mellan Karzai och USA där man tillåter Karzai att gå ut med segern vore ett lyckat PR knep.
Långsiktigt så är det de kommersiella marknadskrafterna som har demokratiserat Vietnam. Coca Cola har nog varit det amerikanska vapen som haft störst effekt. Vietnam är idag fortfarande ett fattigt land, men även Afghanistan skulle må bra av att hamna i samma läge. Frågan är hur vi ska få Afghanistan att få en fungerande ekonomi? Vilka produkter mer än Vallmo har dom som går att exportera? Mattor? Saffran? Frukt? Nu när apelsinskörden i världen har frusit kanske det finns ett läge för afghanska apelsiner som enligt många experter ska vara de bästa i världen.
Jag skulle vilja avsluta med president Obamas ord om Afghanistan. "This is not a war of choice, this is a war of necessity". Om Obamas nya globala COIN strategi ska lyckas måste han ha framgångsrika exempel att visa upp. Regimerna i Nigeria och Jemen har han lyckats skrämma upp tillräckligt genom att peka på invasionerna av Afghanistan och Irak. USA:s hot är inte bara retorik utan dom är beredda att gå till stora ansträngningar för att verkställa hoten om inga bättringar görs. Nu måste man med ett par lyckade exempel på stabilisering i Irak och Afghanistan visa på att man kan vinna över en gerilla. Annars så kommer Al Qaida att vinna i det långa loppet då lokalbefolkningen i de aktuella länderna inte kommer att stödja USA. Varför hålla på en sida som ändå i det långa loppet kommer att förlora?
Krigen påverkar givetvis de soldater som deltar och frågan är hur många som mår dåligt? I framtiden kommer med stor sannolikhet liknande dåd att uppträda igen, fast kanske inte inne på en militärbas utan på en hamburgerbar någonstans mitt ute i USA. Liknande erfarenheter finns från andra länder och risken finns är att det även kommer att uppstå i Sverige.
Sedan Irakinvasionen 2003 har minst 75 personer tagit livet av sig på Fort Hood, vilket är mer än på någon annan militärbas. Antalet självmord bland utlandstjänstgörande amerikanska soldater har ökat sedan trupper sändes till Afghanistan 2001.
Enligt uppgifter från marinkårens självmordspreventiva enhet, MCSPP, tog 42 marinsoldater livet av sig under årets första hälft. Motsvarande siffra för förra årets första halva var 34, och den amerikanska arméns siffror är 79 och 96 för de första halvåren 2008 respektive 2009.
Ökningarna beror troligen på att allt fler amerikaner får erfarenheter från militära konflikter, vilket är ett väldokumenterat sätt att ådra sig så kallade osynliga krigsskador. Enligt en rapport från en psykologiinstitution i Harvard i fjol ökar självmordssiffrorna dramatiskt bland krigsveteraner.
Tyvärr så kommer med stor sannolikhet invandrarfientliga grupperingar som t.ex. SD att rida på att psykiatikern var muslim och påstå att han hatade amerikaner när han ropade "Allahu Akhbar". En instabil kristen hade ropat att han såg UFO:n. En Arab som har dödsskräck ropar på sin gud. Det är snarare så att Afghanistan och Irak börjar att bli det nationella trauma som Vietnam en gång var. Det som fortfarande förhindrar är att krigen har acceptans hos den amerikanska befolkningen samt viss stöttning från omvärlden, till skillnad från Vietnam. Den dagen acceptansen försvinner finns det risk att soldaterna när dom kommer hem behandlas på samma sätt som för 40 år sedan. D.v.s. med hat från allmänheten och glömska från regeringen. Kritiken mot framför allt kriget i Irak börjar att växa i USA. Afghanistan ses fortfarande som ett svar mot 9-11.
I den dokumentär som jag inledde mitt förra inlägg med berättade en veteran att när han kom till Vietnam så möttes dom av bussar med hönsnät för fönstren. Varför? Jo, för att gerillan kastade handgranater in i bussarna. När han kom hem till USA möttes dom av bussar med galler för fönstren. Varför? Jo, för att civila demonstranter kastade sten och tomater mot bussarna.
Jag vill tro att det är individen, inte religionen, som fick honom att göra det han gjorde. Det är en hemsk sak. Jag känner mig sviken. Vi är bättre än så, säger sergeant Fahad Kamal som i fjol återvände från femton månaders tjänstgörning som fältsjukvårdare i Afghanistan.
"even as we saw the worst of human nature on full display, we also saw the best of America."
En sak vi måste hela tiden ha i åtanke är att de människor som vi trots allt är ute efter att hjälpa i Afghanistan också är muslimer! De tolkningar som predikas av Al-Qaida är inte islam. Man har t.o.m fått göra snedvridna tolkningar för att tillåta självmordsbomber då Koranen faktiskt totalt förbjuder både självmord samt att döda muslimer.
