Gott Nytt År!

2010 räknas just nu ned med de sista självande timmarna. Tidningarna har givetvis påbörjat nyårskrönikor och jag tänkte inte vara sämre.

Året som gått har varit turbulent för Försvarsmakten och mig själv. Jag hade planerat att åka till Afghanistan vid årsskiftet och har tillbringat det senaste halvåret på att förbereda mig för det uppdraget. Men Försvarsmaktens usla hantering av det nya anställningsavtalet resulterade att jag fick sparken. 2011 blir med andra ord en utmaning för min del att söka nytt jobb och för Försvarsmaktens del att bättra på sitt rykte.

I Afghanistan har det varit hårda strider som resulterat i 3 dödade svenska soldater och ett antal svårt skadade. Tyvärr så ser det inte ut att bli bättre under 2011, så den gradvisa reduceringen för att ANA/ANP ska kunna ta över säkerhetsansvaret till 2014 kommer nog att gå långsammare än planerat. Dock så kommer 2011 att för Sveriges del att bli intressat då ett par av provinserna inom det svenska PRT:t ligger bra till för att bli försöksprojekt för afghansk ledning. Det innebär att PRT MeS kommer att få en mycket komplex struktur med ett turkisk civil PRT, afghansk ledning av säkerhet i vissa områden och svensk/finsk i de övriga. FS20 och FS21 kommer att ha en hel del att göra för att bygga upp samarbetsrutiner och undvika Blue-on-Blue incidenter. Jag är mycket orolig för utvecklingen i Afghanistan. Lösningen heter bättre samverkan mellan de militära och de civila delarna av operationen, men signaler från bl.a. SAK visar att de civila hjälporganen inte vill förknippas med den militära närvaron. Här bör EU och våra svenska politiker sätta större press. En stor del av SAK budget kommer från SIDA och därmed från svenska skattebetalare. Har i en gemensam strategi för Afghanistan så måste den inkludera styrning av den civila verksamheten i linje med den militära, det får inte vara separata operationer!

I Adenviken så har vi gjort ett bra jobb. Jag är särskilt intresserad av erfarenheterna från samarbetet med Kustbevakningen. Vi bör därför titta på mer samarbete även nationellt mellan Marinen och Kustbevakningen under 2011.

Den globala terrorismen har visat sitt fula ansikte även här hemma i Sverige. Än så länge så rör det sig om enskilda förvirrade dårar, men det finns indikationer på mer planerad verksamhet. Frågan är hur detta påverkar Försvarsmakten? Vi har vårt huvudfokus internationellt och på hemmaplan är Polisen inte särskilt intresserad i att militärer blandar sig i allt för mycket. Detta visar dock helt klart på att omvärlden påverkar Sverige. Svenska politiker reagerar tyvärr inte på alla lackmusindikatorer som pekar på framför allt rysk militär upptrappning. Ska vi ha ett nationellt försvar och en förmåga i närområdet, eller satsar vi alla resurser på internationella operationer?

Den största militära övningen i år var kronprinsessans bröllop. Bra PR, men hur stor blev slutnotan och vem betalade kalaset?

Under året har träning och förberedelser för NBG11 pågått. Jag är mycket skeptisk till Battlegroupkonceptet. Bra som reformmotor, men bortkastat som beredskap. 2011 kan därmed bli en test för NBG. Åker vi iväg eller inte? Afrika bör ligga bra till om AU nu tillåter en europeisk närvaro. Om inte bör vi ta oss en allvarlig funderare på om vi verkligen ska satsa på NBG14. Sverige satsar mer och mer på EU som försvarspolitiskt forum, men alla vet att det bakom kuliserna innebär NATO. När ska Sverige komma ut ur garderoben och erkänna att vi är beroende av ett NATO-meldemsskap?

SEP/AMV-processen fick till slut en lösning. Dock så visade den på behovet av en instans som kan avgöra liknande processer. Nu riskerar leveransen till NBG14 att bli försenad.

Det har ännu inte tagits något beslut för vilken tillverkare som ska leverera HKP16. Även framtiden för Gripen E/F har skjutits upp. Tyvärr så beror bägge dessa beslut på att politiker lägger sig i processen. Kom ihåg misstagen som begicks med HKP14 och försök att undvika göra om dem under 2011!

Den största utmaningen för 2011 är dock att komma i ramen för IO11 med omgalonisering och eventuella uppsägningar p.g.a. "arbetsbrist". Den här gången är det dock riktig arbetsbrist vi pratar om. Jag har liksom många andra stora förhoppningar på specialistkåren, men det gäller att FM hanterar övergången bra, så att de inte bli sedda som andra klassens officerare. Jag är dessutom mycket orolig för rekryteringen till GSS, både de fast anställda och de kontrakterade. Just nu lever vi i efterdyningarna av värnplikten, men vad händer om några år? Reklam påverkar inte ett negativt budskap som kan spridas p.g.a. ekonomiska nedskärningar eller misslyckade insatser.

Men i kväll så tänker jag dricka en smula bubbel och glömma det som varit och sikta mot ett bättre 2011!

Gott Nytt År till alla de som både här hemma och internationellt gör sitt bästa för att hålla skutan på rätt köl. Framför allt till mina kollegor i FS20. Jag är mycket ledsen att jag inte får komma ner till er...

P.S: Jag glömde alldeles bort naturens hämnd. Stormar över Haiti och översvämningar i Pakistan visar att militära resurser kan användas till annat än att bara föra krig. De senaste två vintrarnas snö här hemma i Sverige visar också hur mycket vi dragit ner på vår civila beredskap. Att spara pengar innebär att man ska bli effektivare, inte att helt skära bort förmågor.

P.P.S: Jag glömde också bort PRIO. Jag har tack och lov lyckats undvika att börja använda eländet och med tanke på min korta framtid i FM så lär jag nog förhoppningsvis slippa det. Men här har FM bitit sig själv i rumpan. Vad är syftet med ett affärssystem? Jo, att tjäna pengar. Vad är Försvarsmaktens uppgift? Jo, att få ut en så bra effekt av Försvarsmakten som möjligt för budgeten samt att nå de mål som politikerna vill få ut under året. Är då PRIO rätt verktyg för det? Knappast! Ska man vara elak så hade det räckt med en bra förbandsutvärdering en gång per år i form av en storskalig försvarsmaktsövning och sedan en säck med kvitton som man redovisade för politikerna vad pengarna gått åt till.

Den gyllene tidsåldern

När jag läste den här artikeln om XB-70 Valkyrie i Wired så fick det mig att tänka på ett besök jag gjorde för många år sedan på US Air Force Museum i Dayton, Ohio.

Det här är ett ställe som jag rekommenderar alla med ett sunt flygplansintresse och även nördar som jag själv att besöka. Här finns allt!

Mest imponerad blev jag när jag kom in i den stora hangaren. Att den är stor inser man när det står en XB-70 Valkyrie OCH en B-36 Peacemaker i samma hangar och det finns plats över för en massa annat småkrafs som X-15 och A-12 (föregångaren till SR-71).

Eftersom Wired redan har skrivit en hel del om XB-70 så koncenterar jag mig på B-36 som är ett av de mest imponerande flygplan som har byggts. Det är två exemplar som är särskilt värda att titta närmare på.

Det första experimentet var att installera en kärnreaktor ombord.

One of the modified B-36s studied shielding requirements for an airborne reactor to determine whether a nuclear aircraft was feasible. The Nuclear Test Aircraft (NTA) was a B-36H-20-CF (serial number 51-5712) that had been damaged in a tornado at Carswell AFB on 1 September 1952. This aircraft, designated the XB-36H (and later NB-36H), was modified to carry a 1 MW, air-cooled nuclear reactor in the aft bomb bay, with a four-ton lead disc shield installed in the middle of the aircraft between the 1,000-kilowatt reactor and the cockpit. A number of large air intake and exhaust holes were installed in the sides and bottom of the aircraft's rear fuselage to cool the reactor in flight. On the ground, a crane would be utilized to remove the 35,000 pound reactor from the aircraft. To protect the crew, the highly-modified cockpit was encased in lead and rubber, with a 1-foot-thick (30 cm) leaded glass windshield.[39] The reactor was operational but did not power the aircraft; its sole purpose was to investigate the effect of radiation on aircraft systems. Between 1955 and 1957, the NB-36H completed 47 test flights and 215 hours of flight time, during 89 of which the reactor was critical.

Det andra experimentet var att titta på möjligheten att ha eget jaktskydd ombord på flygplanet.

Other experiments involved providing the B-36 with its own fighter defense in the form of parasite aircraft carried partially or wholly in a bomb bay. One parasite aircraft was the rather miniscule McDonnell XF-85 Goblin, which docked using a trapeze system. The concept was tested successfully using a B-29 carrier, but docking proved difficult even for experienced test pilots. Moreover, the XF-85 was seen as no match for contemporary foreign powers' newly-developed interceptor aircraft in development and in service, consequently, the project was cancelled.

More successful was the FICON project, involving a modified B-36—called a GRB-36D "mothership"—and the RF-84K, a fighter modified for reconnaissance, in a bomb bay. The GRB-36D would ferry the RF-84K to the vicinity of the objective, whereupon the RF-84K would disconnect and begin its mission. Ten GRB-36Ds and 25 RF-84Ks were built and saw limited service in 1955-1956.

Projects TIP TOW and Tom-Tom involved docking F-84s to the wingtips of B-29s and B-36s. The hope was that the increased aspect ratio of the combined aircraft would result in a greater range. Project TIP TOW was canceled when the combination of two EF-84Ds and a specially modified test EB-29A crashed, killing everyone on all three aircraft. This accident was attributed to one of the EF-84Ds flipping over onto the wing of the EB-29A. Project Tom-Tom, involving RF-84Fs and a GRB-36D from the FICON project (redesignated JRB-36F), continued for a few months after this crash, but was also canceled due to the violent turbulence induced by the wingtip vortices of the B-36.

