COIN 101, del 1 - Malaysia 1948-60

Jag har funderat på vilken militärstrategisk doktrin Obama tänker driva fram och hur en framgångsrik strategi i Afghanistan skulle se ut. I sitt tal på West Point visar han att han tänker förstärka i Afghanistan, till viss chock för sina demokratiska kollegor och beröm från de republikanska motståndarna i kongressen. Syftet är givetvis att sätta press på talibanerna. Men han har även satt ett datum då insatsen ska börja reduceras. Frågan är då bara hur snabbt reduceringen kommer att ske och hur den kommer att hanteras med övergång till en mer civil fas? I sitt tal vid överlämningen av Nobels fredspris så kan man skymta Afghanistan som en del av en ny amerikansk doktrin där övergång skett från tredje världskrigsscenariot till kamp mot globala hot och då inte längre bara kommunism.

Men för att kunna göra en sådan analys så måste man först se på klassiska exempel på COIN - Counter Insurgency kampanjer genom historien. Som utgångspunkt för analyserna kommer jag att använda boken "Counterinsurgency in Modern Warfare" av redaktörerna Daniel Marston och Carter Malkasian.

Mitt första längre inlägg blir givetvis en analys av vad man skulle kunna kalla "The Mother of all Counter Insurgency", d.v.s. britternas kamp mot den kommunistiska gerillan i Malaysia under 1948-60. Den är trots allt den klassiska modellen för framgångsrik bekämpning av en lokal gerilla och den s.k. "Hearts and Minds" strategin har sitt ursprung ur General Sir Gerald Templers anpassning av strategin till de lokala förutsättningarna. Där inga andra referenser anges så har jag tagit mitt källmaterial från kapitel 6 i förut nämnda bok - "From search and Destroy to Hearts and Minds, The Evolution of Brittish Strategy in Malaya 1948-60", av Dr Richard Stubbs.

Det man bör hålla sär på i begreppsfloran är att det per definition hela tiden rörde sig om Counter Insurgency. Dock så har genom året COIN begreppet renodlats till att mer fokuserat på taktiken som användes under den andra fasen i kampanjen.

Det andra man bör ha i åtanke är tidsaspekterna. Trots de stora begränsningar som fanns i denna kampanj så rör det sig om strider under 12 års tid. Dessutom inleddes ett nytt krig mellan Malaysia och Indonesien 1962-66.

Bakgrund
Under andra världskriget så beväpnade britter och australiensare lokala malaysiska styrkor för att strida mot den japanska invasionen 1941-42. Det slutade som känt med flykten till Singapore och nederlaget för de allierade trupperna 15 februari 1942. Under den japanska ockupationen av Malaysia försåg de allierade lokala trupper (framför allt den kommunistiska kinesiska gerillan) med mängder av vapen och ammunition. Dom utbildades i gerillatekniker och fick ofta engelska befäl. Resultatet var att efter andra världskriget så fanns det gott om vapen i omlopp samt ett antal välutbildade gerillasoldater.

Framgångarna efter VK2 för Mao Zedong i Kina inspirerade delar av den kinesiska befolkningen i Malaysia att frigöra sig från det engelska styret. Kineserna kände sig diskrimerade av engelsmännen, som gav större rättigheter till den malaysiska delen av befolkningen. Antagligen så inspirerades dom även av andra liknande motståndsrörelser mot kolonialismen i Asien och engelsmännens nederlag i de inledande striderna mot Japan hade visat att dom inte var osårbara. Att passa på direkt efter kriget var strategiskt då engelsmännen bevisligen hade annat för sig. Frivilliga fanns det gott om då den kinesiska befolkningen till stor del med dålig lön och tuffa arbetsvillkor arbetade på gummiplantagen och i tenngruvorna. Den kommunistiska gerillan hade också vunnit mycket respekt hos den kinesiska befolkningen under sin kamp mot japanerna under kriget.

Vad gerillan missade i sin analys var att Malaysia var en av de mest inkomstbringande kolonierna för England med stora tillgångar av bl.a. gummi och tenn. Givetvis ägdes allt detta av engelska bolag, vilket var en av de största orsakerna till att engelska regeringen satsade stora resurser och lång tid på att stabilisera landet.

A Colonial Office report from 1950 noted that Malaya’s rubber and tin mining industries were the biggest dollar earners in the British Commonwealth. Rubber accounted for 75 per cent, and tin 12-15 per cent, of Malaya’s income.

Den kommunistiska gerillan Malayan Communist Party - MCP beväpnade del MRLA - Malayan Races Liberation Army började förbereda sig för ett frihetskrig. Strejker och upplopp genomfördes och baser byggdes upp i djungeln. Engelsmännen försökte slå ner de kinesiska fackförbunden, vilket givetvis förvärrade läget. Tyvärr för gerillans del så hade ett par av grupperna för bråttom och började en plundringskampanj som slutade med morden på tre engelska plantageägare den 16 juni 1948. Detta räknas som inledningen på gerillakriget i Malaysia, eller "The Malayan Encounter" som det så vackert kallas, då det likt Vietnam aldrig var något officiellt krig eftersom det rörde sig om interna strider.

Kriget kan delas upp i tre faser:
- Inledning med ren bekämpning av gerillakrigföringen och där den engelska sidan försöker att med kraft militärt slå ut gerillan innan den växer till sig.

- "Hearts and Mind"-fas efter Templers övertagande av ledningen. Dock så pågår samtidigt militära aktioner liknande de i den första fasen.

- Uppstädning med sporadiska gerillaattacker inklusive införande av en malaysisk regim och bildande av en fri malaysisk stat 1957.

Kampen mot gerillan 1948-1952
De brittiska styrkorna var inte förberedda på strider i Malaysia, så under åren 1948 till 1951 så ökade gerillan mer eller mindre obehindrat sina styrkor från ca 2000 man till 8000 med ytterligare 10-15.000 stödtrupper (kallades för Min Yuen)och ca 10 gånger fler personer som stödde gerillan.

The British military was thus despatched in a classic imperial role – largely to protect commercial interests. “In its narrower context”, the Foreign Office observed in a secret file, the “war against bandits is very much a war in defence of [the] rubber industry”.

Engelsmännen förstärkte från 10 bataljoner 1948 till 19 bataljoner 1950. Polisen (mest lokalrekryterade malayer, vilket innebar att dom sågs som fienden av den kinesiska gerillan) växte från 10.000 till 17.000 med ytterligare 30.000 konstaplar. Fokus låg på att militärt bekämpa det man ansåg vara en numerärt begränsad gerilla. Armén gjorde regelbundna svep genom landsbygden för att fånga gerillamedlemmar. Framgången var mycket begränsad eftersom gerillan enbart gömde sig i djungeln när engelsmännen dök upp. Många civila som flydde besköts och dödades. De engelska soldaterna hade ingen kunskap om den lokala befolkningen och kunde inte heller språket, vilket ledde till hårdhänthet mot framför allt den kinsesiska delen av befolkningen, att stödet för gerillan hos lokalbefolkningen förstärktes och att rekryteringen till gerillan steg.

Britain conducted 4,500 air strikes in the first five years of the Malayan war. Robert Jackson writes in his uncritical account: “During 1956, some 545,000 lb. of bombs had been dropped on a supposed [guerrilla] encampment…but a lack of accurate pinpoints had nullified the effect. The camp was again attacked at the beginning of May 1957…[dropping] a total of 94,000 lb. of bombs, but because of inaccurate target information this weight of explosive was 250 yards off target. Then, on 15 May…70,000 lb. of bombs were dropped”.

Den engelske guvernören Henry Gurneys taktik var att "The chinese are notoriously inclined to lean towards witchever side frightens them more, and at the moment this seems to be the government". Han ansåg att det var viktigt att "the government be seen as stronger than the bandits and inspiring greater fear".