Uppdaterad 09-11-08, 11:15 USA och övriga länder inblandade i striderna i Afghanistan och Irak kommer att få lära sig ta hand om PTSD. I Vietnam var det ytterst få soldater som gjorde mer än en "Tour of Duty", två var sällsynt och tre till fyra är det mesta jag har sett. Oftast var det piloter och specialister som gjorde mer än en tur. Infanterister genomlöpte samma typ av rotation som den svenska utlandsstyrkan, d.v.s. utbildning för missionen, mission och en sakta avveckling under något år hemma i USA för att utbilda nästa mission.
I Sverige brukade man inom utlandsstyrkan undvika soldater som gjort för många missioner då det brukar tyda på att dels dom saknar ett liv utanför det militära och dels att dom blivit beroende av adrenalinkicken att vara ute på mission. Inget av dessa symptom är särskilt hälsosamt i längden. Jag rekommenderar att läsa den svenska "Veteranutredningen del 2", sid 151-157 och 168-174 samt Bilaga 5.
I en undersökning som gjordes bland svenska soldater i Bosnien 1996 visade det sig att en tredledel upplevt traumatiska händelser. I krig räknar man med att 15-30% av soldaterna utvecklar PTSD. En intressant aspekt av de insatser som vi deltar i är att erfarenheter pekar på att en kombination av krigsliknande scenario och fredsliknande ROE leder till frustration hos soldaterna att dom inte har tillräckliga möjligheter att skydda sig själva och att göra ett bra arbete.
Uppdaterad 09-11-10, 07:23 Senator Libermann antyder att Hasan skulle ha kontaktat Al-Qaida före attacken. Nu skulle jag i och för sig inte använda en amerikansk senator som en särskilt pålitlig källa. Dom är inte så värst mycket bättre än våra svenska politiker när det gäller internationella frågor.
Men även om så vore fallet, vem kom först? Ägget eller hönan? Allting tyder på att Hasan gradvis gått utför stupet, men är det hans religiösa funderingar som lett till att han börjar fasa sig för att åka till Afghanistan och till viss del vara med och bekämpa sina medmuslimer. Eller är det hans motvilja att stanna kvar i försvaret och eventuellt riskera sitt liv i Afghanistan som lett till religiösa ifrågasättanden och att han därefter fått en knäpp och skjutit en massa folk?
Uppdaterad 09-11-14, 10:21 Hasan har pratat med sin advokat. Det tyder på att han börjar bli tillräckligt kontaktbar för inledande förhör. Jag hoppas att USA gör dessa förhör offentliga för att få ut informationen till anhöriga till de dödade och skadade soldaterna. Hasan kommer sedan att dömas av amerikansk militärdomstol då brottet hände inne på basen.
Enligt Galligan är Hasan förlamad och lider av ”extrem smärta” i händerna. I det tillståndet och utan juridiska ombud närvarande har Hasan fått besök av militären som delgivit honom misstankarna. Det har irriterat Galligan.
- Det jag tycker är störande är att min klient får anklagelserna mot sig när han ligger på intensivvårdsavdelning och är 24 mil från sitt juridiska ombud. Jag hålls utanför och så ska det inte vara. Jag är förbannad, säger John Galligan som inte vill gå in på sin försvarsstrategi.
Uppdaterad 09-11-23, 07:17 Hasan är förlamad, men kommer att överleva. Det innebär att han snart kommer att kunna ställas inför domstol. Med tanke på brottets publicitet, så hoppas jag att det blir en offentlig rättegång.
Jag satt och tittade på en gammal dokumentär om Vietnamkriget. Det har sagts tidigare, men förtjänar att upprepas. Det finns stora likheter mellan Vietnam och Afghanistankrigen.
- Krigen är bara en förlängning på tidigare krig. Vietnam på frihetskrigen mot den japanska ockupationen och den franska kolonisialismen. Afghanistan på den brittiska och ryska maktkampen och den ryska ockupationen.
- USA:s syfte med att deltaga i Vietnam var Dominoteorin och att stoppa den Globala Kommunismen. Syftet i Afghanistan är att stoppa Global Terrorism.
- Bägge länderna har en dålig infrastruktur där vikten av helikoptrar hela tiden ökar för att transportera materiel och soldater samt givetvis för att föra tillbaka skadade.
- Kriget i Vietnam börjar på liten skala där USA med hjälp av mentorer ska utbilda de lokala trupperna för att själva föra kriget till att senare övergå i stora truppförstärkningar och rent krig. I Afghanistan har truppförstärkningarna påbörjats då den afghanska armén och polisen inte byggt upp tillräcklig numerär för att själva ta ansvaret.
- USA:s eskalering i Vietnam började med Tonkin incidenten som på senare tid visat sig vara antingen en fabricerad incident, eller överdriven av de inblandade fartygsbesättningarna. Afghanistan eskalerade med 9-11 (som enligt konspirationsteoretiker är en fabricerad händelse).
- I Vietnam stödde USA en korrupt diktator i form av Ngô Đình Diệm. I Afghanistan stöds Karzai som av många anses vara minst lika korrupt.
- Bägge länderna har en befolkningen som kulturellt och språkligt skiljer sig markant från hemmalandet, vilket gör att soldaterna har svårt att identifiera sig med lokalbefolkningen som dom ska skydda.
- Fienden i form av FNL/Talibaner/Al-Qaida anfaller aldrig i stora trupper, utan håller sig till stor del osynliga och slår till med krypskyttar och fällor. Visst fanns det undantag i Vietnam som t.ex. Dien Bien Phu som kommunisterna vann samt Khe San och Tet offensiven som kommunisterna förlorade, men att talibanerna skulle ge sig på något liknande är mycket osannolikt. I Vietnam innebar det att efter ett antal år så ökade de amerikanska soldaternas frustration med att inte kunna slå ut fienden.
- Vietnam började med välutbildade och motiverade soldater och slutade med värnpliktiga dåligt motiverade trupper med dålig moral. Vad som händer i Afghanistan är oklart, men inledningen ser än så länge likadan ut. Men vad händer om några år när de reguljära trupperna börjar bli slitna? I Sverige ska med det nya personalsystemet en kontraktsanställd soldat arbeta 6-8 år och under den tiden åka ut på ca 4 st 6-månaders insatser. Ingen vet riktigt hur dessa soldater kommer att må när dom åker till Afghanistan för fjärde gången. Finns risken för ett svenskt Son My?
- Som tur väl är saknar talibanerna det militära stödet från en stormakt. Vietnam hade ett av världens mest kvalificerade luftvärn och flög avancerade Mig-17/19/21 jaktflygplan.
Den stora skillnaden mellan Afghanistan och Vietnam är dock allmänhetens reaktion. Visst förekommer det åsikter om att de internationella trupperna ska ut ur Afghanistan, men i de flesta fall bygger det på att man tycker att dom inte har något där att göra, kostar mycket och inte gör mycket nytta. I Vietnam fanns det en solidaritetsrörelse som stödde FNL. Men vem sympatiserar med en Taliban?
Har Talibanerna gjort en katastrofal missbedömning av vikten med stöd från utlandet? Vad händer om det dyker upp en talibansk ledare med förståelse för vikten av bra PR?
För att undvika ett nytt Vietnam är det viktigt att snart definiera ett end-state. Vad är det för status på stabiliteten i Afghanistan som vi vill nå innan vi ska börja dra oss tillbaka? Hur länge håller vi ut? Många experter bedömer att vi inom ca 1-2 år måste se en nedgång i striderna, annars måste vi dra oss ur. Annars blir Afghanistan verkligen ett nytt Vietnam.
"Every day, he heard how horrible those stories were and he really started to question the wars, according to what his cousin and sources who knew him said. "Hasan became more devout in his religion and started arguing with soldiers about whether the wars were right or not, to the point where he received disciplinary action and negative work reviews.
"He was transferred to the medical facility here at Fort Hood, where apparently these feelings continued.
"It raises a major question - how can a person responsible for the mental health of soldiers returning [from war] be allowed to continue in this profession when he has these kinds of questions himself?"
The rampage occurs at a time of stress for the US armed services burdened by two wars, with commanders struggling to ease the effect of repeated combat tours on troops and their families. Suicides in the army hit a record level last year, with at least 128 taking their lives, and are on track to set a new high this year - surpassing the rate among the wider civilian population. US commanders believe repeated deployments to Iraq and Afghanistan have played a role in the spike in suicides, as well a surge in post-traumatic stress and depression.
Hasan faced his own imminent deployment for military service, officials said.
Those at one end of the spectrum say we should have nothing to do with the US armed forces as they are involved in wars with our fellow Muslims abroad," he told the BBC. "Those at the other end say we should definitely serve and help defend our country against those who wish to attack it.
I USA:s arme tjänstgör en ganska få muslimer, men med tanke på vilka områden insatserna pågår i så försöker USA att rekrytera fler. Frågan är bara vad som händer efter denna händelse? Kommer andra soldater att misstro sina muslimska kollegor? Kommer det att innebära att antalet muslimer som önskar tjänstgöra sjunker ytterligare? Definitivt kommer det att innebära att USA:s försök att få en armé som lättare kan tjänstgöra i dessa områden försvåras kraftigt.
COIN strategin bygger mycket på bra underrättelser. USA har gott om tekniska underrättelsesystem som satelliter, UAV och signalspaning. Det man saknar är till stor del personal som kan infiltrera talibanerna. De som har möjlighet vill helt enkelt inte arbeta för USA.
"Om ni undrar varför jag inte opponerade mig när jag fick ordern, så måste jag påpeka att jag var en löjtnant som fick order från min befälhavare och jag lydde dem - dumt nog, antar jag."
Givetvis så är det försent att bli förlåten, men det väcker ändå en hel del tankar. Skulle en svensk soldat givet att han placeras i en liknande situation kunna göra likadant?
Det fanns ett antal faktorer som kan ha drivit Calley och hans män till vad dom gjorde:
- Det dåliga stödet från USA. Hemmaopinionen började 1968 att svikta ordentligt och soldaterna fick ofta skulden för det som politikerna inlett. - Dåligt ledarskap. William Calley säger att han bara lydde order. I så fall varför gavs ordern och vem gav den? Varför ifrågasatte han inte ordern? Att lyda en felaktig order har sedan Nurnbergrättegångarna varit en mycket dålig ursäkt. - Dålig moral hos truppen. Soldaterna hade tidigare blivit beskjutna utan möjlighet att besvara elden. Svårigheterna med ett krig som i Vietnam är att skilja de skyldiga från de oskyldiga. Viljan att hämnas var nog en stor anledning till att soldaterna själva inte ifrågasatte William Calleys order.
Tyvärr så finns det mängder med liknande händelser genom historien. Massakern som utfördes av reservbataljon 101 är en känd händelse under VK2. Tyska poliser inkallade i armén mördade ca 1500 judar i närheten av staden Józefów. Det som var förvånande med denna händelse var att nästan ingen ifrågasatte vad dom sysslade med, trots att dom inte var tvingade att göra vad dom gjorde. Tvärtom så frågade deras chefer innan massakern om det var någon som inte ville deltaga och den som anmälde detta slapp vara med.
Tendenser till liknande händelser finns även idag i Irak och Afghanistan där frustrerade soldater inte gör sitt bästa för att skydda civilbefolkningen, utan skjuter först och frågar sen.
- Vid vissa tillfällen måste våld användas för att bekämpa de "onda". Folkmord stoppas inte av tyckare i TV soffan. Tyvärr så innebär det också att oskyldiga hamnar mitt i mellan. - Ibland är FN regelverk ett hinder för att utföra ett bra jobb. Det krävs i dessa fall en god portion sunt förnuft för att inse vad som behöver göras samt mod för att göra det. Ta Rwanda som exempel där endast Belgien från början ville ha starka mandat för UNAMIR och där de första förlusterna resulterade i att politikerna i Belgien tappade modet och förbjöd sina soldater att ingripa. - De soldater som utförde denna strålande insats i Bosnien var grundutbildade som värnpliktiga, vilket visar på att det dagens diskussion att slopa värnplikten till förmån för heltidsanställda insatssoldater inte enbart är för att dom ska bli bättre soldater under internationella insatser, utan mest för att det är billigare. - Ulf Henriksson sade efteråt att det var de svenska soldaternas goda moral som avgjorde att en liten styrka svenskar kunde klara av uppdraget trots att dom var numerärt underlägsna. - Vi är inte i Afghanistan för att skydda Sverige eller visa vårt internationella deltagande. Vi är där så att vi som svenskar ska kunna se oss själva i spegeln på morgonen.
Finns då risken att svenska soldater skulle kunna utföra något liknande massakern i Son My? Givetvis är svaret JA på den frågan. Om svenska politiker och svenska militärer lämnar våra soldater utomlands utan stöd och låter dom utföra en uppgift utan mål och utan rätt resurser så finns alltid en sådan risk. Afghanistan har stora likheter med Vietnam, framför allt svårigheten att se skillnaden på vän och fiende. Råkar våra soldater ut för förluster kan viljan att hämnas väckas bland deras kamrater och då även risken för att fel personer drabbas av den hämnden. Vi är inte bättre än alla andra!
För att motverka detta krävs god moral hos våra soldater. Denna goda moral får dom genom att veta att det dom gör är det rätta och att dom har stöd hemifrån. Den dagen våra soldater tappar sympatin med civilbefolkningen i Afghanistan, eller våra politiker inte ger dom tillräckligt med stöd så måste trupperna dras hem. Tyvärr så innebär ett sådant beslut inte att livet blir bättre för afghanerna.
Inlägg