Faktum är att den B-36 som står utställd är en som var tänkt att användas i XF-85 experimentet. Den blev dock aldrig färdig i tid, så i stället användes en B-29. Att koppla loss från B-29:an var inget större problem. Utmaningen kom när när piloten skulle ansluta igen. Om lufttankning är krångligt så är det ingenting mot att docka med ett annat flygplan. Det första försöket lyckades, men i andra försöket så slog piloten loss huven på sin XF-85 när han kolliderade med anslutningskroken.

Det som slår mig när man går igenom US Air Force Museum är utvecklingen under 50- och 60-talen. Det fanns oändligt med pengar för flygforskning när Kalla Kriget var som kallast. Och inga typer av projekt var omöjliga. Någon forskare med tjocka glasögon kom på en idé och generalerna och politikerna var aldrig ovilliga att försöka pröva på något nytt. Det här var den gyllene tidsåldern för flygplanstillverkarna. Testiloter var bara en förbrukningsvara! Vi chefsingenjörer var på den tiden gudar! :-)

Kommer ni till Ohio så rekommenderar jag att gå på US Air Force Museum och sedan avsluta dagen med en god middag på någon av alla de Amish-restauranger som finns på bondgårdar kring Dayton. En hel friterad kyckling med riktig potatismos och brun sås är en höjdare.

Som julunderhållning kan ni se det här avsnittet av Discoverys serie "Wings" som handlar om B-36.

P.S: Warner, ge ut "The right Stuff" på Blueray snarast! Och varför inte en Blueray utgåva av "From Earth to the Moon"?





Slutet på sagan blev givetvis sorgligt...

Slopad värnplikt utarmar svenska språket

Fredrik Sjöberg har skrivit ett mycket roande inlägg om manliga och kvinnliga benämningar på sina könsorgan. Jag tänkte inte ge mig in i könsdebatten, men kan hålla med om en av hans slutsatser.

Min barndoms torped saknas av någon anledning i listan, men urvalet ger ändå goda belägg för militärmaktens inflytande över metaforiken. Annat var inte att vänta. Stuvar man in unga, sexuellt frustrerade män i baracker sker per automatik en viss evolution av språket, varigenom den kroppsdel som i civila sammanhang kanske inte heter mer än ”ballen” eller möjligen ”snorren” förlänas nya egenskaper och namn som ”fittmissilen” och liknande. Värnpliktens avskaffande lär dock, i förening med kvinnornas inträde i försvaret, dämpa nybildningen av sådana termer. Över huvud taget torde mobiliseringslingvistiken vara en vetenskapsgren på retur, ungefär som fälttågsbotaniken, den som blomstrade under mellankrigstiden men som sedan försvann med kavalleriet och de råa skyttegravskrig som gynnade känsliga ogräs.

Ytterligare en oväntad effekt av den slopade värnplikten...

Är outsourcing modellen?

Jag har i ett par inlägg både denna och förra vintern klagat över SJ:s oförmåga att hantera trafiken bara för att det dyker upp ett för Sverige ganska normalt väderfenomen i form av snö.

Det finns flera anledningar till att jag i en blogg om i första hand säkerhetspolitik tar upp SJ.

- Dels så är jag som resenär personligen irriterad över att stå på en perrong och frysa i väntan på det tåg som aldrig kommer.

- Dels så är SJ en del av den svenska transportinfrastrukturen. Då vårt samhälle är beroende av transporter av bränsle, mat, personer m.m. så påverkar dessa brister vår strategiska förmåga. Vad händer om det snöar i ett nationellt krisläge? Ska vi ringa motståndaren och be honom vänta ett tag tills vi hunnit skotta spåren?

- Dels så är SJ:s problem symptomatiskt för de problem som även Försvarsmakten har i form av reduceringar i budgeten och effektiviseringar mot ett mål som ligger långt under den ribba som krävs för att klara av alla typer av situationer.

Men framför allt så är SJ:s problem inte längre bara SJ. man har delat upp bolaget i en massa delar som inte längre kan samordnas. Var och en effektiviseras för sig själv för att nå maximal vinst och helheten blir inte optiomal. Jag är oerhört kritisk mot statens utförsäljning av viktig infrastruktur. El, vägnät, kommunikation är exempel på verksamhet som borde drivas i statlig regi. Det blir bara dyrare och sämre för kunderna i slutändan när någon som bara vill tjäna maximalt med pengar driver bolagen.

Tyvärr så är Försvarsmakten på väg åt samma håll. Man lägger ut verksamhet på civila bolag för att minska på kostnaderna. Det man inte tar med i ekvationen är att man samtidigt minskar på förmågan. Effekten syns inte idag och kanske inte ens i morgon, men tyvärr så syns den den dag vi behöver nyttja Försvarsmakten. Det behöver inte ens vara nästa krig, utan det räcker med ett nytt Estoniahaveri eller en ny Gudrun. Först då ser alla att kejsaren inte har tillräckligt med kläder för all väderlek. Skotta snö klarar t.o.m. Försvarsmakten av, men hur är det med bandvagnar, elaggregat m.m. som vi sålde ut alldeles för billigt när invasionsförsvaret skrotades?

Glöm inte bort att ett försvar inte är till för att vara billigt, utan för att ha en viss förmåga. När vi gör neddragningar så är det inte för att spara pengar, utan för att få ut så mycket effekt som möjligt av vår budget. Tyvärr så kan inte PRIO hantera den ekvationen, då förmåga inte är en variabel i ekonomisystemet!

P.S: Det är "skönt" att se att Sverige inte är det enda land som dragit ner på sin beredskap för mycket. Även danskarna har stora problem på Bornholm.

Se även Wiseman och Skipper.

Stolta tjecker

Det skrivs tyvärr allt för ofta enbart negativa saker om Gripen i svensk press. Man missar helt de positiva spekterna och framför allt de nöjda kunderna.

Före jul så hade jag nöjet att deltaga på dubbning av svenska, ungerska och tjeckiska piloter i Gripriddarorden. För att bli antagen krävs minst 100 timmars flygtid, en fullständig inflygning för att bli "combat ready" och givetvis att man uthärdar "antagningsproven" under kvällens begivenheter.

Det som slog mig under kvällen var hur stolta tjeckerna verkade vara. Gripen har för dem varit en riktig framgångssaga. 2009 så genomförde de en mycket lyckad basering på den gamla ryska basen i Siaulia för att under fyra månader vara NATO:s incidentberedskap över Baltikum. Inte nog med att man klarade av att hålla beredskap över Baltikum, samtidigt så höll man beredskap över Tjeckien. D.v.s. två samtidiga operationer, varav den ena utbaserad och detta lyckas man med en flotta av endast 14 flygplan! Det enda negativa för tjeckiska flygvapnet (och Saab) lär vara att de tjeckiska politikerna nu verkar tycka att det räcker med 14 flygplan, för de klarar ju alla ställda uppgifter...

Med sig hade de priset för bästa division som de fick under NATO Tiger Meet 2010, en övning som hålls varje år mellan divisioner inom NATO som har ett kattdjur som divisionsmärke. Det är ett mycket prestigefyllt pris som tjeckerna var oerhört stolta över att få visa upp för de övriga Gripenpiloterna. Priset fick de framför allt för att de hade under övningen visat på sina kunskaper och Gripens förmåga att på långa håll skjuta ner motståndarna. Ingridienserna i detta recept är Gripens systemintegration av AIM-120 AMRAAM, datalänkar, Gripens mycket "stealthiga" radar-/visuella signatur samt givetvis ett av världens bästa MMI - Man Machine Interface.

Tyvärr så handlar debatten allt för ofta inte om vad Gripen kan, utan om de olika försvarsmakternas budget som för de flesta nationer i dagsläget är i det närmaste bankrupt. Men kan man verkligen koppla detta till kostnaderna för Gripen? Jämfört med F-35, Eurofighter, Rafale så är Gripen hälften så dyr i anskaffning per styck och en tiondel så dyr att operera. Vad är alternativet? Ja, det är en försvarsmakt utan flygvapen. Tyvärr så har operationerna i Afghanistan fått många politiker och militärer att tro att det går att föra krig utan jaktflyg. Det enda som behövs är transportflygplan, helikoptrar och enstaka CAS-insatser som lika gärna skulle gå att genomföra med UAV. Man glömmer då helt bort sin historia.

Den senaste veckan har det varit en hel del tidningsreportage om Ardenneroffensiven. Många förståsigpåare har genom åren förkastat den som ett sista desperat försök för tyskarna att stoppa det oundvikliga slutet. Man missar då helt att analysera de olika faserna i offensiven.

Inledningsvis så kunde tyskarna rycka fram i stort sett obehindrat. Det dåliga vädret hindrade det allierade flyget att stoppa de tyska pansarvagnarna. Två saker gjorde dock att tyskarna förlorade slaget.

- Logistiken brast. Tyskland hade oerhörda brister på bränsle till sina fordon och flygplan. När stridsgrupperna ryckte fram så hängde logistikkedjan inte med och pansarvagnarna blev stående. Här bör vi i Sverige ta oss en rejäl funderare då tendensen numera är att "outsourca" all logistik. Det är inte bara att kunna hålla i ett förråd eller skruva på flygplan som är det svåra med logistik. Det ska dessutom kunna genomföras i -30, i djup snö och med fiendens granater som vinar runt öronen. Kommer dessa krav att finnas med i outsourcing-kontrakten?

- Vädret blev bättre och med det så kunde de allierade återta sitt luftherravälde. De oövervinnerliga tyska pansarvagnarna reducerades från monster till mål. Flygplan som P-38 Lightning och Hawker Typhoon hade en riktig julafton över slagfältet.

Det är sant som sagts tidigare att "flygstridskrafter kan aldrig på egen hand vinna ett krig, men utan flygunderstöd så förloras kriget". Tjeckerna har förstått det. Deras Gripen har som enda uppgift att deltaga i jaktförsvaret av Tjeckien samt då och då ingå i NATO QRA - Quick Reaction Alert någonstans över Europa.

