Senaste modet från USA

Det finns ett talesätt som säger att ett lands försvarsmakt är designad för att vinna det senaste kriget man slogs i. Tyvärr, eller kanske lyckligtvis beroende på hur man ser på saken, så var för Sverige del det senaste kriget 1814. Utvecklingen har efter detta som välkänt gjort ett visst språng.

Vi har därmed ett par olika alternativ för att hänga med i utvecklingen:

- Delta i internationella insatser. Bra metodträning och ett sätt att härda våra soldater. Till viss del också ett sätt att hämta hem trender för att utveckla vårt försvar. Men som jag beskrivit tidigare så är det inte alltid säkert att resultatet är användbart för att direkt kunna överföra till försvaret av Sveriges territorium.

- Taktikanpassa mot någon relevant fiende. Under Kalla Kriget var detta enkelt. Vi kunde analysera ryssarnas taktik och teknik och bygga upp ett relevant försvar för att motverka deras anfallsresurser. Tyvärr (för hotbildsanalysen) så är denna fiende numera borta (även om han inte är helt död) och Försvarsmakten har svårt att motivera sin existens baserat på ett hot som inte längre existerar. Hotet från dagens fiende, d.v.s. talibanerna i Afghanistan är dessutom inte särskilt relevent för försvaret av Sverige.

- Ta till vara på andras erfarenheter och följa det senaste modet inom militär teknisk och taktisk utveckling. Sedan 1814 så har vi tittat på de stora jättarna i vår omvärld. Fram till första världskriget var det givetvis Frankrike, Storbritanien och Tyskland som var de viktigaste länderna. Efter andra världskriget så är det USA som är den dominerande giganten. Problemet är bara att detta mode är mycket dyrbart. Vi är den lilla flickan från landet som trånar när hon tittar in genom NK:s skyltfönster. USA rustade ihjäl Sovjetunionen och är på god väg att göra likaså med sina allierade inom NATO och "hangarounds" som Sverige. Det stora teknikgapet mellan USA och övriga allierade har tvingat dessa att öävergå till en "leaner, but meaner" taktik, d.v.s. mindre försvarsmakter, men tekniskt och taktiskt kompatibla med USA.

Fokus hade i sitt senaste nummer en mycket intressant artikel där man pekade på Försvarsmaktens roll i att styra Försvarsdepartementets upprag till ÖB.

Saken är den att både regeringen och oppositionen fått böja sig för den stora auktoriteten. Försvarspolitiken i Sverige är nämligen inte så mycket en fråga om politik som en fråga om försvar, och således en fråga där Försvarsmakten själv är den drivande aktören.
...
Sedan Kalla krigets slut har Försvarsmakten brottats med ett närmast existentiellt problem: Behöver Sverige över huvud taget ett försvar längre, och mot vad?

Här är Afghanistaninsatsen en liten, men viktig, pusselbit.

Det ryska ubåtshotet under 1980-talet hade motiverat en allmän värnplikt och höjda försvarsanslag. När Sovjetunionen föll imploderade också grunden som det svenska försvaret vilade på.

Försvaret behövde nu återvinna sitt existensberättigande, det vill säga formulera ett nytt uppdrag och ett nytt hot.
...
Försvarsmakten sneglade på USA och Storbritannien – högspecialiserade yrkesförsvar som är byggda för utländska insatser snarare än för att stå emot en invasion.

För att delta i multinationella övningar och uppdrag krävdes att det svenska försvaret anpassade sig efter Nato-standard i allt från kommunikation till vapensystem.

Steg för steg omvandlades försvaret utan att riksdagen behövde fatta något beslut. Interoperabilitet, kallas det på militärspråk.
...
I Afghanistan fanns det nya hotet – terrorister som bedriver asymmetrisk krigföring med vägbomber och självmordsbombare – och där fanns Nato-länderna som det svenska försvaret ville samarbeta med. Länder som också förväntade sig att Sverige, som sedan 1994 varit medlem i Nato-projektetet Partnerskap för fred, skulle ställa upp för dem.
...
En förklaring till Försvarsmaktens styrka ligger i dess motparts – försvarsdepartementets – relativa svaghet. Försvarsdepartementet har hand om mindre än två procent av statsbudgeten, samtidigt som Försvarsmakten är Sveriges största myndighet.
...
En annan orsak till Försvarsmaktens stora inflytande över försvarspolitiken ligger i att det är de, och inte försvarsdepartementet, som producerar underlagen till de försvarspolitiska besluten.

Med Afghanistaninsatsen är Försvarsmakten på väg att nå målet med den resa mot ett yrkesförsvar som inleddes efter Sovjetunionens kollaps. Det absolut sista steget är att skapa ett frivilligt system som kan avlösa den allmänna värnplikten.

Mycket i denna artikel är helt rätt, men frågan är om det är ett felaktigt sätt att bedriva Försvarsmaktens utveckling eller inte? Kompetensen om teknisk och taktisk utveckling finns trots allt bara inom Försvarsmakten.

Men, som ett antal kommentarer på ett av mina senaste inlägg om Afghanistan har pekat på så måste man skilja på mål och medel. Försvarsmakten ska vara ett medel, ett instrument för att nå det säkerhetspolitiska målet, inte ett mål i sig själv! Politikerna måste därför lära sig att själva skriva den säkerhetspolkitiska målsättningen och låta Försvarsmakten därefter definiera hur vi kan nå de militära delarna av denna målsättning. Sedan är det upp till UD m.fl. att definiera de ekonomiska, politiska, humanitära m.m. delarna av säkerhetspolitiken för att nå det totala målet.

Det finns ett dilemma med att titta på utvecklingen i andra länder. Försvarsminister Tolgfors hävdar gång på gång att den utveckling vi nu genomgår i Sverige, med att omvandla ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar, är något som de flesta andra länder om omvärlden också genomgår. "Transformering" kallar amerikanarna det. Men frågan är bara om vi i Sverige har samma säkerhetspolitiska mål som t.ex. USA och Storbritanien? All följa modet är kanske bra, men man måste ha en egen smak för att kunna avgöra vilket av modehusens trender man ska följa. Glöm inte heller att det som var ute igår har en viss tendens att bli modernt igen!

P.S: Då modet bevisligen påverkar säkerhetspolitiken kanske Tolgfors ska studera någon av mina kvinnliga bloggkollegor som Agnes B eller Elin Kling? Det gäller dock att hänga med i modet. Tidigare stora raketer som t.ex. Blondinbella har blivit frånåkt i modekarusellen. Det är en hård värld där ute...