FN är en organisation som tyvärr är tandlös på grund av avsaknad av egen ekonomi, militära resurser samt att vetomöjligheterna i säkerhetsrådet stoppar många ingripanden. Kom ihåg FN:s misslyckande i Srebrenica och Rwanda.I Afrika får därför FN ett dåligt rykte. Trupperna har inget mandat att ingripa och de soldater från Afrika och Asien som skickas begår själva övergrepp. Soldater från AU - Afrikanska Unionen må vara duktiga på att slåss, men har tyvärr inte alltid rätt inställning till civilbefolkningen och saknar demokratiska värderingar. Soldaternas syn på kvinnor visar sig i att dom utnyttjar prostituerade och begår våldtäkter.
Nu senast så visar en FN rapport på att insatserna i Kongo-Kinshasa förvärrat snarare än förbättrat läget för civilbefolkningen. FN stödjer den kongolesiska arméns kampanj att slå ut rebellgrupper.
Såväl den kongolesiska armén som FDLR attackerar civilbefolkningen, och situationen för civila har snarare förvärrats än förbättrats sedan offensiven inleddes. Enligt officiella källor har drygt 1.200 FDLR-rebeller avväpnats sedan i mars, medan hjälporganisationer rapporterar att mer än 1.000 civila dödats, 7.000 kvinnor och barn våldtagits, 6.000 hem bränts ned och 900.000 människor tvingats på flykt i Nordkivu och Sydkivu fram till sista september i år.
Om inte FN ser till att få mer mandat från de deltagande länderna i insatser så är risken stor att det växer fram alternativa lösningar. USA har börjat använda privata säkerhetsföretag som Xe/Blackwater och Haliburton i sina insatser. I Afrika används ibland rena legosoldater som stöd för FN trupper.
Att ingripa i något som borde ses som ett inbördeskrig är ett stort problem för FN. Oavsett vem som stödjs så har man tagit sida i konflikten och ses inte längre som fredsbevarande utan som en stridande part. Samma problem fanns i krigen i Jugoslavien och numera i Darfur och Afghanistan. En cynisk människa kan anse att krigen är svåra att avsluta då dom styrs bl.a. av felaktiga gränser som är ett arv från kolonialismen. Kanske måste dessa länder "slåss färdigt" för att genomgå den process som Sverige genomgick på 1600-talet där våra nuvarande gränser definierades.
Inlägg
Problemet är väl mycket att de västländer som traditionellt utgjort kärnan i många FN-uppdrag varit upptagna i Afghanistan de senaste åren.
SvaraRaderaProblemet i Kongo är att grannländerna länge haft "sina" miliser och att regeringsarmén bara varit ännu en milis.
Så jag tror inte att vi gör mer skada än nytta - annat än genom vår frånvaro.
När jag använde ordet vi för insatsen i Kongo så var det inte helt korrekt. Men soldaterna i AU förstör mycket av FN:s rykte i Afrika, vilket västvärldens trupper kan få problemmed den dagen dom släpper fokus på Afghanistan för att gå ut på normala insatser.
SvaraRaderaFrågan är vem vi ska stödja i dessa konflikter? Om FN ska räknas som världsorgan så får dom inte ta sida i en konflikt och framför allt inte stödja tveksamt demokratiska regimer. Karzai i Afghanistan är på gränsen...
FN är ingen demokratisk organisation. Den är en överstatlig organisation, till vars generalförsamling medlemsländernas regeringar skickar sina representanter. Detta oavsett om dessa regeringar uppnår en – för västvärlden – acceptabel demokratisk nivå eller inte.
SvaraRaderaSenaste världskrigets segrarmakter sitter dessutom på vetorätt i säkerhetsrådet. Där kan dessa med sina veton spela stormaktsspel.
Vill man, så kan man sätta sig över FN och göra som i kosovokriget; starta krig utan FN i båten. Vill man inte, så kan man gnölla över att krig startas utan FN, som i det andra irakkriget. Man väljer som det passar för stunden på ett principlöst sätt. Detta försvagar givetvis institutionen FN varje gång det sker.
FN kan per definition inte vara bättre än summan av sina medlemsländer. Vi kan i backspegeln se diktaturer upprätthålla ordförandeskapet i t.ex. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Hur allvarligt skall vi ta på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Ta t.ex. artikel 23: (1) Everyone has the right to work, to free choice of employment, to just and favourable conditions of work and to protection against unemployment. (2) Everyone, without any discrimination, has the right to equal pay for equal work. Vem av oss bryr sig om att våra arbetslösa medsvenskar utgör ett levande bevis för att vi bryter mot FN:s deklaration. Våra kvinnolöner, är de OK? På samma sätt väljer varje regering vilka artiklar man skall tillmäta något värde. Jag har i alla fall inte hört någon klaga över att vi bryter mot artikel 23.
Nu har Väst haft sina 300 år av total dominans, men vi ser tydliga tecken på att andra håller på att ta över. Inget varar för evigt. Inte heller civilisationer.
Det bästa vi kan göra är kanske inte att försöka införa centralregeringar där dessa inte är efterfrågade och att ta ställning i konflikter där det är svårt att särskilja stora skurkar från små skurkar. Med eller utan FN.
Det gäller att välja sina strider och veta när man skall övergå från offensiv till defensiv eller åtminstone ha klokheten att avsätta resurser även för en defensiv.
Det kanske är dags att lägga ner den vite mannens börda och koncentrera oss på egen bakgård.
Allt ovanstående givetvis från en principiell synvinkel.
Observatören har självklart helt rätt.
SvaraRaderaTack Arvid.
SvaraRaderaJag kan bara hålla med Chefsingenjören i det han skrev. Hittade något hos TT idag under rubriken Kvinnors Underliv Vapen i Konflikt, som närmast såg ut som en tanke och som ytterligare förstärker det som CI inlägg behandlar:
I krigets Kongo-Kinshasa är våldtäkt ett vapen och sexuellt våld ett sätt för rebeller att slå sönder samhället. Gynekologen Denis Mukwege riskerar sitt liv för att hjälpa offren."FN gör ingenting", säger han.
''FN:s närvaro är en ren pinsamhet. De utsända kan stå med armarna i kors och åse en våldtäkt på en treåring och säga att de saknar auktoritet att ingripa. Men auktoritet som människa har man alltid, säger Denis Mukwege, överläkare och gynekolog vid Panzisjukhuset i Kongo-Kinshasa.''
Kritiken spär på bilden av den väldiga FN-insatsen i landet som misslyckad, vilket FN:s egna experter konstaterat i en färsk rapport. Slut TT.
Kanske är det nu dags att utvärdera resultatet av den svenska insatsen i Kongo. Inte insatsen som sådan, utan hur det blev efteråt.
Vilka varaktiga resultat blir det när vi går snabbt in och snabbt ut? Gjorde det större skada än nytta för människorna i området? Var insatsen ur vårt perspektiv värt kostnaderna?
Med traditionsenligt lite trupp per ytenhet kanske det är skydd av Dr Denis Mukweges sjukhus - med annat skyddsvärt i de omedelbara och hanterbara omgivningarna - som är den mesta och bästa insats vi kan göra i Afrikas länder, där det inte är helt sällsynt att hela länder täcker en yta som motsvarar Västeuropas. Mercators kartor luras.
En sådan begränsad insats går ju utmärkt att kombinera med en civil insats till stöd för sjukvårdsverksamheten. Dessutom är den lätt att sälja in till den allmänna opinionen och inte ens Ohly et consortes bör ha några invändningar.
Det rubricerade ämnet är så grundläggande och viktigt att få belyst att jag bara kan beklaga att vi bara är fyra som gjort inlägg. Kanske hkp- och flygbasfrågorna tagit all kraft och intresse.
Fullt förståeligt men beklagligt.
Personligen tror jag att de – som jag med min begränsade hkp- och flygbaskompetens kan avgöra – kompetenta inlägg som gjorts, kan påverka framtida beslut i den verkliga realiteten utanför bloggosfären. All heder även åt Strilaren II. Skall man nu behöva bli Folkpartist på gamla da´r?
Observatören: Koncentrera oss på vår egen bakgård är nog inte rätt lösning eftersom det inte är någon lösning över huvud taget.
SvaraRaderaVåra svenska politiker har rätt i att omvärlden påverkar oss och därför måste vi vara med att påverka omvärlden. Frågan är bara vilket som är det bästa sättet?
Sedan gör vi ofta misstaget att döma en regim efter västerländska mått. Det finns många Irakier som tycker att landet fungerade bättre under Saddam Hussein eftersom han förstod sig på folket. Tyvärr så är det nog samma typ av misstag som många ryssar gör när dom saknar Sovjetunionen. Man inser inte att det går att få det bättre bara viljan finns.
Det som dock borde drivas är att få bort vetorätten ur FN, annars kommer det att förr eller senare sluta på samma sätt som NF.
I Afghanistan 2001 gjorde USA helt rätt. Man stöttade en lokal rörelse att frigöra sig från diktaturen med minimalt med egna trupper i landet. Tyvärr gjorde man sedan misstaget att fokusera sig på Irak i stället för att göra färdigt sina affärer i Afghanistan och nu måste vi börja om från början.
@Greasemonkey. Läste just Sova Med Fienden på denna blogg. Just det menar jag med att koncentrera oss på egen bakgård. Vi verkar ganska ensamma om doktrinen att invasioner och landstigningar hör en förgången tid till.
SvaraRaderaJag tror att skälet till fokuseringen på Irak var att där fanns förutsättningar till framgång, d v s en litterat befolkning och en befintlig infrastruktur och resterna av ett civiliserat samhälle. Målet och Casus Belli i Afghanistan var och är att sätta efter AQ. Sedan får vi se om denna målsättning kvarstår efter att den nya strategin presenterats i närtid.
Det kan vara svårt att bygga en fungerande poliskår med personal som varken kan skriva eller läsa och som gärna arbetar för The Highest Bidder eller flera Bidders samtidigt. Lättare då att lyckas med soldater som inte heller kan läsa eller skriva. Dom behöver ju inte upprätthålla en skriftligen nedtecknad lag och rapportera och lagföra dem som brutit mot denna lag. Däremot så finns inom Islam de som rätt kan uttolka Sharia, men det är nog inte i första hand dom vi har i åtanke när vill bygga landet.
Upptäckte just att jag fått draghjälp i min argumentation ovan av Tommy Jeppson.
SvaraRaderahttp://krigskonster.blogspot.
com/2009/11/efter-atta-ar.html
Du kommer fram till en trafikolycka. Där ligger en person som är fritidsledare i grannområdet. Han är allvarligt skadad och behöver första hjälpen.
SvaraRaderaDu funderar till: fritidsledarens välmående är viktigt för grannområdets ungdomar och därmed också stabilitet i hela det lilla samhället.
Du tänker "vad ska jag göra? Stanna och hjälpa till eller fortsätta köra?"
För vissa är svaret givet, men tydligen inte för alla.
Att vissa truppbidragarländer inte håller måttet är bara ännu en anledning varför västvärlden ska bidra än mer, Sverige inkluderat.
OBSERVATÖREN:
SvaraRaderaJag förstår inte riktigt hur du kan tolka Tommy Jeppssons artikel som att vi ska dra oss hem till Sverige.
Den inleds med att beskriva svårigheterna med det afghanska samhället. Den går sedan över på vikten av att säkra upp Pakistan (Dominoteorin igen) och avslutas med vilka erfarenheter som Irakkriget gett som kan användas i Afghanistan.
Mitt inlägg avser inte att dra oss hem till bakgården, utan i stället ifrågasätta metoder och framför allt FN mandat i insatser.
Mitt andra inlägg som du hänvisar till handlar om att vi måste fortfarande ha ett försvar av Sverige, ionte att ge upp internationella insatser.
Jag söker en bra kombination av militära och civila metoder för att kunna öka säkerheten i omvärlde, inte lägga mig på rygg och ge upp. Det tycker jag är att sakna ryggrad.
Som Det Kan Bli
SvaraRadera@ greasemonkey. Åter efter helgens vedermödor. Ursäkta dröjsmålet.
Jag skrev: "Jag tror att skälet till fokuseringen på Irak var att där fanns förutsättningar till framgång". Det är i detta avseende jag tyckte mig få draghjälp av slutklämmen i Tommy Jeppssons artikel. Inte avseende egen bakgård. Tommys analys av läget i området i övrigt delar jag och många med mig. En soppa som inte blir bättre av att så många ser sig om efter en strategi för att kunna lämna.
Det mitt inlägg handlar om är behovet av utvärdering av våra missioner. Efteråt. Hur blev det? Frågan i rubriken var ju Gör vi mer skada än nytta internationellt. För att svara på den frågan krävs nog en utvärdering.
"Enligt våra svenska politiker så håller Ryssland på och rustar ned", står att läsa i inlägget Sova med fienden här på CI blogg. Denna politikernas (och FML?) uppfattning delar inte jag och förmodligen inte du heller.
RU har dessutom inte slutat att öva landstigningar under den nedgångsperiod som trots allt fanns, även om Sverige avskrivit invasionshotet. Efter att ha följt Mistral-debatten får jag bekräftat att det potentiella hotet ökar över tiden. Den svenska bristen på existensförsvar förskräcker. En urlastad Mistral på Gotland, så är den ön inte svensk längre. Vem tackar oss för att vi skapat ett militärt vaccum som sträcker sig över halva Europa, samtidigt som vi ställer säkerhetsgarantier i utsikt till våra grannar?
Kanske dags att åter börja räkna tillgängligt landstigningstonnage i Östersjön. Ett sådant tonnage består ju vid mer omfattande operationer till största delen av civila RoRo-fartyg m fl fartygstyper, inte av Mistral eller Ropucha, Alligator, Polnocny och Pomornik.
Svenska skattebetalar har fått finansiera de åtgärder som vidtagits för att vi skall bli så försvagade som vi är i nuläget. Att förstöra befintliga anläggningar och materiel har varit dyrt och bör ses som en investering. En investering i vadå, om inte i självvald svaghet? Den investeringen kommer inte människorna i Afghanistan till del, det är en sak som är säker. Inte svenska skattebetalare eller FM heller.
Man kan blunda för utvecklingen men inte resonera bort den. Däremot bör vi sluta blunda för avvecklingen, som - enligt min uppfattning - nått vägs ände. När vi säger att omvärlden påverkar oss, så menar vi numera inte den omvärld som finns hitom Medelhavet.
Bedrövligt...
OBSERVATÖREN:
SvaraRaderaTommys analys avseende läget i Afghanistan är mycket bra och jag delar den till fullo. Det är en oviss framtid vi har och som McChrystal säger så är de 18 närmaste månaderna troligtvis avgörande. Det jag fortfarande saknar i alla strategier är vad målet med närvaron är.
Truppbehovet och metoderna finns definierade:
- Vi ska bekämpa Al Qaida och undvika skada civilbefolkningen = Sluta bomba och mer marktrupp för insatser
- Vi ska utbilda afghanska trupper med OMLT så att den afghanska regimen kan ta över styrningen av landet själva.
- Vi ska skydda lokalbefolkningen och de civila hjälpprojekten (som dock SAK anser inte behöver skyddas)
- Vi ska dessutom gärna hota Karzai så att korruptionen minskar
Men när är vi klara? Jag vill inte använda ordet vinna, då det inte finns någon seger att nå i detta krig, men vad är vår "exit strategy"? Jag håller på att försöka sammanställa mina åsikter, men jag tror att vi gör fel med ett centraliserat styrelsesätt i afghanistan. En top-down lösning funkar inte. Vi måste i stället förankra ute på landsbygden med en bottom-up. I stället för en centralt styrd armé kanske en milis á la Schweiz?
Att Sverige lägger ner invasionsförsvaret till förmån för de internationella operationerna kommer vi att få ångra. Många har sagt det tidigare, men det tåls att sägas igen. Likheterna med 1925 års försvarsbeslut är stora, förutom den enda positiva delen av 1925 års försvarsbeslut, nämlien skapandet av Flygvapnet som självständig försvarsgren. I denna liknelse är dagens strategi värre än 1925 eftesom vi förutom minskningen i kvantitet även låter de tunga systemen (Gripen, Visby, LV, Artilleri och Strv 122) dö sotdöden.