För de som vill veta mer om de tjeckiska Gripen så rekommenderar jag deras hemsida (går att översätta hjälpligt med Google) samt deras Facebook-grupp.

Repetition är PTSD moder

Försvarsmakten planerar med att våra heltidsanställda och kontraktsanställda soldater ska åka ut på 6 månaders insatser ca vart annat år. Med andra ord 6 månader ute och 18 månader hemma eller en insatsfrekvens på 1:4.

I USA så har man börjat inse att ett problem som skapar PTSD - Post Traumatic Stress Disorder är inte enbart insatsernas längd, utan hur man vilar upp mellan insatserna. Att åka ut på många korta insatser kan vara värre än att åka ut på få långa. Har man haft en tuff mission och vet om att man snart ska ut igen så kanske perioden hemma inte blir så pass avkopplande som man skulle behöva.

Military leaders and troops alike need more time at home between deployments to help diagnose and receive treatment for the "invisible" wounds of war such as post-traumatic stress, a senior Army officer said today.

"It affects everything. It affects the divorce rate. It affects substance abuse. It affects everything. And we've kind of taken our focus and shifted it to ensure that we're getting at that," Army Gen. Peter W. Chiarelli, the vice chief of staff of the Army, said on ABC's "This Week" with Christiane Amanpour.

"You want to get at these issues. We need more time at home before deployment," Chiarelli said.

Ett stort problem är att symptomen kan dyka upp långt efter händelserna och att effekten av flera händelser verkar adderas. Korta insatser är bra ur familjesocial synpunkt, men då får vi i stället effekten av att tvingas ut fler gånger. Pest eller kolera med andra ord.

"You know, the problem with post-traumatic stress is that in the United States, the National Institute of Mental Health will tell you, for regular civilians, it is 12 years between the initiating event and when someone first seeks help. Now the issue there isn't that they finally seek help. It's all the things that happen in between," he said.

Ett problem här i Sverige är att Försvarsmakten har ett hemkomst arrangemang där man kontrollerar hur de hemkommande soldaterna mår. Man har sedan ett uppföljningsmöte/återträff efter ca 6 månader. Vad händer om en soldat under denna tid inte rapporterat några problem? Därefter så är det den civila sjukvården som ska ställa upp, framför allt om symptomen kommer först flera år senare. Som jag har beskrivit i ett tidigare inlägg så slussas tyvärr veteraner mellan olika vårdinstanser som inte verkar vilja ta ansvar för att man får rätt behandling. För de fast anställda soldaterna så finns det möjlighet att få avlastningssamtal och stöd av kollegor på jobbet, men hur kommer det att fungera för de kontraktsanställda?

Många frågor och fortfarande för få svar.

Slutet på en era

Den sista flygningen med ungerska Mig-29 är nu genomförd. Förra året så lades ungerska flygvapnets L-39 också i malpåsen. Det innebär att fortsättningsvis så kommer ungerska flygvapnet att förutom transportflyg och helikoptrar bestå av 14 stycken Gripen.

Givetvis är detta en svår omställning för de ungerska piloterna och teknikerna. Ingen ungrare vill tillbaka till kommunisttiden, men på den tiden var det ungerska Flygvapnet stort. Mig-29 inköptes dessutom efter det att ryssarna lämnade landet, så det sågs som det första flygplan som ungrarna själva valt att köpa. I och med att ungern gick med i NATO så modifierades dessutom dessa Mig-29 med NATO-kompatibel radio och igenkänningsutrustning. För att verifiera de nya funktionerna har man deltagit i NATO-övningar med både Mig-29 och sina Gripen.

Men verkligheten kom ikapp ungrarna. Mig-29 kräver mycket underhåll och att driva två flygsystem parallellt blev helt enkelt för dyrt. Man fick hjälp från Ryssland för ett par år sedan för att restaurera en Mig-29 som stått förvarad utomhus under ett antal år, men precis när den var färdigrenoverad så havererade en Mig-29 under landning.

Frågan är bara vad man gör den närmaste iden? Ett flygvapen bestående av 14 maskiner är helt enkelt för litet. Om ett flygplan står på backen för underhåll så innebär det att 10% av hela parken är borta. Att L-39 lades i malpåse är ett stort problem då ungerska piloter genomför sin grundutbildning i Kanada på den gemensamma NATO-flygskolan, men vad ska de flyga hemma i Ungern medan de väntar på sin Gripen-utbildning? Vad ska högre officerare flyga som inte är influgna på Gripen, eller som har fått stabstjänst? Det sista kan låta som ett litet problem, men faktum är att det behövs för att säkerställa att flygvapnet får sin årliga budget. Som en interimslösning så hyr ungern in en tjeckisk L-159 och betalar för förbrukad flygtid, s.k. "power by the hour". De flesta i flygvapenleden skulle vilja anskaffa fler Gripen, men där finns det många hinder på vägen.

- Den ungerska ekonomin. Ungern är inte med i den s.k. PIIGS-klubben över europeiska länder vars ekonomi behöver saneras av EU. Men man är bra nära. Min bloggkollega Cornucopia hade ett inlägg om Ungern i somras och det har bara gått utför sedan dess. Utlandsskulderna är 80% och liksom Grekland och Frankrike så har man mycket förmånligt pensionssystem. En officer kan gå i pension med 80% av lönen efter 30 års statlig tjänst. En pilot räknar varje år han har flygtjänst dubbelt, vilket innebär att han teoretiskt kan gå i pension efter 15 år! Kommer försvarsdepartementet få pengar till anskaffning av fler flygplan när de andra departementen skriker efter större budget och finansdepartementet försöker att strama åt?

- Satsningen på Afghanistan. Liksom Sverige så är fokus i den ungerska försvarsmakten insatsen i Afghanistan. Man har ett PRT i Baghlan i den norra sektorn som gränsar till Sveriges PRT i Mazar-e Sharif. Det innebär att det förs samma typ av diskussion i Ungern som i Sverige, helikoptrar, minskyddade fordon och bättre utrustning till soldaterna. Framför allt helikopterfrågan börjar bli akut, då även de ungerska helikoptrarna av typ Mi-24 och Mi-8 börjar sjunga på sista versen. För tillfället befinner sig ett antal ungerska instruktörer sig i Afghanistan och utbildar det afghanska flygvapnet ANAAF att hantera sina helikoptrar som de bl.a. fått från Tjeckien.

Ett av ryktena som cirkulerar just nu är att Afghanistan kommer att anskaffa L-59/159 att använda som CAS-flygplan. Detta skulle kunna bli mycket intressant för både Ungern och Tjeckien. Tjeckien för att de får exportera sina maskiner som för tillfället bara står lagrade och Ungern för att de då kanske kan få en flygroll i Afghanistan som instruktörer, vilket innebär att ungerska flygvapnet får möjlighet att anskaffa fler flygplan. Helst skulle jag vilja se att ungrarna köper fler Gripen, men anskaffning av L-59/159 är bättre än ingenting och ger ungerska flygvapnet den kritiska massa av flygplan, piloter och tekniker det behöver för att bli robust.

Men jag förstår ungrarnas nostalgiska känslor just nu. Jag kände samma sak när jag flög mitt sista pass Viggen och när jag ett par år senare såg den sista flygningen med SK37 över Gärdet. Vi får se om veteranflyget lyckas få någon av våra Viggenflygplan i luften de närmaste åren. Certifieringsarbetet för dessa flygplan är värre än teknikernas underhåll...

Vikten av lokalkännedom

Sun Tzu/Bing Fa (I Sverige även kallad Sun Zi) pekade i sina skrifter gång på gång vikten av att känna sin fiende samt vikten av att känna till slagfältet.

“Therefore those who do not know the plans of competitors cannot prepare alliances. Those who do not know the lay of the land cannot maneuver their forces. Those who do not use local guides cannot take advantage of the ground. The military of an effective rulership must know all these things.”

Även Clausewitz insåg fördelen i att känna den terräng man strider i.

“But the aggressor, who is not as well acquainted with the terrain as the defender, is open to many risks. The less well one knows the terrain and the preparations of the enemy, the greater these risks become.”

I den nya Försvarsmakten så kommer fokus att vara på internationella operationer. Vi lägger ner enheter i norr som specialiserat sig på att operera i s.k. sub-arktiskt klimat. Vi skaffar utrustning som är anpassad för striderna i områden likt det i Afghanistan. Därmed så minskar vi ett av de övertag som talibanerna visar kan erbjuda en liten styrka möjligheten att bekämpa en betydligt större mer välbeväpnad anfallande fiende, d.v.s. lokalkännedomen och träning/utrustning anpassad för de lokala förutsättningarna. Se t.ex. på Finlands försvar mot Sovjetunionen under vinterkriget. Numerärt och tekniskt var finnarna utklassade, men de vann på lokalkännedom och på att trupperna var vana vid vinterklimatet och därför kunde operera mer effektivt. (Den finska Sisun och bastubad kan i och för sig också vara en annan orsak…)

Jag tänkte exemplifiera vikten av att anpassa sig till det lokala slagfältet med att beskriva skillnaderna i uppträdande hos det svenska spaningsflyget i början av 90-talet, d.v.s. i slutet på Viggenepoken under Kalla Kriget. På den tiden hade vi tre spaningsdivisioner. Urban Röd - 1:a divisionen på F21 i Luleå, Quintus Blå – 2:a divisionen på F17 i Kallinge och mitt emellan Martin Röd – 1:a divisionen på F13 i Norrköping. Jag tänkte fokusera analysen på F17 och F21, då F13 uppträdande var ett mellanting av de två andras.

I grund och botten så var alla tre divisionerna uppbyggda på samma sätt. Samma typ av materiel och samma typ av grundutbildning för piloterna. Men det fanns även stora skillnader.

I norr så låg fokuset på operationer över land. Anledningen var att eventuella fientliga operationer bedömdes komma över landsgränsen mot Finland och Bottenviken var en mycket sekundär transportled (särskilt på vintern då den ofta fryser igen). Därför så hade spaningsdivisionen fler SF37 än SH37. SH37 hade radar och var därför mer lämpad för operationer över hav för att kunna upptäcka fartyg på långt håll. Den hade dessutom bara en kamera som var till för avståndsfotografering och därmed inte särskilt lämpad för att fotografera mål på låg höjd i hög fart. Broar gick bra att fotografera på låg höjd om man följde älvarna, men annars så var det avståndsfotografering på låg eller hög höjd som gällde och då exponerade man sig för luftvärnet.

Att flyga över land i Norrland kräver träning. Det är svårt att navigera då det saknas samhällen, vägar, master m.m. som används för att uppdatera navigeringssystemet. I stället får man flyga på själva terrängen, d.v.s. höjdskillnader, älvar, små sjöar m.m. Detta är inte helt enkelt då terrängen öster om fjällen är mycket platt. Men flyger man bara tillräckligt lågt så syns även de små höjderna. Det gäller i detta läge att se upp för ”den ensamma tallen”. D.v.s. för stor koncentrationen på själva lågflygningen kan innebära att man missar att det i mängden av låg fjällbjörk plötsligt sticker upp en stor tall. Ett otal av mina kollegor har genom åren haft närkontakt med enstaka träd, som resulterat i stora skador på flygplanen. (Det är bara Chuck Yeager som i sin skrytbok ”Yeager” hävdar att han kan fälla träd med en P-51 Mustang!). De stora kraftledningarna ställer också till problem om man försöker lågflyga längs med någon av Norrlands älvar. De är närmast att jämföra med spärrballongerna över London under VK2.

På vintern så dyker två stora problem upp. Stora platta snöytor gör det mycket svårt att bedöma flyghöjden. I dessa fall måste man som pilot anpassa flyghöjden så att man får extra marginal för felbedömningar. Fjäll med snö på toppen smälter in i himmelen och i dåligt väder så är det lätt att missbedöma och tro att man flyger över bergstoppen, när man i själva verket är på väg att flyga rakt in i den.

För min egen del så lurades jag ofta av den klara luften när jag var på ombasering i Norrland. I södra Sverige kan man vara glad om sikten överstiger 10 km p.g.a. dis från Polen och gamla Östtyskland. I norra Sverige kan man en klar dag se fjällen när man lyfter från F21. Det innebär att det man tror bara är ett par km bort i själva verket kan vara mil bort och då är det lätt att blanda ihop fjälltopparna när man navigerar.

Även klädseln ombord är annorlunda. I norr så fryser alla sjöar och floder på vintern, vilket gör att man som pilot inte längre behöver använda överlevnadsdräkten. I stället flyger man med sommardräkt även på vintern med gott om underkläder och en jacka. Denna kombination är betydligt varmare om man skulle behöva skjuta ut sig och landa mitt ute på fjället.

Taktiskt så lärde sig piloterna att flyga på ett sätt som gjorde att de kunde undvika att bekämpas av truppluftvärn. Fienden beräknades komma i långa kolonner längs med de stora vägarna. Den vanligaste typen av uppdrag var därför vägspaning där SF-37 skulle spana av en landsväg för att hitta de intressanta målen för armén och attackflyget. Vid operationer över land är det inte bara det strategiska/taktiska luftvärnet typ SA-10 som är farligt. Även eldrörsluftvärn som följde med armékårerna typ ZSU-23/4 var mycket farligt på låg höjd. Därav så fick piloterna fokusera på att lära sig hur ryska arméförband var uppbyggda och hur de var tänkta att operera i norra Sverige.

I söder låg fokus på operationer över hav. Spaningsflygets uppgift var att hitta de fartygskolonner som skulle frakta anfallstrupperna över Östersjön. Målens läge skulle sedan rapporteras till attackflyget och ytattacken. Helst skulle dessa upptäckas redan i de baltiska hamnarna samt Leningrad (St Petersburg) och Kaliningrad. Detta var mycket välförsvarade mål med luftvärn och jaktflyg som bevakade luftrummet. Med andra ord så fick man nöja sig med att fotografera på långt avstånd, där SH37 avståndskamera dög bra. SF37 kan i avsaknad av egen radar inte operera på egen hand över hav. Det krävs att en SH37 finns med så att man kan undvika fartyg på vägen in mot de fientliga hamnarna. F17 hade därför betydligt fler SH37 på sin division än F21.

Fartygsluftvärn är oerhört svåra att lura, då det till skillnad vid operationer över land inte finns några berg att gömma sig bakom. Enda sättet är att med radar spana av havsytan och flyga runt de objekt man bedömer vara fartyg med eget LV. Vikten av egen störning är därför också betydligt större över hav än över land.

Att flyga över hav har också sina svårigheter. Att t.ex. göra en brant undanmanöver ned mot en havsyta kräver mycket träning för att vara medveten om det egna flygplanets begränsningar samt att snabbt kunna göra höjdbedömningar mot havsytan. Vid vindstilla förhållande dyker ofta ett fenomen kallat ”bleke” upp. Det innebär att havsytan blir som en spegel och i avsaknad av vågor som ger höjdreferens så måste man ibland stiga till flera hundra meter för att ha tillräcklig marginal till havsytan. Även ärrade spaningspiloter från F21 brukade ha problem att anpassa sig till luftstrid över vatten. I senaste numret av Flygrevyn (nr 8, 2010) finns en mycket intressant artikel om den Su-15 som försökte följa efter en Viggen i en sådan manöver, med mindre lyckat resultat. Jag har även tagit upp denna händelse i ett tidigare inlägg.

Även klädseln skiljer sig mellan divisionerna. Över hav så är en pilot helt beroende av sin överlevnadsdräkt. Östersjön blir aldrig särskilt varm och på vintern är det oftast öppet hav i de södra delarna. Om man tvingas att skjuta ut sig utanför Baltikum så kunde man heller inte räkna med att bli upplockad av helikoptrar. Då var det bara att hoppas på att en fiskebåt skulle hitta en innan man frös ihjäl. Sommardräkten bars därför nästan aldrig. Även en het julidag när solen gassade och det blev 80 grader varmt i kabinen så var det därför isolerdräkt på. Som tur väl var så fanns det en ventilationskoppling, även om många piloter ofta fick problem med ryggen då luftströmmen var ganska fokuserad på dessa delar.

Piloterna lade ner mycket tid på underrättelseutbildning för att lära sig känna igen olika typer av fartyg och då framför allt vilken typ av beväpning de hade. Var det endast eldrörsluftvärn så kunde man komma 3-5 km ifrån fartygen utan att de utgjorde allt för stort hot. Särskilt om man hela tiden undvek att flyga på rakbana så att luftvärnet kunde räkna ut var man skulle befinna sig ett par sekunder senare. Fanns det robotluftvärn ombord så var det låg höjd i kombination med snabb upptagning och fotografering under sväng samtidigt som man fällde facklor från sin KB och aktiverade den elektroniska motmedelsutrustningen i sin KA/U22. Sedan kvickt ner på låg höjd och full fart från målet och hoppas på att taktiken och motmedlen fungerade.

Man ser alltså stor skillnad i uppträdande och utrustning mellan spaningsdivisionen på F17 och den på F21 beroende på taktikanpassning mot hotbilden samt operationsområdet. Man ser också de svårigheter som piloter från norra Sverige mötte vid operationer i södra Sverige och tvärtom. Det pekar på behovet av att träna i de områden man förväntar sig att operera inom. Tränar vi inte i alla svenska klimatzoner, så kan vi heller inte hävda att vi har en förmåga att försvara hela Sverige.

Talibanerna har förstått att utnyttja sin lokalkännedom och visar att de i praktiken förstår både Sun Tzu och Clausewitz teorier. En av de faktorer som gör dem så svåra att besegra är just att de har betydligt bättre lokalkännedom än ISAF. Våra trupper är där i sex månader och sedan roterar de hem. Vi har bättre kartor och bättre sensorer, men hur avgör vi vilken vägkrök som talibanerna tänker använda för sitt nästa bakhåll? Ett sätt vore att låta vissa funktioner tjänstgöra längre tidsperioder än bara sex månader. G2, G9 och delar av G3/G5 skulle definitivt tjäna på detta. Våra civilanställda på ambassaden och de som är utlokaliserade till Mazar-e Sharif tjänstgör i ett år i stöten. Men å andra sidan har UD och SIDA stora svårigheter att rekrytera...

Avslutningsvis så rekommenderar jag senaste numret av Svensk Flyghistorisk Tidskrift (6/10) där man beskriver spaningens uppträdande 1 augusti 1980 under jakten på den då nya atomkryssaren Kirov. Ett litet faktafel har dock dykt upp i den artikeln. SF/SH37 hade ingen möjlighet att bära Sidewinder på den yttre vingbalken som ritningarna i artikeln visar. En SH37 med motmedelskapslar på vingarna och en avståndskamera under kroppen hade därför enbart plats för en Rb24B/J. En SF37 med motmedelskapslar och mörkerkapslar hade ingen beväpning över huvud taget! Därav en del elaka kommentarer från andra divisioner att som spaningspilot så tillhörde man en underavdelning till Svenska Freds. I och med AJS-modifieringen som dök upp i slutet av Viggen-epoken så kunde en AJSF-37 bära upp till sex stycken Rb74 och en AJSH-37 även bära attackvapen som t.ex. Rb-15 och BK.

Vinterbad i juletid

Så här i juletider så dyker de första vinterbadarna upp. En massa galna människor som i stället för att äta godis framför TV:n med Kalle Anka på föredrar att krossa isen och hoppa ner i det kalla vattnet.

Det får mig att minnas en liten episod från mitt liv som spaningspilot.

