Att träna upp en afghansk armé

För att Obamas strategi för kriget i Afghanistan ska lyckas måste den afghanska armén (ANA) och polisen (ANP) inom ca 18 månader vara beredda att sakta men säkert ta över säkerhetsansvaret i Afghanistan. Därav den stora vikten av att stödja med bl.a. svenska instruktörer för att utbilda afghanska aspiranter, s.k. OMLT - Operational Mentor and Liasion Team.

Jag har ett par farhågor kring detta.

- Dels är det kvaliteten på aspiranterna. De afghanska män som är mest nationalistiska har en viss tendens att rekryteras av talibanerna som dessutom betalar mer i lön per månad (500$/månad jämfört med ANA/ANP som ligger på 1-200$/månad). Att viljan att vara soldat inte är särskilt stor visar de stora avhoppen på. Hotet från talibanerna mot aspiranterna och deras familjer lär också vara stort.

- Dels så har det visat sig att talibanerna smugglar in sina egna som vid lämpligt tillfälle tar livet av ett par instruktörer, vilket bl.a. engelsmännen råkat ut för. Samma typ av infiltrationsteknik användes även i det senaste attentatet mot CIA. Samarbetsklimatet mellan instruktörer och elever lär inte vara utan en viss grad av misstankar mot varandra efter dessa händelser.

McChrystal avser att utbilda en afghansk armé och polis bestående av ca 240.000 man. Men frågan är egentligen om det är storleken som är mest avgörande, eller om det är hur dom är utbildade och till vilket syfte dom tänker användas. Som jag tog upp i gårdagens inlägg så finns det t.ex. stora tveksamheter om pashtunerna vill bli en del av denna armé eller om det vore en bättre lösning att skapa en lösare uppbyggd milis som är uppbyggd för det lokala skyddet av byarna snarare än en nationell resurs för Afghanistan. En central armé och polis kommer av många afghaner att ses som dels en rest av den tidigare ockupationsmakten (d.v.s. vi) och dels som ett instrument för en korrupt centralregim (d.v.s. Karzai).

Modellen som Obamas strategi bygger på kallas för att "afghanisera" insatsen och ersätta soldater från ISAF och USA med lokala styrkor. Men som många har pekat på tidigare så försökte bl.a. USA och även Frankrike före dom sig på denna modell i Vietnam och misslyckades grundligt.

Small Wars Journal har den senaste veckan haft två intressanta inlägg som handlat om utbildning av armén i andra regioner som kan användas som erfarenhetsbank för hur man omvandlar instabila regioner och bygger upp en fungerande armé och polis.

Den första artikeln är skriven av Sean McFate och borde vara av stort intresse för svenska soldater som var med i Liberia 2004-2006, då den handlar om uppbyggnaden av den liberiska armén under ungefär samma tidsperiod.

When I arrived in Liberia in 2004, the country's army was, at best, a mess. After decades of civil war, soldiers' hands were as bloodied as any rebels'. The troops were undisciplined, unpaid, and undertrained. They were a motley crew that protected no one in a country where pretty much everyone was vulnerable to violence. And it was our job to turn them into a professional military.

Today, just five years later, Liberia's soldiers are among the best in the region. They have been vetted, trained, paid, and readied for action. The difference was the impact of that little-known U.S. initiative -- the first of its kind -- that literally rebuilt the Liberian army from scratch. Our goal was for the Liberian army to fill the role of U.N. peacekeepers as the latter were slowly phased out, and it worked astonishingly well.
...
Yet the United States' ability to raise foreign forces has been paltry. This is because raising an army is difficult and dangerous: Do it too well and it might turn into a Praetorian Guard or a vehicle for a coup d'état. Do the job poorly and it could terrorize the citizens it is sworn to protect and much worse.

Förutsättningarna var med andra ord mycket lika de i Afghanistan. Men vilka erfarenheter från Liberia finns det att dra lärdom av och applicera i Afghanistan?