De brittiska insatserna fick givetvis stödet för regeringen att sjunka hos den kinesiska delen av befolkningen. Men de återkommande terrorattackerna som britterna inte lyckades stoppa fick även stödet att sjunka hos den malaysiska (44%), indiska (10,5%) och europeiska (1,5%) delen av befolkningen.

1950 tog Generallöjtnant Sir Harold Briggs över ledningen av de engelska instserna. Hans plan var att förflytta civilbefolkninghen för att gerillan skulle förlora sitt stöd på landsbygden samt att tvinga gerillan att föra striden där engelsmännen bestämde.

The centrepiece of this was the “Briggs Plan”, begun in 1950 – a “resettlement” programme involving the removal of over half a million Chinese squatters into hundreds of “new villages”. The Colonial Office referred to the policy as “a great piece of social development”.

Till vissa delar fungerade strategin då gerillan berövades sinja möjligheter att få mat av lokalbefolkningen och därför svälte. Till andra delar så skapades "flyktingläger" med stor misär där rekryteringen till gerillan frodades.

När Gurnsey mördades och England insåg att dom höll på att förlora kriget så skickades Oliver Lyttleton som var kolonialminister i den engelska regeringen till Malaysia. Han utvecklade en plan bestående av sex punkter:

1 - En ensad militär OCH civil strategi skulle tas fram
2 - Polisen skulle omorganiseras och tränas
3 - Statlig utbildning av civilbefolkningen var viktig för att motverka kommunistpropaganda
4 - Områdena med tvångsförflyttade civila skulle beskyddas
5 - Den lokala armén skulle reorganiseras och fler malayer med kinesiskt ursprung skulle anställas
6 - Ökad bemanning på den civila administrationen

För att genomföra denna strategi så skickade England general Templer som ankom i februari 1952.

Hearts and Mind strategi 1952-1954
Templers taktik var liksom Lyttleton att få över lokalbefolkningen på deras sida. "there is another and far preferable way of life and systems of beliefs than expressed in the rule of force and the law of the jungle. This way of life is not the American way of life. It is not the Brittish way of life. It must be the Malayan way of life".

Han ansåg också att det var fel att separera de fredstida aktiviterna hos myndigheterna från de de militära insatserna mot gerillan, "you cannot divorce them unless you admit that the military side is the main thing that matters in the Emergency and that must be wrong - absolutely wrong".

1953 hade de engelska styrkorna vuxit till 23 bataljoner (ca 30.000 man varav 22.000 stridande), 30.000 piloser och 41.000 konstaplar. I kombination med en växande civil administration började man nu få tillräckligt med personal för att trycka tillbaka gerillan. De civila resurserna förstärktes framför allt på den lokala nivån samt i lägren för tvångsförflyttade. De civila administratörerna rekryterades bland kinesisktalande missionärer.

I kombination med den "mjuka" Hearts and Mind strategin så fortsatte dock den hårdhänta omförflyttning av den civila befolkningen på landsbygden. Men de läger som byggdes hade betydligt bättre standard än tidigare med skolor, vård och skydd från gerillan.

Stor vikt lades vid att förvägra gerillan mat. All transport och försäljning av mat som gick att lagra kontrollerades. Konserver som såldes punkterades innan de delades ut för att de inte skulle hålla. Ris hårdbevakades. Detta ledde till svält bland gerillan och att de blev mer upptagna med att skaffa mat och mindre med att slåss. Byar som trots förbudet delade ut mat till gerillan bestraffades kollektivt.

För att visa på att stöd till regimen gav fördelar infördes "Vita områden". Där gerillan had försvunnit så sänktes kontrollen och reglerna förutom att befolkningen var tvungna att stanna kvar i de nya lägren.

Stor vikt lades vid underrättelseinhämtning. Belöningar gavs till de som lämnade information som ledde till gripande av gerillamedlemmar. Dessa behandlades väl och gav ytterligare information som ledde till fler gripande etc. Propaganda var en viktig del i framgången där man fokuserade på det tvivel som gerillamedlemmar hade om sin verksamhet.

