Det finns under 1900-talet tre berömda svenskar som dött under mystiska omständigheter, vars död har fått internationella konsekvenser och där det fortfarande finns många fakta som döljs av de inblandade. Dessa tre är givetvis Olof Palme, Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld. Olof Palmes och Raoul Wallenbergs öden har det forskats mycket kring, men ännu så har det gjorts mycket lite för att ta reda på vad som egentligen hände Dag hammarskjöld.Nu har det börjat dyka upp nya fakta i fallet med Dag Hammarskjölds död.
FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld avled i en flygplanskrasch i Nordrhodesia (nuvarande Zambia) i september 1961. Nu publicerar Guardian uppgifter om att flygplanet kan ha skjutits ner.
Enligt Guardians artikel försvårade de brittiska och nordrhodesiska myndigheterna genom sitt agerande letandet efter det störtade flygplanet. En överlevande hade också kunnat räddas, hävdar tidningen.
...
Vittnena, som nu är i 70- och 80-årsåldern, beskriver hur ett mindre jetplan sköt ner Hammarskjölds DC6:a och hur olycksplatsen spärrades av redan nästa morgon, många timmar innan planet officiellt hittades.
Det har i många år cirkulerat rykten om att Dag Hammarskjöld flygplan sköts ned, men få fakta har kommit fram. Även om flygplanet inte direkt träffades av elden så kan det ha tvingats till kraftiga undanmanövrar som, på låg höjd i det kolsvarta mörker som råder om nätterna i Afrika, resulterat i att det flugit ner i backen.
Huvudteorierna är attentat ombord, missbedömning av piloterna eller att det blev nedskjutet.
Bakgrund
Den 30 juni 1960 så skrev den belgiske kungen Baudouin på Kongos frihetsförklaring och lämnade över den forna belgiska kolonin till den nye presidenten Joseph Kasavubu och premiärministern Patrice Lumumba.
Redan ett par dagar efter frigörelsen började soldater ur Force Publique visa sitt missnöje över den långsamma afrikaniseringen och den 5 juli 1960 ledde det till öppen revolt. Den 8 juli sammanträdde regeringen och förhandlade med soldaterna. Victor Lundula blev utsedd till generalmajor chef för armen som bytte namn till ANC - Armeé Nationale Congolaise. Joseph-Désiré Mobutu utsågs till överste och stabschef. Myteriet spreds trots detta till landsbygden. Den snabba afrikaniseringen av ANC ledde till problem med disciplinen. Det förekom rykten om att revolten skulle ha framdrivits av Sovjetunionen, men inga sådana bevis har framkommit.
Ledaren för provinsen Katanga, Moise Tshombe (Thsombe stöddes av gruvbolaget UMHK), begärde den 9 juli hjälp från Belgien som skickade 800 fallskärmsjägare till Elisabethville (dagens Lumbubashi). Man började evakuera belgiska medborgare från Katanga. Den 10 juli förklarade sig Katanga oberoende från övriga Kongo. Den 11 juli anföll belgiska fallskärmsjägare ANC-förband i Leopoldville och Elisabethville. Den 12 juli försökte Lumumba att besöka Elisabethville, men hindrades att landa.
Lumumba begärde den 12 juli militärt stöd från FN. Den 14 juli antogs resolution 143 som sade att Belgien skulle dra tillbaka sina trupper och dessa skulle ersättas av FN-trupp. Både USA och Sovjet röstade för resolutionen. FN ställde upp med 3500 soldater, varav 625 svenskar som snabbt förflyttades från missionen i Gaza. FN gav förfrågan till Sverige den 17 juli och den 22 juli 1960 fanns den svenska truppen på plats i Léopoldville (dagens Kinshasa). I mitten av augusti fanns över 14.000 FN-soldater i Kongo. USA hade hjälp till att transportera mer än 10.000 soldater till Kongo.
Den 19 juli kom också en förfrågan om att ställa upp med transportflyg. Den 21 juli avreste Sven-Erik Everstål med 40 man för att sätta upp en lätt transportflygenhet på N´Djila-flygfältet kallad UN Light Aircraft Squadron. Man hade vid avresan ingen aning om vilken flygplanstyp som skulle användas i Kongo! Enheten fick till förfogande 10 st Douglas DC-3, 2 st De Havilland Otter, 4 st De Havilland Beaver, 2 st Sikorsky H19, 6 st Bell H13 och 6 st Piper Super Cub. I enheten ingick också norska piloter. De piloter som skulle flyga helikoptrar blev först ivägskickade till USA på helikopterutbildning. Carl Gustav von Rosen dök upp i Léopoldville och fick anställning som divisionschef med majors grad och fick i uppdrag att utbilda piloterna på DC-3. (En svensk DC-3 blev sedermera nedskjuten den 20 september 1962 och två besättningsmedlemmar omkom).
Ett starkt svenskt invasionsförsvar medgav med andra ord snabba internationella insatser!
FN ställde ett krav på att Katanga skulle återförenas med övriga Kongo och att de belgiska trupperna skulle lämna landet. Tshombe var dock snabb att hyra in ca 400 legosoldater (de flesta f.d. belgiska soldater) ledda av den f.d. belgiska översten "Black Jack" Schramme. Den belgiske majoren Crèvecoeur hjälpte till att bygga upp Katangas gendarmeri till ca 10.000 soldater.
Premiärminister Lumumba var dock inte nöjd med FN:s insatser och hotade den 17 juli med att söka stöd från Sovjetunionen, något som inte sågs med blida ögon av USA. Sovjetunionen beskyllde västmakterna för att försöka stycka Kongo och omintetgöra dess frihet.
I början av augusti hade de belgiska styrkorna lämnat hela Kongo förutom Katanga. Den 9 augusti antogs resolution 146 som uppmanade Belgien att dra ut sina trupper ur Katanga. Den 12 augusti flög svenska trupper in i Elisabethville. I september hade alla belgiska trupper lämnat landet förutom 231 officerare som ställts till Katangas förfogande.
Under hösten ökade protester från provinserna mot centralregeringen och Lumumba lät arrestera ett antal oppositionsledare. ANC slog på ett mycket blodigt sätt ner protester. Kongos regering hade svårigheter att samarbeta med FN-styrkorna.
Den 5 september beslöt president Kasavabu att avskeda premiärminister Lumumba. Lumumba svarade i sin tur med att avsätta Kasavabu. Kasavabu upplöste sedan parlamentet den 14 september. Samma dag genomförde arméchefen Mobotu en kupp och förklarade att landet skulle ledas av ett råd. Kasavabu godkände detta.
I praktiken var nu Kongo uppdelad i fyra delar och risken för inbördeskrig var stor. I Léopoldville härskade Mobutu med ca 7.000 man ur ANC. I Stanleyville (dagens Kisangani) organiserade Antoine Gizenga, som stödde Lumumba, en regering som stöddes av Sovjetunionen som Kongos lagliga regering. Denna stöttades av ca 5.500 man ur ANC. I södra Kasai härskade Kalonji med ca 3.000 man. Detta gynnade givetvis Thsombe i Katanga som fortsatte att rekrytera legosoldater och bygga upp sitt gendarmeri. Utöver detta fanns bl.a. Balubastammen som stred mot Katanga.
Natten mellan den 27-28 november lämnade Lumumba sitt hus i Léopoldville för at bege sig till Stanleyville. Han blev dock snabbt upphunnen av ANC soldater och återförd till Léopoldville. Den 17 januari 1961 beslöt Kasavabu och Mobutu (enligt rykten med stöd av CIA) att Lumumba skulle transporteras till Elisabethville i Katanga där han omedelbart misshandlades och sedan blev skjuten.
Detta ledde till internationella protester. USA stöttade Kasavanga och Mobotu. Belgien, Frankrike och Storbritannien stöttade inte öppet Tshombe, men motverkade alla åtgärder mot hans regim. Sovjetunionen stöttade Gizenga. och Dag Hammarskjöld fördömde att stormakterna lade sig i utvecklingen i Kongo.
Den 2-4 april försökte katangesiska gendarmer ta över flygfältet Luano i Elisabethville från det svenska/irländska förbandet. Tillsammans med en senare strid där etiopiska FN-soldater stupade så innebar det att FN gavs utökat mandat att försvara sig och t.o.m. inleda offensiva operationer.
Den 24 augusti 1961 beslutade centralregeringen i Kongo att de utländska soldaterna inom Katangas gendarmeri skulle utvisas. Detta blev starten på operation "Rumpunch" och senare operation "Morthor".
Den 13 september 1961 så sändes indiska FN-styrkor in i Elisabethville för att tvinga Tshombe att avgå. FN var inte längre bara en fredsbevarande styrka, utan i aktiv strid mot Katanga. Samma dag landade Hammarskjöld i Léopoldville.
Läs mer i Nils Skölds "Med FN i Kongo", Claes JB Löfgrens "Fredsknektarna. FN svenskar i Kongo 1960-64", Inge Kamstedts "FN-soldat i Kongo. Svenskar i strid 1961-1962" och Lennart Berns "Flygande Tunnan".
Flygplanet och besättningen
DC-6:an, SE-BDY C/N 43559 kallad "Albertina", var chartrad från svenska Transair.
Bilden föreställer SE-BDY "Albertina" i ARAMCO:s färger innan den såldes till Transair.
SE-BDG i Transairs målning.
"Albertina" strax innan avfärd till Ndola.För att undvika bli beskjuten av Katangas flygvapen så beslöt man att inte gå raka vägen till Ndola.
Ombord fanns sexton personer, vara nio svenskar. Hammarskjöld, två svenska FN-soldater och sex i besättningen (varav en telegrafist som också tjänstgjorde i FN-styrkan). Telegrafisten hade i sista sekund fått erbjudandet om att flyga med på uppdraget.
Transairs tekniker Kjell Peterzén var en av de sista som såg SE-BDY.
Däremot fann mekanikern som hade motor #2 på sin lott ett skotthål i motorkåpan. Efter mycket noggrann granskning kunde vi inte finna andra skador. Kulan hade träffat en cylindertopp och tack vare kurvaturen på topplocket hade den gått ut igen utan andra skador.
Denna skada påverkade dock inte flygplanets flygduglighet. DC-6:an startade den 17 september 1961 klockan 17.00 från Leopoldville. Hammarskjöld skulle träffa Tshombe i Ndola.
Katanga
Att ledningen i Katanga och regimen i Belgien var emot Dag Hammarskjöld är inte konstigt. Tshombe ansåg att FN inte var neutralt. Belgien ansåg att de bara stöttade den vita befolkningen och var inbjudna av Tshombe. Att FN hade tvingat de belgiska soldaterna att lämna landet innebar att de belgare som fanns kvar saknade skydd. Belgien stöttade dock bägge sidor under konflikten och levererade flygplan både till Katanga och det kongolesiska flygvapnet FAC.
Då de belgiska trupperna lämnade Katanga så lämnade de efter sig massor av utrustning. B.l.a. sju De Havilland Doves, en De Havilland Heron, två Alouette II, en Sikorsky H-19D och två Douglas C-47 som skulle utgöra grunden till Katangas flygvapen, Avition Katangaise - KAT eller "Avikat". Belgarna hade vänligt nog fört över sitt reservdelslager från N´Djili till Kamina och senare till Elisabethville. Personalen i Avikat bestod inledningsvis av belgare som stannat kvar i landet.
Transportflygplanen användes som primitiva bombflygplan i strider mot Balubasstammen. Bl.a. så användes handgranater som stoppats i ölglas efter att säkringssprinten dragits ur. Senare så köptes 12,5 kg bomber in från Belgien och gruvbolaget Union Miniére levererade egenkonstruerade bomber tillverkade av lyktstolpar.
Fem Piper Super-Cub och sju Piper Caribbean "Tri-Pacer" köptes under senare delen av 1960 in från Pretorian Light Aircraft Company i Sydafrika.
"93" stående på Luano i Elisabethville.Tshombe förstärkte sitt flygvapen genom köp av nio stycken Fouga CM.170 Magister från Frankrike (endast tre blev levererade märkta "91", "92" och "93") och fem Dornier Do 28 från Västtyskland. För att flyga dessa flygplan så hyrdes fler legosoldater in.
Avikat hade endast tre piloter som var kvalificerade på Fouga Magister. Jean-Marie Dagonnier, Gerardus Latte och José Magain. Den belgiske löjtnanten José Delin (i vissa böcker och artiklar kallad Joseph Deulin) som var Avikats baschef i Kolwezi brukade följa med som navigatör. En fransk pilot, Paul Dubois, hjälpte till att utbilda piloterna på Magister.
Flygplan 91 havererade den 23 juni 1961 under en "flyguppvisning" över Elisabethville. Dagonnier och en holländsk mekaniker i baksits omkom.
Ursprungligen så opererade Fouga Magister flygplanen från Luano-fältet i Elisabethville, men flygplan 93 flyttades sommaren 1961 till Kolwezi. Den 28 augusti genomförde ONUC operation "Rumpunch" där man bl.a. beslagtog alla Katangas flygplan som stod på Luano, inklusive flygplan 92 som hade motorproblem och inte hade gått att flytta till Kolwezi. Flygplanet beslagtogs av indiska soldater och instrumenteringen slogs sönder. Latte lämnade därefter Kongo och återvände till Frankrike.
Katangas flygvapen bestod alltså efter "Rumpunch" av enbart en Fouga Magister med Magain som pilot på Kolwezibasen, en Piper Tri-Pacer på Kisengi och en Dove i Manono (ytterligare två Dove fanns på underhåll i Sydafrika). Magain fortsatte kriget mot FN mer eller mindre på egen hand.
Det gick bland FN-förbanden rykten om en pilot kallad "The Lone Ranger" som härjade i Katanga. Detta var Magain med Delin i baksits. Då Magain höll en låg profil så fick Delin ta åt sig "äran".
Hammarskjold's main concern, on takeoff, was ominous: his plane had to cross territory controlled by a marauding Katanga jet fighter known as "The Lone Ranger." The pilot, thought to be Rhodesian or an English-speaking Belgian, had been terrorizing U.N. garrisons since the beginning of the fighting, had even made strafing passes at a press conference given by U.N. Katanga Commander Conor Cruise O'Brien in Elisabethville.
Det är intressant att se vilken påverkan som en pilot i ett lätt beväpnat skolflygplan kunde ha på en FN-operation bestående av 16.000 man. Då FN endast hade tillgång till transportflyg så kunde Magain åstadkomma ett luftherravälde över ett område motsvarande hela Sveriges yta!
Dock så var Hammarskjölds rädsla för att bli upptäckt i luften mellan Leopoldville och Ndola obefogad. Fouga Magister har ingen egen radar och radarledningen var mer eller mindre obefintlig i Katanga. Största chansen fanns därför vid landningen i Ndola.
I många år har man lagt teorin om att Katanga skulle vara inblandade i nedskjutningen av Hammarskjöld åt sidan, då sträckan Kolwezi - Ndola var en för lång sträcka för att en Fouga Magister skulle klara av det.
Enligt Wikipedia har en Fouga Magister en räckvidd på ca 925 km. Avståndet från Kolwezi till Ndola är ca 450 km. Precis på gränsen med andra ord. Men visste man om exakt när Dag Hammarskjölds flygplan skulle landa så är det fullt möjligt. Det kan också ha legat bakom det faktum att flygledaren i Ndola bad Hammarskjölds flygplan att vänta innan de fick landa, då de var något tidiga.
Magain och Delin flyttade i december 1961 den kvarvarande Magistern till grusfältet vid Kisenge.
Den 6 december slogs större delar av Avikat ut av ett indiskt Canberraanfall mol Kolwezibasen. ONUC ansåg att man även slagit ut Magistern, men det var enbart ett skenmål som ställts upp i ena banändan.
Katanga gjorde en massa försök att skaffa flygplan för att ersätta de som förstörts. Bl.a. så försökte man köpa fyra stycken Spitfire Mk. IX som deltagit i filminspelningen av "Den längsta dagen"! Dock så lyckades man senare köpa in bl.a. tio stycken Nort American T-6 "Harvard" och två De Havilland Vampire. De flesta av dessa flygplan kom att förstöras av F 22 i anfall mot Kolwezibasen den 28 december 1962. Avikat hade dock fått förvarning om anfallet, så deflygplan som stod kvar på basen hade alla tekniska problem. De kvarvarande flygplanen hade flugits ut till Teixeira de Sousa i Angola. Den sista Magistern smugglades ut ur Katanga via landsväg och hamnade på flygplatsen i Luanda, Angola där de övriga kvarvarande flygplanen tillhörande Avikat stod under många år och rostade sönder.
Skrotad "92" med Sven Lampell bredvid.Läs mer om Katangas flygvapen i "Fredsflygarna. FN-flyget i Kongo 1960-64" av Leif Hellström.
Nordrhodesia
Nordrhodesia var fram till 1964 ett brittiskt protektorat. Fram tills 1963 var det en del av den Centralafrikanska federationen.
För Storbritannien och de vita i Nordrhodesia så var utvecklingen i Kongo oroande. Man ville behålla den vita överhögheten och ansåg att FN stödde fel sida i konflikten.
Om Katanga hade ont om stridsflyg så hade Royal Rhodesian Air Force (RRAF) desto fler. På Ndolabasen fanns vid den aktuella tidpunkten no 1, 3 och 4 Squadron som flög De Havilland Vampire och BAC Jetprovost.
Hammarskjölds flygplan havererade i närheten av Ndola i Nordrhodesia. Haveriet inträffade tio minuter efter midnatt den 18 september (man hittade en klocka som stannat på denna tidpunkt). Då hade enligt vittnen DC-6:an cirklat flera gånger kring flygfältet. Varför fick den inte landa? Sedan inträffar det ännu märkligare faktumet att man stänger flygplatsen och går hem!
Planet med Dag Hammarskjöld kommer aldrig in för landning i Ndola minuterna efter midnatt den 18 september 1961. Besättningen svarar inte längre på radion när den anropas av kontrolltornet.
Ndola är en stor flygplats med erfaren personal. Det normala vore att följa reglerna, slå larm och starta ett räddningspådrag. Men istället förklarar den brittiske högkommissarien Lord Alport att Hammarskjöld antagligen ändrat sig och flugit någon annanstans. Detta trots att chefspiloten Hallonqvist på Hammarskjölds plan meddelat att de kan behöva tanka bränsle, att de ser Ndolas ljus och går ner för landning.
I strid med reglerna stängs flygplatsen. Men en polis som vid midnatt hört ett flygplan och sett ett kraftigt ljussken letar upp och väcker flygplatschefen Red Williams. Denne gör ingenting på sex timmar. Först sent på förmiddagen skickas flygplan upp för att leta i norr, söder och öster - men inte i väster som var inflygningsriktningen för Hammarskjölds plan vid landning.
I den officiella rapporten hittades vraket klockan 16.00. Enligt vittnen redan 05.00. Denna tidsskillnad kan ha gett soldaterna tillräcklig med tid att plocka bort de delar av vraket som visade upp skador efter beskjutning från ett annat flygplan. Då haveriet inträffade enbart ca 10 kilometer från flygplatsen så borde det inte ha tagit 16 timmar att hitta vraket. Fem timmar låter betydligt mer troligt med tanke på att det var mörkt då haveriet inträffade.
The residents on the western outskirts of the town of Ndola described Hammarskjöld's DC6 being shot down by a second, smaller aircraft. They say the crash site was sealed off by Northern Rhodesian security forces the next morning, hours before the wreckage was officially declared found, and they were ordered to leave the area.
Antagligen så fanns det extra soldater i Ndola för att bevaka mötet mellan Tshombe och Hammarskjöld. Det fanns dessutom gott om personal som tjänstgjorde på de tre divisioner som var baserade på Ndola. Det är därför inte så konstigt att man snabbt kunde vara framme vid haveriplatsen.
Varför skjuta ner flygplanet strax innan landing? Helt enkelt för att det var enklast att hitta det i närheten av landningsfältet som alla visste var slutdestinationen. Det saknades övervakningsradar i de flesta afrikanska stater och dåtidens jetflygplan som Fouga Magister eller De Havilland Vampire saknade en egen radar ombord. Hallonquist hade av säkerhetsskäl dessutom lämnat in en felaktig färdplan. Han flög inte raka vägen, utan österut mot Tanganyika-sjön där han sedan svängde söderut mot Ndola.
Nordrhodesia hade inte lika goda skäl som Katanga att göra sig av med Dag Hammarskjöld, men å andra sidan så uppträdde de mycket märkligt före och efter haveriet. De kanske inte genomförde attacken själva, men de kan ha gjort sitt bästa för att underlätta den för Katangas kvarvarande Magister.
Läs på Google Books vad en Nordrhodesisk pilot ansåg om händelsen. Enligt honom var det låga moln (ITCZ Intertropical Convergence Zone) som i kombination med mörker och en trött pilot som låg bakom haveriet. Samtidigt så medger han att vraket efter Hammarskjölds flygplan upptäcktes på morgonen av en Jetprovost som låg på inflygning till Ndola.
USA
USA fruktade Sovjetunionens inblandning i Kongo. Helt klart så var CIA inblandade i bortförseln av Lumumba, men frågan är hur mycket de fruktade Dag Hammarskjöld? Amerikanska förband stöttade trots allt FN:s insats i Kongo med bl.a. transportflyg. Möjligtvis så var det rädda att FN under Dag Hammarskjölds ledning skulle bli för mäktigt. I så fall är det troligast att de agerade med stöttning av Storbritannien och Nordrhodesia.
Ex-Kubanska piloter i CIA regi var med om att sommaren 1962 bygga upp det kongolesiska flygvapnet, FAC -Force Aérienne Congolaise. De utrustades med sex stycken T-6 från belgiska flygvapnet. FN stöttade detta med bl.a. svenska tekniker! Belgien stöttade med utbildning av ett antal kongolesiska piloter.
I slutet av 1964 levererade USA sex stycken North American T-28, tio C-47 och Sex Vertol H-21 till FAC.
Då USA inte ansåg att kubanerna var tillräckligt duktiga på att underhålla flygplanen så skapade man bolaget WIGMO där bland annat svenska tekniker kom att tjänstgöra. Detta blev på 60-talet en stor affär i svensk press som kalalde de svenska teknikerna för legosoldater. Teknikerna hade tidigare tjänstgjort på F 22, Transair eller Svensk Flygtjänst.
Sovjetunionen
Att ryssarna inte gillade Dag Hammarskjöld går inte att ta miste på. Chrustjev försökte i sitt berömda utspel i FN att få Hammarskjöld att bli avsatt, men det lyckades inte. Sovjetunionen stöttade Lumumba och utbrytarregeringen i Stanleyville. Dessa hade dock inte tillgång till egna flygplan som kunde hota DC-6:an.
Sovjetunionen hade under perioden ont om egna resurser eller allierade i området som kunde genomföra ett anfall mot Hammarskjölds DC-6. Under 70-talet skulle Sovjetunionen bygga upp ett samarbete med många länder i området, bl.a. Angola.
Resultat
Dag Hammarskjölds död fick inte den effekt som de inblandade hade hoppats på. Den 21 september så beslutades det om eld-upphör. FN-resolution den 24 november 1961 ledde bl.a. till att Sverige i oktober 1961 skickade ner fem stycken J 29B Tunnan till Kongo som sedermera totalt utplånade Katangas flygvapen. Från FN:s förfrågan (20 september 1961) till att förbandet var på plats (4 oktober 1961) så tog det endast två veckor! Även två stycken svenska DC 3 från Transair skickades ned till Kongo. I november 1962 förstärktes UN Figher Squadron 22 med två stycken S 29 för att kunna genomföra spaningsuppdrag. I december skickades ytterligare fyra stycken J 29B ned till Kongo.
Svenska J 29 tillsammans med F-86 från Filipinerna och Iran på Kaminabasen.
"Tunnan" in action.
Slutet för "Vit Gustaf"Hammarskjölds efterträdare den burmanesiske diplomaten U Thant var inte mindre tuff utan beordrade fortsatta offensiver mot Katanga. Sverige skulle därmed vara kvar i Kongo fram till 1963.
I Sverige har i alla år "olyckan" varit ifrågasatt.
Den svenske observatören Bo Virving, teknisk chef för Transair, ansåg sig med hjälp av vittnesmålen kunna rekonstruera hur ett eller två plan låg i väntläge när DC-sexan kom in över Ndola och sedan angrep den med raketer. Virvings rekonstruktion togs inte upp på allvar. Transair var ju åtminstone i rhodesiernas ögon part i målet.
Dag Hammarskjölds brorson Knut begärde i ett brev till Sverker Åström på UD att man skulle undersöka vilka flygplan som startat och landat under den aktuella tiden vid alla flygplatser inom en radie av 100 svenska mil från Ndola. Begäran vidarebefordrades inte till haveriutredarna. Frågan om främmande flyg ingripit mot DC-sexan lämnades obesvarad.
Besättningen på den svenska DC-6B som sköts ner har i många år fått skulden till olyckan. Många teorier har förts fram, allt från alkoholpåverkade, till missbedömd höjd vid landning och att de flugit slut på bränslet. Läs haveriutredningen här. Personligen så tror jag inte på CFIT (Controlled Flight Into Terrain)-teorin, då besättningen meddelat att man hade basen i visuellt sikte. Möjligtvis så har de flugit i backen efter att ha störts av ett annat flygplan i luften.
Kanske är det nu dags att även rentvå deras namn? Skulle svenska staten t.o.m. kunna anordna en minnesceremoni på samma sätt som man gjorde för besättningen på den DC-3 som sköts ner av Sovjetunionen 1952. De var trots allt offer för Kalla Kriget och de sista dödsryckningarna för kolonialstaterna i Afrika.
Förutom Hammarskjöld var dessa svenskar ombord på SE-BDY.
Chefspilot Per-Erik Bo Hallonquist, Transair (tidigare Flygvapnet)
Co-Pilot Nils-Eric Åhreus, Transair (tidigare Flygvapnet)
Styrman Lars Litton, Transair
Styrman Nils Göran Wilhelmsson, Transair
Steward Harald Noork, Transair
Fänrik Carl-Eric Gabriel Rosén, tillhörde teknikergruppen i ONUC och fick i sista stund hoppa in som telegrafist
Furir Stig-Olof Hjelte, UNEF
Menige Per Evald Persson, UNEF
De tre sista finns med som avlidna i Utlandsstyrkans tjänst enligt boken "Utlandsstyrkan i fredens tjänst", ISBN 91-7843-225-1. I Ndola finns idag en minnessten över de omkomna.
Carl Bildt har idag lagt ner en krans i Ndola på minnesplatsen över Dag Hammarskjöld. Han påminner i ett inlägg i DN debatt om att Dag Hammarskjöld en gång i tiden var upphovsman till de fredsbevarande operationer som fortfarande är en av svenska Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Med dagens språkbruk skulle den operationen nog kallas både fredsframtvingande och statsbyggande, och den fick en komplexitet som gjorde att det skulle dröja in på 1990-talet innan FN igen vågade sig på något som närmade sig detta.
I bägge dessa operationer spelade svenska soldater en viktig roll.
Nu vill därför bl.a. svenska FN-förbundet att utredningen om hans död tas upp igen.
Dag Hammarskjöld är en av 1900-talets stora svenskar. Nu på årsdagen av hans död så noteras detta med artiklar i de flesta stora tidningar. Så här skriver t.ex. New York Times.
There is a photograph of him reviewing the first contingent of the first United Nations peacekeeping force on its arrival at Abu Sueir on the Suez Canal in 1956. His slight, lonely and profoundly unmilitary figure dominates the scene and leaves no doubt as to who is in charge. There was, I think, more than a touch of genius in Hammarskjold’s passionate and imaginative service. It is this that makes him so memorable.
Jag ser fram emot att läsa boken "Midnatt i Kongo. Dag Hammarskjölds förlorade seger" av Rolf Rembe, Anders Hellberg för att se vad deras utredning visar på.
P.S: Det finns många intressanta svenska anknytningar till Kongo. Ett "svenskt" bolag kallat "Seven Seas" registrerat i Luxemburg opererade med bl.a. Curtis Wright C-46 Commando och flög in bland annat bränsle från Léopoldville till Kamina och Elisabethville. Efter att man flugit transporter åt Katanga så avbröts avtalet med FN.
Läs även hos Carl Bildt och Gyllenhaal.
SR, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN1, DN2, DN3
Uppdaterad 12-01-29, 18:21
Tidigare ärkebiskop K.G Hammar skriver i ett debattinlägg i SvD att Dag Hammarskjölds död borde utredas på nytt igen.
I december var jag i Zambia för att föreläsa om Dag Hammarskjöld med anledning av 50-årsminnet. Där mötte jag människor som var vittnen till händelsen natten mellan den 17 och 18 september 1961. Ett av dem var Johnny Ngongo, som jobbade vid en kolmila nära nedslagsplatsen. Han berättade att han såg ett brinnande plan på väg mot marken med ena vingen nedåt. Han menade att planet fattat eld efter beskjutning, även om han inte sett själva beskjutningen. Ett annat vittne, Mama Kankasa, berättade att hennes nu avlidne man kallat henne ut ur huset där de bodde därför att han sett att ett större plan blivit beskjutet och fattat eld i luften. Hon såg eldflammorna själv samt två plan som återvände till Ndola flygplats efter illdåden. De bodde då mellan flygplatsen och nedslagsplatsen. Båda vittnen angav tiden till tidigare på kvällen.
...
Hon såg genast att det i långa stycken rörde sig om förfalskningar av verkligheten, där det kanske mest anslående är att bilder av den döde Hammarskjöld retuscherats (”doctored”) för att dölja kulhål i huvudet. Genom att kontrollera flygplatsen, stänga av haveriplatsen, fördröja ”upptäckten” av det störtade planet och mycket annat kunde man alltså undanhålla, tillrättalägga och underbygga den teori som sedan kommit att prägla alla fortsatta undersökningar, nämligen att planet gick i marken på grund av piloternas felbedömningar. Även om den FN-undersökning som följde på den första lilla och den andra stora rhodesiska haverikommissionen kom till ett ”öppet resultat”, har allt som pekat i annan riktning sopats undan som ”konspirationsteorier”, inte minst hos svenska utrikesdepartementet (UD).
I stort så är det samma vittnesutsagor som Rolf Rembe och Anders Hellberg pekar på i sin bok. I sig själv kanske inte fullödiga bevis, men kanske tillräckligt för att någon ska våga lyfta på locket igen. Eller är det så att vår diplomatkår helst låter begrava detta för att underlätta för framtida relationer med bl.a. Belgien?
Uppdaterad 12-07-23, 16:3
De nya vittnesmålen leder nu till att man åter utreder omständigheterna kring Hammarskjölds död.
Kommissionen består av fyra internationella jurister, däribland en tidigare chefsåklagare vid Haagtribunalen, som på privat initiativ ska utreda förhållandena kring FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjölds död.
Kommissionen ska sedan överlämna utredningen till FN, som avgör om en ny officiell utredning ska genomföras eller om fallet ska läggas i byrålådan.
Vi får se om det kommer fram några nya fakta eller om det helt enkelt är så att ingen längre vill veta sanningen. Omständigheterna kring de forna koloniernas frigörelseprocess är fortfarande pinsamma för många länder.
Inlägg
