Nu börjar minskningen av vår insats i Afghanistan. Har vi lyckats? Tja, endast framtiden kan visa detta. Själv så är jag en smula tveksam, även om Försvarsmakten anser att läget har blivit lugnare (i varje fall i den svenska sektorn). ISAF gav Afghanistan ca 10 år. Tittar man på historiska exempel (här, här och här) så kräver en lyckad COIN - Counterinsurgency kampanj ca 30 år. Tyvärr så finns sällan den viljan eller ekonomin.
I Sverige så har i varje fall våra politiker beslutat att vi skall dra ner vårt truppbidrag för att efter 2014 enbart vara kvar och stötta med utbildning av den Afghanska polisen och Armén.
Dock så har man varit mycket vag på att beskriva vilka förutsättningar som finns för en fortsatt insats.
Den stora spelaren i Afghanistan är USA. Mycket av de gemensamma resurser som används i form av lufttankning, CAS-flyg, UAV, helikoptrar och ledningsfunktioner är amerikanska bidrag till insatsen. Utan dessa resurser så blir det inte mycket som en svensk insats kan göra. Skär vi ner på vår egen personal blir vi dessutom ännu mer beroende av stödet från andra nationer. Saknas detta stöd kommer vi bara att vara där för att skydda oss själva, vilket knappast lär glädja den afghanska befolkningen eller de svenska skattebetalarna.
- Obama kommer snart att fokusera sig på valkampanjen inför presidentvalet nästa år. Ett av hans förra vallöften var att minska på de internationella insatserna, vilket han har lyckats med i Irak. Han visade dessutom under insatsen i Libyen att USA inte var särskilt sugna att ställa upp. Men utan amerikanskt stöd hade den insatsen heller inte gått att genomföra. NATO är för svagt för att hitta på något på helt egen hand. Då ska vi dessutom inte ens tala om EU:s gemensamma försvarsförmåga. Med tanke på den ekonomiska krisen och den obalans som den amerikanska statsbudgeten och försvarsbudgeten befinner sig i så kommer det att behövas nya vallöften ganska så snart. Då dessutom den amerikanska försvarsindustrin är duktiga på lobbying och bl.a. F-35 programmet riskerar nedskärningar så misstänker jag att man kommer att minska de internationella insatserna ytterligare till förmån för förnyelse av utrustningen.
- Löftet till Irak var att USA skulle ha en fortsatt närvaro på ca 50.000 man för att fortsätta utbilda den irakiska armén och polisen. Dock så vägrade den irakiska regimen att ge amerikanska soldater åtalsimmunitet och USA lämnar därför helt och hållet. Samma sak riskerar att hända i Afghanistan. Så fort det finns en regim som inte är helt beroende av den utländska närvaron så kommer de att kräva större kontroll över de utländska styrkorna, något USA knappast kommer att gå med på.
Om USA lämnar Afghanistan 2014 (vilket är ganska så troligt) så kommer det att resultera att även Sverige tvingas ut ur landet. Utan den amerikanska infrastrukturen så kan vi helt enkelt inte göra några vettiga insatser. Våra politiker bör inse att den svenska säkerhetspolitiken är beroende av utländskt stöd oavsett om vi är NATO-medlem eller inte. När det gäller Internationella Insatser så kan vi inte välja vart vi vill ställa upp eller ens vilka mål vi har med insatsen. Det går bara att deltaga om någon annan vill.
2014 kommer det att stå mycket i tidningarna om Fotbolls-VM i Brasilien. Det kommer att vara mycket tyst om vad som händer i Afghanistan.
Under utprovningen av GCAS så myntade provförarna (gemesamt svensk/amerikanskt projekt) devisen "You can´t fly lower!". Jo då, det går. En gång för länge sedan när jag flög på Lätta Attacken så bedrev vi legitim busflygning med SK60 beväpnade med automatkanoner och raketer. De gamla Turbomeca motorerna sjöng dock på sista versen och att starta en varm dag med 12 stycken 13,5 cm raketer eller två stycken 30 mm Adenautomatkanoner var en intressant upplevelse i fysikens lagar. Det var inte alltid självklart att T>D och L>a*m när banan tog slut. Vid start på F 16 var det vanligt att vi beordrade tornet att sänka nätet när vi roterade då stighastigheten inte var så imponerande. Alternativet var att gå ut på var sin sida av nätet.
SK60 hade ingen bepansring, inget varningsystem och inga motmedel. Enda sättet att undvika att bli nedskjuten var att flyga lågt. Skyddet var detsamma oavsett om hotet var luftvärn eller jaktflygplan. Flyger du tillräckligt lågt så löser en jaktrobots zonrör ut mot marken. Manövrerar du samtidigt så är det svårt för ett jaktflygplan att anfalla med automatkanon. Till vår hjälp hade vi navigatörer i högersits som fungerade i stort sett lika bra som GPS och till skillnad från GPS alltid fanns tillgängliga även om det skulle bli krig.
Lätta Attacken när det begav sig.
Lätta Attacken utövade även CAS - Close Air Support. På den tiden var det endast SK60 som sysslade med den uppgiften, då det medeltunga attackflyget i form av AJ37 var upptagen med mer viktiga strategiska mål som fartyg på väg över Östersjön eller fordonskolonner på andra sidan gränsen. För att kunna samordna våra anfall med Armén så hade vi s.k. flygsamverkansgrupper. Det var en jeep med en stor mast där det satt ett par armé och flygofficerare med radio så att de kunde samtala med flygplanen i luften och arméförbanden på marken. De gav sedan koordinater till våra navigatorer som ritade in målpunkten på sin karta samtidigt som förbandet låg i väntläge i närheten av samverkansfordonet. Det var i det närmaste vi då hade i Sverige av dagens FAC - Forward Air Controller.
Under VK2 så användes liknande taktiker av alla sidor. Tyskarna var nog de som utvecklade taktiken med att samverka med markförbanden längst, men i slutet av kriget så var de allierade ikapp och förbi med flygplan som t.ex. Hawker Typhoon och Hawker Tempest.
Under Vietnamkriget så utvecklade USA tekniken med luftburna FAC eller "Raven". Med små propellerflygplan som t.ex. L-19/O-1 "Bird Dog" kunde man med precision leda insatser med tunga attackflygplan som F-4 Phantom.
En intressant parallell är att det idag är A 9 som utbildar svenska FAC och det var för just artillerispaning som Arméflyg använde Fpl 51 "Super Cub" på samma sätt som USA använde flygande FAC under Vietnamkriget. Eldledning för artilleri och flygplan har stora likheter.
Sedan så eskalerade teknikutvecklingen med den ultimata "CAS-kärran" A-10 som enlig legenden bygger på bl.a. intervjuer med den tyska Stuka experten Hans-Ulrich Rudel. Ett tungt bepansrat flygplan som skulle överleva striderna över tredje världskrigets Europa. Nu kommer A-10 att ersättas av F-35 Joint Strike Fighter och taktiken kommer att se mer ut som de anfall som idag genomförs från medelhög höjd med F-15 och F-16 i Afghanistan. En FAC/JTAC i en infanterienhet leder insatser med laserpekare och Roverdatalänk som kan skicka målkoordinater för insats med GPS-styrda bomber.
Tekniken utvecklas, men taktiken har en viss förmåga att återvända i cykler allteftersom den blir omodern då nya typer av motstånd dyker upp och modern igen då de ersätts av andra.
Cirkeln är nu åter snart sluten. I USA genomförs just nu en upphandling av s.k. COIN-flygplan. D.v.s. små lätt beväpnade/bepansrade propellerflygplan.
For the first time since the Vietnam War, the U.S. military is set to make a decision to acquire between 55-100 CAS/COIN aircrafts from two finalists: Hawker Beachcraft, teaming up with Lockheed Martin to provide the AT-6B and Brazilian aircraft manufacture Embraer, teaming up with U.S. based company Sierra Nevada to provide the A-29B Super Tucano.
LAAR’s winner will be capable of flying at altitudes up to 30,000 ft. above sea level, with a range up to 900 nautical miles, competently able to perform 6 hours missions. The aircraft will be fitted with fuel tanks, multi-function display (MFD) and fully compatible head up display (HUD) with night vision goggle (NVG). It will also be able to perform a numerous of missions such as streaming video, forwarding air control, escort missions, CAS, intelligence surveillance and reconnaissance (ISR). At the same time using a wide-range of equipped such as electro-optical, infrared and laser sensors. LAAR will be armed with .50 caliber machine guns pods, 2.75 inch rocket pods, air-to-ground missiles like the Hellfire or Maverick, AIM-9 air-to-air missiles, laser guided bombs including Paveway II and Paveway IV, joint attack munitions (JDAM) and small diameter bombs. The future CAS/COIN aircraft will roar like a cat, but most definitely will bite like a lion.
Var finns då framtidens stridsfält? Afghanistan är givetvis en kandidat. Lätt beväpnad gerilla är precis den typ av mål som COIN-flyg är designade för. Dessutom så är det robusta flygplan som kan landa på ett temporärt grusfält nära insatsområdet. Det är också betydligt billigare att utbilda piloter på, så jag skulle inte bli helt förvånad om både det afghanska och irakiska flygvapnet i framtiden till stor del kommer att bestå av liknande flygplan kompletterat med ett fåtal upprustade F-16. Andra potentiella stridsområden är mellanamerika. USA kommer att ta kriget mot bl.a. knarksmugglare i Mexiko och runt Venezuela (där man redan med amerikansk hjälp har byggt ett antal baser). Detta kan helt klart ligga Brasilien till fördel, då en affär kan underlätta ett amerikanskt-brasilianskt samarbete inom denna förmåga.
Jag gillar detta koncept. En kombination av snabba jetflygplan, lätta COIN-flygplan och UAV är helt klart ett alternativ för framtiden. Framför allt för mindre flygvapen så kan det vara ett sätt att få upp den kritiska numerären för att kunna utbilda och bibehålla sin personal på ett kostnadseffektivt sätt. Lätta Attacken hade just den fördelen att man kunde ha en utbildningsorganisation som hade en krigsuppgift och där man kunde "återanvända" äldre piloter som flugit tungt stridsflyg och låta deras erfarenheter tas tillvara för att utbilda nästa generation. Det ska bli intressant att se vad som kommer att ersätta SK60 i framtiden. Kanske är det dags för Lätta Attacken att återuppstå?
Jag noterade i nyhetsrapporterna att ETA lägger ner sina vapen. Utmärkt! Det innebär att en av de längsta konflikterna i Europa kanske kan få en lösning. Den spanska regeringen tar dock löftet med en nypa salt då det brutits ett antal gånger tidigare.
ETA har två gånger tidigare utlyst ensidiga vapenvilor, men avslutat dem båda på eget bevåg.
Den här gången klargörs inte heller huruvida vapenvilan är permanent eller tillfällig. ... Tidigare våldshandlingar försvaras, men mot slutet låter gruppen sin omvärld veta att de nu vill nå fred på demokratisk väg, utan vapen.
”Eta bekräftar sitt åtagande att finna en demokratisk lösning på konflikten,” lyder ett uttalande.
I den fortsättning som följer talar rörelsen om att gå "steg för steg" på frihetens väg. Gruppen tar åt sig äran för att det baskiska folket "hållits vid liv" och kritiserar samtidigt det regionala självstyre som utvecklats i Spanien efter Franco-tiden, vilket accepterats inte minst av icke-militanta baskiska nationalister.
Det man kan ha i åtanke för svensk del är att studera hur lång tid det tar att trycka ner en motståndsrörelse som har stöd från lokalbefolkningen. Nordirland tog i grova drag 40 år att lösa, Malaysia tog 12 år men resulterade sedan i ytterligare ett krig med Indonesien strax därefter. För Spaniens del så har kampen mot ETA pågått i mer än 40 år.
Har vi dessa tidsaspekter i åtanke när det gäller Afghanistan så är det orealistiskt att tro att vi kan börja dra hem våra trupper redan efter 10 år. USA lämnar Irak efter sju år, men kommer att även fortsättningsvis ha stora trupper på plats för att stödja den lokala polisen och arméns kamp som kommer att fortsätta i många år framöver.
Förutsättningarna för ett svensk tillbakadragande från Afghanistan är:
- Tillräcklig storlek på ANA/ANP för att dom själva ska kunna hantera säkerhetsläget.
- En tillräckligt väl accepterad regim i landet.
- Få slut på det pakistanska stödet till delar av talibanrörelsen.
Uppdaterad 10-09-10, 23:39 SAK har ställt sig bakom behovet av militär närvaro i Afghanistan för att möjliggöra civila insatser. Men då och då dyker det upp förespråkare (oftast "avdankade" SAK medlemmar som inte hängt med i utvecklingen i Afghanistan) och anser att ISAF bör lämna fortast möjligt eftersom militära insatser bara skapar mer våld och förder fler talianer.
SAK:s årsmöte antog i maj i år ett uttalande där vi ställer oss bakom fortsatt internationell militär närvaro i Afghanistan. Samtidigt underströks att det övergripande målet – att främja fred och utveckling i Afghanistan – måste få ett tydligare genomslag i avvägningen mellan olika insatser. ... Samtidigt står det klart att kriget i Afghanistan inte kan vinnas militärt, att talibanerna vinner så länge de inte förlorar och att de har tiden på sin sida. I denna situation finns inga enkla lösningar. För SAK:s del är det viktiga att vi får möjlighet att bygga vidare på 30 års arbete i Afghanistan, där vi har byggt upp en gedigen kompetens och en stark organisation.
Jag håller helt med om dessa påståenden, men samtidigt ser jag inga direkta konkreta förslag på hur vi går vidare? Med den erfarenhet SAK har så borde dom veta en tevvig väg framåt för att nå framgång? Enligt min syn så är ISAF i landet för att skapa tillräcklig stabilitet och säkerhet för att afghanerna själva ska kunna ta över ledningen av landet och det ska kunna skydda SAK och andra internationella hjälporganisationer.
I dagsläget drivs insaterna framåt mot militära mål. Låt i stället organisationer som SAK ställa mer praktiska förslag på vägen framåt och ISAF övergå till att stötta dessa insatser.
ETA announced a "permanent ceasefire" in March 2006, and shortly afterwards Prime Minister Jose Luis Rodriguez Zapatero's Socialist government said it was launching tentative peace talks with the outfit.
But in December 2006 the group set off a bomb at a car park at Madrid's airport, killing two men, and in June 2007 it formally called off its ceasefire citing a lack of concessions by the government in peace talks.
I ETA-språkröret Gara kräver man bland annat att en färdplan för erkännandet av ett oberoende Baskien arbetas fram, att vissa ETA-fångar släpps ur fängelserna, att gruppen får ha vapenförråd samt att man fortsatt får rätt att försvara sig.
Tror knappast att spanska regeingen går med på detta...
Air Tractor is now offering the weaponized AT-802U Air Truck to the US Air Force and other militaries to serve as a a trainer/light attack fighter. After its international debut in Paris, the PT6A-67F-powered turboprop will return to Olney for a series of wepaons and sensor integration trials, he said.
The AT-802U must overcome its stigma as an old-fashioned tail-dragger, but Jackson sees its lack of a tricycle landing gear as an advatange in the irregular warfare role. For lighly trained pilots forced to make hard landings on remote strips, the two main gears offer a great advantage, he said.
The aircraft may find its true niche in an operational setting like Afghanistan, he said. It's an interesting idea. The Afghans need a sturdy trainer and attack fighter. The ability to spray the Taliban's poppy fields might also come in handy.
Jag är personligen ganska så förtjust i denna typ av flygplan. Med dagens "Small Wars" hotbild så ger de mycket bra pris-prestanda förhållande. Ska jag vara helt ärlig så skulle de vara mer användbara än Gripen om vi skall fortsätta med konceptet Internationella Insatser även för svenska Flygvapnet. För försvar av Sverige är de dock helt värdelösa eftersom de inte har en chans om det finns ett kvalificerat lufthot. Som ett komplement till Gripen för att återuppväcka den gamla Lätta Attacken eller som utbildningsplattform så är de nog inte helt fy skam...
På årets mässa i Farnboroug visades typen återigen upp.
The exceptional 10-hour time on station of the Air Tractor and the massive 8,000-pound useful load allow the aircraft to carry a wide range of sensors and weapons. Five optional weapons load out configurations, including four 500 or 1,000 pounds laser guided bombs and two GAU-19 multi-barrel 12.7mm guns with over 2,900 rounds, six Mini-Talon GPS-INS guided precision standoff attack weapons, four rocket pods loaded with 28 rockets, eight Hellfire missiles or a mixed load of four Hellfire and 16 DAGR laser guided rockets. CAV specializes in creating customized, low-cost, turnkey utility aircraft solutions for border and coastal patrol, surveillance, counter-insurgency, oil spill clean up, and a wide variety of other applications.
I dagens brist på krig där det finns ett lufthot att tala om, så börjar marknaden för denna typ av COIN-flygplan att expandera. USAF har visat intresse för anskaffning av 100 stycken COIN-flygplan där Air Truck givetvis är ett av alternativen man tittar på. Potentiella platser där USA kan tänka sig operera dessa typer av flygplan är bl.a. Colombia och Afghanistan. I Colombia bygger USA upp fyra flygbaser där man med stor sannolikhet kommer att operera flyg för att jaga knarksmugglare. Att man sedan kan hålla extra koll på grannlandet Venezuela är nog bara en extra bonus i sammanhanget. Colombianska flygvapnet opererar redan bl.a. Tucano T-27 och får stöd av USA i sina operationer (se nedan).
Lee Jackson, a design engineer at Air Tractor, said that a launch customer had been signed up and that production had begun at the company's facility in Olney, Texas. Jackson was unable to provide any further details, such as the customer's identity, aircraft numbers, contract value or delivery dates, citing confidentiality issues. However, he was able to say that the customer is a "strong ally" of the US. He added that Air Tractor is also currently in discussions "with a number of foreign allies" for possible sales of the aircraft.
Frågan är bara varför kunden håller köpet hemligt?
- Är det USAF som har aktiverat sin potentiella beställning? Operationerna mot knarksmuggling i bl.a. Colombia verkar vara ganska så officiella, så detta måste i så fall vara något annat. En potentiell användare vore afghanska flygvapnet. NATO och USA håller på att bygga upp det afghanska flygvapnet med i första hand transportflyg och helikoptrar. Ett lätt attackflygplan vore perfekt att sätta in mot talibanerna i bergstrakterna där jetflyg inte har lika lätt att komma åt i dalgångarna. Då talibanerna saknar det mesta i form av luftvärn så är dessa lätt bepansrade flygplan väl anpassade för hotbilden. Tidigare utbildningsinsatser med Mi-17 har initialt hållits hemliga och det kan vara så att man valt samma procedurer även i detta fall.
Though the war in Afghanistan has been fought for nearly nine years, the new Afghan Air Force (AAF) is still in its early development. Reformed from scratch in 2005 and having opened a new headquarters in January 2008, the AAF currently has 3,895 of its projected personnel strength of 8,017, and 49 of its 146 planned aircraft, with staffing and equipment levels expected to reach completion by about 2016. There are two wings in Kandahar and Kabul, and four detachments in Shindand, Mazar-i-Sharif, Heart, and Jalalabad.
Training and aircraft capabilities are divided between fixed wing and rotary wing. The fixed wing element will eventually be comprised of two types of aircraft: the C-27 Spartan will serve as the Afghan Air Force’s medium-sized transporter, while a small, agile airplane to-be-determined (possibly the Czech L-39 Albatross) will fulfill a fixed wing light attack capability. The AAF fixed wing element currently has six C-27s of an anticipated 20, and by 2012 the American airframe will replace one aging An-26 and five An-32 Russian Antonov airlifters in the Afghan arsenal.
Planerna på att utrusta afghanska flygvapnet med L-39 kanske ersätts av Air Truck?
- Ett annat alternativ är att något säkerhetsföretag anskaffar denna typ av flygplan för att kunna erbjuda sina kunder i känsliga typer av operationer. Xe/Blackwater opererar redan 58 helikoptrar och transportflygplan, även om bolaget nu verkar gå dåligt. Andra bolag som t.ex. Dynamic Aviation opererar King Air i olika typer av spaningskonfigurationer (enligt Air Forces Monthly september 2010 opererar dom 150 flygplan i bl.a. Afghanistan). Säkerhetsbolagen expanderar till nya typer av marknader med andra ord. Jämför med svenska Flygvapnet som opererar totalt ca 250 flygplan och helikoptrar...
Nedanstående film visar en Colobiansk T-27 Tucano som med hjälp av amerikansk spaning skjuter ner ett flygplan som bedöms smuggla knark.
P.S: En intressant användare av COIN-flyg med svensk koppling är Brasilien som nyttjar svensklevererade Erieye för att leda insatser med sina Embraer 314 Super Tucano. Om Brasilien till slut väljer Gripen så innebär det att det med stor sannolikhet kommer att finnas möjligheter att samarbeta mellan dessa enheter. Gripen eller Erieye upptäcker mål och leder Tucano in för insats.
Nu har turen kommit till en konflikt som kanske av många inte direkt identifieras som Counter Insurgency, nämligen den brittiska militärens och polisens insatser mot "provisoriska" IRA i Nordirland 1967-2007. Denna konflikt är just nu mycket aktuell då en brittisk utredning snart kommer att presentera en rapport om vad som egentligen hände under "Bloody Sunday" den 30 januari 1972 (mer information kommer så fort jag tagit del av denna rapport). Dessutom så går det att dra paralleller mellan denna incident och Israels misslyckade bordning av Mavi Marmara. Givetvis så kommer jag även att dra paralleller med ISAF insats i Afghanistan.
Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen när fallskärmsjägarna körde in bland demonstranterna. Tretton människor sköts ihjäl, en fjortonde dog senare av sina skador. Inga vapen hittades vid de döda kropparna.
Två och en halv månad senare lämnade lord Chief Justice Widgery, en hög brittisk domare, sin rapport om händelsen. Han fastslog att soldaterna upplevt sig angripna, och därmed skjutit i självförsvar. Han tillade också att även om de döda var obeväpnade då de sköts, kunde man »mycket väl misstänka« att de tidigare under dagen kastat bomber eller på annat sätt provocerat soldaterna.
Känns retoriken igen från Mavi Marmara?
Se även mina tidigare inlägg om COIN i Vietnam och Malaysia. Precis som i de tidigare inläggen så har jag använt boken "Counterinsurgency in Modern Warfare" av redaktörerna Daniel Marston och Carter Malkasian som utgångspunkt för analysen. I detta fall kapitel 9 "Britain´s Longest War, Northern Ireland 1967 - 2007" av överste Richard Iron.
Bakgrund Medborgarrättsrörelsen som startade i USA kom under 60-talet över till Irland och fann grogrund bland den katolska befolkningen. De kände sig diskrimerade och ansåg att de lokala valen riggats så att det fanns en protestantisk majoritet även i katolska områden som Derry. 1969 så eskalerade dessa demonstrationer då protestantiska extremister blandade sig i bråken. För att förhindra upploppen så kallades den brittiska armen in i augusti 1969 för att hjälpa den nordirländska ledningen. Eftersom den nordirländska ledningen var protestantisk blev fokus för de brittiska instserna därmed automatiskt de katolska grupperingarna.
"The local police force, the Royal Ulster Constabulary, and its reserve forces, the B specials, were largely from the Protestant community; they were widely seen as supporting the protestant cause and being anti-Catholic."
Detta är även ett av de stora problemen i Afghanistan där både ANA och ANP består av mycket små andelar Pashtuner som i stället utgör majoriteten av talibanerna. ANA och ANP blir därmed automatiskt motståndare snarare än beskyddare.
IRA som bildats under den irländska frihetsrörelsen 1919-20 och det irländska inbördeskriget 1920-21 sågs som för marxistiska och inte beredda att ta till det som krävdes för att skydda de katolska intressena. I stället bildades PIRA - Provisoriska IRA av medlemmar ur IRA som var beredda att ta till våld för att vinna. Snabbt så raserades möjligheterna för den lokala polisen att patrullera genom bl.a. användning av IED - Improvised Explosive Devices. Denna metod är aktuell än idag i både Irak och Afghanistan.
Britterna insåg till slut att dom stöttade en illa omtyckt regim och 1972 upplöstes därför den lokala styrningen och Nordirland övergick till att styras centralt från London. Men då var det redan för sent!
Fängelsestrejker I mars 1971 pbörjade britterna en strategi att fängsla alla ledare av PIRA. Denna taktik har fått stor kritik av omvärlden, men faktum var att den i realiteten lyckades med att kraftigt påverka PIRA:s ledningsstruktur. (Frågan är hur USA:s Guantanamo och Abu Graib påverkat utvecklingen i Afghanistan och Irak?)
Som ett svar på denna taktik så ändrade PIRA fokus. I stället för att militärt slå ut de brittiska trupperna fokuserade man på att bryta viljan hos de brittiska medborgarna. Man byggde upp en struktur baserad på självständiga celler för att motverka de brittiska försöken att infiltrera.
1981 så inleddes hungerstrejker där 10 PIRA och INLA medlemmar svälte sig själva till döds. Detta ledde till internationell publicitet och fördömande av britterna. (Jämför med det internationella fördömandet idag av Israel). Dessa aktioner ledde till utecklingen av den politiska grenen inom PIRA, Sinn Fein. Britterna insåg dessutom att dom hade att göra med politiskt mycket motiverade motståndare och började förhandla. 1985 skrevs den s.k. "Anglo-Irish Agreement" där Irland gavs möjligheter att påverka utecklingen i Nordirland.
När tog kriget officiellt slut? Genom insatser av bl.a. president Clinton så skrevs 1998 den s.k. "Good Friday Agreement". Striderna togs då över av "The Real IRA". (Jämför utvecklingen med Hamas, Fatah m.m. i palestina). 1996 så meddelade PIRA eld-upphör och 2007 så medgav Sinn Fein den nordirländska polisen möjligheter att agera inom de egna områdena.
"Militära" insatser Parallellt med de politiska insatserna så planerade PIRA stora militära kampanjer. Dessa blev stoppade i sista sekunden när britterna 1987 lade beslag på MV Eksund, ett fartyg (tidigare svenskt med namnet Ölandssund II) som kom från Libyen lastat med 150 ton vapen och sprängmedel. Detta var en stor seger för den brittiska underrättelsetjänsten. Utan denna insats hade konflikten med stor sannolikhet fått en mer militär prägel.
PIRA genomförde ett antal bombdåd i England, t.ex. 1982 i London och 1989 i Deal. Dessa visade sig vara kontraproduktiva då opinionen ändrades mot PIRA. (Jämför med de palestinska raketbeskjutningarna av Israel). Ett antal bombdåd riktades därefter mot ekonomiska instutioner. Bl.a. 1983 då Harrods bombades, 1990 i centrala London, och 1993 då en bomb åstakom skador för en miljard pund.
"These attacks against the UK's economy almost certainly had greater impact on the British government's negotiation than the killings of soldiers, policemen and civilians in Northern Ireland during the same period."
Hmm... jag undrar om Al Qaida insåg den ekonomiska betydelsen som 9-11 fick på USA. De direkta kostnaderna var inte de största, men insatserna i Irak och Afghanistan kan vara en stor orsak till det ekonomiska kaos världen befinner sig i just nu (givetvis i kombination med usel ekonomisk politik av alla inblandade länder).
PIRA:s övergång till små, men vältränade enheter innebar också att man inte vågade utsätta sig för risken för egna förluster. Här har ISAF ett kraftigt underläge i Afghanistan med en motståndare som är fullt villig att bli martyr. Samma problem har Israel i konflikten med palestinierna. Men å andra sidan så ger samma tänk oss möjlighet till ändrad strategi. "With a long war strategy, there was little sense in taking a risk today when the same effect could be achieved with lower risk tomorrow". Kanske detta är läxan som ISAF måste lära sig? Har vi bråttom så tar vi onödiga risker. Satsar vi på en långvarig kampanj kan vi drastiskt förändra våra metoder. Mindre exponering av egna trupper. Mindre risk för att vi skadar civila.
Britterna fokuserade på att förhindra PIRA att fly efter ett eventuellt attentat. Detta ledde till att fem av sex planerade attentat ställdes in. Mot en självmordsbombare fyller dessa metoder dock ingen effekt! I stället ger utspridda säkerhetsstyrkor fler mål för krypskyttar, IED och självmordsbomber.
De säkerhetskontroller som genomfördes hittade sällan vapen, men de tvingade PIRA att ändra sina metoder. Oftast blev metoderna mer komplexa, vilket ökade chansen att upptäcka någon som var inblandad. Detta är något som framför allt journalister och politiker har svårt att förstå. Vi måste lära oss att utbilda våra beslutsfattare så att dom förstår vikten av operationer som inte syns.
Likheter med Gaza och Afghanistan Britterna kunde använda helikoptrar för att undvika IED. Detta är betydligt svårare i Afghanistan där den stora ytan gör det mer eller mindre omöjligt att stoppa talibanernas rörelser. Gränsen mellan Irland och Nordirland är ca 400 km lång. Detta att jämföra med gränsen till Gaza som är ca 50 km lång och gränsen mellan Afghanistan och Pakistan som är 2640 km lång. Det fanns 20 godkända och 137 icke godkända gränspassager mellan Irland och Nordirland. Detta att jämföra med Gazas tre och ett oändligt antal i bergsregionerna mellan Afghanistan och Pakistan. Britterna gav därför upp alla försök att bygga en fysisk gräns utan fokuserade på patruller och befästa posteringar. Gaza och Afghanistan är varandras motsatser och man kan därför förstå Israelernas försök med en mur. Kanske det hade varit bättre med en längre gräns som inte lett IDF in i denna "frestelse"?
En av de stora orsakerna till att britterna lyckades i Nordirland var att man hade goda underrättelser tack vare infiltratörer i PIRA. Detta är nog också en av anledningarna till omvärldens stöd till Israel, då Mossad är en av de få underrättelsetjänster i västvärlden som har goda konskaper om islamistiska terrorgrupper. Men att nå de nivåer som man hade i Nordirland även i Afghanistan är nog en ren fantasi. Engelsmännen lade även stor vikt vid att alla soldater skulle lära känna igen ansiktet på några lokala kända motståndsmän. Jämför med USA:s "Most Wanted"-kortlekar under kriget i Irak 2003. Man byggde upp databaser över hur PIRA rörde sig, vilka bilar som användes m.m. för att känna igen mönster i deras operationer. I Afghanistan vimlar det av underrättelsedata från alla UAV:er som flyger omkring. Problemet är att analysera denna mängd av data. När det kommer till kritan är det kontakten med lokalbefolkningen som är den viktigaste källan till bra underrättelser. Då måste vi få dom att lita på att vi kan beskydda dom. Annars kommer dom aldrig att frivilligt ge oss information som riskerar att talibanerna i framtiden dödar dom själva tillsammans med deras familjer. Ett moment 22 med andra ord. Säkerhet kräver underrättelser som i sin tur kräver säkerhet...
Slutsatser Under striderna mellan britterna och PIRA dog 293 PIRA medlemmar, 655 brittiska soldater, 275 poliser, 621-644 civila dödade av PIRA och 188 civila dödade av britterna. Här ser man ett intressant förhållande som jag kommenterade i Israels taktik mot palestinierna i Gaza. I konflikten Storbritanien vs PIRA så dog det betydligt fler på den brittiska sidan, trots att dom hade möjligheter att ta till kraftigt våld på samma sätt som IDF. Men man insåg från politiskt håll att det var kontraproduktivt. Detta är en slutsats som IDF ännu inte dragit!
En intressant slutsats som författaren drar är att allt som tiden gick så försvann de ursprungliga orsakerna till konflikten och tiden gav också den brittiska styrkorna möjlighet att analysera och förstå sin motståndare. Problemet som ISAF har i Afghanistan är att det är stora kultur och språkskillnader som gör det mycket svårt att förstå och infiltrera talibanerna. i Gazakriget ser Hamas och de konservativa krafterna i Israel till att göra allt för att hela tiden påminna sig själva om varför man hatar varandra. Så länge dessa mekanismer finns kvar ges det inte samma möjligheter att lyckas som i Nordirland.