Den militära taktiken ändrades till att från att skicka ut soldater i stora förband bildades små 10-16 manna grupper för att patrullera 4-5 dagar i djungeln. En gemensam handbok togs fram kallad "The Conduct of Anti-Terrorist Operations in Malaya".

RAF:s roll i kriget växlade från offensiv bombning till underrättelseinhämtning, trupptransport, sjuktransporter och transportera underhåll.

Den slutliga spiken i kistan för den kommunistiska gerillan var genomförandet av fria val, vilket ledde till att lokala partier byggdes upp som innebar att MCP förlorade sin existensrätt. Självstyrelse infördes lokalt i de nya städerna som ett steg mot en nationell självständighet.

Demokratisering 1954-1960
Trots att de regelrätta kriget slutat så pågick attacker från gerillan i djungeln i många år. Här är en artikel från Times den 5 december 1955. Dock så hade gerillan inte längre kraft eller stöd från lokalbefolkningen till att bli mer än lokala problem som kunde slås ner av de lokala styrkorna med stöd av brittsikt infanteri och australiensiskt flyg. Den 31 juli 1960 så förklarades striderna för avslutade även om gerillan fortfarande inte var bekämpad.

Här är en video som visar hur vardagen för de engelska soldaterna såg ut i Malaysias djungler. Ytterligare en video som visar på att helikoptern fick stor användning under kriget för att transportera trupper och sårade. Här finns en hel del läsvärda historier och intressanta bilder. Den här videon visar på Austrailens deltagande i Malaysia som sedan växte fram till en doktrin där man i stället för att försvara sitt eget lands gränser deltar i internationella insatser. Denna doktrin fick dom sedan att deltaga i Vietnam med samma kvarstående trauma som för USA. Tyvärr många liknelser med Sveriges nuvarande inriktning på internationella insatser.

Slutsatser
Det finns ett antal faktorer som gör det svårt att generalisera över den taktik som användes av engelsmännen i Malaysia:

- Den kommunistiska gerillan hade enbart stöd hos den kinsesiska befolkningen i Malaysia som vid den tiden bestod av ca 40% av den totala befolkningen. Därmed kunder britterna fokusera sina insatser på bara delar av befolkningen.

- Gränsen mellan Malaysia och Thailand är mycket smal och lätt att bevaka, vilket innebar att gerillan hade mycket litet stöd utifrån.

- England hade som kolonialmakt mycket god kunskap om både befolkningen, kulturen och landet.

- England kunde använda moroten att låta Malaysia bli en egen stat, vilket gjorde att gerillan inte hade så mycket att kämpa för.

- Koreakriget innebar ett stort behov av gummi och tenn och därför så fick Malaysia stora exportinkomster som medgav ekonomi att satsa på tillväxt i landet.

Dock så finns det viktiga erfarenheter som är mer generella:

- För att vinna måste en motståndsrörelse ha stöd hos lokalbefolkningen. Därför är det viktigt för regeringstrupperna att kunna skära av det stödet.

- Med enbart militära resusrser är det ofta logiskt att fokusera på att direkt bekämpa gerillan, s.k. Search and Destroy taktik. Detta fungerar kanske om en gerilla saknar stöd hos lokalbefolkningen, men i alla andra fall riskerar det att minska stödet för regeringen hos lokalbefolkningen då civila alltid skadas.

Jämförelser med Afghanistan
Den rena "Hearts and Mind" strategin som fått ett polerat rykte efter Malaysiakriget är till viss del överskattad som enskilt instrument. Engelsmännen använde både mjuka och hårda metoder. Hur långt är vi beredda att sträcka oss i Afghanistan? De civilrättsliga reglerna från världssamfundet är betydligt hårdare nu för tiden. Guantanamo och Bagramfängelserna hade inte fått någon att lyfta på ögonbrynen under den tidsperioden. Här har talibanerna alltid en psykologisk fördel, då dom inte har dessa moraliska spärrar. Samtidigt kan vi inte använda samma metoder som talibanerna då vi helt förlorar vår rätt att vara i Afghanistan. Till skillnad mot engelsmännen i Malaysia har ISAF ingen naturlig rätt att vara i Afghanistan annat än att uppfylla FN resolution 1386.

Talibanerna har liksom den kommunistiska gerillan inget större stöd från omvärlden förutom Pakistan. Om det finns någon kritisk svaghet som talibanerna har är det stödet från den pashtunska befolkningen i Pakistan och den pakistanska säkerhetstjänsten ISI. Här är det mycket viktigt att säkerställa att inte Pakistan uppfattar ett demokratiskt Afghanistan som en potentiell allierad till Indien och därmed riskera ett tvåfrontskrig.

Gränsen mellan Malaysia och Thailand var förhållandevis ganska så enkel att kontrollera. Gränsen mellan Pakistan och Afghanistan där de talibanska trupperna mer eller mindre fritt kan förflytta sig är mycket svårkontrollerad. De afghanska polistrupper som är stationerade där är mer eller mindre korrupta. Samma sak med gränsen mot Tadjikistan där stora mängder opium smugglas ut, för att genom Ryssland föras ut till omvärlden. En mycket intressant insats för svensk del vore gränsbevakning. Något för kustbevakningens flygplan igen? Dom har haft liknande uppgifter på gränsen mellan Grekland och Turkiet. Kan CARABAS tekniken användas här?

Gerillan i Malaysia var aldrig särskilt stor, men det tog stora truppförstärkningar för engelsmännen för att få kontroll. Talibanerna är med annolikhet inte heller många, men eftersom dom har möjlighet att välja plats och tidpunkt innebär det att ISAF måste sprida på sina styrkor vilket ger talibanerna möjlighet att ibland få lokalt numerärt överläge. Möjlighet till snabb förflyttning av våra trupper och bättre underrättelseinhämtning är ett måste så att vi kan motverka talibanernas truppansamlingar.

Det var först när engelsmännen dels fick tillräckligt med trupper för sina uppgifter (jämför McChrystals behovsberäkingar) och att man satta in Hearts and Mind strategin som gerillan började dra sig tillbaka. Inget av dessa två delar hade troligtvis fungerat var och en för sig. Bara extra trupper och ingen ändring i strategin leder bara till samma dåliga resultat men med större siffror. Detta är något som ISAF måste tänka på. Det går inte att enbart militärt bekämpa en gerilla!

Det omflyttningsprogram av den civila befolkningen som britterna genomförde är knappast genomförbar i Afghanistan. Därmed så finns inte samma möjligheter att isolera befolkningen från gerillan. Erfarenheterna från Vietnam pekar också på hur svårt det är att genomföra.

Moroten med att bli ett fritt land är något som vi tydligt måste proklamera i Afghanistan. Våra trupper får inte ses som en ockupationsarmé utan som stöd i en frigörelse från talibanerna och då måste vi ses som ett bättre alternativ än talibanerna. Fler Pashtuner måste engageras i den afghanska armén och polisen så att dom inte ses som en del av ockupationsmakten.

Ska vi lyckas med att få en förankring hos lokalbefolkningen i Afghanistan är det en "bottoms-up" strategi som gäller. Lokala val för självstyre, lokal polis/militär för försvar av det egna området från talibaner. En central regim kommer att ses som ett arv från "ockupationsmakten". Sedan kan det från dessa lokala ledningar medlas om centrala beslut, vilket inom sinom tid kan leda till en central regim. Som Templer skulle ha sagt "It must be the Afghan way of life".

I Malaysia fanns det stora ekonomiska vinster med kriget. I Afghanistan finns inte dessa, förutom en vag koppling till internationell terrorism. Har vi tillräcklig ork och drivkraft att hålla ut så pass länge som det krävs i Afghanistan?