Historien utspelar sig en gång för länge sedan, när Sverige fortfarande hade en Försvarsmakt värd namnet och jag var en ung fänrik med en massa hår på huvudet (i stället för på ryggen, öronen, i näsan och andra onämnbara ställen). Det var i juletid och divisionen höll på att förbereda sig för att stänga för säsongen.
Jag satt i ordersalen och sorterade mina kartor när divisionschefen kom fram till mig och sade ”eftersom du bara är fänrik och jag är chef, så har jag beslutat att du ska hjälpa helikopterdivisionen med att träna nattbärgning av en utskjuten pilot”. Eftersom jag på den tiden ännu inte hade lärt mig att vägra följa order så ställde jag mig givetvis upp i givakt, slog ihop hälarna, gjorde honnör och utbrast i ett tappert ”självklart, chefen!”.

Därför så fick jag sent på kvällen masa mig ner till de gamla helikopterbarackerna. För att jag inte skulle frysa allt för mycket så fick jag först ta på mig en ytbärgares dräkt och sedan ovanpå denna en vanlig överlevnadsdräkt för piloter. Jag var med andra ord påpälsad som en Michelingubbe med motsvarande (o)möjlighet att röra på armar och ben. Sedan så var det bara att åka ner till hamnen och sätta sig i en motorbåt för transport långt ut i Hanöbukten.

Det var en riktigt kall vinternatt med full stjärnhimmel och svart hav. Någonstans långt ute till havs blev jag utkastad från båten och fick simma upp i min livbåt. Båten som transporterat ut sig lade sig en bit från mig med släckta lanternor för att övervaka övningen. Satan vad det var kallt! Jag var stel som en Päronsplitt när jag väl kom i livbåten. Jag har vissa anlag för att bli sjösjuk och när man ligger i en livbåt ute till havs och ljuset från land blandas ihop i horisonten med dess stjärnhimmel så dröjer det inte länge innan man blir grön i ansiktet. Därför så blir det viktigt att snabbt klara av nödrutinerna så att man inte blir för groggy senare.

Ut med draggankaret för att minska att båten driver med vinden och för att stabilisera upp den i vinden. Se till att nödsändaren är aktiverad och ut med antennen genom kapellet på livbåten. Kvickt ett par sjösjukepiller från medicinlådan. Få ut allt vatten ur båten och upp med kapellet och till sist skjuta iväg tre stycken nödraketer. Tre skott krävs. Det första för att väcka uppmärksamhet, det andra för att få folk att titta åt rätt håll och det tredje för att de ska kunna lokalisera min livbåt. Eftersom det inte var några moln så kunde jag skjuta raketerna rakt upp för bästa upptäcktsavstånd. Jag märkte då att mina händer var stelfrusna och att det var mycket svårt att få bort den lilla plastpluppen som skyddade patronerna på nödraketerna. Det var dessutom svårt att spänna nödraketen och skjuta iväg dem då min tjocka uppsättning kläder tillsammans med den uppblåsta flytvästen och min hjälm gjorde mig mycket orörlig. Jag tänkte att jag därför måste förbereda mig till dess att helikoptern dök upp genom att plocka bort plastpluppen från ett antal patroner och stoppade därefter ner dem i min flygoverall.

Sedan var det bara att lägga sig ner i livbåten och sakta men säkert bli mer och mer sjösjuk. Den enda fördelen med kylan var att huttrandet faktiskt gjorde att man undvek att tänka på sjösjukan i sig. Efter ca en timme i livbåten så hörde jag att helikoptern var på väg. Min sjösjuka gjorde att jag nu kände mig i oerhört stort behov av hjälp. Jag skickade därför iväg ett par extra raketer för att helikopterföraren skulle upptäcka mig, även om pejlingen till min nödsändare inte skulle fungera.

Helikoptern verkade upptäcka mig och kom in rakt över mig, men fortsatte sedan förbi. Jag blev oerhört frustrerad när jag insåg att den uslingen inte tänkte rädda mig kvickt, utan följde hela pejlingsproceduren med en ny inflygning. Bra för hans träning, men jag var ju i behov av räddning!

Det var en HKP10 Super Puma som kom till undsättning. Den har en stor nackdel jämfört med de gamla hederliga HKP4 Boeing Vertol. Bara en huvudrotor innebär att för att hålla samma storlek på helikopter i luften så blir nedåtvinden dubbelt så kraftig. Det piskar upp ett vattenskum som i det kalla vädret genast fryser till is. Därför så var det till att fälla ner bägge visiren på hjälmen för att undvika ögonskador. Helikoptern kan heller inte ställa sig rakt ovanför livbåten, då det bara skulle resultera i att jag välte och hamnade i vattnet igen. Därför så fick han ställa sig en bit bortanför mig och sedan skicka ner en ytbärgare som simmade fram till min livbåt. Under tiden så fipplar jag upp kapellet på min båt och försöker få loss den lina som fäster min flytväst till båten (bra att ha om jag skulle välta till havs så att inte båten flyter iväg från mig). Helikoptern vill inte gärna få med sig livbåten upp när den ska bärga en förare.

Till sist kommer ytbärgaren fram till mig. Att få på bärgningsselen med alla kläder jag hade på mig var inte en enkel match, men till slut så hänger jag i selen. Sedan så vinschas jag upp till helikoptern där färdmekanikern står redo för att dra in mig och ytbärgaren genom dörren. Jag är fortfarande smidig som en dräktig flodhäst, så efter en längre stunds kamp så ligger jag och flämtar på golvet i helikoptern. Fort av med min uppblåsta flytväst och på med en manuell flytväst (annars riskerar jag att drunkna om helikoptern skulle av någon anledning hamna i vattnet på vägen hem). Min livbåt plockades därefter upp av den båt som transporterat ut mig.

Efter ca 20 minuter så hade jag äntligen fast land under mina fötter och jag kände för att likt de första upptäckarna av Amerika kasta mig ner och kyssa marken när jag klev ur helikoptern. I varje fall så blev det att gå in på helikopterdivisionen och ta av alla kläder för att sedan ta en kopp kaffe och en ostsmörgås och hoppa i bilen för att åka hem till min egen sköna säng.

Dagen efter så kommer min chef fram till mig. Jag förväntade mig någon typ av tapperhetsmedalj, men i stället så sade han ”du ska skriva en DA efter nattens övning”. (DA-Driftstörningsanmälan). ”Va?”, sade jag. Vad sjutton hade jag gjort för fel? Jag hade ju följt varje nödprocedur till minsta detalj!

Det visade sig att en av de nödraketer som jag hade förberett och stoppat i fickan på mitt flygställ hade ramlat ur när en av säkmatpersonalen hängde upp den till torkning. Oturligt nog så hade den givetvis träffat betonggolvet precis på slagstiftet som inte längre hade den skyddande lilla plastpluppen på sig. Raketen tände givetvis och for rakt upp i taket där den fastnade och isoleringen på taket i helikopterbaracken började brinna. Till min stora lycka så hade man snabbt kunnat släcka elden, så det uppstod inte mer skada än ett par mycket uppskärrad säkmatstekniker. I stället för tapperhetsmedalj blev det för min del bara till att skriva en DA och sedan åka ner till Kallinge och köpa en tårta så att jag skulle bli vän med teknikerna igen.

Denna lilla historia lärde mig tre saker: Även små plastpluppar har en viktig funktion att fylla, att försöka förenkla livet krånglar i slutändan bara till det och sist men viktigast av allt aldrig, aldrig mer ta ett vinterbad!

God Jul!

Nu är det dags för att äta julskinka, för mycket godis och slökolla på Kalle Anka. Med andra ord så kommer det att vara en smula låg aktivitet de närmaste dagarna.

Jag önskar alla läsare och kanske framför allt mina kollegor i FS20 en riktigt God Jul! Glöm inte att Tomten finns där ute...

P.S: Vi får hoppas att inte den onda tomten dyker upp som en soldat från LSS blev tragiskt överaskad av i natt...

Jullektyr

Jag brukade sälja jultidningar när jag var liten, så fantomen och Agent X9 var min vanliga jullektyr. Nu har dock Försvarsmaktens nya storsäljare släppts rykande het från pressarna. Denna broschyr är ytterligare ett steg i transformationsprocessen. I steg 1 av Försvarsmaktens omstrukturering så visade cheferna var skåpet ska stå genom att sparka alla som inte ville skriva på det nya anställningsavtalet, vilket har skapat en "viss" irritation hos medarbetarna. Alla medarbetare är dessutom medvetna om det arbete som kommer att pågå under den kommande våren att fylla i befattningsraderna i IO11. Ett slags "hela havet stormar" där man börjar med officersstolarna för att sedan gå in på specialisterna (med tillhörande omgalonering). De som efter två varv är utan stol kommer i vissa fall erbjudas omskolning. Men för ett antal så är det "karriärsväxling" alternativt "arbetsbrist" som gäller.


Broschyren får det att låta mycket attraktivt med att byta jobb.

Försvarsmaktens Karriärväxlingsprogram bygger på den enskildes vilja och Försvarsmaktens intresse av att individen karriärväxlas till annat yrke (nytt jobb, starta eget företag eller studera på heltid) utanför Försvarsmakten. Det är även förbandschefens och utvecklingssamtalsansvarig chefs ansvar att informera om och väcka intresse för denna möjlighet.

Men till syvende och sist så är det i första hand de "oattraktiva" medarbetarna som erbjuds denna möjlighet.

Det är således den sökandes kompetens och motivation som är de viktigaste kriterierna för förbandschefens beslut. Därutöver kan urvalet komma att grunda sig på senast genomförda utbildning, samt för yrkesofficerare även grad. Det är förbandschefens ansvar att besluta huruvida den enskilde får delta i karriärväxlingsprogrammet.

Hur ska man då göra som anställd? Ta tjuren vid hornen och söka karriärsväxling, eller vänta på att IO11 fyllts i och det inte blev en stol över så att man får Trygghetsstiftelsens paket? Vad skiljer då detta Karriärsväxlingserbjudande från Trygghetsstiftelsen som de som får gå p.g.a. "arbetsbrist" har erbjudits eller kommer att erbjudas?

Avtal ska upprättas mellan den enskilde och Försvarsmakten i samband med egen uppsägning. Försvarsmakten åtar sig enligt avtalet att under en omställningstid på 12 månader finansiera en omställning mot ett annat yrke (nytt jobb, starta eget företag eller studera på heltid) utanför Försvarsmakten.
...
Omställningstid upp till 18 månader vid heltidsstudier.

I den lilla fickbroschyren så skiljer sig texten något.

Bibehållen individuell lön under sex månader. Möjlighet till ekonomiskt stöd för kompetensutveckling upp till 60 000 kronor. Möjlighet till förlängning av både outplacementstödet och individuell lön under tre månader, max två gånger.

"Uppsägningstiden" är med andra ord längre än Trygghetsstiftelsens som för de flesta officerare ligger på 6 månader. Utbildning för ett nytt arbete ingår med andra ord under en längre tid. Maxsummorna för utbildningskostnaden verkar dock ligga i samma härad som för Trygghetsstiftelsen. Den stora skillnaden är att det inte ingår de 24+24 månaders med löneförstärkning som Trygghetsstiftelsen erbjuder efter det att man börjat sin nya anställning för att garantera att man inte får lägre lön på det nya jobbet.

Noterbart är att: Karriärväxling är inget hinder för ny anställning inom Försvarsmakten senare i karriären.

I slutändan så sitter FM med alla vinnarkorten på handen. Är du en attraktiv anställd så kommer du i första hand erbjudas en OF/OR-befattning. Tar du inte detta erbjudande så har du heller inte möjlighet till Trygghetsstiftelsens erbjudande då det knappast kan råda "arbetsbrist" (om inte HKV jurister lyckas vränga bort det på samma sätt som de gjorde med det nya anställningsavtalet). Du lär heller knappast få OK av din chef att få karriärsväxlingspaketet, då han nog vill behålla de medarbetare som har rätt kompetens.

Så i detta fall så är det nog bara de medarbetare som saknar rätt kompetens som kommer att kunna välja mellan Trygghetsstiftelsen eller karriärsväxling. I framtiden kommer dock karriärsväxlingen att vara mer användbar för att bli av med överåriga OF/OR som inte längre fyller någon funktion i systemet.

Jag misstänker att många anställda kommer att ägna den närmaste tiden åt att fundera på sin framtid. Det som är bra den här gången är att det inte finns någon deadline och inte heller några hot i skrivelsen. Möjligtvis så skulle sista dag för att ta ett beslut vara den dag då chefen begär att man ska åka iväg på en insats och viljan/orken inte finns längre. Men säger man nej i ett sådant fall så tvivlar jag på att vare sig karriärsväxling eller arbetsbrist blir aktuellt. Då är det bara att säga upp sig med de vanliga tre månadernas uppsägningstid.

Till sist, hör och häpna. Den här gången så samverkade HKV med facken och det slutade faktiskt i enighet!!

Cirkeln är sluten (uppdaterad)

De sista Gripenflygplanen har ännu inte levererats till Flygvapnet. De ursprungliga beställningarna i Batch 1, 2 och 3 är färdiglevererad, men de 39 A/B som ska modifieras till 39 C/D håller på att tillverkas.

Samtidigt håller regeringen på att funderar på hur Försvarsmakten ska gå vidare med 39E/F. Blir det beslut idag, eller skjuts det till nästa år?

Med andra ord så pågår utvecklingen av Gripen för fullt.

I andra ändan av livscykeln så börjar de första tillverkade Gripen-flygplanen nå sitt slut och placeras nu på olika flygmuseum runt i landet.

Det börjar bli dags att titta på ersättare till dagens flygsystem. För Flygvapnet finns det just nu fyra möjliga framtider:
1. Lägg stridsflyget och satsa enbart på transportflyg och helikoptrar för att stödja arméns internationella insatser.
2. Fortsätt att vidareutveckla Gripen.
3. Kör slut på de Gripen vi har och köp något annat.
4. Utveckla något nytt.

Alternativ 4 börjar det redan att bli en smula för sent för. Gripen beslutades det om 1982 då Viggensystemet fortfarande hade 24 års livslängd kvar (egentligen mer, men FV hann lägga ner ett antal flottiljer så vi skrotade Viggen i förtid). Studier inför detta beslut startades redan på 70-talet. Ska vi rikta in oss på något som inte finns så borde vi redan ha startat detta projekt.

Alternativ 1 ser jag som ganska orealistiskt då vi i framtiden helt kommer att sakna luftförsvar.

Alternativ 3 börjar det, med tanke på att de först tillverkade Gripen nu går i graven, bli ganska akut att ta beslut om. Dessutom så måste någon av de europeiska tillverkarna få en order ganska så snart då de annars kommer att tvingas lägga ner sin verksamhet. BAE/Eurofighter klarar sig ett tag till tack vare Saudiarabien. Dassault/Rafale ligger illa till om de inte får Brasilien. Saab/Gripen fick en kort extra tidsfrist tack vare Thailands köp av sex stycken extra flygplan. I framtiden kanske de enda alternativen är USA, Ryssland eller Kina. Vem föredrar vi att köpa från? Pest, kolera eller pest och kolera?

Även om vi skulle beställa t.ex. JSF/F-35 idag så ska vi inte räkna med att hamna först i kön. Blir det då billigare än alternativ 2? Tja, om man använder den norska miniräknaren så är nog så fallet, men Wikileaks har pekat på att våra grannar i väst hade sin transatlantiska koppling mot USA som främsta motiv till anskaffning av JSF. Sverige har väl inte samma behov av hjälp från USA, eller?

Hmm...jag undrar hur stor "panten" är på en Gripen?



Uppdaterad 10-12-23, 21:04
Det verkar inte bli något beslut avseende eventuell framtagning av E/F i år. I stället har Saab fåt en beställning för vidmakthållande av Gripen som täcker första kvartalet 2011. Med andra ord lär ett beslut om E/F komma först någon gång under de tre första månaderna nästa år.

Saab har fått en beställning från FMV, Försvarets Materielverk, för det kontinuerliga upprätthållandet av Gripen-systemets operativa förmåga. Beställningsbeloppet är 120 miljoner kronor.

I beställningen ingår bland annat teknisk support, produktunderhåll, flygutprovning samt drift av simulatorer för att säkerställa Gripen-systemets operativa förmåga. Arbetet kommer att utföras under första kvartalet 2011, främst på Saabs anläggningar i Linköping, Arboga, Göteborg och Järfälla.

Jag är dock mycket kritisk till alla dessa små "dutt"-beställningar. Alla är medvetna om att C/D kommer att flyga i ett antal år till och att det behövs en leverantör som tar luftvärdighetsansvaret för flygplanen. Det som behövs är snarare en ny "JAS-ram" som motsvarar dessa vidmakthållandekostnader för t.ex. de närmaste 10 åren. Sedan kan Försvarsmakten och FMV årligen definiera var pengarna gör bäst nytta.

Att förhandla fram dessa småbeställningar kostar bara tid och pengar för både Försvarsmakten, FMV och Saab. Dessutom riskerar duktiga medarbetare sluta på Saab, då de känner sig oroliga för sin framtid.

En vecka kvar

Den 1 januari 2011 så står NBG11 i beredskap. Kommer EU någonsin att komma till skott med denna typ av resurs? Just nu så jäser det lite här och där i världen. Krisen i Korea tror jag inte att säkerhetsrådet kommer att kunna komma till beslut om. Skulle något hända där så räcker det nog dessutom inte med 1-2 stridsgrupper. Möjligtvis så skulle en utökning av antalet observatörer ligga nära till hands och den uppgiften skulle mycket väl kunna hamna på Sverige.

Intressantare är dock utvecklingen i Elfenbenskusten. FN har redan trupp på plats, men långt ifrån tillräckligt för att kuna stoppa utvecklingen. Det är ett franskt intresseområde och erfarenheterna från operation ARTEMIS i Kongo pekar på att EU skulle faktiskt kunna komma till skott. NBG11 har också förberett sig för insats i Afrika. Men det kräver ett beslut i FN och ett beslut i EU. Många inblandade europeiska länder med dålig ekonomi som ska dela på kostnaderna för insatsen. Det ska med andra ord bli intressant att dels följa beslutsprocessen, men även att starta mitt lilla tidtagarur för att se vilken beredskap NBG11 i praktiken har.

Se mer om Elfenbenskusten på Försvar och Säkerhet samt om Säkerhetsrådets tveksamheter avseende Korea hos Wiseman.

Jag har en dröm (uppdaterad)

På Smithsonian Air&Space Museum i Washington finns det en enda utställning med svensk anknytning. Det är vår J29 "Tunnan" som jämförs med Mig-15 "Fagot" och F86 "Sabre".

Alla tre flygplan hade mycket liknande utseende, vilket inte var en slump då de byggde på samma tyska forskningsdata som blev tillgängligt efter andra världskrigets slut. Både ryssar och amerikaner finsög alla tyska fabriker på data och "anställde" de bästa tyska forskarna för att få fart på sin egen industri.

Vad som var anmärkningsvärt var att Saab som definitivt var den flygplanstillverkare som hade minst erfarenhet av jetflyg och heller inte lyckades få tag på många forskare nog var den tillverkare som lyckades bäst. Detta är dock lite svårt att praktiskt bevisa. Dock så finns det en hel del indikationer på detta.

Mig-15 och F-86 möttes i luftstrid i Korea. Initialt med mycket bra resultat för Mig-15, men efter det att amerikanarna lärt sig svagheter och styrkor (genom bl.a. hemliga utprovningsprogram där man använde Mig-15 i USA) så tog F-86 sig vinnande genom kriget. Jag skulle dock vilja hävda att det var mer pilotskickligheten än flygplanet som var avgörande i detta fall.

