"En bra behandling av samtlig personal är grunden till en sund organisation. I det ingår tex att vissa inte åker räkmacka. Det handlar inte om avundsjuka utan om rättvisa."
"En insats i Tchad, Sudan, Kongo eller liknande hade tvingat en större del av FV att verka under mer primitiva förhållanden och hade tydligare visat vad hela flygvapnet har för förmåga."
"Jag önskar så här i efterhand att flygbasen för FL01-02 låg i Sudan eller Tchad. Då hade vi kunnat trumfa ut alla andra vad gäller fältmässig utrustning, bred utbildning och dessutom fått ett riktigt fälttest på förbandet. Nu vet vi att förbandet inte riktigt klarade av att hantera omställningen till skarp tjänst utan friktioner."
Det jag stilla undrar över är vad har rättvisa och boendestandard med resultatet av en insats att göra?
Tyvärr så att trots allt prat om en gemensam Försvarsmakt så är det nog så att många inte förstår att det finns och alltid kommer att finnas skillnader mellan vapengrenarna. Det beror inte på att någon är finare eller mer värd än de andra utan helt enkelt beroende på hur man bedriver ett krig.
Jag kommer säkert att få en del kritik även för detta inlägg, då ämnet verkar dra åt sig en massa tyckande baserat på egna erfarenheter som givetvis kan skilja sig från andra insatser under andra omständigheter.
Flygstridskrafter har en inneboende styrka och det är att man kan operera på mycket långa avstånd. Samtidigt har man en inneboende svaghet och det är beroendet av ett skyddat basområde för att underhålla flygplanen. Traditionellt sett har man därför valt att lägga baserna utanför stridszonen. I många fall i helt andra länder. Under t.ex. Vietnamkriget så opererade flygstridskrafterna från Japan, Thailand m.m. Där var det många piloter som t.o.m. skaffade en familj och bodde utanför baserna.
Det här innebär ett helt annat slags krig än det Armén utkämpar. Armén är av nödvändighet förlagda nära fronten där förutsättningar för boende, mat m.m. är betydligt sämre. Inte för att det ska vara så, utan för att förutsättningarna inte medger annat.
Det innebär också en viss risk för stora kontraster mellan Armé - Flygvapen, mellan personalkategorier i Flygvapnet och för piloterna mellan miljön på basen och i stridsområdet.
- Teknikern ser i stort sett aldrig kriget. Han kan få ta hand om en skadat flygplan och i värsta fall en skadad pilot efter insats. Han får stå ut med den förhöjda säkerhet som råder på basen, men längre än så blir det inte så länge motståndaren saknar resurser att slå tillbaka (vilket var fallet i Libyen). I annat fall som t.ex. för RAF under VK2 så befinner han sig mitt i ett av de viktigaste målen för bombflyg, raketbeskjutning m.m. Det enklaste sättet att slå ut flygplan är trots allt på marken. På Sigonella bedömdes markhotet vara obefintligt. Ett bevis på detta är att man inte gjorde särskilt stora ansträngningar på att ge personalen tid att passa till skyddsmasker och skjuta in sina vapen innan personalen skickades iväg på insats. Det behövdes helt enkelt inte. Skillnaden i arbetssätt var därför inte så stor från hur det går till hemma i Sverige. Givetvis så fanns det en mental skillnad då alla t.ex. var mycket väl medvetna om behov av att systemet ska fungera. I fred kan man flyga ett pass med en radar som strular, men samma sak över Libyen är otänkbart. Det markpersonalen hade som uppgift och som de utförde på ett mycket bra sätt var att flygplanen skulle vara i bra skick och att de skulle finnas startklara på plattan när uppdraget skulle påbörjas.
- Piloten måste ställa om sig för varje uppdrag. När han börjar planeringen för uppdraget så går han in i sitt s.k. "Flying Window". Skillnaden mellan miljön på basen och i insatsområdet är stor. Ett par timmar efter att han vaknade upp i ibland "vita lakan" kan han behöva kämpa för sitt liv nedskjuten lång bort på andra sidan fronten där hjälp kan vara mer eller mindre omöjlig att få. Denna mentala omställning har alla piloter i alla tider fått klara av. Samma piloter som under brinnande Vietnamkrig på leave gick på barer i Tokyo var också de som riskerade att senare sitta som fångar i Hanoi Hilton. För piloterna i FL01/02 så fanns risken att bli nedskjuten över Libyen och hamna i 50 graders hetta bland en befolkning som inte har hört talas om Genevekonventionen. Visst så var kanske risken inte så stor efter NATO:s inledande anfall, men den fanns där hela tiden. Därav ett stort fokus på att bl.a. få missionsanpassad utrustning i form av ökenanpassade overaller och kängor. Var detta "gnäll" eller var det fokus på insatsen?Jämför med t.ex. de diskussioner som varit om skyddsvästar och bepansrade stridsfordon i Afghanistan. Ibland behövs "orderbrott" som att t.ex. använda egna stridsvästar.
Extremfallet kan man se på de amerikanska piloter som flyger UAV över Irak och Afghanistan. De gör det via satellit från Creech AFB i närheten av Las Vegas. De kan släppa av barnen på morgonen, flyga åtta timmar över Afghanistan där de släpper bomber på talibaner och sedan plocka upp barnen från dagis på vägen hem, köpa en pizza och titta på något roligt program på TV. Absurt? Ja, kanske. Men det är en tjänst som många tycker är "familjeanpassad". Och insatserna funkar lika bra som om de satt i Afghanistan. Kommunikationen måste gå via satellit hur som helst. Enda problemet är att psykologerna varnat för att UAV-piloterna kan tappa verklighetskopplingen och se det som ett gigantiskt TV-spel. Med USA:s nya strategi så är detta en typ av krigföring vi kommer att se mer av. Mindre "boots on the ground" och mer fjärrstyrda insatser med UAV, bombflyg och kryssningsrobotar.