- Börja med de stora frågorna. Hur stor ska armén vara, vad ska den användas till och hur ser hotbilden ut? I Afghanistan kommer inte hotet utifrån, utan precis som i Liberia från potentiella rebellgrupper. Hotbilden är därför mycket lik de hot som idag drabbar ISAF, d.v.s. självmordsbomber, IED och mindre väpnade överfall. Armén och polisen behöver därför inte ha stor numerär för att kunna slå ner överfall, men behöver möjlighet att täcka Afghanistans yta, alternativt lämna vissa områden åt sitt öde. Det som krävs är att rekryteringen till talibanerna och Al Qaida stoppas. En bit av detta kommer automatiskt att lösas den dag ISAF/USA lämnar Afghanistan då vissa talibaner helt enkelt slåss mot ockupationen. Andra delar måste lösas genom fortsatt ekonomiskt stöd till Afghanistan för att säkerställa att landet får igång en fungerade intern marknad så att dom kan försörja sig själva. Tyngre vapen är ej nödvändiga då man vid behov kan kalla på förstärkningar från de utlädnska trupper som trots allt kommer att stanna kvar under längre tid. Dock så behövs mängder av transportfordon och då särskilt afghanska helikoptrar. Ett afghanskt flygvapen är under uppbyggnad bestående av bl.a. tjeckiska Mi-17/Mi-24. En bit på vägen, men fler behövs.

- Hur ska armén och polisen få lön? För det första så bör dom ges högre lön än de talibanska krigarna! Men detta kommer att i längden ställa krav på den afghanska regimen att kunna försörja sin egen armé. Annars kommer det förr eller senare när stödet från väst minskar finnas soldater som inte längre har lön och dessa är en utmärkt grogrund till nästa inbördeskrig. En armé måste vara tillräckligt stor för att göra nytta, men inte så stor att den blir ett hot mot grannländer (framför allt Pakistan) och den egna regimen.

- Alla afghaner kan hantera vapen. Ändå så fokuserar våra OMLT på militär träning. Lär av utbildningen i Liberia där man i stället fokuserade på utbildning i folkrätt och enkla saker som att kunna läsa och skriva. Det kanske är svenska mellanstadielärare vi ska skicka, i stället för kaptener och majorer med erfarenhet av hantering av granatkastare på bataljonsnivå?

- Rekryterna måste väljas ut så att inte rötägg eller eventuella infiltratörer slinker in. I Liberia besökte instruktörern elevernas hembyar och intervjuade grannar och bekanta. Även om behovet av soldater i Afghanistan just nu är stort så kan inte vem som helst rekryteras. Se på videoinslaget ovan att dåliga rekryter dels skapar en dålig armé, men även sänker motivationen hos instruktörerna. Man bör inte heller återanvända tidigare soldater om dom deltagit i enheter med dåligt rykte då dessa aldrig kommer att få acceptans hos lokalbefolkingen.

Den stora skillnaden mellan Liberia och Afghanistan är att i Liberia hade kriget tagit slut, i Afghanistan pågår det fortfarande för fullt. Innan lärdomarna från Liberia kan användas måste en tillräcklig säkerhet byggas upp. I Afghanistan finns dessutom Al Qaida som ett internationellt orosmoment. i Liberia var det lokala gerillarörelser som stred, men delvis stöttades av andra länder.

Den andra artikeln av Robert Haddick handlar om Colombia. USA:s närvaro i Colombia kanske är mer kontroversiell än i Liberia eftersom USA har en historik att vilja att "lägga sig i" Central och Sydamerikas staters interna politik. Men likväl så är erfarenheterna värda att ta del och lära av.

Ten years ago, Colombia faced a security crisis in many ways worse than that which Afghanistan currently faces. But over the past decade, Colombia has sharply reduced its murder and kidnapping rates, crushed the array of insurgent groups fighting against the government, demobilized the paramilitary groups that arose during the power vacuum of the 1990s, and significantly restored the rule of law and the presence of the government throughout the country.