Britterna gjorde ett stort misstag som stödde den lokala regimen i Nordirland. Därmed sågs dom av lokalbefolkningen som en del av problemet och inte lösningen. Därmed kom PIRA att fokusera sina angrepp mot britterna i stället för regimen i Nordirland. Samma problem har ISAF i Afghanistan där den sittande presidenten Karzai är mycket korrupt. Problemet är att han är vald av folket i någorlunda demokratiska val. Vem ska ersätta honom? Om ISAF avsätter honom så underkänner vi också de afghaner som deltog i valet. Dessutom är det ett faktum att talibanerna med sina Shariadomstolar och koranskolor faktiskt ger befolkningen en viss säkerhet där ISAF misslyckas. USA:s stora problem i Irak berodde på att man störtade Saddam Hussein och upplöste militär och polis samt alla Bath-relaterade statsfunktioner. Men man hade initialt inget att ersätta det med. Vi måste ta lärdom av hur vi hanterade Tyskland och Japan efter VK2. Där fick stora delar av statsapparaturen (polis, rättsväsende m.m.) sitta kvar, trots att det i många fall gick att misstänka att dom varit inblandade i krigsförbrytelser. Det är bättre att i dessa fall se mellan fingrarna för att få någon som kan hantera landet så att vi slipper agera ockupationsmakt och göra jobbet själva.
Britterna besegrade aldrig IRA, utan övertalade dom att starta upp fredsprocessen. För att kunna få till en fred krävs det en fungerande ledning på motståndarsidan som man kan förhandla med. Därför så var det från att fredsdialogen påbörjades mycket viktigt för britterna att skydda IRA:s ledningsstruktur i stället för att bekämpa den. Detta är kanske något för IDF att tänka på. Hamas må vara en regim som föraktar Israel som stat, men vad är alternativet? Detta bör också vara vägen till framgång även i Afghanistan. Det gäller bara att hitta rätt häst att satsa på.
"In the end, the Northern Ireland conflict was ended not by the insurgents who were killed, but by those who lived".
Självklart så är U2:s "Sunday Bloody Sunday" ett passande avslut på detta inlägg!
P.S: För att inte skapa samma snedvridna debatt som i mitt förra inlägg om "att vända kinden till" så vill jag trycka på att jag inte tar ställning för någon sida i konflikten, utan försöker bara att beskriva händelseutvecklingen och belysa det ur en COIN-aspekt. I ett inbördeskrig så är det, som Teaterdirektören helt riktigt tidigare påpekade, vinnaren som skriver historien...
Det har hunnit gå tolv år sedan domaren Lord Saville började sin utredning om det som kallas Bloody Sunday i nordirländska Derry 1972. Flera gånger har den slutgiltiga utredningen skjutits upp.
Men nu släpps den gigantiska rapporten som kostat nästan nästan 2,2 miljarder kronor att sammanställa. Över två tusen personer har hörts som vittnen, bland dem dåvarande premiärminister Ted Heath.
I know some people wonder whether, nearly 40 years on from an event, a prime minister needs to issue an apology.
For someone of my generation, this is a period we feel we have learned about rather than lived through. But what happened should never, ever have happened. The families of those who died should not have had to live with the pain and hurt of that day – and a lifetime of loss.
Some members of our armed forces acted wrongly. The government is ultimately responsible for the conduct of the armed forces. And for that, on behalf of the government – and indeed our country – I am deeply sorry.
Kanske är detta den sista akten i dramat om Nordirland? Kanske kan Israel dröja mindre än 38 år innan dom presenterar utredningen om Mavi Marmara? Frågan är dock om de på samma sätt som David Cameron kommer att be om ursäkt?
Uppdaterad 10-07-12, 16:20 Liksom i Israel och det Palestinska självstyret så finns det i Nordirland gott om falanger som försöker provocera fram nytt våld.
De extrema protestantiska grupperna har en tradition av att hålla marcher varje år. Varje år slutar det med våldsamma demonstrationer. Detta är även fallet i år. På samma sätt som extremhögern i Sverige marcherar i Salem varje år så är det ett sätt att dels enas inom de egna leden och dels att provocera motståndaren, i detta fall katolikerna. Liksom anti-fascisterna i Sverige varje år nappar på betet så ställer katolska grupperingar upp i motdemonstrationer och ökar på våldsspiralen.
Min personliga åsikt är att enda sättet att gå vidare är antingen att negligera demonstrationerna, eller låta polisen förbjuda dom och sedan slå ner hårt. I Nordirlands fall är det sista alternativet inget vidare, då det kan leda till en tillbakagång då de olika grupperna tappar förtroende för staten och polisen ses som folkets fiende.
Det här blir ett långt inlägg, men kanske starten på mina funderingar kring en fungerande Afghanistanstrategi. Jag håller inte riktigt med McChrystal realisering av sina tankar. I teorin låter en COIN strategi vacker, men när man använder vanliga infanterister till att utföra den så blir resultatet ofta det motsatta.
Den senaste tiden har jag haft boken "The Village" av Bing West på mitt skrivbord. Den här boken är ett litet bortglömt mästerverk som handlar om en bortglömd del av Vietnamkriget, CAP - Combined Action Platoons som levde integrerat med vietnameserna och hjälpte till att försvara deras byar mot Viet Congs plundring.
Anledningen till att boken blivit bortglömd är att den kom ut i helt fel tid. 1972 var USA på väg att dra ut sina trupper ur Vietnam och det var bara ett par år kvar tills dess att Norvietnams flagga skulle vagga över den amerikanska ambassaden i Saigon. Därför så skrevs det aldrig några recensioner om denna bok som handlade om något som USA helst ville lägga bakom sig.
The splendid thing about this volume is its lack of pretence. West provides a remarkable portrait of the ethos of the Vietnamese countryside and a sense of what life in conditions of war was really like. Binh Nghia is a microcosm - with the generalized and parochial distrust of all outside forces charasteristic of such a village. Since the war raging about the village was primarily a civil war, certain rules of the game to limit damage or reprisal against family and bystander were unavoidable. The famous "hearts and minds" of the Vietnamese villagers could scarcely be won unless the government could provide security. Therein lay the crux of the pacification program. The village war would determine the outcome of the civil war. The ultimate failure of the Viet Cong in the village war meant that Hanoi could only triumph through direct invasion: the eighteen line divisions of the North Vietnamese Army that finally crushed the GVN (Government of South Vietnam) in the spring of 1975.
Varför tar jag upp just denna bok? Jo, därför att de lärdomar som USA drog i Vietnam och sedan föll i glömska är mycket användbara i dagens Afghanistan. Nu är den "återupptäckt" och är obligatorisk läsning för amerikanska marinkårsbefäl.
Combined Action Platoons bestod av soldater från amerikanska marinkåren samt vietnamesiska soldater ur PF - Popular Forces, ett slags hemvärn/milis som skyddade de byar dom bodde i. Dessa styrkor ska inte blandas ihop med ARVN som var den centralt styrda Sydvietnamesiska armén.
De amerikanska soldaterna sågs först med viss misstänksamhet från den lokala befolkningen i byn. Civila dödades och skadades vid strider mellan CAP och Viet Cong, vilket ledde till blandade känslor. Men efter ett anfall där hälften av den amerikanska styrkan slogs ut och de kvarvarande soldaterna fick välja mellan att åka hem eller stanna kvar och valde det senare så vann dom vietnamesernas respekt. Vad som kanske är mest fascinerande är att de amerikanska soldaterna slogs under ledning av vietnamesiskt befäl eftersom de hade bäst lokal kännedom och stridit imånga år mot Viet Cong. Suong som var den lokale vietnamesiska ledaren för PF i Binh Nghia genomförde nästan 2000 patruller under 13 år innan han 1974 dog i ett bakhåll.
Soldaterna i boken levde i byn Binh Nghia i nästan två år, fram tills dess att byn var tillräckligt säker för att försvaras av enbart PF. Under dessa två år så deltog de i dagliga patruller och strider med Viet Cong till skillnad mot soldaterna i reguljära amerikanska infanteriförband som deltog i strid under betydligt kortare perioder. Med tiden hann en del av soldaterna skapa relationer med lokalinvånarna och åt samt bodde till och från i deras hem. Det viktigaste var dock att allt eftersom lokalbefolkningen mer och mer litade på att de amerikanska skyddade dom mot Viet Cong så gav dom underrättelser till PF och CAP som möjliggjorde att de lokala Viet Cong förbanden kunde besegras.
One tribe at a time Major Jim Grant har skrivit "One Tribe at a time" som handlar om hans erfarenheter i Afghanistan. Han har stora erfarenheter från strid i Afghanistan med specialstyrkor under 2003 och 2004 i Irak under 2006 och 2007 och åter till Afghanistan 2009. Den här rapporten är mycket läsvärd och jag rekomenderar framför allt kapitel 4 om hur de amerikanska trupperna byggde upp förtroendet mellan dem och den lokale ledaren Malik Noorafzal.
Grant föreslår att skapa en struktur som han kallar TET - Tribal Engagement Teams som ska leva med de afghanska stammarna, mycket likt CAP konceptet i Afghanistan. Dessa TET grupper ska sedan slåss tillsammans med TSF - Tribal Security Forces uppbyggda av lokala milismän, mycket likt PF i Vietnam.
Hans idé är att dessa TET kommer att engagera de lokala byarna att bekämpa talibanerna och att det i sin tur innebär att en mindre mängd soldater behövs i ISAF än vad den nuvarande offensiven kräver.
Afghan tribes always have and always will resist any type of foreign intervention in their afairs. This includes a central government located in Kabul, which to them is a million miles away from their problems, a million miles away from their security. “Democracy” only has a chance to be cultivated at the local level by a small group of men—Tribal Engagement Teams—who are willing to dedicate their lives to the Afghan people and cause. ... What about democracy? A tribe is a “natural democracy.” In Afghan shuras and jirgas (tribal councils), every man’s voice has a chance to be heard. The fact that women and minority groups have no say in the process does not make it less efective nor less of a democracy to them.
Förtroendet för de utländska styrkorna och den centrala regimen i Kabul är inte särskilt stort på landsbygden. Vi måste visa att ISAF närvaro i Afghanistan är till för att skydda befolkningen, att bekämpa Al Qaida och talibanerna och inte att bekämpa de afghanska stammarnas livsstil. Vi kan inte lyckas med dessa totalt olika mål samtidigt. D.v.s. de svenska målen att få kvinnorna att ta sig sina Burkhor, att få fler flickor att gå i skola kan vara totalt kontraproduktiva mot att lyckas med att minska talibanernas inflytande. Om några år då vi har skapat fred och stabilitet kan det kanske finnas möjligheter till detta. Maslows behovstrappa pekar på att först så ska de grundläggande behoven tillfredsställas sedan kan man börja med självförvekligande.
There is no shortage of information detailing Afghan corruption at all levels of government. This directly affects the tribes. If the national government cannot protect “us,” if US forces cannot protect “us,” if we cannot protect ourselves... the only answer is to side with the Taliban. How can you blame anyone for that? I would do the same. ... A strategy in which the central government is the centerpiece of our counterinsurgency plan is destined to fail. It disenfranchises the very fabric of Afghan society.
Det viktiga enligt Grant är att förstå vikten av stamkulturen i Afghanistan. Genom att utnyttja de strukturer som redan finns på plats i stället för att försöka skapa nya så har vi möjlighet att lyckas.
We cannot make progress in Afghanistan through a war of attrition or a war of exhaustion. As I have said and will continue to say, time is on their side. In an insurgency, all the insurgents have to do is not lose.
Grant pekar på vikten av personliga kontakter. Stammarna kommer inte att bygga upp ett förstroende för ISAF, utan för den trupp som dom samarbetar med. Genom kort närvaro och rotation av trupp så kan inte detta förtroende byggas upp.
Third, the tribe offered us outstanding intelligence that allowed us to target both insurgents and terrorists in the area. Their loyalty was with us. Not Afghan forces or US forces, but us.
Då de amerikanska trupperna inte kunde närvara dygnet runt och stammens vänskap med amerikanarna ökade riskerna för anfall från fientliga grupperingar beslöt Grant att förse dom med vapen.
Since we could not maintain a 24-hour presence in the village (which they had asked for on two separate occasions), I decided to give them as many weapons and as much ammo as I could get my hands on. I felt like not only was it the best thing to do, but the moral thing to do as well. I had asked them to risk so much — what else was I supposed to do? I am comfortable with the decision for two reasons. First, the tribe needed more weapons to help defend themselves and, more importantly, Malik Noorafzhal and his people viewed these weapons as great gifts. Tese were gifts not only of honor but trust as well. These gifts bound us together even more than we already were.
Grant trycker på vikten av hedersbegreppet i framför allt pashtunsk stamkultur.
Thus, warlords and warriors fghting in Afghanistan, Iraq and other tribal zones today are renowned for the value they place on upholding codes of honor and avoiding shameful humiliation. All want to gain honor for themselves and their lineage, clan and tribe. No one can aford to lose face, for that would refect badly not only on them as individuals but also their kin. If the word were in the dictionary, it might be said that tribes and clans are deeply honoritarian.
Tre faktorer är viktiga för att lyckas med en COIN-strategi 1 - Förmågan hos de lokala säkerhetsstyrkorna och då framför allt polisen 2 - Lokalt styre 3 - Utomstående stöd för gerillan inklusive skyddade basläger
Hur lyckas ISAF idag med dessa faktorer?
Current policy is to pour more time, money and resources into the ANA and ANP. We have been doing this for eight years now and what do we have? The ANA and ANP are symbols of the central government, which at present is not trusted by the tribes.
Det jag har sett av framför allt ANP är jag måttligt imponerad av. Korruption och nespotism är allt för vanligt förekommande. Nej, låt afghanerna själva sköta sitt skydd på en lokal nivå.
Following the “Clear - Hold - build” model, a small number of US TETs (Tribal Engagement Teams)—given enough time to train a Tribal Security Force (TSF) and the ability to call for US air support and aerial re-supply and a US Quick Reaction Force in an emergency — could conduct the “hold and build” portion of this strategy with a very limited footprint. We are talking about the tribes providing security for themselves, with the assistance of US Tribal Engagement Teams.
En stor fördel som jag ser med lokala styrkor är att risken för infiltration minskar då stammarna känner igen sina medlemmar. Visst så ökar risken för lokala stamkrig om vi beväpnar dem, men det har alltid varit en del av den afghanska "kulturen".
I dagens maktvakum så börjar vissa stammar att skapa egna säkerhetsstyrkor. Varför inte utnyttja denna möjlighet till samarbete mot ett gemensamt mål?
The tribes are forming their own anti-Taliban fighting units, the Arbakai. Their main mission is to protect tribal homelands from any perceived threat (be that US forces, Afghan Army units, Afghan Police units, predatory warlords, al-Qaeda and the Taliban). With our assistance they will grow stronger and be far more efective — and be our allies.
Många analytiker har insett vikten att återställa maktbalansen i Afghanistan. Talibanerna är ofta yngre män som fått respekt genom sin förmåga att strida. genom att bygga upp prestigen hos by-äldste och hjälpa till att i första hand bygga moskéer (inte skolor) så kommer de yngre talibanmedlemmarna inte längre styra i stamsamhället.
Jag tror att den största vinsten med Grants strategi är möjligheten att minska den utländska närvaron snabbare. Därmed så minskar vi dels afghanernas känsla av att vara ockuperade samt risken för att civila skadas av utländska soldater. Enligt David Kilcullens tes så skulle detta drastiskt minska risken för att skapa "The accidental Guerilla", d.v.s. motståndsmän som egentligen bara besvarar elden.
Sammanfattningsvis Jag ser många likheter mellan Jim Grants rapport och Bing West bok. Varför försöka nya metoder när det redan finns beprövade och lyckade exempel? Likt Vietnam består Afghansistan av en mängd byar helt utan beroenden eller kopplingar med den centrala regimen i Kabul. Likt Viet Cong är talibanerna beroende av lokalbefolkningens skydd eller fruktan. Kan ISAF erbjuda en större säkerhet till det afghanska folket så kommer stödet till talibanerna att minska.
I Vietnam lyckades CAP genom att skydda lokalbefolkningen skapa möjligheter att besegra Viet Cong. Hade man fokuserat på att besegra Viet Cong så hade det omvända inträffat. Märk väl. Viet Cong var besegrad i Vietnam. Det var NVA som till slut fällde avgörandet då USA drog sig ur kriget. I Afganistan finns bara motsvarigheten till Viet Cong, d.v.s. talibaner och Al Qaida. Det finns inget motsvarighet till NVA i Afghanistan, förutom möjligen den "frihamn" som talibanerna tidigare haft i Pakistan. Men tack vare de amerikanska påtryckningarna och JeM misslyckade bombkampanjer i Pakistan som minskat ISI:s stöd till talibanerna så verkar den frihamnen snart vara borta.
För att vinna "Hearts and Minds" hos den lokala afghanska befolkningen måste vi skapa lokal säkerhet. Det kommer vi inte att lyckas med om vi i våra försök att slå ut talibanerna samtidigt skadar de civila. Under operation Mushtarak har general McChrystal gett order om att de civila ska skyddas. Trots det sker misstag. Talibanerna drar också nytta av det nya regelverket och anfaller från civila positioner. I stället för att försöka vinna hela kriget i en enda 18 månaders kampanj som Obamas "The Surge II" syftar till, så måste vi skapa säkerhet i en by i taget. Detta kommer att ta tid, men vi riskerar heller inte det tillbakadragande som ett fiasko med Obamas strategi kan innebära.
Dessa byar ska skyddas av en lokal milis bestående av män som är bofasta i byn. På så sätt vinner vi tre fördelar.
1 - Dom känner ansvar för sin stam och sin by.
2 - Dom får en fast inkomst som gör att dom kan försörja sin familj utan att vara beroende av talibanernas bistånd.
3 - Vi förhindrar talibanernas rekrytering då den lokala milisen kommer att veta om när det finns talibaner i närheten och det blir mycket svårt för en rekryt att bekämpa sin egen stam.
ANA och ANP är bra för att skydda den centrala regimen samt större städer som Kabul och Mazar-e-Sharif, men för byarna där talibanerna hittills har haft överläge så är det stammarna som måste göra grovjobbet. Framför allt är det pashtunerna som vi måste få med i byggandet av ett stabilt samhälle. Hittills har dom visat mycket litet intresse för ANA/ANP.
I stället för att försöka bygga upp en större ANA/ANP för att täcka hela AFghanistan så räcker den nuvarande storleken för storstäderna. Våra OMLT borde därför omfokusera sina utbildningsinsatser till att utbilda den lokala milisen. Beväpna afghaner kanske låter konstigt, men det är precis vad USA gjorde i Irak med framför allt kurdiska grupper. Majoriteten av manliga pashtuner vet hur man hanterar ett gevär, det behöver vi inte utbilda dom i. Dom vet också hur man slåss i Afghanistan, vi behöver inte lära dom ett västanpassat sätt som inte funkar i Afghanistan. I stället borde vi likt utbildningsinsatserna i Liberia fokusera på att lära dom att skriva, läsa, historia m.m. så att dom förstår varför dom ska slåss.
I försvaret av byarna så intregrerar vi mindre styrkor av ISAF soldater. Dom samverkar sedan med de civila hjälporganen. På så sätt vinner vi också flera fördelar:
1 - De lokala byinvånarna ser att ISAF är där för att skydda dom och inte som idag genomföra en strid och sedan lämna byn för eventuell hämndaktion från talibanerna.
2 - De fast stationerade trupperna får en god lokal kännedom. Vänskapen med byborna innebär att underrättelseinhämtningen kommer att kraftigt förbättras.
Dessa styrkor kommer att ta stora risker och vi får räkna med förluster motsvarande de som Bing West och hans män fick stå ut med. Men vad är alternativet? Ett utdarget krig som vi med stor sannolikhet kommer att förlora den dag vi inte har råd att hålla kvar de stora styrkor som McChrystals strategi kräver. ANA/ANP är inte heller lösningen på landsbygden som Grant mycket noggrant påpekar.
Denna typ av uppdrag passar inte det nya svenska konceptet med manöverbataljoner a la NBG08/11. I stället borde vi för internationella insatser i Afghanistan satsa mer på rörliga trupper motsvarande SSG och vissa jägarförband som är vana att tillbringa långa tider i fält i små grupper. Utbildning i afghansk kultur och språk är ett måste! Tyvärr så kan vi få problem med regelverk då Grant tycker att soldaterna ska klä sig som de lokala afghanerna. Det var bl.a. detta som gav upphov till kritiken kring den danska boken om deras specialstyrkors insatser i Afghanistan.
The TETs need the latitude to dress, speak and act in the ways that will maximize their acceptance by the tribes. This may mean wearing local garb, growing beards, and interacting with the tribe on a personal level. They must be able to “go native.” Go to the tribe’s elementary school daily. Learn Pashto from them. Learn about being a Muslim. Learn about Islam. Learn about the tribe. ... Why chase the enemy? Make him come to us. And when I say “us” I mean a group of people who have the same goals: the TET and the tribe.
Vi kan inte initialt skydda alla byar, men vi kan skapa lokala skyddade byar där vi med samordnade insatser med de lokala afghanska trupperna kan patrullera omgivningen. Allt eftersom byarna kan säkras med lokal milis kan ISAF flytta över till nästa by. Jämför det franska konceptet under deras vietnamkrig 1945-54 med begreppen Base Aéroterrestre och Groupes Mobiles. ANA och ANP måste därför snarast tillföras mer helikoptrar för att få upp en rörlighet utan att behöva utsätta sig för minor och IED.
Parallellt med uppbyggandet av de lokala miliserna så skapar vi skolor, moskéer och lokala domstolar som kan ersätta talibanernas shariadomstolar. På så sätt så skapar vi en afghansk nation, fast bottoms-up i stället för dagens top-down struktur. Utnyttja de afghanska sederna med jirga - råd och shura - samtal. Val bör också genomföras, men inte för att bygga upp en central regim utan i stället en stat uppbyggd på samma sätt som USA med självstyrande federala stater. Stammarna kan i stället samlas vid behov för Loya Jirga - Stort råd. United States of Afghanistan kanske är en möjlig framtid?
Vad vi behöver i Afghanistan är egentligen inte en krigare som McChrystal. Vi behöver en ledare som respekteras av stammarna och som kan få dom att arbeta mot ett gemensamt mål. Vad vi behöver är en modern motsvarighet till Lawrence av Arabien! Jim Grant är ingen Lawrence, men han verkar i varje fall förstå hur afghanerna fungerar.
Likväl att en gammal sanning är att man aldrig ska slänga gamla kläder, dom kan bli moderna igen, så gäller detta även strategier. Taktiker och ännu värre tekniker är ofta dagssländor, men precis som Sun Tzu och Clausewitz tänkande fortfarande idag har sitt värde så finns det en hel del att hämta även i äldre svenska strategier.
I en tidigare definition av försvarsmaktens uppgifter så bestod dom av fyra hörnstenar: Försvar av Sverige, Incidentberedskap, Internationella Insatser och Stöd till samhället.
I Försvarspropositionen för 2009 lyder skrivningen så här:
Förmågan till väpnad strid bör utgöra grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar.
Målet för det militära försvaret ska fr.o.m. 2010 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att: - hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och nationella intressen, - förebygga och hantera konflikter och krig, samt - skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter.
D.v.s. Försvarsmakten har gått över från att vara en myndighet med breda förmågor till att fokusera på strid som huvuduppgift. Målbilden för de stridsuppgifterna har blivit förbandsstrukturer liknande NBG och insatser liknande de i Afghanistan. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg så finns det en risk för att COIN bara är en fluga. Då menar jag inte själva uppgifterna som vi utför som en del av COIN strategin, utan definitionen och fokuseringen på COIN som en del av IW - Irregular Warfare.
I USA styrs utvecklingen ofta av idéer från s.k. "Think Tanks". Den COIN strategi som idag används i Afghanistan förespråkades av CNAS - Center for a New American Security. Dock så hävdar kritiker att enbart förmågan att hantera och möte COIN är för snävt för dagens hotbild. Nathan Freier skriver i en artikel för Small Wars Journal att 9/11 dök upp så snabbt att USA inte hann med att definiera vad dom önskade åstakomma utan dagens COIN strategi är något som anpassats efter bl.a. erfarenheter i Irak.
Look closely at the definition of IW and it appears to be just another description of insurgency and counterinsurgency.
The torrent of “presentism” characterizing contemporary defense discussions about IW is responsible for this. Defense strategists and concept developers tend to project current “irregular” challenges — classical insurgency and terrorism in and around the Middle East and Muslim world — as DoD’s dominant IW demands into an uncertain and indefinite future. This may prove grossly insufficient. However, the current defense era’s sensational start (9/11) makes it quite difficult to break free from conventional wisdom long enough to explore IW more broadly.
Men som jag försökt beskriva i två tidigare inlägg om Malaysia och Vietnam så har historiskt sett COIN strategier skiljt sig kraftigt åt, med mer eller mindre lyckade resultat.
Det nya modeordet som nu lanseras i USA kallas "Hybrid Warfare".
Vad som är mycket intressant är att USA börjar inse att dagens hotbild kräver lösningar som ofta är icke-militära och där fokus på väpnad strid minskar.
Just one indication of this new reality is the fact that “combat” is only one of four “basic categories of military activity” recognized in the most recent “Capstone Concept for Joint Operations” (CCJO). The other three categories are less martial — security, engagement, and relief and reconstruction. ... More evidence of this is recognition in Army doctrine that full-spectrum operations involve blended combinations of offense, defense, stability, and civil support activities.
Det vill säga att USA gör tvärt emot vad Sverige gör och börjar bredda sig iväg från kärnuppgiften väpnad strid.
Vad menas då med begreppet Hybrid Warfare?
Defense challenges, capabilities, and operations are all now unique combinations of different — and, yes incongruous — components; so much so that “pure” military affairs no longer usefully or accurately describes either key defense challenges or responsibilities.
Indeed, many of DoD’s external demands are “non-military” in origin and character. However, non-military here does not imply non-violent, purposeless, or non-threatening. It does mean not originating in or involving the uniformed forces of enemy states. ... There are new hybrid “military” threats as well. These can threaten core interests via novel blending by adversaries of equally incongruous traditional, irregular, catastrophic, and disruptive capabilities and methods. Increasingly, these new age military challenges are characterized in defense parlance as “high-end asymmetric threats” (HEAT).
Kanske vi borde slå ihop Utrikes-, Justitie- och Försvarsdepartementen till en svensk motsvarighet till Homeland Security? I varje fall så borde vi i Försvarsmakten lära oss mer av civila metoder. Därav kanske misstaget att slopa värnplikten då det automatiskt ger våra internationella insatsförband en blandad kunskap om det civila samhället.
Many of DoD’s hybrid civil-military defense responsibilities remain counter-cultural to an institution that 1) grew to adulthood during an excessively traditional Cold War and 2) was allowed through most of that period to define its own institutional boundaries. Times have changed dramatically. Thus, DoD can no longer pin its broad relevance exclusively on convenient definitions of warfighting (now MCO, COIN, and CT) and still hope to fulfill its national security responsibilities. Some of DoD’s new age demands comport well to classical conceptions of deterrence and combat. Most do not.
Man kan säga att Hybrid Warfare innebär att det inte längre finns en självklar uppdelning mellan nationella säkerhetsaspekter (t.ex. terroristhot) och nationellt invasionsförsvar. Man får heller inte se Hybrid Warfare som en anledning till att behålla Försvarsmakten som den såg ut igår utan snarare se hur civila instutioner kan utnyttjas mer i militära sammanhang. Att skicka Kustbevakningens flygplan till Adenviken är ett lysande exempel på sådana lösningar.
Även förr visste man inget om framtiden.
"Om framtiden veta vi intet, blott att den blir helt olika mot vad vi förmodat. Tidsriktningarna leda i sin fullbordan ofta till raka motsatser av vad de först syftat mot."
/Verner von Heidenstam
Som så mycket annat i Sverige så går utvecklingen av Försvarsmakten inte så fort som man skulle önska, då det för varje steg framåt tas två steg tillbaka. Det vi behöver i framtiden är ett flexibelt försvar, inte ett som är anpassat för en given säkerhetssituation. Då kommer vi även i framtiden få ändra på vår struktur och arbetsuppgifter varje gång ett nyff försvarsbeslut tas.
Demokraterna kritiserade under valkampanjen hårt Bush Jr:s krig i Irak och många republikaner var nog oroade för vad som skulle hända när Obama tog över som president. Efter talet i Oslo har nog den rädslan försvunnit då Obama tydligt klargjort att kriget mot den globala terrorismen kommer att fortsätta, dock med ett ändrat fokus och andra metoder. Från att USA under ledning av Bush varit fokuserat på jakten på WMD och att med Preventive Strike doktrinen bekämpa de stater som var potentiella fiender, den s.k "Axis of Evil", Iran, Irak och Nordkorea, har Obama riktat in sig på att bekämpa Al Qaida och stödja militärt de länder där Al Qaida huserar för att dessa länder själva ska göra grovjobbet. Den nya "Axis of Evil" blir då länder som Afghanistan, Pakistan, Somalia och Jemen.
Den amerikanska armén har insett att Al Qaida och Talibanerna inte går att besegra rent militärt utan att man måste vinna "Hearts and Minds" hos lokalbefolkningen. Det innebär att man går över mot en s.k. COIN - Counter Insurgency strategi.
Frågan är bara vad som menas med COIN? Hur omsätts teorierna i praktiken?
Jag har i tidigare inlägg om bl.a. Malaysia och Vietnam försökt peka på erfarenheter från olika länders strider mot gerillatrupper. Engelsmännens lyckade insatser i Malaysia har av många tolkats som att dom "gullade" med lokalbefolkningen och slog hårt mot gerillan. Sanningen är inte riktigt så enkel. Man använde i Malaysia ganska så hårdhänta metoder för att separera lokalbefolkingen från gerillan.
Som vanligt när det gäller omställning av USA:s militära försvar är det en Think Tank som står bakom idéerna och påverkar politikerna. I fallet med Network Centric Warfare var det bl.a. SAIC som även lurade Sverige att satsa på NBF. I fallet COIN är det Center for a New American Security (CNAS). Chef för CNAS är John Nagl som bl.a. har skrivit en bok kallad "Learning to eat Soup with a Knife" (som jag tyvärr själv inte tagit del av). Han var även med och tog fram FM 3-24 Conterinsurgency Field Manual som är det gällande reglementet i USA för hur man bedriver COIN operationer.
Its Democratic roots have given CNAS cred from Capitol Hill to the White House to places like Maddow’s set. And its prominence, in turn, has effectively hitched the Democratic wagon to the ambitious ideals of counterinsurgency, with some liberals even arguing that the doctrine--with its emphasis on protecting and improving the lives of civilians--is thoughtful, humane, and, therefore, inherently progressive.
But there is risk in this approach. Washington’s current enthusiasm for counterinsurgency is based largely on its apparent success in stabilizing Iraq--even though it’s not clear that the doctrine’s sophisticated tenets deserve all or even most of the credit. Indeed, an argument is brewing in military circles about whether the doctrine’s potential has been oversold. What happens next in Afghanistan could settle it.
...
“Counterinsurgency is not just thinking man’s warfare--it is the graduate level of war,” states an epigraph in the Army’s counterinsurgency manual.
...
Advocates of the doctrine say that it has been repeatedly tested and proved in conflicts ranging from Vietnam to Iraq. Through several articles in military journals, Gentile has been fighting this “narrative,” which he says has various historical flaws. He warns, for instance, that counterinsurgency campaigns are more violent than people understand.
Sedan så utkämpar USA inte enbart en COIN kampanj i Afghanistan utan parallellt en mer CT-Counter Terrorism inriktad kampanj i Pakistan. USA:s användning av beväpnade UAV för att slå ut ledare för Al Qaida som gömmer sig i Pakistan har eskalerat under 2009 och verkar stiga ytterligare under 2010. Risken är stor för att civila skadas, vilket kan vara kontraproduktivt för COIN och vilket också CNAS varnat för.
Vilken av dessa strategier som blir avgörande är svårt att bedöma. Men vad händer om bägge misslyckas?
Ett av de kriterier som krävs för fungerande COIN/CT strategier är bra underrättelser. Om man ska med precision slå ut enbart Al Qaida och inte skada oskyldiga civila måste man veta vilket som är rätt mål. Det senaste attentatet mot CIA agenter i Afghanistan, där attentatsmannen visade sig vara en tidigare Al Qaida medlem som USA trodde sig fått över på sin egen sida, pekar på att USA ännu inte förstått hur Al Qaida fungerar. Obama kritiserar detta misslyckande i hårda ordalag. Därför skapar USA en ny struktur på underrättelsefunktionen där officerare skall under längre tid fokusera enbart på Afghanistan och Pakistan.
Obama har utlovat 18 månaders intensiv kampanj i Afghanistan med fokus på COIN innan det är dags för nedtrappning av insatserna. Det innebär att vi snart bör kunna se resultat. Forsno hade ett intresant inlägg som handlade om US Marines insatser i Helmandprovinsen. Kanske det börjar gå åt rätt håll? Kanske är läget i Afghanistan som WC en gång sade. "This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning".
Många pratar om Afghanistan som "The Graveyard of Empires" baserat på Englands och Rysslands tidigare misslyckanden i regionen. Afghanistan är enkelt att invadera, men oerhört svårt att härska över. Som tur väl är så är ISAF:s syfte inte att härska, bara att stabilisera tillräckligt mycket för att kunna dra sig tillbaka och låta Afghanistan styras av afghaner.
En annan parallell som ofta dras är likheterna med Vietnamkriget. Jag vill dock inte hålla med i denna analys. Nordvietnams kamp mot USA var inte enbart en gerillakamp som många av de som demonstrerade för FNL på 60- och 70-talet verkar tro. Nordvietnam och NVA hade stöd från Ryssland och Kina. Dom hade tillgång till världens modernaste luftvärn och jaktflyg. Talibanerna har inget av detta.
Jag ser dock vissa likheter med Vietnamkriget och då menar jag inte USA:s krig för att stoppa den kommunistiska framväxten i Asien, utan det som som avslutades strax innan, d.v.s. Frankrikes kolonialkrig för att hindra Vietnams frigörelse. Då kallades det inte heller Vietnamkriget utan första kriget i Indochina. Fransmännen hade egentligen samma förutsättningar som engelsmännen i Malaysia, men valde helt fel metoder och misslyckades därför.
Det här är en fortsatt analys av COIN - Counter Insurgency tekniker baserat på samma upplägg som i mitt förra inlägg om Malaysia. Syftet är att dra erfarenheter för att i ett senare inlägg bygga upp en strategi för hur vi kan gå vidare i Afghanistan eller i länder med en liknande problembild som Somalia, Jemen m.m.
Precis som i förra inlägget så har jag använt boken "Counterinsurgency in Modern Warfare" av redaktörerna Daniel Marston och Carter Malkasian som utgångspunkt för analysen. I detta fall kapitel 5 "French Imperial Warfare 1945-62" av Prof. Douglas Porch.
Bakgrund Precis som i Malaysia så började frigörelsprocessen i Vietnam med de allierades förluster mot Japan under andra världskriget. Vietnameserna såg att Frankrike gick att besegra och fransmännen kunde under ett par år inte påverka händelseutvecklingen i landet.
Vietnam kolonialiserades mellan 1858-87 och blev en del av det franska Indochina. Fram tills utbrottet av VK2 började sakta men säkert en vietnamesisk nationalism att byggas upp, men inga revolutionära tendenser visade sig på ytan.
I september 1940 invaderade Japan Indochina. Man följde Tysklands exempel i Frankrike och behöll den franska statsapparaten som en del av Vichyregimen i Frankrike, dock under Japanskt överstyre.
1941 bildades Viet Minh i Kina som en rörelse för att ta över Vietnam från fransmännen. Den japanska ockupationen av Vietnam ledde till massvält där bedömt 2 miljoner vietnameser dog. I norra Vietnam stod Viet Minh för en stor del av hjälpen till civilbefolkningen, vilket innebar att dom fick ett stort stöd hos allmänheten.
I augusti 1945 när Japan hade kapitulerat i Vietnam så lät man Viet Minh ta över alla officiella byggnader och funktioner i landet. För att underlätta det vietnamesiska övertagandet så släpptes de franska fångarna inte fria förrän en månad senare.
Den 2 september 1945 så förklarade Ho Chi Minh Vietnam som självständigt. Han gjorde det dessutom med en viss ironisk koppling till den amerikanska självständighetsdeklarationen. "We hold the truth that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable rights, among them life, liberty and the pursuit of happiness."
Eldupphör mellan Japan och USA tecknades den 20 augusti och mellan Japan och Frankrike den 2 september 1945. Alltså hann Ho Chi Minh före fransmännen med att frigöra Vietnam från Japanerna. Frankrike hade därmed förlorat det politiska PR kriget redan innan det militära kriget startade.
Första fasen 1946-50 Den 5 oktober 1945 landsteg general Leclerc de Hauteclocque i Saigon i spetsen för en division franska soldater. Brittiska trupper hade under tiden lyckats få kontroll på södra Vietnam, det s.k. Cochichina. Kinesiska "fredsbevarande" trupper plundrade dock Tonkin i norra Vietnam.
I februari 1946 hade Leclerc fått kontroll över Kambodja samt Vietnam söder om den 16:e breddgraden. I detta läge föreslår Ho Chi Minh att få ersätta de 150.000 kineser som plundrar Tonkin med 15.000 fransmän. Villkoret som Ho Chi Minh ställer är att Frankrike ska erkänna Vietnam som en fristående stat inom en fransk union samt att de franska trupperna ska gradvis dras tillbaka under fem år.
Den franske överbefälhavaren i regionen amiral Thierry d'Argenlieu lyssnar inte på detta förslag utan eskalerade i stället kriget genom att attackera Haiophong utanför Hanoi. Den 21 december 1946 var Frankrike och Vietnam därmed formellt i krig med varandra.
Fransmännen saknade efter andra världskriget både utrustning och personnal för att slåss i Vietnam. Framför allt saknades det mekaniker och logistiker. Frankrikes soldater var beväpnade med mängder av olika typer av vapen som dom anskaffat under kriget, vilket ställde stora logistiska krav. Mot sig hade man Vo Nguyen Giap som hade tagit Maos lära om revolutionär krigföring till sin specialitet och var expert på logistik och att manövrera sina förband.
Hemma i Frankrike hade man det tufft på den politiska fronten. Det franska kommunistpartiet stödde öppet Ho Chi Minh. Man vågade dessutom inte skicka mer trupp utomlands då man var rädd för inrikesproblem, vilket resulterade i att man under hela kriget skulle vara underbemannade i Vietnam.
1949 segrade kommunisterna med Mao i ledningen i Kina, vilket innebar att Ho Chi Minh fick en stark allierad.
Andra fasen 1950-53 Mellan 1950-54 så ökade Frankrikes truppnärvaro från 145.000 man till 235.000 (att jämföra med USA:s 100.000 och NATO 60.000 man i Afghanistan som är betydligt större än Vietnam). Dessutom tillkom 261.000 lokala trupper från Vietnam, Laos och Kambodja (afghanska armen är i dagsläget ca 100.000 man och polisen 75.000 man).
Stora delar av dessa trupper var dock låsta i defensiva posteringar. 1951 var 82.000 man utposterade på 920 posteringar för att försvara mot 37.000 Viet Minh.
Frankrike lyckades under perioden behålla kontrollen över städer och infrastruktur. Man försökte också 1948 införa den avsatte kejsaren Bao Dai som en fransk lakej för att få en politisk acceptans för den franska närvaron. Men man saknade tillräcklig numerär för att vara stark överallt. När man samlade styrkor i en region innebar det blottor i en annan som Viet Minh kunde utnyttja.
I oktober 1950 så försökte Frankrike evakuera staden Cao Bang. I ett massivt bakhåll längs Route Coloniale 4 (RC4) så stupade 4.800 franska soldater.
1950 så startade Koreakriget. Det innebar att Frankrike kunde få USA att hjälpa till i Vietnam, då USA såg problemen i landet som en del av kommunismens framfart i Asien.
Den franske generalen Jean de Lattre de Tassigny tog över ledningen av de franska styrkorna. Han skapade en rad av fortifierade fästen "De Lattre linjen", som Giap var ovis nog att anfalla med stora styrkor. Det resulterade inte helt oväntat i stora förluster för Viet Minh.
När De Lattre dog 1952 tog Raol Salan över ledningen. Han införde tre nya begrepp:
- Vietnamization. Man skapade vietnamesiska bataljoner ledda av franska officerare och underofficerare. Problemet var att rekryteringen inte fungerade bra. De bästa och mest fanatiska nationalisterna hade redan rekryterats av Viet Minh. Därmed gav trupperna låg stridseffekt. Detta koncept skulle senare användas även av USA i form av rådgivare som försökte utbilda sydvietnam att själva föra striden. Det fungerade inte heller för USA.
- Base Aéroterrestre. Det här var en utveckling på konceptet med De Lattre linjen, men med mer utspridda befästningar likt de amerikanska Fire Support Bases som användes under nästa Vietnamkrig, eller varför inte den medeltida borgen. Syftet var att dominera ett område och att locka Viet Minh att anfalla i större koncentrationer av styrkor som då lättare kunde besegras. Befästningarna skulle försörjas med materiel via flygtransport. Man antog att Viet Minh saknade resurser och logistik för att föra fram tunga vapen och ammunition som skulle klara en längre belägring. 1952 i Na San så förlorade Giap stora mängder soldater i ett försök att erövra basen, vilket verkade bevisa fransmännens antagande.
- Groupes Mobiles. Om Base Aéroterrestre var en defensiv strategi så var GM - Groupes Mobiles en offensiv. Det här var mekaniserade bataljoner som skulle kontrollera vägnätet i Vietnam och vid behov undsätta belägrade baser. Tyvärr så saknades i många områden i Vietnam ett utbyggt nätverk, vilket innebar att dessa styrkor inte nådde överallt. Dom var också mycket känsliga för bakhåll från Viet Minh. Likt de tyska stormtrupperna under VK1 så tärde dessa förband på de övriga franska förbanden då den bästa personalen och utrustningen tillföll GM.
Slutfasen 1954 1953 hade fransmännen tröttnat på kriget. Ho Chi Minh erbjöd Frankrike fredsförhandlingar, vilket dom accepterade. Men för att komma in i fredsförhandlingarna med ett bra förhandlingsläge så behövde Frankrike en större framgång i kriget. Lösningen blev Den Bien Phu. Man trodde sig kunna återupprepa framgången vid Na San.
Fransmännen underskattade helt Giaps logistiska förmåga. Dessutom var Viet Minh lika sugen på ett bra förhandlingsläge som fransmännen inför fredsförhandlingarna. Frankrike hade också helt underskattat svårigheterna med att själva försörja basen, som låg 300 kilometer från Hanoi, helt och hållet från luften. Viet Minh anföll med 60.000 man och ett mycket starkt artilleri. Artilleriet hindrade flygplan från att landa på basen och materiel som fälldes från höjd hamnade ofta fel. Den 7 maj kapitulerade de franska styrkorna vid Dien Bien Phu och över 11.000 man togs tillfånga (10.000 enligt videon, men då har man troligtvis inte räknat med en del av de lokala trupperna).
Spiken i kistan för den franska moralen kom den 24 juni 1954 då GM 100 hamnade i ett bakhåll vid An Khé där 1200 franska soldater stupade.
Den 17 juni delades Vietnam vid den 17.e breddgraden vid fredsförhandlingara i Geneve och den 20 juli så var det formellt eld upphör i striderna mellan Frankrike och Vietnam. USA tog därefter över med rådgivare till den sydvietnamesiska armén och därmed skapades förutsättningarna för det andra Vietnamkriget.
Slutsatser Precis som senare i Algeriet så förlorade Frankrike kriget i Indochina på grund av att man i stort sett bara använde militära medel och metoder. I stället för att möta Viet Minh halvvägs och skapa ett band mellan Indochina och Frankrike så försökte man att bibehålla det gamla systemet och givetvis misslyckades. Man skapade heller inga diplomatiska band med lokala makthavare utan försökte införa en egen marionett i form av Bao Dai. Hade man varit villig att släppa över landet till en vietnamesisk ledning tidigar hade man kanske kunnat få en mer välvillig ledare än Ho Chi Minh. De hårdhänta militära metoderna ledde också till att lokalbefolkningen stödde Viet Minh. Jämför med engelsmännen i Malaysia som parallellt med de militära insatserna förde en massiv (och hårdhänt) kampanj för att få över lokalbefolkningen på sin sida.
Precis som för USA i det senare Vietnamkriget så vann Frankrike många taktiska segrar, men förlorade kriget på strategisk nivå. Dien Bien Phu hade fransmännen kunnat hämta sig från rent militärt, men inte politiskt.
Viet Minh lyckades få med sig omvärlden i det politiska maktspelet och den franska allmänheten och politiker på center- och vänsterflanken tröttnade till slut på ett krig långt borta i ett land utan värde.
Som så många andra borde fransmännen läst lite mer Clausewitz i stället för Jomini. Krig är enbart till för att nå ett politiskt mål. Om sättet att föra kriget på är kontraproduktivt för att nå det politiska målet så kanske man vinner kriget, men aldrig freden. USA gjorde initialt liknande fel i Irak där man bombade civil infrastruktur och upplöste poliskåren. Bra för att vinna kriget, men som resultat blev befolkningen lidande och aggressiv och poliskåren samt f.d. militärer blev utmärkta gerillakrigare, vilket man fortfarande har problem med.
Jämförelse med Afghanistan Talibanerna saknar den politiska förankring och moraliska övertag som Viet Minh lyckades få av omvärlden. Den politiska delen av motståndet har varit en vinnande faktor för andra motståndsrörelser som PLO och IRA. Dock så har dom ett religiöst övertag som innebär att dom får stöd från fundamentala islamistiska kretsar. Det här är något som borde användas som en kritisk svaghet att utnyttja av ISAF i PsyOps. Kan vi få ett tillräckligt stöd i den muslimska världen att offentligt fördöma de avarter av Islam som talibanerna står för och sedan få ut det budskapet till befolkningen i Afghanistan så har vi halva jobbet gjort. Det första som måste göras är att både de religiösa ledningarna för Shia- och Sunnimuslimska sekter måste tydligt ta avstånd från Usama bin Ladens Fatwor. I Spanien så gick de muslimska ledarna ut med en Fatwa mot Al Qaida efter attentatet i Madrid.
Viet Minh lyckades genom sina humanintära kampanjer under japanernas ockupation få allmänhetens uppskattning. Talibanerna var också välkomna när dom 1996 tog över ledningen i Afghanistan efter åratal av strider. Talibanerna har fortfarande två styrkor som gör dom respekterade i afghanernas ögon:
- Talibanerna har med sina Shariadomstolar lyckats få ut en viss typ av säkerhet hos allmänheten i Afghanistan. Efter kriget mot Sovjetunionen med det inbördeskrig som följde, så var den talibanska koleran trots allt bättre än den tidigare pesten. Kan ISAF ge allmänheten bättre säkerhet samt få ut en fungerande polis och domstolar på regional nivå, inte nationell nivå så kommer Shariadomstolarna att tappa sin attraktion. Integrationen av de civila hjälpinsatserna (moroten) och de militära skyddsmöjligheterna (piskan) måste förbättras.
- I afghanernas ögon så vinner talibanerna alla småstrider trots ISAf överlägsenhet både i numerär och utrustning. ISAF behöver en ordentlig seger där man kan visa upp talibanerna som besegrade. Detta var USA mycket nära att lyckas med 2001, men segern rann dom ur händerna då Bush-regimen valde att satsa på Irak i stället. Nu kommer det att krävas betydligt större truppnärvaro än vad som hade behövts 2001. Se den här "CBS 60 minutes" intervjun med CIA:s Usama bin Laden expert Michael Sheuer.
Sedan som en joker i leken så "stödjer" talibanerna den lokala ekonomin genom att tvinga bönder till att odla Vallmo. Tyvärr så är Opium lite för accepterat i Afghanistan för att det ska vara lätt att utrota den seden.
Den franska armén var hela tiden underbemannad i Vietnam. Dom hade därför samma problem som USA och ISAF att deras motståndare kunde välja var och när dom attackerade. Detta innebar att gerillan, trots att den länge var numerärt underlägsen hela tiden kunde ha ett lokalt numerärt överläge. ISAF och USA kan därför aldrig militärt besegra talibanerna. trots de amerikanska förstärkningarna på 30.000 man och NATO:s utlovade 10.000 man i "Tha Afghan Surge" så räcker detta inte till att vinna. Dock så kan det vara tillräckligt för att få den afghanska befolkningen att förstå att talibanerna går att besegra.
Liksom fransmännen hade problem att få bra underrättelser om Viet Minhs operationer då dom inte använde radio, så är underrättelser USA:s och ISAF:s stora problem i Afghanistan. Samarbetet med Jordanien som jag har skrivit om tidigare är ett försök att få insikt i den lokala kulturen i Afghanistan, vilket CIA får kritik för att dom har svårt att få grepp om.
I Afghanistan försöker vi likt fransmännen få afghanerna att ta över säkerheten. Detta gör vi genom att skicka in OMLT instruktörer för att utbilda afghanska armén. Jag är personligen mycket för detta koncept då ISAF inte kan stanna för evigt, men hur är det med motivationen bland de afghanska rekryterna? OMLT är misstänkt likt den roll som amerikanske rådgivare hade i nästa Vietnamkrig. En framgång i "The Afghan Surge" krävs för att de afghanska soldaterna ska känna att dom har en möjlighet att ta över efter USA och ISAF.
Frankrike försökte fokusera på att slå ut ledarskapet i Viet Minh (jämför med USA:s användning av UAV för att bomba Al Qaida ledare i Pakistan, Somalia och Jemen), men misslyckades. Den 7 oktober 1947 genomfördes operation Lea där Frankrike släppte ner fallskärmsjägare mitt i Viet Minhs ledningscentral. Frankrike kom över stora mängder utrustning, men alla i Viet Minhs ledarskickt lyckades fly.
Viet Minh undvek med vissa undantag inledningsvis att attackera fransmännen i stor skala utan nöjde sig med små räder. Mycket likt det talibanerna gör i Afghanistan. Dock så saknar talibanerna helt resurser att göra de massiva överfall som resulterade i de franska nederlagen vid RC4 och Dien Bien Phu. Fire Support Base konceptet skulle därför kunna fungera i Afganistan. Problemet är att vi då tappar kontakten med lokalbefolkningen och det blir en rent militär lösning. Alltså inte särskilt effektivt i en COIN strategi. Efter det att den afghanska armén och polisen tagit över säkerheten i Afghanistan skulle ISAF dock kunna dra sig tillbaka till liknande baser och endast understödja de afghanska styrkorna vid behov med underrättelseinhämtning och eldunderstöd med UAV och flyg.
Likt fransmännen har USA och ISAF problem med trupprörelser på marken. Avstånden är långa och vägarna i många fall dåliga. Längs vägarna är fordonen mycket utsatta för attacker med IED. Lösningen blir bepansrade fordon eller transport med helikoptrar. Tyvärr är detta inte heller en bra lösning då helikoptrar saknas i tillräcklig omfattning och både bepansrade fordon och helikoptrar kräver stora mängder bränsle. Detta bränsle måste föras fram med tankbilar längs de dåliga vägarna och blir då givetvis också exponerade för IED. De dåliga vägarna gör att fordonen slits snabbt och kräver mycket underhåll vilket ställer stora krav på en fungerande logistikkedja. Här är ytterligare ett argument för varför AMV är mer logiskt än SEP. Genom att försöka minska på mängden av olika fordonstyper i Afghanistan kan en gemensam underhålls och logistikresurs användas. AMV används redan idag av bl.a. Polen i Afghanistan.
Då Frankrike var ute efter att bibehålla Vietnam som en koloni fanns det ingen morot för vietnameserna på frankrikes sida att slåss för. Engelsmännen var betydligt mer tydliga på att tillåta skapandet av en demokratisk regim i Malaysia och därefter ge dom självstyre. Det är därför mycket viktigt att ISAF får bort stämpeln av ockupationsmakt från sig och att afghanerna förstår att förr eller senare ska dom styra över sitt eget land utan påverkan utifrån. Att Obama tydligt har sagt det är bra, men budskapet måste ut på landsbygden i Afghanistan. Det är också mycket viktigt att få bort korruptionen i Karzais regim samt stämpeln att han går i USA:s ledband. En rejäl konflikt mellan Karzai och USA där man tillåter Karzai att gå ut med segern vore ett lyckat PR knep.
Långsiktigt så är det de kommersiella marknadskrafterna som har demokratiserat Vietnam. Coca Cola har nog varit det amerikanska vapen som haft störst effekt. Vietnam är idag fortfarande ett fattigt land, men även Afghanistan skulle må bra av att hamna i samma läge. Frågan är hur vi ska få Afghanistan att få en fungerande ekonomi? Vilka produkter mer än Vallmo har dom som går att exportera? Mattor? Saffran? Frukt? Nu när apelsinskörden i världen har frusit kanske det finns ett läge för afghanska apelsiner som enligt många experter ska vara de bästa i världen.
Jag skulle vilja avsluta med president Obamas ord om Afghanistan. "This is not a war of choice, this is a war of necessity". Om Obamas nya globala COIN strategi ska lyckas måste han ha framgångsrika exempel att visa upp. Regimerna i Nigeria och Jemen har han lyckats skrämma upp tillräckligt genom att peka på invasionerna av Afghanistan och Irak. USA:s hot är inte bara retorik utan dom är beredda att gå till stora ansträngningar för att verkställa hoten om inga bättringar görs. Nu måste man med ett par lyckade exempel på stabilisering i Irak och Afghanistan visa på att man kan vinna över en gerilla. Annars så kommer Al Qaida att vinna i det långa loppet då lokalbefolkningen i de aktuella länderna inte kommer att stödja USA. Varför hålla på en sida som ändå i det långa loppet kommer att förlora?
Nu börjar minskningen av vår insats i Afghanistan. Har vi lyckats? Tja, endast framtiden kan visa detta. Själv så är jag en smula tveksam, även om Försvarsmakten anser att läget har blivit lugnare (i varje fall i den svenska sektorn). ISAF gav Afghanistan ca 10 år. Tittar man på historiska exempel (här, här och här) så kräver en lyckad COIN - Counterinsurgency kampanj ca 30 år. Tyvärr så finns sällan den viljan eller ekonomin.
Inlägg
