söndag 15 januari 2012

Mellan raderna

Folk och Försvars Rikskonferens 2012 har inletts. Tolgfors inledningstal finns utlagt på Rikskonferensens hemsida. Jag orkade inte se på videoversionen utan valde att läsa pappersutgåvan, trots att den tydligt säger att "det talade ordet gäller".

En sak som är klartär att Tolgfors har bra koll på utvecklingen i Europa och vilka konsekvenser det kan få för det militära samarbetet. Men den väsentliga frågan som Officersförbundet framfört väljer han att inte besvara, "Blir det verkligen billigare?"

Ett par kommentarer till innehållet.

Natoländer som inte bidrar till trovärdighet eller insatser kritiseras hårt av USA och ses som ”free riders”. Partnerländer som Sverige, Australien och Nya Zeeland har uppvärderats väsentligt i USA:s och Natos ögon. Det var tydligt i diskussionerna om Natos nya strategiska koncept 2010 och kommer manifesteras inför Chicagomötet i vår.

I Libyen visade sig Sverige vara mer interoperabelt och kapabelt än många Natoländer. Vi använde Länk 16, flygtankande enligt Natostandard, hade förmåga till precisionsbekämpning även om vi valde att inte bruka den, Gripen hade förmåga att snabbt växla mellan olika roller och genomförde högkvalificerad flygspaning och fototolkning.


Givetvis får Sverige beröm då vi som icke-NATO medlem ställer upp med mer förmågor än de flesta NATO-länder. Men vi måste se detta som förförelsefasen innan förhållandet inleds. När någon gör något som det inte förväntas av en så är det självklart att man får beröm. kanske är detta den stora anledningentill att Sverige ställer sig utanför NATO? Om vi var medlem skulle kraven vara högre och berömmet med stor sannolikhet utebli. I Afghanistan finns termen "non-swimmers" om de länder som är med, men inte tar del av grovjobbet. Gissa vad, Sverige definieras inte som en av "swimmer" nationerna. Vi gör ett bra jobb i vår lilla del av insatsen, men vi bidrar inte till att insatsen som helhet lyckas. Vad gör det om alla är glada kring MeS om vi 2014 tvingas dra oss hemåt med uppdraget halvfärdigt?

Nordkorea har en miljonarmé och kärnvapenkapacitet. Spänningen på den koreanska halvön har ökat det senaste året med torpederingen av korvetten Cheonan och artilleribeskjutning av sydkoreanska öar. Sverige spelar sedan länge en viktig roll för utvecklingen på den Koreanska halvön.

Sverige gör ett bra jobb som en av medlemsstaterna i övervakningskommisionen. Men anledningen till att Sverige en gång i tiden blev tillfrågad var att vi var neutrala. Frågan är om vi verkligen kan anses vara det längre? Vi deltar mycket aktivt i NATO operationer och t.o.m. i övningar som handlar om grundbulten för NATO, d.v.s. Article 5.

Krisens geografi är en avspegling av att Natos nya säkerhetsdoktrin åter fäster större vikt vid det gamla uppdraget (försvarsallians), medan inbjudan till Sverige (och Finland) att delta i en artikel5-övning avspeglar det nya Nato.

Jag tycker att det är helt rätt att vi samarbetar med NATO. Dock så har jag mycket svårt för att vi inte erkänner vårt beroende av NATO samt att EU inte är en säkerhetspolitisk partner att lita på. Den bristande ekonomin i Europa innebär att alla länder förutom Sverige, Finland och Irland inte vill bygga upp en parallell struktur vid sidan av NATO.

Neddragningar sker över hela Europa. Finland påbörjar nu en tioprocentig neddragning och Danmark har aviserat en tioprocentig neddragning av försvarsanslagen. Lettland har skurit bort halva försvarsbudgeten. Österrike skall spara ca tio procent, Nederländerna är i färd med att skära tolv procent av anslagen. Tyskland omstrukturerar och syftar till att spara 8 miljarder Euro under fyra år.

Sverige, Norge, Estland och Polen hör till undantagen, med oförändrade eller ökande anslag.


Helt riktigt. De flesta europeiska länder har risig ekonomi och deras försvarsmakterna får ta hårda smällar. Detta har tvingat fram osannolika samarbeten som t.ex. Frankrike och Storbritanniens samarbete kring att vidmakthålla britternas förmåga att operera från hangarfartyg. Men ett ökat europeiskt samarbete innebär inte att kostnaderna för Sverige minskar. Tvärt om så vill nog de flesta andra länder som har brist på pengar att Sverige som bevisligen har råd tar större del av ansvaret. USA har kritiserat Europas förmåga och nu valt att fokusera på andra områden i världen och därför måste den totala effekten för Europas försvar ökas.

Förmågesamarbetet kan äga rum inom ramen för EU, eller Nato, såsom SAC-samarbetet om C17-planen. Men oftast kommer det att ske bilateralt eller regionalt. Norden är den naturliga arenan för Sverige. Nästa steg är samverkan med Norge och Danmark om C130 Hercules, gällande utbildning, övning, logistik, underhåll och operativ samverkan.

Det här tänkta samarbetet är mycket intressant! Sveriges Tp 84 eller C-130H är gamla och håller på att falla för åldersstrecket. Man har under ett antal år hållit på och våndats över om en AMP - Aircraft Modernization Program. Tidigare brukade norska och danska piloter hyra in sig på Tp 84 simulatorn på F7 i Såtenäs. Men efter det att Norge och Danmark sålde sina gamla C-130 och köpte in den senaste versionen C-130J så har det behovet utgått. Simulatorn har inte den s.k. "glass cockpit" som finns i C-130J. Ett ökat samarbete kräver att även Sverige köper C-130J. Först då finns det något att vinna på reservdelar, träning m.m. Bäst av allt vore att samgruppera alla flygplanen på ett ställe då man verkligen kan dra nytta av varandra. Detta ställe skulle logiskt sett inte vara i Sverige, då vi ligger får långt från händelsernas centrum. Kan man tolka försvarsministerns tal som att det är nya flygplan på G?

Flexibilitet i användningen av förmågor måste öka. Det viktiga är att vi gör skillnad, inte att varje organisation har separata uppsättningar förmågor. I Libyen använde vi den Nordiska Stridsgruppens stridsflygenhet. NBG stod till EU:s förfogande, men användes för civilas och Europas säkerhet under Natoflagg.

Nu i efterhand så dunkar alla politiker sig för bröstet och tar åt sig av äran för Libyeninsatsen. Som jag minns det så var de flesta emot att ta EAW som var en del av NBG då man var rädda för att EU skulle anse att man inte stod i beredskap med NBG längre. Till viss del politisk vånda, men även rädsla för kostnader som uppstod när ett beredskapsförband till allas förvåning skulle användas. Lika stor politiskt gnabbel var det vid bägge tillfällena då insatsen skulle förlängas. Till slut blev det beslut med "brett stöd i Riksdagen", d.v.s. man fick absolut inte använda sig av några vapen. Grovjobbet fick de andra länderna göra. Sverige fick inte smutsa ner händerna. Om vår trovärdighet som europeisk partner ska fortsätta att hålla i sig så måste vi någon gång utföra de mindre politiskt korrekta delarna av en insats. Annars så fastnar vi i träsket av "non-swimmers".

Under 2012 skall officersyrket omvandlas, flera tusen specialistofficerare skall rekryteras och stabsofficerarna bli betydligt färre. Enligt ÖB skall individens kompetens matchas mot befattningskraven i specialistofficersrollen. Regelverk för de nya graderna och befattningarna skall läggas fast. Specialistofficerarna kommer att bli Försvarsmaktens ryggrad.

Detta är viktigt för försvarets förmåga, och har ekonomiska konsekvenser. Försvarsmaktens personalkostnader var innan införandet av anställda soldater 11-12 miljarder kronor per år. Alltså mer än tre gånger mer än vad lönerna för anställda soldater och sjömän beräknas kosta.


Jag tycker att det är bra att man för in Specialistofficerskategorin. Den har behövts länge. Dock så tvivlar jag tyvärr på att man kommer att lyckas med löne- och kompetensutvecklingen av dessa kategorier. En Specialistofficer är vad det låter som, en specialist på stridsteknik och stridstaktik. han är inte ett billigare alternativ till en officer!

Som vanligt när man lyssnar till en politiker så måste man lyssna lika mycket på vad som inte sägs som vad som står i talmanuset. Undrar vad det är som INTE kommer att sägas under resten av Rikskonferensen?

Se även Tolgfors inlägg på sin "egen" blogg samt Försvar och Säkerhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar