Visa större karta
Där brukade vi stå och titta på när AJ 37 och SK 37 Viggen från Olle Röd och Olle Blå taxade ut för att genomföra sina uppdrag. Vi vinkade till piloterna och de brukade vanligtvis hälsa tillbaka. En av mina klasskamrater var en riktig flygfantast. Han förde ett register över alla flygplansindivider med serienummer, märkning m.m. Han var dessutom en mästare på att bygga flygplansmodeller och hans AJ 37 kamouflagemålningar är fortfarande bland de bästa jag stött på. Ett himla pill i skala 1:72.
Bredvid vägen ut till grinden så gick ett lokalt järnvägsspår. Där brukade tåg med vagnar fulla med flygbränsle till flygplanen köra någon gång då och då. De kom från den lokala hamnen och gick sedan in över fältet. Tåget gick mycket långsamt, så ibland så brukade vi hoppa upp på en vagn till förtret för lokföraren. Att ingen av oss skadade sig visar bara på att gudarna skyddar de dumdristiga eller de som inte vet bättre. Tåget ersattes senare med tankbilar. Om det visar på att man flög mindre och därmed förbrukade mindre bränsle eller om tankbilarna blev effektivare kan jag inte uttala mig om.
Ibland så smet vi in på flottiljen. Det var ingen större svårighet att hoppa över grinden och vakterna såg vi aldrig till. Ett intressant område var brandträningsplatsen där det stod gamla vrak i form av J 29 Tunnan och A 32 Lansen som brandmännen skulle öva på. En och annan souvenir har nog genom åren förflyttats från dessa vrak. Förhoppningsvis preskriberat i dagsläget. Kanske dessa delar någon gång i tiden kommer att återfå sitt liv då man restaurerar veteranflygplan?
När jag idag pratar med mina flygnördskompisar så är det förvånansvärt många som haft samma upplevelser som ung. Deras första kontakt med Flygvapnet har varit genom att stå vid ett staket eller en grind till den lokala flygflottiljen och titta på flygmaskiner.
Vad vill jag då ha sagt med det här? Ja, förutom att vara en liten nostalgisk tillbakablick på 70-talet och de fritidsintressen man hade när det bara fanns två TV-kanaler och Internet inte ens var uppfunnet så pekar det på hur väl integrerat Försvarsmakten var i samhället på den tiden. Vi som växte upp bredvid en flottilj eller ett regemente blev med stor sannolikhet förr eller senare anställda där. Rekryteringen var enkel. Vänner och släktingar berättade historier om livet i Flygvapnet. På vintrarna gick vi kurser inom ramen för Flygvapenpojkarna. På somrarna var det sommarläger. Tittar man bland Flygvapnets piloter så finns det förvånansvärt många som har en far som själv varit pilot. Eller en bror som flyger på någon annan division. Sprider man ut nätet och tittar på alla yrkeskategorier inom Flygvapnet så finns det ännu fler träffar.
Det är denna koppling mot samhället som Försvarsmakten gradvis tappat i och med alla nedläggningar av bygderegementena/flottiljerna. Slopandet av värnplikten kommer att ytterligare öka klyftan mellan det civila samhället och Försvarsmakten. Givetvis kommer det att påverka rekryteringen. Reklam i all ära, men den bästa reklampelaren är vänner och bekanta med insikt i vad Försvarsmakten gör.
Rekryteringen av de nya soldaterna har trots allt fungerat rätt så bra. Frågan är bara om det är rätt personer som vi rekryterar? Avhoppen har varit ganska så stora. Nu senast i GMU 2 var det 25% som slutade.
Intresset var stort: 3068 personer sökte till GMU 2 och efter tester antogs 381 till utbildningen. Vid starten den 26 april kom 326 rekryter till kaserngrindarna. Men för flera av dem blev mötet med militärlivet tufft. Den 1 juli kunde SvD i ett reportage från Amfibieregementet i Haninge redovisa att var femte rekryt, 20 procent, inte klarade av utbildningen. Orsakerna var främst medicinska, som problem med leder och knän.
Totalt avbröt till slut 79 rekryter utbildningen – det vill säga hela 24 procent av dem som ryckt in. Det visar statistik som SvD har begärt ut från Högkvarteret. Jämfört med GMU 1, som genomfördes 2010, där 16 procent hoppade av blev det alltså en kraftig ökning.
–De många avgångarna i andra omgången berodde på att vi gjorde fel i Försvarsmakten och beställde 60 rekryter med för lågt satta krav. Det var en engångsföreteelse som vi nu rättat till. Vid slutet av 2011 hade vi nått de mål för rekryteringen som vi satt upp, säger överstelöjtnant Thomas Andersson vid Högkvarterets produktionsstab.
Effekten av avhoppen i GMU 2 blev stora. Försvarsmaktens behov var 401 tjänster, men antalet rekryter som till slut fick provanställning blev 217. Det innebär ett bortfall på 184 personer, eller 45 procent. Det kan jämföras med GMU 1 där motsvarande siffra var 18 procent.
Nu kanske vissa säger att avhopppen var stora även från värnplikten. Skillnaden var att där togs mer eller mindre alla in. D.v.s. med stora variationer i fysik och med stora variationer i motivation. Ville du slippa så fanns alltid möjligheten med frisedel på grund av fysiska eller psykiska problem.
Att så många hoppar av från något som de borde ha varit mycket välmotiverade till tyder på att något gått snett. Har vi lurat ungdomarna? Missar reklamen att föra fram budskapet att du bör ha spelat fotboll under hela din uppväxt och inte bara slöat framför PS3:an? De fysiska tester som genomförs är inte mycket att hänga i julgranen. Pannbenet är en mycket viktig del av ekvationen. Försvarsmakten behöver inte broilers som byggt upp muskler på gymmet utan Wassbergkopior som med snor i skägget envist kasar sig runt på en femmila i yrsnö och minusgrader.
Vår kära Försvarsminister uttalar sig, trots allt som hänt, som vanligt i positiva tongångar. Nu senast så hänvisar han till en undersökning som säger att fler svenskar vill ha ett yrkesförsvar än att återgå till värnplikt. Självklart! Vem vill frivilligt göra lumpen om man kan slippa? Skulle man göra en medborgarundersökning och ställa frågan om folk vill betala skatt eller inte så skulle svaret bli lika självklart nej! Det handlar i slutändan inte om vad Svensson i allmänhet tycker, utan vad som är bäst för Sverige. Vi har folkomröstat om andra viktiga saker som införandet av högertrafik och avveckling av kärnkraft. I bägge fallen så har politikerna för Sveriges bästa gått emot folkets vilja.
För övrigt så anser jag att utplånandet av försvarsgrenarna var det dummaste man gjort ur rekryteringshänseende. Vem känner samhörighet med begreppet "Försvarsmakten"? Möjligtvis generalerna. Det är Marinen, Armén och Flygvapnet som skapar identiteterna och sammanhållningen. Försvarsgrenarnas upphörande innebar också att de olika profilkläderna fick dras in. Handen på hjärtat. Vem sjutton köper på en flygdag en T-shirt eller en keps med "Försvarsmakten" på när man vill ha en som det står "Flygvapnet så högt man kan komma"?
Att Kadetterna dessutom inte vet vilka flottiljer eller regementen de kommer att hamna på förrän mycket sent under sin utbildning är också under all kritik. När jag en gång i tiden utbildade mig till tekniker så var det min hemmaflottilj som skickade iväg mig på utbildningen. På Flygskolan var det en smula annorlunda då det var en central uttagning och en del hade inte ens gjort lumpen. Men vi visste ganska så snart vilka platser vi hade att välja mellan och sedan blev det till att komma överens eller låta lotten besluta var man skulle hamna. För det mesta blev det bra.
Lojalitet och samhörighet skapar man från grunden. Divisionen/kompaniet, förbandet, försvarsgrenen och sedan landet. Rekrytering måste byggas upp på samma sätt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar