Jag har skrivit tidigare om modetrender från Washington och hur de förr eller senare påverkar svenska Försvarsmakten. Invasionsförsvaret byggde på en hotbild, realistisk eller inte. Men när det gäller internationella insatser så gäller det att kunna leverera förmågor som är efterfrågade och som passar in i de enheter som används i aktuella konflikter. Att det t.ex. gick bra för Gripen i Libyeninsatsen beror på att den anpassats mycket väl till NATO-ledda insatser med COMAO - Composite/Combined Air Operations som huvuduppgift.
Men vad är det som står runt hörnet? Vilka typer av förband är det som kommer att användas framöver?
Reguljära insatser kommer alltid att vara en möjlighet, även om inte en huvuduppgift. Nordkorea skramlar med sablarna och tonläget mot Iran går från den ena ytterligheten till den andra. Dock så tror jag att USA:s erfarenheter från Irak och Afghanistan medför att det ska oerhört mycket till innan något händer. Man kan kanske spekulera om olja som orsak till ett krig, men vinsten av att t.ex. få kontroll över Iraks olja uppväger knappast kostnaderna för USA:s krig. Och i Afghanistan är vinsterna obefintliga förutom att man visat grupper som Al Qaida att det inte sparas något krut i jakten på de som direkt utmanar USA.
Ska man se mer aktuella trender så är det Nord/Östafrika som gäller. Hit har USA sedan ett par år flyttat sitt fokus i jakten på internationell terrorism. Detta då Al Qaida till stor del har övergett Afghanistan, men hittat andra grogrunder för sin lära.
Much of the day-to-day fight against al-Shabab is outsourced to African peacekeepers. But the raids and strikes that U.S. commandos have launched against specific Shabab targets are becoming more frequent. Cruise missiles and even, apparently, U.S. helicopter strikes have also hit the group. Special operators even launch raids at sea: this spring, they captured captured one Shabab affiliate, Ahmed Abdulkadir Warsame, offshore in the Gulf of Aden before detaining him for weeks aboard the U.S.S. Boxer.
Then comes the drone war. Lemonnier isn’t the only U.S. base near the Horn. Throughout the last decade, the military ran a smaller special-operations base in Kenya and another in Ethiopia. Now an Ethiopian outpost will become a launchpad for U.S. drones, as will a facility nearby in the Seychelles, all to launch strikes against al-Qaida allies in East Africa. The most recent of them struck Sunday outside Mogadishu, killing a British-born militant.
Indirekt så tar Sverige redan del i dessa insatser då vi har officerare på plats i regionen som utbildar soldater och förbandschefer som en del av FN och AU:s utbildningsuppdrag.
Vad är det då för typ av förband som används?
UAV är huvudredskapet. Återigen så är det erfarenheterna från Irak och Afghanistan som gör att USA passar sig noga för att bygga upp en stor närvaro på marken, då marktrupper bara är mål för IED, självmordsbombare m.m. I stället så blir det insatser på avstånd kombinerat med små förband bestående av specialstyrkor som jagar upp enskilda personer och stöttar de lokala förbanden med ledning och utbildning.
För flygstridskrafeernas del så är det en kombination av Low- och Hightech som gäller. F-16, F-18 m.m. lyser med sin frånvaro. I stället så är det vanliga "civila" småflygplan som utnyttjas som sedan proppas fulla med sensorer och ledningsutrustning. Ett exempel är den U-28 som nyligen havererade i närheten av Camp Lemmonier.
Their plane, a U-28, is a tricked-out version of a Pilatus PC-12 turboprop. Similar to the small, commercial piloted planes converted into flying spies by the military’s Project Liberty program, the U-28 carries a suite of sensors and cameras to scout for special operators on the ground. It also doesn’t need a long runway — in fact, it’s able to land on dirt and grass — increasing its appeal for unconventional forces.
Oliver said the airmen hadn’t been at Lemonnier for very long. Air Force special operations deployments typically last two months, she said. But like many of their fellow elite troops, the four men who died had served multiple tours: this was Hall’s seventh deployment, Whitlock’s fifth, Wilkens’ third and Scholten’s third.
Kanske något att fundera på när Sverige förr eller senare anskaffar nya skolflygplan?
Den svenska militära närvaron i Afghanistan närmar sig sitt slut. Regeringspartierna söker just nu samarbete med de övriga partierna och det ryktas om avveckling med början 2012 för att fullständigt dra hem styrkorna till 2014. Inget förvånande med den tidsplanen.Det är ju precis vad NATO, EU och den afghanska regeringen redan kommit överens om. Möjligtvis så kan det vara en smula förvånande med tanke på att utvecklingen av uppbyggnaden av den afghanska armén och polisen inte gått så fort som man skulle önska. Därmed så vette sjutton om det finns någon att lämna över säkerhetsansvaret till. Tidplanen borde med andra ord justerats en smula.
Även här hemma i Sverige så saknas viljan. Tolgfors och Co har drivit en ominriktning av Försvarsmakten som innebär att huvuduppgiften är att fokusera sig mot internationella insatser. För att bemanna dessa har man infört utlandsobligatorium för anställda i Försvarsmakten och avskaffat värnplikten till förmån för yrkessoldater. Men insatsen i Libyen visar med all tydlighet på att politikerna egentligen inte vill nyttja de nya förmågorna. Det är dyrt och det riskerar att bli politiska tillbakaslag om det går dåligt eller motståndaren likt Khadaffi envisas med att inte ge upp.
Hur ser den politiska förankringen egentligen ut? I ett inlägg i SvD så kritiseras Regeringens otyldlighet avseende hur man tänker fortsätta med den svenska närvaron i Afghanistan efter 2014.
Taktiken från regeringshåll är uppenbarligen att tiga ihjäl kriget med sikte på att smyga igenom ett beslut om fortsatt svenskt deltagande i ett krig utan slut. Vad säger den politiska oppositionen?
Jag både håller med och förkastar argumenten i inlägget. Att tro på att enbart civila hjälpinsatser kommer att lösa alla problem är en smula naivt. Dessa pengar kommer bara att försvinna i korruptionen. Dessutom så kommer hjälpinsatserna att möjliggöra för ickedemokratiska grupperingar som talibaner och en del av de gamla krigsherrarna som numera sitter som provinsguvernörer att idka utpressning mot omvärlden. Däremot så är det helt rätt att ifrågasätta Regeringens planer. T.ex. tänker man sända HKP 16 till Afghanistan 2013. Är det så att vi överlåter stridandet på backen till de lokala trupperna och stöttar med högteknoligiska förmågor som stridsflyg, UAV och helikoptrar?
Vem ska dessa helikoptrar stötta? Karzai kommer med stor sannolikhet att söka stöd från en del grupperingar som idag samarbetar med talibanerna i strider mot ISAF. Redan idag så samarbetar ISAF med en del mycket tveksamma grupperingar. Vid sidan av ANSF så är det rena milisförband som utbildas och beväpnas.
Den svenska försvarsmakten beskriver CIP som en lokal grupp som ska skydda sin egen by och rapportera till polisen om något sker. Vid rekryteringen har de fått en armbindel och en visselpipa men ingen träning eller vapen. Ändå har alla vapen och dessutom bär flera av dem polisuniform, trots att de inte är registrerade som poliser. I själva verket är CIP bara ett annat ord för milis. På den svenska basen är frågan känslig och inte alla är bekväma med att vara involverade.
– CIP är en rysare och ungefär som att Stockholmspolisen skulle anlita och betala Hells Angels för att hålla ordning i Rinkeby utan att ställa några frågor om hur de går till väga, säger en svensk soldat med insyn i projektet. ... Projektet beräknas pågå i två år, men resultatet lär synas långt tidigare. Det är mycket tveksamt om idén att beväpna fler folk i ett redan överbeväpnat och krigsskadat land kommer leda till någon form av fred.
– Förmodligen är det framtidens inbördeskrig som beväpnas just nu, säger en av dem som deltagit i CIP-projektet.
Personligen så tycker jag att överlämna krigandet åt afghanerna är enda sättet att lyckas dra oss ur Afghanistan, men många av de argument som den svenska insatsen grundat sig i, d.v.s. hjälpa kvinnor, öka säkerhet för civila och bygga upp en afghanska stat kommer att få mindre fokus. Med stor sannolikhet så kommer ISAF efter 2014 att få välja sida i ett inbördeskrig. Mycket likt NATO:s agerande i Libyen. Frågan är bara vilken av dessa sidor som har rätten med sig?
2014 kommer svenska Försvarsmakten ha gått in i den nya insatsorganisationen. Frågan är bara hur insatserna kommer att se ut om lite mer än två år?
I USA verkar det som om de utdragna krigen i Afghanistan och Irak har resulterat i att man undviker att bygga upp stor truppnärvaro. I stället så är det kombinationen små specialförband med stöd av UAV och stridsflyg som gäller. Afghanistan 2001 snarare än Afghanistan 2011.
Ett exempel är USA:s satsning på att slå ner Al Qaida var de än dyker upp. Just nu så använder man sig av de nya teknikerna i insatser mot Al Shabab i Somalia.
The airfield in Arba Minch is part of a network of secret bases for unmanned aircraft in the Horn of Africa and the Arabian peninsula, the Post reported, citing unnamed US officials.
The US Air Force has spent millions of dollars to improve the airfield in Ethiopia to accommodate a fleet of Reaper drones that carry Hellfire missiles and precision-guided bombs, it said. ... The raids are conducted under the authority of the Central Intelligence Agency, not the military, but special operations forces and drone aircraft can be assigned to the spy agency for the strikes.
The Air Force operates a small fleet of Reapers from the Seychelles, a tropical archipelago in the Indian Ocean, about 800 miles from the Somali coast.
Om Sverige ska hänga på i denna trend så är det alltså dags att sätta in SOG stöttat av Gripen och vår nya UAV Shadow 200 "Örnen". Givetvis så finns det behov av HKP 16 för snabba transporter av specialförbanden. Frågan är bara vilket politiskt stöd det finns att samarbeta med CIA i.s.f NATO? Å andra sidan så hade CIA förband även i Afghanistan och amerikanska specialförband med tveksamma uppdragsmandat har opererat ut från Marmal där även de svenska förbandet finns stationerade.
Som en del av USA:s satsning på att slå ut Al Shabab så ingår även träning av de lokala styrkorna. Där är Sverige redan med på ett hörn och deltar med instruktörer nere i Uganda.
European Union Training Mission Somalia (EUTM) inleddes den 7 april 2010. Syfte med insatsen är att bidra till en stabilisering av situationen i Somalia i enlighet med Djibouti-avtalet från 2008. EU fattade beslut om utbildningsinsatsen för den somaliska regeringens säkerhetsstyrkor i januari 2010.
Visst så sysslar de svenska instruktörerna enbart med utbildning av Somaliska soldater, men man måste vara medveten om att det finns flera sidor på ett mynt. Sverige väljer bara att fokusera sina insatser på de mer officiella och lagliga delarna.
Det här är ett faktum som våra politiker måste vara mer tydliga mot svenska folket. När vi deltar i internationella insatser så är vi bara en mycken liten kugge i spelet. Vi hänger på USA och de större länderna i NATO, för utan deras stöttning så skulle insatserna vara omöjliga. Men det innebär också att vi får acceptera att följa deras planer. Utbildningen av CIP i Mazar-e Sharif är bara ett exempel på detta.
I ett tidigare inlägg fick jag en del skäll för att jag inte visade tillräckligt stor respekt för Frankrikes historia som militärmakt. Kanske det. Jag har dock stor respekt för franska soldater, men inte alltid deras befälhavare eller politiker. Nog om det. En kommentator till inlägget tyckte dock att det på tiden att ta upp Frankrikes agerande i Elfenbenskusten, då det varit ganska så tyst om det i svensk press. Jag håller fullständigt med om detta.
Frankrike agerar mycket aktivt i Afrika, till skillnad mot t.ex. USA och Storbritannien som numera fokuserar på de stora insatserna i Irak, Afghanistan och på senare tid även Libyen. Exakt varför går det bara att spekulera i, men det är helt klart inte bara av humanitärt intresse. Förklaringen ligger nog mer på att det ofta rör sig om gamla kolonier med band till Frankrike, många franska medborgare som bor kvar i länderna, industriintressen m.m. Afrika är en växande marknad för många länder och Indien och Kina gör sitt bästa för att få in en fot på denna marknad som Frankrike ser som sin egen.
"Kriget i Liberia har starka regionala kopplingar och den osäkra situationen i landet har haft en negativ effekt på utvecklingen i hela Mano Riverunionen (Guinea, Liberia och Sierra Leone) samt Elfenbenskusten. … Liberianska stridande deltog i kriget som utbröt under hösten 2002 i Elfenbenskusten, som i sin tur anklagas för att ha legat bakom uppkomsten av den nya rebellrörelsen MODEL i Liberia."
Faktum är att det finns ganska så många likheter mellan dagens insatser i Elfenbenskusten och Libyen. Skillnaden är att i Elfenbenskusten så agerar Frankrike mer eller mindre parallellt med den FN-ledda insatsen. Dessutom lyckades man bara efter 10 dagar fängsla den förra presidenten. I Libyen verkar det ta betydligt längre tid. Dessutom så har FN i Libyen enbart tillgång till luftstridskrafter och får för övrigt förlita sig på att rebellerna klarar av Khadaffis regeringsstyrkor och legosoldater.
"In Libya and in Ivory Coast, France has played big. It is in the process, at least in Abidjan [Ivory Coast's capital], of scoring a success that will have a world impact," said military analyst Pierre Rousselin in the pro-Sarkozy daily Le Figaro.
Att med våld avsätta diktatorer var otänkbart för bara några år sedan. Men, genom att nyttja vädjan från arabvärlden och Afrika har FN kunnat driva igenom resolution 1973 mot Libyen och 1975 mot Elfenbenskusten.
"Western diplomat at the UN last night said the resolutions showed members were taking seriously the "Responsibility to Protect" doctrine, adopted in 2006, promising "timely and decisive action" against atrocities.
"TV pictures and the threat of humanitarian catastrophe have made people not want to wait for massacres to happen, as in Rwanda," he said, in language strikingly reminiscent of the Blair-Clinton era.
The diplomat said that crucial in both cases had been the endorsement of action by the respective regional authorities – on Libya, the Arab League and on Ivory Coast, Ecowas and the African Union.
"It's very difficult if you're Russia or China to say 'no' if the Arabs and the Africans themselves are saying 'yes'," he said.
Also important has been the belligerence of Paris. The site of the Chirac-era "Non!" has become gung-ho, ensuring military – and symbolic – backing from the European mainland.
While Mr Obama has stayed almost invisible, the domestically embattled Nicolas Sarkozy has taken personal "ownership" of both interventions, rushing out his statements before anyone else."
Jag har tidigare tagit upp Hans Blix artikel i tidningen Focus där han analyserar FN:s säkerhetsråds nya möjligheter som visats i Libyen och även Elfenbenskusten.
Ett viktigt nytt element är att Kina och Ryssland, trots egna brister i demokratiskt styre, allt oftare tycks beredda att medverka till att FN:s säkerhetsråd sätter press på regimer att respektera valresultat (som i Elfenbenskusten) och kräver att folkliga demonstrationer inte får mötas med kulsprutor (som i Libyen). ... Detta är intervention som är artskild från det stöd för väpnade motståndsrörelser och annan inblandning i »inre angelägenheter« som länge förknippades med enskilda staters ingrepp för att främja eller skydda sina egna intressen i andra stater. ... Många stater, särskilt u-länder, förblir misstänksamma och befarar att också att internationella ingrepp kan utnyttjas av starka länder för egen politisk fördel. Den – berättigade – misstänksamheten mot utländsk intervention av gammalt märke smittar av sig till en tveksamhet inför intervention från det internationella samfundets sida.
Bakgrund Mellan 1893-1960 var Elfenbenskusten en fransk koloni. 1960-93 så fortsatte länderna att ha en nära relation med bl.a. en fransk militärbas i den största staden Abidjan och ca 20.000 franska medborgare. Den första presidenten Félix Houphouët-Boigny hade goda förbindelser med Frankrike och ledde landet under 33 år. Efter hans död 1993, så genomfördes det första öppna valet 1995 (tidigare har valen mest varit en formalitet för att återvälja president Houphouët-Boigny). Valet vanns av Henri Konan Bédié som tidigare pekats ut av Houphouët-Boigny som sin efterträdare. Men, då det inte längre fanns någon stabiliserande person som ledde landet så ledde valet till konflikter mellan etniska grupper samt mellan infödda och invandrare från framför allt Burkina Faso (vissa paralleller finns till Jugoslavien).
1999 genomfördes en statskupp där general Robert Guéi tog makten från den sittande presidenten Bédié som i sin tur flydde till Frankrike.
2000 genomfördes ett i början relativt fredligt val där Laurent Gbagbo tog makten. Alassane Ouattara som representerade det muslimska norra delen av landet tilläts inte delta då han ansågs vara invandrare från Burkina-Faso, vilket givetvis väckte protester från den norra delen av landet.
19 september 2002 startade det första inbördeskriget i Elfenbenskusten. Soldater från den norra muslimska delen av Elfenbenskusten gjorde myteri i protest mot att invandrare inte tilläts deltaga i valen. Den förre presidenten Guéi mördades (oklart av vem, men regeringen gick ut med uttalanden om att Guéi försökt genomföra en ny statskupp) och Quattara tog sin tillflykt till franska ambassaden.
Den 26 januari 2003 så skrevs ett fredsföredrag mellan Gbagbo och rebellerna. Det ledde till att Frankrike och ECOWAS/CEDEAO (Economic Community of West Africa States) skickade dit fredsbevarande styrkor, se nedan.
Freden varade inte särskilt länge. I november 2004 beordrade Gbagbo flyganfall mot rebellerna. 9 franska soldater dödades i samband med dessa, vilket ledde till att de franska trupperna slog tillbaka och slog ut Gbagbos stridsflygplan och helikoptrar. Många civila tog skydd i den franska ambassaden. Striderna ledde till en massevakuering av utlänningar. Franska trupper tog kontroll över flygplatsen i Abidjan.
"It is on a voluntary basis. We are not going to evacuate all our French citizens because they are too many," the official said, speaking on condition of anonymity. "We are evaluating the number of those wanting to leave and we have between 4,000 to 8,000 French who have expressed a wish to leave whether temporarily or for good."
Evacuations began this morning with a convoy of 40 UN personnel, said UN spokesman Philippe Mathieu. The 40 were among more than 1,000 expatriates who have sheltered in a UN headquarters amid four days of looting and attacks, Mr Mathieu said.
More than 1,600 other foreigners who have taken refuge in a French military base in Abidjan are to be flown out. They included 985 French and citizens of 42 other countries, a French official said. ... Three Boeings with space for 250 people each would run what were expected to be days of shuttles to Paris and to Dakar, Senegal, French officials said. At least two other countries, Spain and Belgium, sent military planes that were on standby in the region today if needed to evacuate their nationals.
Frankrike och FN lyckades få slut på striderna, men landet var delat i ett rebellkontrollerat norr och ett regeringsstyrt söder. Den sittande presidenten Gbagbo tilläts av FN att sitta kvar, då det var svårt att hålla nyval.
4 mars 2007 så skrevs ett nytt fredsföredrag mellan de stridande och i oktober 2010 genomfördes val. Utmanaren Quattara vann med ca 55% av rösterna mot Gbagbos 45. Men Ghagbo vägrade att acceptera valresultatet. Elfenbenskusten uteslöts ur både AU – Afrikanska Unionen och ECOWAS.
I mars 2011 så övergick konflikten till ett andra inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och anhängare till Quattara.
FN-missionen ECOWAS hade under åren 1990-2003 en gemensam insatsstyrka kallad ECOMOG (Economic Community of West African States Monitoring Group). ECOMOG har fått kritik för att deras metoder i Liberia 1990 och Sierra Leone 1997 gränsade till de som används av bägge sidorna i de olika konflikterna.
UNOCI bildades den 27 februari 2004 via beslut i FN-resolution 1528. En bataljon soldater, ca 800 man från UNIMIL i Liberia skickades till Elfenbenskusten. Gradvis så förstärktes insatsen till 8.000 man från 41 nationer.
Frankrikes insats Frankrike har under alla år haft en militär närvaro i Elfenbenskusten. 2002 förstärktes denna inom ramen för Opération Licorne till ca 4.000 man. Storleken på styrkan har varierat fram till dagens ca 1.600.
"The strikes were carried out by helicopters from the French force Licorne, acting under a UN Security Council resolution from last year, and by Ukrainian Mi-24 helicopters controlled by UNOCI, acting under last week's resolution 1975."
Following the arrest, Ouattara's appointed prime minister, Guillaume Soro, called on these troops to switch sides. "To all the forces, I make a last appeal to rally [with us] … there cannot be a manhunt," Soro said, in an address to the Ivorian people on the French television station I-Télé.
En diktator har därmed lämnat scenen. Den 21 maj så tog Qatarra officiellt över som ny president i Elfenbenskusten. Givetvis så var Sarkozy och Ban Ki-Moon hedersgäster. I sitt tal tackade Quattara både Frankrike och FN för deras stöd. Nu gäller det för honom att återuppbygga landet. 45% av befolkningen röstade trots allt på Gbagbo i valet, så Quattara måste gå mycket varsamt fram. Hans plan att skapa en samlingsregering bestående av personer från hans egen likväl som Gbagbos sida kan vara mycket klokt.
Alassane Ouattara, championed by the west during a deadly post-election conflict, has failed to condemn atrocities against real or perceived supporters of ousted president Laurent Gbagbo, the human rights group said.
Amnesty also criticised the UN mission in Ivory Coast for ignoring pleas for help and failing to prevent a massacre in the western town of Duekoue.
A month after the fall of Laurent Gbagbo, newspapers loyal to him are failing to appear, and one - the daily Notre Voie - is even under armed occupation by troops loyal to the new president Alassane Ouattara.
"The absence of an opposition press constitutes a major blow to press freedom in Côte d'Ivoire," said the press freedom watchdog, Reporters Without Borders.
Under striderna passade man på att plundra statliga byggnader. Bl.a. försvann "kronjuvelerna". Detta liknar utvecklingen i Irak där många museum och de gamla ruinerna av Babylon plundrades.
FN har i resolution 1992 visat hur man ser på framtiden.
"Welcoming the joint operations planning implemented by UNOCI and UNMIL around Côte d’Ivoire and Liberia border, taking note of the agreement set out between the two missions to maintain the temporary redeployment from UNMIL to UNOCI of three armed helicopters with crews, further taking note of the arrangements taken by UNOCI to task these assets mainly in western Côte d’Ivoire,
Acting under Chapter VII of the Charter of the United Nations, 1. Decides to authorize the Secretary-General, further to paragraph 1 of resolution 1968 (2011), paragraphs 3 and 4 of resolution 1967 (2011), paragraph 6 of resolution 1962 (2010), paragraph 1 of resolution 1951 (2010) and paragraphs 4 and 6 of resolution 1609 (2005), to extend until 30 September 2011 the redeployment from UNMIL to UNOCI of three armed helicopters with crews;
2. Requests the Secretary-General to provide it with an updated analysis and recommendations on the inter-mission cooperation arrangements by 15 September 2011;
3. Decides to extend the deployment of an additional 2,000 military personnel to UNOCI, as set out in resolution 1967 (2011) as well as the temporary additional military and police capabilities authorized by resolution 1942 (2010), until 31 July 2011;
4. Requests the support of troop- and police-contributing countries in that regard;
5. Decides to remain actively seized of the matter."
Slutsats FN har på senare tid lyckats få igenom mycket kraftiga resolutioner där Libyen och Elfenbenskusten är bra exempel. Att tredje världen nu börjar begära hjälp för att städa upp på sina bakgårdar är en positiv utveckling. Tidigare har man skyddat sina diktatoriska ledare, då de flesta har varit av samma skrot och korn. Nu får vi bara se om västvärlden är beredd att ta den utmaningen.
Den stora vinnaren efter insatserna i Elfenbenskusten och Libyen är Nicolas Sarkozy. Han har lyckats undvika att bli beskylld för att ha koloniala intressen i regionerna. Han har dessutom fått positiv kritik hemma i Frankrike och vunnit ett starkt väljarstöd. Likt Obama så har Sarkozy ett val att försöka vinna om ett år. Men där Obama väljer att avsluta konflikter så har Sarkozy valt att starta dem.
With a presidential election a year off – and his popularity ratings at all-time low – Sarkozy had to do something. First he led the way into Libya, driving through a UN resolution that would let French warplanes loose and make everyone else – except perhaps David Cameron – look indecisive.
Emboldened, France obtained a similar UN resolution allowing its Operation Licorne forces in the Ivory Coast to act "in defence of civilians", which in practice meant support for Ouattara.
Frankrikes ambitioner i Afrika kan vara en förklaring att man till skillnad från Storbritannien vidmakthållit sin hangarfartygskapacitet samt byggt upp en ny förmåga till snabbinsatser med helikoptrar och marktrupper med sina Amphibious Assault Ships av Mistral-klass. Frankrike tänker bevisligen nyttja dessa skepp på samma sätt som USA genom åren har nyttjat sin Marinkår. 2006 nyttjades Mistral i Opération Baliste för att evakuera franska civila från Libanon. Jag är en smula förvånad över att Frankrike för tillfället fokuserar sina Mistral till Medelhavet och insatsen i Libyen, men fransmännen kanske anser att hotet är över i Elfenbenskusten? I sammanhanget kan man kanske fundera på vad Ryssland tänker använda sina Mistral till? Men det återstår bara att se.
Det kan vid en första anblick ses som att Frankrike genomfört ett blixtangrepp och störtat en diktator, men faktum är att Frankrike och ECOWAS, senare UNOCI haft närvaro i Elfenbenskusten sedan 2002 och strider pågick senast 2004 mellan franska styrkor och regeringsstyrkor. Vårens strid är bara den senaste utvecklingen och tyvärr knappast den sista.
Även om det finns många likheter så är skillnaden stor mellan Elfenbenskusten och Libyen.
- I Elfenbenskusten har fria val genomförts, så det finns en legitim ledare att lämna över styret till. Även om rebellerna i Libyen nu blivit accepterade av EU och USA så är det tveksamt om de verkligen representerar folket.
- Gbagbo hade 2.000 man i sitt Republikanska Garde samt mer eller mindre civila supportrar som stöd. Mot honom stod rebellerna under ledning av Quattara. Frankrike satte in 1.650 man och Gazelle helikoptrar. UNOCI hade tillgång till över 8.000 man och ukrainska Mi-24. I Libyen sätter NATO inte in några marktrupper, utan förlitar sig helt på att rebellerna skall klara av Khadaffis trupper. Dock så underlättar NATO för rebellerna genom att bomba luftvärn och stridsfordon.
- Till Elfenbenskustens stora nackdel är att åratal av strider har slitit sönder samhället. Det kommer att bli betydligt svårare att bygga upp än Libyen. Dessutom är det mer etniskt uppdelat. Man skulle kunna jämföra Elfenbenskusten med Afghanistan och Libyen med Irak i detta hänseende.
De ukrainska Mi-24:orna är ett intressant kapitel. Jag har tagit upp dessa i ett tidigare inlägg. De är närmast att jämföra med legosoldater i FN-tjänst och har en kraftig beväpning som fått Ryssland att reagera. FN-insatser är inte längre alltid de fredsbevarande blå baskrarna som vissa svenska politiker går omkring och drömmer om.
Hur kommer FN att gå vidare? Vad kommer att hända med expresident Gbagbo? Kommer att han likt Khadaffi att sändas till krigsförbrytartribunalen ICC i Haag? Men en sådan rättegång kan även dra Quattara med sig i ett domslut.
UN investigators have found that at least 3000 people were killed in violence following the highly disputed presidential election last November. The ICC expressed concern that both internationally recognized leader Alassane Ouattara and his now-ousted rival Laurent Gbagbo waged bloody massacres throughout Côte d’Ivoire. Outtara and Ghagbo have blamed each other’s fighters for the whole scale killing of several hundred people that took place in the western town of Duekoue.
Outtara has claimed that only the Ghagbo is being investigated by the ICC. According to the statement from the prosecutor, “President Ouattara sent a letter urging the Prosecution to open the investigation and he is working closely with the regional organization ECOWAS to make sure that crimes do not go unpunished in Côte d’Ivoire.”
I Liberia så hade FN byggt upp tillräckliga resurser för att kunna driva DDRR - avväpning, demobilisering, reintegrering och återanpassning. Man lade stort arbete på att bygga upp en fungerande armé och polis, där mänskliga rättigheter var i fokus under utbildningen. En liknande utveckling måste också ske i Elfenbenskusten.
För Sveriges del så kan Frankrikes agerande givetvis vara ett alternativ till att deltaga i de större och mer långsiktiga insatserna som t.ex. Afghanistan. Men vi måste också vara beredda på att vi kan bli inblandade i gamla koloniala strider där det är mycket svårt att skilja på vän och fiende. FN är inte längre helt neutral och det är inte längre enbart fredsbevarande insatser som genomförs i FN:s regi.
Den stora frågan är vilka insatser Sverige skall deltaga i. För hur det än är så finns det inte resurser för mer än en insats i taget. Vi måste dessutom se till att göra klart jobbet i den första insatsen innan vi hoppar till nästa. Annars gör vi om samma misstag som USA när man lämnade Afghanistan åt sitt öde för att ta itu med Irak 2003. Det misstaget betalar vi fortfarande för. Risken är stor att vi kommer att välja ut insatser baserat på egna intressen. Vilka insatser är det som politikernas väljarbas har sympati med? Vilka insatser är det som de som Sverige vill ha goda politiska band med (USA, EU, NATO) väljer?
Frågan är också hur mycket bättre Quattara egentligen är än Gbagbo? Men det är kanske precis som i Libyen att vi får acceptera att den nya regimen knappast kommer att vara demokratisk på samma sätt som vi är vana i Europa. Vi störtar en diktator för att installera nästa.
Guardian har en bra uppföljning på läget i Elfenbenskusten som jag rekommenderar i brist på svenska tidningars intresse.
Jag har i ett antal tidigare inlägg kritiserat att de NBG-resurser som vi utbildar till internationella insatser aldrig kommer till användning. Bl.a. tycker jag fortfarande att Haiti hade varit ett gyllene tillfälle för en europeisk battlegroup. Varför inte utnyttja en resurs som finns tillgänglig med kort varsel till annat än rena militära insatser? De har ju trots allt bra utrustning och utbildning i bl.a. sjukvård samt att skydda civila från plundring m.m. som kan inträffa i samband med naturkatastrofer.
Just nu pågår stora oroligheter i Nordafrika som konsekvens av det andra arabiska upproret. Detta resulterar i tusentals med flyktingar som behöver hjälp. Givetvis så kommer majoriteten av denna hjälp att komma från de civila hjälporganisationerna, men även militära styrkor kan visa sig användningsbara.
I EAW - Expeditionary Air Wing som är en del av NBG11 finns gott om resurser för att stötta en civil insats för att transportera svenska medborgare ut ur Libyen och andra länder i Nordafrika. Bl.a. finns Tp-84 Herkules för transport av civila på samma sätt som RAF stöttade med sina C-130. Det finns en flygplatsenhet som kan hjälpa till med hantering av gods och flyktingar. Även de HKP15 som är del av EAW skulle kunna användas för att övervaka flyktingläger från luften samt transportera viktig utrustning. De kroatiska helikoptrar som hyrts in till EAW är utrustade för MEDEVAC. Även våra HKP10B som snart skickas till Afghanistan skulle göra större nytta nere i Afrika.
Övriga resurser som finns tillgängliga inom staten/Försvarsmakten: - Svenska Nationella Ambulansflyget, SNAM som bl.a. stöttar NBG11. Kan användas för att flyga ut skadade människor till sjukvård med rätt utrustning/kapacitet.
- C-17. Kan användas för att transportera utrustning till flyktingläger. Detta var den resurs som Flygvapnet stöttade med under insatsen på Haiti.
- Kustbevakningens övervakningsflygplan. På samma sätt som man stöttade nere i Adenviken för att hitta pirater kan man hjälpa till med att identifiera fartyg med flyktingar ombord för att förhindra att flyktingströmmen resulterar i att stora mängder flyktingar drunknar i sina försök att lämna landet.
- Carlskrona. Användes som ledningsfartyg under insatsen i Adenviken och borde kunna utföra samma typ av uppdrag igen. Har dessutom kvalificerad sjukvård ombord.
Upp till bevis ÖB. Ska vi hålla dyrbara militära resurser snabbt användbara för insatser så måste vi någon gång använda oss av dem. Vi borde också bredda användningsområdet, då de militära insatserna inom EU verkar sakna politiskt stöd. Dags att tänka "out of the box" och fokusera på resultat i stället för att bara vara en del av de politiska spelen.
I dag väntar sju svenskar på flygplatsen i Tripoli på att få flyga därifrån. En till är på väg från den samlingsplats som finns på Ericssons kontor utanför Tripoli.
– Vi räknar med att de åtta svenskarna kan lämna Libyen i dag, säger Cecilia Julin, UD:s kommunikationschef, till TT.
11:57: Libyska statstelevisionen tillbakavisar uppgifterna om att tulltjänstemän vid gränsen till Tunisien övergivit sina poster, rapporterar BBC. Sedan upproret mot Gaddafi började har den libyska televisionen konsekvent undivikit att rapportera om det, påpekar BBC.
11:52: Sverige skickar i dag ett Herculesplan till Malta för att hjälpa till med evakueringen från Libyen. På planet finns sjukvårdsutrustning som ska sändas vidare till Libyen, skriver försvarsdepartementet i ett pressmeddelande.
Muammar Gaddafi, nio medlemmar av hans familj och ytterligare sex personer ur den inre maktcirkeln omfattas av reseförbud. Alla tillgångar som tillhör Gaddafi, hans son Saif al-Islam och fyra andra i familjen ska frysas.
FN:s säkerhetsråd inför också ett omedelbart stopp för vapenförsäljning till Libyen.
EU:s utrikeschef Catherine Ashton sade att brott mot mänskliga rättigheter måste upphöra i Libyen och varnade dess ledare Muammar Gaddafi för "konsekvenser".
Det börjar med andra ord att hända saker. FN resolutionen i kombination med EU:s uttalanden kanske ökar chansen för att NBG11 utnyttjas?
På söndagseftermiddagen lämnar ett transportplan 84 (C-130 Hercules) Skaraborgs Flygflottilj, F 7 i Såtenäs med destination Valetta på Malta.
Planet medför även sjukvårdsmateriel.
Förfrågan om flygresurser kom till Sverige från NCC (Non-Combatant-Evacuation-Operations Coordination Cell) som är ett internationellt samarbete för koordinering av resurser vid större evakueringar av civila.
Transportflygenheten på F7 är en av Försvarsmaktens mest erfarna enheter vad avser internationella insatser och det är skönt att se att de som vanligt kan ställa upp med mycket kort varsel. Det här är en förmåga som Flygvapnet har haft i alla år, nytt anställningsavtal eller inte...
Uppdaterad 11-02-28, 07:06 Herkulesen är nu framme på Malta och planeringen för insatser har påbörjats.
18.50: När det svenska Hercules-planet lossats på Malta ska de fem svenska flygofficerarna vila över natten för att sedan börja flyga på Libyen på måndagen.
– Vi ska under kvällen planera in det här flygplanet i verksamheten, säger örlogskapten Jonas Cederblad, som är utsänd svensk stabsofficer i Valletta till TT.
Han säger att Herculesplanet ska flyga ut utländska medborgare till och med torsdag.
Den internationella insatsen har tillgång till ett flygplan av typen C 17 Globemaster, sex Hercules, tre C 160 Transall samt två mindre flygplan. De har hittills flugit ut 500–1 000 utländska medborgare.
Men dessutom finns ett inhyrt grekiskt fartyg, ett brittiskt örlogsfartyget och ett holländskt örlogsfartyg.
– Det har man också helikoptrar på så att man kan lyfta ut enstaka individer till fartygen, säger Cederblad.
Fartygen trafikerar hamnarna i Tripoli, Benghazi och Misrata.
– Räknar man in även båttrafiken så blir det över 1 000 evakuerade, säger Cederblad.
Denna aktion börjar liknar Dunkirk. Frågan är vilket motstånd resterna av regimen i Libyen kommer att erbjuda? Luftvärn och jaktflyg kan ställa till stora problem om inte luft- och sjöbron ges skydd i form av jaktflyg.
Uppdaterad 11-02-28, 22:42 NATO och USA börjar diskutera en No-Fly-Zone över Libyen. Därmed så finns även uppgifter för Gripenenheten i EAW. I Italien har man redan påbörjat det politiska spelet för att kunna ta emot NATO-flyg inför en insats över Libyen.
Italy’s treaty with Libya, signed by Prime Minister Silvio Berlusconi in August 2008, calls on Italy to pay Libya $5 billion over 20 years in reparations for its colonial past there. In return, Libya pledged to help block the flow of illegal immigrants to Italy and grant favorable treatment for Italian companies seeking to do business in Libya.
But the treaty also contains a nonaggression clause that some analysts said complicated Italy’s position in the event of international military intervention in Libya. In it, Italy pledges not to use “direct or indirect” military force against Libya, or to allow the use of its territory “in any hostile act against Libya.”
There are several United States and NATO bases in Italy that presumably would be staging areas for any action against Libya, including the United States Sixth Fleet base near Naples. After the treaty was signed, Italy had to explain to NATO that it would respect its multilateral international treaties.
Med tanke på att detta är precis den typ av insats som genomfördes över Kosovo så borde Flygvapnet vara väl förberedd för att kunna ställa upp med stridsflyg. Om nu bara viljan och pengarna finns.
Uppdaterad 11-03-01, 16:38 Chefen för NBG 11, brigadgeneral Stefan Andersson är beredd att åka ner med sitt förband till Libyen om EU beslutar sig för det. Vi får se vad EU säger. Chansen är nog stor att NATO erbjuder egna styrkor ur sitt snabbinsatsregister innan EU hinner räcka upp handen.
Det svenska Herculesflygplanet låg i väntläge utanför libyskt territorium under tre timmar och 45 minuter och gjorde upprepade försök att få ett landningstillstånd.
Försök att kontakta den libyska flygtrafikmyndigheten gjordes även från den flygtaktiska staben vid Försvarsmaktens högkvarter i Stockholm utan resultat.
Frågan är egentligen vad som krävs för att vi skall landa utan landningstillstånd? "C-meddelande, jag landar från norr!" på 121,5 MHz och den lokala trafikflygledningens tornfrekvens?
Uppdaterad 11-03-03, 18:46 Nu har vår Tp-84 landat i Tripoli och bör när detta skrivs vara på väg tillbaka till Malta. Det ska bli intressant att se om man lyckades få ut alla svenskar. Vad händer i så fall fortsättningsvis? Kommer man att fortsätta flyga ut medborgare från andra länder?
Efter några timmars väntan på flygplatsen såg de ett Herkulesplan flyga lågt över platsen, som för att kolla av området. Sedan landade det, och ut kom fem–sex brittiska soldater – kamouflageklädda och beväpnade med pistoler. Oljearbetarnas identiteter kontrollerades och därefter fick de gå ombord. Planet lyfte, men landade efter en halvtimme på en annan plats i öknen för att plocka upp ytterligare nio–tio personer.
– Planet flög på mycket låg höjd. Det var sandstorm och mycket turbulens. Flera spydde
Tre marinsoldater från Nederländerna hålls fångna av Gaddafis styrkor. Först i dag blev det känt att de tillfångatogs i söndags när de skulle evakuera två européer. De civila européerna överlämnades senare till Nederländska ambassaden och har lämnat Libyen.
På torsdagskvällen landade ett svenskt Herculesplan i Malta efter att ha hämtat utländska medborgare från Tripoli. Ombord fanns sex svenskar. Dessutom var det fyra personer från Rumänien och en person från Kanada med på Herculesplanet.
- Det var väldigt få EU-medborgare på flygplatsen. Vi gick flera varv på flygplatsen, men vi kunde inte uppbringa några fler, säger ambassadrådet Håkan Hjort till TT.
Uppdaterad 11-03-04, 13:22 Tp-84:an kommer att stanna kvar på Malta och delta i evakuering av andra länders medborgare. Mycket bra lösning, då det ger många "vita kulor" att ha i kommande säkerhetspolitiska diskussioner inom EU.
Uppdaterad 11-03-04, 17:06 Försvarsmakten går nu ut med information om att Tp-84:an kommer att stötta UNHCR under 10 dagar. Därmed så får den ett vidare mandat än att bara stötta EU med att föra ut medborgare.
A rapid response from the international community to the joint International Organization for Migration humanitarian evacuation appeal of earlier this week has seen significant progress with the evacuation of Egyptians and other nationalities from Tunisia. Egypt, Tunisia, France, Germany, Italy, Spain and the United Kingdom have all offered air or sea transport.
The Egyptian government has repatriated tens of thousands of its own nationals. Australia, Austria, Belgium, Denmark, the European Commission, France, Germany, Luxembourg, Poland and Spain have offered funds for the UNHCR response to the Libya crisis. Private donations have also been coming in.
Around 12,500 people still need evacuation from Tunisia. More than 10,000 are from Bangladesh. Today, at least two flights are planned to Bangladesh. Fleming said that if Libyan military control of the border and roads reduces, a huge exodus of people could resume. Planning is under way to establish a second camp close to the border.
Det svenska transportflygplanet kommer att återvända hem till Sverige under tisdagen.
En smula snopet med så pass kort närvaro. Jag tvivlar på att UNHCR inte längre har behov av stöttning. Sanningen är nog snarare att Försvarsmakten har svårt att få uthållighet i förbandet utan att skicka ner betydligt större resurser i form av stabsfunktion, underhåll och extra besättning. En kloss motsvarande SAE C-130 i Afghanistan skulle behövas.
Den militära insatsen leds av Bangladesh. Den är underställd SRSG Choi Young-Jin från Syd-Korea. Frankrike som har koloniala intrssen och många medborgare i landet leder den polisiära insatsen.
Så frågan är vilka som kommer att räcka upp handen när generalsekreterare Ban Ki-moon ställer frågan om några dagar? Syd-Korea borde känna en viss press, AU likaså. Men vad händer om frågan går till EU? Bollar de den raskt vidare till Frankrike, eller ställer man kanske upp med delar av en stridsgrupp? Sverige står i beredskap, men är vi beredda att åka?
Den 1 januari 2011 så står NBG11 i beredskap. Kommer EU någonsin att komma till skott med denna typ av resurs? Just nu så jäser det lite här och där i världen. Krisen i Korea tror jag inte att säkerhetsrådet kommer att kunna komma till beslut om. Skulle något hända där så räcker det nog dessutom inte med 1-2 stridsgrupper. Möjligtvis så skulle en utökning av antalet observatörer ligga nära till hands och den uppgiften skulle mycket väl kunna hamna på Sverige.
Intressantare är dock utvecklingen i Elfenbenskusten. FN har redan trupp på plats, men långt ifrån tillräckligt för att kuna stoppa utvecklingen. Det är ett franskt intresseområde och erfarenheterna från operation ARTEMIS i Kongo pekar på att EU skulle faktiskt kunna komma till skott. NBG11 har också förberett sig för insats i Afrika. Men det kräver ett beslut i FN och ett beslut i EU. Många inblandade europeiska länder med dålig ekonomi som ska dela på kostnaderna för insatsen. Det ska med andra ord bli intressant att dels följa beslutsprocessen, men även att starta mitt lilla tidtagarur för att se vilken beredskap NBG11 i praktiken har.
Se mer om Elfenbenskusten på Försvar och Säkerhet samt om Säkerhetsrådets tveksamheter avseende Korea hos Wiseman.
"Jag blev held up i Kina, Jag blev rånad i Shanghai Jag har suttit hos pirater uti pant"
Av Evert Taubes visa Möte i Monsunen kan man dra slutsatsen att sjömanslivet inte alla gånger varit helt riskfritt. Det piratproblem vi känner från Adenviken är heller inget nytt, ens i vår tid.
”Ämnar regeringen agera för alternativt förmå vissa länder i Västafrika till krafttag mot piratöverfall och för ett effektivt skydd av handelsfartyg och deras besättningar?”
Denna fråga ställdes enligt Riksdagens protokoll 1977/78:43-44 den 8 december 1977 i Sveriges riksdag till dåvarande utrikesministern Karin Söder.
Frågan var föranledd av att det danska fartyget "Lindinger Ivory" den 21 november 1977 angripits på Lagos redd, varvid en sjöman blev dödad, en fick ögat utstucket, flera andra blev svårt misshandlade och skadade. Piraterna anföll med kulsprutepistol och assegajer [kort kastspjut].
Karin Söder förklarade att ”vi har nu lyckligtvis nått så långt att vi kan ha radiokontakt med fartygen. Även personal på ambassaderna kan från sina hem ha radiokontakt med svenska fartyg, liksom vi har ett samarbete mellan de nordiska ambassaderna för att på det sättet kunna ge de ombordanställda en tryggare tillvaro när fartygen ligger i hamn”. Detta hände sig på den tiden då det fanns fartyg i den svenska handelsflottan och min tro är att den ovan nämnda radiokontakten inte nämnvärt bidrog till en tryggare tillvaro för de ombordanställda.
Medan nästan all maritime uppmärksamhet riktas mot pågående sjöfartsoperationer i Adenviken med omgivande farvatten, försämras säkerhetsläget för sjöfarten snabbt i Guineabukten i Västafrika.
Redan 2008 ansåg försäkringsbolagen att Nigeria var en krigszon och försäkringspremierna fördubblades. Samma år ville International Transport workers Federation (ITF) att Nigerias territorialhav skulle förklaras för krigszon.
En redan instabil region, med resningar och uppror i det oljerika Nigerdeltat i Nigeria, som får oljepriserna på världsmarknaden att fluktuera, tilldrar sig alltmer av västvärldens intresse. Ett ökande antal örlogsfartyg från USA, GB och Frankrike patrullerar området och genomför övningar tillsammans med (sparsamt förekommande) sjöstridskrafter från Nigeria, Ghana och Kamerun. Trots detta ökar problemen för den civila sjöfarten hela tiden i området.
Vissa säkerhetsexperter bedömer att den explosiva mixen av ”failing states”, organiserad brottslighet och bristen på lokala maritima, militära resurser kommer att medföra att problemen i regionen kommer att - inom en snar framtid - överskugga de problem vi idag ser kring Adenviken. Kriminell verksamhet i området omfattar såväl våldsbenägen piratverksamhet som illegal vapensmuggling, trafficking och narko-terrorism.
Hur man än ser på regionen så finns potential för inbördeskrig, etniska oroligheter, ”coups d’état” eller att undertryckta, historiskt betingade, motsättningar kommer till ytan och exploderar. Omfattande organiserad brottslighet bidrar inte till ökad stabilitet.
Det största och rikaste landet i området, Nigeria, står på tröskeln till en kollaps, p.g.a. att upproriska grupperingar härjar i det oljerika och miljömässigt härjade Nigerdeltat och pågående sekteristiskt våld mellan kristna och muslimer.
“The maritime disorder situation in the Gulf of Guinea (GOG) is far less known in the eyes of the international media but no less real. Maritime disorder affects all areas in West Africa but the effect of criminality, piracy and terrorism in Nigeria’s waters is such that international companies either refuse to trade in Nigeria or are withdrawing their operations and fishermen refuse to put to sea. Maritime disorder then is choking elements of Nigeria’s income, especially from oil.”
Det förekom femtio attacker och tio mord bara under januari 2008, enligt Nigerian Trawlers Owners Association. De som utför attackerna har en helt annan och värre modus operandi, än vad vi ser från ”kollegerna” i Adenviken, där ju lösensummor för oskadda besättningar står för avansen. Risken för att sjöfolket skall utsättas för mycket grovt fysiskt våld är överhängande i GOG.
Enligt brittiska Serious Organised Crime Agency (SOCA) så underhålls den organiserade brottsligheten i Västafrika av kokainets väg till Europa och logistiken kring detta. 60% av Europas kokain beräknas komma från Guineabukten.
Vad görs då från västländernas sida? US Navy försöker att bidra till förbättringar avseende nationernas Maritime Domain Awareness (MDA). Royal Navy har sporadisk närvaro i området och franska flottans verksamhet har mest liknats vid utslag av neo-kolonialism.
Problemet har adresserats under 2009 vid Chiefs of European Navies (CHENS) möte, där den strategiska vikten av Guineabukten åter framhölls. Det produceras 5,4 millioner fat olja varje dag i regionen och det finns 50,4 milliarder fat i tillgängliga reserver. Bara Nigeria står för 10% av USA:s importerade olja.
Vad kan vi då göra bättre idag än Karin Söders förbättring av radiokontakterna 1977? Nu när NATO har en ny strategi i vardande, föredömligt redovisad av Tobias Forsnacke, finns det kanske anledning att anta att Sverige hinner först med att applicera den nya strategin på det egna nationella agerandet. Kanske sänder vi ett sjögående OMLT-förband till området vad det lider? Behovet finns.
Sumatra tog i ett tidigare inlägg upp Kinas framfart i Afrika. Insatsen i Afghanistan i kombination med vårt gamla arv från kolonialtiden gör att vi numera inte gärna lägger oss i. I stället har det blivit policy att de afrikanska staterna inom ramen för AU (givetvis med finansiering från FN/EU) ska lösa sina problem själva.
Men hur lätt är det egentligen? Precis som med USA/Sovjetunionen som under Kalla Kriget bromsade många av FN:s insatser så finns det i de flesta afrikanska konflikter medlemmar inom AU som har egna intressen i konfliktområdet.
Om Obama med stöd av Petraeus får sin vilja fram och börjar avveckla i Afghanistan 2011 så börjar det bli dags att titta på var nästa potentiella insats kan äga rum. I C INS målbild och FMUP pekar Försvarsmakten på Afrika som en kommande insats.
- En insats på land i Somalia krävs för att stoppa de nationella stridigheter som är grundorsaken till att man inte själva kan ta hand om piraterna i Adenviken. För att inte behöva skicka fartyg till denna regio i all evighet måste vi stoppa roten till problemet.
Men Somalia väcker också Blackhawk Down-syndromet. USA tvingades dra sig ur förra gången då den amerikanska opinionen inte kunde tolerera bilderna av döda soldater som släpades längs gatorna i Mogadishu. Men den amerikanska opinionen kanske har härdats i Irak- och Afghanistankrigen? Frågan är om den svenska har det?
Claes Arvidsson har i en ledare i Svd - under rubriken ”Krösamajabilden av Afrika är för mörk” - uppmärksammat den trots allt positiva utvecklingen som pågår i Afrika och som många är omedvetna om. ”Den mörka bilden av Afrika är sann, men den är bara en del av sanningen”, skriver Claes.
”Under perioden 2000–2008 växte Afrikas ekonomi på årsbasis med 4,9 procent (en dryg procentenhet högre än det globala genomsnittet). 2006 var direktinvesteringarna för första gången högre än biståndsflödena. Det finns exempel på företag utanför råvarusektorn som är i världsklass. När det blir dyrare att tillverka i länder som nu är låglöneländer kan Afrika stå näst på tur.” Visst sker tillväxten från en låg nivå, men gjorde inte Kinas tillväxt det också en gång i tiden.?
Vill vi – likt Krösa Maja – se den negativa sidan, så kan vi för ett ögonblick betrakta Demokratiska Republiken Kongo, stort som hela Västeuropa. Efter självständigheten styrde Mobutu Sese Seko Kongo i 32 år, reste runt i världen i en chartrad Concorde, allt medan hans folk sjönk ner i fattigdom och misär. Vid hans död startade ett inbördeskrig som beräknas ha kostat 5,4 miljoner människor livet. Idag plågar AIDS och malaria ett redan plågat folk. Är allt då nattsvart och hopplöst?
Time Magazine vet berätta om det som Claes Arvidsson inte fick plats med i sin korta ledare, nämligen Kinas roll i Afrikas nya och ljusare framtid. Bara ett litet exempel bland många på hur det kan gå till: Trots det allmänt dåliga tillståndet i Kongo har regeringen och statsägda China Railway Engineering Corp (CREC) förhandlat fram en affär på 6 miljarder dollar. Tusentals kilometer vägar och järnvägar, 32 sjukhus, 145 hälsocenter och två universitet. Som delbetalning får Kina gruvrättigheter för 3 miljarder dollar i koppar- och koboltgruvor. Så här byts råvaror mot infrastruktur över hela kontinenten.
“…trade stood at $10 billion in 2000. By 2006, it was $55 billion, and in 2009 it hit $90 billion, making China Africa's single largest trading partner, supplanting the U.S., which did $86 billion in trade with Africa in 2009. Today the Chinese are pumping oil from Sudan to Angola, logging from Liberia to Gabon, mining from Zambia to Ghana and farming from Kenya to Zimbabwe. Chinese contractors are building roads from Equatorial Guinea to Ethiopia, dams from the Congo to the Nile, and hospitals and schools, sports stadiums and presidential palaces across the continent. They are buying too. Acquisitions range from a $5.5 billion stake in South Africa's Standard Bank to a $14 million investment in a mobile-phone company in Somalia”.
Givetvis gnäller alla Europas Krösamajor: Orent spel, nykolonialism, dålig betalning, dålig arbetsmiljö, skadligt för miljön, bristande mänskliga rättigheter och framför allt på att Kinas offensiv i Afrika präglas av koordinering mellan handel, bistånd och diplomati som väst inte kan matcha, om det ens vore helt lagligt hos oss.
I motsats till västvärldens bistånd så gäller för Kina ”Beijing doesn't do gifts; it does deals”, det som den svenska borgerliga regeringen lite trevande börjat efterfråga.
Det finns andra fördelar för Afrika med att vända sig till Kina: "With the West, there are studies, analyses and bureaucracy," says the Western official. ”The Chinese just ask what the government wants, and they don't question or comment or judge. They just do it... Drive across almost any African country today and you'll find Chinese engineers by the side of the road, sleeves rolled up, overseeing work crews. IMF officials in suits crunching numbers inside air-conditioned compounds just don't have the same kind of dash. ‘What we do is always in the shade,’ complains an IMF staffer in Africa.”
Problem i relationerna mellan kineser och afrikaner? Javisst, kulturkrockar som avtar efter att båda parter lär sig att anpassa sig till varandras sätt att vara och tänka.
Hur anpassar vi i väst oss till den nya utvecklingen i Afrika, Där vi årtionde efter årtionde öst in kopiösa mängder pengar utan synbart resultat. Skall vi fortfarande stå för kostnaderna, medan kineserna tar hem vinsterna, bl.a. i form av hett efterfrågade råvaror? En liknande utveckling kan ses i Afghanistan.
Den nya Afrikanska utvecklingen har börjat att uppmärksammas i Sverige och både FOI och Kommerskollegium har presenterat intressanta studier i ämnet.
Kanske är det så här förutsättningar för varaktig fred skapas, i en världsdel som fått sin beskärda del av krig, fattigdom, sjukdomar, korruption och kolonialt förtryck. Hopp om en (bättre) framtid. Kanske kan Afrikas naturtillgångar bli en välsignelse och inte längre vara en förbannelse och krigsorsak i sig.
FN är en organisation som tyvärr är tandlös på grund av avsaknad av egen ekonomi, militära resurser samt att vetomöjligheterna i säkerhetsrådet stoppar många ingripanden. Kom ihåg FN:s misslyckande i Srebrenica och Rwanda.
I Afrika får därför FN ett dåligt rykte. Trupperna har inget mandat att ingripa och de soldater från Afrika och Asien som skickas begår själva övergrepp. Soldater från AU - Afrikanska Unionen må vara duktiga på att slåss, men har tyvärr inte alltid rätt inställning till civilbefolkningen och saknar demokratiska värderingar. Soldaternas syn på kvinnor visar sig i att dom utnyttjar prostituerade och begår våldtäkter.
Såväl den kongolesiska armén som FDLR attackerar civilbefolkningen, och situationen för civila har snarare förvärrats än förbättrats sedan offensiven inleddes. Enligt officiella källor har drygt 1.200 FDLR-rebeller avväpnats sedan i mars, medan hjälporganisationer rapporterar att mer än 1.000 civila dödats, 7.000 kvinnor och barn våldtagits, 6.000 hem bränts ned och 900.000 människor tvingats på flykt i Nordkivu och Sydkivu fram till sista september i år.
Om inte FN ser till att få mer mandat från de deltagande länderna i insatser så är risken stor att det växer fram alternativa lösningar. USA har börjat använda privata säkerhetsföretag som Xe/Blackwater och Haliburton i sina insatser. I Afrika används ibland rena legosoldater som stöd för FN trupper.
Att ingripa i något som borde ses som ett inbördeskrig är ett stort problem för FN. Oavsett vem som stödjs så har man tagit sida i konflikten och ses inte längre som fredsbevarande utan som en stridande part. Samma problem fanns i krigen i Jugoslavien och numera i Darfur och Afghanistan. En cynisk människa kan anse att krigen är svåra att avsluta då dom styrs bl.a. av felaktiga gränser som är ett arv från kolonialismen. Kanske måste dessa länder "slåss färdigt" för att genomgå den process som Sverige genomgick på 1600-talet där våra nuvarande gränser definierades.
Inlägg