Mig-15, F-86 och J29 mötte nog varandra över Östersjön vid ett antal tillfällen, men då var det nog oftast spaningsvarianterna som mötte incidentjakten. Men när J29 var ute på bredden i FV så var Mig-17 på väg in Ryssland. F-86 användes dock länge av Norge och Västtyskland, vilket borde ha lett till regelbundna möten. Det skulle vara intressant att höra några historier om denna tid från medlemar i TTT - Tusen Timmar Tunnan.

J29 sattes in i strid i Kongo, men motståndarna hade inget mer avancerat än Fouga Magister att ställa upp med. Dock så hade ställde även Indien och Filippinerna upp med F-86 i FN-operationen, vilket kan ha inneburit ett och annat övningsuppdrag där man testat luftstrid mellan J29 och F-86.

The unit arrived at the Kamina airbase in Katanga on 19 January 1963. The airbase was surrounded by rebels and the crew could not leave the base for over a month. By this time there were two other UN fighter units at Kamina, the Swedish 22nd Squadron with 12 ship SAAB J29s and S29s, and the Philippine 9th Squadron with 6 ship Canadian built F-86Es. All three units were now formed into a UN Fighter Wing, with Swedish Colonel Sven Lampell as its first commander.

J29 hade mycket bra lågfart- och kurvstridsegenskaper tillsammans med ett kanonsikte som ett tag ansågs som ett av de bästa i världen. J29 satte dessutom ett antal hastighetsvärldsrekord (som dock inte höll sig särskilt lång tid). Tar man hänsyn till de mer hemliga programmen med Bell X-1 m.m. så är det nog tveksamt om J29 någonsin hade världsrekord (förutom för serietillverkade flygplan).

Den 6 maj 1954 satte en J 29B hastighetsrekord med en medelhastighet på 977 km/h på en 500 km lång bana. Tiden var 30 minuter och 42 sekunder. Därmed distanserades det tidigare amerikanska F-86 Sabre-rekordet med 27 km/h. Sverige fick behålla det rekordet i ett år. Den 3 mars 1955 var det dags igen. Två S 29C kom upp i hastigheten 900,6 km/h på en 1 000 km bana.

2006 fick flygfanatiker möjlighet att se F-86 flyga tillsammans med Mig-15 på flygshowen i Chino utanför Los Angeles. Men något saknades...

Min dröm skulle vara att vår egen flygande J29 skulle få tillfälle att i tre-grupp få flyga tillsammans med Mig-15 och F-86. Det är inte många timmars flygtid kvar i motorerna till vår J29, så det gäller att passa på de närmaste åren, för snart är det för sent.

Därför: "Snälla tomten, min önskelista är inte särskilt lång. En tregrupp J29, Mig-15 och F-86 skulle vara tillräcklligt". Om det inte funkar i år så vill jag ha en LEGO Dödsstjärna! (Egentligen vill jag ha LEGO Mindstorm NXT 2.0, men den är slutsåld... suck...)



Uppdaterad 10-12-23, 11:06
En av mina läsare skickade mig denna bild.

Stort tack René! Därmed så har jag fått halva min julklapp. Det är nästan så att jag hör bjällrorna på tomtens släde...

Arbetsbrist eller Förmågebrist?

Flygvapnet har under hösten gjort en inventering av personalläget i organisationen. Den i sammanhanget intressantaste frågan är, "råder det verkligen arbetsbrist i den mening att vi har för mycket personal och för lite arbete"?

Tillgången av redan utbildad personal har mätts i nuvarande organisation hämtad från PRIO 2010-02-04. D.v.s. INNAN debaklet kring det nya anställningsavtalet, där massor av välutbildad personal slutat. Detta framför allt inom helikoptersystemet. De mörka siffrorna är med andra ord i praktiken redan ännu mörkare.

Sammanfattningsvis så finns det enligt rapporten totalt sett ett överskott på 199 officerare (OF)/specialister (OR) i Flygvapnet. Det är dock en kraftigt obalans mellan OF/OR vilket innebär att det i praktiken saknas hundratals militärer i alla kategorier. Bristerna återfinns främst inom funktionerna STRIL (saknas 42%), samband (-46%), teknisk tjänst (-21%), helikopterpiloter (-37%) samt telekrig (-80%!). Inom R3 och säkförband finns det för många officerare, men det saknas å andra sidan hundratals GSS - Gruppbefäl och Soldater. Snedbalansen mellan OF/OR är särskilt stor inom kategorin tekniker, där det finns 560 officerare för mycket samtidigt som det saknas 658 specialister. Här har Flygvapnet en stor utmaning under 2011 att på ett snyggt sätt gradvis gå in i den nya organisationen. Misslyckas man kommer det att leda till stort manfall på tekniker, vilket innebär att det inte kommer att produceras flygtid och i praktiken riskerar Flygvapnet att stå stilla.

Det finns därför ett stort behov för omskolning, vilket kommer att öka trycket på bl.a. FMTS. Vi kan inte bli av med äldre officerare och ersätta dem med nyutbildade specialister i snabbare takt än vad vår utbildningsorganisation klarar av. Att utbilda stora kullar med elever kommer bara att leda till en sned åldersstruktur som kommer att straffa sig i framtiden med stora samtidiga pensionsavgångar.

Först 2018 räknar Flygvapnet att vara i balans mellan kategorierna OF/OR.

Ett stort problem som man identifierat är svårigheten att rekrytera då Försvarsmaktens rekryteringsreklam är för onyanserad. När vi utplånade Armén, Marinen och Flygvapnet som egna försvarsgrenar med egen profilering så tog vi samtidigt bort ett sätt att få ungdomar att känna igen sig själv i de yrken som vi erbjuder. Vem sjutton vill ta anställning i Försvarsmakten när man kan köra stridsvagnar i Armén, ubåt i Marinen och helikopter i Flygvapnet? Jag skulle vilja se försäljningssiffror från flottiljernas personalbutiker efter det att man inte längre fick sälja T-shirts med texten "Flygvapnet, så högt du kan komma" på. Min misstanke är att försäljningen har gått ner kraftigt. Saab gjorde ett tag samma misstag när man tog bort alla Gripenprodukter ur sitt sortiment och ville profilera namnet Saab. Katastrof! Saab förknippas tyvärr med en biltillverkare som går dåligt, medan Gripen är storsäljaren just nu. På Saab så lärde man sig snabbt misstaget och har återinfört Gripenprodukterna. När ska Försvarsmakten erkänna sitt? Rapporten pekar dock på en vilja att man åter ska profilera mot varumärket "Flygvapnet". Jag hoppas bara att man får denna tanke igenom de högre sfärerna i gasverket.

En sak man identifierat är att officersutbildningen är för lång.

"Från examen vid officersutbildningarna till att vara en användbar resurs för insatsorganisationen tar det lång tid med kompletteringsutbildning i befattning, främst inom flyg- o hkptekniker samt pilot yrket oavsett system.

Vad gäller Officersutbildningen råder en relativt stor osäkerhet i organisationen kring hur vi skall använda de examinerade elevernas kompetens jämfört med specialistofficerens. Förbanden ser också svårigheter i att just nu stå inför ett överskott av OF samtidigt som vi utbildar nya medarbetare mot den kategorin."

Övergången till specialister och GSS i.s.f. officerare kan vara bra för att säkerställa stor kompetens och liten rörlighet (samt låg lön?). Men frågan är hur vi bemannar staber med personal med rätt kompetens? Vem kommer t.ex. ha goda kunskaper om logistik på HKV i framtiden?

Tyvärr för min egen del så finns det 16 stycken ingenjörer för mycket i organisationen, men man har då bl.a. missat att ett antal ingenjörer är utbildade piloter, där det bevisligen finns en brist. Dessutom så tar man enbart med bemanningsuppdrag på FMV/Saab för piloter. Flygingenjörerna har huvuddelen av sina arbetsuppgifter på FMV! Rapporten är för ingenjörers del mycket tunn, vilket indikerar på vilken låg status ingenjörskåren numera har i FV.

För teknikernas del så saknas det ca 200 Kat B tekniker, d.v.s. personal med full behörighet att underhålla flygplan. Här finns det en stor brist på utbildningsmöjligheter! Noterbart är följande förslag på att kunna behålla tränad personal:

- Minska spontanavgångar. Detta kräver analys av bland annat varför personalen slutar och vad som kan göras för att den ska trivas, uppföljning av avgångar och aktiva åtgärder. Detta är viktigt då det tar lång tid att ersätta en förlorad flygtekniker. Detta är särskilt viktigt eftersom vi kräver en något lägre omsättning än genomsnittet på denna kategori.
- Försök återrekrytera tekniker som nyligen hoppat av genom att ta kontakt med dem. Håll speciellt kontakt med dem som är tjänstlediga.

Detta skulle man tänkt på i höstas när allt för många tekniker kastade in handduken tack vare det nya anställningsavtalet.

UNDsäkpersonal behandlas i en hemlig rapport. Men i den öppna rapporten så redovisas en brist på ca 45%. Med tanke på den pessimistiska analysen i den öppna rapporten så måste den hemliga vara ren katastrof. Med stor sannolikhet så pekar den på det stora behovet av UND-personal på internationella insatser där man redan idag går på knäna.

Sambands och STRIL-personal bedöms som mycket svår att rekrytera och svåra att behålla då det finns ett stort sug från den civila arbetsmarknaden inom dessa kompetensområden. Nedläggningen av Hästveda lär inte förbättra läget!

För Säkförbanden så kommer det att precis som för teknikerna att finnas ett stort behov av att föra över personal från officerare till specialister. Dessutom så kommer FV att få stötta bemanning av övriga Försvarsmakten. Jag hoppas dock på att man kommer att utnyttja möjligheten till omskolning av så många som möjligt för att t.ex. bli uppdragsspecialister inom helikoptersystemet.

För pilotkåren kommer det att uppstå brist om ca 10 år då stora utbildningskullar går i pension. För helikopter så går 50% i pension inom 10 år. Här tittar man på sätt att få personal att stanna efter 55-års ålder då piloter har rätt att gå i pension. Att erbjuda möjligheter med reservofficersstatus tycker jag personligen vore en bra lösning. Kan man flyga på SAS efter 55 så borde man kunna bemanna en stab. Här kan man se en viss risk att FM tar bort 55-års pensionen om det inte samtidigt finns ett civilt behov av piloter som innebär att FM måste ha något köttben att locka piloter att stanna kvar i firman efter de fyllt 35. Lönemässigt kommer FM aldrig att kunna konkurrera.

Man har tittat på behovet att ha specialister även inom pilotfacket, men det har strukits på grund av att man ilte vill ha två utbildningsvägar på flygutbildningen. Detta är dock inte helt sant. Det skulle mycket väl gå att ha en gemensam flygutbildning för både officerare och specialister. Det som skulle skilja är den inledande officersutbildningen samt senare karriärsvägar, inte flygutbildningen i sig själv. Anledningen till att man är ovillig att minska antalet officerare inom pilotkåren är snarare rädslan för att det blir för få piloter som hamnar på högre stabsbefattningar och då riskerar FV att bli överkörda i den interna kampen på HKV om ledande befattningar och i det långa loppet även budget.

Två punkter som tas upp tycker jag är oerhört viktiga och har tidigare belysts på olika bloggar:

- Överväg hkp 15-s medverkan i BG 11, till förmån för den återhämtning som krävs för att kunna delta i framtida operationer. Hkp 15 är dessutom inköpt som trainer och passar bättre för detta ändamål. Hkp 15 skulle kunna erbjuda stor del av den flygtid som saknas för både äldre och yngre piloter.
- Skapa tydlighet vad gäller anställningsförhållanden, försäkringsvillkor, ledigheter mm i samband med utlandstjänstgöring. Det måste vara uppskattat och förmånligt att delta i utlandstjänstgöring. Ämnet diskuteras och flera uppger osäkerheten som ett skäl till att sluta sin anställning i FM.

Liksom för det nya anställningsavtalet så har FM att välja mellan morot och piska under 2011 när man ska fylla i befattningarna i IO11. Tyvärr så misstänker jag att ekonomiska brister kommer att resultera i att enbart piskan finns kvar som verktyg.

Rapporten saknar analys av Reservofficerare samt övrig besättning inom helikoptersystemen och transportflyget. Då framför allt helikoptersystemet ska expandera med färdmekaniker, skyttar m.m. så kommer detta ytterligare öka behoven av personal.

För min egen del så kommer raporten mycket lägligt. Jag kommer att ta med rapporten till Arbetsdomstolen och be Försvarsmakten att definiera begreppet "arbetsbrist" när rapporten så tydligt pekar på att vi åtminstone i Flygvapnet i praktiken saknar massor av personal! Totalt sett finns det för många, men i de kategorier där det krävs längst utbildning för att bli användbar så är det stora brister. FM verkar helt ha struntat i personalens kompetens när man har hävdat "arbetsbrist" i samband med det nya anställningsavtalet!

Genom den undermåliga hanteringen av personalen i samband med det nya anställningsavtalet så har ÖB förvandlat ett redant dåligt kompetensläge till ett nattsvart sådant! ÖB, kom ihåg den klassiska devisen "personalen är vår viktigaste resurs"!

Lästips

Jag rekommenderar veckans fördjupningsartikel i Fokus som handlar om Pontus Hübbinette och hans erfarenheter efter det att han skadades i Afghanistan 2007.

Mycket läsvärt och en hel del att fundera över just idag i och med att alla Försvarsmaktsanställda i framtiden kan komma att skickas på utlandstjänst.

Veteranfrågan har börjat tas upp på allvar av Försvarsmakten, men det behövs en tydligare debatt om veteranvården även hos den svenska allmänheten. Kanske det skulle behövas något drastiskt på samma sätt som den konstutställning som år 2007 väckte stor uppmärksamhet i USA.

Vi ska inte ömka våra sårade soldater, men vi måste vara medveten om vad det de riskerar när de åker ut och säkerställa att det finns en bra vård om de behöver det när de kommer tillbaka. Försvarsmakten har tyvärr länge nonchalerat problemet. Ett tydligt exempel var debatten kring liksäckar då NBG08 sattes upp.

Att veteranfrågan har kommit upp på tapeten är inte HKV förtjänst, utan fackförbund, kamratföreningar och enskilda politiker som drivit på i frågan. Det är därför som jag anser att det är så galet att FML valde att köra över facket under framtagandet av det nya anställningsavtalet. Facken behövs som motvikt till arbetsgivaren för att säkerställa att den anställde har det skydd som behövs. Det är inte för att jäklas som facket sätter sig emot FM agerande i frågan.

När man åker ut som frivillig på internationell tjänst så har man tagit ett medvetet beslut och kunnat förbereda sin familj under lång tid på att det värsta kan inträffa. Vad händer den dag en soldat som inte var frivillig skadas eller dödas? Det nya anställningsavtalet kräver med andra ord en betydligt bättre veteranvård än vad Försvarsmakten hittills har kunnat visa. Tyvärr så visar artikeln i Fokus på att FM släpper ansvaret på andra enheter i samhället som inte riktigt är byxade att möta denna typ av patienter.

Notera att ÖB inte nämnde ett ord i sitt jultal om den debatt som varit kring det nya anställningsavtalet...

Välkommen hem!

Klockan 13.00 stod jag uppställd utanför Armémuseum och hoppades att få se FS19 få sina välförtjänta medaljer efter det senaste halvårets hårda verklighet nere i Afghanistan. En smula intressant att se alla dessa soldater i ökenuniform i en riktig härlig svensk decembersnöyra. Risken är därmed stor för en sväng av vanlig svensk förkylning för dessa grabbar och tjejer som konsekvens dagens begivenhet. Långkalsonger borde ha varit obligatorisk klädsel idag.

Tyvärr så verkade inte de som planerat tillställningen ha tagit med vädergudarna i sin planering och ett antal bussar hade fastnat i trafiken. Ceremonin blev därmed förskjuten, vilket innebar att jag missade alltihopa då jag var tvungen att gå vidare till mitt möte med Trygghetsstiftelsen.

Det är med glädje som jag ser att många vänner kommit tillbaka till Sverige. Det också samtidigt med sorg som jag kommer ihåg Kenneth Wallin som stupade samt de som skadats under insatsen. Försvarsminister Tolgfors tog också upp detta i sitt tal.

Ni verkade i Afghanistan under en tid då säkerhetsläget var allvarligt. Ni har förlorat en kamrat, andra kamrater har skadats.

Våra tankar går i denna stund, liksom många gånger förut, till Kenneth Wallin, hans anhöriga och kollegor.

Kenneth Wallin lämnade oss med en känsla av respekt och tacksamhet för goda insatser i Försvarsmakten. Hela FS 19 inger samma känsla av respekt och uppskattning.
...
Soldater och befäl i FS 19: Ni har visat gott ledarskap, mod och beslutsamhet och gjort stor nytta för Sverige.

Jag vill framföra ett varmt tack till er alla och era anhöriga från mig, och från den svenska regeringen.

Efter helgens attentat så var det också massiv polisbevakning runt området. Tyvärr så är det nog så här det kommer att se ut de närmaste åren på officiella tillställningar även i Sverige. Vi är i strid i Afghanistan, men vi är även i strid här hemma i Sverige.

FS19 kommer att behöva mycket stöd av sina närmaste vänner och bekanta. Det har varit en mycket tuff period i Afghanistan och som skrivits tidigare så har "idag soldaten kommit hem, det tar ett tag till innan människan också gör det". Det känns därför bra att arbetet med att bygga upp en veteranvård har börjat ta fart. Liksom Wiseman och Morgonsur har jag fått ett budskap från Invidzonen att sprida vidare så här i juletider.

Ökad beredskap och en gränslös hälsning
Under julen tar många ledigt men Invidzonen ökar sin beredskap. De kommande helgerna är för många starkt förknippade med familjeliv och just därför är det en extra påfrestande period för många anhöriga till utlandstjänstgörande.

Vi kommer ha vår samtalschatt öppen under den stundande julhelgen, alla dagar från och med julafton till och med den 2 januari. Våra mentorer tar emot adepter och vi kommer skräddarsy vår verksamhet efter behov under denna storhelg. Ytterligare en aktivitet är bifogat julkort. Vi är många, inom olika organisationer, myndigheter och regering som ägnar en tanke åt både soldater utomlands och hemmavarande anhöriga. Med detta julkort vill vi på Invidzonen tillsammans med många, många andra visa vår samlade uppskattning och vårt stöd till alla anhöriga. Julkortet är i allra högsta grad också en hyllning till de mentorer som volontärt ägnar sin fritid till att hjälpa andra och att vara medmänniskor.

Vi vill visa vår tacksamhet till dem, och aldrig låta det medmänskliga tas för givet.

Det är inte möjligt att skicka ut julkortet personligen till alla anhöriga, detta på grund av ett högt säkerhetsmedvetande när det gäller adressregister. Meningen är istället att sprida julkortet via berörda organisationers hemsidor, sociala forum och media. Vi hoppas att julkortet ska nå så många anhöriga som möjligt i Sveriges alla hörn.

Vill ni nu i dagarna i anslutning till jul publicera julkortet, eller nämna något om hälsningen, som är unik i sitt slag, så tror vi att ni är med och sprider lite värme till en grupp som verkligen förtjänar den.

Cesilia Karlsson
Grundare och verksamhetschef
Invidzonen
Vxl 08-400 20 388
Mobil 0761-779930