With the assistance of a small team of U.S. advisers, Colombia rebuilt its army. In contrast to McChrystal’s plan for Afghanistan, Colombia focused on quality, not quantity.

- Den sammanbindande faktorn i FARC var marxistisk ideologi. Hos talibanerna och delvis Al Qaida är religion en viktig faktor. Hos FARC bröts denna ideologi ner och något liknande måste USA och ISAF lyckas med när de gäller den religiösa acceptansen av Al Qaida och talibanerna. Islamska företrädare måste fås att starkt fördöma islamistisk terrorism och därmed ta bort denna rekryteringsfaktor.

- Cheferna för ANA/ANP måste tränas först. Jag misstänker att de nuvarande cheferna mer eller mindre är ett arv från Norra Alliansen. Dessa bör bytas ut snarast. De afghanska högre officerarna måste själva leda ANA/ANP. Annars kommer ANA/ANP bara att ses som en fortsättning på ISAF/USA närvaro, inte bara som en ersättning av säkerhetsskyddet.

- Fokusera på skyddet av byarna. Skapa mindre enheter som är utlokaliserade på landsbygden snarare än i städerna. Dessa enheter kan stå för övervakning och underrättelsetjänst, vilket gör att den centrala armén kan hållas mindre och sättas in vid behov där den behövs.

- Helikoptrar! Colombia har idag världens tredje största flotta av UH-60 Blackhawk. (Något som vi i Sverige borde vara avundsjuka på). Som jag skrev igår så kanske behovet av trupptransport i Sverige borde överrida sjuktransport då det skyddar soldaterna från att bli skadad i stället för att ta hand om dom efteråt.

- Kvalitet är viktigare än kvantitet. Det är inte storleken på ANA/ANP som är det viktiga, utan hur väl den är tränad och vilka rekryter man får tag på.

Here is how the United States could apply Colombia’s experience to its campaign in Afghanistan: U.S. military trainers would focus on constantly improving the quality, and not the size, of Afghanistan’s 92,000-man national army. In addition, the U.S. security assistance program would expand Afghanistan’s helicopter program. The Afghan army’s own training and support establishment would focus on supporting the district-level home guard program, rather than supporting the continued expansion of the Afghan national army.

McChrystal’s report stresses an urgency to rapidly expand the Afghan army, even though Afghanistan lacks effective leaders to staff this expansion, the logistics system to support it, or the helicopters to effectively move it through Afghanistan’s vast and rugged terrain. A decade ago, facing similar circumstances, Colombia’s leaders, assisted by a small team of U.S. advisers, implemented a different solution that in time achieved great success. The new U.S. strategy is counting on Afghanistan’s army to be ready in 18 months. U.S. and Afghan officials should learn from Colombia as they attempt to build an effective Afghan army.

Den stora skillnaden mellan Colombia och Afghanistan är att Colombia har en ekonomi att bygga sin statsapparat på. Ekonomi är en viktig faktor för framgång, vilket bl.a. engelsmännens erfarenheter i Malaysia pekar på. Fram tills dess att någon sådan ekonomi finns i Afghanistan måste den finansieras utifrån, med risken av att den i afghanernas ögon ses som styrd av yttre krafter och en del av den tidigare ockupationen.

Bägge artiklarna trycker på ett par gemensamma punkter och det är vikten av ledarskap, kvalitet i stället för kvantitet, lokalt säkerhetsskydd/milis i stället för enbart central ANA/ANP och vikten av helikoptrar för säkra och snabba transporter. Vi kanske ska skänka våra gamla HKP 4 till Afghanistan? Dom lär inte bry sig särskilt mycket om RML och vad det står i papperen, bara helikoptern är flygbar, vilket de enligt experter lär vara i ett antal år ytterligare.