Ett mellanting är Harrierinsatserna som jag skrev om i ett tidigare inlägg. De baseras nära fronten och piloterna fick stå ut med att vara beskjutna med raketer och granatkastare.
Vad är rätt eller fel? Vad är bra eller dåligt? Det måste vara insatsen som avgör. I övrigt skall man som chef alltid göra sitt bästa för att personalen ska ha det bra. Att säga "bit ihop" för att man gjort ett dåligt jobb håller inte.
Många verkar reta sig på att Libyenförbandet inledningsvis bodde på hotell. Få verkar förstå vad som var orsaken till detta. Sigonellabasen som i normala fall har ett 1000-tal anställda fick helt plötsligt ta emot flygplan och personal från Sverige, Danmark, Förenade Arabemiraten, Turkiet, USA m.m. Då det svenska förbandet på nedresan inte ens visste vad som skulle bli slutdestinationen så fick man handla upp det boendet som fanns tillgängligt. Antagligen så blev det betydligt billigare än att behöva släpa med sig boendecontainrar a la Afghanistan. Det jag skulle vilja förstå är vad boendet har med saken att göra? Är det inte resultatet av insatsen som är det väsentliga?
De prylar som förbandet tog med sig hem och som också ledde till anklagelser om smuggling tycker jag var oerhört dåligt hanterat och inte bara förbandsmedlemmarnas fel. Man bodde mitt i Europa och hade rent utav en del fritid. Förbandet flög vanligtvis två insatser per dygn och endast dagtid. I övrigt så var det tjänst inom ramen för vad som behövdes för att klargöra flygplanen inför nästa dag samt att planera nästa uppdrag). På den fritid som medgavs så kunde piloter och tekniker utöva fysisk träning med bl.a. cyklar man köpt på plats nere i Italien. I Afghanistan är detta av förklarliga skäl omöjligt. Det uppstod därför ett behov av att ta med sig saker hem. Till skillnad från Afghanistan så är Italien en del av EU och därför finns det inga lagliga begränsningar för vad man får ta med sig eller inte. Om det får plats på den militära flygtransporten eller inte är en helt annan sak. Detta borde ha kunnat skötas snyggt och prydligt av förbandschefen. I värsta fall hade de som ville ta med sig extra saker hem kunnat skicka det på civil transport och betalat för det.
Dessutom allt snack om att Flygvapnet tar för stor hänsyn till flygsäkerhet är rent struntprat. Man får skilja på operativt risktagande och onödiga risker. Vanlig flygning hemma i fredstid leder tyvärr ibland till dödsfall. Till detta kan man i en insatszon addera väder, stress, outbildad personal som rör sig bland flygplan, besättningar från civila bolag som inte vet hur man agerar på ett militärt flygfält samt rena tillbud beroende på oklarheter i ledning. (se exemplet med den UAV som häll på krocka med en Harrier i mitt förra inlägg). Det man alltid måste göra är att minimera risker. Ett sådant sätt kan vara att om möjligt se till att personalen är utsövd. Jag tror även att om man tänker efter så vill nog de flesta ha en utvilad pilot bakom spaken när han ska fälla en bomb ett par hundra meter bredvid ens egen position. De flesta dödsfall för flygande förband under de senaste krigen har skett genom rent slarv. T.ex. har våra kanadensiska kollegor utrett ett antal haverier med dödlig utgång i Afghanistan och har funnit att de flesta hade kunnat undvikas genom att ha ett större (inte mindre) flygsäkerhetsmedvetande.
Det Försvarsmakten måste lära sig är att alla insatser är inte som den i Afghanistan. Marinen bor trångbodda på sina fartyg och får i värsta fall dela sängar i skift. Men de har ofta tillgång till mycket bra kockar och mat och när ett fartyg angör en hamn kan det finnas tid över för turistande samtidigt som fartyget bunkrar. Det finns dessutom möjlighet att stuva undan en och annan souvenir bara det får plats i hytten och fartyget inte sjunker av överlast. Flygvapnet baseras ofta långt ifrån insatsområdet och kan den tid de inte tjänstgör ha ett liv som inte skiljer sig allt för mycket från det där hemma. Med detta i bakskallen så måste det tas fram ett regelverk som är situationsanpassat, inte ett som är "rättvist".
För de som vill lära sig (på ett mer humoristiskt sätt) skillnaden mellan hur Flygvapnet ser på krig och hur Armén gör det så rekommenderar jag Blackadder och avsnitet "Privat Plane". Squadronleader Lord Flashheart ramlar ner i Blackaders skyttegrav. Blackadder är måttligt imponerad på Flashhearts skrytande. Men han får reda på att piloterna bara behöver kriga i 20 minuter, resten av tiden så får de bo bekvämt, äta bra mat och ha snygga uniformer på sig. Dessutom får de med jämna mellanrum åka till Paris och festa med Champagne och fina flickor. Givetvis så söker han sig till Royal Flying Corps. Att sedan verkligheten ser en smula annorlunda ut är något han får lära sig den hårda vägen.
Nedan är en mer realistisk dokumentär om flygaressen under VK1 och VK2. Hjäteglorian som byggdes upp kring ässen gjorde att de flesta missade att majoriteten av piloterna aldrig blev äss. De dog under något av sina första 10 uppdrag. Det amerikanska bombflyget under VK2 hade förlustsiffror bland besättningarna som översteg det hårdast drabbade arméförbandet. Red Flag och Top Gun är övningsanläggningar i USA som ska simulera dessa första 10 uppdrag för att öka en pilots chans att överleva i strid.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar